Skända flaggan?

Underskatta aldrig sprängkraften i en flagga. Konstnären Mattias Norströms verk med en svensk flagga på krökt flaggstång har väckt rabalder. I SVT Aktuellt igår menade till exempel den kristdemokratiske riksdagsledamoten Erik Slottner att konstverket var "osmakligt" och att konstnären "gått över en gräns". Att ställa ut verket på Sergels torg var "inte att värna vårt land". I stället borde verket flyttas till en mindre central plats, till exempel inne i Stockholms kulturhus. Och i natt greps en man vid konstverket, utrustad med grensåg och stege. Mannen förklarade att han vaknat mitt i natten och känt att "nu är det dags", upprörd över att verket smädade "svenska idrottares prestationer" och "skolavslutningar".

Well, well. Jag fotograferade samma konstnärliga verk i augusti förra året, då det stod utställt i Vasaparken i Göteborg. Det fanns väl de som grumsade då också, men utställnngen blev ingen nationell angelägenhet. (Ja, jag vet att det finns ett starkare symbolvärde i Sergels torg än Vasaparken. Men i alla fall.)

Flaggor har ett starkt känslomässigt symbolvärde. I början av 1970-talet gick jag med i ett antal Vietnam-demonstrationer, arrangerade av De förenade FNL-grupperna i Sverige (DFFG). Ofta avslutades manifestationen med att en amerikansk flagga brändes, till demonstranternas ohöljda jubel.

Jag tänker också på Jan Hammarlunds protestsång "Flamma stolt", från hans debutalbum "Befriade från skolan" (Silence, 1972) och som han framförde tillsammans med Turid Lundqvist. Sången var en travesti på K G Ossiannilssons patriotiska och högtravande dikt "Sveriges flagga", tonsatt av Hugo Alfvén och ofta sjungen av manskörer. Stim (Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå) väckte åtal mot skivbolaget för brott mot upphovsrätten. Upplagan drogs in. Texten var så här:

Flamma stolt mot dunkla skyar

Måtte fanan brinna som halm

Liksom Vietnams skogar, fält och byar

Liksom människor i napalm

Amerikaner, nota bene,

vi vill inte bränna er,

vi vill bara, vi vill bara

bränna ert jävla stjärnbaner

När Jan Hammarlund fortsättningsvis framförde låten tvingades han recitera i stället för att sjunga. Han ändrade också lite i inledningsmeningen. På Youtube hittade jag en inspelning av den nya versionen, den kan lyssnas på här.

För mig är det viktigt i vilket syfte en flagga "skändas". Hade syftet med Mattias Norströms verk varit att håna det svenska samhället och vår frihet och jämlikhet hade jag sannolikt blivit provocerad. Men så är ju uppenbart inte fallet. I min tolkning blir den krökta stången en ingång till en diskussion om tillståndet i Sverige i dag, och om nationens betydelse i en globaliserad värld. Andra gör säkert andra tolkningar.

Som jag skrev på Twitter igår: Är man trygg i sin kärlek till Sverige tycker jag man kunde klara av ett konstverk med en böjd flaggstång.

Mikael Odenberg och partiledarfrågan i Moderaterna

Jag blir allt mer förtjust i Mikael Odenberg. Inte i hans åsikter. Ideologiskt och politiskt står vi väldigt långt ifrån varandra. Men jag uppskattar hans attityd till politiken.

Det är väl rimligt att man får veta vilka kandidater som finns och vad de står för, skrev han på sin Facebook-sida i samband med att han berättade att han svarar ja om han av valberedningen får frågan om han är villig att ställa upp som ny partiledare för Moderaterna. Ja, det vore ju egentligen en självklarhet att medlemmarna fick veta vilka kandidater som är beredda att åta sig ett uppdrag och var de står i de centrala politiska sakfrågorna. Men så är det tyvärr ofta inte i svensk politik. Jag uppskattar därför både att Odenberg träder fram som kandidat och att han ger besked om var han står i regeringsfrågan.

Mikael Odenberg driver tesen att om Alliansen blir mindre än de rödgröna i valet 2018 så vill han prioritera samarbete över blockgränsen i stället för samarbete med Sverigedemokraterna. Oavsett vad man tycker skulle det vara intressant att få höra var till exempel Ulf Kristersson eller Elisabeth Svantesson står i den frågan. Jag är rädd att de moderata partimedlemmarna får vänta förgäves på ett sådant besked. Jag hoppas att jag får fel.

Den som vill se en moderat uppvisning i konsten att inte svara på frågan men låtsas att man gör det kan titta in i söndagens SVT Agenda (ca 15 minuter in i programmet), där programledaren Camilla Kvartoft pressade ordföranden för Moderaterna Stockholms stad Joakim Larsson och ordföranden för Moderaterna i Västra Götaland Johnny Magnusson med den knivskarpa frågan Men om Alliansen blir mindre än de rödgröna, tycker du då ändå att Alliansen ska bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Svaren var inte lika knivskarpa, om man säger så.

Skulle då Mikael Odenberg bli en bra partiledare för Moderaterna? Det är inte säkert alls. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti, och frågan är om Mikael Odenberg har förutsättningarna att göra det.

(Jag noterar att jag redan för tio år sedan, i september 2007, skrev att Mikael Odenberg visade civilkurage när han under uppseendeväckande former avgick som försvarsminister. Så det är ingen ny förälskelse från min sida.)

I dagsläget får väl Ulf Kristersson stå som klar favorit till att bli ny partiledare för Moderaterna. Om han nu vill. Ulf Kristersson är en skicklig och erfaren politiker och framstår som det trygga, riskminimerande alternativet. Om det sedan skulle hjälpa är en annan fråga. Ulf Kristersson står, så vitt jag vet, för samma politik som Anna Kinberg Batra. Och den politiken har ju hittills varit långt ifrån framgångsrik.

Elisabeth Svantesson representerar möjligen en mer konservativ idéströmning inom Moderaterna. Hon är en skicklig debattör och sägs vara populär ute i landet och bland kommunalråden. Kanske kan hennes förflutna inom Ja till livet ligga henne till last i sammanhanget.

Och nej. Räkna inte bort Carl Bildt. Och Johan Forssell lurar säkert i vassen.

Därför tvingades Anna Kinberg Batra avgå

Anna Kinberg Batras avgång blev oundviklig, givet de senaste dagarnas händelseutveckling. Även om hon hade tagit strid och kanske kunnat kämpa sig kvar skulle hon i valrörelsen stå inför en hart när omöjlig uppgift. Anna Kinberg Batra skulle få mycket svårt att övertyga väljarna om att hon förtjänade deras förtroende när en så stor del av hennes egna medlemmar öppet deklarerat att de inte hyste ett sådant förtroende.

Anna Kinberg Batras avgång innan hon ens fått möjlighet att leda sitt parti i val är förstås ett stort politiskt misslyckande, både för henne själv och för Moderaterna. Hur kunde det gå så illa?

Moderaternas problem handlar i grunden om politik, inte om person. Det finns en spänning mellan konservativa och liberala idéströmningar inbyggd i partiet. Spänningen ställer extra höga krav på partiledaren att hålla samman sitt parti. Fredrik Reinfeldt prioriterade de liberala idéströmningarna. De partimedlemmar som kände sig mera hemma i de konservativa idéerna accepterade hans kursändring så länge den var framgångsrik. Alliansen blev en framgångssaga och Moderaterna kunde tillsammans med Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna styra Sverige i åtta år.

Men Alliansen tröttnade i regeringsställning. Åtta år är en mycket lång tid för dagens rörliga väljarkår. Nya Moderaternas vandring mot mitten lämnade högerflanken vidöppen och Sverigedemokraterna tvekade inte att ta platsen i besittning. Därigenom förändrades det svenska politiska landskapet i grunden.

Moderaterna lyckades inte orientera sig i detta nya politiska landskap. Anna Kinberg Batra förde partiet högerut, bort från den position dit Fredrik Reinfeldt fört det. Men Moderaterna lyckades inte utmejsla ett tydligt ställningstagande i förhållande till Sverigedemokraterna och i regeringsfrågan. Å ena sidan var Moderaterna ett alliansparti som skulle regera tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna, vilka vägrade ha någon form med samverkan med Sverigedemokraterna. Å andra sidan öppnade Moderaterna dörren för viss samverkan med Sverigedemokraterna, men oklart på vilket sätt och i vilka sammanhang. Denna dubbelhet blev inte en framgångsrik kompromiss som bidrog till att hålla samman partiet. I stället blev företrädare för såväl de mer liberala som de mer konservativa idéströmningarna i partiet missnöjda. Liberaler var upprörda över att Anna Kinberg Batra öppnade dörren till Sverigedemokraterna. De konservativa var upprörda över att Anna Kinberg Batra inte utnyttjade läget till att försöka fälla den rödgröna regeringen. Och att hålla samman sitt parti är varje partiledares viktigaste uppgift.

Till dessa saker kan man förstås lägga Anna Kinberg Batras svårigheter att utveckla en övertygande retorik. Hon kritiserades offentligt av journalister för att inte svara på frågor. Anna Kinberg Batra talade mycket om tydlighet, men hon gestaltade den sällan.


Den partiledare som nu ska väljas har tre valmöjligheter när det gäller relationen till Sverigedemokraterna. För det första kan hen öppna för en mer utvecklad samverkan med Sverigedemokraterna - men då spricker Alliansen. För det andra kan hen säga definitivt nej till samverkan med Sverigedemokraterna - men då återstår frågan hur Alliansen ska kunna bilda regering. För det tredje kan hen fortsätta på den nuvarande linjen och hålla dörren fortsatt på glänt för Sverigedemokraterna - men då sitter partiet fast i samma trovärdighetsproblem som i dag.

Svensk demokrati behöver ett starkt högerparti som förmår samla och mobilisera de medborgare som hyser utvecklade högerståndpunkter. Det vore bra om ett sådant starkt högerparti höll rågången klar mot främlingsfientliga och rasistiska krafter. Vi får se om det blivande ledarskapet i Moderaterna blir moget den uppgiften.

Ja, gärna en strid om flygskatten

Är svensk politisk debatt på väg att lämna den "orons tid"-diskurs som inneburit att GAL-TAN-frågor kring brott och straff, terrorhot, försvarspolitik, svenska värden samt identitets- och livsstilsfrågor som under några år haft en så framträdande plats på den politiska dagordningen? En del tecken tyder på det. 

I statsminister Stefan Löfvens sommartal i Eskilstuna i helgen tecknades framtiden i ljusa färger, och fokus låg på välfärdsfrågor, ekonomi och jämlikhet. Nu står det också klart att den rödgröna regeringen kommer att lägga fram en proposition i vinst i välfärds-frågan, vilket i sin tur kommer att leda till ökad konflikt på den traditionella vänster-högerdimensionen. 

*

I går påstod Expressen att den rödgröna regeringen inför höstbudgeten drar tillbaka två planerade skatteförslag, men behåller förslaget om flygskatt. Om så blir fallet höjs tröskeln för allianspartierna att göra allvar av sitt hot om misstroendeförklaringar mot de ministrar som ansvarar för respektive förslag. (Nej, inte mot Magdalena Andersson förstås. I så fall skulle allianspartierna riskera att tvingas ta över regeringsmakten, och det är de inte eniga om att de vill göra.)

Jag har särskilt svårt att se Centerpartiet med sin strävan efter en trovärdig miljöprofil kräva en ministers avgång för att denne vill införa en flygskatt. Jag googlade runt lite på ordkombinationen "Centerpartiet" och "flygskatt" och hittade en intressant artikel i tidskriften Effekt. Bland mycket annat riktar skribenten Anders Hellberg in sig på att Centerpartiet kritiserat flygskatteförslaget med motiveringen att den är tom på klimatnytta, inte kommer sänka utsläppen samt inte innebär lägre CO2-utsläpp. Men enligt den utredning som presenteras förra året kan nettoeffekten av en flygskatt leda till årliga utsläppsminskningar på 180 000 ton koldioxidekvivalenter.

Är 180 000 ton mycket eller lite? Ja, det kan förstås diskuteras. Men som Anders Hellberg påvisar kampanjade Centerpartiet i EU-valet 2014 för att EU-parlamentet inte längre skulle alternera sin verksamhet mellan Bryssel och Strasbourg. Ett av Centerpartiets avgörande argument var just att flyttcirkusen hade en negativ miljö- och klimatpåverkan. I ett pressmeddelande skrev Centerpartiet vad det ständiga flyttandet innebar för utsläppen per år: Transporterna står också miljön dyrt i form av utsläpp motsvarande uppåt 19 000 ton koldioxid.

Centerpartiet ansåg således att ett utsläpp på 19 000 ton per år var relevant för att överväga att sluta alternera EU-parlamentets sessioner mellan Bryssel och Strasbourg. Men Centerpartiet ser ingen som helst klimatnytta i att Sverige med en flygskatt kan minska utsläppen nästan tio gånger så mycket, med 180 000 ton per år, skriver Anders Hellberg.

Detta var bara ett av flera exempel ur artikeln på hur Centerpartiet riskerar att veckla in sig i sina argument mot flygskatt. Läs gärna artikeln. Jag ser fram mot en viktig och intressant debatt i sakfrågan.

"Föga förtroendegivande fjortisfasoner", skriver Expressen om Alliansens alla misstroendeförklaringar

Allianspartierna har svårt att samla stöd i debatten för sin misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist. Liberala Expressen skriver i dag om Alliansens sorgliga skramlande med misstroendevapnet, och tillägger att ett vilt avfyrande av misstroendeförklaringar är föga förtroendeingivande fjortisfasoner. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, liknar i Godmorgon, världen i P1 Peter Hultqvist vid "en vikarierande högerledare" som förkroppsligar den försvarsminister allianspartierna själva skulle vilja ha, men som de är oförmögna att leverera.

Allianspartierna har inte så mycket att vinna på att fullfölja sin misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Helst skulle de nog vilja slippa. Men de har surrat sig vid masten, och det är svårt att se hur de ska kunna ta sig loss utan yttre hjälp. Arbetshypotesen är därför fortfarande att det blir en misstroendeomröstning i riksdagen och att Peter Hultqvist tvingar gå.

Det är förstås ett otyg att allianspartierna börjat skramla med misstroendevapnet i sammanhang där det inte här hemma. Då tänker jag främst på hoten om att använda misstroendeförklaringar mot enskilda ministrar som kan förknippas med olika politiska förslag som kan komma att finnas med i den rödgröna regeringens höstbudget. Det är inte så misstroendeförklaringar är tänkta att fungera. Det är inte bra för svensk politik, och det är inte heller bra för allianspartierna själva, om de skulle hamna i regeringsställning efter valet 2018. Svinhugg går igen, sägs det och allianspartierna öppnar nu för en helt ny parlamentarisk praxis som kan komma att slå tillbaka mot dem själva. Läs gärna denna insiktsfulla ledarartikel i tidningen Barometern (moderat) på samma tema.

Denna negativa utveckling har sin grund i det komplicerade parlamentariska läget. Allianspartierna tvingas använda de vapen som finns till hands för att visa politisk handlingskraft, när de nu inte är förmögna att ta över regeringsmakten själva trots att de formella möjligheterna faktiskt finns. (Och nej, jag säger inte att de rödgröna partierna självklart skulle agerat annorlunda om positionerna varit de motsatta.)

Finns det då ingen som kan hjälpa allianspartierna ur den knipa de försatt sig i? Jo, kanske. För att misstroendeförklaringen ska gå igenom behöver allianspartierna få aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Under hela it-skandalen har Sverigedemokraterna hamnat i medieskugga. Nu får de en chans att sätta sig själva i centrum igen. Genom att inte medverka till att avsätta Peter Hultqvist visar Sverigedemokraterna att de inte automatiskt går i Alliansens ledband. Det blir i så fall en skarp signal till allianspartierna och till de svenska väljarna att Sverigedemokraterna inte tänker nöja sig med att vara ett passivt stödparti till en eventuell alliansregering, utan att de kräver politiskt inflytande för att ge sitt stöd. Om Sverigedemokraterna tidigt markerar att de inte tänker medverka till att fälla Peter Hultqvist får allianspartierna en möjlighet att rädda ansiktet och dra tillbaka sitt förslag om misstroendeförklaring med motiveringen att förslaget inte har förutsättningar att gå igenom.

Men samtidigt kan Sverigedemokraterna få problem att förklara varför de väljer att "rädda" en minister i en rödgrön regering. Så det mest sannolika är trots allt att Sverigedemokraterna rätar in sig i ledet och stödjer Alliansen även i denna fråga.

I det ovannämnda inslaget i Godmorgon, världen liknade Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson moderatledaren Anna Kinberg Batra vid den galna drottningen i Alice i Underlandet. Drottningen fuskar  i krocket, men när hon håller på att förlora rusar hon runt och på lite lösa och oklara grunder utbrister "Av med huvudet! Halshugg dem!" om sina motspelare. Det är mycket av Alice i Underlandets absurditeter och paradoxer över svensk politik just nu.

"Raskt svängde jag ihop min tweet." Fem tips för en bättre nätkultur.

För ett par dagar sedan publicerade författaren Katerina Janouch en bild på Twitter föreställande riksdagsledamoten Rossana Dinamarca (V) i kort kjol eller kortbyxor, sittandes på en trappa på Medborgarplatsen där hon deltog i en manifestation för utvisningshotade afghanska ungdomar. "Trappan är mer effektiv än Tinder", skrev Janouch och antydde förment skämtsamt att Dinamarca hade andra avsikter med sitt besök än att uttrycka sin solidaritet med de utvisningshotade ungdomarna. (Tinder är en dejtingsajt, om nu någon skulle ha missat detta.)

Katerina Janouch möttes av stark kritik där många menade att hon sexualiserade och hånade Dinamarca. Rederiet Viking Line avbröt sitt samarbete med Janouch (där hon ingick i en expertgrupp för att motverka sexuella trakasserier) och Rossana Dinamarca har lämnat in en polisanmälan. På sin blogg skriver Katerina Janouch att publiceringen bara var ett skämt, men vecklar samtidigt in sig i ett resonemang om att ensamkommande utnyttjas av socialarbetare och så kallade batikhäxor varav Johanna Möller, mörderskan i Örebro är det värsta exemplet.

Jag tycker att Katerina Janouch agerande är ett bottennapp som ytterligare sänker nivån i samtalstonen på Twitter. Det är mycket tråkigt, och också oacceptabelt. Om det i detta fall också är brottsligt får förstås rättssystemet avgöra.

Vad är det som gör att människor i sociala medier - och särskilt på Twitter - häver ur sig saker som de inte skulle göra i andra sammanhang? Jag tänker då inte i första hand på alla nättroll som fegt sprider sitt gift bakom anonymitetens skydd, utan de som agerar öppet och under eget namn. Två förklaringar brukar lyftas fram i debatten. Den första är att nätet skapar en slags skenbar distans till den man förolämpar. De hånfulla kommentarerna blir möjliga på nätet på ett sätt som skulle vara betydligt svårare i tryckt press eller i radio- och tv-sändningar. Den andra är att sociala medier kräver impulskontroll eftersom det är så lätt att publicera och ingen redaktör ställer några krav. "Raskt svängde jag ihop min tweet", skrev till exempel Katerina Janouch själv på sin blogg som en förklaring.

Hur ska vi då motverka denna negativa nätkultur, där hat och hån tillåts ta allt för mycket utrymme? Nedan bjuder jag på fem tips.

1.) Skriv ingenting när du är upprörd.

2.) Om du ändå skriver när du är upprörd (många menar att de skriver som bäst när de är upprörda) så lite vänta med att publicera. Räkna till tio eller ta en kopp kaffe och läs sedan igenom texten igen.

3.) Om du efter genomläsning fortfarande är lite osäker så låt någon omdömesgill person i din närhet också läsa. (Ja, jag vet att det gäller att vinna momentum och att vara snabb - men bättre att det blir rätt än att det går fort.)

4.) Tänk efter - skulle du formulera dig på samma sätt om du skrev i en tidning eller fick uttala dig i tv eller radio? Om svaret blir nej - låt då bli att publicera.

5.) Skulle du säga samma sak till den person som du skriver om, ifall du satt på tu man han med denne? Om inte - ändra dina formuleringar.

Ja - kanske blir livet i sociala medier något tråkigare om vi följer dessa regler. Men i så fall tror jag tråkigheten blir en dygd.

Jag skriver ju en hel del själv. Gud må förlåta mig somliga rader, för att citera Ferlin. Tidigare hade jag en tendens att bli raljant, men jag tror att jag vuxit ifrån det nu (även om jag som ofullkomlig människa säkert faller tillbaka i gamla synder ibland).

Så låt oss tillsammans hjälpas åt att vrida debatten i en mer positiv och respektfull riktning. Kanske att mina råd kan vara ett litet steg på vägen.

Nazister mobiliserar - låt oss aldrig glömma vad de representerar

En kvinna dödades och många skadades när en bil plöjde in bland motdemonstranter till en Vit makt-demonstration i Charlottesville, Virginia. I Sverige attackerade högerextrema Nordisk Ungdom en flyktingdemonstration på Mynttorget i Stockholm. Öppet nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen förbereder en stor manifestation på Götaplatsen i Göteborg i samband med Bokmässan i höst.

Nazisterna mobiliserar. De har inte nödvändigtvis blivit fler, men de är mer synliga och bättre mobiliserade än på länge. Nazisternas mobilisering är inte en ordningsfråga, utan en attack på den demokratiska ordningen - mot den liberala demokratins minoritetsskydd och skydd för mänskliga rättigheter.

Det finns fortfarande här och där i debatten om nazismen en aningslöshet om dessa rörelser och konsekvenserna av deras verksamhet. Vi såg länge denna aningslöshet i samband med debatten om huruvida den högerextrema tidningen Nya Tider skulle få vara med på Bokmässan i Göteborg, och om nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen skulle få hyra gatumark i Visby under Almedalen. Som en reaktion på denna aningslöshet rekommenderar jag varmt journalisten Margit Silbersteins mycket starka text om hur Nordiska Motståndsrörelsens närvaro i Visby väckte djup fasa hos henne som judinna. Den är en av årets viktigaste texter, tycker jag.

Nazistiska rörelser är ju inte som vilka andra politiska rörelser som helst. De arbetar aktivt för att avskaffa just den demokratiska grundval som gör det möjligt för dem själva att demonstrera och framföra sina åsikter. Om vi nu ska tillåta nazistiska partier att aktivt verka i Sverige får vi inte förledas att tro att vi löser något problem genom att bara behandla dem som vilka andra politiska rörelser som helst. De är inte som andra. De representerar hat och våldsanvändning och de sprider skräck bland andra människor - särskilt i de befolkningsgrupper de uppfattar som mindre värda. Deras öppna antisemitism är avskyvärd och människofientlig.

Jag blir därför bekymrad när jag läser hur polismästare Emelie Kullmyr i Göteborg resonerar kring Nordiska Motståndsrörelsens ansökan om att få demonstrera på Götaplatsen i Göteborg. Vi försöker underlätta så mycket som möjligt för alla som vill hålla en demonstration. säger hon, och fortsätter: Vi jobbar för att det ska bli så bra som möjligt för alla inblandade.

"Underlätta för alla". "Så bra som möjligt för alla inblandade." Polismästare Emelie Kullmyr låter som om det handlade om att arrangera en tebjudning.

Det är möjligt att gällande lagstiftning inte ger polisen möjlighet att stoppa demonstrationer som Nordiska Motståndsrörelsen vill genomföra. Men då vore det bra om polisen åtminstone formulerade sig på ett sätt som innebär att nazisternas demonstrationer inte framställs som oförargliga och ett naturligt inslag i gatubilden. Det vore också en självklarhet att polisen utnyttjade det lagutrymme som faktiskt finns för att med hänsyn till ordning och säkerhet ta ställning till demonstrationers tid och plats.

Det finns nästan inget som är viktigare än värnandet av mänskliga rättigheter. Men det är faktiskt ingen mänsklig rättighet att få demonstrera på Götaplatsen i Göteborg.

Opinionsläget efter sommaren och Transportstyrelsens it-skandal

Nu har de första opinionsundersökningarna efter den politiskt turbulenta sommaren publicerats. SVT/Novus och Expressen/Demoskop presenterar resultat som delvis överensstämmer och delvis avviker från varandra.

Bland de gemensamma dragen återfinns följande:

Sverigedemokraterna backar. I Demoskop minskar Sverigedemokraterna med 3.5 enheter, från 20.1 till 16.6 procent. Den förändringen är statistiskt säkerställd. I Novus minskar Sverigedemokraterna med 1.3 enheter till 18.7 procent. Sverigedemokraterna har således inte lyckats dra fördel av sommarens it-skandal och hot om misstroendeförklaringar. I stället har partiet hamnat vid sidan av det politiska blickfånget.

Socialdemokraterna växer. I Demoskop ökar Socialdemokraterna från 27.0 till 28.4 procent, vilket är partiets bästa resultat i den mätserien på nästan två och ett halvt år. I Novus ökar Socialdemokraterna från 27.3 till 29.3 procent. Därigenom stärker Socialdemokraterna sin ställning som landets största parti. Stefan Löfven har av olika bedömare fått beröm för sitt sätt att genom regeringsombildningen svara på allianspartiernas hot om misstroendevotum, och det är möjligt att väljarna åtminstone kortsiktigt belönat honom för detta.

Kristdemokraterna över riksdagsspärren. I Demoskop ökar Kristdemokraterna med 1.4 enheter, från 2.6 till 4.0 procent. I Novus ökar Kristdemokraterna med 1.0 enheter från 3.3 procent till 4.3 procent. Kanske är ökningen en konsekvens av Sverigedemokraternas nedgång. Ökningen kan också vara en statistisk tillfällighet - vilket förstås också gäller Socialdemokraternas ökning.

Här skiljer sig resultaten åt:

Upp och ner för Moderaterna: I Demoskop ökar Moderaterna med 1.5 enheter, från 15.5 till 17.2 procent och är åter landets näst största parti. Men i Novus minskar Moderaterna med 0.7 enheter, från 15.9 till 15.2 procent. Förändringarna är små i båda mätningarna. Ökningen i Demoskop skulle kunna bidra till att ge Anna Kinberg Batra andrum. Samtidigt finns det en symbolisk laddning i att Moderaterna med 15.2 procent gör sitt sämsta resultat i Novus mätningar någonsin.

I övrigt kan vi notera att det är fortsatt jämnt i opinionen mellan de rödgröna och allianspartierna. I Novus har de rödgröna en ledning med tre enheter, 40.8 procent mot allianspartiernas 37.8 procent. I Demoskop får allianspartierna 40.5 procent mot de rödgrönas 40.2 procent.
 
Som statsvetarprofessorn Sören Holmberg kommenterar i P1 morgon tidigare i dag så ska man vara extra försiktig i uttolkningarna av sommarintervjuer. Många människor är på resande fot och därför kan urvalsbilden vara något skakigare än vad som annars är fallet.

Om Socialdemokraternas ökning är en följd av hanterandet av Transportstyrelsens it-skandal kan framgången bli kortvarig. Vi vet att politiska skandaler sällan ger långsiktiga opinionseffekter.

Snart öppnar riksdagen och det sista riksdagsåret före valet 2018 tar sin början. Då får vi se om allianspartierna går vidare med sitt misstroendevotum mot försvarsminister Peter Hultqvist, och då drar striden om den rödgröna regeringens budgetförslag igång. Vi går mot en spännande politisk höst.

It-skandal och Anders Borg-skandal. Tillfälligheter eller uttryck för något större?

De senaste veckornas nyhetsrapportering har dominerats av Transportstyrelsens it-skandal och av Anders Borg-skandalen där den tidigare finansministern på en privat tillställning påstås ha agerat hotfullt och kränkande. Angående Transportstyrelsens it-skandal råder det stor enighet om allvaret i det inträffade - debatten handlar nu mest om misstroendevotum och politiskt ansvarsutkrävande. Vem lät bli att informera vem och varför? Anders Borg-affären har fått politiska implikationer då Borg kritiserat den redan hårt ansatta moderata partiordföranden Anna Kinberg Batra för att göra "politiska poänger" av affären. Anders Borg skriver också att han känner "allt större förståelse" för ifrågasättandet av Anna Kinberg Batras omdöme.

Kanske är det ett tidens tecken att de traditionella politiska sakfrågorna marginaliseras. I stället kretsar den politiska debatten kring form- och spelfrågor, inte så sällan i en grinig och gnällig samtalston. (Jag skulle gärna se en systematisk studie av den svenska politiska debattens utveckling över tid, både med avseende på innehåll och tonläge. Kanske var det inte bättre förr?)

Om det är så att den svenska politiska debatten i dag handlar mindre om traditionella politiska sakfrågor ser jag åtminstone tre delvis sammanhängande förklaringar till utvecklingen.

1.) Knepigt parlamentariskt läge, särskilt med avseende på regeringsfrågan. En rödgrön minoritet tillåts regera, trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Det spelar ingen roll vilken politik och vilka ställningstaganden ett parti argumenterar för, partiet blir ändå beroende av stöd från andra partier för att få igenom sin politik. Fokus hamnar därför på förutsättningarna att få igenom politiska förslag, inte på de politiska förslagen i sig. Nyhetsbevakningen får färre incitament att behandla konsekvenserna av olika politiska förslag, i stället koncentreras nyhetsrapporteringen på maktspelet mellan regering och opposition.

2.) Politisk mobilisering längs den frihetlig-auktoritära GAL/TAN-dimensionen. Historiskt sett har vänster-högerdimensionen strukturerat svensk politik. Så är fortfarande fallet. Men på senare tid har vi sett ett uppsving i debatten för frågor som i stället förknippas med GAL/TAN-dimensionen, som till exempel identitets- och livsstilsfrågor, flyktingfrågor, samt frågor kring brott och straff. Är det kanske svårare att kompromissa i frågor som hänger samman med GAL/TAN-skalan än på vänster-högerskalan, eftersom de anses beröra absoluta värden? Vänster-högerfrågor kretsar i stället kring (materiell) resursfördelning, vilket underlättar kompromisser? Svårigheten att utarbeta kompromisser bidrar till ett förhöjt tonläge i debatten.

3.) Minskat förtroende för traditionella partier. På flera håll i Europa har de traditionella partierna - främst socialdemokrater och högerpartier - förlorat väljarstöd till förmån för framväxande populistiska och ofta nationalkonservativa partier. Utvecklingen hänger samman med globaliseringen och samhällenas individualisering och bidrar till mobiliseringen längs GAL/TAN-dimensionen.

Jag är givet detta lite bekymrad för den stundande valrörelsen 2018. Risken finns att traditionella politiska sakfrågor kommer att spela en underordnad roll och att samtalstonen präglas av grinighet, arrogans och ömsesidig misstro. Sverige kan och förtjänar bättre.

Anders Borg-skandalen. Om ursäkter och ansvarstagande.

Förre finansministern Anders Borgs agerande på en privat tillställning förra helgen har väckt stor debatt. Enligt källor till media ska Anders Borg till exempel ha agerat hotfullt, visat sitt kön och kallat kvinnor för "hora". Polisen har inlett en förundersökning med brottsrubriceringen sexuellt ofredande, olaga hot och eventuellt förolämpning.

Jag vet förstås inte vad Borg gjorde och inte gjorde, eller huruvida hans handlingar var brottsliga. Men diskussionen ger upphov till några principiella reflektioner om ursäkter och ansvarstagande i svensk politik.

1.) Kommentarsfältet på Anders Borgs Facebooksida fylldes snabbt av i huvudsak stöttande kommentarer, från kända och okända personer. Kommentarerna skiftade från konspirationsteorier om att läckorna syftar till att ta bort fokus från Transportstyrelsens it-skandal till överslätande kommentarer om att vi alla kan begå misstag eller till och med att vi alla vid något tillfälle har betett oss som Anders Borg. Alla kan göra fel. Ta hand om dig, skrev till exempel Moderaternas talesperson i rättspolitiska frågor Tomas Tobé.

Läsaren av denna blogg vet att jag är den förste att bejaka att alla kan göra fel och att alla ska få en andra chans. Men det som sticker i Anders Borgs kommentarsfält är förminskandet av de handlingar han påstås ha begått. Om det varit till exempel en ensamkommande flyktingpojke som stod under polisundersökning för sexuellt ofredande och olaga hot tror jag inte att de som nu försvarar Anders Borg lika snabbt hade kommit med kommentarer som Alla kan göra fel eller Vem har inte gjort detsamma. Jag är väldigt trött på den repressiva retorik som kännetecknar svensk politiskt debatt i dag. Jag blir än mer trött när de som går i täten för denna retorik plötsligt gör undantag för sina egna kompisar och vänner. Dessutom - jag har varit på rätt många sena fester i mitt liv. Jag har i princip aldrig sett någon uppföra sig på det sätt som Anders Borg påstås ha gjort.

Det vore befriande för svensk politik om de regler man sätter upp för andra tillämpas också när det gäller ens egna kompisar eller favoriter.

2.) Anders Borg har bett om ursäkt för sitt beteende. Eller har han det? På sin Facebooksida skriver Anders Borg att han varit på fest och "drabbades av en blackout". Han har i efterhand fått höra att han betedde sig mycket olämpligt och han vill "uppriktigt be om ursäkt till de närvarande som tog illa vid sig". Som tog illa vid sig? Det rakaste hade väl varit att säga "jag ber om ursäkt för mitt beteende", inte att relativisera det genom att rikta ursäkten endast till de "som tog illa vid sig". Britta Svensson är inne på samma sak i Expressen: Han skriver att han "drabbades" av en blackout. Han dricker inte mer än de flesta. En hård press han "varit under" "måste ha tagit ut sin rätt". Sammanfattningsvis: jag är inte ansvarig. Han vet inte själv vad han har gjort utan "har fått höra i efterhand". Han begick inte övergrepp mot andra människor utan "betedde mig mycket olämpligt". Han ber inte förbehållslöst om ursäkt, utan bara till dem "som tog illa vid sig".

Jag har vid flera tillfällen skrivit om hur svenska politiker ber om ursäkt och ändå inte. En ursäkt ska vara en ursäkt och ansvaret ska alltid ligga på den som ber om ursäkt. Annars är det bättre att låta bli.

3.) Anders Borg har på sin Facebooksida också kritiserat Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra för hennes uttalanden om skandalen. Borg skriver: Anna Kinberg Batra väljer att kommentera mediarykten baserade på hörsägen och kalla dessa för "anklagelser". Jag känner mig djupt besviken. Jag kan inte förstå hur en tidigare kollega och nära vän kan välja att göra politiska poänger på basis av rykten. Anna Kinberg Batras omdöme har ofta ifrågasatts, jag kan känna allt större förståelse för det ifrågasättandet.

Jag har lite svårt att förstå Anders Borgs kritik. Anna Kinberg Batra säger till Aftonbladet: Självklart är det så att man måste stå till svars för sina handlingar. Även om Anders Borg inte har uppdrag för Moderaterna nu så ser jag mycket allvarligt på det som han anklagas för att ha gjort och det är bra att det utreds. Vi moderater tar varje sådan anklagelse på väldigt stort allvar. Det pågår faktiskt en polisiär förundersökning. Anna Kinberg Batra är mycket noga med att markera att det är de handlingar som Anders Borg anklagas för som hon ser mycket allvarligt på, inte Borgs beteende (som hon ju förstås inte kan ha någon kunskap om). Och det pågår faktiskt en förundersökning. Så här tycker jag att Anna Kinberg Batra på ett bra och konsekvent sätt lyckas fördöma den typ av handlingar som Anders Borg anklagas för att ha begått från att på något sätt ta ställning i skuldfrågan.

Det är bra gjort av Anders Borg att såsom situationen nu utvecklat sig avsäga sig sina uppdrag för Kinnevik och Bima. Jag hoppas att han nu får det stöd han behöver för att se till att det som hände i helgen aldrig upprepas. Och att de personer som närvarade vid tillställningen och kan ha behov av stöd och har rätt till upprättelse också får det.

En annan fråga är vad Anders Borg-skandalen och den efterföljande debatten säger om läget i svensk politik i dag. Jag ska försöka återkomma till den frågan inom kort.

Det är nog nu. Sluta utvisa människor till Afghanistan!

Allt fler höjer sina röster för att Sverige ska sluta utvisa människor till det osäkra Afghanistan. I dag läser jag hur Pingströrelsen vädjar till Sveriges politiker om ett stopp för utvisningar av ensamkommande barn och unga. Även om vi inte kan hjälpa världens alla flyktingar, är vår vädjan att de som redan finns i vår närhet ges medmänskligheten att få stanna i Sverige, skriver ett stort antal företrädare för Pingst i ett upprop.

Pingstförsamlingar runt om i Sverige jobbar med ensamkommande ungdomar genom bland annat språkcaféer, kurser i svenska och olika sportevenemang, men också genom att inkludera ensamkommande i församlingsverksamheten i stort. Kyrkan står av tradition för barmhärtighet och välkomnande. Sverige också, och det vill vi värna, säger Christer Tornberg, företrädare för Pingst Integration. Rädda Barnen, Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan och Sveriges Kristna Råd finns bland dem som uttalat sig i motsvarande riktning. Även Liberalerna och Centerpartiet vill se en förändring.

Afghanistans vice flyktingminister Dr Alema har tidigare vädjat till omvärlden att sluta skicka asylsökande människor till Afghanistan. I en intervju med Blanks Spot Project står hon fast vid sin vädjan: Vår önskan är att våra internationella partners, särskilt de länder som samarbetar med Afghanistan, avbryter utvisningen av afghaner till deras hemland på grund av de rådande omständigheterna och att de omvärderar situationen i Afghanistan, säger hon.

Det går nästan inte en dag utan att vi läser om nya blodiga terrordåd i Afghanistan. För ett par dagar sedan dödades 37 personer i ett sprängdåd, ett 60-tal personer skadades. En färsk rapport från Migrationsverket beskriver hur säkerhetsläget i Afghanistan avsevärt försämrats och sannolikt kommer att försämras ytterligare. Svenska UD anser Afghanistan som så farligt att man avråder alla svenska från att åka dit. Inget enskilt område i Afghanistan betecknas som säkert. Kvinnor och barn är mycket utsatta grupper och utsätts systematiskt för våld, diskriminering och grova kränkningar, slår UD fast i sin rapport om situationen för mänskliga rättigheter i landet.

Det är nog nu. Sluta utvisa människor till Afghanistan!

"Hårdare tag"-retoriken lever vidare. Nu vill M kunna sätta människor utan giltiga papper i fängelse

Det går en repressiv våg genom svensk politik. Under den populistiska högervinden är det "hårdare tag" som prioriteras. För ett par månader sedan stod partiföreträdare i kö för att ansluta sig till förslaget om att sätta fotboja på asylsökande som fått avslag på sina asylansökningar. I dag är det Moderaterna som vill kunna sätta människor i fängelse om de uppehåller sig i Sverige utan tillstånd. Partiets migrationspolitiska talesperson Johan Forssell skriver i Svenska Dagbladet att människor som gör sig skyldiga till "olovlig vistelse" i landet ska kunna dömas till fängelse.

I svallvågorna efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm formulerade sig framträdande politiker på ett sätt som riskerar att stigmatisera människor som redan lever i en utsatt situation. Särskilt oroväckande var antydningarna om att människor som fått avslag på sina asylansökningar skulle vara potentiella terrorister. Om man inte får vara i Sverige ska man avvisas. Om det hade fungerat som det ska hade 39-åringen inte varit på Drottninggatan i fredags, skrev till exempel moderatledaren Anna Kinberg Batra på twitter några dagar efter terrordådet. Även Stefan Löfven formulerade sig på ett sätt som indirekt knöt terrordådet till människor som fått avslag på sina asylansökningar.

Ja, det är viktigt att vi motverkar uppkomsten av parallellsamhällen i Sverige. Men den som tror att fängelsestraff för människor som gått under jorden för att slippa utvisas är ett bra medel lär nog bli besvikna. I stället är det viktigt att samhället avsätter resurser för att hjälpa människor som fått ett utvisningsbeslut, vars uppehållstillstånd har löpt ut eller återkallats och människor som aldrig har sökt uppehållstillstånd till ett anständigt liv under den tid de befinner sig i Sverige. Att sätta dessa människor i fängelse lär knappast motverka uppkomsten av parallellsamhällen.

Vi får väl se om det blir samma kapplöpning om att ansluta sig till Moderaternas förslag denna gång som det blev när förslaget om fotboja för asylsökande som fått avslag på sina ansökningar lanserades. Jag hoppas att Socialdemokraterna förmår stå emot. Säker är jag inte.

Richard Herrey tar steget in i politiken. Det borde du också göra.

Richard Herrey tar steget in i politiken och kandiderar för Moderaterna i Stockholms län till riksdagen i valet 2018. Det tycker jag är alldeles utmärkt och fler borde följa hans exempel. Inte nödvändigtvis då att kandidera för Moderaterna, men att gå med i ett politiskt parti i stället för att nöja sig med att gnälla över samhällsutvecklingen.

Under senare år har artisten och radioprofilen Richard Herrey också uppmärksammats för sitt twitterkonto där han kontinuerligt kommenterar politiska skeenden. Jag är nästan alltid oenig med honom, men jag uppskattar hans engagemang och ihärdighet. Och jag uppskattar att han nu följer upp sitt engagemang på ett sätt som också - om han skulle bli vald - gör det möjligt att utkräva politiskt ansvar av honom.

Antalet partimedlemmar i Sverige har under en 20-årsperiod mer än halverats. Samtidigt har svenska folkets politiska intresse eller politiska engagemang inte minskat. Men alltfler väljer andra plattformar för sitt politiska engagemang än de politiska partierna. Det är ett problem eftersom de politiska partierna fyller en så central roll i vår representativa demokrati, inte minst genom att nominera kandidater i val till de beslutsfattande politiska församlingarna. Om avståndet mellan de politiska partierna och medborgarna vidgas riskerar det på sikt att urholka förtroendet även för demokratin som styrelseskick.

Så följ Richard Herreys exempel - gå med i ett politiskt parti!

Som bonus får ni här bröderna Herreys vinnande megahit "Diggi loo diggi ley" från Eurovision Song Contest 1984. Lyssna och titta - själv gör jag det med skräckblandad förtjusning.

Stefan Löfvens regeringsombildning

Ur en svår position valde Stefan Löfven en av de mindre dåliga lösningarna. Genom att ombilda regeringen och entlediga två av de tre ministrar som hotades av misstroendeförklaring går Stefan Löfven oppositionen delvis till mötes. Samtidigt låter han försvarsminister Peter Hultqvist sitta kvar. Det är mot Peter Hultqvist som den svagaste kritiken riktats, och han är uppskattad av försvarssektorn och i väljaropinionen. Det är tveksamt om allianspartierna verkligen vinner på att kalla in riksdagen mitt i sommaren för att fullgöra misstroendeförklaringen mot honom. I stället kan det komma att uppfattas som grälsjukt och som ett kostsamt uttryck för symbolpolitik.

Visst kunde Stefan Löfven ha valt en mer offensiv linje, till exempel genom att utlysa extra val. Men i så fall hade hela hösten fått ägnas åt valkampanj, i stället för att driva politik och utnyttja de gynnsamma budgetförutsättningarna. Det är också oförutsägbart vilka partier som skulle vinna eller förlora på ett extraval i detta läge.

Stefan Löfven kunde ha avgått och överlåtit åt talmannen att sondera förutsättningarna för ny regeringsbildare. Det är mycket möjligt att den processen slutat i att Stefan Löfven hade återkommit som statsminister. Men säkert är det inte. Och även denna väg hade medfört ökat fokus på det politiska spelet på bekostnad av de politiska sakfrågorna.

Så jag är rätt så nöjd. Det finns en risk att allianspartierna nu börjar agera efter "mycket vill ha mer"-principen och sprider misstroendeförklaringar om sig. Men de når snart en gräns där trovärdigheten i deras agerande i så fall urholkas. Om deras misstroende mot regeringens ministrar är så stort att de sätter i system att använda ett av riksdagens allra tyngsta redskap för att konrollera regeringen - varför tar de i så fall inte över regeringsmakten själva. De kan avsätta regeringen vilken dag de vill, med hjälp av Sverigedemokraterna.

Jag tycker den nya regeringen ser bra ut, även om jag också gärna hade välkomnat några yngre förmågor. Nu hoppas jag på en höst med skarpa diskussioner mellan vänster och höger och en regeringspolitik präglad av jämlikhet, hållbar utveckling, feminism samt en human och generös flyktingpolitik.

Allianspartiernas misstroendeförklaring - det politiska spelet sätts framför sakpolitiken

Allianspartierna väljer att väcka misstroendeförklaring mot tre enskilda statsråd: försvarsminister Peter Hultqvist, infrastrukturminister Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman. Utifrån kortsiktiga partitaktiska skäl är agerandet fullt begripligt. Allianspartierna har varit svårt pressade och i akut behov av att visa handlingskraft. Men genom sitt agerande föregriper allianspartierna konstitutionsutskottets granskning och urholkar därigenom också konstitutionsutskottets status och ställning.

Alla är överens om att Stefan Löfven borde ha informerats om läget långt tidigare än vad som skedde. Varför han inte blev informerad är en viktig fråga. Den behöver utredas noga av två skäl. För det första för att man ska kunna vidta åtgärder så att det inte händer igen. För det andra för att politiskt ansvar ska kunna utkrävas på så saklig och seriös grund som möjligt.

Nu väljer allianspartierna att prioritera det politiska spelet framför sakpolitiken. Det tycker jag är synd.

Apropå it-skandalen: om misstroendeförklaringar och politiskt ansvarsutkrävande

I dag tisdag håller riksdagens försvarsutskott och justitieutskott extra sammanträden för att få ytterligare information om it-skandalen på Transportstyrelsen. Vid sammanträdena medverkar bland annat försvarsminister Peter Hultqvist och inrikesminister Anders Ygeman. Det är bra. Vi behöver få största möjliga klarhet kring vad som hänt och varför det hänt.

Nu pågår en diskussion om huruvida allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna (och kanske till och med Vänsterpartiet) genom misstroendeförklaring tänker försöker avsätta något eller några statsråd. Den diskussionen lär föras med än större intensitet efter dagens utskottssammanträden.

Min inställning till politiskt ansvarsutkrävande i denna skandal överensstämmer i stort med den som tidigare statsvetarprofessorn Olof Petersson ger uttryck för i måndagens Studio Ett i P1. Olof Petersson menar att frågan om misstroendevotum är för tidigt väckt eftersom det fortfarande finns för många frågetecken. Det är alldeles för tidigt att börja med ansvarsutkrävande innan man vet riktigt vad som har hänt, säger han och uppmanar riksdagens konstitutionsutskott att snabbt tillsätta en granskningskommitté.

First things first. Först en ordentlig och oberoende utredning om vad som har hänt, därefter politiskt ansvarsutkrävande. Det är så det borde gå till, och det oavsett om det är de rödgröna eller allianspartierna som innehar regeringsmakten. Se gärna till att konstitutionsutskottets granskning genomförs så effektivt att frågan om det politiska ansvarsutkrävandet inte skjuts på en obestämbar framtid utan kan hanteras under hösten/vintern 2017/2018.

Men allianspartierna står under stark press från sina medlemmar och sympatisörer att visa handlingskraft nu. Det finns därför en risk att de avstår från att invänta resultaten från en oberoende utredning och i stället försöker plocka lättköpta politiska poäng genom att avsätta en minister. Den rödgröna minoritetsregeringen har kunna styra landet eftersom allianspartierna i praktiken fortsätter att efterleva Decemberöverenskommelsen, trots att de formellt har sagt upp den. Allianspartierna lägger ingen gemensam budget och trots att det finns en högermajoritet i riksdagen tillåts den rödgröna minoriteten regera. Situationen är oerhört påfrestande för borgerligheten. Att avsätta ett statsråd blir ett sätt att hantera allianspartiernas interna frustration och försöka visa handlingskraft, att påminna regeringen och väljarna om att Stefan Löfven faktiskt leder en minoritetsregering.

Det finns emellertid åtminstone två saker som talar emot att allianspartierna väljer att redan nu gå fram med en misstroendeförklaring.

För det första: Allianspartierna har en svår pedagogisk uppgift i att förklara varför de väljer att gå fram med en misstroendeförklaring nu i stället för att invänta konstitutionsutskottets pågående granskningsarbete av vad som hänt. Alliansen riskerar att uppfattas som att man prioriterar det politiska spelet på bekostnad av ett seriöst agerande i den politiska sakfrågan.

För det andra: Mot vem eller vilka ska man rikta misstroendeförklaringen, och varför? Just nu är det få som på allvar kritiserar regeringens sätt att hantera krisen i sak, kritiken handlar främst om brister i kommunikationen - vilket ju är en fråga av något mindre dignitet. Vem ska man rikta misstroendeförklaringen emot? Statsminister Stefan Löfven är utesluten, eftersom varken Centerpartiet eller Liberalerna vill utlösa en regeringskris. Anna Johansson är formellt ansvarig för Transportstyrelsen, men hon säger sig inte ha fått någon information själv förrän i januari 2017. Är det trovärdigt att avsätta en minister för att denne inte har blivit informerad? Peter Hultqvist och Ander Ygeman är båda "folkkära" ministrar och att försöka. avsätta dem för en informationsfråga är inget självklart val. Dessutom lever Alliansen i osäkerhet över vilket motdrag Stefan Löfven kommer att göra om det väl väcks misstroendeförklaring i riksdagen. Så länge Alliansen inte är beredd att ta över regeringsansvaret riskerar deras olika utspel att bli "musen som röt".

Så situation är komplicerad. Jag hoppas att allianspartierna besinnar sig och avstår från att föregripa granskningsprocessen med en misstroendeförklaring. Men säker är jag inte. Och för tydlighetens skull - jag ser det inte som självklart att de rödgröna skulle ha agerat annorlunda om rollerna varit de omvända. Här finns en politisk logik som gör det svårt för de politiska partierna och som kräver ett starkt ledarskap för att orka stå emot.

Här kan du läsa mer om vad en misstroendeförklaring är och hur det går till.

Om it-skandalen och Stefan Löfvens pressträff

Igår formulerade jag tre grundfrågor för att analysera it-skandalen på Transportstyrelsen: 1.) Vad är det som har hänt? 2.) Vilka blir konsekvenserna för Sverige? 3.) Var återfinns det politiska ansvaret? På vilket sätt bidrog då dagens pressträff med Stefan Löfven till att bringa klarhet kring dessa tre frågor?

1.) Vad är det som har hänt? Här framkom egentligen ingen nytt i förhållande till det vi visste tidigare. Däremot berättade Stefan Löfven att regeringen ska utse en utredare för att ta reda på hur det kunde hända.

2.) Vilka blir konsekvenserna för Sverige? Inte heller här tillkom det så mycket nytt. Säpochefen Anders Thornberg och ÖB Micael Bydén betonade förstås allvaret i det inträffade, men var mycket försiktiga i sina bedömningar av konsekvenserna. Med det vi vet i dag så har inte detta haft en påtaglig påverkan på försvarsmaktens samlade operativa förmåga, sa till exempel ÖB Micael Bydén.

3.) Var återfinns det politiska ansvaret? Stefan Löfven berättade att han inte fick information om situationen förrän i januari 2017. Med tanke på att Löfven själv beskrivit det inträffade som "synnerligen allvarligt" och "ett haveri" är det förstås uppseendeväckande att han inte blev informerad i ett tidigare skede. Inte heller infrastrukturminister Anna Johansson nåddes av informationen förrän i januari 2017, trots att hon har ansvaret för Transportstyrelsen som myndighet. Inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist tycks ha haft informationen redan våren 2016. Jag hade velat haft denna informationen tidigare, sa Stefan Löfven. Någonstans har således kommunikationen gått fel, och detta måste självklart utredas och åtgärdas. Konstitutionsutskottets granskningsarbete blir här ett viktigt redskap.

Stefan Löfven valde också att under hela våren inte informera oppositionen eller svenska folket om detta mycket allvarliga haveri som riskerade att påverka Sveriges säkerhet och enskilda individers säkerhet och integritet. Jag tror det hade varit bättre med större transparens i denna fråga.

Det är utmärkt att regeringen nu avser att lägga förslag om starkare gränser för myndigheters utkontraktering/oursourcing av verksamheter. Säpo har under många år varnat för farorna med utkontraktering i denna form. Transportstyrelsen tog beslutet om utkontraktering i februari 2014.

Igår efterlyste jag en oberoende granskningskommission som med expertkompetens och trovärdighet skulle besvara de tre frågorna ovan. Stefan Löfvens besked idag om att tillsätta en särskilt utredare är i alla fall ett steg på vägen. Det är viktigt att utredarens direktiv inte blir för snäva. De styrningsproblem som synliggjorts kan mycket väl vara generella och därför behöva åtgärdas på en övergripande nivå.

Nu får vi se om oppositionen förmår invänta utredningens resultat och konstitutionsutskottets granskningsarbete eller om det interna trycket blir så stort att man i stället går fram med misstroendevotum mot någon eller några enskilda ministrar. Till den frågan avser jag att återkomma under morgondagen.

Jag kommenterar händelseutvecklingen för bland annat Aftonbladet och för Göteborgs-Posten.

Om it-skandalen på Transportstyrelsen

Många har hört av sig och efterfrågat mina synpunkter på Transportstyrelsens it-skandal. Dagens Nyheter har i sin granskning gjort ett mycket skickligt och journalistiskt relevant arbete. Skandalen kan diskuteras utifrån följande tre frågeställningar.

1.) Vad är det som har hänt? År 2015 beslöt Transportstyrelsens att outsourca driften av bland annat fordons- och körkortsregistret, som tidigare sköttes av Trafikverkets datacentral i Örebro, till IBM. Outsourcingen innebar att driften togs över av utländska dataexperter som inte säkerhetskontrollerats. Beslutet innebar att Transportstyrelsen medvetet gjorde avsteg från tre lagar: Säkerhetsskyddslagen, Personuppgiftslagen och Offentlighets- och sekretesslagen. Säpo rekommenderade att outsourcingen skulle avbrytas, men Transportstyrelsen valde ändå att låta IBM fortsätta arbetet med icke säkerhetskontrollerad personal.

Det tycks klarlagt att Transportstyrelsen genom dess tidigare generaldirektör och styrelse gjort grova felbedömningar i sitt arbete. Oavsett vilka konsekvenserna av outsourcingen till IBM blir för Sverige är det oacceptabelt att en myndighet i sin verksamhet bryter mot lagen, i detta fall dessutom stick i stäv med Säpo:s rekommendationer och med risk att läcka hemliga uppgifter till främmande makt. Tidigare generaldirektören Maria Ågren har också erkänt och fått ett strafföreläggande på 70 dagsböter för grov oaktsamhet.

2.) Vilka blir konsekvenserna för Sverige? Det enkla svaret på denna fråga är: vi vet inte. Det vi vet är att utländsk makt genom de icke säkerhetskontrollerade dataexperterna skulle ha kunna få tillgång till uppgifter som vore av men för rikets säkerhet. Men det är inte klarlagt om så också verkligen blivit fallet. Bland de uppgifter som nämns som skulle ha kunnat läcka ut återfinns personuppgifter om Sveriges hemliga agenter med falska identiteter, som verkar antingen i utlandet eller med infiltration i vänster- respektive högerextrema rörelser i Sverige, Samt känslig information om hamnar, broar, tunnelbana och vägar.

Informationen är mycket knapphändig - både om vilken typ av uppgifter som riskerat att läcka ut samt om den verkligen har läckt ut. De uppgifter som diskuteras är dock av en sådan dignitet att det otvivelaktigt skulle skada Sveriges säkerhet om det visar sig att de kommit främmande makt eller andra relevanta aktörer tillhanda.

3.) Var återfinns det politiska ansvaret? Enligt Säpo:s förhörsprotokoll informerade Transportstyrelsens dåvarande generaldirektör Maria Ågren regeringen om sitt beslut om ”avsteg från lagen” i februari 2016. Därefter dröjde det elva månader tills regeringen beslöt att entlediga generaldirektören från sitt uppdrag. Infrastrukturminister Anna Johansson uppger att uppgifterna inte nådde henne förrän i januari 2017, men att hennes statssekreterare hade fått informationen betydligt tidigare. Inrikesminister Anders Ygeman säger sig ha informerats redan 2016, i samband med att en förundersökningen mot Maria Ågren inleddes. Borde eller kunde Anna Johansson respektive Anders Ygeman ha agerat tidigare? När informerades statsministern? Och vilket ansvar ligger på tidigare regeringar, som möjliggjort att känsliga it-tjänster kan läggas på utländsk entreprenad?

Så vad är det som har hänt, vilka blir konsekvenserna för Sverige och var återfinns det politiska ansvaret? Frågetecknen är många. Självklart måste saken utredas i grunden. Konstitutionsutskottet har en viktig uppgift att fylla i den processen. Jag är inte säker på att konstitutionsutskottets granskning kommer att vara tillräcklig. Det är möjligt att det behövs en större, oberoende granskningskommission för att med expertkompetens och trovärdighet besvara frågorna ovan. Resultaten av konstitutionsutskottets och granskningskommissionens rapporter skulle därefter ligga till grund för utkrävande av politiskt ansvar.

Hur värnar vi demokratin - i ljuset av Trump och utvecklingen i Polen?

Med klar majoritet - 235 röster mot 192 - röstade det polska parlaments underhus idag igenom ett lagförslag som stärker regeringens kontroll över rättsväsendet och som innebär att samtliga ledamöter av Högsta domstolen avsätts. Förslaget är en av flera lagändringar som begränsar rättsväsendets oberoende i Polen.

I USA har president Donald Trump attackerat rättsväsendet, bland annat genom att flera gånger uttala sig nedsättande om enskilda domare och domstolsbeslut. Trumps beslut att avskeda FBI-direktören James Comey samtidigt som FBI undersökte Trumps kopplingar till Ryssland uppfattades av många som ett angrepp på det amerikanska rättsväsendets oberoende.

Parallellt med angreppen på det oberoende rättsväsendet florerar konspirationsteorier om att massmedia "mörkar" sanningar om bland annat invandring, och antisemitiska tankefigurer om att miljardären George Soros finansierar och indirekt styr den amerikanska proteströrelsen mot president Donald Trump.

Den politiska demokratin består av två grundkomponenter - folkviljans förverkligande och mänskliga rättigheter. Utöver dessa brukar vikten av ett oberoende rättsväsende lyftas fram. Komponenterna hänger samman. En demokratisk stat där medborgarna i fria val beslutar att avskaffa till exempel yttrande- mötes- och tryckfriheten kan knappast längre göra anspråk på att kalla sig för en demokrati. Folkviljans förverkligande kräver mänskliga rättigheter för att kunna mobiliseras och komma till uttryck. Ett oberoende rättsväsende är viktigt för att en regering inte ska kunna använda domstolarna till att sätta åt oppositionen och bruka lagarna till att stärka sin egen makt.

Det är inte bara i USA och Polen som vi på senare tid i västliga demokratier har kunnat iaktta angrepp på de mänskliga rättigheterna. Jag vill vara tydlig på denna punkt: om lagar om mänskliga rättigheter står i vägen för att ta itu med extremism och terrorism så kommer vi att ändra dessa lagar, sa till exempel Storbritanniens premiärminister Theresa May efter att sju människor dödats i ett brutalt dåd i London för några veckor sedan.

Hur ska vi då bäst skydda de mänskliga rättigheterna i de västliga demokratierna och i Sverige i dag? Vi kan inte längre förutsätta att auktoritära, nationalkonservativa partier med populistisk retorik som till exempel Sverigedemokraterna varaktigt utestängs från politiskt inflytande. De mänskliga rättigheterna har ett ganska starkt grundlagsskydd i Sverige i dag. Men de är inte huggna i sten.

En möjlighet vore att  införa en Författningsdomstol med uppgift att pröva nya lagars förenlighet med grundlagen. Jag har länge varit motståndare till en sådan. Jag delar kollegan Bo Rothsteins uppfattning att sådana domstolar riskerar att bli politiserade, men utan möjlighet för medborgarna att utkräva politiskt ansvar. Det är också svårt att hitta belägg för att sådana domstolar eller motsvarande institutioner är effektiva och verkligen utgör ett starkt värn för de mänskliga rättigheterna.

Jag är fortfarande motståndare till en svensk författningsdomstol. Men kanske börjar mitt motstånd vackla? Jag ser gärna en förutsättningslös diskussion om hur en sådan domstol skulle kunna arbeta för att se till att vi inte får en utveckling där de grundlagsskyddade mänskliga rättigheterna urholkas genom annan lagstiftning. Eller finns det andra sätt att starkare värna de mänskliga rättigheternas ställning? Det vi nu ser hända i Polen och USA är en varningssignal som måste tas på allvar.

Striden om Obamacare. Förödmjukande nederlag för Trump och republikanerna.

USA:s president Donald Trump får utstå ännu ett politiskt nederlag när det nu står klart att senaten återigen skjuter upp omröstningen om att avskaffa sjukförskringssystemet Obamacare. Republikanerna i senaten är visserligen enade om att Obamacare ska avskaffas. Men de är djupt oeniga om vad Obamacare ska ersättas med. En gruppering anser att det nya förslaget inte går tillräckligt långt i avskaffandet av Obamacare, en annan gruppering anser att det går alldeles för långt. Skiljelinjen ligger bland annat i synen på statens ansvar för att se till att medborgarna har ett fullgott sjukförsäkringsskydd och hur många oförsäkrade medborgare man är beredd att acceptera.

Oförmågan att avskaffa Obamacare är djupt förödmjukande för republikanerna. Att avskaffa Obamacare var ett av partiets och Donald Trumps absolut viktigaste vallöften. Nu har republikanerna egen majoritet i båda kongressens kammare, representanthuset och senaten, samt innehar presidentposten. Ändå förmår partiet inte samla sig till ett förslag som får majoritet.

Reedan 2013 - när jag var gästforskare vid New York University - skrev jag flera texter om den djupa sprickan i republikanerna. Partiet hålls nu ihop av de extremt gynnsamma politiska förutsättningarna. Genom majoriteten i representanthuset och senaten och innehavet av presidentposten har partiet en unik möjlighet att genomföra sin politik och sätta varaktiga avtryck i det amerikanska samhället. Under förutsättning att man kan komma överens om vilken politik det är som ska genomföras, förstås.

Det är alldeles för tidigt att blåsa faran över för Obamacare. Republikanerna kan ta omtag på frågan och återkomma under hösten eller ännu längre fram med ett mer genomarbetat och bättre förankrat förslag. Partiet kan också försöka få stöd för ett principbeslut om att Obamacare ska avskaffas inom en viss tidsperiod, och vänta med förslag om vad som ska komma i stället. I bästa fall, utifrån mina utgångspunkter, är republikanerna så oeniga att det öppnar för ett blocköverskridande samarbete där demokraterna tillsammans med delar av republikanerna formulerar förslag som åtgärdar några av de problem som är förknippade med Obamacare. Men amerikansk politik är just nu än mer svårförutsägbar än vanligt.