Lev upp till Januariavtalet - stoppa vapenexporten till de stater som för krig i Jemen!

Ni visste väl att Januariavtalet stadgar att Sverige inte ska exportera några vapen till de stater som för krig i Jemen? Ändå fortsätter svenskt krigsmateriel att sändas dit och användas i krigshandlingarna. Hur har det kunnat bli så? Varför stoppas inte svenska vapenförsäljning till de krigförande staterna?

Punkt 70 i Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna lyder så här: Vapenexport. De fyra partiernas principiella inställning är att inte godkänna vapenexportaffärer till ickedemokratiska länder som deltar militärt i Jemenkonflikten så länge konflikten pågår. Regeringen ska pröva ärenden utifrån gällande lagstiftning.

Svenska Freds har i ett förtjänstfullt arbete undersökt varför svenskt krigsmateriel ändå fortsätter att exporteras till länder som deltar i krigföringen i Jemen. Det är visserligen sant att myndigheten Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP) som prövar vapenexportärenden inte godkänt några nya affärer med Saudiarabien eller Förenade arabemiraten sedan 2013 respektive 2017. Men svenska företag - främst Saab, om jag förstår det rätt - kan obekymrat fortsätta leverera vapen på kontrakt som undertecknats tidigare.

Främst är det stridsledningssystemet Globaleye och dess föregångare Erieye som exporteras. Dessa stridsledningssystem kan användas för att upprätthålla den blockad av vapen, men även mat och mediciner, som drabbar Jemens befolkning mycket hårt. Att hindra hjälp att nå behövande människor räknas som ett krigsbrott.

Den rödgröna regeringen kan enligt gällande lagstiftning begära att fall lämnas över från ISP till regeringen för särskild prövning. Hallå socialdemokrater och miljöpartister, varför utnyttjar ni inte denna möjlighet? Och hallå liberaler och centerpartister - varför kräver ni inte att den rödgröna regeringen inkommer med en sådan begäran och däremot lever upp till Januariavtalets punkt 70? För ni menade väl allvar med att Sverige inte ska sälja krigsmateriel till de länder som för krig i Jemen, ett land där världens kanske värsta humanitära kris just nu utspelar sig?

Så lev upp till Januariavtalet - stoppa vapenexporten till Saudiarabien och Förenade arabemiraten!

"Allt är inte svart eller vitt" - utom i reklamfilmen för Staffanstorp, förstås

Hudfärg spelar roll. Det är den enda rimliga förklaringen jag kan finna till att det inte förekommer en enda person med "utländsk bakgrund" eller annan hudfärg än pursvenskt vit (ja, formuleringen är medvetet ironisk) boende i idyllens Staffanstorp i den reklamfilm som kommunen låtit spela in.

I övrigt tycks Staffanstorp, som styrs av Sverigedemokraterna och Moderaterna tillsammans, befolkas av en mångfald av hyggliga människor. Unga och gamla, män och kvinnor, småföretagare, närpoliser och fotbollsentusiaster. Alla har de ett gemensamt, förutom att de bor i Staffanstorp. Färgen på sin hud.

I dag kallar Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor kritiken mot filmen för "absurd". Själv tycker jag det är filmen som är absurd. En reklamfilm för en svensk kommun skulle aldrig få för sig att enbart visa upp män, eller enbart visa upp gamla människor, eller enbart visa upp barn (såvida inte filmen specifikt handlade om åldringsvård eller skola, förstås). Men att bara visa upp "vita" människor går tydligen bra. Åtminstone i Sverigedemokraternas och Moderaternas Staffanstorp.

"Allt är inte svart eller vitt", säger en insiktsfull Staffanstorpsbo till Aftonbladet. Så sant. Det är mångfalden som gör Sverige.

Är du också trött på "Många undrar nog..."-syndromet i public service?

På senare tid har jag noterat hur nyhetsreportrar i public service inleder sin intervjufråga med "Många undrar nog..." eller "Många kanske undrar...". Senast hände det igår måndag när Nike Nylander i SVT Aktuellt intervjuade Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik och ställde sin fråga så här: Många undrar nog hur bra koll ni har på människor som får uppehållstillstånd eller medborgarskap här?

Många undrar nog? Jag förstår inte varför frågan inleds så. Antingen är frågan journalistiskt relevant och då ska den förstås ställas oavsett om "många undrar" eller ej. Eller också är frågan inte journalistiskt relevant och då reducerar reportern sig själv till någon slags allmänhetens ombudsman eller "folkets röst" som vill ha svar på frågor som i sig inte är journalistiskt relevanta.

Formuleringen "Många undrar nog..." distanserar reportern från sin egen fråga. Själv undrar jag varför och i vilken typ av journalistiska situationer som en sådan distansering anses fylla en funktion. 

Formuleringen "Många undrar nog" är också vag och mångtydig. Hur kommer "nog" in i det hela? Är det reporterns bedöming att det sannolikt förhåller sig så - och vad grundar sig i så fall denna bedömning på? Är det en generalisering av reporterns egen uppfattning, att reportern själv undrar? Är det reporterns maggropskänsla att "många undrar nog"? Eller finns det goda sakliga skäl för reportern att dra slutsatsen att "många undrar nog", och vilka är i så fall dessa goda sakliga skäl. Eller vill reportern sända en signal till tittaren - detta borde du verkligen undra över?

Och då har jag ändå inte berört hur många dessa många måste vara för att formuleringen "Många undrar nog..." ska bli meningsfull...

I mina mörka stunder tror jag att formuleringen "Många undrar nog..." ska ses som ett tillkämpat försök att skapa förtroliga band mellan reportern och tv-publiken. "Vi på redaktionen vet nog vad ni därute i stugorna undrar över, och nu ska vi ge röst åt era undringar och ställa makten mot väggen".

Så igen - vad tillför "Många undrar nog..." till en journalistiskt relevant fråga? Vi är nog många som undrar.

Är det rätt av Vänsterpartiet att hota med misstroendeförklaring?

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt hotar med att rikta misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) om regeringen inte stoppar den pågående förändringen av Arbetsförmedlingen. Både Sverigedemokratena och Moderaterna har markerat att de gärna ger sitt stöd åt en sådan misstroendeförklaring. Om även Kristdemokraterna hakar på så får Vänsterpartiet ihop tillräckligt många mandat för att få igenom sin misstroendeförklaring (det krävs stöd av en majoritet i riksdagen, det vill säga minst 175 ledamöter) och då måste Eva Nordmark avgå,

Är det rätt eller fel av Vänsterpartiet att hota med misstroendeförklaring? Rätt för vem och i förhållande till vad blir de självklara följdfrågorna.

Vänsterpartiet har förstås rätt att försöka få igenom en misstroendeförklaring mot vilken minister som helst. Den som väcker misstroendeförklaring behöver inte ange några sakliga skäl. Däremot har det historiskt varit ovanligt att ett parti väckt misstroendeförklaring för att man varit kritisk till den förda politiken. Oftast har det handlat om en enskild minister som uppfattats ha misskött sitt uppdrag (till exempel Lennart Bodström 1985, Laila Freivalds 2005, Anna Johansson 2017).

Vänsterpartiet kan knappast argumentera för att Eva Nordmark misskött sitt uppdrag i sak, eftersom hon bara tjänstgjort som minister i två månader. I stället handlar det om innehållet i politiken. På samma sätt som när de allianspartierna sommaren 2017 hotade med misstroendeförklaring då de var missnöjda med regeringens planer på en flygskatt och höjda marginalskatter.

Vänsterpartiet har efter valet 2018 marginaliserats i svensk politik. Under mandatperioden 2014-2018 budgetförhandlade Vänsterpartiet varje år med den rödgröna regeringen. På så sätt kunde Vänsterpartiet påverka regeringspolitikens innehåll, samtidigt som Vänsterpartiet slapp som oppositionsparti slapp ta ansvar för den förda politiken. Makt utan ansvar är en ytterst förmånlig position, och den positionen tilläts Vänsterpartiet inta under dessa fyra åt.

I dag är det annorlunda. Den rödgröna regeringen samarbetar genom Januariavtalet i stället med mittenpartierna Centerpartiet och Liberalerna. Vänsterpartiet har fastnat i ett hörn och har svårt att ta sig ut. Jonas Sjöstedt tvingades släppa fram Stefan Löfven som statsminister eftersom det enda alternativet - en moderatledd regering som var beroende av Jimmie Åkesson - var betydligt värre.

Nu pressas Jonas Sjöstedt att visa musklerna, att markera att han och Vänsterpartiet inte tänker sitta och rulla tummarna i väntan på valet 2022. Hot om misstroendeförklaring är ett av de få redskap som han och partiet har till sitt förfogande.

Jonas Sjöstedt leker med elden. I ett osäkert och svårbedömt politiskt läge finns risken att det sätts igång en process som ingen kan kontrollera och som till sist slutar med att Ulf Kristersson får bilda regering. Undrar lite vad Jonas Sjöstedt säger då.

Nu tror jag inte det blir så. Jag förutsätter att Januariavtalets partier lyckas formulera sitt förslag på ett sätt som dels innebär bättre lösningar på Arbetsförmedlingens framtid än vad man haft anledning att befara (många centerpartister jag talar med är inte särskilt nöjda med hur det egna partiets talesperson hittills hanterat frågan - för att uttrycka det milt). Det finns ett starkt gemensamt incitament för Socialdemokraterna och Centerpartiet att inte låta denna fråga leda till regeringskris. Dels kan Jonas Sjöstedt sträcka lite på sig och hävda att Vänsterpartiet (och kanske även Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna - de har ännu inte berättat hur de ställer sig till en misstroendeförklaring utan "inväntar" regeringes förslag) räddat landet och de arbetslösa från en katastrof.

Ingen svensk minister har hittills fällts i riksdagen i en misstroendeomröstning. Däremot har det hänt att ministrar avgått på grund av att de vetat att de skulle komma att fällas i en sådan omröstning. Jag tror ingen kommer att behöva avgå denna gången. Men läget är osäkert, och osvuret är därför bäst.

23 förslag för en human asylpolitik

Över 70 miljoner människor i världen befinner sig på flykt. Samtidigt anstränger sig EU för att hålla flyktingar borta och minska antalet människor som söker asyl i Europa.

Även i Sverige har asylpolitiken utvecklats i restriktiv riktning. Röster hörs till och med om att avskaffa den mänskliga rättigheten att söka asyl vid gränsen till ett annat land.

Men Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att Sverige ska vara ett internationellt humanitärt föredöme när det gäller asyl- och flyktingpolitiken. Vi vill därför – i samverkan med civilsamhällets organisationer och med arbetarrörelsen i vid bemärkelse – formulera ett flyktingpolitiskt program som i större utsträckning riktar fokus mot migrationens möjligheter och på solidaritet med människor på flykt.

Vi inbjuder därför till synpunkter på de förslag vi har formulerat så här långt. Förslagen är inte definitiva, utan ska i det här skedet ses som underlag för en konstruktiv diskussion. 

Bland förslagen märks permanenta uppehållstillstånd som huvudregel för flyktingar som beviljas asyl i Sverige, stoppa alla utvisningar till Afghanistan, fördubbla mottagningen av antalet kvotflyktingar, uppehållstillstånd för ensamkommande flyktingar som behövt vänta orimligt länge på asylbesked samt stärkt rättssäkerhet i förvarsärenden.

Samtliga 23 förslag kan hämtas här.

Vi lyssnar gärna in andra förslag på hur den svenska asylpolitiken kan utvecklas. Vi vill också gärna ha synpunkter på vilka förslag som är viktigast och som bör prioriteras först. Arbetet slutförs våren 2020 och vi hoppas att texten ska utgöra ett konstruktivt bidrag till den sittande parlamentariska migrationspolitiska kommitténs arbete.

Sänd kommentarer och synpunkter till info@trosolidaritet.se senast den 10 januari 2020 och var med i arbetet med att forma en solidarisk svensk och europeisk flyktingpolitik! 

Du får förstås också gärna bli medlem av vårt förbund. Ju fler vi blir, med desto större kraft kan vi driva våra krav. Det är enkelt att bli medlem - länk finns här!

Ja, Israels bosättningar bryter mot folkrätten. Oavsett vad Trump tycker

USA har deklarerat att man inte längre anser att Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot internationell lag. 

USA:s nya ställningstagande förändrar ingenting i sakfrågan. Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot internationell rätt. Fjärde Genèvekonventionen - som ratificerats av samtliga FN:s medlemsstater (inklusive USA och Israel) är mycket tydlig på den punkten. En ockupationsmakt får inte föra över delar av sin egen befolkning till det ockuperade området: an occupying power shall not deport or transfer parts of its own civilian population into the territory it occupies.

Det är enligt folkrätten tillåtet för en stat att ockupera ett territorium under ett krig. Men ockupationen ska vara tillfällig, i väntan på en framförhandlad fred. Därför får en ockupationsmakt inte vidta några åtgärder som försvårar ett återlämnande av terrritoriet i samband med en fredsuppgörelse. Att föra över delar av sin befolkning till det ockuperade området, på det sätt som Israel har gjort, försvårar onekligen ett återlämnande av territoriet och innebär ett brott mot internationell rätt.

De kanske främsta uttolkarna av gällande internationell rätt, FN:s säkerhetsråd och Internationella domstolen i Haag, har också slagit fast att Israels bosättningspolitik bryter mot folkrätten. Det finns ju ingen folkrättslig grund för det politiska beslutet. Och USA har för närvarande under Trumpregimen inget intresse för det folkrättsliga normsystemet, säger välrenommerade professorn i folkrätt Ove Bring.

För oss som argumenterar för att folkrätten måste ligga till grund en fred mellan israeler och palestinier gäller det att inte tappa fokus. Fortsätt ställ folkrätten i fokus, och utvärdera parternas agerande (både på den palestinska och den israeliska sidan) på hur de förhåller sig till mänskliga rättigheter och internationell rätt. Det är bästa sättet att värna den enskilda människan och lägga grunden till en varaktig fred.

Man kan inte räkna dem alla. Ännu en SD-politiker tvingas lämna efter att ha spridit rasism och invandrarhat

Ännu en politiker från Sverigedemokraterna har i dagarna ertappats med invandrarhat och rasistiskt agerande och tvingas nu hoppa av. Denna gång är det ordföranden för Sverigedemokraterna på Orust som på Facebook lagt ut en bild på en revolver där pipan riktas mot skytten själv, och kommenterat: "Härmed presenteras selfie revolvern, det nya bidraget till alla invandrare. Hoppas den kommer att användas flitigt". Efter att P4 Väst avslöjat händelsen anmälde Sverigedemokraternas
distriktsordförande Matheus Enholm, inlägget till partistyrelsen och föreslog att personen i fråga skulle uteslutas ur partiet. Denne väljer nu att föregripa partistyrelsens beslut och lämnar självmant partiet.

Detta är ju egentligen ingen nyhet alls. Det finns inget annat parti i Sverige som ens kommer i närheten av Sverigedemokraterna när det gäller antalet politiker som tvingats lämna efter att ha ertappats med att sprida rasism och främlingsfientlighet i sociala medier. Som journalisten Niklas Orrenius tidigare skrivit i Dagens Nyheter: Jag har bevakat SD i över femton år, och sett en ström av ständigt nya människofientliga uttalanden. Ibland har de lett till uteslutningar – ibland har partiledningen sett mellan fingrarna (särskilt gällande personer högre upp i partihierarkin).

Som jag tidigare påtalat är det inte självklart att utifrån Sverigedemokraternas partiprogram definiera partiet i sig som rasistiskt, utan snarare som nationalkonservativt, främlingsfientligt och populistiskt. Däremot finns det så mycket rasism inom Sverigedemokraterna och bland partiets förtroendevalda att jag tycker formuleringen "ett parti impregnerat av rasism" på ett tydligt sätt gestaltar fenomenet.

Det gör därför nästan fysiskt ont i kroppen när jag ser hur Moderaterna och Kristdemokraterna gör sitt bästa för att normalisera Sverigedemokraterna, när de låtsas att Sverigedemokraterna egentligen är ett vanligt parti, ett parti som man kan samarbete med i de frågor där man är överens.

Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti, ett parti som alla andra. Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen. Glöm aldrig det.

Göteborg världens 7:e bästa stad för biltrafik!

Vad är det med bilförare, egentligen? Jag vet inte hur många gånger jag fått höra hur hopplös stad Göteborg är att köra bil i. Det klagas på köer, parkeringsavgifter, brist på parkeringsplatser, trängselskatt och bensinpriser. När jag hör klagomålen brukar jag stillsamt undra vilka andra städer av Göteborgs storlek där villkoren för biltrafik skulle vara så mycket bättre.

Nu behöver jag inte undra längre. I en nyligen genomförd studie över bilvänlighet placerar sig Göteborg på en sjundeplats av de hundra städer som ingår i undersökningen. Studien bygger på ett index som bland annat inbegriper bensinkostnader, trafikstockningar, kvaliteten på vägnätet, olyckor samt luftkvalitet. Listan toppas av Calgary i Kanada. Malmö hamnar på 14:e plats och Stockholm på 18:e plats. Längre ner på listan hittar vi städer som Oslo (21), Glasgow (30), Köpenhamn (34), Boston (40), Berlin (52), Paris (72) och New York (87). I botten återfinner vi Bombay (100).

Vad är det som gör att frågor kring biltrafik ofta blir så konfliktladdade? Frågan om bensinpriser väcker till exempel starka känslor, och vid sidan av kostnaden finns här sannolikt också inslag av identitets- och frihetsaspekter och genus.

På den omtalade GAL/TAN dimensionen antar jag att frågan om villkoren för biltrafik i storstäder laddar på den auktoritära TAN (Tradition, Auktoritär, Nationalism)-polen och inte på den mer frihetliga GAL (Grön, Alternativ, Liberal)-polen. Kan det vara så att det finns samband mellan å ena sidan åsikt om villkoren för biltrafik i storstäder och å andra sidan åsikt om klimathot, flyktingmottagning, brott & straff, och jämställdhet? Och att medelålders äldre män med lågt politikerförtroende är överrepresenterade i den grupp som är mest upprörd över villkoren för biltrafik i städerna?

Det finns intressant forskning av till exempel Dennis Andersson och Henrik Ekengren Oscarsson om vad som förklarar inställning i stridsfrågorna om trängselskatt och om Västlänken i Göteborg. Men finns det någon internationell studie om vad som konstituerar villkoren för biltrafik i storstäder som en skarp politisk stridsfråga? Tipsa i så fall gärna mig och bloggens alla läsare.

Jag kör inte bil själv. Men jag har körkort. Jag tog körkort 1978 när jag gjorde lumpen i trafikmässigt lugna Hässleholm. Jag insåg snart att trafiken i Göteborg var något livligare än vad den var i Hässleholm. Kanske dags att börja köra nu igen när jag inser att villkoren för bilkörning knappast kan vara bättre än vad de faktiskt är i Göteborg?

Hur ska det gå för Nyamko Sabuni och Liberalerna?

I dag öppnades Liberalernas landsmöte i Aros Congress Center i Västerås. I dag presenterades också två olika väljarundersökningar - i Demoskop får Liberalerna 3.9 procent och i Sifo får Liberalerna 3.5 procent. De som hade hoppats på en Nyamko Sabuni-effekt i opinionen har hittills hoppats förgäves. Liberalerna ligger stabilt placerat under fyraprocentsspärren. I valet 2018 fick partiet 5.5 procent av rösterna.

Om jag vore liberal skulle jag inte oroa mig så mycket över en utebliven partiledareffekt i opinionen. Det viktiga är att bygga långsiktigt. I dag har många glömt att Centerpartiet sladdade i opinionen i mer än två års tid efter att Annie Lööf hösten 2011 valts till partiledare. Så sent som i januari 2014 fick till exempel Centerpartiet bara 3.1 procent i en Ipsos-mätning. Det var partiets sämsta resultat sedan mätningarna inleddes hösten 1979.

Oron för Liberalerna borde i stället ligga i hur partiet långsiktigt ska utveckla sin politik. Till höger ser vi nu tendenser till ett nationalkonservativt block där Moderaterna och Kristdemokraterna gör sitt bästa för att normalisera Sverigedemokraterna och för att bjuda över varandra i Sverigedemokraternas paradfrågor om strängare straff och - åtminstone Moderaterna - en flyktingnegativ retorik och politik. På den kanten är det redan trångt om saligheten. (Eller snarare osaligheten, som jag ser det...)

I mitten har Centerpartiet profilerat sig som Januariavtalets bästa vän och håller fast vid sitt hårdnackade motstånd mot att släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Finns det plats i svensk politik för två sådana borgerliga partier? Om svaret på den frågan är nej, vart ska Liberalerna ta vägen då?

För egen del skulle jag gärna se ett starkt socialliberalt parti som stod upp för centrala frihetsvärden, som sa bestämt nej till att normalisera det rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna och som förde en mittenorienterad politik i fördelningsfrågor. En stark röst i frågor kring rättssäkerhet och individens frihet, för en fortsatt stark biståndspolitik och en migrationspolitik med fokus på välkomnande och integration. Men det vore kanske att hoppas på för mycket.

Det är alldeles för tidigt att räkna ut Nyamko Sabuni och Liberalerna. En indikation på i vilken riktning hon vill föra partiet får vi när hon håller sitt linjetal på landsmötet i morgon förmiddag. Det ska bli spännande att följa.

Trendbrott på högerkanten - M och KD stödjer Jimmie Åkessons misstroendekrav

Befinner mig i Paris, där vi idag högtidlighåller Stilleståndsdagen - L'Armistice. Stilleståndsdagen påminner om undertecknandet av stilleståndsavtalet mellan de stridande parterna i första världskriget. Krigshandlingarna upphörde klockan 11 den 11 november 1918 - i dag för exakt 101 år sedan. Den elfte timman på den elfte dagen i den elfte månaden.

Stämningsläget i Paris präglas av lugn och värdighet, en nationell samling kring gemensamma minnen. Sorgen över alla dessa döda, lättnaden över att kriget var över, men också av insikten att freden blev så kortvarig. Freden är aldrig självklar, den måste ständigt erövras på nytt. 1900-talets många krig har lämnat djupa spår i fransk politik; territorier som vunnits och förlorats, hela generationer av unga män som dött, djupa ideologiska konflikter men också en stark uppslutning kring de republikanska värden som trots allt håller Frankrike samman.

I Sverige är stämningsläget i dag något annorlunda. Jag hade kanske hoppats att vår gemensamma sorg och vrede över dödsskjutningen av en ung pojke i Malmö skulle ta sig uttryck i en nationell samling mot den narkotikarelaterade gängbrottsligheten. Så blev det inte. I stället politiserar Sverigedemokraterna frågan och riktar misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson. Moderaterna och Kristdemokraterna väljer att traska patrull bakom Jimmie Åkesson och tänker stödja Sverigedemokraternas inititiativ.

Det blir den tionde genomförda misstroendeomröstningen i Sveriges riksdag. Av dessa tio omröstningar har nästan häften - 40 procent - tillkommit på initiativ av Sverigedemokraterna. Och detta trots att Sverigedemokraterna bara har suttit i riksdagen sedan 2010.

Nu blir det första gången någonsin som Sverigedemokraterna får stöd från något annat parti för sin misstroendeförklaring. Kristdemokraterna och Moderaterna påpekar ofta att de inte vill bygga ett nationalkonservativt block i riksdagen. Men deras gärningar pekar i rakt motsatt riktning.

Vi vet alla på förhand att misstroendeförklaringen inte kommer att få stöd av riksdagen. Här handlar det i stället om renodlat symbolpolitik från Sverigedemokraternas, Moderaternas och Kristdemokraternas sida. Det är trist och illavarslande. Kampen mot den narkotikarelaterade gängbrottsligheten kunde ha blivit något som höll oss samman. Men de tre högerpartierna söker splittring och polarisering, i stället för samarbete och gemenskap.

KD vill att 16-åringar ska försörja sina föräldrar - annars hålls familjen splittrad?

I dag beslöt Kristdemokraternas riksting att ensamkommande barn som fått skydd i vårt land måste försörja sina föräldrar för att kunna återförenas med dem i Sverige.

Har jag missuppfattat något? Annars är väl detta ett beslut vars absurda konsekvenser är svåra att överträffa.

Vi tänker oss en 16-årig pojke som flytt från Afghanistan eller från Syrien för att slippa tvingas strida för talibanerna eller för IS. Han kommer efter svåra och krokiga vägar till vårt land och beviljas på goda grunder asyl. Hans pappa har dött i kriget, men hans mamma lever. I stället för att se till att pojken får en utbildning ska han som 16-åring tvingas ut på arbetsmarknaden för att kunna försörja sin mamma och hålla samman sin familj.

Så mycket för Kristdemkoraternas syn på vikten av att hålla samman familjen.

Som sagt - kanske har jag missuppfattat något. I så fall vore jag tacksam över om någon berättade för mig varför scenariot ovan inte skulle bli konsekvensen av Kristdemokraternas beslut.

Glöm aldrig Novemberpogromerna - bekämpa antisemitismen!

Idag minns vi Novemberpogromerna, eller Kristallnatten som natten mellan den 9 och 10 november 1938 också kallas. Pogromerna iscensattes av nazister och denna natt brändes och förstördes över 1 400 synagogor och judiska bönehus i Tyskland. Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Även judiska bostäder vandaliserades. Judar misshandlades och mördades. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger. 

Synagogan i brand på Böhmerstrasse i Frankfurt 10 november 1938. Foto från Yad Vashem och hämtat från Levande Historia.

Antisemitismen ska bekämpas varhelst den visar sig. Låt oss aldrig tro att antisemitismen är något som kommer utifrån, att den aldrig kan finnas hos oss själva. Som Daniel Poohl skriver i Expo i dag:

"Det finns en tendens att alltid beskriva antisemitismen som något som kommer utifrån. Som något som fogar samman extremister från alla kanter. Eller, som lagts till, något som kommit med invandringen."

"Antisemitismen är ingen anomali. Den finns inte i utkanten. Den är en del av vårt samhälle."

"Antisemitismen är en del av det svenska och europeiska kulturarvet. Den ligger nedbäddad i vårt gemensamma medvetande. Den väcks till liv och får näring i tider av polarisering och social oro."

Jag sänder med några ord av Stig Dagerman på vägen:

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

Flykten valde oss. Därför är vi här.

Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,

hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

"Bli svensk!" Om Ebba Busch Thors tal på KD:s riksting i dag

Ebba Busch Thors tal på Kristdemokraternas riksting i Umeå i dag kan delas upp i två delar. Den första delen vill jag helst lämna därhän. Det var en gestaltning av den ytliga och hånfulla retorik och gapiga politiska stil som jag tycker så väldigt illa om och som präglar alltför stor del av svensk politisk debatt i dag. Och då tänker jag tyvärr inte bara på Kristdemokraterna. Ebba Busch Thor talade om konkurrenternas "nedärvda makthunger" och "självuppjagade rädsla". Skolverket liknades vid förtryckarregimen i DDR. Det var "verklighetens folk" hit och "myndighetsvänstern" dit. De andra partierna tänker bara på sig själva, men Kristdemokraterna tänker minsann på Sverige. Jag kom på mig själv med att undra: hur hamnade vi här egentligen? En sådan retorik är inte värdig Ebba Busch Thor och den är inte värdig Sverige.

De andra inslagen i talet var betydligt mer intressanta. I den blandning av liberalism och konservatism som präglar svensk borgerlighet presenterade Ebba Busch Thor idag Kristdemokraterna som ett synnerligen socialkonservativt alternativ.

Jag ska inte skriva att talet var anti-liberalt - men det var faktiskt bra nära att jag skrev så. I talet fanns nästan ingenting av liberalismens fokus på individens fri- och rättigheter eller något bejakande av den pluralism och mångkultur som kännetecknar dagens Sverige. I stället betonades samhällsgemenskap och kollektiva tillhörigheter: "Vi hör ihop", "Vi är inte fritt svävande atomer", "Vi äger en plats tillsammans" och det "binder oss till varandra", "Vi är just ett vi", "Vi har ett samfällt projekt - en gemenskap", "Familjen är samhällets minsta byggsten". Listan på denna typ av gemenskapsformuleringar kunde lätt göras betydligt längre.

Och den som vill bygga sitt liv i Sverige måste, enligt Ebba Busch Thor, "bli svensk". Vad nu det innebär. Att "bli svensk".

Jag tycker det är bra att Kristdemokraterna renodlar en socialkonservativ idéströmning. Renodlingen skapar tydlighet i politiken, klargör konfliktlinjerna inom borgerligheten och skapar reella politiska alternativ för väljarna att förhålla sig till. Jag finner för egen del också sympati i den sociala omsorg och gemenskapsidé som ryms i socialkonservatismen (och kanske framförallt i den katolska socialläran).

Men snälla, lägg bort den populistiska retoriken. Den känns faktiskt varken socialkonservativ eller riktigt svensk.

Våld mot butiksanställda - då och nu. En personlig betraktelse

Hot och våld i arbetslivet är ett av handelns största arbetsmiljöproblem. Jag minns när jag som ung i början av 1980-talet jobbade i en servicebutik i Göteborg. Pia Närköp hette den. Butiken låg på Kalendervägen i Kortedala och drevs av Pressbyrån.

Ofta arbetade man ensam i butiken. Ett gäng smågangsters (ja, man sa så på den tiden) brukade periodvis härja där på kvällarna. De stal, hotade och trakasserade kunder. En av dem bar kniv. Jag glömmer aldrig den känslan av utsatthet, osäkerhet och ensamhet som dessa kvällar innebar.

En gång när vi var två som jobbade i butiken sparkade en i gänget min kvinnliga kollega i ryggen. Det var utan någon särskild anledning, mest för att provocera. Klockan var 21.30 på kvällen och jag tryckte på överfallslarmet - en diskret placerad knapp under kassaapparaten. Det hände absolut ingenting. Strax därefter lämnade gänget butiken och min kollega och jag kunde - lätt omskakade - andas ut och stänga butiken. Dagen därpå jobbade jag förmiddagspass. Nästan exakt tolv timmar efter att jag tryckt på överfallslarmet - strax efter klockan 09.30 - rusade två beväpnade poliser in i den på kunder tomma butiken. Det visade sig att överfallslarmet utlösts med tolv timmars eftersläpning...

Ja, det var tider det. För att undvika missförstånd vill jag påpeka att dessa smågangsters inte var något "invandrargäng" - det var unga män som var födda och uppvuxna i Sverige och som hade klassiska "son-efternamn". (Ja, vi visste vad de hette och var de bodde. De var "lokala förmågor", som man också sa på den tiden.) 

Vi polisanmälde aldrig dessa trakasserier, så de registrerades aldrig i någon brottsstatistik. Tidsandan var annorlunda då, och toleransen mot trakasserier mycket högre än vad den är i dag.

Visst borde vi ha polisanmält. Stöd Handelsanställdas förbund i deras kamp mot våldet och för säkra arbetsplatser. Ingen anställd någonstans ska behöva känna rädsla eller osäkerhet på sitt arbete.

Snart val i Storbritannien. Kan vi få en Corbyn-effekt i Sverige?

Torsdag 12 december går Storbritannien till parlamentsval. I opinionsmätningarna har konservativa Tories ett försteg i förhållande till Labour. Men Brexit-frågan gör utgången extra oviss. Dessutom gjorde Labour med Jeremy Corbyn som partiledare ett riktigt bra val 2017. Labour fick över 40 procent av rösterna, trots att partiet bara låg på dryga 25 procent några veckor före valet.

Valet i Storbritannien är intressant även ur ett svenskt perspektiv. En valseger för Labour och Jeremy Corbyn - eller åtminstone ett riktigt bra valresultat i förhållande till opinionsmätningarna - ger inspiration och argument åt alla dem som önskar se en mer vänsterinriktad socialdemokratisk politik i Sverige.

I den interna socialdemokratiska debatten används inte så sällan Labours och Jeremy Corbyns starka valrörelse 2017 som ett exempel på att väljarna faktiskt uppskattar en jämlikhetsorienterad vänsterpolitik. Motargumentet brukar vara att Jeremy Corbyn faktiskt inte vann valet, i stället kunde Tories regera vidare.

En seger för Labour och Jeremy Corbyn skulle få en symbolpolitisk betydelse även i svensk politik. Så skulle till exempel den växande, vänsterorienterade socialdemokratiska föreningen Reformisterna få vind i seglen och mobilisera ytterligare inför den viktiga partikongressen våren 2021 (då ramarna för partiets agerande i valrörelsen 2022 läggs upp).

Tesen om att väljarna kommer att belöna vänsterorienterade kandidater kan också få en test i det amerikanska presidentvalet hösten 2020. Bland Demokraterna konkurrerar vänsterorienterade Bernie Sanders och Elizabeth Warren med den mer mittenorienterade Joe Biden om att få utmana Donald Trump om presidentposten. Om Bernie Sanders eller Elizabeth Warren blir Demokraternas presidentkandidat och någon av lyckas besegra Donald Trump blir det ett argument för att vänsterpolitik lönar sig i kampen mot högerpopulismen. Men om Sanders eller Warren i stället skulle förlora mot Trump blir tolkningen den omvända - en vänsterorienterad kandidat bidrar bara till ökad polarisering vilket högerpopulisterna skulle tjäna på.

Om Joe Biden i stället skulle bli Demokraternas kandidat och besegra Trump stärker det argumentationen för dem som ser en mittenorienterad, samlande politik som den bästa medicinen mot högerpopulismen. Skulle Joe Biden i stället förlora mot Trump stärks argumentationen för dem som förespråkar en mer vänsterorienterad socialdemokratisk politik.

Här handlar det naturligtvis inte om några vetenskapliga sanningar om hur högerpopulismen bäst bekämpas. Men det handlar om inspiration, möjligheter till politisk mobilisering och om intern partipsykologi.

Så det blir ett spännande val i Storbritannien i december. Spännande för britterna, men spännande också för oss.

Politiker tvingades lämna M för rasism, välkomnas av SD

De flesta invandrare är analfabeter. De kommer inte lösa ett skit. Så skrev Moderaterna i Göteborgs dåvarande andre vice ordförande Lena Ferm på Twitter i våras. Lena Ferm hade även gillat och spridit inlägg som publicerats på flera hatsajter. Moderaterna i Göteborg agerade snabbt när saken blev känd och uppmanade Lena Ferm att lämna sina politiska uppdrag. Så blev också fallet.

I dag meddelar Lena Ferm att hon blivit medlem i Sverigedemokraterna. Ingenting förvånar mig mindre. Varken att Lena Ferm söker sig till detta parti, eller att Sverigedemokraterna tar emot henne med öppna armar. Det vore odemokratiskt att neka folk att vara medlemmar, säger Pernilla Börjesson som är distriktsordförande för Sverigedemokraterna i Göteborg och välkomnar Lena Ferm till partiet. Så mycket för Sverigedemokraternas nolltolerans mot främlingsfientlighet och rasism.

Lena Ferm själv verkar ingenting ha lärt. Visserligen tillstår hon att hon borde uttryckt sig på annat sätt om analfabetism. Men hon ihärdar i att "fakta kvarstår ju". Hennes delningar och gillanden av inlägg på hatsajter avfärdar hon i dag med att det var "harmlöst".

Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt politiskt parti. Inget annat riksdagsparti hade tagit emot Lena Ferm utan att hon först på ett trovärdigt sätt gjort avbön för sitt agerande. Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat med rasism, och Moderaternas och Kristdemokraternas ihärdiga försök att normalisera partiet är olyckligt och illavarslande. Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen.

Nej, Leif Östling är ingen martyr. Hans avgång var nödvändig

Leif Östling, tidigare ordförande för Svenskt Näringsliv, tvingas bort från sitt uppdrag som ordförande  för Södertälje Science Park. Orsaken är att Leif Östling uttalat sig på ett sätt som många uppfattat som omdömeslöst eller till och med rasistiskt.

Här och där framställs Leif Östling nu som en martyr, en rakryggad person som straffas för att han använt sin yttrandefrihet. En sådan bild är djupt felaktig. Leif Östling har precis samma rätt som alla oss andra att använda sin yttrandefrihet. Och precis som för oss andra påverkas hans trovärdighet av vad han säger. Ett ordförandeuppdrag är ett förtroendeuppdrag. Saknas det förtroende för en ordförande påverkas verksamheten negativt.

Det är inte konstigt att förtroendet för Leif Östling försvann. I intervjun sa han bland annat: Vi har tagit in alldeles för mycket folk utifrån, det har vi gjort. Det man ska komma ihåg är att vi tagit in folk från Mellanöstern och Afrika och de lever i ett samhälle som vi lämnade för ungefär 100 år sedan. Det är deras känsla och uppfattning om hur ett samhälle är. Han pekade också ut en särskild nationalitet som hade peka ut en nationalitet som enligt honom hade svårt att komma i tid på Scaniafabriken i Oskarshamn. Snacka om generaliseringar och stereotyper. Bakom bildandet av Södertälje Science Park står Södertälje kommun, Scania, AstraZeneca och KTH. Jag har full förståelse för att de inte längre känner förtroende för den tidigare ordföranden.

Saken blir inte bättre av att Leif Östling lät sig intervjuas av Swebbtv, en kanal som enligt Expo kan kopplas till vit makt-rörelsen. Swebbtv har gjort sig ökända även för att sprida konspirationsteorier - till exempel att Palme-mordet aldrig har ägt rum, och att det egentligen var en atombomb som sprängde tvillingtornen i World Trade Center den 11 september 2001. -De plockar upp röster från Alternativ för Sverige, NMR och konspirationsteoretiker som är mer svårplacerade politiskt, och Sverigedemokraterna. De driver sin opinionsbildning genom sina gäster, säger  Jonathan Leman från Expo till SVT.

Så nej, Leif Östling är ingen martyr. Men respekt till Scania, AstraZeneca, KTH och Södertälje kommun som reagerade snabbt. Så skriver till exempel Scanias vd Henrik Henriksson i ett uttalande: Jag känner inte igen mig i beskrivningen. Scania har sedan mer än ett halvt sekel tillbaka dragit stora fördelar av att kunna anställa människor från andra länder som sökt sig till Sverige för att få arbete eller flytt från krig och konflikter. Dessa medarbetare har aktivt bidragit till Scanias framgångar och internationalisering. Jag vill därför på hela ledningens vägnar understryka att Scania är och ska vara ett företag som är öppet för alla – oavsett religion, om man är kvinna eller man, gul, brun, svart eller av regnbågsfärg.

Ord och inga visor från Scanias vd. Jag blir alltid lite extra varm i hjärtat när svenska företagsledare slår tillbaka mot rasism och tydligt står upp för alla människors lika värde. Kampen mot rasismen är något som förenar oss och håller samman de allra flesta av oss.