2008-09-28

Tage Erlander - den otrygge landsfadern

På bokmässan har jag traditionellt inhandlat det senaste bandet (nummer nio) av Tage Erlanders dagboksanteckningar, som nu nått fram till år 1958.

Utgivningen av sonen Sven Erlander Gidlunds förlag är en sann kulturgärning. Tage Erlanders mycket omfattande och personligt hållna anteckningar bidrar inte bara till ökad förståelse av efterkrigstidens svenska politiska historia, utan leder också läsaren nära de centrala politiska aktörerna under dessa år.

Dagboksanteckningarna visar med all önskvärd tydlighet på den oro och ängslan som konsekvent plågade den på ytan så trygge, landsfadersliknande statsministern. En usel nattsömn och förkylningar med slemklumpar och svår halsont är ständigt återkommande fenomen. Pessimismen regerar. På valdagen den 1 juni 1958 spår Erlander regeringens avgång, och när det visade sig att valet blev ett socialdemokratiskt segerval konstaterar han lakoniskt att: Ingen expert i hela landet kan ha kommit på den idén att tippa ett sådant valresultat.

Erlanders självkritik är legio och han vill för det mesta avgå. Sex veckor före valet 1958 övergår självkritiken nästan till självförakt, när han ser sig själv i partiets valfilm: Jag blev verkligt ledsen, när jag såg hur nervöst och fladdrande jag verkade när jag talade om tryggheten. Det var mina händer, som gav detta obehagliga intryck. Där de låg som väldiga klor på skrivbordet fingrande på en penna. (...) Trist att detta är alltså det intryck jag gjorde. Det är verkligen på tiden att partiet byter ledare fortast möjligt.

Tage Erlander kom att styra landet och det socialdemokratiska partiet ytterligare elva år.

Tage Erlander var aldrig känd för att grubbla särskilt mycket över andliga eller existentiella ting. Men efter en kväll i samvaro med förre statsrådet Nils Quensel - som under förödmjukande former 1951 fått avgå i samband med Kejneaffären och som borde vara en bruten man - imponerades Erlander av Quensels själsstyrka och jämvikt och konstaterade: Religionen måste ändå vara något sjusärdeles för sjusärdeles människor.

Utgivningen forsätter. Nästa år har vi kommit fram till 1959. Då har vi bl a Erlanders uppfattning om Hjalmarsonaffären att se fram emot.

12 kommentarer:

Anonym sa...

Roligt att höra om Tage Erlander. Man blir liksom lite varm om hjärtat när man hör namnet. Verkligen associering till landsfader. Förmågan till självkritik vore inte dumt att transplantera in hos somliga av de politiker som kom efter...

A-K Roth

Anonym sa...

Tage Erlanders dagbocker....Jag kan ju bara tala for mig sjalv, men sjalv star jag over den typen av ytlig sensationslitteratur, tack sa mycket.
Eleni Schmidt

Kerstin sa...

A-K Roth:
Nåja, jag såg eller hörde inte så mycket av Erlanders självkritik så länge han var statsminister, den kom tydligen fram först i hans utgivna dagböcker. Så vi ska kanske vänta med att säga något om efterföljarnas självkritik tills deras dagböcker getts ut.

Hagevi sa...

Segerval för (s) 1958? De tre borgerliga partierna fick 50,4 procent av rösterna på riksdagspartierna och de socialistiska partierna fick 49,6 procent av rösterna. P g a att största parti blev överrepresenterat i mandatsammanräkningen resulterade det i att de socialistiska partierna fick 116 mandat i andra kammaren mot de borgerligas 115. Men eftersom socialdemokraterna var största parti inom riksdagsmajoriteten fick de tillsätta talmannen (som inte fick rösta och inte hade någon ersättare), vilket resulterade i att de förlorade ett mandat: 115-115. Till detta kom den eftersläpande majoriteten i första kammaren. Eftersom detta knappast var ett segerval är det väl inte undra på att Erlander blev glatt överraskad över att han kunde sitta kvar?

Adler sa...

Ja, du är av en mycket överlägsen sorti, Eleni Schmidt.

Anonym sa...

Du har nog rätt, Kerstin. Men nog minns jag även hur han visade sig under sin livstid: mer anspråkslös och mindre självhävdande än senare ledare inom partiet. Jag har intrycket att han inte tog sin egen betydelse så allvarligt. Kanske han hade ett mindre exalterat ego.

A-K

Bulten i Bo sa...

Erlander verkar ju ha tagit en mycket aktiv roll i upprättandet av svenska Guantanamoläger, påverkar det värmen runt ditt hjärta, A-K?

Anonym sa...

BiB, din länk talar om svenska skamfläckar. Ja, de är väl i gott sällskap med annat (permittenttrafiken, judestjärnan i pass, järnmalm till Tyskland...) svenska staten tog sig för. I länken nedan, kallar bokgranskaren det Sverige gjorde "kröka rygg" för nazistrna. Annars var väl högste ansvarige Gustav Möller medan Tage Erlander var statssekreterare?

http://hd.se/kultur/boken/2008/09/28/en-svensk-skamflaeck-till/

Jag håller med författarna att benämningen "koncentrationsläger" var problematisk. Därför används ordet inte alls i boken där man skriver "slutna utlänningsläger". ILLA NOG! Titeln valdes tydligen för att förlaget ville ha den sensationell.
Kan någon ge ett historiskt perspektiv?

A-K

Ulf Bjereld sa...

Hagevi: Nej då, ord som "segerval" skall man inte slänga omkring sig hur som helst... Men faktum är ändå att socialdemokraterna ökade med 1.6 procent, från 44.6 till 46.2 och fick 5 nya mandat. Så lite segerval var det i alla fall!

Anonym sa...

Utgivningen av Erlanders dagböcker är en kulturgärning av stora mått, och det är högtidsstund varje år när man kan sätta sig med den nya utgåvan.

Intrycken har blivit många när man följt serien. Ett är släkt- och familjekänslan, som helt uppenbart var mycket stark. TE återkommer hela tiden till hur de närmaste hade det, med en ömsinthet som berör. En sak som etsat sig fast är skildringen av ”Bossens” misslyckade födelsedag några år tillbaka i serien.

Ett annat intryck är hur viktigt partiarbetet var. Ett ständigt resande till olika möten och jubileer runt om i landet, och självkritiska efterhandsreflektioner om hur han klarat sig. Ibland klagar TE över att behöva göra alla dessa resor, men det är ändå uppenbart att han tycker att kontakterna med partiet runt om i landet var viktiga.

Ett tredje intryck är de hårda personomdömena. Till viss del handlar det givetvis om att ”skriva av sig” efter en hård dag, men ibland går det lite väl långt. Framför allt känns inte den ständiga sågningen de kvinnliga regeringsledamöterna riktigt bra. Jag kan faktiskt inte påminna mig något som helst erkännsamt omdöme om någon kvinnlig minister hittills i serien (t o m 1957).

Sedan kan man ju fundera på vilket värde dagböckerna har som källa. Tveklöst ger de en helt unik inblick i vad som rörde sig i huvudet på en av central politisk personlighet under en lång tidsperiod. Samtidigt är det ju så att TE inte alltid hade tid att skriva lika uttömmande om allting, framför allt inte när viktiga saker pågick som krävde hans aktiva deltagande.

Dessutom skriver han ibland aningen fragmentariskt, med mer eller mindre omedvetna kopplingar som åtminstone jag haft svårt att följa. Det står någonstans att en medarbetare oroade sig för att personal på en restaurang skulle kunna uppfatta delar av ett förtroligt samtal, men fick det lugnande svaret att ett otränat öra inte skulle kunna begripa ett dyft av vad som avhandlades. Dagböckerna är inte som helhet skrivna på detta internkryptiska politikerspråk, men det finns passager som verkar vara det.

Detta ligger ju i dagbokskrivandets natur, och de enormt väl utförda
sidokommentarerna och personregistret är till mycket stor hjälp, men ibland blir det ändå svårt att hänga med.

Om man tar det misslyckade försöket att bilda en nordisk försvarsunion som exempel, så trodde jag mig ha en något ytlig, men andå hyfsad uppfattning om vad som hände. Men när jag läste dagböckerna blev jag bara förvirrad. En massa saker som inte stämde med vad jag läst på annat håll.

Det kan ju till viss del bero på att dagböckerna helt enkelt ger ny kunskap, och att vi delvis får skriva om historieböckerna. Huruvida så är fallet när det gäller den nordiska försvarsunionen vet jag inte, men en sak tror jag mig veta – man behöver ganska omfattande kompletterande läsning för att kunna dechiffrera vad som står i dagböckerna om turerna kring försvarsunionen.

Det är väl helt enkelt så att värdet i dagböckerna ligger på olika plan. På ett plan fungerar de utmärkt som förströelseläsning. På ett annat plan är de en källa, som behöver sammanvägas med andra källor. I båda fallen är utgivningen helt ovärderlig.

AW i Skottland

Anonym sa...

Jaha, nu har vi alltså en professor som anklagar(!) T.Erlander för att han var pessimistiskt lagd, ointellektuell och areligiös. Är det en väsentig läsning av desssa dagböcker? Att E. ej var religiös kan ju inte vara något fel. Han var dessutom ganska bildad. Hans pessimism kom senare att balanseras upp ganska väl av pojken Palme. Jag tycker nog din läsning av dagböckerna är en ytlig läsning av ett historiskt dokument.Det är också synd att ge E. en eloge för hans säkra formsinne.Jag kan förstå om du - som kristen - anser att han var arrogant mot din religion. Sånt gör ju ont. Men av en professor i statskundskap får man väl vänta sig en större förmåga att höja sig över den "religiösa instikten".

Ulf Bjereld sa...

Anonym lyckas läsa min bloggpost som Fan läser Bibeln. Jag känner ju en stor frändskap och ömsinthet inför Erlanders pessimism och självspäkelser. Samt gläds över hans positiva uttalanden om religionen efter träffen med Quensel.