Är du anställningsbar, lille vän?

I dag skriver Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och ekonomisk-politiske talesperson Magdalena Andersson på DN Debatt om partiets kommande vårmotion med särskilda satsningar på utbildning och jobb för unga. Jag tycker det är en i flera avseenden bra artikel, som visar på en mer aktiv och framåtblickande politik än den defensiva, reaktiva politik som just nu präglar en trött alliansregering.

Men mycket av det som är bra i artikeln hamnar i skymundan av den debatt som brutit ut efter det oblyga försök till triangulering med Moderaterna som förekommer på ett ställe i artikeln, och som inte oväntat lyfts upp till rubrik. Löfven och Andersson skriver: Vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.

Visst, det är naturligtvis aldrig fel att påtala att en människa alltid har ett individuellt ansvar för sin situation och för sitt liv. Men den saken är så självklar - det är som att säga att vatten är vått, som jag läste någonstans på nätet tidigare i dag - att den som säger det ofta har ett annat syfte med sitt uttalande än att bara påtala en självklarhet. I det här fallet tror jag formuleringen skall ses som ett försök att försvåra för Alliansen att framställa Socialdemokraterna som ett "bidragsparti" och i stället visa att Socialdemokraterna inte heller drar sig för att ställa krav på arbetslösa.

Jag tycker det är en olycklig formulering, såväl strategiskt som i sak. Strategiskt försvårar utspelet för Socialdemokraterna att fortsättningsvis peka ut Moderaterna som ledande i jakten på att jaga arbetslösa och sjukskrivna med blåslampa. Nu blir det i stället en pedagogisk utmaning för Socialdemokraterna att berätta på vilket sätt den egna politiken skiljer sig från Moderaternas, när båda partierna har en gemensam grundsyn i "individens ansvar att göra sig anställningsbar".

Sakligt har jag svårt för ordet "anställningsbar". I min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) diskuterar vi hur arbetskraftens yrkesskicklighet "marknadifieras". Rätten till arbete ersätts av plikten att vara anställningsbar. Å ena sidan har vi marknadsaktörer som kräver en arbetskraft som är anställningsbar i betydelsen att arbetskraften uppvisar de egenskaper och skickligheter som bäst främjar produktivitet och vinst. På dagens arbetsmarknad - med fokus på flexibilitet, innovation och problemlösning - utgörs dessa egenskaper och skickligheter av förmågan att vidareutvecklas med förändrade arbetsuppgifter, vilja och förmåga till lärande samt rörlighet, kreativitet och tillgänglighet.

Å andra sidan har vi kunskapsaktörer som värdesätter kunskapen inte efter dess förmåga att bidra till maximal vinst utan efter dess förmåga att bidra till förståelse, till lösning av samhällsproblem och till mänsklig frigörelse. Vissa av dessa kunskapsvärden är förenliga med anställningsbarhetsidealet, andra inte. Men att oproblematiserat, som i Löfvens och Anderssons artikel, använda ordet "anställningsbarhet" bidrar enbart till att vrida diskursen i borgerlig riktning.

 (Vi har i våra resonemang om anställningsbarhet inspirerats av Christina Garstens och Kerstin Jacobssons bok Learning to be Employable, Palgrave, 2004).