Hur värna solidariteten i ett individualiserat informationssamhälle?

I dag medverkar jag som gästskribent på den blogg som Socialdemokraternas programkommission initierat, och där olika personer inbjudits att beskriva en viktig samhällsförändring som skett sedan det senaste socialdemokratiska partiprogrammet antogs 2001. Tidigare har författaren Majgull Axelsson skrivit kring temat Kan socialdemokratin återupprätta sin förlorade moraliska auktoritet? och poeten Jenny Wrangborg kring temat Ship to Gaza.

Själv skriver jag kring temat Solidaritet i ett individualiserat informationssamhälle. Texten utgår från de tankar som jag och Marie Demker formulerat och som behandlats i bland annat vår gemensamma bok Den  nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid.

 Ett utdrag av texten kan läsas nedan. Hela texten återfinns här.

Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder. Det visar resultaten från den världsomfattande attitydundersökningen World Value Survey (WVS). Tillsammans med medborgarna i övriga skandinaviska länder ligger svenskarna i topp när det gäller att betona oberoende, självständiga opinionsyttringar, individuella rättigheter och självförverkligande. Kollektiva tillhörigheter som t ex familj, religion, nation och tradition tillmäts däremot mindre vikt.

Vad innebär individualiseringen för makt och demokrati i Sverige? Vilka nya sociala grupper och vilka nya politiskt relevanta skiljelinjer växer fram i individualiseringens spår? Är det slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualism med en vilja att värna gemenskapsvärden?


I en allt mer individualiserad tid söker sig allt färre medborgare till kollektiva rörelser med ideologier som gör anspråk på att täcka in alla samhällsfrågor. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har främjat nätverksorganisering, där individualiserade medborgare kan välja vilka enskilda sakfrågor de vill engagera sig i, i stället för att köpa det helhetspaket som det innebär att gå med i ett politiskt parti.

Andelen väljare som betraktar sig som anhängare av något politiskt parti har mer än halverats under de senaste 40 åren, från 65 procent 1968 till 28 procent 2010. Andelen väljare som betraktar sig som starkt övertygad anhängare av något politiskt parti har minskat från 53 procent 1960 till 17 procent 2010. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats från 11 procent 1960 till 33 procent 2010. Andelen väljare som bestämmer vilket parti de skall rösta på först under valrörelsen har tredubblats från 18 procent 1964 till 53 procent 2006. Klassröstningen minskar – det blir allt svårare att utifrån kunskap om en människas klasstillhörighet uttala sig om vilket parti han eller hon röstar på. Dessa trender av minskad partiidentifikation, ökad väljarrörlighet och minskad klassröstning är inte unikt för Sverige, utan återfinns på olika nivåer i flera västerländska demokratier.

Samhällets accelererade individualisering hänger samman med utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området. Den kommunikationsteknologiska revolutionen innebär att människor frigörs från territoriet. Det blir lättare att resa och att flytta, och att hålla kontakt med människor varhelst i världen de befinner sig. Frigörelsen från territoriet ger individen mer makt eftersom handlingsmöjligheterna ökar och därigenom också möjligheterna att förverkliga sina livsprojekt. Möjligheterna till kommunikation och politisk mobilisering bortom den fysiska närvaron växer. Samtidigt minskar nationalstatens makt, eftersom nationalstaten baserar sin makt på kontroll av territorium. När den mellanmänskliga kommunikationen får allt lättare att korsa nationalstatens gränser blir det också allt svårare för staten att bibehålla sin maktställning.
 

*

Men vilka sociala grupper är det då som blir centrala i samhällen där kunskap, kreativitet och individuell kompetens blir allt viktigare och där allt färre individer definierar sig som arbetarklass i traditionell mening? Eller för att formulera det annorlunda: Hur kan vi lämpligen förstå och karaktärisera informationssamhällets klassamhälle? Marx klassanalys var tillämpbar på det kapitalistiska industrisamhället, där produktionen av materiella varor utgjorde ekonomins grundbult. Dagens informationssamhälle vilar visserligen på kapitalistisk grund. Men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni, för att anknyta till Michael Hardts och Antonio Negris begreppsvärld. Det immateriella arbetet dominerar visserligen inte i kvantitativa termer, men det intar en hegemonisk position genom att påtvinga andra former av arbete sin egen tendens och impregnera dessa andra former av arbete med sitt eget mönster och sin egen logik.

Den värdeformerande processen är inte längre begränsad till produktionen av varor, till fabriken eller till det betalda lönearbetet, menar Hardt och Negri. Skapandet av immateriella värden blir då inte heller knutet till arbetstiden. Enligt Marx bestäms en materiell varas värde utifrån det antal arbetstimmar som behövts för att framställa varan. Men den immateriella produktionens karaktär är inte sådan att den går att bryta ned i arbetstimmar. Det immateriella arbetets logik undergräver uppdelningen mellan arbetstid och fritid.
Den materiella produktionen skapar medlen för det sociala livet, som t ex livsmedel, kläder, transportmedel, hushållsredskap eller datorer. Den immateriella produktionen däremot skapar inte medlen för det sociala livet utan det sociala livet som sådant, som t ex kunskap, idéer, förståelse, tolkningar, relationer och kommunikation. Den immateriella produktionens primat innebär därför att det blir allt svårare att göra skillnad mellan att producera och att leva. Mänsklig gemenskap är både en förutsättning och en konsekvens av den immateriella produktionen. Men trots att producerade kommunikationer, tolkningar och idéer till sin natur är gemensamma förmår ändå kapitalet lägga beslag på stora delar av de värden som den immateriella produktionen skapar, hävdar Hardt och Negri. I någon mening är vi alla producenter, och eftersom vinsterna av produktionen sugs upp av kapitalet är vi i någon mening också alla utsugna.

Den immateriella produktionen påtvingar andra former av arbete sin egen tendens och undergräver uppdelningen mellan arbete och fritid. En viktig skillnad mellan den materiella och den immateriella produktionen är att medan den materiella produktionen skapade medlen för det sociala livet så skapar den immateriella produktionen det sociala livet som sådant.

I detta nya informationssamhälle växer en ny, politiskt relevant, social grupp fram. Sociologen Alvin W Gouldner talade t ex om den nya klassen som en kulturell bourgeoisie, med sin bas i intelligentian och de intellektuella. Ekonomen och förre amerikanske arbetsmarknadsministern Robert B Reich benämner ungefär motsvarande grupp för symbolanalytiker, vars uppgift är att lösa och identifiera problem genom att samordna symboler. Verktygen kan vara matematiska algoritmer, juridiska resonemang, finansiella knep, vetenskapliga principer, psykologiska insikter etc. Richard Florida talar om den kreativa klassen, vars medlemmar konstitueras av sin egenskap som tillhandahållare av kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Sociologen Manuel Castells benämner gruppen informationella producenter. Dessa informationella producenter är kunskapsalstrare och informationsbehandlare vars kreativitet och kompetens skapar vinster och värden för samhälle och näringsliv.

Tillsammans med Marie Demker har jag i andra sammanhang valt att använda termen fria logotyper för att namnge denna nya grupp. Fria, eftersom de går in och ut i olika nätverk. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer och individer är intressanta och relevanta. Logotyper, eftersom de är unika och inte utbytbara. Fria logotyper besitter specialkunskaper av olika slag, men framför allt är de rika på kreativitet och entreprenörsanda. De är sin egen vara, säljbar genom sitt värde och sitt varumärke.

*

De fria logotyperna – eller hur vi nu väjer att benämna dem – är ännu bara en klass ”i sig” och inte en klass ”för sig” som Marx skulle ha uttryckt det. Men de växer i antal och de spelar redan en central roll i samhällets ekonomiska och politiska liv.

Denna nya grupp – oavsett om vi kallar den för den kreativa klassen, informationella producenter eller fria logotyper – är i växande. Beroende på hur den definieras omfattar den 20-30 procent av den arbetande befolkningen. Det är denna, i huvudsak urbana, grupp som en modern socialdemokrati måste attrahera. Det är denna sociala grupp som ofta döljer sig bakom det vaga och otydliga uttrycket ”medelklassen i storstäderna”.

Är det då slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualisering med en vilja att värna gemenskapsvärden? Det är viktigt att komma ihåg att individualisering är på gott och på ont. Individualisering som uttryck för frigörelse och mänskligt växande är positiv och måste bejakas. Individualisering som uttryck för egoism och en trångsynt ”satsa på dig själv”-mentalitet måste bekämpas.

Ingenting tyder på att svenskarna i sina värderingar är mindre solidariska i dag än tidigare. Men en frihetlig anda präglar informationssamhället. Vid sitt installationstal vid den socialdemokratiska partikongressen 2007 vädjade Mona Sahlin till rörelsen att hjälpa henne med att utveckla en röd frihetsvision, för att den vägen vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. Av olika skäl blev det inte så. Nu finns nya möjligheter att åstadkomma en sådan. En röd frihetsvision som inte gör avkall på jämlikheten och som förmår attrahera alla solidariska individualister som återfinns i de nya sociala grupper som växer fram i informationssamhällets spår.

Expressen, vapenaffären och journalistikens gränser

I dag skriver jag på Ajour om Expressen och domen för vapenbrott. Nedan följer ett utdrag av artikeln. Hela texten kan läsas här.

I fredags dömde Malmö tingsrätt Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, nyhetschefen Andreas Johansson och reportern Diamant Salihu till villkorlig dom och dagsböter för vapenbrott samt anstiftan till vapenbrott. Bakgrunden var att Diamant Salihu köpt en illegal pistol på gatan i Malmö, i syfte att visa hur lätt det var att komma över ett vapen. Domen har väckt stor uppståndelse och väcker principiella frågor kring journalistikens samt yttrande- och tryckfrihetens gränser.

En samstämmig kör av journalister, redaktörer och mediefolk har kritiserat tingsrättens dom, med hänvisning till att syftet med vapenköpet var journalistiskt och att yttrandefriheten riskerar att urholkas. Det är utmärkt att medievärlden står upp för yttrande- och tryckfriheten. Jag har svårt att förstå den raljans som Mårten Schultz, professor i civilrätt, väljer att ge uttryck för när han skriver att mediernas makthavare i bombastiska termer skåpar ut åtalet.

När jurister gör sig lustiga över dem som försvarar yttrande- och tryckfriheten blir jag alltid illa till mods.

Däremot gör Expressen i dag sitt bästa för att bekräfta Mårten Schultz nidbild av hur medierna driver kampanjjournalistik i frågan i stället för att sakligt analysera domen. Domen kommenteras på fyra sidor (papperstidningen). Bortsett från två meningar av Eva Wendel Rosberg, lagman vid Malmö tingsrätt, intervjuas ingen jurist eller någon annan person som försvarar eller ens problematiserar domen. Alla intervjuade representerar mediesfären och är självklart kritiska. Expressens och medievärldens kritik mot domen hade stått starkare om nyhetsbevakningen av domen varit mer saklig och analyserande. Som läsare får man nu ingen möjlighet att själv förhålla sig till skälen för domslutet. Bara den ena sidan släpps fram, och bevakningen blir därför just ensidig.

Varför det nu är dags att sluta tala om etnicitet

Uppdatering söndag 20/5 kl 20.15 längst ned i posten.

Det har varit mycket etnicitet och religion under den gångna veckan. Diskussionen lär fortsätta, inte minst eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt kommer till SVT Agenda på söndag för att förklara sitt hårt kritiserade uttalande om "etniska svenskar".

Min egen position i frågan om Reinfeldts uttalande om "etniska svenskar" är följande. För det första är jag tveksam till det fruktbara i att dela in Sveriges befolkning i grupperna "etniska svenskar" och "icke etniska svenskar". Mer om det nedan. För det andra är jag kritisk till att Reinfeldt använde uttrycket för att visa att vi inte har massarbetslöshet i Sverige. Som jag tidigare diskuterat hävdade Alliansen inför valet 2006 att det rådde "massarbetslöshet" i Sverige. Då uppgick arbetslösheten till 6.5 procent. I dag har arbetslösheten ökat till 7.5 procent, men samma Allians förnekar nu med emfas att det råder massarbetslöshet i Sverige. Reinfeldt påstod att eftersom arbetslösheten var så kraftigt överrepresenterad i den grupp som inte var "etniska svenskar" så var det fel att tala om massarbetslöshet. Jag tycker det var ett förskräckligt sätt att argumentera i en så viktig fråga. Jag kommenterar saken för SVT Nyheter här.

 Frågor kring etnicitet och religion diskuteras ofta lite knöligt i Sverige. Sannolikt beror det på att vi lever i det som ibland kallas "det sekulära undantaget", ett hörn av nordvästra Europa där sekulariseringen gått särskilt långt. Många uppfattar det sekulära som det normala och inte som ett undantag. Jag noterar ibland att nyhetssändningar översätter ett uttalande av president Barack Obama där han säger att "he is praying" för något med att han "hoppas på något" i stället för att han "ber för något". På samma sätt översätts ofta uttrycket "blessing" inte med "välsignelse" utan med "glädje"  Det är som att svenska TV-tittare inte skulle förstå om Obama talade i religiösa termer. Jag har mycket svårt att tro att motsvarande omskrivningar sker om det är muslimska politiker som uttalar sig.

Knöligheten kom också till uttryck när Tomas Tengby i dagens Ring P1 uppmanade "manliga imamer" att ringa in. Manliga imamer? Antingen menade Tengby att det inte finns några kvinnliga imamer, vilket dels är felaktigt och om det vore sant gjorde tillägget "manliga" överflödigt. Eller så menade Tengby att kvinnliga imamer inte skulle ringa in, vilket blir obegripligt. Det kan verka vara en liten sak, men Djävulen gömmer sig alltid i detaljerna.

Jag tycker att etnicitet är ett problematiskt begrepp, som oftast döljer mer än det täcker av. Begreppet "etnicitet" spelade en progressiv roll när rastänkandet avvecklades, och människors egenskaper inte längre förklarades av vilken ras de tillhörde utan utifrån deras kulturella, religiösa och språkliga tillhörighet. Nu är rastänkandet lagt åt sidan för överskådlig tid framåt. Samtidigt växer insikten om att det som gömmer sig bakom begreppet etnicitet är en mångfald av företeelser som inte alltid har så mycket gemensamt med varandra. Jag tycker det är bättre att prata om språk om man menar språk, om kultur om man menar kultur, och om religion om man menar religion. Att använda "etnicitet" som ett samlingsbegrepp för dessa företeelser tror jag inte längre är en framkomlig väg. Bättre att diskutera vad det är i kulturen, i religionen och i språket som skapar tillhörigheter och gemenskaper och som kan forma beteenden och attityder. Etnicitetstänkandet sorterar in människor i identiteter i stället för att främja en allmän medborgarskapskänsla.

Här är jag oenig med till exempel min statsvetarkollega Andreas Johansson Heinö som skiljer mellan etniska, kulturella och religiösa identiteter. Men vad blir kvar av etniciteten om man plockar bort kultur och religion? Inte särskilt mycket mer än hudfärg och/eller ras.

På min Facebook-status skrev jag: Min farfar föddes i Australien. Min pappa föddes i USA. Hur skall jag göra för att få veta om jag är etnisk svensk? Jag tror aldrig jag fått så många kommentarer på en Facebook-uppdatering. Men trots alla goda råd grubblar jag fortfarande över svaret på frågan


Uppdaterat söndag 20/5 kl 20.15, inför kvällens Agenda.
Om en timma medverkar Fredrik Reinfeldt i SVT Agenda, bland annat för att bemöta den kritik som riktats mot honom för utspelet om "etniska svenskar" och arbetslösheten. Jag är rätt säker på att Fredrik Reinfeldt kommer att argumentera ungefär så här: Det är ett stort problem att arbetslösheten bland utrikesfödda invånare i Sverige är så hög. Hans tidigare uttalande syftade till att synliggöra detta problem, och han tycker det är tråkigt att många väljer att medvetet missuppfatta innebörden av det han sa. Han kommer att ducka för frågan om han ångrar användandet av uttrycket "etniska svenskar", men om han pressas kommer han att påpeka att även socialdemokrater och vänsterpartister tidigare använt det i olika sammanhang.

Min tyngsta kritik mot Reinfeldt går ut på att han på ett olämpligt använde skillnaderna i arbetslöshet mellan "etniska svenskar" och "övriga svenskar" som ett sätt att komma undan frågan om det råder massarbetslöshet i Sverige. Vi får se hur hårt Mats Knutson lyckas pressa Reinfeldt i just frågan om "massarbetslöshet" i Agenda i kväll.

Israels ockupationspolitik tar sig allt mer förskräckliga uttryck

I dag berättar Ekot att Israel på den ockuperade Västbanken sedan början av 2011 förstört över 60 EU-finansierade biståndsprojekt, som brunnar, solpaneler, jordbruksbyggnader och vattencisterner. Israel har därutöver beslutat att demolera ytterligare 110 EU-finansierade projekt, med motiveringen att projekten saknar bygglov. Samtliga projekt ligger i det s k Område C av Västbanken, där Israel har full kontroll och rutinmässigt avslår alla palestinska ansökningar om bygglov för infrastruktur. Enligt den israeliska fredsrörelsen Peace now beviljade Israel mellan 2001 och 2007 endast 91 byggnadstillstånd för palestinier i område C, under samma tid byggdes 10 000 bostäder i israeliska bosättningar.

Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson säger till Ekot att Israels agerande är oacceptabelt, för det händer gång på gång. Uppgifterna om de förstörda EU-projekten finns i en sammanställning som den kristna biståndsorganisationen Diakonia.varit med och tagit fram.

EU:s utrikesministrar har i dag starkt fördömt Israels agerande på de ockuperade områdena och sagt att den israeliska politiken utgör ett allvarligt hot mot en tvåstatslösning. Uttalandet är såvitt jag kan bedöma ett av de starkast formulerade från EU om den israeliska politiken någonsin. Israels utrikesdepartement avfärdar å sin sida kritiken som partial, biased and one sided depiction of realities on the ground.

Det är utmärkt att EU förmår tala klarspråk om den israeliska ockupationspolitiken. Men EU:s agerande får inte stanna vid ord. Jag tillhör dem som in i det sista varit restriktiv när det gäller sanktioner mot Israel och jag har alltid avfärdat paroller om en allmän bojkott av Israel som både orealistiska och kontraproduktiva. Men i takt med att Israel slentrianmässigt avfärdar all kritik som partisk och ensidig och att ockupationspolitiken alltmer försvårar möjligheterna att åstadkomma en tvåstatslösning funderar jag på om mina tidigare intagna ståndpunkter måste modifieras. Det finns en anständighetens gräns för vad omvärlden kan iaktta utan att agera. Israel och dess högerdominerade regering är på god väg att passera denna gräns.

Förminska inte kvinnomord till "tragiska familjedraman"

I söndags kväll sköts en 39-årig kvinna till döds i Malmö. Den misstänkte förövaren är en 44-årig man som tidigare varit hennes sambo. De separerade redan 2011och mannen har sedan dess åtalats för ofredande av kvinnan.Vittnesuppgifter talar om mordhot och misshandel. Händelsen beskrivs av Martin Carlsson, vakthavande befäl på Skånepolisen, som "ett tragiskt familjedrama".

Ett tragiskt familjedrama? Synen på ett kvinnomord som en "familjetragedi" förminskar brottet och reducerar våldshandlingen till något som inte berör samhället eller det gemensamma, utan i stället något för det civila, det familjära, det individuella. Kvinnomordet blir en privat uppgörelse, eller till och med en olyckshändelse. På samma sätt som kvinnomisshandel förr ofta doldes bakom formuleringen "lägenhetsbråk". Alla mord är väl "tragiska" och ett "drama". Varför använda dessa ord just när en man mördat sin sambo/fru?

I det här fallet rörde det sig ju inte ens om en "familj", eftersom kvinnan och mannen separerat från varandra.

Polisens användande av uttrycket väckte stor vrede på Twitter i dag och efter viss diskussion tog Södermalmspoliserna Viktor Adolphson och Johan Säfström avstånd från uttrycket. Vackert så. Men när till och med SVT Rapport i sin 19.30-sändning i dag karaktäriserar mordet som ett "tragiskt familjedrama", då är måttet rågat. Hur tänker redaktionen här egentligen? Eller tar man bara slentrianmässigt över Skånepolisens egen terminologi?

Uppdaterat måndag kl 21.55. På Twitter antyder Eva Landahl, redaktionschef på SVT samhälle och riksnyheter, att användandet av formuleringen i Rapport var ett misstag: Tyvärr alltför lätt att slarva med formuleringarna. Det är bra. Misstag kan vi alla göra. Det viktigaste är att den redaktionella policyn är att inte använda en sådan formulering.

Kerstin Weigl i Aftonbladet är inne på samma linje. Läs henne gärna.

Hur blir kvällens partiledardebatt i Agenda?

Uppdaterat söndag kl 22.05. Partiledardebatten i kvällens Agenda blev en fartfylld tillställning, särskilt under den första timmen påminde partiledarna om kalvar på grönbete. Som debatt betraktat blev det kanske en lite rörig och svåröverskådlig tillställning. De rödgröna partierna hade inte samordnat sina ställningstaganden och de framstod inte som en gemensam opposition. Det mesta talar i dagsläget för att Socialdemokraterna kommer att gå till val utan att i förväg ha låst sig för olika regeringsalternativ.

Stefan Löfven gjorde en fullt godkänd debut. Men han är ovan i rollen och riskerar att hamna på defensiven eftersom Socialdemokraterna ännu inte format den politik partiet vill gå till val på 2014. Här finns ett starkt behov av nya reformförslag som engagerar och gör skillnad mot borgerligheten. Det skall bli spännande att se hur Stefan Löfvens insats tas emot av väljarna.

Jonas Sjöstedt gjorde också en godkänd debut. Han var mycket aktiv (för att uttrycka det milt) och tog sig själv in i replikväxlingarna. Så gjorde också Jan Björklund, medan Annie Lööf, Göran Hägglund, Jimmie Åkesson och Gustav Fridolin var mer passiva och ofta fick "släppas in" av programledarna. Särskilt för Centern och Kristdemokraterna kvarstår grundproblemet - hur skall de kunna profilera sig distinkt i förhållande till väljarkåren utan att skada bilden av en enig allians.

*

Förväntningarna är höga inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. Debatten blir den första mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Efter snart två år där det politiska livet i Sverige präglats av socialdemokratins haveri och återfödelse börjar nu de strategiska och sakpolitiska förutsättningarna inför valet 2014 mejslas fram. Det så kallade uppsnacket i media inför debatten är väl i klass med det vi upplevt inför Tre Kronors hittillsvarande matcher i hockey-VM.

Debatten får en extra skruv i det att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet avstod från att delta förra gången Agenda genomförde en partiledardebatt, eftersom de var missnöjda med redaktionens sätt att rumsligt placera Sverigedemokraterna tillsammans med den rödgröna oppositionen. Jag tycker fortfarande att Agenda underskattade den politiska dimensionen i sättet att gruppera partierna. Men eftersom både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har bytt partiledare sedan dess har det blivit möjligt för dem att lägga tidigare intagna ståndpunkter åt sidan.

Nu vet jag inte hur Agenda-redaktionen tänker strukturera debatten i kväll. Men om partiledarna ges fria tyglar blir replikväxlingarna mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt väldigt förutsägbara. Stefan Löfven kommer att nöta in sitt budskap om att Reinfeldt-regeringen är trött och idélös, att den inte har några vapen mot massarbetslösheten och att regeringen i stället för en aktiv näringspolitik och framåtsyftande investeringar ägnar sig åt en slapp skattesänkningspolitik. Fredrik Reinfeldt kommer å sin sida att peka på oklarheter om vilken politik Socialdemokraterna egentligen står för samt oklarheter om med vem eller vilka Socialdemokraterna avser att bilda regering. Reinfeldt kommer att framställa Socialdemokraterna som ett skattehöjarparti och skrämma väljarna med Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet, vars skuggbudget var något mer expansiv än Socialdemokraternas. Mer svårförutsägbart är hur personkemin mellan Löfven och Reinfeldt kommer att bli.

Jonas Sjöstedt kommer att få mycket eget utrymme på vänsterkanten. Han sörjer knappast det faktum att Reinfeldt kommer att använda honom som vänsterspöke - det underlättar Sjöstedts möjligheter att komma in i debatten. Miljöpartiets Gustav Fridolin får nog vara i fred i debatten. Sannolikt kommer han att kritisera regeringen hårt för dess ovilja att ge så kallade illegala flyktingar rätt till läkarvård.

Det tre småpartierna inom Alliansen har en mer bekymmersam och svårförutsägbar position. De måste inför tittarna påvisa enighet inom Alliansen, samtidigt som de tar chansen att profilera sig själva. Det är en mycket svår uppgift. Folkpartiledaren Jan Björklund kommer som vanligt säkert att tala skola och utrikespolitik. Men vad skall centerledaren Annie Lööf lyfta för frågor för att komma ur den onda cirkel hon hamnat i efter debaclet med sänkta ingångslöner, påståenden om att hon talar i floskler samt hennes faktiskt förvirrade uttalanden om Kina som ett tänkbart mottagarland för svensk vapenexport trots EU:s vapenembargo mot landet? Samt hur svårt hon hade att formulera sig om huruvida Kina var en diktatur. Kristdemokraternas Göran Hägglund måste ha en eller två kreativa idéer, annars är risken äverhängande atthan helt kommer bort i debatten. Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna har hamnat i medieskugga och i den senaste opinionsmätningen från Demoskop minskar partiet med två procentenheter och lever med sina 4.6 procent farligt nära fyraprocentsspärren.

Visst är debatten viktig. Den bidrar till att forma ramarna inför valrörelsen 2014. Men min kollega Henrik Oscarsson har räknat ut att om vi ser mandatperioden som en fotbollsmatch befinner vi oss bara i 37:e minuten av första halvlek. Mycket kan hända. Och bollen är rund.

Återkommer i kväll med några kommentarer efter debatten.

Vänsterns våldsretorik är ett fördärv

Delar av den svenska vänstern har svårt att inse att våldsromantik och våldsretorik är ett fördärv. Jodå, jag har också med bultande hjärta sjungit Warsawjankas "jublande glatt i den kampen jag blöder, jublande glatt jag dör för frihetens sak". Eller stämt in i den alternativa fjärde versen av Internationalen: "vi skjuter våra generaler, och sjunger broderskapets sång". Det var några år sedan. Men - been there, done that.

Med åren har jag blivit alltmer kritisk till och uppmärksam på våldsromantik i alla dess former. Våldsromantik tenderar att urholka människovärdet, banalisera våldets konsekvenser och att i utilitaristisk anda sätta ändamålen före medlen. Den svenska vänstern borde hålla sig för god för sådant.

Vänsterpartiets barnaktiviteter i Slottsparken i Malmö under 1 maj inrymde ett moment där barn med baseballträ skulle slå sönder en piñata föreställande centerledaren Annie Lööf och andra borgerliga politiker.Till Sydvenskan säger vänsterpartisten Patrik Strand som var med och arrangerade firandet att han inte "tror" att barnen kommer att "växa upp och slå Annie Lööf i skallen". Och om de ändå gör det så skulle det "vara tråkigt".

Nej, jag tror kanske inte heller att barnen i Slottsparken kommer att växa upp och slå Annie Lööf i skallen. Men den aningslöshet som framträdande vänsterpartister i Malmö visar gör mig dyster till sinnet. Gladare blir jag av att Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler reagerat och uppmanat Vänsterpartiet i Skåne att ta avstånd från arrangemanget. Men Vänsterpartiets lokalordförande Daniel Sestrajcic ser inga skäl att backa: Från Malmö blir det absolut ingen ursäkt, inget avståndstagande. Det är den borgerliga regeringen som borde be om ursäkt för att de skapat massfattigdom och massarbetslöshet i Sverige.

Om nu Malmövänstern inte på något sätt inser det ovärdiga i våldsförhärligande aktiviteter för barn borde man kanske åtminstone kunna samla sig till en strategisk bedömning. Är det den här typen av debatter som Vänsterpartiet tjänar på just nu?

Uppdaterat kl 20.35: Subjektiv påminner om den gången Liberala ungdomsförbundet (LUF) klagade på att man i LO:s tält på Hultsfredsfestivalen kunde slå i spikar på bilder av “alliansens” partiledare. Det var samma LUF som i samband med Pridefestivalen i Stockholm arrangerade pilkastning på bland annat KD-ledaren Alf Svensson under rubriken "Pricka homofoben".

Vänstern har naturligtvis aldrig haft monopol på våldsromantik och våldsretorik. Det groteska Palme-hatet och pilkastningstavlor kom från höger. Själv glömmer jag aldrig de ungmoderater som häcklade mig som ung FNL-are med ramsan Heja Nixon, mera skoj - fäll flera bomber över Hanoi! Men Vänstern har ett eget ansvar att hålla rent i dessa frågor.

Stefan Löfvens jungfrutal på Götaplatsen

I dag debuterade Stefan Löfven som 1 maj-talare på Götaplatsen i Göteborg. Löfven är ingen lysande talare, som t ex Olof Palme, Göran Persson, Mona Sahlin eller Håkan Juholt. Men han är medveten om att punchlines och ekvilibristisk retorik inte är hans starkaste gren och kompenserade genom ett mycket välsmitt tal och genom att tala med stor trovärdighet.

Löfven är skicklig i att framstå som en trovärdig statsministerkandidat, en samlande kraft både för det socialdemokratiska partiet och för Sverige. Han utnyttjar bilden av en trött och visionslös alliansregering till att lyfta fram sig själv och Socialdemokraterna som den politiska kraft som står för modernitet och framtidstro. Vi räds inte framtiden - vi ser fram emot den. Löfven betonade också socialdemokratin som en frihetsrörelse, väl medveten om att allianspartierna för många väljare framstått som mer frihetligt sinnade än vänstern.

Talet var också samlande i det att Löfven undvek att kommentera flera kontroversiella politiska sakfrågor som till exempel vinster i välfärden, kärnkraften eller svensk vapenexport.

Starkast engagemang visade Löfven när han talade om de internationella frågorna. Berättelser om hans personliga erfarenheter och möten med till exempel fackföreningsledare i Colombia skapade autenticitet. Löfven lyfte också fram vikten av att svensk utrikespolitik syntes och gjorde avtryck. Den meningslösa parollen "Sverige skall bidra till EU:s gemensamma utrikespolitik" som alltför länge upprepades som ett mantra är nu borta.
 
Det var mycket folk i Socialdemokraternas demonstrationståg. Jag räknade till 2 450 personer jämfört med 1 660 ifjol. Men den mest remarkabla ökningen stod Vänsterpartiet för - i deras tåg deltog 3 240 personer jämfört med 2 000 ifjol - en ökning med drygt 50 procent. Överlag var det de största 1-majdemonstrationerna i Göteborg på många långa år.

Här finns demonstrationssiffrorna för de stora 1 maj-tågen i Göteborg de senaste åren.

Vänsterpartiet: 3240 ( 2011: 2000, 2010: 1900, 2009: 1900)

Socialdemokraterna: 2 450 (2011: 1680, 2010: 1920, 2009: 1770)

Syndikalisterna: 1630 (2011: 1490: 2010: 1480, 2009: 1680)

Kommunistiska Partiet (f d KPMLr): 740 (2011: 740, 2010: 800, 2009: 890)
  .

Svenska journalister kramar Miljöpartiet?

I kväll söndag blev det rusning på twitter när SVT Agenda presenterade professor Kent Asps undersökning som visade att 41 procent av landets journalister sympatiserar med Miljöpartiet. Starkast är överrepresentationen bland dem som arbetar inom bevakningsområdet politik/samhälle – där uppgår andelen journalister som sympatiserar med Miljöpartiet till 46 procent. Om Kent Asps undersökning skriver jag på Ajour. Nedan följer ett utdrag ur texten. Hela texten kan läsas här.
Hela Kent Asps undersökning återfinns här.  

Länge var det Vänsterpartiet som var mest överrepresenterat bland svenska journalister. År 1999 var det till exempel 31 procent av journalisterna som sympatiserade med Vänsterpartiet. Själv gick jag Journalisthögskolan i Göteborg 1975-77 och då var vi verkligen vänster – alla i klassen utom fem om jag minns rätt. Lars Adaktusson – som medverkade i kvällens Agenda – gick ett år före mig och han stack ut redan då genom att göra sin praktik på tidningen Dagen.

Det parti som tappat mest stöd bland svenska journalister är Socialdemokraterna. År 1968 sympatiserade 46 procent av Sveriges journalister med Socialdemokraterna – år 2011 hade andelen minskat till 14 procent. Då skall vi komma ihåg att undersökningen genomfördes under perioden oktober 2011 – februari 2012, det vill säga när Juholt-affären och ledarkrisen inom Socialdemokraterna pågick för fullt.

Är det då ett problem att Miljöpartiet är så överrepresenterat bland svenska journalister? Nej, jag tycker inte det. Om det är något problem är det snarare – vilket Vänstra Stranden påtalade på twitter – om journalister tenderar att ha samma klassbakgrund och samma erfarenheter (vilket i sin tur kan ha påverkat deras partisympatier). Jag har tidigare skrivit om hur den opartiska journalistiken utmanas i vårt digitaliserade, individualiserade samhälle och att begreppet opartiskhet nog måste definieras på nytt för att bli relevant. Asps undersökning utgör utmärkt bränsle för en sådan diskussion.

Socialdemokraterna ger SD vetorätt i riksdagen?

I dag framkom att Socialdemokraterna kommer att rösta emot sitt eget riksdagsförslag om erkännande av Västsahara. Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade enats om att stödja en socialdemokratisk reservation om att erkänna Västsahara, men när Sverigedemokraterna meddelade att de också tänkte stödja reservationen drog sig Socialdemokraterna ur.

Jag deltar inte ett sådant spel, säger socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin till TT. Han tillägger: Det är inte samma politik. De har ett eget yttrande om att det ska vara en folkomröstning i Västsahara medan vi anser att de folkrättsliga kraven redan är uppfyllda.

Socialdemokraternas agerande framstår som märkligt. Det är inte alls ovanligt att partier stöder varandras reservationer utifrån olika utgångspunkter. Genom att slå till reträtt riskerar Socialdemokraterna att ge Sverigedemokraterna vetorätt i riksdagsfrågor. Urban Ahlins linje innebär ju att varje gång Sverigedemokraterna vill stoppa ett socialdemokratiskt förslag behöver de bara markera att de stödjer förslaget men utifrån andra utgångspunkter är socialdemokraternas. Situationen blir absurd.

Är det kanske så att Socialdemokraterna vill skärpa sin profil av statsmannaskap genom att undvika att fälla regeringen i olika sakfrågor med Sverigedemokraternas hjälp? I så fall tror jag att den här valda vägen leder fel. Nu får Socialdemokraterna en pedagogisk uppförsbacke - för att uttrycka det milt - när partiet skall förklara för väljarna varför man röstar emot sitt eget förslag.

Vill Socialdemokraterna markera oberoende av Sverigedemokraterna är det i stället bättre att gå fram med sina egna förslag och stå för dem, oavsett hur Sverigedemokraterna ställer sig. Nu väljer ju Socialdemokraterna att ändra sig, bara för att Sverigedemokraterna agerar i frågan. På så sätt bidrar Socialdemokraterna till att ge Sverigedemokraterna just det inflytande man säger sig vilja undvika.

Socialdemokraternas partikongress tog mot partiledningens vilja beslut om att arbeta för ett erkännande av Västsahara. Risken finns att trovärdigheten i det ställningstagandet riskerar att urholkas när partiet nu hoppar av överenskommelsen med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i frågan.

Jag kommenterar frågan i SvD.

Lena Adelsohn Liljeroth och problemet med att bli en del av ett konstverk

Den så kallade tårtaffären där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth var med och skar upp en tårta som föreställde en svart kvinna, schabloniserad enligt klassiska rasistiska stereotyper, har väckt stor uppmärksamhet, såväl nationellt som internationellt. Afrosvenskarnas riksförbund kräver kulturministerns avgång och European Network Against Racism (ENAR) vill att Fredrik Reinfeldt tar avstånd för den "rasistiska incidenten". Internationella media som BBC, Al Jazeera och The Guardian har uppmärksammat händelsen.

Jag blir inte upprörd. Makode Lindes konstverk är entydigt anti-rasistiskt och utgör en opinionsyttring mot kvinnoförtryck. Provocerande, men tydligt i sitt budskap. Lena Adelsohn Liljeroths bekymmer var att hon genom att skära upp tårtan och skrattande mata den skrikande, karikerade svarta kvinnan med en tårtbit blev en del av konstverket, av installationen. Kulturministern fick illustrera den aningslöshet som ofta ligger till grund för förtrycket.

Lena Adelsohn Liljeroth känner sig uppenbart i efterhand lurad och lite dum av det inträffade. Med facit i hand borde hon avstått från att skära upp tårtan. Lika stort värde vi tillskriver den konstnärliga friheten måste vi tillskriva individens - i det här fallet ministerns - rätt att avstå från att bli en del av ett konstverk. Men ministern blev överrumplad och lyckades inte läsa situationen rätt. Det är mänskligt och jag är inte helt säker på hur jag själv hade lyckats hantera situationen.

Är du anställningsbar, lille vän?

I dag skriver Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och ekonomisk-politiske talesperson Magdalena Andersson på DN Debatt om partiets kommande vårmotion med särskilda satsningar på utbildning och jobb för unga. Jag tycker det är en i flera avseenden bra artikel, som visar på en mer aktiv och framåtblickande politik än den defensiva, reaktiva politik som just nu präglar en trött alliansregering.

Men mycket av det som är bra i artikeln hamnar i skymundan av den debatt som brutit ut efter det oblyga försök till triangulering med Moderaterna som förekommer på ett ställe i artikeln, och som inte oväntat lyfts upp till rubrik. Löfven och Andersson skriver: Vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.

Visst, det är naturligtvis aldrig fel att påtala att en människa alltid har ett individuellt ansvar för sin situation och för sitt liv. Men den saken är så självklar - det är som att säga att vatten är vått, som jag läste någonstans på nätet tidigare i dag - att den som säger det ofta har ett annat syfte med sitt uttalande än att bara påtala en självklarhet. I det här fallet tror jag formuleringen skall ses som ett försök att försvåra för Alliansen att framställa Socialdemokraterna som ett "bidragsparti" och i stället visa att Socialdemokraterna inte heller drar sig för att ställa krav på arbetslösa.

Jag tycker det är en olycklig formulering, såväl strategiskt som i sak. Strategiskt försvårar utspelet för Socialdemokraterna att fortsättningsvis peka ut Moderaterna som ledande i jakten på att jaga arbetslösa och sjukskrivna med blåslampa. Nu blir det i stället en pedagogisk utmaning för Socialdemokraterna att berätta på vilket sätt den egna politiken skiljer sig från Moderaternas, när båda partierna har en gemensam grundsyn i "individens ansvar att göra sig anställningsbar".

Sakligt har jag svårt för ordet "anställningsbar". I min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) diskuterar vi hur arbetskraftens yrkesskicklighet "marknadifieras". Rätten till arbete ersätts av plikten att vara anställningsbar. Å ena sidan har vi marknadsaktörer som kräver en arbetskraft som är anställningsbar i betydelsen att arbetskraften uppvisar de egenskaper och skickligheter som bäst främjar produktivitet och vinst. På dagens arbetsmarknad - med fokus på flexibilitet, innovation och problemlösning - utgörs dessa egenskaper och skickligheter av förmågan att vidareutvecklas med förändrade arbetsuppgifter, vilja och förmåga till lärande samt rörlighet, kreativitet och tillgänglighet.

Å andra sidan har vi kunskapsaktörer som värdesätter kunskapen inte efter dess förmåga att bidra till maximal vinst utan efter dess förmåga att bidra till förståelse, till lösning av samhällsproblem och till mänsklig frigörelse. Vissa av dessa kunskapsvärden är förenliga med anställningsbarhetsidealet, andra inte. Men att oproblematiserat, som i Löfvens och Anderssons artikel, använda ordet "anställningsbarhet" bidrar enbart till att vrida diskursen i borgerlig riktning.

 (Vi har i våra resonemang om anställningsbarhet inspirerats av Christina Garstens och Kerstin Jacobssons bok Learning to be Employable, Palgrave, 2004).

Mediebevakningen av Breivik-rättegången

I dag inleddes rättegången i Oslo mot Anders Behring Breivik, åtalad för terrorbrott, mord och mordförsök i samband med bombdådet i Oslo och dödandet av ett stort antal människor, de flesta ungdomar, på den norska ön Utøya den 22 juli 2011.

Medierna har bekymmer med hur de skall bevaka rättegången. Skuldfrågan är redan avgjord i det att Breivik erkänt de handlingar han ställs till svars för. Hans begäran om straffrihet eftersom handlingarna skulle ha utförts i någon form av "nödrätt" eller "nödvärn" tas inte på allvar. Huruvida Breivik skall klassificeras som psykiskt sjuk avgörs av domstolen först i ett senare skede och betingas sannlikt inte av Breviks agerande under själva rättegången. Brottsoffrens och de sörjandes känslor och erfarenheter har redan skildrats detaljerat - nu återges de en gång till i samband med deras möte med förövaren. Rättegången är heller inte arenan för den politiska förståelsen av Breviks handlingar.

Så hur skall medierna vinkla sin rapportering? Risken finns att mediebevakningen fastnar i Breiviks känsloliv (han grät i rättssalen när hans egen propagandafilm spelades upp) eller i kittlingen att visa upp Ondskan.

Jag har inga goda råd att ge i hur medierna bäst bör hantera problematiken. Hade jag varit producent för till exempel Dagens Eko, SVT Aktuellt eller Studio Ett hade jag känt mig lite tom inför frågan om vika perspektiv som skulle prägla nyhetsrapporteringen.

En näraliggande problematik är hur medierna väljer att benämna Breivik. På Dagens Ekos löpsedel kallas han "den misstänkte massmördaren och terroristen". På Ekots huvudsida om rättegången har man tagit bort "den misstänkte" och kallar Breivik helt enkelt för "massmördaren och terroristen". SVT Rapport använder formuleringen "massmördaren", detsamma gör Svenska Dagbladet. Aftonbladet kallar honom på nyhetsplats för en "högerextrem terrorist".

Frågan är inte enkel. Lyfter man fram terroristen lyfter man också fram den politiska dimensionen av Breviks handlingar. Lyfter man fram "massmördaren" lyfter man fram den enskilde galningen. Eftersom Breivik är åtalad för både mord och terrorbrott förenklas situationen något för medierna - Breivik blir både massmördare och terrorist.

Hade Breivik varit muslim är det mycket möjligt att han hade kallats islamist. Nu är han kristen - med ett uttalat mål att bekämpa Islam. Men hans kristna tro (eller kulturella tillhörighet) lyfts sällan eller aldrig fram som en förklaring till hans handlingar. Jag säger inte att hans kristna tro (eller kulturella tillhörighet) borde lyftas fram. Men just det faktum att den inte lyfts fram ger anledning till eftertanke kring hur vi skildar terrordåd/massmord där gärningsmannen är muslim.

Jag har tidigare formulerat mig om den politiska förståelsen av Breviks dåd, bland annat här.

Saudi-affären: Varför måste Carl Bildt förfalla till knarklangarretorik?

Dagens riksdagsdebatt om svensk vapenexport synliggjorde att Socialdemokraterna och Moderaterna går i armkrok i frågan om att försvarssamarbetsavtalet mellan Sverige och Saudiarabien inte skall rivas upp. Urban Ahlin anförde säkerhetspolitiska intressen och varnade för trovärdighetsproblem som skulle uppstå om Sverige utnyttjade de kommande omförhandlingarna 2014 till att riva upp avtalet. På SVT Debatt skriver jag i dag att det vore befriande om Urban Ahlin och Socialdemokraterna i stället bidrog till att isolera Moderaterna genom att tillsammans med Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet säga Ja, vi kan, vi vill, vi törs - vi river upp avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien 2014.

Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.
 
Svensk vapenexport har ett mycket svagt stöd i folkopinionen. På en rakt ställd fråga brukar förespråkarna av ett totalförbud mot svensk vapenexport vara fler än motståndarna till ett totalförbud. Men vapenexporten är i sig inte en fråga som påverkar väljarnas partival. Ur Socialdemokraternas perspektiv ligger faran snarare i att en mer restriktiv vapenexportpolitik skulle kunna hota lokala och regionala jobbtillfällen. För Alliansregeringen gäller faran regeringsdugligheten. Alliansen är djupt splittrad i frågan, nya oklarheter i hanteringen av Saudi-affären publiceras regelbundet och försvarsministern har tvingats avgå.

Mest dyster blir jag över utrikesminister Carl Bildts argument att "om vi inte säljer gör någon annan det". Argumentet är identiskt med det som brukar anföras av knarklangare.

Min egen ståndpunkt i sakfrågan är följande. Sverige har en mycket restriktiv vapenexportlagstiftning. Problemet är inte lagtexten, utan att lagen inte efterlevs. Visst vore det bra att förstärka regelverket ytterligare genom att lägga till ett särskilt demokratikriterium. Men regelverket säger redan att vapenexport inte ska medges till länder där det förekommer allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter eller som är inblandade i en väpnad konflikt, oavsett vad materielen avses användas till. Framför allt måste öppenheten och den demokratiska kontrollen över svensk vapenexport förbättras. Ett offentliggörande efter en viss bestämd tid av protokollen från Exportkontrollrådet skulle vara av värde. De parlamentariska representanterna i Exportrådet borde få större befogenheter och varför inte ge representanter från civilsamhället en plats i rådet? Så gärna en skärpt lagstiftning, men se också till att gällande lagstiftning faktiskt efterlevs.

Rödgrön glädje över opinionsläget - men vilka är regeringsalternativen?

Många rödgröna sympatisörer hade nog önskat att det inte var drygt två år kvar till nästa val. I dag kom två nätbaserade opinionsmätningar (här och här) vilka båda pekar i samma riktning som tidigare undersökningar - de rödgröna har egen majoritet i opinionen. Om mätningarna varit valresultat hade Stefan Löfven i dag kunnat bilda regering utan att vara beroende av Sverigedemokraterna.

Men nu är vi inte där. Alliansregeringen står visserligen inför en brant uppförsbacke, men är ännu långt ifrån rökt. Svenska väljare är mer rörliga är någonsin. Partibyten mellan Socialdemokraterna och Moderaterna förekommer i en utsträckning som för något decennium sedan snarast hade uppfattats som ett skämt. Dessutom är det i högsta grad oklart hur regeringsalternativen kommer att se ut inför valet 2014. Kommer Socialdemokraterna som på "den gamla goda tiden" att gå fram och begära förtroende för en enpartiregering? Eller kommer Socialdemokraterna att hävda att valresultatet får ligga till grund för regeringsbildningen (och därmed inte utesluta regeringssamarbete med något av mittenpartierna)? Eller går Socialdemokraterna och Miljöpartiet fram tillsammans, i förvissning att Vänsterpartiet aldrig aktivt skulle bidra till att släppa fram en ny Alliansregering. Eller får vi en repris på det rödgröna samarbetet från 2010, men i nya former och med nya partiledare? Vi lär få återkomma till dessa alternativ inför en inte alltför avlägsen framtid.

Alliansregeringen måste få till stånd en nystart om den inte skall bli rökt på riktigt. Jag skulle bli djupt förvånad om inte vi får se en regeringsombildning, antingen redan i vår eller senast hösten/vintern 2012.

Anders Borgs "hitta på-språk" om massarbetslösheten

I samband med valet 2006 hävdade Anders Borg att en av Alliansens viktigaste uppgifter skulle bli att "pressa ned massarbetslösheten". Uttrycket "massarbetslöshet" fyllde funktionen att framställa läget på den svenska arbetsmarknaden i en så negativ dager som möjligt och därigenom undergräva väljarnas förtroende för den sittande Socialdemokratiska regeringens förmåga att klara jobbpolitiken.

När Anders Borg år 2006 talade om en svensk "massarbetslöshet" uppgick arbetslösheten till 6.5 procent. I dag uppgår arbetslösheten till 7.5 procent. För tydlighetens skull vill jag betona att 7.5 procent är en procentenhet mer än 6.5 procent. Om en arbetslöshet på 6.5 procent är att beteckna som "massarbetslöshet" så borde enligt enkel logik en arbetslöshet på 7.5 procent också beskrivas som "massarbetslöshet", om man nu inte skulle vilja använda ett ännu starkare uttryck.

Men finansminister Anders Borg har sin egen logik. I Ekots lördagsintervju i dag argumenterade han för varför det var korrekt att beskriva 2006 års arbetslöshet på 6.5 procent som "massarbetslöshet" medan det vore fel att beskriva 2012 års arbetslöshet på 7.5 procent som "massarbetslöshet". Borgs bärande argument var att uttrycket "massarbetslöshet" år 2006 användes för att ge en "bred beskrivning" av läget på den svenska arbetsmarknaden och att det "arbetslöshetsmått" som han själv använder är "för smalt" för att kunna användas för att mäta arbetslöshet.

Man skall vara varsam med orden, Anders Borg. Det hade varit hederligare att stå fast vid att det råder "massarbetslöshet" i Sverige om man nu påstår att det gjorde det 2006. Genom det "hitta på-språk" som Anders Borg använde i Eko-intervjun, där alla ord plötsligt kan betyda vad som helst, bidrar han till att urholka förtroendet inte bara för sig själv som finansminister utan också till politiken överhuvudtaget.

Jag har många gånger uttryckt min stora uppskattning över Tomas Rambergs sakliga och utomordentligt väl förberedda lördagsintervjuer i Ekot. Avsnittet om massarbetslösheten återfinns cirka 13.40 in i intervjun.

Sociala medier och den Arabiska våren

Jag har följt ett antal seminarier på ISA:s (International Studies Association) konferens i San Diego som behandlat frågan om vilken betydelse sociala medier som Facebook och Twitter haft för demokratirevolterna i Nordafrika och Mellanöstern, den så kallade Arabiska våren. På Ajour publicerar jag min tredje och avslutande, syntetiserande text kring sociala medier och politisk
mobilisering, från  min vistelse i soliga San Diego. Ett utdrag följer nedan. Hela texten kan läsas här.

Som ett mantra upprepas att den Arabiska våren inte skall beskrivas som en Twitter- eller Facebook-revolution. Här finns en närmast politiskt betingad oro att ett sådant namngivande reducerar de arabiska folkens insatser i störtandet av de auktoritära regimerna i t ex Tunisien, Egypten och Libyen. Jag delar inte den oron. Som jag skrivit i ett tidigare sammanhang så förändrar den digitala revolutionen förutsättningarna för politiskt motstånd överhuvudtaget. Framväxten av sociala medier skapar nya möjligheter för politisk mobilisering. Dessa nya möjligheter innebär ju inte att de sociala förutsättningarna för ett uppror försvinner, eller att insatserna av de människor som deltar i kampen förminskas.

Vi vet fortfarande väldigt lite om sociala medier betydelse för politisk mobilisering. Det finns åtminstone tre skäl till denna bristande kunskap:

1.) Sociala medier är en så ny företeelse att dess konsekvenser fortfarande i huvudsak ligger i framtiden och därför heller inte har kunnat studeras empiriskt. Effekter studeras bäst när de väl har inträffat.

2.) Facebook och Twitter genererar genom postningar och sända tweetar ett enormt material. Vi har ännu inte några tillräckligt bra redskap för att samla in, kategorisera och lagra detta material för att sedan kunna studera det systematiskt. Vi är också vana att studera individers åsikter genom opinionsundersökningar, där forskaren i förväg formulerar de frågor som svarspersonerna får besvara. Framväxten av sociala medier förändrar även dessa förutsättningar. I postningar och tweetar och bloggtexter finns en mängd information -  men vilka är de frågor som denna information besvarar? Kanske kommer opinionsforskningen i framtiden i stället att ha till uppgift att i efterhand konstruera de frågor på vilka medborgarna i sociala medier och andra former redan har givit ett svar.

3.) Händelseutvecklingen går så fort att vi inte förmått begreppsliggöra det som nu händer. Utan begrepp ingen förståelse. Utan förståelse inga begrepp.

Vi famlar fortfarande. Forskning pågår och kommer att växa i styrka och omfattning. Många menar att det som nu händer i grunden påverkar vårt sätt att leva tillsammans och i ett samhälle. Det är spännande att få leva just mitt i denna utveckling.

Reepalu får en sista chans

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven har tillsammans med partisekreterare Carin Jämtin samtalat med representanter för Judiska centralrådet. Bakgrunden till samtalet var kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalus olyckliga uttalanden om den judiska församlingen i Malmö.

Samtalet tycks ha gått bra. Till Svenska Dagbladet säger Lena Posner Körösi vid Judiska centralrådet att Det har varit ett konstruktivt och bra samtal, väldigt förtroendefullt och i god dialog. Jag känner i magen och hjärtat att Stefan Löfven och Carin Jämtin är genuina i vad de säger. Angående Ilmar Reepalu säger Poster Körösi försonligt att alla ska ha möjligheten att bättra sig. Men han måste själv i ord och handling visar att han förtjänar ett förtroende, från oss och andra grupper.

Jag vet inte vad det är som Stefan Löfven och i det här fallet Carin Jämtin har som genererar ett sådant förtroende. Jämfört med tongångarna före mötet är det svårt att se resultatet som något annat än en stor framgång för alla inblandade parter.

Det var utmärkt att samtalet så snart kom till stånd. Jag har tidigare skarpt kritiserat Reepalus uttalanden. Reepalus jämförelse mellan sionism och antisemitism samt hans påstående att Sverigedemokraterna infiltrerat Judiska församlingen i Malmö var omdömeslösa och felaktiga och gav uttryck för en stor okänslighet. För Socialdemokraterna får det aldrig finnas minsta tvekan om partiets hållning i synen på alla människors lika värde och lika rättigheter.

Sverige är ett av de västländer som skarpast kritiserat den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken samt den israeliska regeringens ovilja att bidra till framsteg i arbetet för en rättvis och varaktig fred mellan israeler och Palestinier. Det är bra. För att Sverige skall kunna fortsätta det arbetet med bibehållen trovärdighet är det nödvändigt att snabbt och kraftfullt ta avstånd från den typen av felaktiga uttalanden som Reepalu gjort sig skyldig till.

Nu får Reepalu en sista chans. Jag har fortfarande fullt förtroende för Ilmar Reepalu, säger Stefan Löfven till DN. Därmed lär de avgångskrav som börjat höras mot Reepalu att tystna. I alla fall för den här gången.

Facebook, Twitter och politisk mobilisering

Vad skiljer Facebook från Twitter som redskap för politisk mobilisering? På Ajour diskuterar jag en intressant studie som i dag muntligen presenterades på ISA:s (International Studies Association) konferens i San Diego redovisades resultaten från en jämförelse mellan just Facebook och Twitter och deras funktion i kampanjen Anti Cuts i Storbritannien, en kampanj som riktar sig mot nedskärningarna av välfärdsstaten. Studien heter Social Media and Political Activism: A Comparision of Facebook and Twitter Use by UK Anti-Cuts Activists och genomförs av Cristiana Olcese, Clare Saunders och Philip Waddell, samtliga från University of Southampton.

Ett utdrag av texten följer nedan. Hela texten kan läsas här.

Författarna har analyserat innehållet i 1 300 tweets och 258 postningar på Facebook i ämnet under en vecka i december 2011. Jag väljer att lyfta fram tre intressanta saker ur resultaten. 1.) Tweetarna innehöll starkare inslag av identitetsskapande och ett ”vi och dom-tänkande” än vad vad postningarna på Facebook gjorde. 2.) Postningarna på Facebook kretsade mer kring val av strategi och mål än vad tweetarna gjorde. 3.) Nätverken på Twitter var betydligt mer decentraliserade än vad nätverken på Facebook var.

På Twitter byggs identitet i decentraliserade nätverk. På Facebook diskuteras mål och strategi i mer hierarkiska nätverk. Om vi nu skall hårdra resultaten något. En del beror kanske på formatet. Det krävs ansträngning att diskutera mål och strategi på 140 tecken. Om man nu inte twittrar från Kina, som en av författarna lätt skämtsamt antydde. Där blir 140 tecken en hel essä.

Vi lär oss mer och mer om hur Twitter och Facebook används i den politiska opinionsbildningen. Nästa steg är att utforska hur Twitter och Facebook bör användas, för att mest effektivt mobilisera till handling och därigenom påverka det politiska beslutsfattandet.

Om twittrandets politiska betydelse

Förra året postades det omkring 100 miljarder inlägg (tweetar) på mikrobloggen Twitter. Summan är hisnande. Twitter är det överlägset snabbast växande sociala mediet i dagsläget. Ändå vet vi ofantligt lite om twittrandets politiska betydelse. Är Twitter bara ett elitprojekt, en lekstuga för ett introvert politiskt-medialt ankdammsetablissemang? Eller är Twitter ett allt viktigare verktyg i den politiska opinionsbildningen i ett individualiserat, digitaliserat samhälle? Den frågan var jag med och diskuterade på ISA:s (International Studies Association) stora konferens som inleddes i San Diego i dag och jag skriver om problematiken på Ajour. nedan följer ett utdrag. Hela texten kan läsas här.

Debatten om Twitters politiska betydelse inleddes av statsvetarprofessorn George Boynton, University of Iowa. George Boynton är född 1935 och ett levande bevis på att man inte behöver vara purung för att hålla sig på framkant i teknikutvecklingen. Boynton har själv skapat stora Twitter-databanker och lagt ut en mängd studier kring dess innehåll (se till exempel sidorna There's a #hashtag for that samt G.R. Boynton's Media and Politics. Där finns också en manual för programmet Archivist som kan användas för att ladda ned Twitterflöden baserade på användarnamn, datum, tid och innehållet i meddelandet. Sedan går det enkelt att söka och sortera i dessa meddelanden.

Min egen uppfattning om Twitters betydelse för den politiska opinionsbildningen i den svenska miljön är ungefär följande. En politisk-medial elit är kraftigt överrepresenterad på Twitter. Mikrobloggens kraft ligger inte i att de enskilda tweetarna utövar någon direkt påverkan på användarnas åsikter (även om de förstås kan förstärka åsikter som redan finns där). I enskilda sakfrågor kan Twitter genom crowdsourcing främja politisk mobilisering (till exempel för att förhindra utvisning av flyktingar.

Men Twitters kraft tror jag särskilt kommer till uttryck i kampen om ”spinnet”, det vill säga hur enskilda politiska utspel eller politiska framträdanden skall uppfattas och värderas. Varje journalist med självaktning finns på Twitter, och jag anar att ingen annan yrkesgrupp är så överrepresenterad på Twitter som just journalister. Dessa journalister följer Twitterflödet, ett flöde som i sig är en temperaturmätning på hur enskilda politiska utspel eller framträdanden tas emot. Temperaturmätaren är delvis spontan (twittraren ger uttryck för sin spontana och oreflekterade uppfattning), delvis skapad (twittraren har ett medvetet syfte med sin tweet – i enkel mening genom att till exempel höja och berömma sin egen partiledare, i en mer sofistikerad mening genom att yfta fram en särskild vinkel eller perspektiv). Journalistens rapportering är förstås en del av spinnet, men spinnet finns före rapporteringen.