Ny bok om Sverige under kalla kriget!

Under drygt tio års tid har jag tillsammans med historieprofessorerna Alf W Johansson (Södertörns högskola) och Karl Molin (Stockholms universitet) varit ansvarig för forskningsprogrammet Sverige under kalla kriget (SUKK). Forskningsprogrammet, som finansierats av Riksbankens Jubileumsfond, har organiserats som ett ämnesöverskridande nationellt nätverk mellan i första hand historiker och statsvetare. Sammantaget har programmet publicerat ett 40-tal böcker och forskningsrapporter. Nu utkommer den sammanfattande och syntetiserande slutvolymen Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget (Santérus förlag, 2008). Tillsammans med Alf W Johansson och Karl Molim presenterar jag boken på DN Debatt i dag.

Det har varit fantastiskt roligt att vara med på den resa som projektet inneburit, och oerhört lärande och stimulerande att samarbeta med historiker. Skillnaden mellan samhällsvetare och historiker beskrivs ibland som att samhällsvetaren likt en örn flyger högt på himlen och därigenom kan identifiera mönster och sammanhang i landskapet nedan. Historikern går i stället som ett tryffelsvin med nosen mot jorden för att leta fram godbitar.

Jämförelsen är elak mot både samhällsvetare och historiker. Samhällsvetarna anklagas i jämförelsen för att nonchalera de enskildheter som tillsammans skapar mening. Historikerna anklagas för att fastna i detaljer och därigenom inte kunna se helheter.

Under 1960-talet förändrades den svenska utrikespolitiken dramatiskt. Från krigsslutet 1945 hade den svenska utrikespolitiken präglats av återhållsamhet och försiktighet. Under Östen Undéns ledning hade Sverige strävat efter att, inom maktbalansens gränser, göra Norden till ett lågspänningsområde och stärka folkrätten. Svensk utrikespolitik hade, trots den militära alliansfriheten, inte nämnvärt avvikit från övriga väststaters. Men under namnet ”aktiv utrikespolitik” började Sverige under 1960-talet föra en politik som i stället kännetecknades av ett självständigt ställningstagande i opinionsbildningen. Sverige kritiserade offentligt såväl väst- som öststater, och uttalade sin solidaritet med länderna i tredje världen. Olof Palme fick genom sin starka kritik av USA:s krig i Vietnam symbolisera mycket av den nya svenska politiken. Konfrontationen kulminerade när USA under åren 1973-1974 beslöt att frysa sina diplomatiska förbindelser med Sverige.

Från Undénlinjens maktbalans till Palmelinjens världssamvete – hur kunde det gå så? I boken visar vi bl a hur den aktiva svenska utrikespolitiken från Olof Palmes tid kan tolkas som en strävan att hantera tre konfliktlinjer av betydelse för Sveriges utrikespolitik, nämligen konflikterna mellan nationell suveränitet och internationellt beroende, mellan ideologisk västvänlighet och säkerhetspolitisk alliansfrihet samt mellan demokratisk öppenhet och militär beredskap.

Den aktiva utrikespolitiken fyllde funktionen att minska spänningen på respektive konfliktlinje. När nord–syddimensionen fördes in i politiken öppnades ett sammanhang där Sverige hade helt andra möjligheter att spela en självständig roll än i konflikten mellan öst och väst. Drömmen om att spela en roll i världspolitiken hade funnits också vid andra världskriget slut. Då hade det handlat om snart förflyktigade förhoppningar om att bygga broar mellan öst och väst. Nu handlade det i stället om att försvara de små nationernas rätt mot stormakterna och att öka engagemanget i Tredje världens problem. Palmelinjens aktivism innebar att Sverige trots sitt militärpolitiska beroende av väst kunde skapa sig en egen profil. Det bidrog till att stärka neutralitetspolitikens trovärdighet och till att mildra konflikten mellan nationell suveränitet och internationellt beroende.

Den aktiva utrikespolitiken och inte minst stödet till tredje världen innebar också att den svenska neutralitetspolitiken kunde förknippas med något annat än självgod isolering. Neutralitetslinjen innebar, enligt regeringens synsätt, en politisk möjlighet och en moralisk förpliktelse att lämna ett bidrag till fred och utveckling. Engagemanget i internationella rättvisefrågor var ett svar till dem som menade att Sverige, genom att stå utanför det västliga försvarssamarbetet, svek centrala värden i svensk och västerländsk politisk kultur. Den aktiva utrikespolitiken bidrog till att stärka den svenska neutralitetspolitikens moraliska och ideologiska legitimitet och till att konflikten mellan Sveriges ideologiska västvänlighet och Sveriges säkerhetspolitiska alliansfrihet blev något lättare att hantera.

Neutralitetspolitikens grundvalar omfattades av partipolitisk enighet; om de öppet kritiserades av ledande politiker skulle neutralitetsavsiktens trovärdighet undergrävas. Med den aktiva utrikespolitiken infördes ett nytt viktigt element i den svenska politiken som inte var underkastat samma restriktioner. Regeringens uppfattning i internationella rättvisefrågor kunde öppet kritiseras utan att den svenska neutralitetspolitiken sattes i fråga. Och om Sverige offentligt och på ideologisk grund kunde kritisera stater i omvärlden blev det inte heller rimligt att förvänta sig total partipolitisk enighet på hemmaplan. Den aktiva utrikespolitiken skapade därmed ett fält inom utrikespolitiken där debatten kunde släppas loss. Konflikten mellan demokratisk öppenhet och nationell beredskap kunde åtminstone tillfälligt skylas.

I boken tar vi också avstånd från den s k Neutralitetspolitikkommissionens uppmärksammade utpekande från 1994 av Tage Erlander för att han skulle ha farit med osanning i riksdagen 1959, då han debatterade Sveriges fredstida samverkan med västmakterna med dåvarande högerledaren Jarl Hjalmarson.

Så boken kommer att stimulera till fortsatt debatt! Ett tillfälle blir onsdagen den 8 oktober kl 18.00 på ABF på Sveavägen 41 i Stockholm.

Tillägg 12 september: Den intresserade kan höra mig och Alf W Johansson samtala om boken tillsammans med John Chrispinsson i Historiska klubben i P 1 i dag.