Det ljusnar för regeringen. Efter allianspartiernas besked att man inte tänker lägga några egna förslag i syfte att bryta ut delar av regeringens budget vinner Stefan Löfven arbetsro. Det vore klokt om allianspartiernas vapenvila i budgetfrågan används till att skapa enighet över blockgränserna om vilka regler som skall råda i budgethanteringen framöver.
Visserligen kvarstår frågan om huruvida Sverigedemokraterna kommer att stödja alliansens budgetförslag vid omröstningen i riksdagen den 3 december och därigenom utlösa en regeringskris. Men även om så skulle bli fallet har den rödgröna regeringen flera olika möjligheter att hantera ett nederlag utan att behöva avgå eller utlysa extra val. En möjlighet
är att återkomma till riksdagen med ett nytt förslag till budget, ett
förslag som då är förankrat över blockgränsen. Allianspartierna
vill i rådande läge undvika extraval, vilket underlättar en blocköverskridande uppgörelse om budgeten.
I och för sig kan en sådan förankring över blockgränsen leda till att Miljöpartiet
väljer att lämna regeringssamarbetet och att Socialdemokraterna
regerar vidare ensamma. Jag tror att Miljöpartiet skulle välja att sitta kvar. Det vore förödande för bilden av Miljöpartiets regeringsduglighet om partiet hoppade av efter bara några månader i regeringen.
I vilket fall tror jag tror inte att Sverigedemokraterna kommer att fälla den rödgröna
budgeten. Partiet har bedyrat att man vill värna stabiliteten och utgå från
vad som är bäst för landet. Sverigedemokraterna skulle få svårt att förklara för väljarna varför man bäst värnar stabilitet och landets bästa genom att bryta etablerad praxis och utlösa en regeringskris. Sverigedemokraterna skulle i det politiska
efterspelet också riskera att förlora sin så hett eftertraktade
vågmästarställning. Ett sådant vågspel, i Jimmie Åkessons frånvaro, måste bedömas som ytterst osannlikt. Som någon, lätt elakt, skrev på Facebook: Sverigedemokraterna är inte dumma på det sättet.
Jag kommenterar läget i budgetfrågan för TT.
2014-11-09
Vad händer inom Sverigedemokraterna?
I en uppmärksammad intervju i Dagens Nyheter i dag antyder Sverigedemokraternas tillförordnade partiledare Mattias Karlsson att han kan tänka sig att ta över partiordförandeskapet efter Jimmie Åkesson. Är det så att andra bedömer att det bästa för partiet är att jag är partiledare så får jag väl ta mig en funderare på det, säger han. Mattias Karlsson lägger i intervjun också ut texten om Jimmie Åkessons hälsotillstånd före sjukskrivningen, till exempel att Jimmie Åkesson efter sin sista partiledardebatt i riskdagen ringde upp Mattias Karlsson och berättade att han drabbats av minnesluckor: Han hade ett svagt minne av att han varit där, men han kom inte ihåg vad han gjorde där.
Mattias Karlssons uttalanden är förvånande. Det är ovanligt att en ledande SD-representant så detaljerat uttalar sig om Jimmie Åkessons hälsotillstånd. Partiet har tidigare intagit en återhållsam profil i frågan. Det är också ovanligt att en ledande politiker så tydligt uttalar sig positivt om att bli partiledare när innevarande partiledare inte på något sätt aviserat sin avgång. Särskilt märkligt blir uttalandet med tanke på att Jimmie Åkesson är sjukskriven och partiet i detta skede inte har något att vinna på en diskussion om huruvida han verkligen förmår komma tillbaka.
Det finns åtminstone tre möjliga tolkningar av att Mattias Karlsson valde att uttala sig på det sätt han gjorde. För det första kan uttalandena helt enkelt bero på att han är ovan vid sin position. Mattias Karlsson har visserligen lång politisk erfarenhet som en av de tunga krafterna inom Sverigedemokraternas partiledning. Men uppdraget som tillförordnad partiledare är nytt, och kanske pratade han bara på utan att inse vilka spekulationer hans uttalanden oundvikligen skulle leda till.
För det andra kan uttalandena vara ett uttryck för att Sverigedemokraternas partiledning vill förvarna de svenska väljarna om att Jimmie Åkessons frånvaro från politiken kan bli betydligt längre än vad som hittills har meddelats, och att det är osäkert om huruvida han kommer tillbaka överhuvudtaget. Mattias Karlsson positiva svar på frågan om att bli partiledare skulle då vara ett sätt att lugna medlemmar och väljare med att det finns en kontinuitet i ledarskapet och minimera risken för partistrider.
För det tredje kan uttalandena vara ett sätt för Mattias Karlsson att positionera sig själv i maktspelet inom Sverigedemokraterna. Hittills har det inte synts några starka indikationer på att ett sådant maktspel inom partiet. Men Jimmie Åkessons frånvaro kan öppna locket för konflikter som tidigare inte varit skönjbara.
I en intervju i Ekot i eftermiddags gör Mattias Karlsson sitt bästa för att rulla tillbaka processen. Han säger där att de positiva uttalandena om att bli partiledare enbart skall ses som ett uttryck för lojalitet med partiet. Men skadan är redan skedd. Om det verkligen var så att Mattias Karlsson inte insåg hur hans uttalanden skulle uppfattas så är det ett svaghetstecken i hans sätt att leda partiet.
Mattias Karlsson brukar beskrivas som Sverigedemokraternas chefsideolog. Det jag läst och hört av honom stärker den bilden. Skulle han komma att efterträda Jimmie Åkesson får Sverigedemokraterna en partiledare med starkare fäste i en nationalistisk ideologi, och mindre benägenhet för den populistiska retorik som ofta präglar Åkessons framträdanden.
Jag kommenterar frågan för bl a TT och SVT Rapport.
Mattias Karlssons uttalanden är förvånande. Det är ovanligt att en ledande SD-representant så detaljerat uttalar sig om Jimmie Åkessons hälsotillstånd. Partiet har tidigare intagit en återhållsam profil i frågan. Det är också ovanligt att en ledande politiker så tydligt uttalar sig positivt om att bli partiledare när innevarande partiledare inte på något sätt aviserat sin avgång. Särskilt märkligt blir uttalandet med tanke på att Jimmie Åkesson är sjukskriven och partiet i detta skede inte har något att vinna på en diskussion om huruvida han verkligen förmår komma tillbaka.
Det finns åtminstone tre möjliga tolkningar av att Mattias Karlsson valde att uttala sig på det sätt han gjorde. För det första kan uttalandena helt enkelt bero på att han är ovan vid sin position. Mattias Karlsson har visserligen lång politisk erfarenhet som en av de tunga krafterna inom Sverigedemokraternas partiledning. Men uppdraget som tillförordnad partiledare är nytt, och kanske pratade han bara på utan att inse vilka spekulationer hans uttalanden oundvikligen skulle leda till.
För det andra kan uttalandena vara ett uttryck för att Sverigedemokraternas partiledning vill förvarna de svenska väljarna om att Jimmie Åkessons frånvaro från politiken kan bli betydligt längre än vad som hittills har meddelats, och att det är osäkert om huruvida han kommer tillbaka överhuvudtaget. Mattias Karlsson positiva svar på frågan om att bli partiledare skulle då vara ett sätt att lugna medlemmar och väljare med att det finns en kontinuitet i ledarskapet och minimera risken för partistrider.
För det tredje kan uttalandena vara ett sätt för Mattias Karlsson att positionera sig själv i maktspelet inom Sverigedemokraterna. Hittills har det inte synts några starka indikationer på att ett sådant maktspel inom partiet. Men Jimmie Åkessons frånvaro kan öppna locket för konflikter som tidigare inte varit skönjbara.
I en intervju i Ekot i eftermiddags gör Mattias Karlsson sitt bästa för att rulla tillbaka processen. Han säger där att de positiva uttalandena om att bli partiledare enbart skall ses som ett uttryck för lojalitet med partiet. Men skadan är redan skedd. Om det verkligen var så att Mattias Karlsson inte insåg hur hans uttalanden skulle uppfattas så är det ett svaghetstecken i hans sätt att leda partiet.
Mattias Karlsson brukar beskrivas som Sverigedemokraternas chefsideolog. Det jag läst och hört av honom stärker den bilden. Skulle han komma att efterträda Jimmie Åkesson får Sverigedemokraterna en partiledare med starkare fäste i en nationalistisk ideologi, och mindre benägenhet för den populistiska retorik som ofta präglar Åkessons framträdanden.
Jag kommenterar frågan för bl a TT och SVT Rapport.
2014-11-07
Kris i Göteborgsmoderaterna efter Martin Wannholts kupp
Uppdaterat måndag 17 november kl 21.40. I kväll beslöt förbundsstyrelsen för Moderaterna i Göteborg att begära att partistyrelsen utesluter Martin Wannholt. Beslutet var väntat. Som jag formulerade det nedan: Det är sin sak att gå emot partilinjen, att följa sitt hjärtas väg i
enskilda omröstningar eller att skriva debattartiklar där man
förespråkar en annan linje än partiets. Men att ingå valteknisk
samverkan med ett annat politiskt parti för att vinna en plats åt sig
själv i kommunstyrelsen - där har alla gränser passerats. Vilka argument Martin Wannholt därför än anför i sin kommande inlaga till partistyrelsen kommer han med all sannolikhet att uteslutas.
Martin Wannholt visar inga tecken på att frivilligt lämna partiet. Frågan blir i stället om han kommer att ansluta sig till Vägvalet, agera som politisk vilde eller hoppa av sitt uppdrag. För Moderaterna i Göteborg löser en uteslutning inga problem. Wannholts agerande är ett uttryck för den splittring som finns i Göteborgsavdelningen, och förbundsstyrelsens beslut kommer knappast att lätta på spänningarna. Till detta kommer Martin Wannholts starka stöd såväl både bland de moderata väljarna och i kretsar som motsätter sig Västlänken. Det är möjligt att hans uteslutning även påverkar göteborgarnas syn på sina valda företrädare överhuvudtaget.
Som väntat valde förbundsstyrelsen att gå vidare med uteslutningsplanerna. Enligt min uppfattning är Wannholts agerande inte förenligt med partistadgarna säger Cecilia Magnusson, förbundsordförande för Moderaterna i Göteborg. Partiombudsmannen Jan Zetterström fick i uppdrag att till nästa ordinarie sammanträde den 17 november utreda förutsättningarna för att väcka ett uteslutningsärende.
Enligt Moderaternas partistadga (§5, moment 3) kan en medlem uteslutas om denne aktivt arbetar för någon med partiet konkurrerande politisk organisation eller genom sitt handlande skadar partiet. Beslut om uteslutning kan inte fattas på lokal nivå, utan blir i så fall något som Moderaternas partistyrelse på riksnivå i ett senare skede får ta ställning till.
Wannholtaffären kommer således att dra ut på tiden, och ger Wannholt och hans anhängare tid att mobilisera och söka strid om de så önskar. Det är klart att det inträffade skadar Moderaterna och deras möjlighet att bedriva en effektiv och trovärdig oppositionspolitik i Göteborg. I stället för att ägna sig åt politikutveckling får partiet nu i stället lägga kraft på att hantera sin inre partisplittring.
Det är ännu inte känt om Moderaternas förbudsstyrelse i Göteborg var enigt i sitt beslut.
Igår kväll utbröt politiskt tumult i Göteborgs kommunfullmäktige. Moderaten Martin Wannholt, som petats av sitt eget parti från posten som kommunalråd, ingick ett valtekniskt samarbete med det lokala partiet Vägvalet och kunde på så sätt väljas in i kommunstyrelsen. Formen för det valtekniska samarbetet var helt enligt regelverket, men genom det överraskande sätt på vilket det genomfördes är det svårt att beskriva det inträffade som något annat än en kupp.
Intermezzot riskerar att förstärka medborgarnas negativa bild av Göteborgspolitiken. Det politiska ledarskapet har misslyckats med att hantera missnöjet kring frågan om trängselskatt och Västlänken. Mot alla odds sade väljarna nej till trängselskatt i den lokala folkomröstning som genomfördes i anslutning till valen i september. Partierna som ville bibehålla trängselskatten - i princip samtliga utom Sverigedemokraterna och Vägvalet - valde att inte kampanja i frågan, vilket i efterhand visade sig vara en felaktig strategi. Efter folkomröstningen har de lokala politikerna ännu inte lyckats formulera sig om hur man vill hantera valresultatet.
Värst är naturligtvis situationen nu för Moderaterna. Partiet är djupt splittrat i Göteborg. Martin Wannholt har många anhängare och fick i kommunalvalet flest personröster av alla moderata kandidater. Moderaternas gruppledare i kommunfullmäktige Jonas Ransgård har misslyckats med sin viktigaste uppgift - att hålla samman sitt parti. Han har ej heller lyckats hantera Martin Wannholt.
För Martin Wannholt själv finns det inte längre någon framtid inom Moderaterna. Det är sin sak att gå emot partilinjen, att följa sitt hjärtas väg i enskilda omröstningar eller att skriva debattartiklar där man förespråkar en annan linje än partiets. Men att ingå valteknisk samverkan med ett annat politiskt parti för att vinna en plats åt sig själv i kommunstyrelsen - där har alla gränser passerats. Jag skulle tro att Martin Wannholt inom kort själv väljer att lämna partiet. Om han inte gör det kommer Moderaterna i stället att plågas av en uteslutningsprocess där den som skall uteslutas har starkt stöd av delar av partiet.
Jag kommenterar händelseutvecklingen bland annat i Göteborgs-Posten, Göteborgs-Tidningen och P4 Göteborg.
Martin Wannholt visar inga tecken på att frivilligt lämna partiet. Frågan blir i stället om han kommer att ansluta sig till Vägvalet, agera som politisk vilde eller hoppa av sitt uppdrag. För Moderaterna i Göteborg löser en uteslutning inga problem. Wannholts agerande är ett uttryck för den splittring som finns i Göteborgsavdelningen, och förbundsstyrelsens beslut kommer knappast att lätta på spänningarna. Till detta kommer Martin Wannholts starka stöd såväl både bland de moderata väljarna och i kretsar som motsätter sig Västlänken. Det är möjligt att hans uteslutning även påverkar göteborgarnas syn på sina valda företrädare överhuvudtaget.
*
Uppdaterat lördag kl 18.00. I dag genomfördes ett i hast sammankallat extra förbundsstyrelsemöte för Moderaterna i Göteborg. Enda punkten på dagordningen var om och i så fall hur partiet skulle gå vidare med att utesluta Martin Wannholt, efter att denne genom valtekniskt samarbete med Vägvalet mot partiledningens vilja låtit sig väljas in i kommunstyrelsen.Som väntat valde förbundsstyrelsen att gå vidare med uteslutningsplanerna. Enligt min uppfattning är Wannholts agerande inte förenligt med partistadgarna säger Cecilia Magnusson, förbundsordförande för Moderaterna i Göteborg. Partiombudsmannen Jan Zetterström fick i uppdrag att till nästa ordinarie sammanträde den 17 november utreda förutsättningarna för att väcka ett uteslutningsärende.
Enligt Moderaternas partistadga (§5, moment 3) kan en medlem uteslutas om denne aktivt arbetar för någon med partiet konkurrerande politisk organisation eller genom sitt handlande skadar partiet. Beslut om uteslutning kan inte fattas på lokal nivå, utan blir i så fall något som Moderaternas partistyrelse på riksnivå i ett senare skede får ta ställning till.
Wannholtaffären kommer således att dra ut på tiden, och ger Wannholt och hans anhängare tid att mobilisera och söka strid om de så önskar. Det är klart att det inträffade skadar Moderaterna och deras möjlighet att bedriva en effektiv och trovärdig oppositionspolitik i Göteborg. I stället för att ägna sig åt politikutveckling får partiet nu i stället lägga kraft på att hantera sin inre partisplittring.
Det är ännu inte känt om Moderaternas förbudsstyrelse i Göteborg var enigt i sitt beslut.
*
Igår kväll utbröt politiskt tumult i Göteborgs kommunfullmäktige. Moderaten Martin Wannholt, som petats av sitt eget parti från posten som kommunalråd, ingick ett valtekniskt samarbete med det lokala partiet Vägvalet och kunde på så sätt väljas in i kommunstyrelsen. Formen för det valtekniska samarbetet var helt enligt regelverket, men genom det överraskande sätt på vilket det genomfördes är det svårt att beskriva det inträffade som något annat än en kupp.
Intermezzot riskerar att förstärka medborgarnas negativa bild av Göteborgspolitiken. Det politiska ledarskapet har misslyckats med att hantera missnöjet kring frågan om trängselskatt och Västlänken. Mot alla odds sade väljarna nej till trängselskatt i den lokala folkomröstning som genomfördes i anslutning till valen i september. Partierna som ville bibehålla trängselskatten - i princip samtliga utom Sverigedemokraterna och Vägvalet - valde att inte kampanja i frågan, vilket i efterhand visade sig vara en felaktig strategi. Efter folkomröstningen har de lokala politikerna ännu inte lyckats formulera sig om hur man vill hantera valresultatet.
Värst är naturligtvis situationen nu för Moderaterna. Partiet är djupt splittrat i Göteborg. Martin Wannholt har många anhängare och fick i kommunalvalet flest personröster av alla moderata kandidater. Moderaternas gruppledare i kommunfullmäktige Jonas Ransgård har misslyckats med sin viktigaste uppgift - att hålla samman sitt parti. Han har ej heller lyckats hantera Martin Wannholt.
För Martin Wannholt själv finns det inte längre någon framtid inom Moderaterna. Det är sin sak att gå emot partilinjen, att följa sitt hjärtas väg i enskilda omröstningar eller att skriva debattartiklar där man förespråkar en annan linje än partiets. Men att ingå valteknisk samverkan med ett annat politiskt parti för att vinna en plats åt sig själv i kommunstyrelsen - där har alla gränser passerats. Jag skulle tro att Martin Wannholt inom kort själv väljer att lämna partiet. Om han inte gör det kommer Moderaterna i stället att plågas av en uteslutningsprocess där den som skall uteslutas har starkt stöd av delar av partiet.
Jag kommenterar händelseutvecklingen bland annat i Göteborgs-Posten, Göteborgs-Tidningen och P4 Göteborg.
2014-11-05
Valet och den parlamentariska situationen
I dag medverkade jag i ett panelsamtal vid Allmänna forskarseminariet vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Temat var "Valet och den parlamentariska situationen" och samtalet leddes av Bo Rothstein. Nedan följer några axplock av paneldeltagarnas poänger.
Maria Solevid visade hur väljarrörligheten, enligt Valu, ökat ytterligare. Ungefär var tredje väljare röstade 2014 på ett annat parti än vad hen röstade på 2010. På samma sätt valde ungefär var tredje väljare att splittra sina röster mellan olika partier i kommunalvalen, de regionala valen och riksdagsvalet. Denna trend av ökad väljarrörlighet har pågått under flera decennier och visar ännu inga riktiga starka tecken på att vika sig.
På kommunal nivå skjuter antalet blocköverskridande samarbeten i höjden. I många kommuner är frågan ännu inte avgjord, men det går redan nu att slå fast att antalet blocköverskridande samarbeten slår rekord. Skälen står främst att finna i Sverigedemokraterna valframgångar, där partiet i många kommuner fått vågmästarställning. Några av de övriga partierna väljer då att blockera Sverigedemokraterna från inflytande genom att i stället styra tillsammans över blockgränsen. Problemet är att väljarna då får allt svårare att utkräva politiskt ansvar av de som styr i kommunen - de styr ju tillsammans. Vill man inte stödja Sverigedemokraterna finns det då inte så många andra alternativ att vända sig till.
Frida Boräng diskuterade paradoxen att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 medfört en mer liberal och generös invandrings- och flyktingpolitik. Moderaterna har genom Alliansens överenskommelse med Miljöpartiet gått längre i denna fråga än vad man annars sannolikt skulle ha gjort. På samma sätt har Socialdemokraterna nyanserat sin linje angående arbetskraftsinvandring så att tröskeln sänkts ytterligare. Sverigedemokraterna må har ökat sina mandat i riksdagen, men det finns än så länge inga tecken på att de kommer att bidra till en mer restriktiv invandrings- och flyktingpolitik. Snarare tvärtom.
Mikael Gilljam lyfte fram det historiskt unika i att Sverige nu styrs av en vänsterminoritet trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Finns det något annat land i Europa i modern tid där detta skett, undrade han. Ingen kunde ge något sådant exempel. Kanske att någon av bloggens läsare kan?
Mikael Gilljam uppfattade det som en orimlighet att en sådan vänsterminoritet skulle kunna regera över en högermajoritet en hel mandatperiod utan kraftig turbulens. Socialdemokraterna skulle därför göra allt för att röra sig mot mitten och söka samarbete med mittenpartierna. I en sådan process blir Miljöpartiet mest en belastning. Mikael Gilljam förutspådde därför att regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle bli kortvarigt. Miljöpartiet skulle tvingas lämna regeringen och Socialdemokraterna regera vidare, antingen med något av mittenpartierna eller, och mer sannolikt, ensamma men med långtgående sakpolitiska uppgörelser med till exempel Folkpartiet.
Uppdaterat kl 20.40 Mikael Gilljam uppmärksammar mig på att han i diskussionen "nämnde det enda land, Norge,där en vänsterminoritet har regerat över en högermajoritet, tre gånger till och med. Men de två första gångerna började det med en högerregering som havererade efter ungefär ett år. Skillnaden mot Norge är dock stor: I Norge finns ingen möjlighet till extraval så någon måste ju regera vidare. Dessutom har de borgerliga i Norge inte pratat med varandra under långa perioder pga i första hand EU-medlemskapsfrågan."
För egen del var jag inte lika säker på att mandatperioden behöver bli så turbulent. Den första utmaningen kommer i början av december, i samband med budgetomröstningen. Som jag tidigare anfört har jag mycket svårt att se att Sverigedemokraterna skulle rösta för Alliansens budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris. För det första kan Sverigedemokraterna i praktiken inte ge sitt aktiva stöd till en alliansbudget som innehåller stora utgifter för Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik, det vill säga just den politik som partiet gjort till sin absolut viktigaste uppgift att bekämpa. För det andra har Sverigedemokraterna i eftervalsdebatten betonat att partiet inte vill skapa kaos - men en ja-röst till allianspartiernas budget skulle skapa just kaos. För det tredje skulle ett sådant kaos riskera att leda till nyval. I ett sådant nyval skulle Sverigedemokraterna löpa risken att straffas av väljarna och att förlora den värdefulla vågmästarposition partiet nu innehar. Särskilt med tanke på Jimmie Åkessons sjukskrivning har jag svårt att se Sverigedemokraterna vilja riskera ett nyval.
Under föregående mandatperiod stödde Sverigedemokraterna Alliansen i nio viktiga omröstningar av tio. Jag tror inte den fördelningen kommer att återupprepas under innevarande mandatperiod. Alliansen valde oftast att inte lägga fram förslag som man visste inte skulle gå igenom. På samma sätt kommer Socialdemokraterna att undvika att lägga fram förslag som man vet inte kommer att gå igenom. Visst är Sverigedemokraterna ett högerparti, men deras flitiga samröstande med Alliansen under föregående mandatperiod var lika mycket en dagordningseffekt som ett uttryck för ideologisk samhörighet.
Jag tror den rödgröna regeringen har hyggliga möjligheter att hanka sig fram en bra bit in under mandatperioden. Men det är en skör balansgång, och det går inte att utesluta regeringsombildning eller extraval. Det största bekymret, som jag ser det, är att ständiga kompromisser över blockgränsen tenderar att skyla över centrala konfliktlinjer i svensk politik och göra det svårare för väljarna att se skillnader mellan de olika politiska alternativen (på samma sätt som Maria Solevid ovan påpekade om det blocköverskridande samarbetet på lokal nivå).
De två stora partierna i svensk politik - Moderaterna och Socialdemokraterna - är försvagade. Socialdemokraterna undvek visserligen ett tredje katastrofval på raken, men resultatet var ändå en bra bit från det i förväg uppsatta målet. För Moderaterna blev valet just en katastrof, och nu ställs frågan om partiet är på väg att förlora sin ledande roll inom svensk borgerlighet. Om Socialdemokraterna försvagas ytterligare och Moderaterna rasar ihop väntar en situation som får dagens läge att framstå som ett under av stabilitet och ordning.
Maria Solevid visade hur väljarrörligheten, enligt Valu, ökat ytterligare. Ungefär var tredje väljare röstade 2014 på ett annat parti än vad hen röstade på 2010. På samma sätt valde ungefär var tredje väljare att splittra sina röster mellan olika partier i kommunalvalen, de regionala valen och riksdagsvalet. Denna trend av ökad väljarrörlighet har pågått under flera decennier och visar ännu inga riktiga starka tecken på att vika sig.
På kommunal nivå skjuter antalet blocköverskridande samarbeten i höjden. I många kommuner är frågan ännu inte avgjord, men det går redan nu att slå fast att antalet blocköverskridande samarbeten slår rekord. Skälen står främst att finna i Sverigedemokraterna valframgångar, där partiet i många kommuner fått vågmästarställning. Några av de övriga partierna väljer då att blockera Sverigedemokraterna från inflytande genom att i stället styra tillsammans över blockgränsen. Problemet är att väljarna då får allt svårare att utkräva politiskt ansvar av de som styr i kommunen - de styr ju tillsammans. Vill man inte stödja Sverigedemokraterna finns det då inte så många andra alternativ att vända sig till.
Frida Boräng diskuterade paradoxen att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 medfört en mer liberal och generös invandrings- och flyktingpolitik. Moderaterna har genom Alliansens överenskommelse med Miljöpartiet gått längre i denna fråga än vad man annars sannolikt skulle ha gjort. På samma sätt har Socialdemokraterna nyanserat sin linje angående arbetskraftsinvandring så att tröskeln sänkts ytterligare. Sverigedemokraterna må har ökat sina mandat i riksdagen, men det finns än så länge inga tecken på att de kommer att bidra till en mer restriktiv invandrings- och flyktingpolitik. Snarare tvärtom.
Mikael Gilljam lyfte fram det historiskt unika i att Sverige nu styrs av en vänsterminoritet trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Finns det något annat land i Europa i modern tid där detta skett, undrade han. Ingen kunde ge något sådant exempel. Kanske att någon av bloggens läsare kan?
Mikael Gilljam uppfattade det som en orimlighet att en sådan vänsterminoritet skulle kunna regera över en högermajoritet en hel mandatperiod utan kraftig turbulens. Socialdemokraterna skulle därför göra allt för att röra sig mot mitten och söka samarbete med mittenpartierna. I en sådan process blir Miljöpartiet mest en belastning. Mikael Gilljam förutspådde därför att regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle bli kortvarigt. Miljöpartiet skulle tvingas lämna regeringen och Socialdemokraterna regera vidare, antingen med något av mittenpartierna eller, och mer sannolikt, ensamma men med långtgående sakpolitiska uppgörelser med till exempel Folkpartiet.
Uppdaterat kl 20.40 Mikael Gilljam uppmärksammar mig på att han i diskussionen "nämnde det enda land, Norge,där en vänsterminoritet har regerat över en högermajoritet, tre gånger till och med. Men de två första gångerna började det med en högerregering som havererade efter ungefär ett år. Skillnaden mot Norge är dock stor: I Norge finns ingen möjlighet till extraval så någon måste ju regera vidare. Dessutom har de borgerliga i Norge inte pratat med varandra under långa perioder pga i första hand EU-medlemskapsfrågan."
För egen del var jag inte lika säker på att mandatperioden behöver bli så turbulent. Den första utmaningen kommer i början av december, i samband med budgetomröstningen. Som jag tidigare anfört har jag mycket svårt att se att Sverigedemokraterna skulle rösta för Alliansens budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris. För det första kan Sverigedemokraterna i praktiken inte ge sitt aktiva stöd till en alliansbudget som innehåller stora utgifter för Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik, det vill säga just den politik som partiet gjort till sin absolut viktigaste uppgift att bekämpa. För det andra har Sverigedemokraterna i eftervalsdebatten betonat att partiet inte vill skapa kaos - men en ja-röst till allianspartiernas budget skulle skapa just kaos. För det tredje skulle ett sådant kaos riskera att leda till nyval. I ett sådant nyval skulle Sverigedemokraterna löpa risken att straffas av väljarna och att förlora den värdefulla vågmästarposition partiet nu innehar. Särskilt med tanke på Jimmie Åkessons sjukskrivning har jag svårt att se Sverigedemokraterna vilja riskera ett nyval.
Under föregående mandatperiod stödde Sverigedemokraterna Alliansen i nio viktiga omröstningar av tio. Jag tror inte den fördelningen kommer att återupprepas under innevarande mandatperiod. Alliansen valde oftast att inte lägga fram förslag som man visste inte skulle gå igenom. På samma sätt kommer Socialdemokraterna att undvika att lägga fram förslag som man vet inte kommer att gå igenom. Visst är Sverigedemokraterna ett högerparti, men deras flitiga samröstande med Alliansen under föregående mandatperiod var lika mycket en dagordningseffekt som ett uttryck för ideologisk samhörighet.
Jag tror den rödgröna regeringen har hyggliga möjligheter att hanka sig fram en bra bit in under mandatperioden. Men det är en skör balansgång, och det går inte att utesluta regeringsombildning eller extraval. Det största bekymret, som jag ser det, är att ständiga kompromisser över blockgränsen tenderar att skyla över centrala konfliktlinjer i svensk politik och göra det svårare för väljarna att se skillnader mellan de olika politiska alternativen (på samma sätt som Maria Solevid ovan påpekade om det blocköverskridande samarbetet på lokal nivå).
De två stora partierna i svensk politik - Moderaterna och Socialdemokraterna - är försvagade. Socialdemokraterna undvek visserligen ett tredje katastrofval på raken, men resultatet var ändå en bra bit från det i förväg uppsatta målet. För Moderaterna blev valet just en katastrof, och nu ställs frågan om partiet är på väg att förlora sin ledande roll inom svensk borgerlighet. Om Socialdemokraterna försvagas ytterligare och Moderaterna rasar ihop väntar en situation som får dagens läge att framstå som ett under av stabilitet och ordning.
2014-11-03
Valdrama i USA
I morgon tisdag är det val till den amerikanska kongressen. Och ja, bara 50 dagar efter det svenska valet är det skönt att känna valfebern i kroppen igen.
Dramatiken i det amerikanska valet handlar främst om huruvida Republikanerna skall få majoritet i senaten och därigenom ytterligare försvåra president Barack Obamas sista två år som president. (Republikanerna har redan majoritet i representanthuset, den andra av kongressens båda kammare.) Enligt den ansedde och framgångsrike valanalytikern och statistikern Nate Silver uppgår i skrivande stund Republikanernas chans att vinna en sådan majoritet till 74.0 procent.
Min valfeber blir inte mindre av att jag förra hösten hade förmånen att finnas på plats i New York när Bill de Blasio valdes till borgmästare, och jag på ett valmöte fick skaka hand med både Bill de Blasio och hans hustru Chirlane McCray. Bill de Blasio är så nära en svensk socialdemokrat man kan komma och ändå vara valbar till tunga politiska ämbeten i USA.
Förra hösten präglades amerikansk politik av den så kallade "shutdown", där kongressens republikanstyrda representanthus "stängde" regeringen genom vägra finansiera dess verksamheter, bland annat i protest mot vad partiet menade vara höga skatter och för stora offentliga utgifter. Republikanerna i USA var - och är - svårt splittrat mellan Tea Party-rörelsens konservativ-libertarianska proteströrelse och partiets mer pragmatiska etablissemang. Många trodde att Republikanerna skulle få svårt att återhämta sig efter sitt nederlag kring "shutdown" och att Demokraterna kanske till och med skulle ha möjlighet att vinna tillbaka majoriteten i kongressens representanthus. Men så blir det alltså inte.
Varför har då inte Demokraterna lyckats utnyttja Republikanernas svaghet? Mellanårsvalen - det vill säga de val till kongressen som genomförs mellan presidentvalen - präglas av lägre valdeltagande (vilket antas gynna Republikanerna) och brukar missgynna det parti som innehar presidentposten (det vill säga denna gång Demokraterna). Därutöver har president Obama fastnat i oerhört låga popularitetssiffror, vilket inneburit att han inte kunnat åka runt och stödja demokratiska kandidater i de delstater där valutgången är oviss. Barack Obama har, förödmjukande nog, fått hålla sig till de delstater där den demokratiske kandidaten redan är en självklar vinnare.
Om Republikanerna har 74 procents chans att vinna majoritet i senaten så innebär det att Demokraterna har 26 procents chans att behålla sin majoritet. Striden avgörs av utgången i ett tiotal amerikanska delstater, däribland Georgia, Colorado, Iowa, Kansas och Kentucky.
Det kan till och med bli så att vi inte vet vilket parti som vinner majoritet i senaten förrän i januari 2015, några dagar efter att senaten har öppnats. I Georgia kandiderar tre kandidater, republikanen David Perdue, demokraten Michelle Nunn (ja, hon är dotter till tidigare amerikanske toppolitikern och senatorn Sam Nunn) och den oberoende kandidaten Amanda Swafford. Om varken David Perdue eller Michelle Nunn får över 50 procent av rösterna kommer frågan att avgöras i ett nytt delstatsval mellan dessa båda kandidater den 6 januari 2015. Om ett sådant utslagsval mellan Perdue och Nunn får en avgörande betydelse för vilket parti som vinner majoritet i senaten beräknas kostnaderna för en sådan valkampanj komma att uppgå till närmare en miljard svenska kronor...
Efter de amerikanska mellanvalen tänkte jag hämta andan lite. Man måste ju vara i form till de kommande valen i Storbritannien våren 2015. :)
Dramatiken i det amerikanska valet handlar främst om huruvida Republikanerna skall få majoritet i senaten och därigenom ytterligare försvåra president Barack Obamas sista två år som president. (Republikanerna har redan majoritet i representanthuset, den andra av kongressens båda kammare.) Enligt den ansedde och framgångsrike valanalytikern och statistikern Nate Silver uppgår i skrivande stund Republikanernas chans att vinna en sådan majoritet till 74.0 procent.
Min valfeber blir inte mindre av att jag förra hösten hade förmånen att finnas på plats i New York när Bill de Blasio valdes till borgmästare, och jag på ett valmöte fick skaka hand med både Bill de Blasio och hans hustru Chirlane McCray. Bill de Blasio är så nära en svensk socialdemokrat man kan komma och ändå vara valbar till tunga politiska ämbeten i USA.
Förra hösten präglades amerikansk politik av den så kallade "shutdown", där kongressens republikanstyrda representanthus "stängde" regeringen genom vägra finansiera dess verksamheter, bland annat i protest mot vad partiet menade vara höga skatter och för stora offentliga utgifter. Republikanerna i USA var - och är - svårt splittrat mellan Tea Party-rörelsens konservativ-libertarianska proteströrelse och partiets mer pragmatiska etablissemang. Många trodde att Republikanerna skulle få svårt att återhämta sig efter sitt nederlag kring "shutdown" och att Demokraterna kanske till och med skulle ha möjlighet att vinna tillbaka majoriteten i kongressens representanthus. Men så blir det alltså inte.
Varför har då inte Demokraterna lyckats utnyttja Republikanernas svaghet? Mellanårsvalen - det vill säga de val till kongressen som genomförs mellan presidentvalen - präglas av lägre valdeltagande (vilket antas gynna Republikanerna) och brukar missgynna det parti som innehar presidentposten (det vill säga denna gång Demokraterna). Därutöver har president Obama fastnat i oerhört låga popularitetssiffror, vilket inneburit att han inte kunnat åka runt och stödja demokratiska kandidater i de delstater där valutgången är oviss. Barack Obama har, förödmjukande nog, fått hålla sig till de delstater där den demokratiske kandidaten redan är en självklar vinnare.
Om Republikanerna har 74 procents chans att vinna majoritet i senaten så innebär det att Demokraterna har 26 procents chans att behålla sin majoritet. Striden avgörs av utgången i ett tiotal amerikanska delstater, däribland Georgia, Colorado, Iowa, Kansas och Kentucky.
Det kan till och med bli så att vi inte vet vilket parti som vinner majoritet i senaten förrän i januari 2015, några dagar efter att senaten har öppnats. I Georgia kandiderar tre kandidater, republikanen David Perdue, demokraten Michelle Nunn (ja, hon är dotter till tidigare amerikanske toppolitikern och senatorn Sam Nunn) och den oberoende kandidaten Amanda Swafford. Om varken David Perdue eller Michelle Nunn får över 50 procent av rösterna kommer frågan att avgöras i ett nytt delstatsval mellan dessa båda kandidater den 6 januari 2015. Om ett sådant utslagsval mellan Perdue och Nunn får en avgörande betydelse för vilket parti som vinner majoritet i senaten beräknas kostnaderna för en sådan valkampanj komma att uppgå till närmare en miljard svenska kronor...
Efter de amerikanska mellanvalen tänkte jag hämta andan lite. Man måste ju vara i form till de kommande valen i Storbritannien våren 2015. :)
2014-11-02
Stefan Löfven och regeringsdugligheten
Nu har det gått en dryg månad sedan Stefan Löfven blev statsminister och Socialdemokraterna och Miljöpartiet började regera tillsammans. Debatten pågår för fullt om hur det har gått. Hur regeringsdugligt är egentligen det rödgröna styret?
Regeringsdugligheten inrymmer åtminstone två komponenter. För det första innebär regeringsduglighet en förmåga att hålla ihop regeringen. Här har det hittills gått ganska bra. Före valet fanns det gott om olyckskorpar som kraxade om svårigheterna för S och MP att kompromissa sig fram till en gemensam politik. Efter valet kan man konstatera att svårigheterna antingen lösts genom kompromisser som båda partierna förklarat sig nöjda med, alternativt skjutits på framtiden i olika utredningar. Undantaget utgörs av vargfrågan, där miljöminister Åsa Romson och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht inför öppen ridå vecklade in sig ett meningsutbyte som uppenbarade en djup spricka i regeringen i synen på licensjakt på varg.
För det andra innebär regeringsduglighet en förmåga att genomföra sin politik och undvika parlamentariskt kaos. Här är det ännu för tidigt för att kunna dra några slutsatser. Den första stötestenen blir omröstningen om budgeten om några veckor. Jag har konsekvent hävdat att budgeten kommer att gå igenom och det är först därefter som svårigheterna börjar - jag står fast vid denna ståndpunkt. Däremot var Stefan Löfvens försök att få förankring i EU-nämnden för regeringens miljömål inte imponerande, för att uttrycka det milt. Vi får se om debaclet i EU-nämnden var en tillfällighet beroende på orutin, eller om det var början på en lång rad större bekymmer.
Till listan på fadäser kan dessutom föras Stefan Löfvens misslyckande att komma ihåg namnen på sina gäster i samband med Nordiska Rådets session i Stockholm för några dagar sedan, några avslöjanden kring tvivelaktiga inslag i Åsa Romsons personliga miljöval samt ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutssons budgetförslag om att dra in stödet till de svenska Medelhavsinstituten (ett förslag hon omedelbart tvingades backa ifrån).
Mest uppmärksamhet har annars riktats mot regeringens beslut att snabbt erkänna Palestina. Erkännandet har retat upp allianspartierna rejält. Centerpartiet har emellertid haft bekymmer med trovärdigheten i sin kritik, eftersom partiet sedan ett par år har krävt just ett omedelbart svenskt erkännande av Palestina. Utrikesminister Margot Wallström har i sina medieframträdanden varit utomordentligt stabil, inte minst i sitt framträdande i CNN. I vilket fall lär inte Palestina-erkännandet påverka den svenska väljaropinionen.
Jämfört med när Alliansen tog över makten 2006, måste den rödgröna regeringens första tid vid makten betraktas som relativt välordnad. Då tvingades två ministrar, kulturminister Cecilia Stegö Chilò och handelsminister Maria Borelius, avgå efter bara ett par veckor.
Opinionen har varit relativt välvillig mot regeringspartierna efter de inledande veckorna. Novus sammanvägning till Ekot av de enskilda mätningar som genomförts visar att opinionsläget är stabilt. Socialdemokraterna har minskat något och Miljöpartiet har ökat något. Ännu syns inga tecken på att regeringspartierna skall störtdyka i opinionen, på det sätt som allianspartierna gjorde kort efter valet 2006.
Sammantaget ger jag den rödgröna regeringens insats under sin första månad betyget 3.
Jag kommenterar Sifo:s förtroendeundersökning för regeringen Löfven, för Svenska Dagbladet här.
Regeringsdugligheten inrymmer åtminstone två komponenter. För det första innebär regeringsduglighet en förmåga att hålla ihop regeringen. Här har det hittills gått ganska bra. Före valet fanns det gott om olyckskorpar som kraxade om svårigheterna för S och MP att kompromissa sig fram till en gemensam politik. Efter valet kan man konstatera att svårigheterna antingen lösts genom kompromisser som båda partierna förklarat sig nöjda med, alternativt skjutits på framtiden i olika utredningar. Undantaget utgörs av vargfrågan, där miljöminister Åsa Romson och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht inför öppen ridå vecklade in sig ett meningsutbyte som uppenbarade en djup spricka i regeringen i synen på licensjakt på varg.
För det andra innebär regeringsduglighet en förmåga att genomföra sin politik och undvika parlamentariskt kaos. Här är det ännu för tidigt för att kunna dra några slutsatser. Den första stötestenen blir omröstningen om budgeten om några veckor. Jag har konsekvent hävdat att budgeten kommer att gå igenom och det är först därefter som svårigheterna börjar - jag står fast vid denna ståndpunkt. Däremot var Stefan Löfvens försök att få förankring i EU-nämnden för regeringens miljömål inte imponerande, för att uttrycka det milt. Vi får se om debaclet i EU-nämnden var en tillfällighet beroende på orutin, eller om det var början på en lång rad större bekymmer.
Till listan på fadäser kan dessutom föras Stefan Löfvens misslyckande att komma ihåg namnen på sina gäster i samband med Nordiska Rådets session i Stockholm för några dagar sedan, några avslöjanden kring tvivelaktiga inslag i Åsa Romsons personliga miljöval samt ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutssons budgetförslag om att dra in stödet till de svenska Medelhavsinstituten (ett förslag hon omedelbart tvingades backa ifrån).
Mest uppmärksamhet har annars riktats mot regeringens beslut att snabbt erkänna Palestina. Erkännandet har retat upp allianspartierna rejält. Centerpartiet har emellertid haft bekymmer med trovärdigheten i sin kritik, eftersom partiet sedan ett par år har krävt just ett omedelbart svenskt erkännande av Palestina. Utrikesminister Margot Wallström har i sina medieframträdanden varit utomordentligt stabil, inte minst i sitt framträdande i CNN. I vilket fall lär inte Palestina-erkännandet påverka den svenska väljaropinionen.
Jämfört med när Alliansen tog över makten 2006, måste den rödgröna regeringens första tid vid makten betraktas som relativt välordnad. Då tvingades två ministrar, kulturminister Cecilia Stegö Chilò och handelsminister Maria Borelius, avgå efter bara ett par veckor.
Opinionen har varit relativt välvillig mot regeringspartierna efter de inledande veckorna. Novus sammanvägning till Ekot av de enskilda mätningar som genomförts visar att opinionsläget är stabilt. Socialdemokraterna har minskat något och Miljöpartiet har ökat något. Ännu syns inga tecken på att regeringspartierna skall störtdyka i opinionen, på det sätt som allianspartierna gjorde kort efter valet 2006.
Sammantaget ger jag den rödgröna regeringens insats under sin första månad betyget 3.
Jag kommenterar Sifo:s förtroendeundersökning för regeringen Löfven, för Svenska Dagbladet här.
2014-10-29
Turbulens i Nato-frågan
I dag presenterades en opinionsmätning från Novus där stödet för ett svenskt Nato-medlemskap för första gången var större än motståndet. Av de tillfrågade ansåg 37 procent att Sverige borde söka medlemskap i Nato, medan 36 procent var emot. Även om skillnaden var mycket liten fanns det ett starkt symbolvärde i att Nato-anhängarna bröt en trend och i denna mätning var fler än Nato-motståndarna.
Den svenska Nato-opinionen har ända sedan kalla krigets slut präglats av stabilitet. Andelen personer som svarat att det är ett dåligt förslag har oftast varit två till tre gånger fler än andelen personer som svarat att det är ett bra förslag. Men under det senaste året har stabiliteten ersatts av turbulens. Flera olika mätningar har publicerats som visat väldigt olika resultat. I en del mätningar har Nato-motståndet minskat och opinionsläget varit nästan jämnt. I andra mätningar, som t ex en från Ipsos som redovisades i Dagens Nyheter i maj i år, var motståndet fortfarande stort - av de tillfrågade ansåg 56 procent att Sverige inte skulle gå med i Nato medan endast 28 procent förespråkade ett svenskt Nato-medlemskap.
Sverige är unikt i Europa genom att ha förskonats från krigets fasor i 200 år. Denna långa period av fred förknippas av många medborgare med Sveriges militära alliansfrihet och neutralitetspolitik. Även om den tolkningen är grovt förenklad har den under många år varit en del av den svenska självbilden. Först nu, snart 25 år efter kalla krigets slut, syns tecken på att självbilden kan börja på att förändras. EU-medlemskapet, Sveriges nära samarbete med Nato och neutralitetsbegreppets utmönstring ur den säkerhetspolitiska doktrinen sätter måhända sina spår.
Nato-anhängarnas stora problem under många har har varit att de varit oförmögna att berätta vilket säkerhetspolitiskt problem som skulle lösas genom att Sverige blev medlem av Nato. Under det senaste året har emellertid förtroendekrisen för det svenska försvaret bidragit till att en sådan problembeskrivning börjat växa fram. Problembeskrivningen skulle kunna formuleras så här: Rysslands offensiva agerande skapar en skärpt hotbild mot Sverige samtidigt som Sverige inte har några möjligheter att mer än under några få dagar försvara sitt territorium. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa detta problem, menar Nato-anhängarna, eftersom Sverige då skulle garanteras hjälp att försvara sitt territorium. Så blev till exempel Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde relativt svarslös (vilket inte händer ofta) då han i Studio Ett i P1 i dag konfronterades med frågan hur Sverige givet sitt svaga försvar skulle hantera ett ryskt angrepp. Lindes enda svar var att frågan var så hypotetisk att den var irrelevant att försöka besvara.
Nato-vännerna har vinden i ryggen. Förtroendekrisen för försvaret, de påstådda intrången i Stockholms skärgård, en mer offensiv rysk politik än tidigare, dagens opinionsmätning från Novus samt den rapport som presenterades i dag och som förordade en utredning om svenskt Nato-medlemskap skapar förutsättningar att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap med större energi och större trovärdighet än tidigare. Under sina åtta år vid makten undvek Alliansen att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap. I opposition kommer åtminstone Folkpartiet och sannolikt även Moderaterna och Kristdemokraterna att vara mindre finkänsliga.
Inom Moderaterna var Fredrik Reinfeldt en återhållande kraft i Nato-frågan. När Moderaternas partistämma tog ställning för svenskt Nato-medlemskap var det mot partiledningen vilja. Fredrik Reinfeldt använde därför nästan alltid formuleringen "mitt parti vill att Sverige söker medlemskap i Nato", i stället för att "jag" eller "vi" vill att Sverige söker medlemskap. Mycket talar för att Moderaternas nya ledarskap kommer att känna mindre restriktioner i frågan.
Kommer då Nato-anhängarna att vinna framgång i sina strävanden? I dag finns det inte mycket som tyder på det. Hittills har motståndet inom Socialdemokraterna (samt naturligtvis inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet) varit kompakt. Försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström var i dag mycket tydliga i sina nej både till Nato-medlemskap och en utredning om Nato-medlemskap.
Den svenska Nato-opinionen har ända sedan kalla krigets slut präglats av stabilitet. Andelen personer som svarat att det är ett dåligt förslag har oftast varit två till tre gånger fler än andelen personer som svarat att det är ett bra förslag. Men under det senaste året har stabiliteten ersatts av turbulens. Flera olika mätningar har publicerats som visat väldigt olika resultat. I en del mätningar har Nato-motståndet minskat och opinionsläget varit nästan jämnt. I andra mätningar, som t ex en från Ipsos som redovisades i Dagens Nyheter i maj i år, var motståndet fortfarande stort - av de tillfrågade ansåg 56 procent att Sverige inte skulle gå med i Nato medan endast 28 procent förespråkade ett svenskt Nato-medlemskap.
Sverige är unikt i Europa genom att ha förskonats från krigets fasor i 200 år. Denna långa period av fred förknippas av många medborgare med Sveriges militära alliansfrihet och neutralitetspolitik. Även om den tolkningen är grovt förenklad har den under många år varit en del av den svenska självbilden. Först nu, snart 25 år efter kalla krigets slut, syns tecken på att självbilden kan börja på att förändras. EU-medlemskapet, Sveriges nära samarbete med Nato och neutralitetsbegreppets utmönstring ur den säkerhetspolitiska doktrinen sätter måhända sina spår.
Nato-anhängarnas stora problem under många har har varit att de varit oförmögna att berätta vilket säkerhetspolitiskt problem som skulle lösas genom att Sverige blev medlem av Nato. Under det senaste året har emellertid förtroendekrisen för det svenska försvaret bidragit till att en sådan problembeskrivning börjat växa fram. Problembeskrivningen skulle kunna formuleras så här: Rysslands offensiva agerande skapar en skärpt hotbild mot Sverige samtidigt som Sverige inte har några möjligheter att mer än under några få dagar försvara sitt territorium. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa detta problem, menar Nato-anhängarna, eftersom Sverige då skulle garanteras hjälp att försvara sitt territorium. Så blev till exempel Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde relativt svarslös (vilket inte händer ofta) då han i Studio Ett i P1 i dag konfronterades med frågan hur Sverige givet sitt svaga försvar skulle hantera ett ryskt angrepp. Lindes enda svar var att frågan var så hypotetisk att den var irrelevant att försöka besvara.
Nato-vännerna har vinden i ryggen. Förtroendekrisen för försvaret, de påstådda intrången i Stockholms skärgård, en mer offensiv rysk politik än tidigare, dagens opinionsmätning från Novus samt den rapport som presenterades i dag och som förordade en utredning om svenskt Nato-medlemskap skapar förutsättningar att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap med större energi och större trovärdighet än tidigare. Under sina åtta år vid makten undvek Alliansen att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap. I opposition kommer åtminstone Folkpartiet och sannolikt även Moderaterna och Kristdemokraterna att vara mindre finkänsliga.
Inom Moderaterna var Fredrik Reinfeldt en återhållande kraft i Nato-frågan. När Moderaternas partistämma tog ställning för svenskt Nato-medlemskap var det mot partiledningen vilja. Fredrik Reinfeldt använde därför nästan alltid formuleringen "mitt parti vill att Sverige söker medlemskap i Nato", i stället för att "jag" eller "vi" vill att Sverige söker medlemskap. Mycket talar för att Moderaternas nya ledarskap kommer att känna mindre restriktioner i frågan.
Kommer då Nato-anhängarna att vinna framgång i sina strävanden? I dag finns det inte mycket som tyder på det. Hittills har motståndet inom Socialdemokraterna (samt naturligtvis inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet) varit kompakt. Försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström var i dag mycket tydliga i sina nej både till Nato-medlemskap och en utredning om Nato-medlemskap.
*
Nato-motståndarnas motberättelse är inte särskilt svår att formulera. Sannolikheten för ett ryskt angrepp på Sverige måste under överskådlig tid betraktas som ytterst liten, för att inte säga obefintlig. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle i stället bidra till att höja den säkerhetspolitiska spänningen i Sveriges närområde, och avsevärt minimera Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet i såväl fredstid som krigstid. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle snarare öka än minska risken att Sverige mot sin vilja drogs in i militära krigshandlingar. Som Nato-medlem skulle Sverige dessutom bli en del av Nato:s kärnvapendoktrin, med allt vad det innebär.2014-10-26
Därför bör politiker använda sociala medier!
I dag visar Svenska Dagbladet och Tobias Brandel att den nya rödgröna regeringens ministrar är betydliga sämre på att kommunicera i sociala medier än ministrarna i den gamla alliansregeringen. Visserligen använder något fler av de nya ministrarna Twitter, men de tidigare alliansministrarna var flitigare och framför mer sociala. De rödgröna
ministrarna använder oftare kanalen till envägskommunikation än
till dialog och samtal.
Svenska Dagbladets granskning har fått stor uppmärksamhet. En och annan har ställt frågan om det verkligen ligger ett värde i att politiker är närvarande i sociala medier. I artikeln hävdar jag att det borde vara naturligt för varje ledande politiker att utnyttja de möjligheter som sociala medier ger.
Sociala medier är genom sin snabbhet, spridningsförmåga, öppenhet och möjlighet till interaktivitet oerhört effektiva kommunikationsmedel. Dessa digitala plattformar ger politiker en möjlighet att nå ut till och kommunicera direkt med medborgare utan att budskapet först måste passera det mediala filter. Medierna har stärkt sin ställning i förhållande till politiker och partier. I vår medialiserade tid får politikerna allt kortare tid på sig att kommunicera direkt med medborgarna. Forskning visar att den tid politiker får uttala sig i en aktuell fråga i ett nyhetsinslag har minskat kraftigt genom åren. År1982 fick en politiker kommentera en fråga i snitt i 33 sekunder, år 2010 har det utrymmet krympt till 13 sekunder.
Politiker och partier bör finnas där folket finns. Totalt använder 66 procent av Sveriges internetanvändare Facebook, i de yngre åldergrupperna är siffran betydligt högre. Mellan 15 och 20 procent av befolkningen använder Twitter och Instagram. Genom att finnas där folket finns ges möjlighet att lyssna in vad som rör sig i folkdjupen, i stället för att enbart förlita sig till fokusgrupper och opinionsundersökningar. Närvaron i sociala medier har ett demokratiskt värde genom att ge möjlighet till politiska debatter och politisk mobilisering.
En del menar att sociala medier och särskilt Twitter skapar en slags elitbubblor där deltagarna bekräftar och förstärker varandra och där enskilda medborgare inte har reella möjligheter att bli delaktiga. Nja, säger jag. Forskningen visar skiftande resultat, där en del studier tyder på ökad polarisering av debatten i sociala medier genom att medborgarna i huvudsak söker sig till dem som tycker likadant och därigenom bekräftar redan intagna ståndpunkter. Andra studier pekar i motsatt riktning. Vi rör oss här i ett forskningsfält i vardande, och många fler studier behövs.
Bubblor har alltid funnits i samhället, allt från lunchgäng på jobbet och kompisgäng på fritiden till forna tiders "klubbar" eller motsvarande slutna gemenskaper för olika eliter och nätverk i "maktens slutna rum" med "bastun" som den yttersta symbolen. Det som skiljer de digitala bubblorna från många andra bubblor är att samtalen som förs i dem är transparenta. Inte ens i den slutnaste av Facebookgrupper skulle jag skriva något som jag inte var beredd att stå för offentligt.
Närvaro i social medier blir en viktig signal från politikernas sida att de verkligen förstått vidden och betydelsen av samhällets digitalisering. Det är därför en ödets ironi att varken framtidsminister Kristina Persson eller kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke finns på Facebook eller Twitter. I framtiden är inte frågan om en minister skall finnas i det vi idag kallar sociala medier eller inte - frågan är i stället hur och på vilket sätt närvaron kommer att ske.
Vi vet inte hur länge Facebook eller Twitter finns kvar. Utvecklingen går rasande fort. Men vi vet att det som utmärker sociala medier - hastighet, spridningsförmåga, transparens och möjlighet till interaktivitet - har kommit för att stanna. Sedan är det en fråga för respektive politikers personlighet och kreativitet hur hen vill utnyttja denna nya digitala verklighet. Att stoppa huvudet i sanden med motiveringen att man vill ägna sig åt mer jordnära arbete är den sämsta strategin.
För övrigt delar jag Bo Rothsteins uppfattning på DN Debatt i dag att samhället de senaste decennierna genomgått så stora förändringar att det finns behov av en ny maktutredning. Till de argument som Bo Rothstein anför vill jag tillägga att de maktpolitiska konsekvenserna av samhällets digitalisering ännu är långt ifrån klarlagda.
Läs också gärna vad Brit Stakston och Joakim Jardenberg skrivit i ämnet.
Svenska Dagbladets granskning har fått stor uppmärksamhet. En och annan har ställt frågan om det verkligen ligger ett värde i att politiker är närvarande i sociala medier. I artikeln hävdar jag att det borde vara naturligt för varje ledande politiker att utnyttja de möjligheter som sociala medier ger.
Sociala medier är genom sin snabbhet, spridningsförmåga, öppenhet och möjlighet till interaktivitet oerhört effektiva kommunikationsmedel. Dessa digitala plattformar ger politiker en möjlighet att nå ut till och kommunicera direkt med medborgare utan att budskapet först måste passera det mediala filter. Medierna har stärkt sin ställning i förhållande till politiker och partier. I vår medialiserade tid får politikerna allt kortare tid på sig att kommunicera direkt med medborgarna. Forskning visar att den tid politiker får uttala sig i en aktuell fråga i ett nyhetsinslag har minskat kraftigt genom åren. År1982 fick en politiker kommentera en fråga i snitt i 33 sekunder, år 2010 har det utrymmet krympt till 13 sekunder.
Politiker och partier bör finnas där folket finns. Totalt använder 66 procent av Sveriges internetanvändare Facebook, i de yngre åldergrupperna är siffran betydligt högre. Mellan 15 och 20 procent av befolkningen använder Twitter och Instagram. Genom att finnas där folket finns ges möjlighet att lyssna in vad som rör sig i folkdjupen, i stället för att enbart förlita sig till fokusgrupper och opinionsundersökningar. Närvaron i sociala medier har ett demokratiskt värde genom att ge möjlighet till politiska debatter och politisk mobilisering.
En del menar att sociala medier och särskilt Twitter skapar en slags elitbubblor där deltagarna bekräftar och förstärker varandra och där enskilda medborgare inte har reella möjligheter att bli delaktiga. Nja, säger jag. Forskningen visar skiftande resultat, där en del studier tyder på ökad polarisering av debatten i sociala medier genom att medborgarna i huvudsak söker sig till dem som tycker likadant och därigenom bekräftar redan intagna ståndpunkter. Andra studier pekar i motsatt riktning. Vi rör oss här i ett forskningsfält i vardande, och många fler studier behövs.
Bubblor har alltid funnits i samhället, allt från lunchgäng på jobbet och kompisgäng på fritiden till forna tiders "klubbar" eller motsvarande slutna gemenskaper för olika eliter och nätverk i "maktens slutna rum" med "bastun" som den yttersta symbolen. Det som skiljer de digitala bubblorna från många andra bubblor är att samtalen som förs i dem är transparenta. Inte ens i den slutnaste av Facebookgrupper skulle jag skriva något som jag inte var beredd att stå för offentligt.
Närvaro i social medier blir en viktig signal från politikernas sida att de verkligen förstått vidden och betydelsen av samhällets digitalisering. Det är därför en ödets ironi att varken framtidsminister Kristina Persson eller kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke finns på Facebook eller Twitter. I framtiden är inte frågan om en minister skall finnas i det vi idag kallar sociala medier eller inte - frågan är i stället hur och på vilket sätt närvaron kommer att ske.
Vi vet inte hur länge Facebook eller Twitter finns kvar. Utvecklingen går rasande fort. Men vi vet att det som utmärker sociala medier - hastighet, spridningsförmåga, transparens och möjlighet till interaktivitet - har kommit för att stanna. Sedan är det en fråga för respektive politikers personlighet och kreativitet hur hen vill utnyttja denna nya digitala verklighet. Att stoppa huvudet i sanden med motiveringen att man vill ägna sig åt mer jordnära arbete är den sämsta strategin.
För övrigt delar jag Bo Rothsteins uppfattning på DN Debatt i dag att samhället de senaste decennierna genomgått så stora förändringar att det finns behov av en ny maktutredning. Till de argument som Bo Rothstein anför vill jag tillägga att de maktpolitiska konsekvenserna av samhällets digitalisering ännu är långt ifrån klarlagda.
Läs också gärna vad Brit Stakston och Joakim Jardenberg skrivit i ämnet.
2014-10-23
Budgetblunder när regeringen utan motivering säger ajöss till de svenska medelhavsinstituten
Uppdaterat fredag oktober kl 15.10. I dag meddelar ansvarig ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson att hon tar omtag på frågan om nedläggning av de svenska Medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul. Det här är inte ett skarpt förslag för nästa år och det är mycket
möjligt att i den här processen så har inte alla fakta eller
konsekvenser blivit fullt belysta. Nu kan vi ta till oss av den här
kritiken och träffa dem som är berörda och lyssna in deras argument, säger ministern. Det är utmärkt att ministern lyssnat på kritiken och jag tolkar hennes uttalande ovan som att ärendet inte beretts på utbildningsdepartementet utan att finansdepartementet varit drivande i frågan.
Förslaget i budgetpropositionen väckte stor harm i breda kretsar. Det senaste dygnet har en kraftfull opinionsbildning utvecklats i frågan. Det är viktigt att förslagets kritiker nu inte blåser faran över utan förmår hålla kvar engagemanget. Ministern kan behöva allt stöd i frågan för att nu kunna driva processen i rätt riktning. Men so far, so good.
Beslutet kommer helt överraskande. Enligt uppgift på den nybildade Facebook-gruppen Rädda Medelhavsinstituten informerades institutens styrelser på telefon så sent som igår. Någon offentlig debatt i frågan har mig veterligt inte ägt rum, och i valrörelsen lyste förslaget definitivt med sin frånvaro. Många med mig har mycket svårt att förstå prioriteringen.
Jag är ingen specialist på medelhavsinstitutens verksamhet och kan inte säga om det möjligen finns goda skäl för att avsluta det finansiella stödet till dem. Men regeringen anför inga skäl alls, utan meddelar bara att stödet skall bort. Häpp, häpp. Ajöss med dem.
Läs gärna vad Martin Aagård och Sanna Rayman skriver i frågan.
Förslaget i budgetpropositionen väckte stor harm i breda kretsar. Det senaste dygnet har en kraftfull opinionsbildning utvecklats i frågan. Det är viktigt att förslagets kritiker nu inte blåser faran över utan förmår hålla kvar engagemanget. Ministern kan behöva allt stöd i frågan för att nu kunna driva processen i rätt riktning. Men so far, so good.
*
I två undanskymda meningar i budgeten meddelar regeringen sin avsikt att dra in det ekonomiska stödet till de svenska så kallade medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul. Pengarna - 12 miljoner för 2016 och ytterligare 10 miljoner för 2017 - skall i stället gå till finansiering av kapitaltillskott för konstruktion och drift av den gigantiska forskningsanläggningen European Spallation Source (ESS) i Lund. För medelhavsinstituten innebär indragningen ett akut nedläggningshot. För ESS med sina planerade konstruktionskostnader på nära 20 miljarder blir tillskottet bara en droppe i oceanen.Beslutet kommer helt överraskande. Enligt uppgift på den nybildade Facebook-gruppen Rädda Medelhavsinstituten informerades institutens styrelser på telefon så sent som igår. Någon offentlig debatt i frågan har mig veterligt inte ägt rum, och i valrörelsen lyste förslaget definitivt med sin frånvaro. Många med mig har mycket svårt att förstå prioriteringen.
Jag är ingen specialist på medelhavsinstitutens verksamhet och kan inte säga om det möjligen finns goda skäl för att avsluta det finansiella stödet till dem. Men regeringen anför inga skäl alls, utan meddelar bara att stödet skall bort. Häpp, häpp. Ajöss med dem.
Substantiellt har instituten utgjort relevanta mötesplatser för bland annat samhällsvetare, språkforskare och arekologer som bedrivit forskning om medelhavsområdet, den islamska
världen och särskilt Turkiet. Instituten har långsiktiga åtaganden och ansvarar för stora
arkeologiska samlingar. Nedläggningen hotar möjligheten för svenska forskare att i
framtiden genomföra arkeologiska utgrävningar i till exempel Grekland och Italien.
Politiskt sänder nedläggningen en trist signal om en nedprioritering av humaniora och samhällsvetenskap till förmån för teknik och naturvetenskap. Den obefintliga debatten och avsaknaden av motivering till budgetförslaget sänder en signal om bristande professionalitet och bristande politiskt ledarskap.
Det kan vara så att det illa beredda och illa förankrade förslaget är ett resultat av hast vid beredningen av ärendet i samband med regeringsskiftet. Jag hoppas och tror att nya ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson tar intryck av de protester och den debatt som nu följer och hittar en väg att ta omtag på frågan.
Läs gärna vad Martin Aagård och Sanna Rayman skriver i frågan.
2014-10-21
Sveriges säkerhetspolitik är inga pajaskonster. Det är inte hä hä och häpp häpp.
De senaste dygnens ubåtsjakt i Stockholms skärgård används av Nato-anhängarna som argument för att Sverige skall överge sin militära alliansfrihet och i stället gå med i Nato. Så skriver t ex Expressens politiska redaktör och chef för ledarredaktionen Anna Dahlberg att Sverige måste dra "rätt politiska slutsatser" av "det drama som nu pågår" i skärgården. "Sverige får inte låta sig kuvas av det ryska maktspråket", skriver Dahlberg. I stället bör Sverige fortsätta närma sig Nato: "Ett medlemskap i västalliansen är Sveriges naturliga hemvist."
Dagens Nyheter kopplar visserligen inte ihop sin ståndpunkt att Sverige måste gå med i Nato med de pågående händelserna i skärgården, men drar sig å andra sidan inte för att förfalska slutsatserna från 1994 års Neutralitetspolitikkommission. Dagens Nyheter påstår - helt felaktigt - att Neutralitetspolitikkommissionen skulle ha påstått att "Sverige var aldrig neutralt under kalla kriget". I verkligheten gjorde Neutralitetspolitikkommissionen en stor och tydlig poäng av att Sveriges fredstida samverkan med väst inte innebar en avvikelse från neutralitetspolitiken. Dagens Nyheter får gärna dra sina egna slutsatser av kommissionens betänkande, men då är det bra om det framgår att det är just Dagens Nyheters och inte Neutralitetpolitikkommissionens slutsatser det handlar om.
Det är inte seriöst att åberopa de pågående händelserna i skärgården som ett argument för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. I skrivande stund har vi faktiskt - för att vara uppriktiga - inte en susning om vad som pågår. Det är möjligt att där pågår eller har pågått någon form av rysk underrättelseverksamhet. Det är också möjligt att så inte varit fallet. Vi vet inte, och kan inte heller veta i detta skede.
Insatsen måste utvärderas under lugna och ordnade former när den väl är avslutad. Först då blir det möjligt att dra några slutsatser om en eventuellt förändrad hotbild och vad en sådan i så fall skulle betyda för Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval. Sveriges säkerhetspolitik är faktiskt inga pajaskonster. Det är inte hä hä och häpp häpp.
Dagens Nyheter kopplar visserligen inte ihop sin ståndpunkt att Sverige måste gå med i Nato med de pågående händelserna i skärgården, men drar sig å andra sidan inte för att förfalska slutsatserna från 1994 års Neutralitetspolitikkommission. Dagens Nyheter påstår - helt felaktigt - att Neutralitetspolitikkommissionen skulle ha påstått att "Sverige var aldrig neutralt under kalla kriget". I verkligheten gjorde Neutralitetspolitikkommissionen en stor och tydlig poäng av att Sveriges fredstida samverkan med väst inte innebar en avvikelse från neutralitetspolitiken. Dagens Nyheter får gärna dra sina egna slutsatser av kommissionens betänkande, men då är det bra om det framgår att det är just Dagens Nyheters och inte Neutralitetpolitikkommissionens slutsatser det handlar om.
Det är inte seriöst att åberopa de pågående händelserna i skärgården som ett argument för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. I skrivande stund har vi faktiskt - för att vara uppriktiga - inte en susning om vad som pågår. Det är möjligt att där pågår eller har pågått någon form av rysk underrättelseverksamhet. Det är också möjligt att så inte varit fallet. Vi vet inte, och kan inte heller veta i detta skede.
Insatsen måste utvärderas under lugna och ordnade former när den väl är avslutad. Först då blir det möjligt att dra några slutsatser om en eventuellt förändrad hotbild och vad en sådan i så fall skulle betyda för Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval. Sveriges säkerhetspolitik är faktiskt inga pajaskonster. Det är inte hä hä och häpp häpp.
2014-10-19
Ubåtshysteri eller verkligt intrång?
De senaste dygnens ubåtsjakt i Stockholms skärgård ger reminiscenser till 1980-talet och den hysteri som då präglade debatten om okända undervattensfarkoster i svenska vatten. Det var ingen bra tid. Från både höger och vänster framfördes tvärsäkra påståenden och långtgående konspirationsteorier om hur det egentligen förhöll sig med de påstådda intrången. Var det sovjetiska ubåtar, och vad var i så fall syftet med att sända in dem i den svenska skärgården? Var de på övningsuppdrag, vidtog de förberedelser inför en eventuell krigssituation eller var det bara fråga om en maktdemonstration? Eller var det ubåtar från Nato, och i så fall med samma syften som de påstådda sovjetiska ubåtarna skulle ha haft? Eller fanns det några ubåtar överhuvudtaget, bortsett från den otvivelaktigt sovjetiska ubåten U 137 som strandade utanför Blekinge hösten 1981? Vi vet ännu inte. De utredningar som genomförts har kommit fram till olika slutsatser. När det visade sig att de centrala s k typljuden lika väl kunde komma från simmande minkar som från ubåtar blev förvirringen total. Dessa dystra år för svensk utrikes- och säkerhetspolitisk debatt har jag och Marie Demker skildrat i boken Utrikespolitiken som slagfält (Nerenius & Santérus, 1995).
Ubåtshysterin under 1980-talet var heller inga hedrande år för den svenska pressen. Traditionella källkritiska kriterier städades ut och obekräftade vittnesmål om ubåtar, grodmän och Spetsnaz-agenter slogs upp i rubriknivåer värdiga ett världskrig. Som läsare fick man känslan att det inte fanns en enda svensk badvik utan en rysk ubåt under ytan.
Jag hoppas att mediebevakningen blir bättre denna gången och att källkritiken inte sätts på undantag. Jag blir lite orolig när jag läser rubrikerna i dagens Expressen: UBÅTEN ÄR RYSK, RYSKA FLYKTEN, TILLSTÅND ATT GE ELD respektive DE JAGAS PÅ LAND. (Jag kan inte garantera att Aftonbladet är bättre, men där har jag i skrivande stund inte tillgång till papperstidningen.)
Självklart är det inte möjligt att veta vad som just nu händer under vattnet i den svenska skärgården. Vem vet, kanske är det verkligen en rysk undervattensfarkost som befinner sig där. Kanske är det inte så. I vilket fall ogillar jag hysteri över huvud taget, och hoppas att debatten om misstänkta kränkningar av svenskt territorium kommer att genomföras under något mer lugna och sansade former än vad som var fallet under 1980-talet.
Skall för övrigt bli intressant att se vad framväxten av mobilkameror och sociala medier betyder för ubåtsjournalistiken och för allmänhetens inrapporterade iakttagelser. Hade bara en bråkdel av de vittnesuppgifter som inrapporterades på 1980-talet kunnat styrkas med t ex mobilfoton hade debatten blivit annorlunda. Många okynnesrapporteringar hade sannolikt heller inte blivit till.
Ubåtshysterin under 1980-talet var heller inga hedrande år för den svenska pressen. Traditionella källkritiska kriterier städades ut och obekräftade vittnesmål om ubåtar, grodmän och Spetsnaz-agenter slogs upp i rubriknivåer värdiga ett världskrig. Som läsare fick man känslan att det inte fanns en enda svensk badvik utan en rysk ubåt under ytan.
Jag hoppas att mediebevakningen blir bättre denna gången och att källkritiken inte sätts på undantag. Jag blir lite orolig när jag läser rubrikerna i dagens Expressen: UBÅTEN ÄR RYSK, RYSKA FLYKTEN, TILLSTÅND ATT GE ELD respektive DE JAGAS PÅ LAND. (Jag kan inte garantera att Aftonbladet är bättre, men där har jag i skrivande stund inte tillgång till papperstidningen.)
Självklart är det inte möjligt att veta vad som just nu händer under vattnet i den svenska skärgården. Vem vet, kanske är det verkligen en rysk undervattensfarkost som befinner sig där. Kanske är det inte så. I vilket fall ogillar jag hysteri över huvud taget, och hoppas att debatten om misstänkta kränkningar av svenskt territorium kommer att genomföras under något mer lugna och sansade former än vad som var fallet under 1980-talet.
Skall för övrigt bli intressant att se vad framväxten av mobilkameror och sociala medier betyder för ubåtsjournalistiken och för allmänhetens inrapporterade iakttagelser. Hade bara en bråkdel av de vittnesuppgifter som inrapporterades på 1980-talet kunnat styrkas med t ex mobilfoton hade debatten blivit annorlunda. Många okynnesrapporteringar hade sannolikt heller inte blivit till.
2014-10-16
Tomt i ladorna? Om viljan och förmågan att ta politiskt ansvar
Att regera är att ta politiskt ansvar. Få saker gjorde mig så upprörd under Alliansens år vid makten som när regeringen eller enskilda ministrar i stället för att ta politiskt ansvar skyllde ifrån sig på den tidigare regeringen eller på oppositionen.
Värst var Jan Björklund som kontinuerligt under sina åtta år i regeringen skyllde skolpolitikens misslyckande på tidigare socialdemokratiska regeringar. Björklunds bortförklaringar växte över tid till ett skämt som skadade regeringens anseende.
En regering som tar politiskt ansvar låter också bli att gnälla över oppositionens agerande. Alltför många gånger valde Alliansen och Fredrik Reinfeldt att visa dåligt humör när regeringen förlorade en omröstning i kammaren, och anklagelserna mot de rödgröna för att samverka med Sverigedemokraterna låg vid dessa tillfällen sällan långt borta. Det är regeringens ansvar att få igenom sina förslag i riksdagen. Oppositionens uppgift är att bedriva oppositionspolitik, inte att stödja regeringen.
Likaså undvek alliansregeringen att ta politiskt ansvar när man övergick från att beräkna arbetslösheten på det vedertagna sättet, det vill säga i form av andelen personer som var arbetslösa, till att räkna antalet personer som hade arbete. Eftersom antalet svenskar hela tiden blev fler var det inte så konstigt att även antalet svenskar som hade jobb blev fler. Skiftningen i retoriken syftade till att sätta regeringens arbetsmarknadspolitik i ett försonligt ljus. Knepet var emellertid så uppenbart att det blev pinsamt. Det skall bli intressant att se om allianspartierna i opposition fortsätter att beräkna arbetslösheten i form av antalet personer som har arbete, eller om de inom kort återgår till att beräkna andelen.
För ett par dagar sedan beskrev finansminister Magdalena Andersson Sveriges ekonomiska läge efter åtta år med alliansregering som att "ladan är helt tom". Magdalena Anderssons uttalande får idag svidande kritik av Finanspolitiska rådet, som menar att Andersson ger en grovt vilseledande bild av Sveriges ekonomiska situation.
Magdalena Andersson känner förstås ett behov av att tona ner förväntningarna på kostsamma sociala reformer. Jag hoppas bara att talet om "tomt i ladorna" inte är en indikation på att den rödgröna regeringen nu tänker ägna mandatperioden åt att gnälla över i vilket uselt skick landets finanser var vid maktövertagandet, och att skylla frånvaron av sociala reformer på den tidigare regeringen. Eller att gnälla på oppositionen om eller när den röstar ner regeringsförslag i riksdagen. Om så blir fallet lovar jag att sannerligen inte vara tyst, utan påtala var det politiska ansvaret finns. Att regera är att ta politiskt ansvar. Inte att skylla på tidigare regeringar eller på oppositionen.
Värst var Jan Björklund som kontinuerligt under sina åtta år i regeringen skyllde skolpolitikens misslyckande på tidigare socialdemokratiska regeringar. Björklunds bortförklaringar växte över tid till ett skämt som skadade regeringens anseende.
En regering som tar politiskt ansvar låter också bli att gnälla över oppositionens agerande. Alltför många gånger valde Alliansen och Fredrik Reinfeldt att visa dåligt humör när regeringen förlorade en omröstning i kammaren, och anklagelserna mot de rödgröna för att samverka med Sverigedemokraterna låg vid dessa tillfällen sällan långt borta. Det är regeringens ansvar att få igenom sina förslag i riksdagen. Oppositionens uppgift är att bedriva oppositionspolitik, inte att stödja regeringen.
Likaså undvek alliansregeringen att ta politiskt ansvar när man övergick från att beräkna arbetslösheten på det vedertagna sättet, det vill säga i form av andelen personer som var arbetslösa, till att räkna antalet personer som hade arbete. Eftersom antalet svenskar hela tiden blev fler var det inte så konstigt att även antalet svenskar som hade jobb blev fler. Skiftningen i retoriken syftade till att sätta regeringens arbetsmarknadspolitik i ett försonligt ljus. Knepet var emellertid så uppenbart att det blev pinsamt. Det skall bli intressant att se om allianspartierna i opposition fortsätter att beräkna arbetslösheten i form av antalet personer som har arbete, eller om de inom kort återgår till att beräkna andelen.
För ett par dagar sedan beskrev finansminister Magdalena Andersson Sveriges ekonomiska läge efter åtta år med alliansregering som att "ladan är helt tom". Magdalena Anderssons uttalande får idag svidande kritik av Finanspolitiska rådet, som menar att Andersson ger en grovt vilseledande bild av Sveriges ekonomiska situation.
Magdalena Andersson känner förstås ett behov av att tona ner förväntningarna på kostsamma sociala reformer. Jag hoppas bara att talet om "tomt i ladorna" inte är en indikation på att den rödgröna regeringen nu tänker ägna mandatperioden åt att gnälla över i vilket uselt skick landets finanser var vid maktövertagandet, och att skylla frånvaron av sociala reformer på den tidigare regeringen. Eller att gnälla på oppositionen om eller när den röstar ner regeringsförslag i riksdagen. Om så blir fallet lovar jag att sannerligen inte vara tyst, utan påtala var det politiska ansvaret finns. Att regera är att ta politiskt ansvar. Inte att skylla på tidigare regeringar eller på oppositionen.
2014-10-14
Sverigedemokraternas väljare - proteströstare eller inte?
Är Sverigedemokraternas väljare proteströstare eller delar de faktiskt delar partiets åsikter och värderingar? Jag tycker det i media och bland samhällsvetare pågår en lite märklig debatt - för mig står proteströstning och röstning på ett parti vars åsikter man delar inte i motsättning till varandra.
Aftonbladet har i en uppmärksammad reportageserie - På min hemmaplan - skildrat livet i några av de orter i Sverige där Sverigedemokraterna är som starkast; Sölvesborg, Falköping, Kumla, Rönningsberg, Torslanda och Säffle. Ett återkommande tema i reportageserien har varit att många av Sverigedemokraternas väljare själva motiverat sitt partival i termer av "protest". I dag presenterar Aftonbladet en undersökning där 59 procent av SD-väljarna uppger just protesten eller ”signalen om en politisk riktningsändring” var viktig när de valde parti, jämfört med 16 procent för väljaren i snitt.
Samtidigt har en del statsvetare - till exempel Andrej Kokkonen på Politologerna - argumenterat emot proteströstarhypotesen. De menar i stället att Sverigedemokraternas väljare röstar på Sverigedemokraterna eftersom de delar partiets åsikter och värderingar.
Jag har svårt att se att dessa alternativ som ömsesidigt uteslutande. Min argumentation är följande. Vi vet från tidigare studier att Sverigedemokraternas väljare i huvudsak delar partiets åsikter och värderingar, särskilt i frågor som berör invandring och flyktingmottagning. Så har det i alla fall varit tidigare, och det är svårt att finna goda skäl till att det skulle vara annorlunda nu. Samtidigt vet vi att inställningen till invandring blivit mer positiv och att motståndet mot flyktingmottagning minskat i Sverige de senaste 20 åren.
Den intressanta frågan blir då varför Sverigedemokraterna mer än fördubblat sitt röstetal under mandatperioden samtidigt som andelen svenskar som delar partiets uppfattning om invandring och flyktingmottagning minskat över tid. En rimlig hypotes är att Sverigedemokraternas närvaro i riksdagen sedan 2010 (partiet får en ytterligare plattform för mobilisering och opinionsbildning, medieintresset för partiet ökar, partiet är ensamt i riksdagen om sin politik i frågor kring invandring och flyktingmottagning) samt avsaknaden av skarpa vänster-högermotsättningar i svensk politik (Moderaternas förflyttning mot mitten och Socialdemokraternas oro att skrämma bort mittenväljare) bidragit till att lyfta upp frågor om invandring och flyktingmottagning på den politiska dagordningen och därigenom göra dessa frågor viktigare för väljarnas partival.
Utgångspunkten för de som avfärdar hypotesen om proteströstning är ofta artikeln ”Anti-immigrant parties in Europé: Ideological or protest vote” av Wouter van der Brug, Mendert Fennema och Jean Tillie i European Journal of Political Research från 2000. I artikeln menar sig författarna ha avfärdat tesen om invandringskritiska partiers väljare som proteströstare. Men artikelns resultat vilar förstås tungt på hur de definierar "proteströstning". Författarna menar att proteströstning kännetecknas av att väljaren inte röstar på det parti vars politik hen föredrar, utan i stället använder sin röst för att uttrycka missnöje med det politiska systemet. Jag tycker det blir en snäv definition. Den bidrar egentligen inte till förståelsen för valet av parti. Väljaren kan själv uppfatta och beskriva sin röst som en proteströst även om rösten ges till ett parti som står åsiktsmässigt nära.
Tänk er följande motivering av en SD-väljare: "Ja, jag tycker vi har för många invandrare i Sverige. Det har jag tyckt länge. Tidigare röstade jag på Moderaterna men nu känner jag att de och de andra partierna skiter i oss härute och våra bekymmer och därför blev det en proteströst på SD för min del." Protesten består i att låta invandringsfrågan fälla avgörandet för sitt partival och därigenom bryta mot en norm som uppfattas som "politiskt korrekt" och visa sitt missnöje mot etablissemanget.
Vi kan således skilja mellan "subjektiva proteströstare" (de som själva uppfattar sin röst som en "proteströst") och "objektiva proteströstare" (de som visar missnöje genom att rösta på ett parti de inte sympatiserar med, oavsett hur de själva motiverar sin röst). För att förstå Sverigedemokraternas valframgång är de subjektiva proteströstarnas motiveringar av sitt partival rimligen av mycket stor betydelse. Att avfärda deras uppfattning med att de inte är några "riktiga proteströstare" tror jag bidrar till att fördunkla snarare än belysa Sverigedemokraternas valframgång.
För ett ytterligare perspektiv på saken, se gärna Karl Loxbos inlägg på Politologerna.
Aftonbladet har i en uppmärksammad reportageserie - På min hemmaplan - skildrat livet i några av de orter i Sverige där Sverigedemokraterna är som starkast; Sölvesborg, Falköping, Kumla, Rönningsberg, Torslanda och Säffle. Ett återkommande tema i reportageserien har varit att många av Sverigedemokraternas väljare själva motiverat sitt partival i termer av "protest". I dag presenterar Aftonbladet en undersökning där 59 procent av SD-väljarna uppger just protesten eller ”signalen om en politisk riktningsändring” var viktig när de valde parti, jämfört med 16 procent för väljaren i snitt.
Samtidigt har en del statsvetare - till exempel Andrej Kokkonen på Politologerna - argumenterat emot proteströstarhypotesen. De menar i stället att Sverigedemokraternas väljare röstar på Sverigedemokraterna eftersom de delar partiets åsikter och värderingar.
Jag har svårt att se att dessa alternativ som ömsesidigt uteslutande. Min argumentation är följande. Vi vet från tidigare studier att Sverigedemokraternas väljare i huvudsak delar partiets åsikter och värderingar, särskilt i frågor som berör invandring och flyktingmottagning. Så har det i alla fall varit tidigare, och det är svårt att finna goda skäl till att det skulle vara annorlunda nu. Samtidigt vet vi att inställningen till invandring blivit mer positiv och att motståndet mot flyktingmottagning minskat i Sverige de senaste 20 åren.
Den intressanta frågan blir då varför Sverigedemokraterna mer än fördubblat sitt röstetal under mandatperioden samtidigt som andelen svenskar som delar partiets uppfattning om invandring och flyktingmottagning minskat över tid. En rimlig hypotes är att Sverigedemokraternas närvaro i riksdagen sedan 2010 (partiet får en ytterligare plattform för mobilisering och opinionsbildning, medieintresset för partiet ökar, partiet är ensamt i riksdagen om sin politik i frågor kring invandring och flyktingmottagning) samt avsaknaden av skarpa vänster-högermotsättningar i svensk politik (Moderaternas förflyttning mot mitten och Socialdemokraternas oro att skrämma bort mittenväljare) bidragit till att lyfta upp frågor om invandring och flyktingmottagning på den politiska dagordningen och därigenom göra dessa frågor viktigare för väljarnas partival.
Utgångspunkten för de som avfärdar hypotesen om proteströstning är ofta artikeln ”Anti-immigrant parties in Europé: Ideological or protest vote” av Wouter van der Brug, Mendert Fennema och Jean Tillie i European Journal of Political Research från 2000. I artikeln menar sig författarna ha avfärdat tesen om invandringskritiska partiers väljare som proteströstare. Men artikelns resultat vilar förstås tungt på hur de definierar "proteströstning". Författarna menar att proteströstning kännetecknas av att väljaren inte röstar på det parti vars politik hen föredrar, utan i stället använder sin röst för att uttrycka missnöje med det politiska systemet. Jag tycker det blir en snäv definition. Den bidrar egentligen inte till förståelsen för valet av parti. Väljaren kan själv uppfatta och beskriva sin röst som en proteströst även om rösten ges till ett parti som står åsiktsmässigt nära.
Tänk er följande motivering av en SD-väljare: "Ja, jag tycker vi har för många invandrare i Sverige. Det har jag tyckt länge. Tidigare röstade jag på Moderaterna men nu känner jag att de och de andra partierna skiter i oss härute och våra bekymmer och därför blev det en proteströst på SD för min del." Protesten består i att låta invandringsfrågan fälla avgörandet för sitt partival och därigenom bryta mot en norm som uppfattas som "politiskt korrekt" och visa sitt missnöje mot etablissemanget.
Vi kan således skilja mellan "subjektiva proteströstare" (de som själva uppfattar sin röst som en "proteströst") och "objektiva proteströstare" (de som visar missnöje genom att rösta på ett parti de inte sympatiserar med, oavsett hur de själva motiverar sin röst). För att förstå Sverigedemokraternas valframgång är de subjektiva proteströstarnas motiveringar av sitt partival rimligen av mycket stor betydelse. Att avfärda deras uppfattning med att de inte är några "riktiga proteströstare" tror jag bidrar till att fördunkla snarare än belysa Sverigedemokraternas valframgång.
För ett ytterligare perspektiv på saken, se gärna Karl Loxbos inlägg på Politologerna.
2014-10-12
Rabalder kring Suhonens bok om Håkan Juholt
Daniel Suhonens bok "Partiledaren som kom in från kylan", om Håkan Juholts uppgång och fall, har fått stor uppmärksamhet. Boken skildrar bland annat de kupplika former under vilka Juholt avsattes, och de politiska intriger och det vulgära språkbruk som kännetecknade delar av maktkampen i partiet under Juholts korta tid som partiledare. Boken är unik eftersom författaren haft tillgång till protokoll från sammanträden med Socialdemokraternas verkställande utskott. De inblandade aktörerna kan därför i viktiga avseenden inte förneka påståenden de tillskrivs.
Jag har ännu inte läst hela boken, utan bara de delar som publicerats i dagspressen samt de avsnitt där jag är direkt citerad. Jag har också samtalat med Daniel Suhonen om boken ett par gånger under skrivprocessen.
Boken ger ingen vacker bild av Socialdemokraternas inre liv. Läsaren bör dock komma ihåg att partiet vid det här tillfället genomgick sin värsta kris sedan partisplittringen 1917. Jag har varit aktiv i partiet i många år - om än inte i några partiledande sammanhang - och kan ärligt intyga att de händelser som beskrivs i boken inte på något sätt avspeglar det "normala" partilivet.
Hur kunde det då gå så illa under Håkan Juholts tid som partiledare? Och vad betyder Suhonens bok för Socialdemokraterna i dag?
Roten till den onda i Juholt-affären ligger i partiets slutna organisationsstruktur och dess föråldrade sätt att arbeta. Den valberedning som föreslog Håkan Juholt som partiledare genomförde sitt arbete i en sluten process, där medlemmarna och partiets gräsrötter inte hade en aning om vilka kandidater som var villiga att ställa upp. Tänkbara partiledare tackade offentligt nej eller ville inte svara på frågan om de var kandidater eller ej. Efter ett långt och hemlighetsfullt arbete lyftes överraskande Håkan Juholt fram, som kaninen ur trollkarlens hatt. Medlemmarna fick i praktiken aldrig möjlighet att diskutera och väga Juholts fördelar och nackdelar mot varandra. Juholt valdes med jubel av en enhällig kongress, men i praktiken var hans mandat redan från början svagt. Processen var inte värdig ett parti som vill göra anspråk på att vara öppet, modernt och framtidsinriktat.
Ett ytterligare uttryck för den slutna och förlegade organisationskulturen är den bristande insikt som många ledande socialdemokratern uppvisade om att vi i dag lever i ett öppet och transparent samhälle. Det går inte att skicka runt mejl och sms till varandra och sedan förtrytsamt uppröras över att saker och ting läcker ut. I dag är allt offentligt, och den insikten måste prägla medlemmar och förtroendevalda på alla nivåer i partiet.
Juholts stora tillkortakommande var att han inte lyckades hålla samman partiet, vilket är en partiledares viktigaste uppgift. Genom att inte lyckas rekrytera en pålitlig och lojal personlig stab blev Håkan Juholt mycket ensam när det började blåsa. Juholt lyckades heller inte hantera de motsättningar mellan vänster och höger som alltid funnits inom socialdemokratin. Inledningsvis utmanades Juholt av de politiska krafter i partiet som oroades över hans vänsterretorik. Mot slutet insåg emellertid både vänster- och högerfalangerna att det inte fanns någon återvändo. Affären utvecklades till en maktstrid inte längre mellan vänster och höger, utan mellan en majoritet av verkställande utskottets ledamöter och partiledaren.
Vilka konsekvenser får då Suhonens bok för Socialdemokraterna i dag? På kort sikt blir konsekvenserna sannolikt inte särskilt stora. Juholt-affären ligger ett par år tillbaka i tiden. Stefan Löfven har ett stort förtroende internt i partiet och tycks ha spelat en återhållande och samlande roll när det blåste som värst. Svenska väljare låter sällan skandaler påverka sitt val av parti. Ingen inblandad tycks ha begått någon olaglig handling
Däremot hoppas och tror jag att Suhonens bok kan påskynda den nödvändiga processen att förändra och modernisera Socialdemokraternas organisationsformer. Partiet måste bli mindre slutet och mindre hierarkiskt. Jag blir därför bekymrad när Anneli Hulthén, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg och ledamot av Socialdemokraternas verkställande utskott, säger att Suhonens bok gör henne så upprörd att hon "nästan får ont i huvudet". Hulthén är upprörd över att Suhonen röjer "förtroliga uppgifter" och menar att han "visar fruktansvärt dåligt omdöme och visar verkligen ingen omsorg för partiet". Daniel Suhonen "skadar partiet mer än många andra har lyckats med", hävdar Hulthén.
Tänk, jag tycker precis tvärtom. Det som "skadar partiet" är den typ av dålig partikultur och vulgärt språkbruk som frodades i partiets högsta ledning under Juholts korta tid som partiledare - inte att visa vad som faktiskt hände. Mörkläggningskulturen och en daterad förhoppning om att "det där tar vi internt" skadar också partiet. Vill man värna partiet bör man i stället ställa sig frågorna "Hur kunde det gå så illa?" samt "Hur skall vi göra för att det inte skall hända igen?". Att svartmåla den person som i form av originalhandlingar presenterar ett unikt källmaterial kring vad som hände och varför det hände tyder inte på någon större vilja att lära av det som hänt.
Jag har ännu inte läst hela boken, utan bara de delar som publicerats i dagspressen samt de avsnitt där jag är direkt citerad. Jag har också samtalat med Daniel Suhonen om boken ett par gånger under skrivprocessen.
Boken ger ingen vacker bild av Socialdemokraternas inre liv. Läsaren bör dock komma ihåg att partiet vid det här tillfället genomgick sin värsta kris sedan partisplittringen 1917. Jag har varit aktiv i partiet i många år - om än inte i några partiledande sammanhang - och kan ärligt intyga att de händelser som beskrivs i boken inte på något sätt avspeglar det "normala" partilivet.
Hur kunde det då gå så illa under Håkan Juholts tid som partiledare? Och vad betyder Suhonens bok för Socialdemokraterna i dag?
Roten till den onda i Juholt-affären ligger i partiets slutna organisationsstruktur och dess föråldrade sätt att arbeta. Den valberedning som föreslog Håkan Juholt som partiledare genomförde sitt arbete i en sluten process, där medlemmarna och partiets gräsrötter inte hade en aning om vilka kandidater som var villiga att ställa upp. Tänkbara partiledare tackade offentligt nej eller ville inte svara på frågan om de var kandidater eller ej. Efter ett långt och hemlighetsfullt arbete lyftes överraskande Håkan Juholt fram, som kaninen ur trollkarlens hatt. Medlemmarna fick i praktiken aldrig möjlighet att diskutera och väga Juholts fördelar och nackdelar mot varandra. Juholt valdes med jubel av en enhällig kongress, men i praktiken var hans mandat redan från början svagt. Processen var inte värdig ett parti som vill göra anspråk på att vara öppet, modernt och framtidsinriktat.
Ett ytterligare uttryck för den slutna och förlegade organisationskulturen är den bristande insikt som många ledande socialdemokratern uppvisade om att vi i dag lever i ett öppet och transparent samhälle. Det går inte att skicka runt mejl och sms till varandra och sedan förtrytsamt uppröras över att saker och ting läcker ut. I dag är allt offentligt, och den insikten måste prägla medlemmar och förtroendevalda på alla nivåer i partiet.
Juholts stora tillkortakommande var att han inte lyckades hålla samman partiet, vilket är en partiledares viktigaste uppgift. Genom att inte lyckas rekrytera en pålitlig och lojal personlig stab blev Håkan Juholt mycket ensam när det började blåsa. Juholt lyckades heller inte hantera de motsättningar mellan vänster och höger som alltid funnits inom socialdemokratin. Inledningsvis utmanades Juholt av de politiska krafter i partiet som oroades över hans vänsterretorik. Mot slutet insåg emellertid både vänster- och högerfalangerna att det inte fanns någon återvändo. Affären utvecklades till en maktstrid inte längre mellan vänster och höger, utan mellan en majoritet av verkställande utskottets ledamöter och partiledaren.
Vilka konsekvenser får då Suhonens bok för Socialdemokraterna i dag? På kort sikt blir konsekvenserna sannolikt inte särskilt stora. Juholt-affären ligger ett par år tillbaka i tiden. Stefan Löfven har ett stort förtroende internt i partiet och tycks ha spelat en återhållande och samlande roll när det blåste som värst. Svenska väljare låter sällan skandaler påverka sitt val av parti. Ingen inblandad tycks ha begått någon olaglig handling
Däremot hoppas och tror jag att Suhonens bok kan påskynda den nödvändiga processen att förändra och modernisera Socialdemokraternas organisationsformer. Partiet måste bli mindre slutet och mindre hierarkiskt. Jag blir därför bekymrad när Anneli Hulthén, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg och ledamot av Socialdemokraternas verkställande utskott, säger att Suhonens bok gör henne så upprörd att hon "nästan får ont i huvudet". Hulthén är upprörd över att Suhonen röjer "förtroliga uppgifter" och menar att han "visar fruktansvärt dåligt omdöme och visar verkligen ingen omsorg för partiet". Daniel Suhonen "skadar partiet mer än många andra har lyckats med", hävdar Hulthén.
Tänk, jag tycker precis tvärtom. Det som "skadar partiet" är den typ av dålig partikultur och vulgärt språkbruk som frodades i partiets högsta ledning under Juholts korta tid som partiledare - inte att visa vad som faktiskt hände. Mörkläggningskulturen och en daterad förhoppning om att "det där tar vi internt" skadar också partiet. Vill man värna partiet bör man i stället ställa sig frågorna "Hur kunde det gå så illa?" samt "Hur skall vi göra för att det inte skall hända igen?". Att svartmåla den person som i form av originalhandlingar presenterar ett unikt källmaterial kring vad som hände och varför det hände tyder inte på någon större vilja att lära av det som hänt.
2014-10-10
Kampen mot dödsstraffet - gör Sverige tillräckligt?
I dag är det internationella dagen mot dödsstraffet. Alla som följer min blogg vet att jag avskyr dödsstraffet och efter förmåga gör vad jag kan för att bekämpa denna vidriga, människofientliga företeelse.
Dödsstraffet är naturligtvis lika vidrigt var det än tillämpas. Men jag har lägre förväntningar på diktaturer och på regimer som grovt kränker de mänskliga rättigheterna - som till exempel Iran, Kina, Nordkorea och Sydafrika - än vad jag har på demokratier som till exempel USA. Det är tankeställande att USA aldrig skulle godkännas som medlemsstat i EU, eftersom USA envisas med att fortfarande tillämpa detta barbariska straff. Jag hoppas att president Barack Obama avslutar sin presidentperiod med att komma ut som dödsstraffsmotståndare - men det är kanske att hoppas på för mycket.
Med besvikelse har jag noterat att Carl Bildt i regeringens årliga utrikespolitiska deklaration inte vid ett enda tillfälle under mandatperioden fördömt dödsstraffet och dess tillämpning. Jag har också uppfattat det som att frågan om USA:s användande av dödsstraffet inte lyftes överhuvudtaget i samband med Barack Obamas besök i Sverige för ett drygt år sedan. (Någon får gärna rätta mig på denna punkt om jag skulle ha fel.) Jag vet att Sverige i det tysta bedriver ett viktigt arbete i denna fråga. Men symbolpolitik är också viktig. Genom att i Sveriges kanske viktigaste utrikespolitiska dokument under året konsekvent förtiga frågan om dödsstraffet signalerar Sverige att frågan inte har högsta prioritet. Jag hoppas - och tror - att den rödgröna regeringen kommer att uppmärksamma frågan starkare än vad alliansregeringen valde att göra.
Signera gärna Amnestys upprop för att stoppa avrättningen av Matsumoto Kenji i Japan.
Dödsstraffet är naturligtvis lika vidrigt var det än tillämpas. Men jag har lägre förväntningar på diktaturer och på regimer som grovt kränker de mänskliga rättigheterna - som till exempel Iran, Kina, Nordkorea och Sydafrika - än vad jag har på demokratier som till exempel USA. Det är tankeställande att USA aldrig skulle godkännas som medlemsstat i EU, eftersom USA envisas med att fortfarande tillämpa detta barbariska straff. Jag hoppas att president Barack Obama avslutar sin presidentperiod med att komma ut som dödsstraffsmotståndare - men det är kanske att hoppas på för mycket.
Med besvikelse har jag noterat att Carl Bildt i regeringens årliga utrikespolitiska deklaration inte vid ett enda tillfälle under mandatperioden fördömt dödsstraffet och dess tillämpning. Jag har också uppfattat det som att frågan om USA:s användande av dödsstraffet inte lyftes överhuvudtaget i samband med Barack Obamas besök i Sverige för ett drygt år sedan. (Någon får gärna rätta mig på denna punkt om jag skulle ha fel.) Jag vet att Sverige i det tysta bedriver ett viktigt arbete i denna fråga. Men symbolpolitik är också viktig. Genom att i Sveriges kanske viktigaste utrikespolitiska dokument under året konsekvent förtiga frågan om dödsstraffet signalerar Sverige att frågan inte har högsta prioritet. Jag hoppas - och tror - att den rödgröna regeringen kommer att uppmärksamma frågan starkare än vad alliansregeringen valde att göra.
Signera gärna Amnestys upprop för att stoppa avrättningen av Matsumoto Kenji i Japan.
2014-10-08
Fredrik Reinfeldt och jag
I dag deltog Fredrik Reinfeldt för sista gången i riksdagens partiledardebatt. Det blev ett snudd på majestätiskt framträdande, där Reinfeldt inte tog några repliker och där replikerna från övriga partiledare mest bestod av personliga hyllningar och gratulationer. Särskilt fäste jag mig vid Fredrik Reinfeldts slutord i sitt anförande, där han efter att ha bejakat värdet av öppenhet och tolerans vände sig dirket till svenska folket med en uppmaning: Bli inte vi eller dom. Bara vi.
Texten nedan handlar om mitt första - och åtminstone hittills - enda personliga möte med Fredrik Reinfeldt och kan nog beskrivas som en slags blogg-selfie, eller snarare en blogg-wefie. (Det vill säga, i stället för att ta ett kort på mig och Fredrik så skriver jag en bloggtext om honom och mig.)
Förutsättningarna
för debatten var inte särskilt jämlika. Nästan alla i publiken var EU-motståndare av olika slag. Per Gahrton och Jan Öberg var
båda säkerhetspolitiskt skolade och retoriskt mycket skickliga, medan Fredrik Reinfeldt för sin del gjorde debut i den
utrikes- och säkerhetspolitiska debatten. Jag var lite orolig för att Fredrik Reinfeldt skulle bli utbuad av publiken och nedmanglad av sina dokumenterat skickliga debattmotståndare. Lite
patriarkalt tog jag därför före debatten Fredrik Reinfeldt åt sidan och
förklarade att jag som moderator skulle se till att han fick
tillräckligt med utrymme att utveckla sina ståndpunkter.
En
sådan debatt det blev! Gahrton och Öberg var i högform, och eldade upp
publiken med formuleringar som inte så sällan tangerade gränsen till det
populistiska. Reinfeldt kunde sakfrågorna sämst av de tre debattörerna,
men imponerade genom sitt mod och sin integritet. Vid ett tillfälle
läxade han länge och utförligt upp publiken för att den hade mage att
applådera sådana stolligheter som han menade att Gahrton och Öberg förde
fram.
Jag funderade en del över varför Fredrik Reinfeldt hade
valt att tacka ja till att delta i en debatt på dessa villkor, inför
knappt 60 själar en måndagskväll i Göteborg. Jag gjorde bedömningen att
Reinfeldt - som ett knappt år senare skulle väljas till partiledare för
Moderaterna - insåg att han måste kunna hantera dessa frågor om han på
allvar ville nå ända fram till statsministerposten. Debatten i Göteborg
blev en slags preparé för större uppgifter som skulle komma. Beslutet
att ställa upp var modigt, och hans insats vittande om en politisk
kompetens vi alla nu vet att han obestridligen besitter.
*
I min bok är det fyra saker kring Fredrik Reinfeldts skicklighet och förtjänster jag i dag särskilt vill lyfta fram. 1.) Han lyckades förvandla Moderaterna från ett trött, utsiktslöst högerparti till Nya Moderaterna, som från en mittenposition dominerade svensk politik i åtta års tid. 2.) Han lyckades som första oppositionsledare hålla samman de borgerliga partierna och utan alltför starka interna spänningar regera med dem i en Allians under två mandatperioder. 3.) Han lyckades övertyga svenska folket om att Alliansregering var överlägsen Socialdemokraterna och de rödgröna i att ta ansvar för Sveriges ekonomi. 4.) Han höll alltid dörren bestämt stängd till varje form av samarbete eller samverkan med främlingsfientliga krafter i svensk politik.
En mycket skicklig politiker lämnar nu scenen. Jag hoppas att Fredrik Reinfeldt hittar nya relevanta arbetsuppgifter inom kort.
2014-10-07
Äntligen - en riktig vänster-högerkonflikt
Överenskommelsen mellan regeringen och Vänsterpartiet om att sätta stopp för vinster i välfärden har kritiserats hårt av den borgerliga oppositionen. Centerledaren Annie Lööf talar om "en kraftfull och mörkröd vänstersväng." Moderaternas gruppledare Anna Kinberg Batra påstår att Stefan Löfven "offrat valfriheten" och att han sviker elever, patienter och de äldre. Dagens Nyheter skriver att Stefan Löfven får "sämsta tänkbara start" och att "Vänsterpartiets verklighetsbild har trängt ut alla nyanser."
Listan på upprörda borgerliga röster kan göras mycket lång. Det är bra. Svensk politik har på senare år varit svältfödd på öppna konflikter mellan vänster och höger. Den nya Moderaternas resa mot mitten och Socialdemokraternas ängslan att skrämma bort osäkra mittenväljare har lagt en våt filt över den politiska debatten om klassiska vänster-högerfrågor, som till exempel synen på jämlikhet och relationen mellan stat och marknad.
Frånvaron av öppna vänster-högerkonflikter har underlättat för frågor på den frihetlig-auktoritära dimensionen i svensk politik att få fäste på den politiska dagordningen. Den frihetlig-auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet.
De ständigt återkommande diskussionerna i frågor kring identitet, sexualitet, invandring och rasism hämtar näring ur denna frihetlig-auktoritära dimension. Det är självklart bra att dessa viktiga frågor får utrymme i debatten. Men det är inte bra om dessa frågor debatteras i stället för klassiska vänster-högerfrågor. Det svenska partisystemet har i stora delar vuxit fram i skiljelinjen mellan arbete och kapital, mellan vänster och höger. Kanske inte i något jämförbart land har vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet lika starkt som i Sverige. Om de politiska partierna då inte längre mobiliserar efter denna skiljelinje blir det väldigt svårt för medborgarna att skilja dem från varandra.
Så jag är glad att vi åter ser tecken på en levande vänster-högerkonflikt i svensk politik. Däremot har jag svårt för den våldsretorik som förs fram på sina håll av upprörda högerdebattörer. "Nu är det krig" skrev t ex Karin Svanborg-Sjöva, ansvarig för välfärdsfrågor på Timbro, på Twitter. Jag tycker också det blir osmakligt när Janerik Larsson, verksam vid Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime, i Svenska Dagbladet beskriver vinst i välfärden-debatten som "ett ideologiskt Ebolavirus". Den politiska debatten förtjänar bättre.
Listan på upprörda borgerliga röster kan göras mycket lång. Det är bra. Svensk politik har på senare år varit svältfödd på öppna konflikter mellan vänster och höger. Den nya Moderaternas resa mot mitten och Socialdemokraternas ängslan att skrämma bort osäkra mittenväljare har lagt en våt filt över den politiska debatten om klassiska vänster-högerfrågor, som till exempel synen på jämlikhet och relationen mellan stat och marknad.
Frånvaron av öppna vänster-högerkonflikter har underlättat för frågor på den frihetlig-auktoritära dimensionen i svensk politik att få fäste på den politiska dagordningen. Den frihetlig-auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet.
De ständigt återkommande diskussionerna i frågor kring identitet, sexualitet, invandring och rasism hämtar näring ur denna frihetlig-auktoritära dimension. Det är självklart bra att dessa viktiga frågor får utrymme i debatten. Men det är inte bra om dessa frågor debatteras i stället för klassiska vänster-högerfrågor. Det svenska partisystemet har i stora delar vuxit fram i skiljelinjen mellan arbete och kapital, mellan vänster och höger. Kanske inte i något jämförbart land har vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet lika starkt som i Sverige. Om de politiska partierna då inte längre mobiliserar efter denna skiljelinje blir det väldigt svårt för medborgarna att skilja dem från varandra.
Så jag är glad att vi åter ser tecken på en levande vänster-högerkonflikt i svensk politik. Däremot har jag svårt för den våldsretorik som förs fram på sina håll av upprörda högerdebattörer. "Nu är det krig" skrev t ex Karin Svanborg-Sjöva, ansvarig för välfärdsfrågor på Timbro, på Twitter. Jag tycker också det blir osmakligt när Janerik Larsson, verksam vid Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime, i Svenska Dagbladet beskriver vinst i välfärden-debatten som "ett ideologiskt Ebolavirus". Den politiska debatten förtjänar bättre.
2014-10-05
Nej, det var inte "överraskande" att Sverige erkänner Palestina
Stefan Löfvens tillkännagivande att Sverige kommer att erkänna Palestina har på sina håll väckt förvåning. Så påstod sig t ex två av tre panelister i P1:s Godmorgon, världen! ha blivit "överraskade" av beskedet. Jag kan inte förstå att personer som följer svensk politik blir överraskade av detta. Socialdemokraterna har sedan länge deklarerat att om det blir ett regeringsskifte så kommer en socialdemokratiskt ledd regering att erkänna Palestina. Redan i februari 2012 skrev Stefan Löfven, Gustav Fridolin, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt en gemensam debattartikel där de krävde att Sverige skulle erkänna Palestina. Så beskedet var i högsta grad väntat - ett motsatt besked hade varit väldigt överraskande.
Jag tycker det är bra att Sverige erkänner Palestina. Erkännandet utgör ett folkrättsligt och politiskt grundat stöd åt strävandena att åstadkomma den tvåstatslösning som är nödvändig för att nå fred mellan israeler och palestinier. Genom ett erkännande binder sig världssamfundet vid masten och visar Israel och Hamas att det inte finns någon väg bortom tvåstatslösningen.
Beskedet om Sveriges erkännande av Palestina har mött kritik av främst Israel. Kritiken var väntad. De som är kritiska till erkännandet anför i huvudsak två argument. För det första menar de att erkännandet föregriper eller till och med försvårar en förhandlingslösning. Jag har motsatt uppfattning. Just genom erkännandet stärker man de krafter i konflikten som på allvar eftersträvar en tvåstatslösning - framför allt blir erkännandet ett politiskt stöd åt den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. Ju starkare ställning kravet på en tvåstatslösning har i världssamfundet, desto bättre möjligheter att denna tvåstatslösning också kan förverkligas.
För det andra påstår en del att erkännandet av Palestina blir ett indirekt erkännande av den palestinska terrorstämplade organisationen Hamas. Påståendet är helt felaktigt. Sverige erkänner stater, inte regeringar. I annat fall hade Sverige tvingats riva upp sina erkännanden och avveckla ambassader i en stor del av världens stater som har regeringar vi inte gillar, till exempel Saudiarabien, Kina och Iran. Dessutom styrs Palestina av president Mahmoud Abbas från Fatah och Hamas är inte representerat i Palestinas regering.
Några undrar kanske om den palestinska staten verkligen uppfyller de krav folkrätten ställer upp för att en stat skall säga existera. Det skall existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet. I fallet Palestina finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men territoriet kontrolleras inte av den palestinska myndigheten utan av den israeliska ockupationsmakten.
Sverige har vid flera tillfällen efter det kalla krigets slut valt att erkänna stater även om kontroll-kriteriet inte varit helt uppfyllt. Till exempel erkände Sverige Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Jag har ännu inte hört något bärande argument varför det var rimligt att avstå från kontroll-kriteriet när det gäller Kroatien och Kosovo men hålla fast vid det just när det gäller Palestina. En ofta förekommande folkrättsligt grundad argumentation för erkännande av Palestina är också att en stats folkrättsbrott (Israels ockupationspolitik) inte skall få stå i vägen för ett annat folks rättigheter (palestiniernas rätt till egen statsbildning).
Sverige har redan under Alliansregeringen röstat ja i generalförsamlingen till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Genom att stödja en FN-resolution där Palestina definieras som "stat" blir steget inte så långt till ett formellt erkännande. Alliansregeringen uppgraderade också den palestinska beskickningens ställning i Stockholm till i allt väsentligt en ambassads.
En spännande fråga är vad som blir nästa steg efter det svenska erkännandet. Kommer Sverige att begära att få öppna en ambassad i Ramallah, eller att uppgradera den svenska generalkonsulatet i Jerusalems ställning till ambassad i Palestina? Hur kommer Sverige i så fall att reagera om den israeliska ockupationsmakten vägrar acceptera en upprättandet av en sådan beskickning?
Jag diskuterade tidigare i dag i P4 Extra Sveriges erkännande av Palestina. Jag rekommenderar också varmt Ann-Marie Ekengrens doktorsavhandling i statsvetenskap Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1999).
Jag tycker det är bra att Sverige erkänner Palestina. Erkännandet utgör ett folkrättsligt och politiskt grundat stöd åt strävandena att åstadkomma den tvåstatslösning som är nödvändig för att nå fred mellan israeler och palestinier. Genom ett erkännande binder sig världssamfundet vid masten och visar Israel och Hamas att det inte finns någon väg bortom tvåstatslösningen.
Beskedet om Sveriges erkännande av Palestina har mött kritik av främst Israel. Kritiken var väntad. De som är kritiska till erkännandet anför i huvudsak två argument. För det första menar de att erkännandet föregriper eller till och med försvårar en förhandlingslösning. Jag har motsatt uppfattning. Just genom erkännandet stärker man de krafter i konflikten som på allvar eftersträvar en tvåstatslösning - framför allt blir erkännandet ett politiskt stöd åt den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. Ju starkare ställning kravet på en tvåstatslösning har i världssamfundet, desto bättre möjligheter att denna tvåstatslösning också kan förverkligas.
För det andra påstår en del att erkännandet av Palestina blir ett indirekt erkännande av den palestinska terrorstämplade organisationen Hamas. Påståendet är helt felaktigt. Sverige erkänner stater, inte regeringar. I annat fall hade Sverige tvingats riva upp sina erkännanden och avveckla ambassader i en stor del av världens stater som har regeringar vi inte gillar, till exempel Saudiarabien, Kina och Iran. Dessutom styrs Palestina av president Mahmoud Abbas från Fatah och Hamas är inte representerat i Palestinas regering.
Några undrar kanske om den palestinska staten verkligen uppfyller de krav folkrätten ställer upp för att en stat skall säga existera. Det skall existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet. I fallet Palestina finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men territoriet kontrolleras inte av den palestinska myndigheten utan av den israeliska ockupationsmakten.
Sverige har vid flera tillfällen efter det kalla krigets slut valt att erkänna stater även om kontroll-kriteriet inte varit helt uppfyllt. Till exempel erkände Sverige Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Jag har ännu inte hört något bärande argument varför det var rimligt att avstå från kontroll-kriteriet när det gäller Kroatien och Kosovo men hålla fast vid det just när det gäller Palestina. En ofta förekommande folkrättsligt grundad argumentation för erkännande av Palestina är också att en stats folkrättsbrott (Israels ockupationspolitik) inte skall få stå i vägen för ett annat folks rättigheter (palestiniernas rätt till egen statsbildning).
Sverige har redan under Alliansregeringen röstat ja i generalförsamlingen till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Genom att stödja en FN-resolution där Palestina definieras som "stat" blir steget inte så långt till ett formellt erkännande. Alliansregeringen uppgraderade också den palestinska beskickningens ställning i Stockholm till i allt väsentligt en ambassads.
En spännande fråga är vad som blir nästa steg efter det svenska erkännandet. Kommer Sverige att begära att få öppna en ambassad i Ramallah, eller att uppgradera den svenska generalkonsulatet i Jerusalems ställning till ambassad i Palestina? Hur kommer Sverige i så fall att reagera om den israeliska ockupationsmakten vägrar acceptera en upprättandet av en sådan beskickning?
Jag diskuterade tidigare i dag i P4 Extra Sveriges erkännande av Palestina. Jag rekommenderar också varmt Ann-Marie Ekengrens doktorsavhandling i statsvetenskap Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1999).
2014-10-03
Stefan Löfvens ministrar - fler överraskningar än väntat
Stefan Löfvens regeringsförklaring bjöd som väntat på få överraskningar. Texten var detaljerad när det gällde den politik som Socialdemokraterna enats kring, mindre detaljerad när det gäller hur politiken skall finansieras och hur den skall kunna röstas igenom i riksdagen. Finansieringsfrågorna blir en fråga för budgetpropositionen, genomförandedelen blir en prövosten för Stefan Löfvens förhandlingsskicklighet.
Regeringen innefattar 24 ministrar - 12 kvinnor och 12 män. När det gäller de enskilda ministernamnen innehöll listan fler överraskningar än vad jag hade trott. Det tycker jag är bra. Den stora överraskningen var Alice Bah Kuhnke, som är generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor sedan 2013. På så sätt får Kulturdepartementet en chef som är väl förankrad i kultursfären, men som saknar erfarenhet från politiskt arbete på denna nivå. Det var också en överraskning att Halmstads kommunråd Aida Hadzialic, endast 27 år gammal, blev gymnasie- och kunskapslyftsminister. Andra ministernamn som Annika Strandhäll, Åsa Regnér, och Helene Hellmark Knutsson var också oväntade, men hade ändå då och då lyfts fram i diskussionen som tänkbara personer. Jag skall med särskilt intresse följa Helene Hellmark Knutssons verksamhet som högre utbildning- och forskningsminister, vad jag känner till har hon inte alls arbetat med dessa frågor tidigare. Men det kan mycket väl vara jag som är dåligt påläst där.
Jag är också glad att Anna Johansson kommer med i regeringen. Överlag är jag positivt överraskad att Stefan Löfven valde att satsa på så många unga och i rikspolitiken oprövade kort.
Regeringen innefattar 24 ministrar - 12 kvinnor och 12 män. När det gäller de enskilda ministernamnen innehöll listan fler överraskningar än vad jag hade trott. Det tycker jag är bra. Den stora överraskningen var Alice Bah Kuhnke, som är generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor sedan 2013. På så sätt får Kulturdepartementet en chef som är väl förankrad i kultursfären, men som saknar erfarenhet från politiskt arbete på denna nivå. Det var också en överraskning att Halmstads kommunråd Aida Hadzialic, endast 27 år gammal, blev gymnasie- och kunskapslyftsminister. Andra ministernamn som Annika Strandhäll, Åsa Regnér, och Helene Hellmark Knutsson var också oväntade, men hade ändå då och då lyfts fram i diskussionen som tänkbara personer. Jag skall med särskilt intresse följa Helene Hellmark Knutssons verksamhet som högre utbildning- och forskningsminister, vad jag känner till har hon inte alls arbetat med dessa frågor tidigare. Men det kan mycket väl vara jag som är dåligt påläst där.
Jag är också glad att Anna Johansson kommer med i regeringen. Överlag är jag positivt överraskad att Stefan Löfven valde att satsa på så många unga och i rikspolitiken oprövade kort.
2014-10-02
Stefan Löfven och hans nya regering
I morgon fredag avger Sveriges statsminister Stefan Löfven sin regeringsförklaring till riksdagen och presenterar de statsråd som skall ingå i den nya regeringen. Nyfikenheten är stor. De senaste dagarna har präglats av spekulationer om hur regeringen kommer att formeras och vilka personer som kommer att besätta de enskilda ministerposterna.
Hittills har det mesta gått Stefan Löfven väl i händerna efter valnatten. Förhandlingarna med Miljöpartiet har flutit på utan större missöden. Ur mitt perspektiv har Stefan Löfven så här långt endast begått två smärre misstag. Det första misstaget var det burdusa sätt på vilket Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt informerades om att de inte var välkomna i en socialdemokratiskt ledd regering. Jonas Sjöstedt ställdes under lätt förödmjukande former inför fait accompli. Det finns de som menar att Jonas Sjöstedts upprördhet bara var teater. Jag delar inte den uppfattningen. Stefan Löfven hade kunnat informera Vänsterpartiet om sin inställning på ett sätt som inte bidrog till att väcka upp så starka och negativa känslor i ett parti som Socialdemokraterna i många frågor måste samarbeta med under mandatperioden.
Det andra misstaget var att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte samordnade sina kommentarer kring energiuppgörelsen om bland annat kärnkraftens framtid i Sverige. Nu tappade de blivande regeringsbildarna viktigt momentum när mediediskussionen om vad uppgörelsen egentligen innehöll och hur den skulle tolkas tog fart.
Men dessa misstag är bara mindre ting. Givet det knepiga parlamentariska läget är det svårt att hitta någon bedömare som inte menar att Stefan Löfven hittills har gjort det mesta rätt.
Jag tror att Stefan Löfvens regeringsförklaring och anmälan om utsedda statsråd i morgon kommer att innehålla få överraskningar. Miljöpartiet blir sannolikt något överrepresenterat i regeringen, givet partiets valresultat. Stefan Löfven vill spela det hela säkert, och han är inte chansningarnas man. Tidigare statsråd och stabilt partifolk kommer att prioriteras framför personer med andra erfarenheter. Även om någon joker i leken naturligtvis kan dyka upp.
I förhandsdiskussionerna om kulturministerposten har bland annat Sveriges Televisions tidigare chef Eva Hamilton och Radioteaterns tidigare chef Stina Oscarson lyfts fram. Här tror jag det rör sig om en hel del önsketänkande från delar av kultursfärens sida. Jag tror heller inte att Carin Götblad blir justitieminister, även om det vore en spännande tanke.
Jag skulle också bli förvånad om något tidigare partiledare eller tidigare språkrör kom i fråga för ministerposter (skrällvarning dock för Maria Wetterstrand). Men det skulle vara roligt att höra suset i lokalen om Göran Persson plötsligt tog plats bredvid Stefan Löfven på scenen...
Hittills har det mesta gått Stefan Löfven väl i händerna efter valnatten. Förhandlingarna med Miljöpartiet har flutit på utan större missöden. Ur mitt perspektiv har Stefan Löfven så här långt endast begått två smärre misstag. Det första misstaget var det burdusa sätt på vilket Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt informerades om att de inte var välkomna i en socialdemokratiskt ledd regering. Jonas Sjöstedt ställdes under lätt förödmjukande former inför fait accompli. Det finns de som menar att Jonas Sjöstedts upprördhet bara var teater. Jag delar inte den uppfattningen. Stefan Löfven hade kunnat informera Vänsterpartiet om sin inställning på ett sätt som inte bidrog till att väcka upp så starka och negativa känslor i ett parti som Socialdemokraterna i många frågor måste samarbeta med under mandatperioden.
Det andra misstaget var att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte samordnade sina kommentarer kring energiuppgörelsen om bland annat kärnkraftens framtid i Sverige. Nu tappade de blivande regeringsbildarna viktigt momentum när mediediskussionen om vad uppgörelsen egentligen innehöll och hur den skulle tolkas tog fart.
Men dessa misstag är bara mindre ting. Givet det knepiga parlamentariska läget är det svårt att hitta någon bedömare som inte menar att Stefan Löfven hittills har gjort det mesta rätt.
Jag tror att Stefan Löfvens regeringsförklaring och anmälan om utsedda statsråd i morgon kommer att innehålla få överraskningar. Miljöpartiet blir sannolikt något överrepresenterat i regeringen, givet partiets valresultat. Stefan Löfven vill spela det hela säkert, och han är inte chansningarnas man. Tidigare statsråd och stabilt partifolk kommer att prioriteras framför personer med andra erfarenheter. Även om någon joker i leken naturligtvis kan dyka upp.
I förhandsdiskussionerna om kulturministerposten har bland annat Sveriges Televisions tidigare chef Eva Hamilton och Radioteaterns tidigare chef Stina Oscarson lyfts fram. Här tror jag det rör sig om en hel del önsketänkande från delar av kultursfärens sida. Jag tror heller inte att Carin Götblad blir justitieminister, även om det vore en spännande tanke.
Jag skulle också bli förvånad om något tidigare partiledare eller tidigare språkrör kom i fråga för ministerposter (skrällvarning dock för Maria Wetterstrand). Men det skulle vara roligt att höra suset i lokalen om Göran Persson plötsligt tog plats bredvid Stefan Löfven på scenen...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)