En ny mätning från DN/Ipsos visar hur förtroendet för Moderaternas politik i viktiga sakområden som Sveriges ekonomi, invandring och försvar fortsätter att falla. Faktum är att det nu inte finns ett enda politiskt sakområde kvar där väljarna klart anser att Moderaterna har den bästa politiken.
Jämnast är det inom området "Sveriges ekonomi" där 26 procent av väljarna anser att Moderaterna är bäst, mot 25 procent för Socialdemokraterna. Men för ett år sedan, i juni 2016, var Moderaternas försteg i förhållande till Socialdemokraterna 40 mot 24 procent procent. Även inom områdena "Jobb och sysselsättning" samt "Flykting- och invandringsfrågor" har väljarstödet för den moderata politiken rasat under det senaste året.
Det minskade stödet för Moderaternas politik hänger förstås samman med den minskade väljarstödet för Moderaterna överhuvudtaget. Partiet har sedan juni 2016 fallit från 24 till 16 procent i Ipsos mätningar. Samtidigt har väljarnas förtroende för Anna Kinberg Batra fallit från 40 till 21 procent.
Pressen på Anna Kinberg Batra är nu oerhört stor. M-krisen har bara börjat, skriver Dagens Nyheter på ledarplats. Bottenbetyget åt M är en underdrift, skriver Ewa Stenberg, politisk reporter i samma tidning.
Hur hanterar då Anna Kinberg Batra denna press? Nja. I en uppföljande intervju i Dagens Nyheter i dag upprepar Anna Kinberg Batra det hon sagt väldigt länge nu, att Moderaterna måste bli tydligare.
"Det är hårt arbete kvar och där handlar det om tydlighet med jobben, jobbklyftan och jobbskapandet."
"Det handlar om tydlighet om tryggheten och det är det jag kommer att fokusera på."
"/j/ag ser fram emot det här året, för nu är vi tydligare."
Den 22 mars i år intervjuades Anna Kinberg Batra med anledning av Moderaternas pågående ras i opinionen. I den intervjun återkom Anna Kinberg Batra sju (7) gånger till olika ordformer av "ökad tydlighet" som lösningen på Moderaternas problem.
Anna Kinberg Batra använder orden "ökad tydlighet" som ett mantra, ett ord som inte betyder någonting men var upprepande förväntas ge psykologisk eller andlig kraft. (Och hon är inte ensam om det i politiken.) Hennes flitiga användande av ordet "tydlighet" bidrar i stället till ökad otydlighet om vad hon menar.
Innebär ökad tydlighet att väljarna ska få bättre kunskap om innehållet i den moderata politiken?
Eller innebär ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att förklara för väljarna varför Moderaternas politik är bäst?
Eller innebär ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att synliggöra vad som skiljer Moderaternas politik från övriga partiernas politik?
Eller att partiet måste utforma en politik som bättre skiljer från övriga partiers och som sätter avtryck i det politiska samtalet?
Eller betyder det något helt annat? Jag vet faktiskt inte. Ska jag vara riktigt ärlig tror jag inte att Anna Kinberg Batra vet det heller.
2017-06-27
Varför är Anna Kinberg Batra så mild i kritiken av Richard Jomshofs påhopp på hennes partikamrat?
Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof mötte en ström av kritik när han påstod att den moderate lokalpolitikern Kahin Ahmed inte är svensk och inte är välkommen i Sverige. Kahin Ahmed är svensk medborgare och har bott i Sverige i 26 år. Bakgrunden till utspelet var att Kahin Ahmed i en artikel kritiserat arrangörernas beslut att bjuda in Sverigedemokraterna till Politikerveckan i Järva.
Centerledaren Annie Lööf fördömde Jomshofs uttalande i utomordentligt hårda ordalag: Enligt Jomshof, SD:s yttersta partiledning, är islam en trojansk häst & Kahin Ahmed ska lämna landet. Hatets politik. Liberalernas partiledare Jan Björklund var också upprörd: Ofattbart uttryck. Hatet blir ny ton i svensk politik. Bedrövligt.
Men, som Emil Arvidson visar i en artikel i Expressen, från sin egen partiledning fick Kahin Ahmed inte lika starkt stöd. Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra kommenterade återhållsamt: I Sverige gäller yttrandefrihet för alla, även när man inte håller med. Att vilja kasta ut någon för sin åsikt däremot, hör inte hemma här.
Moderaternas migrationspolitiske talesperson Johan Forssell valde att fördela skuldbördan mellan Kahin Ahmed och Richard Jomshof: Jag delar ej Kahin Ahmeds syn att endast vissa riksdagspartier är välkomna till Järva. Samtidigt är Jomshofs uttalande anmärkningsvärt. Allvarligt att partisekreteraren till ett riksdagsparti ifrågasätter hans medborgarskap. Även Moderaternas presschef Linda Norberg fann sig manad att ta avstånd från sin partikamrats ställningstagande: Man behöver inte hålla med om människors åsikter för att försvara deras rätt att uttrycka den. Såklart ska alla Rd-partier få vara i Järva.
Varför väljer då Anna Kinberg Batra och den moderata partiledningen att vara så mild i kritiken mot Richard Jomshof? Jag ser åtminstone tre olika förklaringar.
1.) Anna Kinberg Batra vill inte riskera att fjärma sitt parti från väljare som tvekar mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.
2.) Om Moderaterna är för hårda i sin kritik av Richard Jomshof undergräver de sin egen position där de öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.
3.) Är det så - vilket vore den värsta tolkningen - att Moderaterna genom att öppna dörren för Sverigedemokraterna också börjat vänja sig vid partiets hatfyllda retorik?
Har ni andra och bättre förklaringar? I så fall får ni gärna delge mig dem.
Centerledaren Annie Lööf fördömde Jomshofs uttalande i utomordentligt hårda ordalag: Enligt Jomshof, SD:s yttersta partiledning, är islam en trojansk häst & Kahin Ahmed ska lämna landet. Hatets politik. Liberalernas partiledare Jan Björklund var också upprörd: Ofattbart uttryck. Hatet blir ny ton i svensk politik. Bedrövligt.
Men, som Emil Arvidson visar i en artikel i Expressen, från sin egen partiledning fick Kahin Ahmed inte lika starkt stöd. Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra kommenterade återhållsamt: I Sverige gäller yttrandefrihet för alla, även när man inte håller med. Att vilja kasta ut någon för sin åsikt däremot, hör inte hemma här.
Moderaternas migrationspolitiske talesperson Johan Forssell valde att fördela skuldbördan mellan Kahin Ahmed och Richard Jomshof: Jag delar ej Kahin Ahmeds syn att endast vissa riksdagspartier är välkomna till Järva. Samtidigt är Jomshofs uttalande anmärkningsvärt. Allvarligt att partisekreteraren till ett riksdagsparti ifrågasätter hans medborgarskap. Även Moderaternas presschef Linda Norberg fann sig manad att ta avstånd från sin partikamrats ställningstagande: Man behöver inte hålla med om människors åsikter för att försvara deras rätt att uttrycka den. Såklart ska alla Rd-partier få vara i Järva.
Varför väljer då Anna Kinberg Batra och den moderata partiledningen att vara så mild i kritiken mot Richard Jomshof? Jag ser åtminstone tre olika förklaringar.
1.) Anna Kinberg Batra vill inte riskera att fjärma sitt parti från väljare som tvekar mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.
2.) Om Moderaterna är för hårda i sin kritik av Richard Jomshof undergräver de sin egen position där de öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.
3.) Är det så - vilket vore den värsta tolkningen - att Moderaterna genom att öppna dörren för Sverigedemokraterna också börjat vänja sig vid partiets hatfyllda retorik?
Har ni andra och bättre förklaringar? I så fall får ni gärna delge mig dem.
2017-06-25
Richard Jomshof (SD): "Nej jag tycker inte att han är svensk"
Du är inte välkommen i Sverige, twittrade Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof på själva Midsommarafton om Kahin Ahmed som är lokalpolitiker för Moderaterna. Kahin Ahmed har bott i Sverige i 26 år, är svensk medborgare, jobbar och betalar skatt och representerar Moderaterna i politiken. Men svensk är han inte, enligt Richard Jomshof.
Bakgrunden till Jomshofs påstående att Kahin Ahmed inte är en riktig svensk är en artikel där Ahmed, som är lokalpolitiker för Moderaterna i Kista/Rinkeby, anser att Politikerveckan i Järva inte borde bjudit in Sverigedemokraterna till sitt arrangemang. Ahmeds argument är att Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter och att inbjudan riskerar att bidra till en legitimering av rasistiska partier. Artikeln var rubriksatt till "Du är inte välkommen i förorterna, Jimmie Åkesson".
Man kan förstås ha olika uppfattningar om det är rätt eller fel att i olika sammanhang bjuda in Sverigedemokraterna. Men Kahin Ahmeds kritik riktades mot ett politiskt parti och dess representanter. Richard Jomshof pekar ut en enskild individ - Kahin Ahmed - och säger att han inte är "svensk".
Jomshof menar att det är Kahin Ahmeds åsikter som gör honom osvensk, att Ahmed inte förstår hur svensk demokrati fungerar. På Dagens Nyheters fråga om en person som var född i Sverige hade uttryckt samma åsikt som Ahmed inte heller skulle vara "svensk" väljer Jomshof att inte ge något svar.
Sverigedemokraterna är besatta av svenskheten. Tidigare har Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson vecklat in sig i oklarheter om Zlatan är en riktig svensk, och om Zlatans kroppsspråk var svenskt eller inte. Sverigedemokraternas dåvarande partisekreterare Björn Söder försökte reda ut om det var möjligt att vara same eller jude och ändå vara en riktig svensk.
Det är till detta parti som moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra öppnat dörren för samarbete. Jag skulle gärna veta om Richard Jomshofs avfärdande av Anna Kinberg Batras partikamrat som "icke-svensk" får henne att ompröva sitt ställningstagande.
Bakgrunden till Jomshofs påstående att Kahin Ahmed inte är en riktig svensk är en artikel där Ahmed, som är lokalpolitiker för Moderaterna i Kista/Rinkeby, anser att Politikerveckan i Järva inte borde bjudit in Sverigedemokraterna till sitt arrangemang. Ahmeds argument är att Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter och att inbjudan riskerar att bidra till en legitimering av rasistiska partier. Artikeln var rubriksatt till "Du är inte välkommen i förorterna, Jimmie Åkesson".
Man kan förstås ha olika uppfattningar om det är rätt eller fel att i olika sammanhang bjuda in Sverigedemokraterna. Men Kahin Ahmeds kritik riktades mot ett politiskt parti och dess representanter. Richard Jomshof pekar ut en enskild individ - Kahin Ahmed - och säger att han inte är "svensk".
Jomshof menar att det är Kahin Ahmeds åsikter som gör honom osvensk, att Ahmed inte förstår hur svensk demokrati fungerar. På Dagens Nyheters fråga om en person som var född i Sverige hade uttryckt samma åsikt som Ahmed inte heller skulle vara "svensk" väljer Jomshof att inte ge något svar.
Sverigedemokraterna är besatta av svenskheten. Tidigare har Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson vecklat in sig i oklarheter om Zlatan är en riktig svensk, och om Zlatans kroppsspråk var svenskt eller inte. Sverigedemokraternas dåvarande partisekreterare Björn Söder försökte reda ut om det var möjligt att vara same eller jude och ändå vara en riktig svensk.
Det är till detta parti som moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra öppnat dörren för samarbete. Jag skulle gärna veta om Richard Jomshofs avfärdande av Anna Kinberg Batras partikamrat som "icke-svensk" får henne att ompröva sitt ställningstagande.
2017-06-21
Stoppa utvisningarna till Afghanistan!
I en färsk rapport från Migrationsverket beskrivs hur säkerhetsläget i Afghanistan avsevärt försämrats. Under 2016 skadades eller dödades 11 000 civila i stridigheterna i landet och bara under den senaste månaden har hundratals människor mist livet. Alla provinser i Afghanistan påverkas av kriget och av Migrationsverkets rapport framgår att situationen i Afghanistan sannolikt kommer att försämras ytterligare. Sverige måste därför omedelbart stoppa utvisningarna till Afghanistan.
Svenska UD anser sedan länge Afghanistan så farligt att man avråder alla svenskar från att resa dit. Men trots att svenskarna själva avråds från att resa till Afghanistan utvisar Sverige unga ensamkommande människor dit. De som utvisas har själva ofta ingen koppling till landet, vilket enligt FN:s flyktingorgan UNHCR gör dem extremt sårbara för utnyttjande och tvångsrekrytering till militanta grupper. Ett stort antal ensamkommande flyktingar är shiamuslimska hazarer, vilket gör dem särskilt utsatta för terrorattacker från IS.
Den senaste tiden har skarp kritik har riktats mot asylprövningsprocessen för att prövningen av hbtq-personers asylskäl har haft inslag av godtycke och varit rättsosäker. Liknande kritik har riktats mot Migrationsverkets hantering av konvertitärenden. Kritiken är allvarlig och borde föranleda ett övervägande om att införa en försiktighetsprincip i frågor som är svårbedömda.
Gruppen ensamkommande med koppling till Afghanistan utgör en förhållandevis liten men mycket utsatt del av det totala antalet asylsökande. Ärendena är ofta komplicerade och mycket står på spel för den asylsökande. Även i de fall där den sökande inte bedöms ha rätt till asyl bör nu säkerhetsskäl och humanitära överväganden leda till att utvisningarna till Afghanistan upphör. Det rör sig enbart om några få tusen personer. Sverige har sannerligen råd att ge dessa utsatta människor en fristad.
Ovanstående text är ett utdrag ur ett uttalande som jag idag gör i min egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Hela uttalandet kan läsas här.
2017-06-19
Socialistpartiet i Frankrike kollapsade. Hur ska det gå för S i Sverige?
Parlamentsvalet i Frankrike innebar mer eller mindre en kollaps för Socialistpartiet, som endast erhöll 29 av Nationalförsamlingens 577 mandat. I första valomgången fick partiet 7.4 procent av rösterna, i andra valomgången blev andelen 5.7 procent. Vi har under senare tid kunnat se motsvarande katastrofala resultat för socialdemokratiska partier i Nederländerna, Grekland och Israel.
Bilden är inte entydig. I Storbritannien erhöll Labour under Jeremy Corbyn 40 procent av rösterna, vilket är partiets bästa valresultat sedan 2001. I Norge har Arbeiderpartiet goda möjligheter att ta över regeringsmakten efter höstens val. Och i Sverige har Stefan Löfven blivit spelbolagens favorit att utses till statsminister efter valet 2018, före både Anna Kinberg Batra och Annie Lööf (även om "any other candidate" ger ett lika lågt odds som för Stefan Löfven).
Finns det då några tecken på att Socialdemokraterna i Sverige skulle gå samma öde till mötes som partivännerna i Frankrike, Nederländerna, Grekland och Israel? Nej, inte under den närmaste tiden i alla fall. Socialdemokratins kris i Europa beror, enligt min uppfattning, på två saker. För det första är de socialdemokratiska partierna barn av den industriella revolutionen och motsättningen mellan arbete och kapital. I takt med att industrisamhället fasas ut förändras förutsättningarna för de socialdemokratiska partierna, och de tvingas omformulera sina positioner. En del lyckas bättre, andra lyckas sämre. För det andra uppfattas de traditionella partierna (det vill säga även de gamla liberala partierna och högerpartierna) i dag som mindre relevanta för väljarna, vilka i stället har stött politiker och partier som på olika sätt framstår som mer fristående från den traditionella partipolitiken (till exempel demokraten Bernie Sanders i USA, Jeremy Corbyn i Storbritannien och naturligtvis det franska valets segrare Emmanuel Macron och hans nya rörelse La République en marche!).
I Sverige har den klassiska vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet hårdare än i de flesta andra jämförbara europeiska länder. Det är en av förklaringarna till att Socialdemokraterna dominerat politiken i Sverige så starkt under så många år. Som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson visat är vänster-högerkonflikten fortfarande den dominerande skiljelinjen i svensk politik, även om den utmanas av den så kallade GAL-TAN-dimensionen. Vänster-höger har utmanats tidigare. Varje gång har det slutat med att konfliktdimensionen absorberat de nya konfliktlinjerna. När dammet lagt sig står vänster och höger där, kraftfulla spatiala metaforer som överlever men fyllda med nytt innehåll, skriver Oscarsson.
Socialdemokraterna har därför en stabilare grund att stå på i Sverige än i många andra europeiska länder. Samtidigt blir fallhöjden högre, mot bakgrund av partiets historiska framgångar.
I svensk politik går just nu det mesta den rödgröna regeringens väg. Ekonomin är utmärkt, arbetslösheten låg, väljaropinionen stabil och allianspartierna djupt splittrade. Om det håller hela vägen fram till valdagen är förstås en öppen fråga. Jag har svårt att se att Socialdemokraterna i valet 2018 skulle falla ihop på samma sätt som en del andra socialdemokratiska partier i Europa. Men på sikt måste partiet förnya både sin organisationsform och sin politik, för att förbli relevant även i det samhälle som växer fram i industrisamhällets spår och som präglas av nya sociala konflikter och skiljelinjer.
2017-06-17
Politikerveckan Järva - vadan och varthän?
Politikerveckan Järva går mot sitt slut. I morgon talar statsminister Stefan Löfven, och det är möjligt att jag får anledning att återkomma efter hans anförande. I dag vill jag ge min bild av arrangemanget. Jag har funnits på plats en dag, i övrigt har jag följt arrangemanget genom media.
Politikerveckan Järva arrangeras av den ideella organisationen Global Village. Anspråken är stora. Syftet är att att minska avståndet mellan politiken och medborgarna, motverka utanförskapet i förorterna och misstron mot politiker, skapa förutsättningar för boende att engagera sig i politiken, känna delaktighet och sätta lokalinvånarnas frågor på den politiska agendan.
Hur har det då gått? Mycket har fungerat bra. Seminarierna och logistiken präglas av hög professionalitet. Debattämnena är relevanta. Den politiska närvaron - med samtliga partiledare på plats - är imponerande, och flera stora medier (om än inte alla...) har prioriterat bevakningen av veckan. Jag tycker också att arrangörerna lyckats få upp många viktiga samhällsproblem på agendan, och det utan att debatten blivit stigmatiserande.
Jag ska inte recensera de enskilda partiledartalen (jag har inte hört eller tagit del av alla). Men av de jag har hört har det här och där funnits en osäkerhet om vem talaren riktar sig till. Är det till Järvaborna? Eller till de politiskt intresserade medborgarna i Sverige, som får ta del av talen genom medierna? Eller är det till de egna partisympatisörerna, som av naturliga skäl finns på plats när partiledaren talar. Nu blev det ofta en blandning. Någon gång tyckte jag mig också höra ett tilltal när partiledaren talade till Järvaborna som om det vore till barn.
Vad kan man fundera över? Platsen är som den är - Politikerveckan Järva genomförs på Spånga Idrottplats, mitt emellan Spånga, Tensta och Rinkeby. Det är knappt tio minuters promenad från Tensta Centrum. Men idrottsområdet är stort och det krävs många, många tusen människor på plats för att det inte ska kännas ödsligt. Jag anar att säkerhetsskäl (här har varit väldigt god polisnärvaro) påverkat valet av plats. För att locka fler "bofasta" besökare krävs det att ännu fler lokala aktörer deltar och ett bredare och samtidigt mer komprimerat program.
Järvaborna är inte annorlunda än andra svenskar - de går inte man ur huse för att lyssna på politiska debatter och anföranden. Som Viktor Barth-Kron påpekar i Dagens Nyheter i dag: Oppositionsledaren Anna Kinberg Batra (M) sommartalade härom veckan på Mosebacke-terrassen på Södermalm (...) Där var ett 150-tal åhörare, så gott som uteslutande aktiva moderater och journalister.
Almedalen byggdes inte på en dag. Jag tycker att Politikerveckan Järva har skaffat sig ett bra utgångsläge. Nästa år är det valår, och då lär den politiska närvaron knappas bli mindre. Nu gäller det att utnyttja momentum och utveckla konceptet. Arrangörerna är säkert tacksamma för alla kreativa råd som de kan få.
2017-06-15
Hur trovärdigt är Alliansens hot om misstroendeförklaring?
I ett gemensamt yttrande förklarar de fyra allianspartierna att de är "beredda att agera i riksdagen" för att stoppa tre skattehöjningar som den rödgröna regeringen förväntas presentera i höstbudgeten. Allianspartierna nämner misstroendeförklaring som ett exempel på medel de är beredda att använda för att stoppa förslagen.
Om allianspartierna hoppats på att dagens utspel skulle bli en slags spelvändare och få Alliansen att framstå som enad, handlingskraftig och regeringsduglig så blev de nog besvikna. "Alliansens hot mot ministrar är absurda" skriver liberala Expressen på ledarplats, och tillfogar: Alliansen visar ännu en gång brist på bollkänsla. Sverige står inför flera ödesfrågor: arbetslöshet, bostadsbrist och välfärdens bemanning. I det läget väljer de borgerliga att hota med att fälla statsråd för att flygbiljetterna blir 80 kronor dyrare. TV4:s nyhetsreporter Ulf Kristofferson kommenterar på Twitter: Alliansen försökte idag visa enighet. Men resultatet blev i lika hög grad en bild av oenighet.
Allianspartierna är ju inte alls eniga om hur de ska gå tillväga för att stoppa de aviserade skattehöjningarna. De är oeniga om att lägga en gemensam alliansbudget. De är oeniga om att plocka ut enskilda delförslag i budgeten och rösta ned dem tillsammans med Sverigedemokraterna. De är eniga om att eventuellt använda sig av en misstroendeförklaring, men Annie Lööf har redan på Twitter hunnit klargöra att Centerpartiet inte kommer att ställa sig bakom en misstroendeförklaring mot finansminister Magdalena Andersson. Kvar blir att man eventeullt kommer att rikta en misstroendeförklaring mot någon annan minister, kanske Mikael Damberg eller Anna Johansson.
Ja, ja. Mycket skrik för lite ull, skulle man kanske kunna säga. Allianspartierna kämpar på för att visa handlingskraft och hålla sina anhängare på gott humör, men de är själva inte villiga att ta över regeringsansvaret. En misstroendeförklaring mot ett enskilt statsråd kan vara ett sätt att symbolpolitiskt hantera situationen.
Jag hade nog trott att allianspartierna skulle utnyttjat möjligheten till misstroendeförklaring tidigare under mandatperioden - just för att visa handlingskraft och enighet. Nu väljer allianspartierna att kanske göra det på ett lite speciellt, ett sätt som kan straffa dem själva i slutändan.
För det första väljer de i så fall att rikta misstroendeförklaring mot ett socialdemokratiskt statsråd för att hen driver socialdemokratisk politik, inte för att hen har gjort ett formellt fel eller betett sig olämpligt på annat sätt. Det är en helt ny praxis i så fall, och knappast i linje med hur misstroendeinstitutet egentligen är tänkt att fungera. Och om vi efter valet får en alliansregering så kan den rödgröna oppositionen med gott samvete rikta misstroendevotum mot valfri alliansminister för att markera missnöje med den förda politiken, till exempel skattesänkningar.
För det andra har allianspartierna en pedagogisk uppförsbacke att ta sig än när de ska försöka förklara för de svenska väljarna varför de är beredda att utlösa en regeringskris ett år före valet (utan att själva vilja ta över regeringsansvaret) för att stoppa en flygskattehöjning på 80 kronor, en förändring av 3:12-regler samt en förändrad brytpunkt för statlig inkomstskatt. Lycka till, som Per Ahlmark sa.
Nu är det långt till hösten. Flera av de aktuella förslagen ligger om jag förstått det rätt hos Lagrådet, och kan komma att förändras. Det är inte alls omöjligt att vi får en kompromiss där allianspartierna slår sig för brösten och säger att de stoppat förslagen, medan den rödgröna regeringen ler i mjugg och säger sig nöjd med att ha åstadkommit en lösning över blockgränsen.
Om allianspartierna hoppats på att dagens utspel skulle bli en slags spelvändare och få Alliansen att framstå som enad, handlingskraftig och regeringsduglig så blev de nog besvikna. "Alliansens hot mot ministrar är absurda" skriver liberala Expressen på ledarplats, och tillfogar: Alliansen visar ännu en gång brist på bollkänsla. Sverige står inför flera ödesfrågor: arbetslöshet, bostadsbrist och välfärdens bemanning. I det läget väljer de borgerliga att hota med att fälla statsråd för att flygbiljetterna blir 80 kronor dyrare. TV4:s nyhetsreporter Ulf Kristofferson kommenterar på Twitter: Alliansen försökte idag visa enighet. Men resultatet blev i lika hög grad en bild av oenighet.
Allianspartierna är ju inte alls eniga om hur de ska gå tillväga för att stoppa de aviserade skattehöjningarna. De är oeniga om att lägga en gemensam alliansbudget. De är oeniga om att plocka ut enskilda delförslag i budgeten och rösta ned dem tillsammans med Sverigedemokraterna. De är eniga om att eventuellt använda sig av en misstroendeförklaring, men Annie Lööf har redan på Twitter hunnit klargöra att Centerpartiet inte kommer att ställa sig bakom en misstroendeförklaring mot finansminister Magdalena Andersson. Kvar blir att man eventeullt kommer att rikta en misstroendeförklaring mot någon annan minister, kanske Mikael Damberg eller Anna Johansson.
Ja, ja. Mycket skrik för lite ull, skulle man kanske kunna säga. Allianspartierna kämpar på för att visa handlingskraft och hålla sina anhängare på gott humör, men de är själva inte villiga att ta över regeringsansvaret. En misstroendeförklaring mot ett enskilt statsråd kan vara ett sätt att symbolpolitiskt hantera situationen.
Jag hade nog trott att allianspartierna skulle utnyttjat möjligheten till misstroendeförklaring tidigare under mandatperioden - just för att visa handlingskraft och enighet. Nu väljer allianspartierna att kanske göra det på ett lite speciellt, ett sätt som kan straffa dem själva i slutändan.
För det första väljer de i så fall att rikta misstroendeförklaring mot ett socialdemokratiskt statsråd för att hen driver socialdemokratisk politik, inte för att hen har gjort ett formellt fel eller betett sig olämpligt på annat sätt. Det är en helt ny praxis i så fall, och knappast i linje med hur misstroendeinstitutet egentligen är tänkt att fungera. Och om vi efter valet får en alliansregering så kan den rödgröna oppositionen med gott samvete rikta misstroendevotum mot valfri alliansminister för att markera missnöje med den förda politiken, till exempel skattesänkningar.
För det andra har allianspartierna en pedagogisk uppförsbacke att ta sig än när de ska försöka förklara för de svenska väljarna varför de är beredda att utlösa en regeringskris ett år före valet (utan att själva vilja ta över regeringsansvaret) för att stoppa en flygskattehöjning på 80 kronor, en förändring av 3:12-regler samt en förändrad brytpunkt för statlig inkomstskatt. Lycka till, som Per Ahlmark sa.
Nu är det långt till hösten. Flera av de aktuella förslagen ligger om jag förstått det rätt hos Lagrådet, och kan komma att förändras. Det är inte alls omöjligt att vi får en kompromiss där allianspartierna slår sig för brösten och säger att de stoppat förslagen, medan den rödgröna regeringen ler i mjugg och säger sig nöjd med att ha åstadkommit en lösning över blockgränsen.
2017-06-13
Varför ringde inga varningsklockor på Aktuellt-redaktionen? Om mediebevakning av invandring och flyktingmottagning
I SVT Aktuellt igår intervjuades en kvinna som skulle representera en "vanlig tittare" som tappat förtroendet för mediernas rapportering om invandringsfrågan. Särskilt representativ var hon emellertid inte. I dag visar det sig att hon också varit aktiv på den nazistiska sajten Nordfront, där hon uttryckt uppskattning över en aktion som Nordiska motståndsrörelsen genomfört.
I dag är Ulf Johansson, ansvarig utgivare på SVT Aktuellt, ångerfull. Vi gjorde dålig research. Det är inte acceptabelt, säger han till Aftonbladet. Det är bra. Men jag kan uppriktigt inte förstå varför inga varningsklockor ringde på redaktionen. Efter att ha lyssnat på den intervjuade kvinnan en ytterst kort stund insåg jag att hon inte alls var representativ för "den vanliga tittaren", ett intryck som bekräftades av ett par snabba googlingar.
Varför reagerade ingen på SVT Aktuellt innan inslaget sändes? Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå varför ingen gjorde det. Det är heller inte särskilt länge sedan SVT Aktuellt kritiserades av Granskningsnämnden för att man givit den högerextrema tidningen Nya Tiders chefredaktör "långtgående möjligheter att redogöra för sina ståndpunkter utan direkt ifrågasättande eller kommentar från programledarens sida. Programledarens förhållningssätt innebar därför en brist i förhållande till kravet på opartiskhet."
I Expressen hävdade SVT-journalisten och Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo nyligen att SVT haft en "överdriven ängslighet" i sin bevakning av invandring och flyktingmottagning och att "den fria debatten hämmades" i dessa frågor efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen efter valet 2010. Ängsligheten och den hämmade debatten skulle, enligt Hedenmo, vara orsak till att invandring är det sakområde där medborgarna har minst förtroende för journalistiken.
Anna Hedenmo redovisar inga belägg alls för sin bedömning. I dag får hon mothugg av professor Jesper Strömbäck som i en artikel lyfter fram att såväl svensk som internationell forskning visar att den nyhetsjournalistiska rapporteringen om invandring och relaterade frågor generellt präglas av problemorientering, inte av beröringsskräck eller nedtystande av problem. Strömbäck är upprörd över att Hedenmo och andra debattörer i saken överhuvudtaget inte förhåller sig till de forskningsresultat som pekar i motsats riktning till de teser de framför.
Jag delar i huvudsak Jesper Strömbäcks uppfattning. Nyhetsjournalistiken är idag utsatt för kraftiga angrepp, särskilt från högt mobiliserade högerradikala, främlingsfientliga eller till och med rasistiska grupperingar och åsiktsströmningar. The Fake News Media has Never been so wrong or dirty. Purposely incorect stories and phony sources to meet their agenda of hate. Sad!, skrev USA:s president Donald Trump för bara några timmar sedan till sina över 30 miljoner följare på twitter. Det vore naivt att tro att dessa kraftfulla utspel inte skulle sätta några som helst spår i opinionen eller i medieförtroendet.
Det misstroende som finns mot mediernas rapportering om invandring och flyktingmottagning har snarare sin grund i en mobilisering av de krafter som är emot en generös invandrings- och flyktingpolitik än av att mediebevakningen av dessa frågor skulle präglas av partiskhet och ett döljande av "sanningen". Den sämsta tjänst nyhetsmedierna - och särskilt public service-redaktionerna - kan göra samhället, medborgarna och sig själva är att just ängsligt stryka dessa politiska krafter medhårs genom att anpassa sin rapportering till deras uppfattning. I stället gäller det att ha is i magen, stå stark och låta nyhetsrapporteringen i dessa frågor präglas av integritet och fakta.
Mitt förtroende för SVT Aktuellt fick sig en törn igår kväll. Jag vill inte att det händer för ofta.
I dag är Ulf Johansson, ansvarig utgivare på SVT Aktuellt, ångerfull. Vi gjorde dålig research. Det är inte acceptabelt, säger han till Aftonbladet. Det är bra. Men jag kan uppriktigt inte förstå varför inga varningsklockor ringde på redaktionen. Efter att ha lyssnat på den intervjuade kvinnan en ytterst kort stund insåg jag att hon inte alls var representativ för "den vanliga tittaren", ett intryck som bekräftades av ett par snabba googlingar.
Varför reagerade ingen på SVT Aktuellt innan inslaget sändes? Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå varför ingen gjorde det. Det är heller inte särskilt länge sedan SVT Aktuellt kritiserades av Granskningsnämnden för att man givit den högerextrema tidningen Nya Tiders chefredaktör "långtgående möjligheter att redogöra för sina ståndpunkter utan direkt ifrågasättande eller kommentar från programledarens sida. Programledarens förhållningssätt innebar därför en brist i förhållande till kravet på opartiskhet."
I Expressen hävdade SVT-journalisten och Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo nyligen att SVT haft en "överdriven ängslighet" i sin bevakning av invandring och flyktingmottagning och att "den fria debatten hämmades" i dessa frågor efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen efter valet 2010. Ängsligheten och den hämmade debatten skulle, enligt Hedenmo, vara orsak till att invandring är det sakområde där medborgarna har minst förtroende för journalistiken.
Anna Hedenmo redovisar inga belägg alls för sin bedömning. I dag får hon mothugg av professor Jesper Strömbäck som i en artikel lyfter fram att såväl svensk som internationell forskning visar att den nyhetsjournalistiska rapporteringen om invandring och relaterade frågor generellt präglas av problemorientering, inte av beröringsskräck eller nedtystande av problem. Strömbäck är upprörd över att Hedenmo och andra debattörer i saken överhuvudtaget inte förhåller sig till de forskningsresultat som pekar i motsats riktning till de teser de framför.
Jag delar i huvudsak Jesper Strömbäcks uppfattning. Nyhetsjournalistiken är idag utsatt för kraftiga angrepp, särskilt från högt mobiliserade högerradikala, främlingsfientliga eller till och med rasistiska grupperingar och åsiktsströmningar. The Fake News Media has Never been so wrong or dirty. Purposely incorect stories and phony sources to meet their agenda of hate. Sad!, skrev USA:s president Donald Trump för bara några timmar sedan till sina över 30 miljoner följare på twitter. Det vore naivt att tro att dessa kraftfulla utspel inte skulle sätta några som helst spår i opinionen eller i medieförtroendet.
Det misstroende som finns mot mediernas rapportering om invandring och flyktingmottagning har snarare sin grund i en mobilisering av de krafter som är emot en generös invandrings- och flyktingpolitik än av att mediebevakningen av dessa frågor skulle präglas av partiskhet och ett döljande av "sanningen". Den sämsta tjänst nyhetsmedierna - och särskilt public service-redaktionerna - kan göra samhället, medborgarna och sig själva är att just ängsligt stryka dessa politiska krafter medhårs genom att anpassa sin rapportering till deras uppfattning. I stället gäller det att ha is i magen, stå stark och låta nyhetsrapporteringen i dessa frågor präglas av integritet och fakta.
Mitt förtroende för SVT Aktuellt fick sig en törn igår kväll. Jag vill inte att det händer för ofta.
2017-06-10
Framtidstro i Järva, visar Novus-mätning inför Politikerveckan
Låt tusen Almedalar blomstra, skrev jag i en debattartikel i Expressen i juli 2011. Där uppmanade jag varje kommun att en gång om året arrangera en slags Almedalen i miniatyr. I ett närmast svärmiskt rus penslade jag ut följande vision: Låt de politiska partierna konfronteras med alternativa politiska
rörelser, miljöorganisationer, djurrättsaktivister, kyrkor och samfund,
idrottsföreningar och kulturfolk i seminarier och debatter – och ja,
gärna jippon också – där lokala och regionala frågor varvas med
nationella och globala. På så sätt skulle de politiska partierna kunna öppna upp sina slutna
strukturer, bryta sin isolering från väljarna och bidra till ett gjuta
nytt liv i en representativ demokrati som nu riskerar att stelna i sina
former.
Det var kanske att ta i lite grand. Men jag är väldigt glad att Politikerveckan Järva nu genomförs med början i dag. Samtliga riksdagspartier samt Feministiskt initiativ medverkar och varje dag talar någon av partiledarna. Jag tror inte alls att detta blir ett jippo där partiledarna åker på safari till "förorten". Jag tror att detta är på riktigt.
Politikerveckan arrangeras av den ideella organisationen The Global Village. Syftet med veckan beskrivs i termer som inte ligger så långt från dem jag själv använde i artikeln i Expressen: Syftet med Politikerveckan Järva är att minska avståndet mellan politiken och medborgarna, motverka utanförskapet i förorterna och misstron mot politiker, skapa förutsättningar för boende att engagera sig i politiken, känna delaktighet och sätta lokalinvånarnas frågor på den politiska agendan.
Politikerveckan Järva genomförs på Spånga Idrottplats, mitt emellan Spånga, Tensta och Rinkeby. När det gäller Almedalsveckan påtalas ofta hur svårt det är att ta sig dit och att ordna boende. Så är det. Spånga Idrottsplats ligger geografiskt mycket mer centralt i Sverige än vad Almedalen gör. Politikerveckan Järva lär på sikt visa om det är de geografiska eller de mentala avstånden som är störst när det gäller att samla folk till politiska seminarier.
I dag publicerades också Novus/ABF:s opinionsundersökning Järva 2017. Undersökningen blir en viktig motbild till de dystopiska och stigmatiserande berättelser om stadsdelarna i Järva-området som florerar i debatten. Undersökningen visar till exempel att 45 procent av de boende i området tycker att utvecklingen i Sverige går åt rätt håll, medan 32 procent tycker att utvecklingen går åt fel håll. Det är mer positiva siffror än för den svenska allmänheten, där 39 procent anser att utvecklingen går åt rätt håll och 45 procent tycker att den går åt fel håll.
Av de tillfrågade har 59 procent förtroende för polisen - en ungefär lika stor andel som för den svenska berfolkningen som helhet. Angående tryggheten känner sig 59 procent trygga där de bor, medan 22 procent känner sig otrygga. Förtroendet för medier generellt är emellertid lägre än vad allmänhetens förtroende är.
Jag planerar att besöka Politikerveckan Järva åtminstone en dag - hoppas på fler dagar nästa år.
Det var kanske att ta i lite grand. Men jag är väldigt glad att Politikerveckan Järva nu genomförs med början i dag. Samtliga riksdagspartier samt Feministiskt initiativ medverkar och varje dag talar någon av partiledarna. Jag tror inte alls att detta blir ett jippo där partiledarna åker på safari till "förorten". Jag tror att detta är på riktigt.
Politikerveckan arrangeras av den ideella organisationen The Global Village. Syftet med veckan beskrivs i termer som inte ligger så långt från dem jag själv använde i artikeln i Expressen: Syftet med Politikerveckan Järva är att minska avståndet mellan politiken och medborgarna, motverka utanförskapet i förorterna och misstron mot politiker, skapa förutsättningar för boende att engagera sig i politiken, känna delaktighet och sätta lokalinvånarnas frågor på den politiska agendan.
Politikerveckan Järva genomförs på Spånga Idrottplats, mitt emellan Spånga, Tensta och Rinkeby. När det gäller Almedalsveckan påtalas ofta hur svårt det är att ta sig dit och att ordna boende. Så är det. Spånga Idrottsplats ligger geografiskt mycket mer centralt i Sverige än vad Almedalen gör. Politikerveckan Järva lär på sikt visa om det är de geografiska eller de mentala avstånden som är störst när det gäller att samla folk till politiska seminarier.
I dag publicerades också Novus/ABF:s opinionsundersökning Järva 2017. Undersökningen blir en viktig motbild till de dystopiska och stigmatiserande berättelser om stadsdelarna i Järva-området som florerar i debatten. Undersökningen visar till exempel att 45 procent av de boende i området tycker att utvecklingen i Sverige går åt rätt håll, medan 32 procent tycker att utvecklingen går åt fel håll. Det är mer positiva siffror än för den svenska allmänheten, där 39 procent anser att utvecklingen går åt rätt håll och 45 procent tycker att den går åt fel håll.
Av de tillfrågade har 59 procent förtroende för polisen - en ungefär lika stor andel som för den svenska berfolkningen som helhet. Angående tryggheten känner sig 59 procent trygga där de bor, medan 22 procent känner sig otrygga. Förtroendet för medier generellt är emellertid lägre än vad allmänhetens förtroende är.
Jag planerar att besöka Politikerveckan Järva åtminstone en dag - hoppas på fler dagar nästa år.
2017-06-09
Vad kan vi lära av valet i Storbritannien?
Gårdagens parlamentsval i Storbritannien utmynnade i en överraskande och förödmjukande förlust för konservativa Tories och premiärminister Theresa May. Överraskningen bestod delvis i att Tories för bara någon månad sedan i opinionsmätningarna hade ett försprång på närmare 20 procent före Labour. Men överraskningen hade framför allt sin grund i att Labours partiledare Jeremy Corbyn av så många bedömare - även av aktiva Labour-anhängare - beskrivits som en katastrof för partiet och i det närmaste "unelectable" (ovalbar).
I morse påminde en följare på Twitter mig om vad jag skrev i september 2015, när katastrofbeskrivningarna av Corbyn som partiledare härjade som värst:
Så är det. Jag skriver inte detta för att peka finger eller slå mig för bröstet (jag har själv uttryckt tvivel över Corbyns möjligheter att vinna val). Men jag konstaterar likväl att så många har svårt att acceptera de framgångar som Jeremy Corbyn och till exempel demokraten Bernie Sanders i USA representerar. Tidigare i dag hörde jag till exempel en svensk socialdemokrat säga ungefär så här: Tänk om Labour haft en annan partiledare. Då hade partiet ju vunnit valet och kunnat bilda regering. Den tesen tror jag inte alls på. Jag har väldigt svårt att se en politikertyp som till exempel Ed Miliband mobilisera väljare (särskilt unga - på samma sätt som Bernie Sanders) till Labour igår.
Nu blev ju Jeremy Corbyn faktiskt ändå inte vald, kan en petig person påpeka. Det är sant. Men han är lika fullt valets politiske vinnare. Nu tvingas Theresa May att regera och ge sig in i de svåra Brexit-förhandlingarna i ett parlamentariskt läge där hon gjort sig politiskt beroende av det lilla nordirländska nationalkonservativa Demokratiska unionistpartiet (DUP), en gång grundat av Ian Paisley. Skakigt är ordet, sa Bill. Ordet är skakigt, sa Bull.
Det är naturligtvis alldeles för tidigt att utifrån den brittiska valutgången dra några slutsatser för svensk politik. Men jag noterar tre saker.
1.) De båda stora, traditionella partierna - Tories och Labour - samlade tillsammans ca 82.5 procent av rösterna. Om jag räknat rätt får man gå tillbaka till 1970 för att hitta ett parlamentsval där Tories och Labour tillsammans samlat en lika stor andel av väljarrösterna. I Sverige samlar Socialdemokraterna och Moderaterna i dag tillsammans 45-50 procent.
2.) Polariseringen kan vara ett uttryck för att valet trots terrordåden blev ett vänster-högerval om traditionella fördelningsfrågor, där Labour lyckades sätta agendan. Identitets- och livsstilsfrågor kom i skymundan. (Jag har dock inte sett några studier som visar om det verkligen var så.)
3.) Högerradikala UKIP blev i praktiken utraderat. År 2015 fick UKIP 12.7 procent av rösterna, nu fick partiet 0.9 procent. I Sverige ligger Sverigedemokraterna på siffror kring 20 procent.
Det lär klias många huvuden i de svenska politiska partiernas strategiavdelningar i dag.
I morse påminde en följare på Twitter mig om vad jag skrev i september 2015, när katastrofbeskrivningarna av Corbyn som partiledare härjade som värst:
Så är det. Jag skriver inte detta för att peka finger eller slå mig för bröstet (jag har själv uttryckt tvivel över Corbyns möjligheter att vinna val). Men jag konstaterar likväl att så många har svårt att acceptera de framgångar som Jeremy Corbyn och till exempel demokraten Bernie Sanders i USA representerar. Tidigare i dag hörde jag till exempel en svensk socialdemokrat säga ungefär så här: Tänk om Labour haft en annan partiledare. Då hade partiet ju vunnit valet och kunnat bilda regering. Den tesen tror jag inte alls på. Jag har väldigt svårt att se en politikertyp som till exempel Ed Miliband mobilisera väljare (särskilt unga - på samma sätt som Bernie Sanders) till Labour igår.
Nu blev ju Jeremy Corbyn faktiskt ändå inte vald, kan en petig person påpeka. Det är sant. Men han är lika fullt valets politiske vinnare. Nu tvingas Theresa May att regera och ge sig in i de svåra Brexit-förhandlingarna i ett parlamentariskt läge där hon gjort sig politiskt beroende av det lilla nordirländska nationalkonservativa Demokratiska unionistpartiet (DUP), en gång grundat av Ian Paisley. Skakigt är ordet, sa Bill. Ordet är skakigt, sa Bull.
Det är naturligtvis alldeles för tidigt att utifrån den brittiska valutgången dra några slutsatser för svensk politik. Men jag noterar tre saker.
1.) De båda stora, traditionella partierna - Tories och Labour - samlade tillsammans ca 82.5 procent av rösterna. Om jag räknat rätt får man gå tillbaka till 1970 för att hitta ett parlamentsval där Tories och Labour tillsammans samlat en lika stor andel av väljarrösterna. I Sverige samlar Socialdemokraterna och Moderaterna i dag tillsammans 45-50 procent.
2.) Polariseringen kan vara ett uttryck för att valet trots terrordåden blev ett vänster-högerval om traditionella fördelningsfrågor, där Labour lyckades sätta agendan. Identitets- och livsstilsfrågor kom i skymundan. (Jag har dock inte sett några studier som visar om det verkligen var så.)
3.) Högerradikala UKIP blev i praktiken utraderat. År 2015 fick UKIP 12.7 procent av rösterna, nu fick partiet 0.9 procent. I Sverige ligger Sverigedemokraterna på siffror kring 20 procent.
Det lär klias många huvuden i de svenska politiska partiernas strategiavdelningar i dag.
2017-06-08
Lite mänskliga rättigheter, det är väl inget att tjafsa om?!
Jag vill vara tydlig på denna punkt: om lagar om mänskliga rättigheter står i vägen för att ta itu med extremism och terrorism så kommer vi att ändra dessa lagar. Ungefär så formulerade sig Storbritanniens premiärminister Theresa May efter att sju människor dödats i ett brutalt dåd i London i helgen.
Skallet går mot de mänskliga rättigheterna. I USA överväger president Donald Trump att återinföra tortyr om det visar sig vara en effektiv förhörsmetod. Det höjs röster för att avskaffa asylrätten, den som enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 14) och i 1951 års flyktingkonvention ger människor rätt att söka och få asyl om de hyser en välgrundad fruktan för förföljelse. "Värna asylrätten" är den heliga ko som kommer slaktas under 2016, skrev till exempel en framträdande kristdemokratisk politiker på twitter i början av förra året.
Det gäller att stå emot. Mänskliga rättigheter är ingen slit och släng-vara. Tvärtom är de en garant för de värden vi förknippar med människovärde och med demokrati. Jag ska aldrig bli som dom, sjöng Totta i Dan Hylanders låt "Mitt liv är nu". Terrorister och extremister bryr sig inte om mänskliga rättigheter. Ju mer vi håller fast vid och värnar de mänskliga rättigheterna, desto mer olika terroristerna och extremisterna fortsätter vi att vara.
Jag ska aldrig bli som dom. Mitt liv är nu.
Skallet går mot de mänskliga rättigheterna. I USA överväger president Donald Trump att återinföra tortyr om det visar sig vara en effektiv förhörsmetod. Det höjs röster för att avskaffa asylrätten, den som enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 14) och i 1951 års flyktingkonvention ger människor rätt att söka och få asyl om de hyser en välgrundad fruktan för förföljelse. "Värna asylrätten" är den heliga ko som kommer slaktas under 2016, skrev till exempel en framträdande kristdemokratisk politiker på twitter i början av förra året.
Det gäller att stå emot. Mänskliga rättigheter är ingen slit och släng-vara. Tvärtom är de en garant för de värden vi förknippar med människovärde och med demokrati. Jag ska aldrig bli som dom, sjöng Totta i Dan Hylanders låt "Mitt liv är nu". Terrorister och extremister bryr sig inte om mänskliga rättigheter. Ju mer vi håller fast vid och värnar de mänskliga rättigheterna, desto mer olika terroristerna och extremisterna fortsätter vi att vara.
Jag ska aldrig bli som dom. Mitt liv är nu.
2017-06-05
Israel-Palestina. 50 år av ockupation - men än är tvåstatslösningen möjlig
I dag är det 50 år sedan junikriget - eller sexdagarskriget som det också kallas - mellan Israel och dess arabiska grannstater bröt ut. De militära krigshandlingarna inleddes med att Israel attackerade Egypten. Under sex dagar erövrade den israeliska armen Västbanken med östra Jerusalem från Jordanien, Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten och Golanhöjderna från Syrien. Israel motiverade sitt angrepp med att det var ett försvarskrig och att de arabiska staterna annars inom kort anfallit Israel.
I dag - ett halvt sekel senare - ockuperar Israel fortfarande Västbanken. Östra Jerusalem och Golanhöjderna har annekterats av Israel och Gaza hålls under blockad. Det råder stor internationell enighet om att annekteringarna och Israels bosättningar på ockuperade områden bryter mot folkrätten. Bosättningarna är ett avgörande hinder för fredsprocessen och för upprättandet av en palestinsk stat.
Under de sex dagar då junikriget pågick hördes få kritiska röster i svensk opinion mot den israeliska krigföringen. I ett uttalande antaget av Stockholms Arbetarekommuns representantskap vid ett möte den 7 juni 1967 är stödet till Israel totalt:
Under snart 20 år har världen med beundran följt det storartade uppbyggnadsarbetet i Israel. Inte minst den internationella arbetarrörelsen har på nära håll sett med vilka offer och med vilken entusiasm och skaparkraft ett modernt, demokratiskt välfärdssamhälle har byggts upp under ledning av den israeliska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i den demokratiska socialismens anda. Förföljda judiska flyktingar från hela världen, från öst och väst, från Europa, Afrika. Asien har där funnit ett hem. Nu kämpar Israels folk ånyo en kamp, inte bara för frihet och oberoende utan för hela sin existens.
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Den israeliska ockupationen av delar av de arabiska områdena permanentades. År 1967 betraktades konflikten i huvudsak som en mellanstatlig konflikt mellan staten Israel och de arabiska staterna, där skuldbördan ensidigt lades på arabsidan. Palestiniernas situation uppfattades som ett flyktingproblem som måste få humanitär lösning. Bara några år senare förändras denna bild. Konflikten började definieras som en nationell konflikt, mellan det israeliska och det palestinska folket. Palestinierna blev - efter ett par decennier i glömska - en part i konflikten, som ett folk med legitima nationella rättigheter inklusive rätten till en egen statsbildning. Den internationella - och svenska - kritiken mot Israels bosättningspolitik och hantering av palestinierna på ockuperade områden växte.
I dag styrs Israel av en regering med extrema högerinslag. Bosättningspolitiken fortsätter och omvärldens intresse riktas mot andra konflikthärdar i regionen - främst Irak och Syrien. Situationen är på många sätt förtvivlad. Ingen fredsprocess pågår och status quo är inte hållbart. Låt oss utnyttja årsdagen av junikriget och ockupationen till att uppmärksamma det humanitära lidandet i området och mobilisera för en politisk kampanj där folkrätt och mänskliga rättigheter står i centrum. Än är tvåstatslösningen möjlig. Men tiden börjar bli knapp.
I dag - ett halvt sekel senare - ockuperar Israel fortfarande Västbanken. Östra Jerusalem och Golanhöjderna har annekterats av Israel och Gaza hålls under blockad. Det råder stor internationell enighet om att annekteringarna och Israels bosättningar på ockuperade områden bryter mot folkrätten. Bosättningarna är ett avgörande hinder för fredsprocessen och för upprättandet av en palestinsk stat.
Under de sex dagar då junikriget pågick hördes få kritiska röster i svensk opinion mot den israeliska krigföringen. I ett uttalande antaget av Stockholms Arbetarekommuns representantskap vid ett möte den 7 juni 1967 är stödet till Israel totalt:
Under snart 20 år har världen med beundran följt det storartade uppbyggnadsarbetet i Israel. Inte minst den internationella arbetarrörelsen har på nära håll sett med vilka offer och med vilken entusiasm och skaparkraft ett modernt, demokratiskt välfärdssamhälle har byggts upp under ledning av den israeliska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i den demokratiska socialismens anda. Förföljda judiska flyktingar från hela världen, från öst och väst, från Europa, Afrika. Asien har där funnit ett hem. Nu kämpar Israels folk ånyo en kamp, inte bara för frihet och oberoende utan för hela sin existens.
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Den israeliska ockupationen av delar av de arabiska områdena permanentades. År 1967 betraktades konflikten i huvudsak som en mellanstatlig konflikt mellan staten Israel och de arabiska staterna, där skuldbördan ensidigt lades på arabsidan. Palestiniernas situation uppfattades som ett flyktingproblem som måste få humanitär lösning. Bara några år senare förändras denna bild. Konflikten började definieras som en nationell konflikt, mellan det israeliska och det palestinska folket. Palestinierna blev - efter ett par decennier i glömska - en part i konflikten, som ett folk med legitima nationella rättigheter inklusive rätten till en egen statsbildning. Den internationella - och svenska - kritiken mot Israels bosättningspolitik och hantering av palestinierna på ockuperade områden växte.
I dag styrs Israel av en regering med extrema högerinslag. Bosättningspolitiken fortsätter och omvärldens intresse riktas mot andra konflikthärdar i regionen - främst Irak och Syrien. Situationen är på många sätt förtvivlad. Ingen fredsprocess pågår och status quo är inte hållbart. Låt oss utnyttja årsdagen av junikriget och ockupationen till att uppmärksamma det humanitära lidandet i området och mobilisera för en politisk kampanj där folkrätt och mänskliga rättigheter står i centrum. Än är tvåstatslösningen möjlig. Men tiden börjar bli knapp.
2017-06-03
Sverigedemokraterna hoppar kråka i regeringsfrågan
För bara några veckor sedan var Sverigedemokraterna tydliga med att de när som helst var beredda att släppa fram en moderatledd alliansregering utan krav på förhandlingar eller motprestationer. Den inställningen underlättade förstås för de borgerliga partierna att bilda regering om Alliansen skulle bli större är de rödgröna efter valet 2018.
Men i förra veckan ändrade Sverigedemokraterna sin uppfattning. Man kan inte få igenom sin statsministerkandidat utan att prata med oss, sa Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt till Dagens Industri. Några dagar senare bekräftade riksdagsledamoten Paula Bieler (SD) Oscar Sjöstedts inställning: För vår del är det orimligt att släppa fram en statsministerkandidat fullt ut om vi till och med är det större partiet utan några som helst förhandlingar. Sverigedemokraternas nya inställning ökade sannolikheten för ett blocköverskridande samarbete mellan Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet i regeringsfrågan, eftersom ett sådant samarbete började framstå som det enda realpolitiskt möjliga alternativet för att kunna bilda regering.
Men igår fredag kastade Sverigedemokraterna om sin politik på nytt. I en intervju till Dagens Nyheter säger Jimmie Åkesson att Sverigedemokraterna inte kräver några samtal eller förhandlingar för att stödja Anna Kinberg Batra som statsministerkandidat. Oscar Sjöstedts uttalande till Dagens industri beskrivs av Jimmie Åkesson som "inte särskilt genomtänkt" och reduceras till "ett spontant korridorsamtal uppe i kammarfoajén".
Dagens industris reporter Tomas Nordenskiöld menar att Jimmie Åkesson far med osanning: Helt fel av Åkesson. Vår intervju med Oscar Sjöstedt skedde på SD:s kansli, 20 min lång och beskedet väl förankrat, skriver Tomas Nordenskiöld på Twitter.
Det finns åtminstone tre tänkbara förklaringar till Sverigedemokraternas skilda besked.
1.) Oscar Sjöstedt och Paula Bieler pratade på utan att själva inse vad de egentligen sade och hur det skulle uppfattas. Jimmie Åkesson får nu efter förmåga sopa upp det hela.
2.) Det finns skilda uppfattningar inom Sverigedemokraterna i frågan, där Oscar Sjöstedt och Paula Bieler representerar en uppfattning, Jimmie Åkesson en annan.
3.) Sverigedemokraterna försökte verkligen lansera en ny linje för att sätta ökad press på en försvagad Allians. Debatten efter Sjöstedts och Bielers utspel visade emellertid att Sverigedemokraternas nya linje ökade sannolikheten för en blocköverskridande regering och en förstärkt politisk isolering av Sverigedemokraterna. Nu försöker partiet ta sig tillbaka till sin ursprungliga position.
Dessa tre förklaringar är inte ömsesidigt uteslutande. Oklarheten har sin grund i att Sverigedemokraterna å ena sidan måste hålla sina medlemmar och sympatisörer på gott humör, genom att visa att inget parti kan räkna med SD:s stöd utan att ge något tillbaka. Å andra sidan vill Sverigedemokraterna få politiskt inflytande, och det är inte självklart att den bästa vägen till ett sådant inflytande är att ställa öppna krav på förhandlingar.
Sverigedemokraterna hoppar just nu kråka i sina uttalanden om regeringsfrågan. Vi får väl se om de hamnar i diket eller inte. I vilket fall stärker de skilda beskeden bilden av Sverigedemokraterna som ett oseriöst parti och som är notorisk opålitligt i regeringsfrågan.
Men i förra veckan ändrade Sverigedemokraterna sin uppfattning. Man kan inte få igenom sin statsministerkandidat utan att prata med oss, sa Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt till Dagens Industri. Några dagar senare bekräftade riksdagsledamoten Paula Bieler (SD) Oscar Sjöstedts inställning: För vår del är det orimligt att släppa fram en statsministerkandidat fullt ut om vi till och med är det större partiet utan några som helst förhandlingar. Sverigedemokraternas nya inställning ökade sannolikheten för ett blocköverskridande samarbete mellan Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet i regeringsfrågan, eftersom ett sådant samarbete började framstå som det enda realpolitiskt möjliga alternativet för att kunna bilda regering.
Men igår fredag kastade Sverigedemokraterna om sin politik på nytt. I en intervju till Dagens Nyheter säger Jimmie Åkesson att Sverigedemokraterna inte kräver några samtal eller förhandlingar för att stödja Anna Kinberg Batra som statsministerkandidat. Oscar Sjöstedts uttalande till Dagens industri beskrivs av Jimmie Åkesson som "inte särskilt genomtänkt" och reduceras till "ett spontant korridorsamtal uppe i kammarfoajén".
Dagens industris reporter Tomas Nordenskiöld menar att Jimmie Åkesson far med osanning: Helt fel av Åkesson. Vår intervju med Oscar Sjöstedt skedde på SD:s kansli, 20 min lång och beskedet väl förankrat, skriver Tomas Nordenskiöld på Twitter.
Det finns åtminstone tre tänkbara förklaringar till Sverigedemokraternas skilda besked.
1.) Oscar Sjöstedt och Paula Bieler pratade på utan att själva inse vad de egentligen sade och hur det skulle uppfattas. Jimmie Åkesson får nu efter förmåga sopa upp det hela.
2.) Det finns skilda uppfattningar inom Sverigedemokraterna i frågan, där Oscar Sjöstedt och Paula Bieler representerar en uppfattning, Jimmie Åkesson en annan.
3.) Sverigedemokraterna försökte verkligen lansera en ny linje för att sätta ökad press på en försvagad Allians. Debatten efter Sjöstedts och Bielers utspel visade emellertid att Sverigedemokraternas nya linje ökade sannolikheten för en blocköverskridande regering och en förstärkt politisk isolering av Sverigedemokraterna. Nu försöker partiet ta sig tillbaka till sin ursprungliga position.
Dessa tre förklaringar är inte ömsesidigt uteslutande. Oklarheten har sin grund i att Sverigedemokraterna å ena sidan måste hålla sina medlemmar och sympatisörer på gott humör, genom att visa att inget parti kan räkna med SD:s stöd utan att ge något tillbaka. Å andra sidan vill Sverigedemokraterna få politiskt inflytande, och det är inte självklart att den bästa vägen till ett sådant inflytande är att ställa öppna krav på förhandlingar.
Sverigedemokraterna hoppar just nu kråka i sina uttalanden om regeringsfrågan. Vi får väl se om de hamnar i diket eller inte. I vilket fall stärker de skilda beskeden bilden av Sverigedemokraterna som ett oseriöst parti och som är notorisk opålitligt i regeringsfrågan.
2017-06-01
Hur ska det gå för Anna Kinberg Batra?
I dag presenterades SCB:s stora partisympatiundersökning. Resultaten bjöd på få överraskningar. De rödgröna har ett litet försteg framför allianspartierna, med 41.9 mot 37.6 procent. Moderaterna fick 18.1 procent, vilket är en tillbakagång med 4.7 enheter jämfört med föregående SCB-mätning Men raset för Moderaterna blev ändå något mindre än vad en del hade förväntat sig.
Kanske bidrar SCB-mätningen därför till att ge Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra ett litet välbehövligt andrum. På ett år har Moderaterna i SCB:s mätningar tappat en fjärdedel av sina synpatisörer, och i partiet finns starka röster som kräver hennes avgång.
Vad talar då för och emot att Anna Kinberg Batra kommer att sitta kvar som partiledare för Moderaterna över valet 2018?
Vad talar för att Anna Kinberg Batra sitter kvar: De flesta inser att Moderaternas problem inte i första hand är ett partiledarproblem. Partiet är splittrat i viktiga frågor, särskilt i synen på Sverigedemokraterna och i regeringsfrågan. Det finns ingen motkandidat som Anna Kinberg Batras kritiker självklart skulle kunna enas kring. Svensk politisk historia uppvisar få exempel på partiledareffekter och även få exempel på partiledare som inte får möjlighet att leda partiet i val. (I modern tid kommer jag bara på Håkan Juholt, men kanske har jag glömt någon?)
Vad talar för att Anna Kinberg Batra tvingas avgå? Även om Anna Kinberg Batra inte är orsaken till Moderaternas problem så har hon misslyckats med det som kanske är en partiledares viktigaste uppgift: Att hålla samman sitt parti. Hon har heller inte varit framgångsrik i att kommunicera partiets politik utåt - hennes ovilja eller oförmåga att ge tydliga svar på journalisters fråga skadade tidigt hennes trovärdighet. Beslutet att öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna ledde till ett opinionsras, och Anna Kinberg Batra har ett ansvar både för att beslutet fattades och hur det kommunicerades. Få bedömare tror att Anna Kinberg Batra har förmågan att vända Moderaternas opinionskurva uppåt igen.
Vi får väl se ur det går. Om Anna Kinberg Batra tvingas bort är det - som ovan påpekats - svårt att peka ut någon självklar efterträdare. Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson är dugliga politiker - men också tydligt förknippade med dagens moderata politik. Johan Forssell är obesmittad av partiets misslyckanden, men inte särskilt känd utåt.
Kanske är det helt enkelt dags att kalla in Carl Bildt igen?
Kanske bidrar SCB-mätningen därför till att ge Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra ett litet välbehövligt andrum. På ett år har Moderaterna i SCB:s mätningar tappat en fjärdedel av sina synpatisörer, och i partiet finns starka röster som kräver hennes avgång.
Vad talar då för och emot att Anna Kinberg Batra kommer att sitta kvar som partiledare för Moderaterna över valet 2018?
Vad talar för att Anna Kinberg Batra sitter kvar: De flesta inser att Moderaternas problem inte i första hand är ett partiledarproblem. Partiet är splittrat i viktiga frågor, särskilt i synen på Sverigedemokraterna och i regeringsfrågan. Det finns ingen motkandidat som Anna Kinberg Batras kritiker självklart skulle kunna enas kring. Svensk politisk historia uppvisar få exempel på partiledareffekter och även få exempel på partiledare som inte får möjlighet att leda partiet i val. (I modern tid kommer jag bara på Håkan Juholt, men kanske har jag glömt någon?)
Vad talar för att Anna Kinberg Batra tvingas avgå? Även om Anna Kinberg Batra inte är orsaken till Moderaternas problem så har hon misslyckats med det som kanske är en partiledares viktigaste uppgift: Att hålla samman sitt parti. Hon har heller inte varit framgångsrik i att kommunicera partiets politik utåt - hennes ovilja eller oförmåga att ge tydliga svar på journalisters fråga skadade tidigt hennes trovärdighet. Beslutet att öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna ledde till ett opinionsras, och Anna Kinberg Batra har ett ansvar både för att beslutet fattades och hur det kommunicerades. Få bedömare tror att Anna Kinberg Batra har förmågan att vända Moderaternas opinionskurva uppåt igen.
Vi får väl se ur det går. Om Anna Kinberg Batra tvingas bort är det - som ovan påpekats - svårt att peka ut någon självklar efterträdare. Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson är dugliga politiker - men också tydligt förknippade med dagens moderata politik. Johan Forssell är obesmittad av partiets misslyckanden, men inte särskilt känd utåt.
Kanske är det helt enkelt dags att kalla in Carl Bildt igen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)