Årets mottagare av Nobels fredspris - Martti Ahtisaari - säger i Ekots lördagsintervju att han skäms över att världssamfundet ännu inte löst konflikten i Mellanöstern. Marti Ahtisaari säger att det saknas en seriös politisk vilja i USA och EU att åstadkomma en lösning, och att det var fel av väst att bojkotta den palestinska Hamasrörelsen, som ju vann palestiniernas parlamentsval 2006. Vi uppmuntrar människor att ha ett val, och sedan när valet hålls, och anses relativt fritt och demokratiskt, så säger vi att "tyvärr, fel människor vann", säger han.
Jag delar såväl Ahtisaaris bedömningar som känslor. Läget i Mellanöstern har väl heller inte direkt ljusnat efter beskeden om att Israel sannolikt går mot nyval. Helt säkert att det verkligen blir nyval är det i skrivande stund inte, det finns en möjlighet att president Shimon Peres kommer att be Tzipi Livni från Kadima-partiet att göra en sista ansträngning under den vecka som fortfarande ryms inom de tidsramar som den israeliska konstitutionen medger.
Om det blir nyval är frågan om Tzipi Livni går in i valrörelsen med en förlorarstämpel på sig, eftersom hon en smula oväntat misslyckats med försöken att bilda en ny koalitionsregering. Eller kommer hon, som en del tror (eller möjligen hoppas) i stället att framstå som en stark och okorrumperad ledare som valde nyval trots ett svårt opinionsläge och i stället för att kohandla och ge efter för makthungriga småpartier?
I ett nyval kommer Kadima och det socialdemokratiska Labour att konkurrera om samma väljare, och risken finns att de sliter varandra i stycken medan högerblocket Likud sitter på första parkett och gnuggar händerna. Jag har tidigare uttalat tvivel om huruvida Kadima verkligen klarar en period i opposition, och det tvivlet kvarstår.
En Likudseger kommer inte precis att underlätta fredsprocessen, för att uttrycka det milt. En högerseger med bristande förhandlingsvilja kommer sannolikt att stärka stödet för Hamas på de ockuperade områdena, och risken ökar för en militär urladdning mellan Hamas och Fatah på Västbanken.
Vill världssamfundet verkligen ha en sådan utveckling? I så fall kommer åtminstone jag att fortsätta att skämmas. Är det kanske trots allt så att hoppet står till att USA under en ny president omtolkar sina nationella intressen, och väljer att sätta verklig press på Israel för att få fram de eftergifter som är nödvändiga för att en fredlig och varaktig lösning skall bli möjlig?
Helt off topic vill jag också passa på att puffa för den blogg som min vän och kollega docent Henrik Oscarsson just har startat upp. Där kommer ni under den närmaste tiden att kunna läsa några av de skarpaste analyserna av svensk politik. Bloggen återfinner ni här.
2008-10-24
Om läget i Irak
Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) var en av dem som - i trots mot en i princip enig folkrättsexpertis - vägrade tillstå att den USA-ledda koalitionens angrepp på Irak våren 2003 var ett brott mot folkrätten. I en riksdagsdebatt den 26 april 2007 sträckte han sig så i alla fall så långt som att tillstå att: Det finns skillnader i synsätt på hur folkrätten ska tolkas i just detta fall.
Den socialdemokratiska regeringen beskrev entydigt USA-koalitionens krig som ett brott mot folkrätten (även om Göran Persson tvekade otillständigt länge innan han satte ned foten). Sedan de borgerliga partierna kom i regeringsställning 2006 har de varken återupprepat Göran Perssons formuleringar, eller hävdat att kriget var förenligt med folkrätten. I diplomatins diskurs innebär tystnaden att den förra s-regeringens bedömning fortfarande gäller som officiell svensk politik. Så den borgerliga regeringen administrerar en Irak-politik som åtminstone Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund inte tror på. Den frågan borde faktiskt upp till debatt.
I Irak dödas färre personer nu än tidigare, och det är en otrolig lättnad för det irakiska folket (och naturligtvis för oss - om än på en helt annan nivå -som följer konflikten på avstånd). Men krisen är ingalunda över. Våldet fortsätter och den politiska krisen kretsar nu kring det avtal som reglerar den fortsatta amerikanska närvaron i Irak - Status of Forces Agreement (SOFA). Tvisten mellan USA och det irakiska ledarskapet gäller en tidtabell för amerikanskt tillbakadragande samt straffrihet för amerikansk personal och kontraktsanställda.
Gällande avtal löper ut vid årsskiftet. Om parterna inte kommer överens kan FN gå in och tillfälligt förlänga det gällande avtalet. Men krisen fortsätter. Det är noterbart att Iran aktivt stöder det shia-styrda Irak i konflikten med USA. Går vi mot en utveckling av shiamuslimskt prästvälde även i Irak, med allt vad det skulle innebära för demokratin och kvinnornas rättigheter? Och hur skulle en framtida allians mellan Iran och Irak påverka maktbalansen och västs intressen i Mellanöstern?
Den som sår vind skall skörda storm, sägs det. Kriget mot Irak vilade på lögner och var en gigantisk politisk felbedömning. Lidandet och kaoset i Irak vittnar om värdet att bibehålla en stark folkrätt - och vådan av att slira i frågan om kravet på FN-mandat för militära interventioner.
Den socialdemokratiska regeringen beskrev entydigt USA-koalitionens krig som ett brott mot folkrätten (även om Göran Persson tvekade otillständigt länge innan han satte ned foten). Sedan de borgerliga partierna kom i regeringsställning 2006 har de varken återupprepat Göran Perssons formuleringar, eller hävdat att kriget var förenligt med folkrätten. I diplomatins diskurs innebär tystnaden att den förra s-regeringens bedömning fortfarande gäller som officiell svensk politik. Så den borgerliga regeringen administrerar en Irak-politik som åtminstone Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund inte tror på. Den frågan borde faktiskt upp till debatt.
I Irak dödas färre personer nu än tidigare, och det är en otrolig lättnad för det irakiska folket (och naturligtvis för oss - om än på en helt annan nivå -som följer konflikten på avstånd). Men krisen är ingalunda över. Våldet fortsätter och den politiska krisen kretsar nu kring det avtal som reglerar den fortsatta amerikanska närvaron i Irak - Status of Forces Agreement (SOFA). Tvisten mellan USA och det irakiska ledarskapet gäller en tidtabell för amerikanskt tillbakadragande samt straffrihet för amerikansk personal och kontraktsanställda.
Gällande avtal löper ut vid årsskiftet. Om parterna inte kommer överens kan FN gå in och tillfälligt förlänga det gällande avtalet. Men krisen fortsätter. Det är noterbart att Iran aktivt stöder det shia-styrda Irak i konflikten med USA. Går vi mot en utveckling av shiamuslimskt prästvälde även i Irak, med allt vad det skulle innebära för demokratin och kvinnornas rättigheter? Och hur skulle en framtida allians mellan Iran och Irak påverka maktbalansen och västs intressen i Mellanöstern?
Den som sår vind skall skörda storm, sägs det. Kriget mot Irak vilade på lögner och var en gigantisk politisk felbedömning. Lidandet och kaoset i Irak vittnar om värdet att bibehålla en stark folkrätt - och vådan av att slira i frågan om kravet på FN-mandat för militära interventioner.
2008-10-21
Medling i nöd och lust
I dag hade jag nöjet att delta i ett seminarium med Jan Eliasson, som under läsåret 2008-2009 är innehavare av Torgny Segerstedtprofessuren, en gästprofessur vid Göteborgs universitet till Torgny Segerstedts minne.
Jan Eliasson inledde kring temat Medling i nöd och lust och han gav bl a en insiktsfull skildring av Olof Palmes vedermödor som medlare i kriget mellan Iran och Irak under första hälften av 1980-talet. Palme var ju statsminister under stora delar av den tid då uppdraget pågick, och han plågades av att han som statsminister inte kunde protestera mot de svåra brott mot mänskliga rättigheterna som regimerna i såväl Iran som Irak begick, utan att dessa protester skulle försvåra hans verksamhet som medlare i kriget.
Ett motsvarande exempel finner vi från de år efter junikriget 1967 då Sveriges dåvarande Moskvaambassadör Gunnar Jarring verkade som FN:s generalsekreterares särskilda representant i Mellanöstern. Under dessa år hände det att Sverige valde att inte delta i generalförsamlingens debatter om läget i Mellanöstern, med den uttalade hänvisningen till att man inte ville störa bilden av Gunnar Jarring som en opartisk medlare i konflikten.
Huruvida den svenska regeringens tystnad under dess år verkligen hade sin grund i en genuin omsorg om Jarrings uppdrag är emellertid mera osäkert. Carl Lidbom har i sin memoarbok Reformist på sitt oförblommerade sätt uttryckt uppfattningen att Sverige "kröp bakom Gunnar Jarring" och använde Jarrings uppdrag som förevändning för att slippa ta ställning i en politiskt känslig och svårhanterad fråga.
I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons bokförlag, 1989) intervjuade jag flera av de utrikespolitiska beslutsfattare som verkade samtidigt som Gunnar Jarrings uppdrag pågick. Deras uppfattningar gick i sär. Så menade t ex dåvarande chefen för UD:s politiska avdelning Wilhelm Wachtmeister att: Jarrings uppdrag spelade stor roll för den svenska - och nordiska - återhållsamheten. Dåvarande FN-ambassadören (1964-70) och kabinettssekreteraren (1972-77) Sverker Åström menade i stället att: Jarrings uppdrag påverkade mycket litet, om ens något. Hänvisningarna till honom var mest 'spel för galleriet'.
Problematiken kring att kombinera ett deltagande i den internationella opinionsbildningen med en medlarroll har jag behandlat i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992).
En ny svensk medlingsinsats? Ja, varför inte i försöken att nå en överenskommelse mellan Fatah och Hamas och därigenom lägga grunden till den palestinska enhetsregering som är nödvändig för att nå reella framsteg i fredsprocessen.
Jan Eliasson inledde kring temat Medling i nöd och lust och han gav bl a en insiktsfull skildring av Olof Palmes vedermödor som medlare i kriget mellan Iran och Irak under första hälften av 1980-talet. Palme var ju statsminister under stora delar av den tid då uppdraget pågick, och han plågades av att han som statsminister inte kunde protestera mot de svåra brott mot mänskliga rättigheterna som regimerna i såväl Iran som Irak begick, utan att dessa protester skulle försvåra hans verksamhet som medlare i kriget.
Ett motsvarande exempel finner vi från de år efter junikriget 1967 då Sveriges dåvarande Moskvaambassadör Gunnar Jarring verkade som FN:s generalsekreterares särskilda representant i Mellanöstern. Under dessa år hände det att Sverige valde att inte delta i generalförsamlingens debatter om läget i Mellanöstern, med den uttalade hänvisningen till att man inte ville störa bilden av Gunnar Jarring som en opartisk medlare i konflikten.
Huruvida den svenska regeringens tystnad under dess år verkligen hade sin grund i en genuin omsorg om Jarrings uppdrag är emellertid mera osäkert. Carl Lidbom har i sin memoarbok Reformist på sitt oförblommerade sätt uttryckt uppfattningen att Sverige "kröp bakom Gunnar Jarring" och använde Jarrings uppdrag som förevändning för att slippa ta ställning i en politiskt känslig och svårhanterad fråga.
I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons bokförlag, 1989) intervjuade jag flera av de utrikespolitiska beslutsfattare som verkade samtidigt som Gunnar Jarrings uppdrag pågick. Deras uppfattningar gick i sär. Så menade t ex dåvarande chefen för UD:s politiska avdelning Wilhelm Wachtmeister att: Jarrings uppdrag spelade stor roll för den svenska - och nordiska - återhållsamheten. Dåvarande FN-ambassadören (1964-70) och kabinettssekreteraren (1972-77) Sverker Åström menade i stället att: Jarrings uppdrag påverkade mycket litet, om ens något. Hänvisningarna till honom var mest 'spel för galleriet'.
Problematiken kring att kombinera ett deltagande i den internationella opinionsbildningen med en medlarroll har jag behandlat i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992).
En ny svensk medlingsinsats? Ja, varför inte i försöken att nå en överenskommelse mellan Fatah och Hamas och därigenom lägga grunden till den palestinska enhetsregering som är nödvändig för att nå reella framsteg i fredsprocessen.
2008-10-18
De hemlösa?
I går fredag uppmärksammades de hemlösas situation i Göteborg, genom en manifestation som kallas De hemlösas natt. Bland arrangörerna återfanns bl a Stadsmissionen, Göteborgs Räddningsmission och Frälsningsarmén.
Antalet hemlösa i Göteborg uppgår enligt Kjell Larsson vid Stadsmissionen till drygt 130 personer. Jag måste erkänna att det är betydligt färre än vad jag hade trott, även om det är illa nog och varje enskilt människoöde måste tas på största allvar.
Jag har alltid känt mig lite stum inför den s k hemlösheten, och haft svårt att formulera förslag på politiska åtgärder för att komma åt problematiken Men igår slogs jag av en insikt. Jag tycker att beteckningen "de hemlösa" är vilseledande, och att den döljer i stället för att sprida ljus över problemen. Uttrycket "de hemlösa" skapar en falsk bild av att dessa människor skulle utgöra en homogen grupp med gemensamma problem, som i sin tur skulle kunna hanteras genom gemensamma åtgärder.
Men så är det ju inte. Under rubriken "de hemlösa" inryms individer eller grupper av individer som skiljer sig åt i centrala avseenden. Deras problem varierar mellan t ex psykisk sjukdom, alkohol- eller annat drogmissbruk och sociala eller ekonomiska svårigheter. Deras enda gemensamma nämnare i fattigdomen är just att de inte har något ordentligt boende och att de ofta sover under bar himmel.
Insikten om det vilseledande i uttrycket "de hemlösa" har kanske inte inneburit att jag har några färdiga lösningar på problemet. Men insikten har gjort mig bättre rustad att förstå problemet, och därmed i förlängningen givit mig förutsättningar att formulera politiska förslag för att i solidaritetens namn förbättra dessa människors livssituation.
Antalet hemlösa i Göteborg uppgår enligt Kjell Larsson vid Stadsmissionen till drygt 130 personer. Jag måste erkänna att det är betydligt färre än vad jag hade trott, även om det är illa nog och varje enskilt människoöde måste tas på största allvar.
Jag har alltid känt mig lite stum inför den s k hemlösheten, och haft svårt att formulera förslag på politiska åtgärder för att komma åt problematiken Men igår slogs jag av en insikt. Jag tycker att beteckningen "de hemlösa" är vilseledande, och att den döljer i stället för att sprida ljus över problemen. Uttrycket "de hemlösa" skapar en falsk bild av att dessa människor skulle utgöra en homogen grupp med gemensamma problem, som i sin tur skulle kunna hanteras genom gemensamma åtgärder.
Men så är det ju inte. Under rubriken "de hemlösa" inryms individer eller grupper av individer som skiljer sig åt i centrala avseenden. Deras problem varierar mellan t ex psykisk sjukdom, alkohol- eller annat drogmissbruk och sociala eller ekonomiska svårigheter. Deras enda gemensamma nämnare i fattigdomen är just att de inte har något ordentligt boende och att de ofta sover under bar himmel.
Insikten om det vilseledande i uttrycket "de hemlösa" har kanske inte inneburit att jag har några färdiga lösningar på problemet. Men insikten har gjort mig bättre rustad att förstå problemet, och därmed i förlängningen givit mig förutsättningar att formulera politiska förslag för att i solidaritetens namn förbättra dessa människors livssituation.
2008-10-15
Aftonbladets opinionsbluff
2-0 till blåa laget efter debatten i SVT igår!, utropade Aftonbladet efter veckans två inledande partiledardebatter. Den artikel som sedan följer är dessvärre ett exempel på opinionsjournalistik som är så vilseledande att man egentligen vill ringa ansvarig redaktör och undra vad de håller på med. Jag har hittills avstått. Vi får se hur det blir i morgon.
Artikeln är en uppföljning till debatten hos KG Bergström mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Aftonbladets läsare har fått svara på frågan om vem som vann debatten. Av de 24 000 läsare som röstat ansåg 62 procent att Fredrik Reinfeldt vann, medan 38 procent menade att Mona Sahlin vann. Partiledardebatten i Agenda i söndags visade ungefär samma svarsmönster.
Men det Aftonbladet medvetet undanhåller sina läsare är att det blåa blocket alltid vinner alla läsaromröstningar om hur det gått i en debatt. Skälet är enkelt. Borgerliga partianhängare är klart överrepresenterade bland dem som medverkar i omröstningarna. Och att borgerliga partianhängare tycker att det blåa blocket vann är lika lite överraskande som att vänsteranhängare tycker att det röda blocket vann.
Aftonbladet försöker skydda sig med att tidningen ju bara redovisar vad deras "läsare" tycker. Men resultatet blir likväl bedrägligt. När jag för ett par år sedan uppmärksammade Expressens försyndelser i denna fråga visade jag att av Expressens läsare på nätet tänkte 65 procent rösta borgerligt - 41 procent på moderaterna, 11 procent på folkpartiet, 8 procent på kristdemokraterna och 5 procent på centerpartiet. Endast 24 procent tänkte rösta på vänsterblocket – 17 procent på socialdemokraterna, 4 procent på vänsterpartiet och 3 procent på miljöpartiet. Övriga partier fick 11 procent.
Genom kvällspressens ohederliga opinionsjournalistik luras läsarna att tro att det finns en av partisympati oberoende bild av vem som vinner eller vem som förlorar en debatt. I ett partistrategiskt perspektiv förlorar det rödgröna blocket på en sådan snedvridning, eftersom man framställs som förlorare. Men än viktigare är det att här värna journalistikens etiska principer, och inte acceptera en medielogik som döljer i stället för att sprida ljus.
Artikeln är en uppföljning till debatten hos KG Bergström mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Aftonbladets läsare har fått svara på frågan om vem som vann debatten. Av de 24 000 läsare som röstat ansåg 62 procent att Fredrik Reinfeldt vann, medan 38 procent menade att Mona Sahlin vann. Partiledardebatten i Agenda i söndags visade ungefär samma svarsmönster.
Men det Aftonbladet medvetet undanhåller sina läsare är att det blåa blocket alltid vinner alla läsaromröstningar om hur det gått i en debatt. Skälet är enkelt. Borgerliga partianhängare är klart överrepresenterade bland dem som medverkar i omröstningarna. Och att borgerliga partianhängare tycker att det blåa blocket vann är lika lite överraskande som att vänsteranhängare tycker att det röda blocket vann.
Aftonbladet försöker skydda sig med att tidningen ju bara redovisar vad deras "läsare" tycker. Men resultatet blir likväl bedrägligt. När jag för ett par år sedan uppmärksammade Expressens försyndelser i denna fråga visade jag att av Expressens läsare på nätet tänkte 65 procent rösta borgerligt - 41 procent på moderaterna, 11 procent på folkpartiet, 8 procent på kristdemokraterna och 5 procent på centerpartiet. Endast 24 procent tänkte rösta på vänsterblocket – 17 procent på socialdemokraterna, 4 procent på vänsterpartiet och 3 procent på miljöpartiet. Övriga partier fick 11 procent.
Genom kvällspressens ohederliga opinionsjournalistik luras läsarna att tro att det finns en av partisympati oberoende bild av vem som vinner eller vem som förlorar en debatt. I ett partistrategiskt perspektiv förlorar det rödgröna blocket på en sådan snedvridning, eftersom man framställs som förlorare. Men än viktigare är det att här värna journalistikens etiska principer, och inte acceptera en medielogik som döljer i stället för att sprida ljus.
2008-10-12
En borgerlighet helt utan visioner?
Kvällens partiledardebatt i SVT:s Agenda äger rum i en situation där den borgerliga alliansregeringen har ett rejält underläge i opinionen. Under de två år som gått sedan maktskiftet 2006 kännetecknas regeringsalliansen av en slående brist på framtidsvisioner. Reinfeldt framstår som en Hygglige Fredrik som vill lösa konkreta samhällsproblem, förbättra samhällsinstitutionernas kvalitet och sänka skatten så att alla (utom pensionärerna, studenterna och de arbetslösa) får 1 000 kronor mer i plånboken varje månad. Hyggligt - javisst. Visionärt - nej. Det känns onekligen lite tomt. Kanske kan en del av borgerlighetens ras i opinionen spåras till denna visionslöshet?
Visserligen lever vi i en tid då de stora berättelserna satts på undantag. Men något borde väl den borgerliga alliansregeringen kunna prestera? Jag tror att det är själva koalitionen som är problemet. Vart och ett skulle de borgerliga partierna kunna prestera åtminstone något som liknar en samhällsvision. Kristdemokrater kan samlas i en socialkonservativ strävan efter ett samhälle där familj och kyrka/samfund utgör kittet i gemenskapen. Centerpartister kan samlas i en strävan efter ett ljusgrönt Sverige, med blomstrande småföretag och en sant levande landsbygd. Folkpartister kan samlas i en strävan efter ett teknologiskt framstående Sverige, med välutbildade och trygga medborgare i högmodernitetens framkant.
Men när allianspartierna samlas tillsammans i en regering finns det inga förutsättningar för en gemensam vision. Partiernas ideologiska klangbottnar är för olika. Och när regeringens dominerande parti - de nya moderaterna - tagit av sig sin ideologiska ryggsäck för att kunna ta plats i den politiska mittens Ingenmansland så blir retoriken som den blir. Det vill säga hygglig, men tom. Och där det är tomt är det ofta kallt och sterilt.
Vänsterpartiet och miljöpartiet har kvar sina samhällsvisioner baserade på socialism respektive hållbar utveckling. Socialdemokraterna stretar på i sitt rådslag, och är i behov att utforma den röda frihetsvision som Mona Sahlin efterlyste i sitt installationstal på kongressen 2007. En god ingång i det arbetet erbjuder Hjalmar Branting. Jag har först nu blivit medveten om hans klassiska svar i tidningen Stormklockan 1912 på frågan "Varför är du socialdemokrat, Hjalmar Branting?" Branting svarade: Jo, därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.
Sina bästa stämningars längtan - det är vackert! Låt uttrycket prägla vårt fortsatta politiska arbete för mänsklig frigörelse och även ta kropp även i de många politiska debatterna under veckan som kommer.
Visserligen lever vi i en tid då de stora berättelserna satts på undantag. Men något borde väl den borgerliga alliansregeringen kunna prestera? Jag tror att det är själva koalitionen som är problemet. Vart och ett skulle de borgerliga partierna kunna prestera åtminstone något som liknar en samhällsvision. Kristdemokrater kan samlas i en socialkonservativ strävan efter ett samhälle där familj och kyrka/samfund utgör kittet i gemenskapen. Centerpartister kan samlas i en strävan efter ett ljusgrönt Sverige, med blomstrande småföretag och en sant levande landsbygd. Folkpartister kan samlas i en strävan efter ett teknologiskt framstående Sverige, med välutbildade och trygga medborgare i högmodernitetens framkant.
Men när allianspartierna samlas tillsammans i en regering finns det inga förutsättningar för en gemensam vision. Partiernas ideologiska klangbottnar är för olika. Och när regeringens dominerande parti - de nya moderaterna - tagit av sig sin ideologiska ryggsäck för att kunna ta plats i den politiska mittens Ingenmansland så blir retoriken som den blir. Det vill säga hygglig, men tom. Och där det är tomt är det ofta kallt och sterilt.
Vänsterpartiet och miljöpartiet har kvar sina samhällsvisioner baserade på socialism respektive hållbar utveckling. Socialdemokraterna stretar på i sitt rådslag, och är i behov att utforma den röda frihetsvision som Mona Sahlin efterlyste i sitt installationstal på kongressen 2007. En god ingång i det arbetet erbjuder Hjalmar Branting. Jag har först nu blivit medveten om hans klassiska svar i tidningen Stormklockan 1912 på frågan "Varför är du socialdemokrat, Hjalmar Branting?" Branting svarade: Jo, därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.
Sina bästa stämningars längtan - det är vackert! Låt uttrycket prägla vårt fortsatta politiska arbete för mänsklig frigörelse och även ta kropp även i de många politiska debatterna under veckan som kommer.
2008-10-09
Är s + mp verkligen = sant?
Jag är ambivalent till Mona Sahlins val att äkta miljöpartiets Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. I grunden ser jag bara en enda rimlig anledning till utfästelsen om en rödgrön koalitionsregering: Oron för att miljöpartiet skall hoppa över till det borgerliga blocket. Men att låta den oron bära så långt att socialdemokraterna två år före ett val och i ett lysande opinonsläge stänger möjligheten att regera ensamma - det är för mig att låta svansen vifta med hunden.
På ett sätt är samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet bra. Vänsterpartiet kan hålla vänsterflanken och slipper kompromissa in sig i en mittenorienterad s-mp-koalition. Mittenväljarna kan rösta på socialdemokraterna eller miljöpartiet utan att behöva vara rädda för Lars Ohly.
Men vad händer med socialdemokratin? Jag har alltid varit svag för uttrycket: Säg mig vem du umgås med, och jag skall säga dig vem du är. Och så länge miljöpartiet slirar i vänster-högerfrågorna så vill åtminstone jag vara på min vakt när det gäller en nära och långvarig relation. Vad kommer samarbetet att innebära för socialdemokratins själ?
Men jag är också besviken på Lars Ohly, som har misslyckats med att utveckla vänsterpartiet till ett modernt parti som förmår attrahera nya väljargrupper utan att för den skull röra sig mot det politiska mittfältet. Vänsterpartiet borde ha en potential att utveckla en politik som attraherar alla dem som kämpar för gemenskapsvärdena i vårt individualiserade kunskapssamhälle. Men det lyfter inte. Vänsterpartiets politik andas genom Lars Ohly för mycket klasskampsretorik och industrisamhälle.
För mig tycks det som att Lars Ohly aldrig riktigt hämtade sig från det karaktärsmord han som nytillträdd partiledare utsattes för i ett par kontroversiella Uppdrag granskning-program hösten 2004. Vre jag vänsterpartist så skulle jag förorda en ny partiledare. Varför inte Josefin Brink? Eller ännu hellre Alice Åström.
På ett sätt är samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet bra. Vänsterpartiet kan hålla vänsterflanken och slipper kompromissa in sig i en mittenorienterad s-mp-koalition. Mittenväljarna kan rösta på socialdemokraterna eller miljöpartiet utan att behöva vara rädda för Lars Ohly.
Men vad händer med socialdemokratin? Jag har alltid varit svag för uttrycket: Säg mig vem du umgås med, och jag skall säga dig vem du är. Och så länge miljöpartiet slirar i vänster-högerfrågorna så vill åtminstone jag vara på min vakt när det gäller en nära och långvarig relation. Vad kommer samarbetet att innebära för socialdemokratins själ?
Men jag är också besviken på Lars Ohly, som har misslyckats med att utveckla vänsterpartiet till ett modernt parti som förmår attrahera nya väljargrupper utan att för den skull röra sig mot det politiska mittfältet. Vänsterpartiet borde ha en potential att utveckla en politik som attraherar alla dem som kämpar för gemenskapsvärdena i vårt individualiserade kunskapssamhälle. Men det lyfter inte. Vänsterpartiets politik andas genom Lars Ohly för mycket klasskampsretorik och industrisamhälle.
För mig tycks det som att Lars Ohly aldrig riktigt hämtade sig från det karaktärsmord han som nytillträdd partiledare utsattes för i ett par kontroversiella Uppdrag granskning-program hösten 2004. Vre jag vänsterpartist så skulle jag förorda en ny partiledare. Varför inte Josefin Brink? Eller ännu hellre Alice Åström.
2008-10-05
Svensk neutralitet och den politiska kampen om historieskrivningen
På nyhets- och debattsajten Newsmill skriver jag om Sveriges hemliga västsamarbete under kalla kriget, och om hur detta västsamarbete nu används i den politiska kampen om historieskrivningen. Debatten fortsätter närmast i samband med att jag, Alf W Johansson och Karl Molin presenterar vår nya bok Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget (Santérus Förlag) på ABF Stockholm, Sveavägen 41, onsdagen den 8 oktober kl 18.00. Alla är förstås hjärtligt välkomna!
På Newsmill återberättar jag bl a den sedelärande historien om hur förre rektorn vid Försvarshögskolan Henrik Landerholm och nuvarande försvarsminister Sten Tolgfors som moderata riksdagsledamöter försökte använda historieskrivningen i politiska syften, men fick bita i det sura äpplet:
Efter det kalla krigets slut tillsattes Neutralitetspolitikkommissionen (NPK) med uppdrag att utreda vilka åtgärder Sverige i fredstid vidtagit för att i en krigssituation kunna ta emot militär hjälp från väst. NPK publicerade sina slutsatser 1994 i betänkandet ”Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969”. Kommissionens slutsatser gick ut på att åtgärderna inte inneburit en avvikelse från neutralitetspolitiken, eftersom åtgärderna endast var tänkta som en reservstrategi. De skulle bara sättas in om Sverige först anfölls av Sovjetunionen. Om ett sådant anfall genomfördes så befann sig ju Sverige i krig och kunde inte göra anspråk på att förhålla sig neutralt. Om Sverige inte anfölls skulle i stället neutraliteten efterlevas och neutraliteten därmed satts ur spel.
Men kritikerna var inte nöjda. Efter NPK:s betänkande följde krav på regeringen att tillsätta en ny Neutralitetspolitikkommission, som skulle ta vid där NPK avslutat sitt arbete, d v s 1969. Hösten 1999 lade två moderata riksdagsledamöter - Henrik Landerholm och Sten Tolgfors - fram en riksdagsmotion som krävde just en ny Neutralitetspolitikkommission för perioden 1969-1989.
Motionstexten gav en starkt negativ och ideologiskt färgad bild av den svenska neutralitetspolitiken under det kalla kriget. Motionärerna formulerade inte bara de frågor kommissionen skulle ställa, utan för säkerhets skull föregrep de också kommissionens slutsatser genom att själva formulera svaren. Motionärerna ansåg sig veta att det rådde "en felaktig bild" av Sveriges agerande under det kalla kriget och att den säkerhetspolitiska debatten - underförstått om ett svenskt medlemskap i Nato - skulle främjas av en "mer korrekt historiebeskrivning".
Klarare kunde det knappast sägas. Den tänkta kommissionen skulle presentera en bild av Sveriges neutralitetspolitik under det kalla kriget som skulle underlätta argumentationen för att alliansfriheten alltid varit en chimär och att Sverige därför nu borde söka medlemskap i Nato.
Men motionärerna gjorde ett taktiskt misstag när de inte kunde avhålla sig från ideologiska och retoriska slängar i sin motion. I riksdagen fanns det hösten 1999 en klar majoritet för en ny Neutralitetspolitikkommission, eftersom även vänsterpartiet och miljöpartiet stödde idén. Men vänsterpartiet och miljöpartiet ville ha en ny kommission i syfte att kunna brännmärka regeringen för att den i hemlighet hade samarbetat med Nato, inte för att öppna dörren för ett svenskt Nato-medlemskap. Landerholms och Tolgfors ideologiska tonläge i motionen gjorde det därför möjligt för socialdemokraterna att övertala vänsterpartiet att i stället stödja regeringens förslag om att låta ambassadör Rolf Ekéus snabbutreda den svenska säkerhetspolitiken 1969-1989.
Moderaterna och folkpartiet rasade och menade att socialdemokraterna nu trixat bort frågan från den politiska dagordningen. Det var förstås inte var helt osant, men motionärerna fick genom sin oskicklighet faktiskt skylla sig själva.
På Newsmill återberättar jag bl a den sedelärande historien om hur förre rektorn vid Försvarshögskolan Henrik Landerholm och nuvarande försvarsminister Sten Tolgfors som moderata riksdagsledamöter försökte använda historieskrivningen i politiska syften, men fick bita i det sura äpplet:
Efter det kalla krigets slut tillsattes Neutralitetspolitikkommissionen (NPK) med uppdrag att utreda vilka åtgärder Sverige i fredstid vidtagit för att i en krigssituation kunna ta emot militär hjälp från väst. NPK publicerade sina slutsatser 1994 i betänkandet ”Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969”. Kommissionens slutsatser gick ut på att åtgärderna inte inneburit en avvikelse från neutralitetspolitiken, eftersom åtgärderna endast var tänkta som en reservstrategi. De skulle bara sättas in om Sverige först anfölls av Sovjetunionen. Om ett sådant anfall genomfördes så befann sig ju Sverige i krig och kunde inte göra anspråk på att förhålla sig neutralt. Om Sverige inte anfölls skulle i stället neutraliteten efterlevas och neutraliteten därmed satts ur spel.
Men kritikerna var inte nöjda. Efter NPK:s betänkande följde krav på regeringen att tillsätta en ny Neutralitetspolitikkommission, som skulle ta vid där NPK avslutat sitt arbete, d v s 1969. Hösten 1999 lade två moderata riksdagsledamöter - Henrik Landerholm och Sten Tolgfors - fram en riksdagsmotion som krävde just en ny Neutralitetspolitikkommission för perioden 1969-1989.
Motionstexten gav en starkt negativ och ideologiskt färgad bild av den svenska neutralitetspolitiken under det kalla kriget. Motionärerna formulerade inte bara de frågor kommissionen skulle ställa, utan för säkerhets skull föregrep de också kommissionens slutsatser genom att själva formulera svaren. Motionärerna ansåg sig veta att det rådde "en felaktig bild" av Sveriges agerande under det kalla kriget och att den säkerhetspolitiska debatten - underförstått om ett svenskt medlemskap i Nato - skulle främjas av en "mer korrekt historiebeskrivning".
Klarare kunde det knappast sägas. Den tänkta kommissionen skulle presentera en bild av Sveriges neutralitetspolitik under det kalla kriget som skulle underlätta argumentationen för att alliansfriheten alltid varit en chimär och att Sverige därför nu borde söka medlemskap i Nato.
Men motionärerna gjorde ett taktiskt misstag när de inte kunde avhålla sig från ideologiska och retoriska slängar i sin motion. I riksdagen fanns det hösten 1999 en klar majoritet för en ny Neutralitetspolitikkommission, eftersom även vänsterpartiet och miljöpartiet stödde idén. Men vänsterpartiet och miljöpartiet ville ha en ny kommission i syfte att kunna brännmärka regeringen för att den i hemlighet hade samarbetat med Nato, inte för att öppna dörren för ett svenskt Nato-medlemskap. Landerholms och Tolgfors ideologiska tonläge i motionen gjorde det därför möjligt för socialdemokraterna att övertala vänsterpartiet att i stället stödja regeringens förslag om att låta ambassadör Rolf Ekéus snabbutreda den svenska säkerhetspolitiken 1969-1989.
Moderaterna och folkpartiet rasade och menade att socialdemokraterna nu trixat bort frågan från den politiska dagordningen. Det var förstås inte var helt osant, men motionärerna fick genom sin oskicklighet faktiskt skylla sig själva.
2008-10-03
All kärlek är bra kärlek!
All kärlek är bra kärlek! Så skrev jag, Anna Ardin och Peter Weiderud i vår artikel om ett manifest för en kristen vänster på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i onsdags. Formuleringen har rivit upp starka känslor. Tuve Skånberg från den högerorienterade kristna tankesmedjan Claphaminstitutet tolkar den som ett stöd för månggifte och syskonäktenskap. På ledarplats i den likaså högerorienterade kristna nyhetstidningen Världen idag skriver Felicia Sværen: Självklart är inte all kärlek bra kärlek. Det finns många fall av psykopati, pedofili, eller andra osunda sammanhang där människor säger sig känna kärlek men där det bara är osunt eller byggt på lust eller begär.
Jag blir lite bekymrad när människor som öppet bekänner sin kristna tro så omedelbart associerar kärlek till månggifte, syskonäktenskap, psykopati, pedofili och "andra osunda sammanhang" (oklart vilka).
För mig är Gud kärlek. I Johannes första brev (1 Joh 4:16) sägs: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Kärlek kan aldrig vara fel - kärleken är en del av Gud. Det är omöjligt att tänka sig Gud utan kärlek och kärlek utan Gud. Därför är all kärlek bra kärlek.
En annan sak är hur vi som jordiska varelser väljer att reglera våra samlevnadsformer. Jag är trygg i min uppfattning att två vuxna människor som bekänner sin kärlek också skall få ingå äktenskap (eller giftermål, som sägs bli den term som den borgerliga alliansregeringen kompromissar som fram till). Till er som oroar er för att samkönade äktenskap också öppnar dörren för månggifte frågar jag: Om risken för månggifte inte hade funnits, hade ni då stött en lagstiftning om samkönade äktenskap? De allra flesta till vilka jag ställt frågan har svarat nej.
Den kristna högern har alltför länge fått styra bilden av kristna människors syn på moralfrågor. Vi i den kristna vänstern vill med vårt manifest visa på en radikalt annorlunda bild. Kom gärna med oss i arbetet med att skapa detta manifest och i vår övertygelse om att kamp för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet är det bästa sättet att omsätta kärleksbudet i praktisk handling.
Jag blir lite bekymrad när människor som öppet bekänner sin kristna tro så omedelbart associerar kärlek till månggifte, syskonäktenskap, psykopati, pedofili och "andra osunda sammanhang" (oklart vilka).
För mig är Gud kärlek. I Johannes första brev (1 Joh 4:16) sägs: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Kärlek kan aldrig vara fel - kärleken är en del av Gud. Det är omöjligt att tänka sig Gud utan kärlek och kärlek utan Gud. Därför är all kärlek bra kärlek.
En annan sak är hur vi som jordiska varelser väljer att reglera våra samlevnadsformer. Jag är trygg i min uppfattning att två vuxna människor som bekänner sin kärlek också skall få ingå äktenskap (eller giftermål, som sägs bli den term som den borgerliga alliansregeringen kompromissar som fram till). Till er som oroar er för att samkönade äktenskap också öppnar dörren för månggifte frågar jag: Om risken för månggifte inte hade funnits, hade ni då stött en lagstiftning om samkönade äktenskap? De allra flesta till vilka jag ställt frågan har svarat nej.
Den kristna högern har alltför länge fått styra bilden av kristna människors syn på moralfrågor. Vi i den kristna vänstern vill med vårt manifest visa på en radikalt annorlunda bild. Kom gärna med oss i arbetet med att skapa detta manifest och i vår övertygelse om att kamp för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet är det bästa sättet att omsätta kärleksbudet i praktisk handling.
2008-09-30
Marita Ulvskog ett klokt val
Socialdemokraterna får av allt att döma EU-skeptikern Marita Ulvskog som förstanamn på valsedeln till Europaparlamentsvalet i juni. Det är ett klokt beslut. Genom att låta en EU-skeptiker toppa listan minskar risken för att EU-kritiska socialdemokrater sneglar mot Junilistan och Sören Wibe eller stannar hemma på valdagen. Samtidigt är Marita Ulvskog tillräckligt politiskt klok för att inte skrämma bort några socialdemokratiska EU-entusiaster.
För övrigt står frågan i partiet inte längre för eller emot EU, utan hur socialdemokraterna kan formulera en vänsterpolitik inom EU. Jag tillhör ju dem som envist kritiserat mantrat att "EU måste enas", och har i stället drivit linjen att skiljelinjerna mellan vänster och höger inom EU måste synliggöras om väljarna skall förväntas engagera sig i Europavalen.
Nu är frågan vem som skall efterträda Marita Ulvskog som partisekreterare för socialdemokraterna. Den kommunikationella revolutionen och samhällets accelererande individualisering har försvagat banden mellan väljare och partier, och ställer de politiska partierna inför svåra utmaningar och krav på förnyelse. Uppdraget som partisekreterare för socialdemokraterna kräver en person med insikt om dessa nya politiska förutsättningar, men som samtidigt är klok nog att inte kasta ut barnet med badvattnet. Särskilt för socialdemokraterna är en stark partiorganisation av stor betydelse.
Så vem bör bli ny socialdemokratisk partisekreterare efter Marita Ulvskog? Ordet är fritt.
För övrigt står frågan i partiet inte längre för eller emot EU, utan hur socialdemokraterna kan formulera en vänsterpolitik inom EU. Jag tillhör ju dem som envist kritiserat mantrat att "EU måste enas", och har i stället drivit linjen att skiljelinjerna mellan vänster och höger inom EU måste synliggöras om väljarna skall förväntas engagera sig i Europavalen.
Nu är frågan vem som skall efterträda Marita Ulvskog som partisekreterare för socialdemokraterna. Den kommunikationella revolutionen och samhällets accelererande individualisering har försvagat banden mellan väljare och partier, och ställer de politiska partierna inför svåra utmaningar och krav på förnyelse. Uppdraget som partisekreterare för socialdemokraterna kräver en person med insikt om dessa nya politiska förutsättningar, men som samtidigt är klok nog att inte kasta ut barnet med badvattnet. Särskilt för socialdemokraterna är en stark partiorganisation av stor betydelse.
Så vem bör bli ny socialdemokratisk partisekreterare efter Marita Ulvskog? Ordet är fritt.
2008-09-28
Tage Erlander - den otrygge landsfadern
På bokmässan har jag traditionellt inhandlat det senaste bandet (nummer nio) av Tage Erlanders dagboksanteckningar, som nu nått fram till år 1958.
Utgivningen av sonen Sven Erlander på Gidlunds förlag är en sann kulturgärning. Tage Erlanders mycket omfattande och personligt hållna anteckningar bidrar inte bara till ökad förståelse av efterkrigstidens svenska politiska historia, utan leder också läsaren nära de centrala politiska aktörerna under dessa år.
Dagboksanteckningarna visar med all önskvärd tydlighet på den oro och ängslan som konsekvent plågade den på ytan så trygge, landsfadersliknande statsministern. En usel nattsömn och förkylningar med slemklumpar och svår halsont är ständigt återkommande fenomen. Pessimismen regerar. På valdagen den 1 juni 1958 spår Erlander regeringens avgång, och när det visade sig att valet blev ett socialdemokratiskt segerval konstaterar han lakoniskt att: Ingen expert i hela landet kan ha kommit på den idén att tippa ett sådant valresultat.
Erlanders självkritik är legio och han vill för det mesta avgå. Sex veckor före valet 1958 övergår självkritiken nästan till självförakt, när han ser sig själv i partiets valfilm: Jag blev verkligt ledsen, när jag såg hur nervöst och fladdrande jag verkade när jag talade om tryggheten. Det var mina händer, som gav detta obehagliga intryck. Där de låg som väldiga klor på skrivbordet fingrande på en penna. (...) Trist att detta är alltså det intryck jag gjorde. Det är verkligen på tiden att partiet byter ledare fortast möjligt.
Tage Erlander kom att styra landet och det socialdemokratiska partiet ytterligare elva år.
Tage Erlander var aldrig känd för att grubbla särskilt mycket över andliga eller existentiella ting. Men efter en kväll i samvaro med förre statsrådet Nils Quensel - som under förödmjukande former 1951 fått avgå i samband med Kejneaffären och som borde vara en bruten man - imponerades Erlander av Quensels själsstyrka och jämvikt och konstaterade: Religionen måste ändå vara något sjusärdeles för sjusärdeles människor.
Utgivningen forsätter. Nästa år har vi kommit fram till 1959. Då har vi bl a Erlanders uppfattning om Hjalmarsonaffären att se fram emot.
Utgivningen av sonen Sven Erlander på Gidlunds förlag är en sann kulturgärning. Tage Erlanders mycket omfattande och personligt hållna anteckningar bidrar inte bara till ökad förståelse av efterkrigstidens svenska politiska historia, utan leder också läsaren nära de centrala politiska aktörerna under dessa år.
Dagboksanteckningarna visar med all önskvärd tydlighet på den oro och ängslan som konsekvent plågade den på ytan så trygge, landsfadersliknande statsministern. En usel nattsömn och förkylningar med slemklumpar och svår halsont är ständigt återkommande fenomen. Pessimismen regerar. På valdagen den 1 juni 1958 spår Erlander regeringens avgång, och när det visade sig att valet blev ett socialdemokratiskt segerval konstaterar han lakoniskt att: Ingen expert i hela landet kan ha kommit på den idén att tippa ett sådant valresultat.
Erlanders självkritik är legio och han vill för det mesta avgå. Sex veckor före valet 1958 övergår självkritiken nästan till självförakt, när han ser sig själv i partiets valfilm: Jag blev verkligt ledsen, när jag såg hur nervöst och fladdrande jag verkade när jag talade om tryggheten. Det var mina händer, som gav detta obehagliga intryck. Där de låg som väldiga klor på skrivbordet fingrande på en penna. (...) Trist att detta är alltså det intryck jag gjorde. Det är verkligen på tiden att partiet byter ledare fortast möjligt.
Tage Erlander kom att styra landet och det socialdemokratiska partiet ytterligare elva år.
Tage Erlander var aldrig känd för att grubbla särskilt mycket över andliga eller existentiella ting. Men efter en kväll i samvaro med förre statsrådet Nils Quensel - som under förödmjukande former 1951 fått avgå i samband med Kejneaffären och som borde vara en bruten man - imponerades Erlander av Quensels själsstyrka och jämvikt och konstaterade: Religionen måste ändå vara något sjusärdeles för sjusärdeles människor.
Utgivningen forsätter. Nästa år har vi kommit fram till 1959. Då har vi bl a Erlanders uppfattning om Hjalmarsonaffären att se fram emot.
2008-09-25
Fredrik Reinfeldts suck av lättnad
Överenskommelsen om FRA-lagen är en stor politisk framgång för Fredrik Reinfeldt. På oväntat kort tid har han lyckats få kritikerna bland de borgerliga riksdagsledamöterna att göra avkall på sina tidigare krav på en förutsättningslös parlamentarisk utredning och i stället räta in sig i ledet och öppet deklarera att de kommer att stödja regeringen i den avgörande omröstningen i riksdagen. Nu slipper Fredrik Reinfeldt av allt att döma konfronteras med det värsta av de tänkbara utfallen - ett voteringsnederlag i frågan med risk för påföljande regeringskris.
Visst har regeringen tvingats till långtgående eftergifter i sakfrågan. Men de FRA-kritiska ledamöternas snabba omsvängning innebär att deras framtida politiska trovärdighet naggas i kanten, för att uttrycka det milt. Främst tänker jag på Birgitta Ohlsson (fp) som avstod i omröstningen i juni, för att omedelbart därefter deklarera att hon ångrade sig och borde ha röstat nej och att hon ville ha en parlamentarisk utredning, för att i dag sluta upp bakom Fredrik Reinfeldt och lova att rösta ja till det nya förslaget. Så här sa Birgitta Ohlsson till Aftonbladet för några veckor sedan: – Man borde ta ett steg tillbaka och frysa diskussionen. Annars är det risk för att det blir ett hafsverk. Det går inte att lösa de här svåra tekniska problemen med en diskussion på bara några veckor. Sa någon hållningslöshet?
Protesterna mot lagen kommer att fortsätta, men glöden hos kritikerna riskerar att svalna när de inte längre har några allierade bland borgerliga riksdagsledamöter att hämta stöd från. Socialdemokraterna har genom Thomas Bodström lovat att riva upp lagen vid ett regeringsskifte, och kommer förstås att göra sitt bästa för att hålla liv i frågan. Men såvida inte någon tung remissinstans gör tummen ner är det nu uppförsbacke för de kritiker som vill rulla tillbaka processen till en parlamentarisk utredning.
Till viss del är skadan redan skedd för Fredrik Reinfeldt. Hans sätt att inledningsvis hantera frågan skadade bilden av hans regeringsduglighet. Fokus försvann från de frågor han hellre ville debattera. Han har tvingats till långtgående eftergifter i sakfrågan. Och trots dessa eftergifter har hans kader av unga liberaler i bloggvärlden stukats på ett sätt som gör dem mindre eller kanske t o m inte alls motiverade att arbeta för en borgerlig valseger 2010.
Men trots allt detta kan Fredrik Reinfeldt i kväll dra en lättnadens suck och känna att trycket på honom i FRA-frågan - åtminstone tillfälligt - lättat ordentligt.
Tillägg fredag 26 september: Jag kommenterar för TT det strategiska dilemma som nu uppstått för socialdemokraternas i FRA-frågan.
Visst har regeringen tvingats till långtgående eftergifter i sakfrågan. Men de FRA-kritiska ledamöternas snabba omsvängning innebär att deras framtida politiska trovärdighet naggas i kanten, för att uttrycka det milt. Främst tänker jag på Birgitta Ohlsson (fp) som avstod i omröstningen i juni, för att omedelbart därefter deklarera att hon ångrade sig och borde ha röstat nej och att hon ville ha en parlamentarisk utredning, för att i dag sluta upp bakom Fredrik Reinfeldt och lova att rösta ja till det nya förslaget. Så här sa Birgitta Ohlsson till Aftonbladet för några veckor sedan: – Man borde ta ett steg tillbaka och frysa diskussionen. Annars är det risk för att det blir ett hafsverk. Det går inte att lösa de här svåra tekniska problemen med en diskussion på bara några veckor. Sa någon hållningslöshet?
Protesterna mot lagen kommer att fortsätta, men glöden hos kritikerna riskerar att svalna när de inte längre har några allierade bland borgerliga riksdagsledamöter att hämta stöd från. Socialdemokraterna har genom Thomas Bodström lovat att riva upp lagen vid ett regeringsskifte, och kommer förstås att göra sitt bästa för att hålla liv i frågan. Men såvida inte någon tung remissinstans gör tummen ner är det nu uppförsbacke för de kritiker som vill rulla tillbaka processen till en parlamentarisk utredning.
Till viss del är skadan redan skedd för Fredrik Reinfeldt. Hans sätt att inledningsvis hantera frågan skadade bilden av hans regeringsduglighet. Fokus försvann från de frågor han hellre ville debattera. Han har tvingats till långtgående eftergifter i sakfrågan. Och trots dessa eftergifter har hans kader av unga liberaler i bloggvärlden stukats på ett sätt som gör dem mindre eller kanske t o m inte alls motiverade att arbeta för en borgerlig valseger 2010.
Men trots allt detta kan Fredrik Reinfeldt i kväll dra en lättnadens suck och känna att trycket på honom i FRA-frågan - åtminstone tillfälligt - lättat ordentligt.
Tillägg fredag 26 september: Jag kommenterar för TT det strategiska dilemma som nu uppstått för socialdemokraternas i FRA-frågan.
2008-09-21
Manifest för en kristen vänster!
Helgen har gått i den kristna vänsterns tecken.
Förbundsstyrelsemöte med Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen (bli gärna medlem), 80-årsjubileum med tidningen Broderskap (det är inte många veckotidningar i Sverige i dag som är 80 år - prenumerera gärna) samt distriktsledarsamling med Broderskapsrörelsen i syfte att på allvar påbörja arbetet med ett manifest för en kristen vänster.
Vi lever i en tid präglad av religionens återkomst i samhällslivet. Uttryck som att "religion skall vara en privatsak" eller "religion och politik hör inte ihop" har svårt att finna fäste i debatten. Att skilja mellan religion och politik är för mig som att försöka dra en linje i vatten - d v s en fåfäng sysselsättning. Eller som vi skriver i utkastet till manifestet: För den kristna vänstern utgör tron en inspiration till politisk handling. Tron övertygar oss om att människan är en gemenskapsvarelse, att varje människa ofrånkomligen är beroende av andra människor. Först när var och en ser sig själv och andra som unika individer beroende av varandra kan samhället omdanas i en riktning där människans frihet inte står i motsättning till jämlikhet och solidaritet.
Även vårt socialdemokratiska moderparti är med sin tid. Läs t ex gärna dokumentet "Politik och religion" från rådslagsgruppen "Vår värld", som visar på en förståelse av religionens betydelse bortom individen på ett sätt som inget annat parti (kristdemokraterna möjligen undantagna) förmår visa upp.
Manifest för en kristen vänster syftar förstås inte bara till att utmejsla vår egen identitet, utan också till att visa upp en kristen vänster som en politisk kraft, i polemik med såväl den kristna högern som med de religionsdöva ateisterna i förbundet Humanisterna. Religionens återkomst i samhällslivet och konflikten mellan kristen vänster - kristen höger uppmärksammas i tv-programmet Existens i SVT2 nu på tisdag 23 september kl 20.00, och där jag medverkar.
En kristen vänster står för öppenhet och bejakar alla sidor av mellanmänsklig samvaro som är ett uttryck för sann kärlek och som inte skadar någon. För oss är tron en glödande källa till hopp, mening och en väg till mänskligt växande och frigörelse. Vi vill med manifestets ord vara med och leda den mobilisering som syftar till att låta samhället impregneras av kärleksbudet. En aktiv politisk kamp för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet är bästa sättet att omsätta kärleksbudskapet från ord till handling.
Tillägg 1 oktober: Tillsammans med Anna Ardin och Peter Weiderud presenterar jag våra tankar om ett Manifest för en kristen vänster på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag.
Förbundsstyrelsemöte med Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen (bli gärna medlem), 80-årsjubileum med tidningen Broderskap (det är inte många veckotidningar i Sverige i dag som är 80 år - prenumerera gärna) samt distriktsledarsamling med Broderskapsrörelsen i syfte att på allvar påbörja arbetet med ett manifest för en kristen vänster.
Vi lever i en tid präglad av religionens återkomst i samhällslivet. Uttryck som att "religion skall vara en privatsak" eller "religion och politik hör inte ihop" har svårt att finna fäste i debatten. Att skilja mellan religion och politik är för mig som att försöka dra en linje i vatten - d v s en fåfäng sysselsättning. Eller som vi skriver i utkastet till manifestet: För den kristna vänstern utgör tron en inspiration till politisk handling. Tron övertygar oss om att människan är en gemenskapsvarelse, att varje människa ofrånkomligen är beroende av andra människor. Först när var och en ser sig själv och andra som unika individer beroende av varandra kan samhället omdanas i en riktning där människans frihet inte står i motsättning till jämlikhet och solidaritet.
Även vårt socialdemokratiska moderparti är med sin tid. Läs t ex gärna dokumentet "Politik och religion" från rådslagsgruppen "Vår värld", som visar på en förståelse av religionens betydelse bortom individen på ett sätt som inget annat parti (kristdemokraterna möjligen undantagna) förmår visa upp.
Manifest för en kristen vänster syftar förstås inte bara till att utmejsla vår egen identitet, utan också till att visa upp en kristen vänster som en politisk kraft, i polemik med såväl den kristna högern som med de religionsdöva ateisterna i förbundet Humanisterna. Religionens återkomst i samhällslivet och konflikten mellan kristen vänster - kristen höger uppmärksammas i tv-programmet Existens i SVT2 nu på tisdag 23 september kl 20.00, och där jag medverkar.
En kristen vänster står för öppenhet och bejakar alla sidor av mellanmänsklig samvaro som är ett uttryck för sann kärlek och som inte skadar någon. För oss är tron en glödande källa till hopp, mening och en väg till mänskligt växande och frigörelse. Vi vill med manifestets ord vara med och leda den mobilisering som syftar till att låta samhället impregneras av kärleksbudet. En aktiv politisk kamp för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet är bästa sättet att omsätta kärleksbudskapet från ord till handling.
Tillägg 1 oktober: Tillsammans med Anna Ardin och Peter Weiderud presenterar jag våra tankar om ett Manifest för en kristen vänster på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag.
2008-09-18
Tzipi Livni och fredsprocessen i Mellanöstern
Så har då Tzipi Livni valts till ny partiledare för det regerande Kadima-partiet i Israel. Segern var väntad, men blev betydligt mindre än vad opinionsundersökningarna och vallokalundersökningarna pekat på. Segermarginalen stannade vid 431 röster i förhållande till hennes huvudkonkurrent, Israels förre försvarsminister Shaul Mofaz. (Sammanlagt avgavs cirka 70 000 röster av Kadimas medlemmar.)
Tzipi Livni har nu 42 dagar på sig att sätta samman en ny koalitionsregering, annars blir det nyval. Kommer hon att lyckas? Ja, jag tror det. Både Kadima och arbetarpartiet Labour kommer att vara villiga att göra långtgående eftergifter i förhandlingarna med sin religiösa koalitionspartner Shas-partiet, för att undvika ett nyval där högerblocket Likud och dess ledare Benjamin Netanyahu av opinionsundersökningarna att döma skulle få överta regeringsmakten.
För Tzipli Livni och Kadima gäller frågan dessutom betydligt mer än att regera eller sitta i opposition. Kadima bildades för mindre än tre år sedan - i november 2005 - när Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon bröt sig ur Likud och öppnade eget. Flera ministrar och Knessetledamöter från främst Likud och Labour anslöt sig till det nya partiet. Men kort därefter - i januari 2006 - drabbades Sharon av en stroke, och han ligger sedan dess i ett komaliknande tillstånd.
Frågan är om Kadima som parti verkligen skulle överleva en period i opposition. Risken är stor att flera av partiets ledande företrädare skulle hoppa över till ett Likud i regeringsställning, alternativt till Labour som i så fall skulle ha möjligheter att vända sin nedåtgående trend.
Kadima är en konstlad skapelse. Dess grundare är borta, och det är inte säkert att det kommer att finnas ett tillräckligt stort politiskt utrymme för partiet att agera ifrån. Så lita på att Livni kommer att göra allt för att sy ihop en koalitionsregering.
I väntan på den står fredsprocessen och stampar. Den humanitära nöden i Gaza har idag ingen framträdande plats i mediernas nyhetsvärdering. Som den starkaste parten i konflikten har Israel också det största ansvaret för att åstadkomma en lösning. Tzipi Livni har sannolikt det politiska viljan att göra de nödvändiga eftergifterna. Frågan är om hon också har den politiska förmågan - eller om hon ens får chansen.
Tzipi Livni har nu 42 dagar på sig att sätta samman en ny koalitionsregering, annars blir det nyval. Kommer hon att lyckas? Ja, jag tror det. Både Kadima och arbetarpartiet Labour kommer att vara villiga att göra långtgående eftergifter i förhandlingarna med sin religiösa koalitionspartner Shas-partiet, för att undvika ett nyval där högerblocket Likud och dess ledare Benjamin Netanyahu av opinionsundersökningarna att döma skulle få överta regeringsmakten.
För Tzipli Livni och Kadima gäller frågan dessutom betydligt mer än att regera eller sitta i opposition. Kadima bildades för mindre än tre år sedan - i november 2005 - när Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon bröt sig ur Likud och öppnade eget. Flera ministrar och Knessetledamöter från främst Likud och Labour anslöt sig till det nya partiet. Men kort därefter - i januari 2006 - drabbades Sharon av en stroke, och han ligger sedan dess i ett komaliknande tillstånd.
Frågan är om Kadima som parti verkligen skulle överleva en period i opposition. Risken är stor att flera av partiets ledande företrädare skulle hoppa över till ett Likud i regeringsställning, alternativt till Labour som i så fall skulle ha möjligheter att vända sin nedåtgående trend.
Kadima är en konstlad skapelse. Dess grundare är borta, och det är inte säkert att det kommer att finnas ett tillräckligt stort politiskt utrymme för partiet att agera ifrån. Så lita på att Livni kommer att göra allt för att sy ihop en koalitionsregering.
I väntan på den står fredsprocessen och stampar. Den humanitära nöden i Gaza har idag ingen framträdande plats i mediernas nyhetsvärdering. Som den starkaste parten i konflikten har Israel också det största ansvaret för att åstadkomma en lösning. Tzipi Livni har sannolikt det politiska viljan att göra de nödvändiga eftergifterna. Frågan är om hon också har den politiska förmågan - eller om hon ens får chansen.
2008-09-15
Om partipiskor och FRA-lagen
Gårdagens Agenda var underhållnings-TV av bästa märke. Anna Hedenmo glänste i rollen som inkvisitor och de arma offren i form av moderaternas partisekreterare Per Schlingmann och folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag led alla helvetets kval när de försökte förklara hur värden som "högt i tak"och "värna individens frihet" var förenliga med Fredrik Reinfeldts offentliga näpsande av den unge FRA-kritiske m-riksdagsledamoten Karl Sigfrid: Vi har en i gruppen som pekar finger mot statsministern. (...) Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta mot en moderat statsminister? (...) Nu är det bara du kvar, Karl.
Jag har respekt för både Per Schlingmann och Erik Ullenhag. Men gårdagens tillställning var ingen av deras bättre dagar, för att uttrycka det milt...
Det hårda tonläget i moderaternas riksdagsgrupp förvånar inte. Sveriges variant av representativ demokrati där väljarna i huvudsak röstar på parti och inte på person förutsätter att partierna håller ihop inför omröstningarna. Bekymret är att banden mellan väljarna och partierna har börjat tunnas ut så mycket att partiernas legitimitet som representanter för väljarna ifrågasätts.
Partiernas legitimitet i förhållande till väljarna är fortfararande OK när det gäller vänster-högerfrågor. Men i den typen av frågor som berör integritet och makten över kunskapen är legitimiteten sämre. Det beror på att det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och att partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelning och Pirate Bays bilder på mördade barn är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Kring denna problematik rekommenderar jag följande text, samt min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer som utkommer på Hjalmarson & Högberg om några veckor.
Det finns en och annan politisk kommentator som tror att luften håller på att gå ur FRA-frågan. Det är en grov felbedömning. FRA-lagen är toppen på ett isberg och frågan är bara om partierna har lärt sig någor av Titanic.
Tillägg 16 september: Jag kommenterar FRA-frågan för Aftonbladet här.
Jag har respekt för både Per Schlingmann och Erik Ullenhag. Men gårdagens tillställning var ingen av deras bättre dagar, för att uttrycka det milt...
Det hårda tonläget i moderaternas riksdagsgrupp förvånar inte. Sveriges variant av representativ demokrati där väljarna i huvudsak röstar på parti och inte på person förutsätter att partierna håller ihop inför omröstningarna. Bekymret är att banden mellan väljarna och partierna har börjat tunnas ut så mycket att partiernas legitimitet som representanter för väljarna ifrågasätts.
Partiernas legitimitet i förhållande till väljarna är fortfararande OK när det gäller vänster-högerfrågor. Men i den typen av frågor som berör integritet och makten över kunskapen är legitimiteten sämre. Det beror på att det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och att partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelning och Pirate Bays bilder på mördade barn är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Kring denna problematik rekommenderar jag följande text, samt min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer som utkommer på Hjalmarson & Högberg om några veckor.
Det finns en och annan politisk kommentator som tror att luften håller på att gå ur FRA-frågan. Det är en grov felbedömning. FRA-lagen är toppen på ett isberg och frågan är bara om partierna har lärt sig någor av Titanic.
Tillägg 16 september: Jag kommenterar FRA-frågan för Aftonbladet här.
2008-09-12
Om mordet på Folke Bernadotte
Freden är avlägsen i Mellanöstern. Israel och USA inväntar maktskifte - med ny premiärminister i Israel och ny president i USA. Israels blockad av Gaza och omvärldens isolering av Hamas förstärker den politiska extremismen bland palestinierna och försvårar därigenom den försoning mellan Hamas och Fatah som är en nödvändig förutsättning för reella framsteg i fredsprocessen. I en intervju i den israeliska dagstidningen Haaretz säger den palestinske presidenten Mahmoud Abbas att Al Qaida växer i styrka i de palestinska områdena.
Som en påminnelse om konfliktens långa historiska tragik uppmärksammas på onsdag den 17 september 60-årsminnet av mordet på den svenske FN-medlaren greve Folke Bernadotte . Mordet utfördes av den judiska organisationen LEHI, med kopplingar till dagens Likud-parti i Israel. En anledning till mordet var att den plan som Bernadotte skulle presentera inför FN ansågs missgynna Israels intressen. LEHI betraktade Bernadotte som en anti-sionist som gick den brittiska regeringens ärenden.
Mordet - som aldrig klarades upp - fick långtgående konsekvenser för de svensk-israeliska relationerna. Sverige dröjde ända till 1950 med att erkänna Israel, eftersom man menade att den judiska staten inte lagt ned tillräcklig kraft på att efterspana mördarna. Under de år på 1980- och 1990-talet då Yitzhak Shamir från Likud var premiärminister i Israel var besöksutbyte på högsta politiska nivå mellan Sverige och Israel uteslutet. Yitzhak Shamir tillhörde LEHI:s allra högsta ledning när organisationen planerade mordet på Folke Bernadotte.
Folke Bernadotte var brorson till den svenske kungen Gustav V. Vid begravningen av Olof Palme 1986 visade det svenska hovet att mordet på Folke Bernadotte var långtifrån glömt. Olof Palme hade ju också fungerat som FN-medlare i Mellanöstern - i kriget mellan Iran och Irak. Vid begravningen representerades det israeliska arbetarpartiet av Shimon Peres. När Shimon Peres skakade hand med kung Carl XVI Gustaf hälsade den svenske kungen honom med orden: Låt oss inte glömma att Olof Palme var den andre svenske medlaren i Mellanöstern som föll offer för en mördares kulor. Incidenten rapporterades i den israeliska dagstidningen Jerusalem Post, men har inte uppmärksammats i svensk press.
I dag kom förstakorrekturet till boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan som jag editerar tillsammans med Broderskapsrörelsens internationella sekreterare Ulf Carmesund och som utkommer om någon månad på Hjalmarson & Högberg förlag. Inlagan såg väldigt fin ut och bland författarna återfinns Evert Svensson, Göran Holmberg, Thomas Hammarberg, Pierre Schori och Ann Linde. Jag garanterar att den kommer att väcka debatt.
Som en påminnelse om konfliktens långa historiska tragik uppmärksammas på onsdag den 17 september 60-årsminnet av mordet på den svenske FN-medlaren greve Folke Bernadotte . Mordet utfördes av den judiska organisationen LEHI, med kopplingar till dagens Likud-parti i Israel. En anledning till mordet var att den plan som Bernadotte skulle presentera inför FN ansågs missgynna Israels intressen. LEHI betraktade Bernadotte som en anti-sionist som gick den brittiska regeringens ärenden.
Mordet - som aldrig klarades upp - fick långtgående konsekvenser för de svensk-israeliska relationerna. Sverige dröjde ända till 1950 med att erkänna Israel, eftersom man menade att den judiska staten inte lagt ned tillräcklig kraft på att efterspana mördarna. Under de år på 1980- och 1990-talet då Yitzhak Shamir från Likud var premiärminister i Israel var besöksutbyte på högsta politiska nivå mellan Sverige och Israel uteslutet. Yitzhak Shamir tillhörde LEHI:s allra högsta ledning när organisationen planerade mordet på Folke Bernadotte.
Folke Bernadotte var brorson till den svenske kungen Gustav V. Vid begravningen av Olof Palme 1986 visade det svenska hovet att mordet på Folke Bernadotte var långtifrån glömt. Olof Palme hade ju också fungerat som FN-medlare i Mellanöstern - i kriget mellan Iran och Irak. Vid begravningen representerades det israeliska arbetarpartiet av Shimon Peres. När Shimon Peres skakade hand med kung Carl XVI Gustaf hälsade den svenske kungen honom med orden: Låt oss inte glömma att Olof Palme var den andre svenske medlaren i Mellanöstern som föll offer för en mördares kulor. Incidenten rapporterades i den israeliska dagstidningen Jerusalem Post, men har inte uppmärksammats i svensk press.
I dag kom förstakorrekturet till boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan som jag editerar tillsammans med Broderskapsrörelsens internationella sekreterare Ulf Carmesund och som utkommer om någon månad på Hjalmarson & Högberg förlag. Inlagan såg väldigt fin ut och bland författarna återfinns Evert Svensson, Göran Holmberg, Thomas Hammarberg, Pierre Schori och Ann Linde. Jag garanterar att den kommer att väcka debatt.
2008-09-09
Vill socialdemokratin verkligen överge kravet på FN-mandat?
Socialdemokraterna presenterar nu under samlingsnamnet "En rättvis värld är möjlig" två delrapporter från rådslagsgruppen Vår värld: En modern säkerhetspolitik respektive Mänskliga rättigheter och folkrätt. Jag noterar särskilt att rapporten En modern säkerhetspolitik anför en kraftfull argumentation för en fortsatt svensk militär alliansfrihet.
Men en formulering (s 7 i båda rapporterna) ger anledning till oro. Rådslagsgrupen föreslår en skrivning som innebär att Sverige skall överge kravet på FN-mandat vid militär intervention i internationella konflikter. Så här står det: Vid extrema nödsituationer och där säkerhetsrådet är blockerat kan därför annat mandat i enlighet med FN-stadgans principer ge stöd till en fredsbevarande insats.
Smaka på den! Jag är säker på att ingen annan enskild formulering i de båda rapporterna har utformats med en sådan omsorg som just denna. Ändå är den ett misslyckande, och jag är uppriktigt besviken över att så många välrenommerade och kompetenta personer valt att sätta sitt namn bakom den.
För vad står det egentligen? Rapporten åberopar ett "annat mandat" än säkerhetsrådet. Vad är det för mandat som åsyftas? Är det ett mandat genom ett EU-beslut? Eller en grupp stater som går samman, såsom den USA-ledda koalitionen i Irak? Eller en enskild stat som säger sig vilja förhindra ett folkmord, såsom Rysslands militära agerande i Georgien?
Mandatet skall vara "i enlighet med FN-stadgans principer". Men vem skall ha makten och rätten att avgöra om mandatet verkligen är i enlighet med FN-stadgans principer? FN-stadgan måste ju som all lag tolkas, och om inte säkerhetsrådet skall tolka den, vem skall då göra det? Skall den tolkas genom ett EU-beslut? Eller en grupp stater som går samman, såsom den USA-ledda koalitionen i Irak? Eller en enskild stat som säger sig vilja förhindra ett folkmord, såsom Rysslands militära agerande i Georgien? Samma resonemang kan föras om vem som skall ha rätt att avgöra om det verkligen föreligger en "extrem nödsituation".
Med rapportens formulering kan således USA lätt legitimera sitt angrepp på Irak och Ryssland lika lätt sitt agerande i Georgien. Formuleringen öppnar för stormaktspolitik och sänker tröskeln till militär våldsanvändning.
Nöd bryter alltid rätt. Men det går inte att i förväg ge carte blanche åt potentiella lagbrytare som åberopar en nödsituation för att nå sina maktpolitiska mål.
Formuleringen bör därför förändras och inte bli socialdemokratisk politik. Rapporterna skall diskuteras inom partiet under hösten 2008. Det är viktigt att alla goda krafter hjälps åt i arbetet att sprida insikt om formuleringens problem i god tid inför kongressen 2009.
Men en formulering (s 7 i båda rapporterna) ger anledning till oro. Rådslagsgrupen föreslår en skrivning som innebär att Sverige skall överge kravet på FN-mandat vid militär intervention i internationella konflikter. Så här står det: Vid extrema nödsituationer och där säkerhetsrådet är blockerat kan därför annat mandat i enlighet med FN-stadgans principer ge stöd till en fredsbevarande insats.
Smaka på den! Jag är säker på att ingen annan enskild formulering i de båda rapporterna har utformats med en sådan omsorg som just denna. Ändå är den ett misslyckande, och jag är uppriktigt besviken över att så många välrenommerade och kompetenta personer valt att sätta sitt namn bakom den.
För vad står det egentligen? Rapporten åberopar ett "annat mandat" än säkerhetsrådet. Vad är det för mandat som åsyftas? Är det ett mandat genom ett EU-beslut? Eller en grupp stater som går samman, såsom den USA-ledda koalitionen i Irak? Eller en enskild stat som säger sig vilja förhindra ett folkmord, såsom Rysslands militära agerande i Georgien?
Mandatet skall vara "i enlighet med FN-stadgans principer". Men vem skall ha makten och rätten att avgöra om mandatet verkligen är i enlighet med FN-stadgans principer? FN-stadgan måste ju som all lag tolkas, och om inte säkerhetsrådet skall tolka den, vem skall då göra det? Skall den tolkas genom ett EU-beslut? Eller en grupp stater som går samman, såsom den USA-ledda koalitionen i Irak? Eller en enskild stat som säger sig vilja förhindra ett folkmord, såsom Rysslands militära agerande i Georgien? Samma resonemang kan föras om vem som skall ha rätt att avgöra om det verkligen föreligger en "extrem nödsituation".
Med rapportens formulering kan således USA lätt legitimera sitt angrepp på Irak och Ryssland lika lätt sitt agerande i Georgien. Formuleringen öppnar för stormaktspolitik och sänker tröskeln till militär våldsanvändning.
Nöd bryter alltid rätt. Men det går inte att i förväg ge carte blanche åt potentiella lagbrytare som åberopar en nödsituation för att nå sina maktpolitiska mål.
Formuleringen bör därför förändras och inte bli socialdemokratisk politik. Rapporterna skall diskuteras inom partiet under hösten 2008. Det är viktigt att alla goda krafter hjälps åt i arbetet att sprida insikt om formuleringens problem i god tid inför kongressen 2009.
2008-09-07
Ny bok om Sverige under kalla kriget!
Under drygt tio års tid har jag tillsammans med historieprofessorerna Alf W Johansson (Södertörns högskola) och Karl Molin (Stockholms universitet) varit ansvarig för forskningsprogrammet Sverige under kalla kriget (SUKK). Forskningsprogrammet, som finansierats av Riksbankens Jubileumsfond, har organiserats som ett ämnesöverskridande nationellt nätverk mellan i första hand historiker och statsvetare. Sammantaget har programmet publicerat ett 40-tal böcker och forskningsrapporter. Nu utkommer den sammanfattande och syntetiserande slutvolymen Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget (Santérus förlag, 2008). Tillsammans med Alf W Johansson och Karl Molim presenterar jag boken på DN Debatt i dag.
Det har varit fantastiskt roligt att vara med på den resa som projektet inneburit, och oerhört lärande och stimulerande att samarbeta med historiker. Skillnaden mellan samhällsvetare och historiker beskrivs ibland som att samhällsvetaren likt en örn flyger högt på himlen och därigenom kan identifiera mönster och sammanhang i landskapet nedan. Historikern går i stället som ett tryffelsvin med nosen mot jorden för att leta fram godbitar.
Jämförelsen är elak mot både samhällsvetare och historiker. Samhällsvetarna anklagas i jämförelsen för att nonchalera de enskildheter som tillsammans skapar mening. Historikerna anklagas för att fastna i detaljer och därigenom inte kunna se helheter.
Under 1960-talet förändrades den svenska utrikespolitiken dramatiskt. Från krigsslutet 1945 hade den svenska utrikespolitiken präglats av återhållsamhet och försiktighet. Under Östen Undéns ledning hade Sverige strävat efter att, inom maktbalansens gränser, göra Norden till ett lågspänningsområde och stärka folkrätten. Svensk utrikespolitik hade, trots den militära alliansfriheten, inte nämnvärt avvikit från övriga väststaters. Men under namnet ”aktiv utrikespolitik” började Sverige under 1960-talet föra en politik som i stället kännetecknades av ett självständigt ställningstagande i opinionsbildningen. Sverige kritiserade offentligt såväl väst- som öststater, och uttalade sin solidaritet med länderna i tredje världen. Olof Palme fick genom sin starka kritik av USA:s krig i Vietnam symbolisera mycket av den nya svenska politiken. Konfrontationen kulminerade när USA under åren 1973-1974 beslöt att frysa sina diplomatiska förbindelser med Sverige.
Från Undénlinjens maktbalans till Palmelinjens världssamvete – hur kunde det gå så? I boken visar vi bl a hur den aktiva svenska utrikespolitiken från Olof Palmes tid kan tolkas som en strävan att hantera tre konfliktlinjer av betydelse för Sveriges utrikespolitik, nämligen konflikterna mellan nationell suveränitet och internationellt beroende, mellan ideologisk västvänlighet och säkerhetspolitisk alliansfrihet samt mellan demokratisk öppenhet och militär beredskap.
Den aktiva utrikespolitiken fyllde funktionen att minska spänningen på respektive konfliktlinje. När nord–syddimensionen fördes in i politiken öppnades ett sammanhang där Sverige hade helt andra möjligheter att spela en självständig roll än i konflikten mellan öst och väst. Drömmen om att spela en roll i världspolitiken hade funnits också vid andra världskriget slut. Då hade det handlat om snart förflyktigade förhoppningar om att bygga broar mellan öst och väst. Nu handlade det i stället om att försvara de små nationernas rätt mot stormakterna och att öka engagemanget i Tredje världens problem. Palmelinjens aktivism innebar att Sverige trots sitt militärpolitiska beroende av väst kunde skapa sig en egen profil. Det bidrog till att stärka neutralitetspolitikens trovärdighet och till att mildra konflikten mellan nationell suveränitet och internationellt beroende.
Den aktiva utrikespolitiken och inte minst stödet till tredje världen innebar också att den svenska neutralitetspolitiken kunde förknippas med något annat än självgod isolering. Neutralitetslinjen innebar, enligt regeringens synsätt, en politisk möjlighet och en moralisk förpliktelse att lämna ett bidrag till fred och utveckling. Engagemanget i internationella rättvisefrågor var ett svar till dem som menade att Sverige, genom att stå utanför det västliga försvarssamarbetet, svek centrala värden i svensk och västerländsk politisk kultur. Den aktiva utrikespolitiken bidrog till att stärka den svenska neutralitetspolitikens moraliska och ideologiska legitimitet och till att konflikten mellan Sveriges ideologiska västvänlighet och Sveriges säkerhetspolitiska alliansfrihet blev något lättare att hantera.
Neutralitetspolitikens grundvalar omfattades av partipolitisk enighet; om de öppet kritiserades av ledande politiker skulle neutralitetsavsiktens trovärdighet undergrävas. Med den aktiva utrikespolitiken infördes ett nytt viktigt element i den svenska politiken som inte var underkastat samma restriktioner. Regeringens uppfattning i internationella rättvisefrågor kunde öppet kritiseras utan att den svenska neutralitetspolitiken sattes i fråga. Och om Sverige offentligt och på ideologisk grund kunde kritisera stater i omvärlden blev det inte heller rimligt att förvänta sig total partipolitisk enighet på hemmaplan. Den aktiva utrikespolitiken skapade därmed ett fält inom utrikespolitiken där debatten kunde släppas loss. Konflikten mellan demokratisk öppenhet och nationell beredskap kunde åtminstone tillfälligt skylas.
I boken tar vi också avstånd från den s k Neutralitetspolitikkommissionens uppmärksammade utpekande från 1994 av Tage Erlander för att han skulle ha farit med osanning i riksdagen 1959, då han debatterade Sveriges fredstida samverkan med västmakterna med dåvarande högerledaren Jarl Hjalmarson.
Så boken kommer att stimulera till fortsatt debatt! Ett tillfälle blir onsdagen den 8 oktober kl 18.00 på ABF på Sveavägen 41 i Stockholm.
Tillägg 12 september: Den intresserade kan höra mig och Alf W Johansson samtala om boken tillsammans med John Chrispinsson i Historiska klubben i P 1 i dag.
Det har varit fantastiskt roligt att vara med på den resa som projektet inneburit, och oerhört lärande och stimulerande att samarbeta med historiker. Skillnaden mellan samhällsvetare och historiker beskrivs ibland som att samhällsvetaren likt en örn flyger högt på himlen och därigenom kan identifiera mönster och sammanhang i landskapet nedan. Historikern går i stället som ett tryffelsvin med nosen mot jorden för att leta fram godbitar.
Jämförelsen är elak mot både samhällsvetare och historiker. Samhällsvetarna anklagas i jämförelsen för att nonchalera de enskildheter som tillsammans skapar mening. Historikerna anklagas för att fastna i detaljer och därigenom inte kunna se helheter.
Under 1960-talet förändrades den svenska utrikespolitiken dramatiskt. Från krigsslutet 1945 hade den svenska utrikespolitiken präglats av återhållsamhet och försiktighet. Under Östen Undéns ledning hade Sverige strävat efter att, inom maktbalansens gränser, göra Norden till ett lågspänningsområde och stärka folkrätten. Svensk utrikespolitik hade, trots den militära alliansfriheten, inte nämnvärt avvikit från övriga väststaters. Men under namnet ”aktiv utrikespolitik” började Sverige under 1960-talet föra en politik som i stället kännetecknades av ett självständigt ställningstagande i opinionsbildningen. Sverige kritiserade offentligt såväl väst- som öststater, och uttalade sin solidaritet med länderna i tredje världen. Olof Palme fick genom sin starka kritik av USA:s krig i Vietnam symbolisera mycket av den nya svenska politiken. Konfrontationen kulminerade när USA under åren 1973-1974 beslöt att frysa sina diplomatiska förbindelser med Sverige.
Från Undénlinjens maktbalans till Palmelinjens världssamvete – hur kunde det gå så? I boken visar vi bl a hur den aktiva svenska utrikespolitiken från Olof Palmes tid kan tolkas som en strävan att hantera tre konfliktlinjer av betydelse för Sveriges utrikespolitik, nämligen konflikterna mellan nationell suveränitet och internationellt beroende, mellan ideologisk västvänlighet och säkerhetspolitisk alliansfrihet samt mellan demokratisk öppenhet och militär beredskap.
Den aktiva utrikespolitiken fyllde funktionen att minska spänningen på respektive konfliktlinje. När nord–syddimensionen fördes in i politiken öppnades ett sammanhang där Sverige hade helt andra möjligheter att spela en självständig roll än i konflikten mellan öst och väst. Drömmen om att spela en roll i världspolitiken hade funnits också vid andra världskriget slut. Då hade det handlat om snart förflyktigade förhoppningar om att bygga broar mellan öst och väst. Nu handlade det i stället om att försvara de små nationernas rätt mot stormakterna och att öka engagemanget i Tredje världens problem. Palmelinjens aktivism innebar att Sverige trots sitt militärpolitiska beroende av väst kunde skapa sig en egen profil. Det bidrog till att stärka neutralitetspolitikens trovärdighet och till att mildra konflikten mellan nationell suveränitet och internationellt beroende.
Den aktiva utrikespolitiken och inte minst stödet till tredje världen innebar också att den svenska neutralitetspolitiken kunde förknippas med något annat än självgod isolering. Neutralitetslinjen innebar, enligt regeringens synsätt, en politisk möjlighet och en moralisk förpliktelse att lämna ett bidrag till fred och utveckling. Engagemanget i internationella rättvisefrågor var ett svar till dem som menade att Sverige, genom att stå utanför det västliga försvarssamarbetet, svek centrala värden i svensk och västerländsk politisk kultur. Den aktiva utrikespolitiken bidrog till att stärka den svenska neutralitetspolitikens moraliska och ideologiska legitimitet och till att konflikten mellan Sveriges ideologiska västvänlighet och Sveriges säkerhetspolitiska alliansfrihet blev något lättare att hantera.
Neutralitetspolitikens grundvalar omfattades av partipolitisk enighet; om de öppet kritiserades av ledande politiker skulle neutralitetsavsiktens trovärdighet undergrävas. Med den aktiva utrikespolitiken infördes ett nytt viktigt element i den svenska politiken som inte var underkastat samma restriktioner. Regeringens uppfattning i internationella rättvisefrågor kunde öppet kritiseras utan att den svenska neutralitetspolitiken sattes i fråga. Och om Sverige offentligt och på ideologisk grund kunde kritisera stater i omvärlden blev det inte heller rimligt att förvänta sig total partipolitisk enighet på hemmaplan. Den aktiva utrikespolitiken skapade därmed ett fält inom utrikespolitiken där debatten kunde släppas loss. Konflikten mellan demokratisk öppenhet och nationell beredskap kunde åtminstone tillfälligt skylas.
I boken tar vi också avstånd från den s k Neutralitetspolitikkommissionens uppmärksammade utpekande från 1994 av Tage Erlander för att han skulle ha farit med osanning i riksdagen 1959, då han debatterade Sveriges fredstida samverkan med västmakterna med dåvarande högerledaren Jarl Hjalmarson.
Så boken kommer att stimulera till fortsatt debatt! Ett tillfälle blir onsdagen den 8 oktober kl 18.00 på ABF på Sveavägen 41 i Stockholm.
Tillägg 12 september: Den intresserade kan höra mig och Alf W Johansson samtala om boken tillsammans med John Chrispinsson i Historiska klubben i P 1 i dag.
2008-09-04
Heder åt folkpartiet!
Heder åt folkpartiet? Ja, kära läsare, ni läste faktiskt rätt. Skälet till mitt glada utrop är att folkpartiets idrottspolitiske talesman Hans Backman i dag kräver att det anslag som regeringen årligen ger till Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) skall stoppas. Orsaken är bland annat att SOK genom sitt agerande i samband med OS i Peking inte stått upp för alla idrottares rätt till yttrandefrihet samt att SOK visat att de inte har nått den demokratiska mognad som kan krävas av en organisation som får stöd direkt från samhället (SvD 4/9, ännu ej på nätet). I stället skall Riksidrottsförbundet (RF) få fördela anslaget om 40 miljoner kronor.
Jag har på denna blogg tidigare kritiserat just den olypmpiska rörelsens brist på demokratisk komptenes och politisk mognad och efterlyst en skarpare medial granskning hur SOK:s ordförande Stefan Lindeberg och generalsekreterare Gunilla Lindberg sköter sina uppdrag. Jag är besviken på många medier, men gläds varje gång folkpartiet visar att det åtminstone finns en strimma socialliberalism kvar i partiet.
Ett sant socialliberalt parti vore en välsignelse för svensk politik.
Jag har på denna blogg tidigare kritiserat just den olypmpiska rörelsens brist på demokratisk komptenes och politisk mognad och efterlyst en skarpare medial granskning hur SOK:s ordförande Stefan Lindeberg och generalsekreterare Gunilla Lindberg sköter sina uppdrag. Jag är besviken på många medier, men gläds varje gång folkpartiet visar att det åtminstone finns en strimma socialliberalism kvar i partiet.
Ett sant socialliberalt parti vore en välsignelse för svensk politik.
2008-09-03
Halvtid med den borgerliga alliansregeringen
Läget i halvtid för den borgerliga alliansregeringen kunde knappast vara så mycket sämre. I de senaste opinionsundersökningarna kvarstår oppositionens rekordstora överläge på omkring 17 procentenheter, och såväl kristdemokraterna som sverigedemokraterna ligger under fyraprocentsspärren. Det har aldrig tidigare hänt att en sittande regering hämtat upp ett så stort opinionsunderläge två år före ett val, och det skall mycket till om det skall hända just den här gången.
Regeringen måste vara oerhört frustrerad och besviken. Faktum är ju att regeringen har genomfört just den politik man gick till val på att genomföra. Vallöftena har hållits och under regeringens första år pekade de flesta ekonomiska kurvor uppåt. Hur kan då väljarna så snabbt vända regeringen ryggen?
Valundersökningarna vid Göteborgs universitet har visat att en viktig anledning till den borgerliga valsegern 2006 var en trötthet hos väljarna på socialdemokratin. Det fanns en vilja att straffa socialdemokraterna genom att rösta bort partiet från regeringsmakten. Valresultatet kan därför tolkas som mera en röstning mot socialdemokraterna än för en borgerlig regeringspolitik.
Bortröstningen av socialdemokraterna följdes av Göran Perssons avgång och socialdemokratiska rådslag. Rådslagsprocessen har inneburit att den socialdemokratisk politiken osynliggjorts inför väljarna - politiken håller ju fortfarande på att utformas. Ur ett opinionsperspektiv har det varit lysande. Eftersom det finns så många frågetecken om den kommande socialdemokratiska politiken har väljarna varken kunnat eller behövt ta ställning till den. I stället har allt fokus riktats mot den borgerliga alliansregeringen. Och vem älskar en sittande regering? Inte de vankelmodiga mittenväjarna i alla fall.
Hösten ser svår ut för Fredrik Reinfeldt. Konjunkturen dippar snabbare än vad ekonomerna förutsåg i våras. (Jag har en konstig känsla av att den alltid tenderar att göra det just när vi har borgerliga regeringar. Men det är kanske bara en känsla...)
FRA-frågan fortsätter att förpesta tillvaron för regeringen. Inte för att FRA-frågan får så många av de "vanliga" väljarna att byta parti över blockgränsen. Nej, men FRA-frågan är negativ för regeringen i tre avseenden 1.) Den oskickliga hanteringen av frågan ifrågasätter regeringens regeringsduglighet. 2.) FRA-frågan tar fokus och kraft från andra politiska sakfrågor som regeringen så mycket hellre skulle vilja diskutera. 3.) En borgerliga kader av liberala unga människor stukas nu av sina egna partier och blir omotiverade att delta i mobiliseringen inför valet 2010.
Men visst - halvtid är bara halvtid. Under 2009 måste socialdemokraterna komma ut på banan. Då blir det match på allvar och inte som nu bara mot ett mål.
Regeringen måste vara oerhört frustrerad och besviken. Faktum är ju att regeringen har genomfört just den politik man gick till val på att genomföra. Vallöftena har hållits och under regeringens första år pekade de flesta ekonomiska kurvor uppåt. Hur kan då väljarna så snabbt vända regeringen ryggen?
Valundersökningarna vid Göteborgs universitet har visat att en viktig anledning till den borgerliga valsegern 2006 var en trötthet hos väljarna på socialdemokratin. Det fanns en vilja att straffa socialdemokraterna genom att rösta bort partiet från regeringsmakten. Valresultatet kan därför tolkas som mera en röstning mot socialdemokraterna än för en borgerlig regeringspolitik.
Bortröstningen av socialdemokraterna följdes av Göran Perssons avgång och socialdemokratiska rådslag. Rådslagsprocessen har inneburit att den socialdemokratisk politiken osynliggjorts inför väljarna - politiken håller ju fortfarande på att utformas. Ur ett opinionsperspektiv har det varit lysande. Eftersom det finns så många frågetecken om den kommande socialdemokratiska politiken har väljarna varken kunnat eller behövt ta ställning till den. I stället har allt fokus riktats mot den borgerliga alliansregeringen. Och vem älskar en sittande regering? Inte de vankelmodiga mittenväjarna i alla fall.
Hösten ser svår ut för Fredrik Reinfeldt. Konjunkturen dippar snabbare än vad ekonomerna förutsåg i våras. (Jag har en konstig känsla av att den alltid tenderar att göra det just när vi har borgerliga regeringar. Men det är kanske bara en känsla...)
FRA-frågan fortsätter att förpesta tillvaron för regeringen. Inte för att FRA-frågan får så många av de "vanliga" väljarna att byta parti över blockgränsen. Nej, men FRA-frågan är negativ för regeringen i tre avseenden 1.) Den oskickliga hanteringen av frågan ifrågasätter regeringens regeringsduglighet. 2.) FRA-frågan tar fokus och kraft från andra politiska sakfrågor som regeringen så mycket hellre skulle vilja diskutera. 3.) En borgerliga kader av liberala unga människor stukas nu av sina egna partier och blir omotiverade att delta i mobiliseringen inför valet 2010.
Men visst - halvtid är bara halvtid. Under 2009 måste socialdemokraterna komma ut på banan. Då blir det match på allvar och inte som nu bara mot ett mål.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)