De 24 tolkar som arbetar för den svenska truppen i Afghanistan fruktar för sina liv när insatsen inom kort avslutas. Om talibanerna tar över kontrollen av området är risken stor att de afghaner som arbetat för utländska styrkor betraktas som förrädare och trakasseras eller kanske till och med dödas. De 24 tolkarna har därför skickat in en gemensam ansökan om att få politisk asyl i Sverige.
Reaktionerna från Sverige på afghanernas begäran har hittills varit svala, för att uttrycka det milt. Migrationsminister Tobias Billström (M) säger till Svenska Dagbladet (ej på nätet) att tolkarna inte kan räkna med några särskilda fördelar bara för att de råkat vara anställda av svenska staten och att de i stället bör ansöka om att få bli kvotflyktingar i ett land som ingår i UNHCR:s kvotflyktingsystem. Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson säger att det inte går att pröva afghanernas ansökan överhuvudtaget eftersom asylsökande personer måste befinna sig i Sverige. Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) duckar och säger att det är regeringens sak att hantera frågan. Däremot har representanter för Folkpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet markerat att Sverige måste ta ansvar för de 24 tolkarna.
Jag var en övertygad motståndare till USA:s inmarsch i Afghanistan och jag har också varit skeptisk till Sveriges deltagande i Isaf. Men med Sveriges beslut att delta följer också ett ansvar. De enskilda afghaner som av olika skäl valt att låta säg anställas av främmande makt skall inte drabbas när den internationella insatsen nu avslutas. Har Sverige väl valt att utnyttja deras arbetskraft har Sverige också ett moralisk-politiskt ansvar att inte lämna dem vind för våg i det osäkra landskap som nu växer fram i Afghanistan.
Jag är väl medveten om gällande regelverk. Ny lagstiftning är heller inte nödvändigtvis den bästa vägen att gå. Men regeringen har ett politiskt ansvar att på humanitär grund utarbeta en kreativ lösning på den uppkomna situationen. Det går, om den politiska viljan finns. Tobias Billströms uttalanden indikerar dessvärre att en sådan politisk vilja saknas. Det är djupt olyckligt, inte bara för de 24 tolkarna och deras familjer utan också för de humanitära värden som bör prägla svensk migrationspolitik.
2012-07-27
Jag tvivlar på tennisen
Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. Ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist kommenterar frånvaron av svarta spelare i apartheidlandet Rhodesias lag inför Davis Cup-matchen mot Sverige i Båstad 1968 (Aftonbladet 26/3 1968).
Pengarna räcker inte när vi ska ge 27 000 nyinflyttade somalier socialbidrag!!! Puh. SVT:s tennisexpert och tidigare elitspelaren Janne Gunnarsson förklarar varför regeringen inte kan bidra ekonomiskt till genomförandet av stora idrottsmästerskap i Sverige (Janne Gunnarssons Facebook-sida).
Jag trodde att tennis-folkets syn på omvärlden utvecklats något under de senaste 45 åren. Nu tvivlar jag på om så verkligen är fallet.
Pengarna räcker inte när vi ska ge 27 000 nyinflyttade somalier socialbidrag!!! Puh. SVT:s tennisexpert och tidigare elitspelaren Janne Gunnarsson förklarar varför regeringen inte kan bidra ekonomiskt till genomförandet av stora idrottsmästerskap i Sverige (Janne Gunnarssons Facebook-sida).
Jag trodde att tennis-folkets syn på omvärlden utvecklats något under de senaste 45 åren. Nu tvivlar jag på om så verkligen är fallet.
2012-07-22
Så segrar inte döden
Sorgen och vreden går i dag hand i hand. Sorgen över alla de döda som föll offer för de avskyvärda attentaten i Oslo och på Utöya. Vreden över den trångsynthet och det förakt för människovärdet som tog sig uttryck i de grymma dåden.
Sorg och vrede har sin tid. Viktigast är att sorgen och vreden inte leder till passivitet eller till ogärningar. Sorgen och vreden blir fruktbar när den sporrar till nya, ständiga antsträngningar till människovärdets försvar. Med människovärde kommer också tolerans, mångfald och respekt. Människovärdet har sin grund i kärleken. Störst av allt är kärleken.
Själv hedrar jag minnet av alla dem som föll offer i Oslo och på Utöya genom att lova att lägga än större kraft på mitt intellektuella, publicistiska och politiska arbete och att alltid stå upp till människovärdets försvar. Med Bob Dylan vädjar jag: May you always be courageous, stand upright and be strong.
Under mottot "Så segrar inte döden" rekommenderar jag Mikael Wiehes hoppfulla Ska nya röster sjunga.
Sorg och vrede har sin tid. Viktigast är att sorgen och vreden inte leder till passivitet eller till ogärningar. Sorgen och vreden blir fruktbar när den sporrar till nya, ständiga antsträngningar till människovärdets försvar. Med människovärde kommer också tolerans, mångfald och respekt. Människovärdet har sin grund i kärleken. Störst av allt är kärleken.
Själv hedrar jag minnet av alla dem som föll offer i Oslo och på Utöya genom att lova att lägga än större kraft på mitt intellektuella, publicistiska och politiska arbete och att alltid stå upp till människovärdets försvar. Med Bob Dylan vädjar jag: May you always be courageous, stand upright and be strong.
Under mottot "Så segrar inte döden" rekommenderar jag Mikael Wiehes hoppfulla Ska nya röster sjunga.
2012-07-21
Utøya och den moderna journalistikens villkor
I dag skriver jag på Ajour om hur mediebevakningen av terrordåden och massmorden i Oslo och på Utøya synliggör hur digitaliseringen förändrar inte bara journalistikens villkor utan också vårt sätt att leva tillsammans. Utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.
I morgon söndag uppmärksammas ettårsdagen av Anders Behring Breiviks attentat i Oslo och på Utøya. De grymma dåden innebar ett genombrott för sociala medier i skapandet av närvaro och i former för nyhetsförmedling. Själv tillbringade jag tillsammans med delar av min familj den ohyggliga kvällen i en spartanskt inredd uthyrningslägenhet i en missionskyrka på den svenska landsbygden. De första nyheterna nådde oss genom korta och kryptiska telegram i radions nyhetssändningar. Snart satt vi alla uppkopplade framför varsin dator, med TV:n och radion påslagna.
På twitter publicerades i realtid ohyggliga vittnesmål från de närvarande ungdomarna på Utøya. Vi sitter vid vattnet. En man som skjuter iklädd polisuniform. Hjälp oss! skrev en förbundsstyrelseledamot i arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF. Jag såg en person som eventuellt var skjuten genom munnen, skrev vänsterpartisten Ali Esbati. Bland alla oss som följde tweetarna växte en källkritisk crowdsourcing fram. Twittersvärmen försökte genom råd och varningar påverka händelseutvecklingen: RING INTE FOLK PÅ UTØYA. De gömmer sig för gärningsmannen. En digital gemenskap utvecklades, där motstånd och sorgearbete pågick parallellt.
Journalistikens villkor förändras i grunden. Enskilda sakuppgifter blir mindre efterfrågade, eftersom ingen sakuppgift finns längre bort än några klick på nätet. I stället är det perspektiv och tolkningar som efterfrågas. Själv noterar att att journalister alltmer sällan ställer faktafrågor till mig, faktauppgifter tar journalister fram själva. I stället vill de ha min analys.
Kvällen i missionskyrkans uthyrningslägenhet präglade mig på två sätt. Dels gav den plågsamma och oåterkalleliga insikter om med vilken målmedvetenhet en människa kan vara grym och visa oförmåga till kärlek. Dels gestaltade kvällen vår nya tid, där digitaliseringen förändrar inte bara journalistiken utan också vårt sätt att vara tillsammans.
I morgon söndag uppmärksammas ettårsdagen av Anders Behring Breiviks attentat i Oslo och på Utøya. De grymma dåden innebar ett genombrott för sociala medier i skapandet av närvaro och i former för nyhetsförmedling. Själv tillbringade jag tillsammans med delar av min familj den ohyggliga kvällen i en spartanskt inredd uthyrningslägenhet i en missionskyrka på den svenska landsbygden. De första nyheterna nådde oss genom korta och kryptiska telegram i radions nyhetssändningar. Snart satt vi alla uppkopplade framför varsin dator, med TV:n och radion påslagna.
På twitter publicerades i realtid ohyggliga vittnesmål från de närvarande ungdomarna på Utøya. Vi sitter vid vattnet. En man som skjuter iklädd polisuniform. Hjälp oss! skrev en förbundsstyrelseledamot i arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF. Jag såg en person som eventuellt var skjuten genom munnen, skrev vänsterpartisten Ali Esbati. Bland alla oss som följde tweetarna växte en källkritisk crowdsourcing fram. Twittersvärmen försökte genom råd och varningar påverka händelseutvecklingen: RING INTE FOLK PÅ UTØYA. De gömmer sig för gärningsmannen. En digital gemenskap utvecklades, där motstånd och sorgearbete pågick parallellt.
Journalistikens villkor förändras i grunden. Enskilda sakuppgifter blir mindre efterfrågade, eftersom ingen sakuppgift finns längre bort än några klick på nätet. I stället är det perspektiv och tolkningar som efterfrågas. Själv noterar att att journalister alltmer sällan ställer faktafrågor till mig, faktauppgifter tar journalister fram själva. I stället vill de ha min analys.
Kvällen i missionskyrkans uthyrningslägenhet präglade mig på två sätt. Dels gav den plågsamma och oåterkalleliga insikter om med vilken målmedvetenhet en människa kan vara grym och visa oförmåga till kärlek. Dels gestaltade kvällen vår nya tid, där digitaliseringen förändrar inte bara journalistiken utan också vårt sätt att vara tillsammans.
2012-07-17
Delat barnbidrag? Göran Hägglund bygger om familjernas köksbord
Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund presenterade i Almedalen ett överraskande förslag, som inte riktigt fick genomslag i nyhetsrapporteringen. Men i dag uppmärksammar Göteborg-Posten (ej på nätet - vi talar Göteborgs-Posten...) att det råder oenighet inom Alliansen kring Hägglunds förslag - att föräldrar i fortsättningen skall dela lika på barnbidraget.
Överraskningen består i att Kristdemokraterna under flera år profilerat sig som den främsta beskyddaren av föräldrars valfrihet. Göran Hägglund har utnämnt sig till politikens gränsryttare, med uppgift att värna familjen från klåfingriga politiker som vill bestämma i frågor där föräldrar vet bäst. Så är till exempel Kristdemokraterna en benhård motståndare till att föräldraförsäkringen skall delas lika mellan föräldrarna, eftersom föräldrarna själva anses bättre skickade att besluta om huruvida det är mamman eller pappan som skall utnyttja föräldraledigheten.
Men när det gäller barnbidraget menar Kristdemokraterna nu att föräldrarna inte är bäst lämpade att besluta om hur det skall fördelas - det skall i stället staten göra. Föräldrarnas valfrihet är inte längre den givna utgångspunkten. Det köksbord där föräldrarna tidigare i en slags 1950-talspastisch förväntats sitta i samråd och som fria likar fatta kloka beslut har ersatts av ett köksbord som ser ut som köksbord faktiskt brukar se ut hos det verkliga verklighetens folk - med repor och skavanker, inbyggda ojämlikheter och inte så sällan personliga tillkortakommanden och konflikter.
Kristdemokraternas kursändring bör ses i ljuset av partiets strävan att framstå som ett självständigt, socialkonservativt alternativ i svensk politik. Göran Hägglunds tal i Almedalen var på det stora hela en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism, personifierad av Per Schlingmann. Även Sverigedemokraterna har börjat framställa sig som ett socialkonservativt parti. När Kristdemokraterna nu intar en socialkonservativ position försvårar det för Sverigedemokraterna att vinna väljare på detta fält. Samtidigt innebär Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas positionsförflyttningar en ökad uppmärksamhet för socialkonservativa värderingar och ställningstaganden.
Jag har tidigare skrivit att vi kanske äntligen är på väg mot en borgerlig idédebatt värd namnet. En krusning på ytan i denna idédebatt är det bråk som utbrutit kring tidskriften Neos beslut att börja kalla sig "borgerlig" i stället för som tidigare "liberal. I dagens Expressen fortsätter Ann-Charlotte Marteus den diskussion genom ett veritabelt lustmord på senaste numret av Neo. Artikeln har redan väckt starka känslor, till exempel hånar Göran Hägglunds presschef Johan Ingerö artikelförfattaren på Twitter: Den revbensspräckande humorn i att en kvällstidningsledarskribent försöker gå i intellektuell närkamp med Neo... Svenska Dagbladets Benjamin Katzeff är även han på Twitter raljant mot Marteus: Vilken tur att vi har Martéus (sic) , så att någon kan ge de tunga analyserna av de viktigaste frågorna.
Bildandet av Alliansen bidrog till att dölja eller trycka ned de skiljelinjer som alltid har funnits på den borgerliga sidan i svensk politik. Den nu pågående debatten bidrar i stället till att synliggöra dessa skiljelinjer. I ett längre tidsperspektiv tror jag ett sådant synliggörande är positivt för svensk politik och för den politiska debatten.
Överraskningen består i att Kristdemokraterna under flera år profilerat sig som den främsta beskyddaren av föräldrars valfrihet. Göran Hägglund har utnämnt sig till politikens gränsryttare, med uppgift att värna familjen från klåfingriga politiker som vill bestämma i frågor där föräldrar vet bäst. Så är till exempel Kristdemokraterna en benhård motståndare till att föräldraförsäkringen skall delas lika mellan föräldrarna, eftersom föräldrarna själva anses bättre skickade att besluta om huruvida det är mamman eller pappan som skall utnyttja föräldraledigheten.
Men när det gäller barnbidraget menar Kristdemokraterna nu att föräldrarna inte är bäst lämpade att besluta om hur det skall fördelas - det skall i stället staten göra. Föräldrarnas valfrihet är inte längre den givna utgångspunkten. Det köksbord där föräldrarna tidigare i en slags 1950-talspastisch förväntats sitta i samråd och som fria likar fatta kloka beslut har ersatts av ett köksbord som ser ut som köksbord faktiskt brukar se ut hos det verkliga verklighetens folk - med repor och skavanker, inbyggda ojämlikheter och inte så sällan personliga tillkortakommanden och konflikter.
Kristdemokraternas kursändring bör ses i ljuset av partiets strävan att framstå som ett självständigt, socialkonservativt alternativ i svensk politik. Göran Hägglunds tal i Almedalen var på det stora hela en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism, personifierad av Per Schlingmann. Även Sverigedemokraterna har börjat framställa sig som ett socialkonservativt parti. När Kristdemokraterna nu intar en socialkonservativ position försvårar det för Sverigedemokraterna att vinna väljare på detta fält. Samtidigt innebär Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas positionsförflyttningar en ökad uppmärksamhet för socialkonservativa värderingar och ställningstaganden.
Jag har tidigare skrivit att vi kanske äntligen är på väg mot en borgerlig idédebatt värd namnet. En krusning på ytan i denna idédebatt är det bråk som utbrutit kring tidskriften Neos beslut att börja kalla sig "borgerlig" i stället för som tidigare "liberal. I dagens Expressen fortsätter Ann-Charlotte Marteus den diskussion genom ett veritabelt lustmord på senaste numret av Neo. Artikeln har redan väckt starka känslor, till exempel hånar Göran Hägglunds presschef Johan Ingerö artikelförfattaren på Twitter: Den revbensspräckande humorn i att en kvällstidningsledarskribent försöker gå i intellektuell närkamp med Neo... Svenska Dagbladets Benjamin Katzeff är även han på Twitter raljant mot Marteus: Vilken tur att vi har Martéus (sic) , så att någon kan ge de tunga analyserna av de viktigaste frågorna.
Bildandet av Alliansen bidrog till att dölja eller trycka ned de skiljelinjer som alltid har funnits på den borgerliga sidan i svensk politik. Den nu pågående debatten bidrar i stället till att synliggöra dessa skiljelinjer. I ett längre tidsperspektiv tror jag ett sådant synliggörande är positivt för svensk politik och för den politiska debatten.
2012-07-14
Aktuellts teknikproblem skadar SVT:s varumärke
I början av mars 2012 lanserade Sveriges Television med buller och bång nya Aktuellt. En hel timmas sammanhängande sändning från kl 21.00, med ny monsterstudio, djärva färger och grafik baserat på det nya, toppmoderna sändningssystemet Mozart.
Jag gillar nya Aktuellt. Jag gillar konceptet, färgerna och grafiken och jag tycker att programledarna är grymt proffsiga. Men de månader som gått sedan programmet lanserades har fördystrats av återkommande teknikproblem, som gör att fokus riktas från innehållet till tragikomisk vardagsdramatik. Namnskyltar förväxlas eller försvinner, ljudet kommer och går, inslag uteblir, tekniker smyger fram i bildkanten för att försöka byta ut gästernas trilskande mikrofoner. SVT:s flaggskepp Aktuellt riskerar att börja framstå som public service eget Fawlty Towers.
Radioprogrammet Medierna i P1 uppmärksammar i dag problemen. Programmets utgångspunkt är att det nu gått fyra månader sedan nya Aktuellt startade och det syns ännu inget ljus i tunneln. Hur påverkar oförmågan att komma tillrätta med dessa teknikproblem trovärdigheten för nya Aktuellt och i förlängningen även för Sveriges Television?
Jag medverkar kort i programmet och min inställning är ungefär så här: Det är helt oacceptabelt att ett så framträdande public service-program efter mer än fyra månader inte lyckas få ordning på trilskande teknik. Jag ertappar mig själv med att sluta lyssna på inslagen och i stället med skräckblandad förtjusning/förväntan invänta uteblivna namnskyltar eller de insmygande tekniker. Aktuellts starka varumärke urholkas, och med det förtroendet för Sveriges Television och i förlängningen också för public service. Det är viktigt att reda ut var ansvaret för detta misslyckande ligger.
I programmet säger Aktuellts ansvariga utgivare Eva Landahl att deras publikundersökningar ännu inte visar på något minskat förtroende för programmet. Jag har inte läst dessa undersökningar, men dristar mig till att påstå att Aktuellt i så fall lever på lånad förtroendetid. Jag ser dagligen nyhetssändningar från BBC, CNN och Al Jazeera, och ser man till teknikproblem kan man inte tro att dessa nyhetsprogram görs på samma planet.
Jag har förstått det som att det nya sändningssystemet Mozart igångsattes utan tillräcklig utbildning för de berörda, samt att systemet inte testats tillräckligt för att undersöka om det var kompatibelt med andra system som SVT använder (till exempel video- och grafiksystem). I Medierna påstås att SVT i torsdag beslutade att tillfälligt återgå till det gamla systemet, i väntan på att man hittar en läsning på problemen med Mozart. I så fall ett klokt beslut, givet rådande omständigheter.
I kväll lördag sänds inte Aktuellt. Jag ser fram mot morgondagens sändning kl 21.00. Förhoppningsvis med ljud och med namnskyltar, men utan insmygande tekniker.
Jag gillar nya Aktuellt. Jag gillar konceptet, färgerna och grafiken och jag tycker att programledarna är grymt proffsiga. Men de månader som gått sedan programmet lanserades har fördystrats av återkommande teknikproblem, som gör att fokus riktas från innehållet till tragikomisk vardagsdramatik. Namnskyltar förväxlas eller försvinner, ljudet kommer och går, inslag uteblir, tekniker smyger fram i bildkanten för att försöka byta ut gästernas trilskande mikrofoner. SVT:s flaggskepp Aktuellt riskerar att börja framstå som public service eget Fawlty Towers.
Radioprogrammet Medierna i P1 uppmärksammar i dag problemen. Programmets utgångspunkt är att det nu gått fyra månader sedan nya Aktuellt startade och det syns ännu inget ljus i tunneln. Hur påverkar oförmågan att komma tillrätta med dessa teknikproblem trovärdigheten för nya Aktuellt och i förlängningen även för Sveriges Television?
Jag medverkar kort i programmet och min inställning är ungefär så här: Det är helt oacceptabelt att ett så framträdande public service-program efter mer än fyra månader inte lyckas få ordning på trilskande teknik. Jag ertappar mig själv med att sluta lyssna på inslagen och i stället med skräckblandad förtjusning/förväntan invänta uteblivna namnskyltar eller de insmygande tekniker. Aktuellts starka varumärke urholkas, och med det förtroendet för Sveriges Television och i förlängningen också för public service. Det är viktigt att reda ut var ansvaret för detta misslyckande ligger.
I programmet säger Aktuellts ansvariga utgivare Eva Landahl att deras publikundersökningar ännu inte visar på något minskat förtroende för programmet. Jag har inte läst dessa undersökningar, men dristar mig till att påstå att Aktuellt i så fall lever på lånad förtroendetid. Jag ser dagligen nyhetssändningar från BBC, CNN och Al Jazeera, och ser man till teknikproblem kan man inte tro att dessa nyhetsprogram görs på samma planet.
Jag har förstått det som att det nya sändningssystemet Mozart igångsattes utan tillräcklig utbildning för de berörda, samt att systemet inte testats tillräckligt för att undersöka om det var kompatibelt med andra system som SVT använder (till exempel video- och grafiksystem). I Medierna påstås att SVT i torsdag beslutade att tillfälligt återgå till det gamla systemet, i väntan på att man hittar en läsning på problemen med Mozart. I så fall ett klokt beslut, givet rådande omständigheter.
I kväll lördag sänds inte Aktuellt. Jag ser fram mot morgondagens sändning kl 21.00. Förhoppningsvis med ljud och med namnskyltar, men utan insmygande tekniker.
2012-07-08
Äntligen en borgerlig idédebatt?
Börjar vi äntligen få en borgerlig idédebatt med identifierbara skiljelinjer? För oss som på lite avstånd följt verksamheterna inom tankesmedjor och tidskrifter som Timbro, Axess och Neo har debatter och åsiktsskillnader oftast dolts av ryggdunkningar och ömsesidiga hejarop på till exempel Twitter.
Tidskriften Neo meddelade för några dagar sedan att man inte längre tänkte kalla sig "liberal" utan i stället "borgerlig". Djävulen gömmer sig i detaljerna. Förändringen från "liberal" till "borgerlig" orsakade turbulens bland liberala/borgerliga profiler och debattörer. Neos grundare och förra chefredaktör Sofia Nerbrand förklarade på Twitter att hon var "djupt besviken" på ompositioneringen av tidskriften. Neos nuvarande chefredaktör Paulina Neuding motiverade beslutet med att tidskriften numera inrymmer även nyliberala och konservativa perspektiv. Olika liberala och/eller borgerliga debattörer har med eftertryck tagit ställning i denna strid.
Redan före Neos ompositionering hade Paulina Neuding och Axess chefredaktör Johan Lundberg kritiserats hårt på DN Debatt av de liberala profilerna Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten. Kritiken gick ut på att Neuding och Lundberg framställde invandring som ett problem i sig och därigenom fjärmade sig från liberala kärnvärlden. Neuding kritiserades också för att kollektivt skuldbelägga muslimer.
Är dessa strider bara ett plaskande i ankdammen eller är de ett uttryck för något större? Jag vet inte, men efter Göran Hägglunds anförande i dag i Almedalen tror jag att de kan placeras in i ett mönster. I sitt anförande - och i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet - gick Hägglund till storms mot den så kallade statsindividualismen, vilken han menar förminskar de gemenskapsband mellan människor som sträcker sig bortom statens domäner. Måltavla för Göran Hägglunds attack var utan tvekan moderaternas valstrateg Per Schlingmann. Det var Schlingmann som i en artikel i Expressen för några veckor sedan sjöng individualismens och den starka statens lov. Schlingmann är i sin tur inspirerad av de tankegångar som Henrik Berggren och Lars Trägårdh formulerat i sin bok "Är svensken människa" (Norstedts, 2006), där individens autonomi och frihetslängtan möjliggörs just genom en stark stat - en statsindividualism.
Göran Hägglunds tal var en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism. Kanske kan striderna kring Neos positionsförändring från "liberal" till "borgerlig" och kritiken mot Johan Lundberg och Paulina Neuding för att svika liberala kärnvärlden också ses som uttryck för en växande och mer synlig skiljelinje mellan socialkonservatism och liberalism i svensk politik? I så fall går vi en spännande tid till mötes.
Tidskriften Neo meddelade för några dagar sedan att man inte längre tänkte kalla sig "liberal" utan i stället "borgerlig". Djävulen gömmer sig i detaljerna. Förändringen från "liberal" till "borgerlig" orsakade turbulens bland liberala/borgerliga profiler och debattörer. Neos grundare och förra chefredaktör Sofia Nerbrand förklarade på Twitter att hon var "djupt besviken" på ompositioneringen av tidskriften. Neos nuvarande chefredaktör Paulina Neuding motiverade beslutet med att tidskriften numera inrymmer även nyliberala och konservativa perspektiv. Olika liberala och/eller borgerliga debattörer har med eftertryck tagit ställning i denna strid.
Redan före Neos ompositionering hade Paulina Neuding och Axess chefredaktör Johan Lundberg kritiserats hårt på DN Debatt av de liberala profilerna Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten. Kritiken gick ut på att Neuding och Lundberg framställde invandring som ett problem i sig och därigenom fjärmade sig från liberala kärnvärlden. Neuding kritiserades också för att kollektivt skuldbelägga muslimer.
Är dessa strider bara ett plaskande i ankdammen eller är de ett uttryck för något större? Jag vet inte, men efter Göran Hägglunds anförande i dag i Almedalen tror jag att de kan placeras in i ett mönster. I sitt anförande - och i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet - gick Hägglund till storms mot den så kallade statsindividualismen, vilken han menar förminskar de gemenskapsband mellan människor som sträcker sig bortom statens domäner. Måltavla för Göran Hägglunds attack var utan tvekan moderaternas valstrateg Per Schlingmann. Det var Schlingmann som i en artikel i Expressen för några veckor sedan sjöng individualismens och den starka statens lov. Schlingmann är i sin tur inspirerad av de tankegångar som Henrik Berggren och Lars Trägårdh formulerat i sin bok "Är svensken människa" (Norstedts, 2006), där individens autonomi och frihetslängtan möjliggörs just genom en stark stat - en statsindividualism.
Göran Hägglunds tal var en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism. Kanske kan striderna kring Neos positionsförändring från "liberal" till "borgerlig" och kritiken mot Johan Lundberg och Paulina Neuding för att svika liberala kärnvärlden också ses som uttryck för en växande och mer synlig skiljelinje mellan socialkonservatism och liberalism i svensk politik? I så fall går vi en spännande tid till mötes.
2012-07-07
Stefan Löfvens debut i Almedalen
Stefan Löfvens jungfrutal i Almedalen blev en stor överraskning. Vi som hörde honom på Götaplatsen i Göteborg på 1 maj kunde då konstatera att han inte var någon stor talare. Förväntningarna var därför ganska så lågt ställda inför hans anförande i dag. Jag vet inte om han gått på kurs eller fått någon form av rådgivning, men till såväl upplägg som framförande var det en helt annan schwung än på 1 maj. Han är ingen folkuppviglare som Håkan Juholt eller hjärtevärmare som Mona Sahlin. I stället framstod han som en kombination av pragmatikern Tage Erlander och visionären Olof Palme. De socialdemokratiska kärnväljarna kunde känna igen sig samtidigt som presumtiva nya väljargrupper i storstäderna kan känna sig nyfikna och kanske attraherade. Om jag hetat Fredrik Reinfeldt hade jag i dag blivit lite orolig.
Genom den i dag lanserade parollen "hållbar frihet" vill Löfven stärka bilden av Socialdemokraterna som ett trovärdigt grönt, ekologiskt alternativ samtidigt som han påminner om att socialdemokratin i grunden är ett parti för mänsklig frihet och växande. Parollen fick en bra mottagande. För att bli trovärdig i längden måste den leda till politiska reformförslag som är betydligt mer långtgående än de som presenterades i dag.
Noterade också att Löfven tycks undvika att ta upp frågor som är kontroversiella inom socialdemokratin i sina tal. Varken i dag eller på 1 maj nämnde han till exempel frågorna kring vinst i välfärden, kärnkraften eller vapenexporten.
Stefan Löfven har fått en god start. Men opinionsuppsvinget har främst sin grund i att sympatisörer som lämnade Socialdemokraterna under Mona Sahlin och Håkan Juholt nu övertalats att komma tillbaka. Den svåra uppgiften - att etablera partiet på en 40-procentsnivå - är fortfarande kvar.
Jag kommenterar Löfvens tal i Svenska Dagbladet samt läget inom Socialdemokraterna i P4 Extra (tillsammans med Ekots Inger Arenander).
Genom den i dag lanserade parollen "hållbar frihet" vill Löfven stärka bilden av Socialdemokraterna som ett trovärdigt grönt, ekologiskt alternativ samtidigt som han påminner om att socialdemokratin i grunden är ett parti för mänsklig frihet och växande. Parollen fick en bra mottagande. För att bli trovärdig i längden måste den leda till politiska reformförslag som är betydligt mer långtgående än de som presenterades i dag.
Noterade också att Löfven tycks undvika att ta upp frågor som är kontroversiella inom socialdemokratin i sina tal. Varken i dag eller på 1 maj nämnde han till exempel frågorna kring vinst i välfärden, kärnkraften eller vapenexporten.
Stefan Löfven har fått en god start. Men opinionsuppsvinget har främst sin grund i att sympatisörer som lämnade Socialdemokraterna under Mona Sahlin och Håkan Juholt nu övertalats att komma tillbaka. Den svåra uppgiften - att etablera partiet på en 40-procentsnivå - är fortfarande kvar.
Jag kommenterar Löfvens tal i Svenska Dagbladet samt läget inom Socialdemokraterna i P4 Extra (tillsammans med Ekots Inger Arenander).
2012-06-29
Svenska Dagbladets förlegade syn på forskning och forskarutbildning
Svenska Dagbladet gör mig i dag besviken genom att visa upp en förlegad syn på forskning och forskarutbildning. På ledarredaktionens blogg argumenterar Benjamin Katzeff Silberstein för att en person som inte vill jobba över "några dagar i veckan" är olämplig att vara doktorand. Skälet till att doktorander utan problem kan jobba över några dagar i veckan skulle vara att de förväntas ha en "grundläggande stark passion" för sitt ämne.
Katzeff Silberstein tycks ha en nostalgisk bild av forskning och forskarutbildning, där verksamheten är ett kall och en passion och inte en professionaliserad verksamhet. Jag undrar vilka andra yrkesgrupper som självklart skall skall jobba över "några dagar i veckan" eftersom de brinner för sina jobb? Lärare och sjuksköterskor? Byggnadsarbetare och butiksanställda? Journalister?
Som prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet har jag under sex års tid med glädje och stolthet kunna följa hur forskarutbildningen professionaliserats. Sedan länge erbjuder vi våra doktorander anställning från första dagen. Självklart gäller 40-timmars arbetsvecka eller motsvarande även för denna grupp anställda. Doktorander är också ofta småbarnsföräldrar och kan inte jobba över "några dagar i veckan" bara för att de är engagerade i sitt arbete. Professionaliseringen av verksamheten är enligt min uppfattning en av de faktorer som gjort vår institution till landets mest framstående statsvetenskapliga miljö, om vi utgår från de utvärderingar som bland annat Vetenskapsrådet och Högskoleverket genomfört. (Jag kostar på mig att skryta eftersom mitt sexåriga uppdrag som prefekt går ut i morgon lördag...).
Forskning blir en allt viktigare resurs i det samhälle som växer fram i industrisamhällets spår. Då skall inte forskarutbildningen ses som något fluff-fluff utan i stället som en professionaliserad verksamhet som främjar kreativitet och engagemang genom att erbjuda trygga och stabila arbetsvillkor.
Katzeff Silbersteins inlägg var föranlett av en artikel av Eva Nordmark (ordförande TCO), Britta Lejon (ordförande ST) och Camilla Georgsson (ordförande SFS) på dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Läs gärna den artikeln också.
Katzeff Silberstein tycks ha en nostalgisk bild av forskning och forskarutbildning, där verksamheten är ett kall och en passion och inte en professionaliserad verksamhet. Jag undrar vilka andra yrkesgrupper som självklart skall skall jobba över "några dagar i veckan" eftersom de brinner för sina jobb? Lärare och sjuksköterskor? Byggnadsarbetare och butiksanställda? Journalister?
Som prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet har jag under sex års tid med glädje och stolthet kunna följa hur forskarutbildningen professionaliserats. Sedan länge erbjuder vi våra doktorander anställning från första dagen. Självklart gäller 40-timmars arbetsvecka eller motsvarande även för denna grupp anställda. Doktorander är också ofta småbarnsföräldrar och kan inte jobba över "några dagar i veckan" bara för att de är engagerade i sitt arbete. Professionaliseringen av verksamheten är enligt min uppfattning en av de faktorer som gjort vår institution till landets mest framstående statsvetenskapliga miljö, om vi utgår från de utvärderingar som bland annat Vetenskapsrådet och Högskoleverket genomfört. (Jag kostar på mig att skryta eftersom mitt sexåriga uppdrag som prefekt går ut i morgon lördag...).
Forskning blir en allt viktigare resurs i det samhälle som växer fram i industrisamhällets spår. Då skall inte forskarutbildningen ses som något fluff-fluff utan i stället som en professionaliserad verksamhet som främjar kreativitet och engagemang genom att erbjuda trygga och stabila arbetsvillkor.
Katzeff Silbersteins inlägg var föranlett av en artikel av Eva Nordmark (ordförande TCO), Britta Lejon (ordförande ST) och Camilla Georgsson (ordförande SFS) på dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Läs gärna den artikeln också.
2012-06-26
Sverker Åström - några personliga minnesbilder
Sverker Åström började, enligt egen utsago, varje morgon på sin ålders höst med att läsa Carl Bildts blogg. Läsningen gjorde Sverker Åström så upprörd att han fick kraft att på pin kiv leva vidare åtminstone en dag till. Vi var många som därför önskade Carl Bildt ett synnerligen långt och hälsosamt liv.
Under sin långa diplomatiska karriär som bland annat FN-ambassadör, kabinettssekreterare och ambassadör i Paris blev Sverker Åström den svenska utrikespolitikens nestor. Särskilt i arbetet med att utmejsla och uttolka den svenska neutralitetspolitiken under kalla kriget spelade han en avgörande roll. Själv var Sverker mest nöjd med sin insats med att initiera FN:s engagemang i miljöfrågorna, vilket tog manifest form i att den första stora FN-konferensen om miljöfrågor som ägde rum i Stockholm 1972. Arbetet med miljökonferensen skildras bland annat i Sverkers egen självbiografiska bok Ögonblick: från ett halvsekel i UD-tjänst.
Sverker Åström var fåfäng. I det stora forskningsprogrammet "Sverige under kalla kriget" var han en given samtalspartner för de enskilda forskare som intresserade sig för olika delar av den svenska utrikespolitikens historia. Om någon dristade sig till att publicera ett större arbete utan att först ha talat med honom hörde han av sig i bister, kanske till och med harmsen, ton. Gammal och grå blev han, men om han fick en estrad och en talarstol bleknade åren bort och ersattes av strålglans. Sverker Åström älskade uppmärksamhet och rampljuset var en av hans käraste vänner. Han gjorde sig efter aktiv tjänst känd som en energisk kritiker av USA:s utrikespolitik och av Israels agerande i konflikterna i Mellanöstern.
Han var mån om sitt rykte och om sitt eftermäle. Sverker Åström avskydde den populistiska diskurs som gick ut på att Sverige "egentligen" aldrig varit neutralt och att neutralitetspolitiken bara varit lögn och bedrägeri. Han var också orolig för att han inte skulle ha förstånd att sluta skriva i tid och publicera texter som skulle ställa honom i dålig dager. Jag hade förtroendet att under några år ingå i en informell läsgrupp som fick ta del av hans texter innan han sände dem till SVD Brännpunkt eller till DN Debatt. Vår uppgift var att tala om för honom om sinnena eller förnuftet svek honom och att texten inte borde publiceras. Vi behövde aldrig ingripa - Sverker behöll sitt goda omdöme hela vägen.
Sommaren 2006 delade jag och Marie under Almedalsveckan vandrarhem med Sverker och hans katt Dusjka. Sverker var över 90 år gammal och aktiv deltagare i flera seminarier. Dusjka gömde sig ofta under sängen och den dråpliga bilden av Sverker på alla fyra när han utan större framgång försökte dra ut det stackars djuret kommer jag alltid att bära med mig.
Ingen dör silkesvit. Under sina tidiga ungdomsår var Sverker Åström medlem av Nationella Studentklubben i Uppsala, en förening med band till organisationer inte långt från den nazistiska rörelsen.
"Jag har drabbats av en allvarlig sjukdom", brukade Sverker säga. "Sjukdomen heter livet, och den slutar alltid med döden". Sverker var inte troende. (I alla fall inte offentligt - vad en människa gör på natten vet ingen.) Han fruktade inte döden, men kanske mera det som skulle komma dessförinnan. Han fann tröst och glädje i Michelangelos kärleksdikter till sin unge älskare, vilka han stolt översatt och som gavs ut på Lind & Co.
Jag saknar honom så väldigt mycket.
Under sin långa diplomatiska karriär som bland annat FN-ambassadör, kabinettssekreterare och ambassadör i Paris blev Sverker Åström den svenska utrikespolitikens nestor. Särskilt i arbetet med att utmejsla och uttolka den svenska neutralitetspolitiken under kalla kriget spelade han en avgörande roll. Själv var Sverker mest nöjd med sin insats med att initiera FN:s engagemang i miljöfrågorna, vilket tog manifest form i att den första stora FN-konferensen om miljöfrågor som ägde rum i Stockholm 1972. Arbetet med miljökonferensen skildras bland annat i Sverkers egen självbiografiska bok Ögonblick: från ett halvsekel i UD-tjänst.
Sverker Åström var fåfäng. I det stora forskningsprogrammet "Sverige under kalla kriget" var han en given samtalspartner för de enskilda forskare som intresserade sig för olika delar av den svenska utrikespolitikens historia. Om någon dristade sig till att publicera ett större arbete utan att först ha talat med honom hörde han av sig i bister, kanske till och med harmsen, ton. Gammal och grå blev han, men om han fick en estrad och en talarstol bleknade åren bort och ersattes av strålglans. Sverker Åström älskade uppmärksamhet och rampljuset var en av hans käraste vänner. Han gjorde sig efter aktiv tjänst känd som en energisk kritiker av USA:s utrikespolitik och av Israels agerande i konflikterna i Mellanöstern.
Han var mån om sitt rykte och om sitt eftermäle. Sverker Åström avskydde den populistiska diskurs som gick ut på att Sverige "egentligen" aldrig varit neutralt och att neutralitetspolitiken bara varit lögn och bedrägeri. Han var också orolig för att han inte skulle ha förstånd att sluta skriva i tid och publicera texter som skulle ställa honom i dålig dager. Jag hade förtroendet att under några år ingå i en informell läsgrupp som fick ta del av hans texter innan han sände dem till SVD Brännpunkt eller till DN Debatt. Vår uppgift var att tala om för honom om sinnena eller förnuftet svek honom och att texten inte borde publiceras. Vi behövde aldrig ingripa - Sverker behöll sitt goda omdöme hela vägen.
Sommaren 2006 delade jag och Marie under Almedalsveckan vandrarhem med Sverker och hans katt Dusjka. Sverker var över 90 år gammal och aktiv deltagare i flera seminarier. Dusjka gömde sig ofta under sängen och den dråpliga bilden av Sverker på alla fyra när han utan större framgång försökte dra ut det stackars djuret kommer jag alltid att bära med mig.
Ingen dör silkesvit. Under sina tidiga ungdomsår var Sverker Åström medlem av Nationella Studentklubben i Uppsala, en förening med band till organisationer inte långt från den nazistiska rörelsen.
"Jag har drabbats av en allvarlig sjukdom", brukade Sverker säga. "Sjukdomen heter livet, och den slutar alltid med döden". Sverker var inte troende. (I alla fall inte offentligt - vad en människa gör på natten vet ingen.) Han fruktade inte döden, men kanske mera det som skulle komma dessförinnan. Han fann tröst och glädje i Michelangelos kärleksdikter till sin unge älskare, vilka han stolt översatt och som gavs ut på Lind & Co.
Det var just här, min älskade du stal
mitt hjärta och förintade mitt liv.
Ja, det var här som dina vackra ögon
först gav mig tröst och sedan tog den från mig.
Du band mig här och här du släppte mig:
jag grät över mig själv och såg dig lämna
den klippa där du tog mig från mig själv,
och aldrig mera får jag mig tillbaka.
Jag saknar honom så väldigt mycket.
2012-06-16
Herman Lindqvists medverkan i Nationell.nu och hans vurm för dödsstraffet
En debatt har utbrutit med anledning av att populärhistorikern och journalisten Herman Lindqvist låtit sig intervjuas av den högerextrema sajten Nationell.nu. Herman Lindqvist kritiseras för att genom sin medverkan bidra till att legitimera en sajt som publicerar grovt antisemitiskt och rasistiskt material.
Själv har jag mindre problem med att Herman Lindqvist låter sig intervjuas av Nationell.nu än med det han faktiskt säger. Jag skulle nog låta mig intervjuas av Djävulen själv, i hopp om att åtminstone någon av hans smådjävlar skulle komma på bättre tankar. I fallet Nationell.nu skulle jag formulera mina svar på ett sätt som ifrågasatte den världsbild som präglar sajten, dess läsare och dess skribenter.
Men Herman Lindqvist ifrågasätter ingenting. I stället stryker han medhårs i sina svar. Den svenska stormaktstiden var en tid av imponerande kraftprov, sammanhållning och uthållighet hos hela folket. På en fråga om olika folkgrupper slår han fast att Självklart finns det etniska svenskar. Han tror inte att vi alla kommer att bli muslimer inom några decennier - den faran kommer att tonas ned om några år. Idén om "skapandet av en nordisk republik i syfte att ena och stärka de nordiska folken inför framtida prövningar" tycker han låter bra på papperet, men tyvärr går den inte att genomföra. Lindqvist traskar sorglös omkring i det språkbruk och den tankevärld som präglar den högerextrema och främlingsfientliga sajten.
Det är knappast någon slump att det är just Herman Lindqvist som ny hyllas på Nationell.nu. I en kolumn i Aftonbladet den 8 februari 1998 kom Herman Lindqvist ut som en varm anhängare av dödsstraffet. Jag tror på dödsstraff, skrev han, och den lista över brott som bara kan ha ett enda straff blev lång: grova, noga planerade våldsbrott mot barn och åldringar, spioneri, förräderi, brott mot mänskligheten, folkmord, krigsförbrytelser, brott som leder till civila oskyldiga människors död och förintelse. Herman Lindqvist gav i artikeln inga argument för dödsstraffet, bara att det måste vara så. En aning ges i artikelns sista, uppgivna mening: Själva står vi försvarslösa mot Ondskan, när kriget kommer.
Den dagen slutade jag läsa Herman Lindqvist. Jag tänker inte börja igen.
Själv har jag mindre problem med att Herman Lindqvist låter sig intervjuas av Nationell.nu än med det han faktiskt säger. Jag skulle nog låta mig intervjuas av Djävulen själv, i hopp om att åtminstone någon av hans smådjävlar skulle komma på bättre tankar. I fallet Nationell.nu skulle jag formulera mina svar på ett sätt som ifrågasatte den världsbild som präglar sajten, dess läsare och dess skribenter.
Men Herman Lindqvist ifrågasätter ingenting. I stället stryker han medhårs i sina svar. Den svenska stormaktstiden var en tid av imponerande kraftprov, sammanhållning och uthållighet hos hela folket. På en fråga om olika folkgrupper slår han fast att Självklart finns det etniska svenskar. Han tror inte att vi alla kommer att bli muslimer inom några decennier - den faran kommer att tonas ned om några år. Idén om "skapandet av en nordisk republik i syfte att ena och stärka de nordiska folken inför framtida prövningar" tycker han låter bra på papperet, men tyvärr går den inte att genomföra. Lindqvist traskar sorglös omkring i det språkbruk och den tankevärld som präglar den högerextrema och främlingsfientliga sajten.
Det är knappast någon slump att det är just Herman Lindqvist som ny hyllas på Nationell.nu. I en kolumn i Aftonbladet den 8 februari 1998 kom Herman Lindqvist ut som en varm anhängare av dödsstraffet. Jag tror på dödsstraff, skrev han, och den lista över brott som bara kan ha ett enda straff blev lång: grova, noga planerade våldsbrott mot barn och åldringar, spioneri, förräderi, brott mot mänskligheten, folkmord, krigsförbrytelser, brott som leder till civila oskyldiga människors död och förintelse. Herman Lindqvist gav i artikeln inga argument för dödsstraffet, bara att det måste vara så. En aning ges i artikelns sista, uppgivna mening: Själva står vi försvarslösa mot Ondskan, när kriget kommer.
Den dagen slutade jag läsa Herman Lindqvist. Jag tänker inte börja igen.
2012-06-13
Stefan Löfvens frånvaro i dagens partiledardebatt
I dag skriver jag på SVT Debatt om Stefan Löfvens frånvaro i dagens partiledardebatt i riksdagen. Nedan följer ett utdrag ur artikeln. Hela texten kan läsas här.
I dag hålls riksdagens avslutande partiledardebatt inför sommaruppehållet. Men ledaren för landets största parti saknas. Stefan Löfven sitter inte i riksdagen och ersätts av socialdemokraternas gruppledare Mikael Damberg. Visst är Damberg en skicklig politiker och debattör. Men partiledarens frånvaro är ett uttryck för den svåra kris Socialdemokraterna gått igenom.
Att oppositionsledaren inte sitter i riksdagen innebär att centrum för den politiska debatten riskerar att i än större utsträckning lämna parlamentet och i stället äga rum i medierna. En sådan utveckling kan på sikt riskera att urholka riksdagens auktoritet.
Allt annat lika är det förstås negativt för Socialdemokraterna att dess partiledare och dess ekonomisk-politiske talesperson inte kan delta i riksdagens partiledardebatter eller i det övriga riksdagsarbetet. Men situationen har en positiv sida för partiet också. Efter att ha gått igenom sin svåraste kris någonsin har Socialdemokraterna på mindre än sex månader ökat från 25 till dryga 35 procent i opinionsmätningarna. Partiets förnyelsearbete pågår för fullt. Partikongressen våren 2013 får en avgörande betydelse. Då skall ett nytt partiprogram antas och där skall grunden läggas för den politik som partiet går till val på 2014.
I den processen har partiet under Stefan Löfvens ledning skaffat sig en välbehövlig arbetsro. Stefan Löfvens låga profil innebär att partiet inte behöver visa sina kort för tidigt. Erfarenheten säger att ju mer konkret ett oppositionsparti blir när det gäller att presentera sin politik, desto mer skeptiska blir väljarna. Om oppositionen inte behöver konkretisera sig, tenderar väljarna att jämföra regeringens politik med ett tänkt ideal.
”Tala är silver, tiga är guld” påstås det. Håkan Juholt profilerade sig genom att prata mycket och gärna, Stefan Löfven har en mer återhållsam profil. I dagens läge tycks det senare vara ett vinnande koncept. Mikael Damberg kommer säkert med bravur att försvara de socialdemokratiska färgerna i dagens riksdagsdebatt. Stefan Löfven lurar i vassen och kan obefläckad koncentrera sig på uppgiften att leda partiet till valseger 2014
I dag hålls riksdagens avslutande partiledardebatt inför sommaruppehållet. Men ledaren för landets största parti saknas. Stefan Löfven sitter inte i riksdagen och ersätts av socialdemokraternas gruppledare Mikael Damberg. Visst är Damberg en skicklig politiker och debattör. Men partiledarens frånvaro är ett uttryck för den svåra kris Socialdemokraterna gått igenom.
Att oppositionsledaren inte sitter i riksdagen innebär att centrum för den politiska debatten riskerar att i än större utsträckning lämna parlamentet och i stället äga rum i medierna. En sådan utveckling kan på sikt riskera att urholka riksdagens auktoritet.
Allt annat lika är det förstås negativt för Socialdemokraterna att dess partiledare och dess ekonomisk-politiske talesperson inte kan delta i riksdagens partiledardebatter eller i det övriga riksdagsarbetet. Men situationen har en positiv sida för partiet också. Efter att ha gått igenom sin svåraste kris någonsin har Socialdemokraterna på mindre än sex månader ökat från 25 till dryga 35 procent i opinionsmätningarna. Partiets förnyelsearbete pågår för fullt. Partikongressen våren 2013 får en avgörande betydelse. Då skall ett nytt partiprogram antas och där skall grunden läggas för den politik som partiet går till val på 2014.
I den processen har partiet under Stefan Löfvens ledning skaffat sig en välbehövlig arbetsro. Stefan Löfvens låga profil innebär att partiet inte behöver visa sina kort för tidigt. Erfarenheten säger att ju mer konkret ett oppositionsparti blir när det gäller att presentera sin politik, desto mer skeptiska blir väljarna. Om oppositionen inte behöver konkretisera sig, tenderar väljarna att jämföra regeringens politik med ett tänkt ideal.
”Tala är silver, tiga är guld” påstås det. Håkan Juholt profilerade sig genom att prata mycket och gärna, Stefan Löfven har en mer återhållsam profil. I dagens läge tycks det senare vara ett vinnande koncept. Mikael Damberg kommer säkert med bravur att försvara de socialdemokratiska färgerna i dagens riksdagsdebatt. Stefan Löfven lurar i vassen och kan obefläckad koncentrera sig på uppgiften att leda partiet till valseger 2014
2012-06-10
Debatt med Christer Sturmark om skolavslutning i kyrkan
Min bloggpost om skolavslutningar i kyrkan har på en del håll väckt starka känslor. En som reagerat är ordföranden för förbundet Humanisterna Christer Sturmark. I 24 korta inlägg (tweets) på twitter kommenterar han min text och söker diskussion i sakfrågan. Det är bra. Men för att underlätta för läsaren och för att inte tynga flödet för dem av mina följare på twitter som inte är så intresserad av saken väljer jag att i stället samla ihop Christer Sturmarks inlägg nedan och därefter ge ett samlat svar.
Jag har gjort en del språkliga korrigeringar i Sturmarks inlägg för att binda ihop dem till en helhet och underlätta läsningen. Först följer Sturmarks inledande twitterinlägg, därefter mitt twittersvar, därefter Sturmarks följande twitterinlägg och därefter mitt utvecklade och sammanhållna svar. Sturmark är naturligtvis välkommen att svara igen, i former han finner lämpliga.
Sturmark på twitter I: Ulf , tillbaka till huvudfrågan, du skriver "Jag ser inga problem med att skolavslutningar genomförs i kyrkorum" . Det är här jag menar att du (i din text för att vara tydlig) inte ser förbi din tro. Du ser inga problem med att avslutning leds av präst. Men de som har obehagliga och negativa associationer till religiösa ledare, tex de som vuxit upp tex pingst och farit illa de är nu också föräldrar och har barn som ska gå på avslutning. För dem är det bara obehagligt med en präst som ledare av ceremonin. Jag har mött många som på ett mycket smärtsamt sätt lämnat en kristen frikyrklig uppväxt. Du tycks inte alls se dem (i din text). Varför kan då inte skolavslutningar få vara icke-religiösa? Varför kan då inte prästen få ledigt denna dag, som jag skrev i Aftonbladet.
Jag på twitter: Min linje: Antingen hålls skolavslutning inte i kyrkan - då är den sekulär. Eller så hålls den i kyrkan - då kan den inte vara sekulär. Med din linje skulle kors, altartavlor, psalmböcker etc behöva täckas över för att inte oroa vuxna som plågas av uppväxtminnen.
Sturmark på twitter II: Det förvånar mig att du raljerar så över vuxna som farit illa av en religiöst förtryckande uppväxt. Där inte symbolerna som stör dem, det är det prästerliga ledarskapet och den kommunicerade ideologin. Du måste kunna förstå, även om du själv är troende, att den kristna ideologin inte är sympatisk för alla. Många förknippar den med förtryck, skuld- och skamkänslor. Det borde inte behöva ingå i en skolavslutning och i många små kommuner finns inte några andra lokaler att tillgå. Varför tycker du inte att kyrkan kan upplåta kyrkorna? Det är väl knappast för mycket begärt, när vi skattebetalare tillskjuter hundratals miljoner till de gamla kyrkorna? Alltså även vi som inte är medlemmar, pga gemensamt kulturarv. Jag tycker din linje känns småsnål och småaktig (än en gång, jag talar om det du skriver, inte dig som person).
Mitt svar här på bloggen: Sturmark driver två teser. För det första: Präster skall inte medverka vid skolavslutningen, eftersom deras närvaro skulle vara besvärande för de föräldrar vilka som barn farit illa och har obehagliga och negativa associationer till religiösa ledare. För det andra: Skattebetalarna bidrar med ekonomiskt stöd till bevarandet av det kyrkliga kulturarvet. Därför borde kyrkorna också kunna acceptera att lokalerna utnyttjas i strikt sekulära sammanhang.
Jag är väl medveten om att det finns många barn som farit illa genom att deras föräldrar försökt påtvinga den en kristen/judisk/islamsk etc tro eller en livsstil som varit skadlig för barnens utveckling och växande som människa. På samma sätt finns det många barn som farit illa genom att deras föräldrar försökt påtvinga dem en ateistisk tro eller hånat barnen för t ex deras kristna tro och livsstil. Motsvarande gäller naturligtvis för politiska uppfattningar av olika slag. Fienden är inte religiös tro eller ateism eller någon politisk uppfattning i sig. Fienden är fundamentalism, oavsett om fundamentalismen kommer i religiös eller ateistisk eller politisk dräkt.
Om gruppen vuxna människor som farit så illa att de har "obehagliga och negativa associationer till religiösa ledare" är så stor att det därför är rimligt att förbjuda präster att medverka vid skolavslutningar är förstås en bedömningsfråga. Ur mitt perspektiv är en sådan åtgärd inte ett funktionellt sätt att angripa problemet och stötta dessa människor. Jag ser heller inte det rimliga i att dessa människor skulle ha så svårt att möta just den enskilde prästen, men samtidigt obekymrat kunna röra sig i en miljö fylld av kors, altartavlor och religiösa symboler. Frågan är mer komplex än så.
Kyrkan har av hävd en mycket öppen och inbjudande attityd till nyttjandet av kyrkorummen. Men det är klart att det är kyrkan som i sista hand har ansvaret för den verksamhet som bedrivs i lokalerna. Om Christer Sturmark är missnöjd med det förhållandet får han verka politiskt för att ändra lagen så att staten inte längre ger något stöd till det kyrkliga kulturarvet. Jag tror han har en besvärlig uppförsbacke i den frågan.
Jag har gjort en del språkliga korrigeringar i Sturmarks inlägg för att binda ihop dem till en helhet och underlätta läsningen. Först följer Sturmarks inledande twitterinlägg, därefter mitt twittersvar, därefter Sturmarks följande twitterinlägg och därefter mitt utvecklade och sammanhållna svar. Sturmark är naturligtvis välkommen att svara igen, i former han finner lämpliga.
Sturmark på twitter I: Ulf , tillbaka till huvudfrågan, du skriver "Jag ser inga problem med att skolavslutningar genomförs i kyrkorum" . Det är här jag menar att du (i din text för att vara tydlig) inte ser förbi din tro. Du ser inga problem med att avslutning leds av präst. Men de som har obehagliga och negativa associationer till religiösa ledare, tex de som vuxit upp tex pingst och farit illa de är nu också föräldrar och har barn som ska gå på avslutning. För dem är det bara obehagligt med en präst som ledare av ceremonin. Jag har mött många som på ett mycket smärtsamt sätt lämnat en kristen frikyrklig uppväxt. Du tycks inte alls se dem (i din text). Varför kan då inte skolavslutningar få vara icke-religiösa? Varför kan då inte prästen få ledigt denna dag, som jag skrev i Aftonbladet.
Jag på twitter: Min linje: Antingen hålls skolavslutning inte i kyrkan - då är den sekulär. Eller så hålls den i kyrkan - då kan den inte vara sekulär. Med din linje skulle kors, altartavlor, psalmböcker etc behöva täckas över för att inte oroa vuxna som plågas av uppväxtminnen.
Sturmark på twitter II: Det förvånar mig att du raljerar så över vuxna som farit illa av en religiöst förtryckande uppväxt. Där inte symbolerna som stör dem, det är det prästerliga ledarskapet och den kommunicerade ideologin. Du måste kunna förstå, även om du själv är troende, att den kristna ideologin inte är sympatisk för alla. Många förknippar den med förtryck, skuld- och skamkänslor. Det borde inte behöva ingå i en skolavslutning och i många små kommuner finns inte några andra lokaler att tillgå. Varför tycker du inte att kyrkan kan upplåta kyrkorna? Det är väl knappast för mycket begärt, när vi skattebetalare tillskjuter hundratals miljoner till de gamla kyrkorna? Alltså även vi som inte är medlemmar, pga gemensamt kulturarv. Jag tycker din linje känns småsnål och småaktig (än en gång, jag talar om det du skriver, inte dig som person).
Mitt svar här på bloggen: Sturmark driver två teser. För det första: Präster skall inte medverka vid skolavslutningen, eftersom deras närvaro skulle vara besvärande för de föräldrar vilka som barn farit illa och har obehagliga och negativa associationer till religiösa ledare. För det andra: Skattebetalarna bidrar med ekonomiskt stöd till bevarandet av det kyrkliga kulturarvet. Därför borde kyrkorna också kunna acceptera att lokalerna utnyttjas i strikt sekulära sammanhang.
Jag är väl medveten om att det finns många barn som farit illa genom att deras föräldrar försökt påtvinga den en kristen/judisk/islamsk etc tro eller en livsstil som varit skadlig för barnens utveckling och växande som människa. På samma sätt finns det många barn som farit illa genom att deras föräldrar försökt påtvinga dem en ateistisk tro eller hånat barnen för t ex deras kristna tro och livsstil. Motsvarande gäller naturligtvis för politiska uppfattningar av olika slag. Fienden är inte religiös tro eller ateism eller någon politisk uppfattning i sig. Fienden är fundamentalism, oavsett om fundamentalismen kommer i religiös eller ateistisk eller politisk dräkt.
Om gruppen vuxna människor som farit så illa att de har "obehagliga och negativa associationer till religiösa ledare" är så stor att det därför är rimligt att förbjuda präster att medverka vid skolavslutningar är förstås en bedömningsfråga. Ur mitt perspektiv är en sådan åtgärd inte ett funktionellt sätt att angripa problemet och stötta dessa människor. Jag ser heller inte det rimliga i att dessa människor skulle ha så svårt att möta just den enskilde prästen, men samtidigt obekymrat kunna röra sig i en miljö fylld av kors, altartavlor och religiösa symboler. Frågan är mer komplex än så.
Kyrkan har av hävd en mycket öppen och inbjudande attityd till nyttjandet av kyrkorummen. Men det är klart att det är kyrkan som i sista hand har ansvaret för den verksamhet som bedrivs i lokalerna. Om Christer Sturmark är missnöjd med det förhållandet får han verka politiskt för att ändra lagen så att staten inte längre ger något stöd till det kyrkliga kulturarvet. Jag tror han har en besvärlig uppförsbacke i den frågan.
2012-06-08
Den blomstertid nu kommer? Om skolavslutningar i kyrkan
Den årliga debatten om skolavslutningar i kyrkan pågår för fullt. Skall skolavslutningar genomföras i kyrkan överhuvudtaget, och i så fall under vilka former?
En del vill både ha kakan och äta upp den. Skolavslutningar skall genomföras i kyrkan för att värna traditionen, för att lokalerna är stämningsskapande och för att de passar så bra för att sjunga "Den blomstertid nu kommer" i. Helst skall samlingarna ledas av en sekulär präst.
Utan att kunna åberopa några data föreställer jag mig att det finns ett starkt folkligt stöd för att skolavslutningar skall kunna genomföras i kyrkan. Samtidigt har enskilda präster och församlingar börjat markera att det är de och inte skolan som skall bestämma utformningen av de skolavslutningar som genomförs i kyrkorummet. Situationen blir ett chicken-race, där båda parter vill att skolavslutningar skall kunna genomföras i kyrkan men där de är oense om formerna. En sida hävdar: Skolavslutningen i kyrkan skall vara sekulär, annars kommer vi inte. En motsatt åsiktsriktning hävdar: Skolavslutningen i kyrkan skall kunna kombineras med religiösa uttryck, annars får ni inte komma.
Min egen inställning är pragmatisk. Staten skall vara sekulär, ett samhälle kan aldrig vara sekulärt. Religionen impregnerar hela vårt samhälle och vår kultur. Som jag skrivit tidigare, den som har beröringsskräck för kyrkorum får svårt att hantera sin vardag. Den "accepterade" sången "Den blomstertid nu kommer" är en psalm som innehåller versrader som "skall oss var dag påminna Guds godhets rikedom. Låt oss den nåd besinna som räcker året om" samt "Min själ, till Herrens ära stäm upp din glädjesång. Han vill oss rikligt nära och fröjda på en gång."
Och vem är det egentligen som gör så att "blommorna blommar" i Idas sommarvisa? Jag har mina aningar.
Kyrkorum är inga allmänna samlingsplatser eller museala utställningsrum, utan heliga platser. Korsen försvinner inte för att lokalerna utnyttjas för sekulära sammanhang. Andligheten finns där, precis som på så många andra ställen i samhället. Så är det och annorlunda kan det inte vara.
Jag ser inga problem med att skolavslutningar genomförs i kyrkorum. Avslutningen skall inte ske inom ramen för en gudstjänst, men man kan inte heller begära att en präst skall låtsas bort sin övertygelse och tro. Balansgången ställer krav på präster och lärare men är i praktiken inte särskilt svår att hantera.
En del vill både ha kakan och äta upp den. Skolavslutningar skall genomföras i kyrkan för att värna traditionen, för att lokalerna är stämningsskapande och för att de passar så bra för att sjunga "Den blomstertid nu kommer" i. Helst skall samlingarna ledas av en sekulär präst.
Utan att kunna åberopa några data föreställer jag mig att det finns ett starkt folkligt stöd för att skolavslutningar skall kunna genomföras i kyrkan. Samtidigt har enskilda präster och församlingar börjat markera att det är de och inte skolan som skall bestämma utformningen av de skolavslutningar som genomförs i kyrkorummet. Situationen blir ett chicken-race, där båda parter vill att skolavslutningar skall kunna genomföras i kyrkan men där de är oense om formerna. En sida hävdar: Skolavslutningen i kyrkan skall vara sekulär, annars kommer vi inte. En motsatt åsiktsriktning hävdar: Skolavslutningen i kyrkan skall kunna kombineras med religiösa uttryck, annars får ni inte komma.
Min egen inställning är pragmatisk. Staten skall vara sekulär, ett samhälle kan aldrig vara sekulärt. Religionen impregnerar hela vårt samhälle och vår kultur. Som jag skrivit tidigare, den som har beröringsskräck för kyrkorum får svårt att hantera sin vardag. Den "accepterade" sången "Den blomstertid nu kommer" är en psalm som innehåller versrader som "skall oss var dag påminna Guds godhets rikedom. Låt oss den nåd besinna som räcker året om" samt "Min själ, till Herrens ära stäm upp din glädjesång. Han vill oss rikligt nära och fröjda på en gång."
Och vem är det egentligen som gör så att "blommorna blommar" i Idas sommarvisa? Jag har mina aningar.
Kyrkorum är inga allmänna samlingsplatser eller museala utställningsrum, utan heliga platser. Korsen försvinner inte för att lokalerna utnyttjas för sekulära sammanhang. Andligheten finns där, precis som på så många andra ställen i samhället. Så är det och annorlunda kan det inte vara.
Jag ser inga problem med att skolavslutningar genomförs i kyrkorum. Avslutningen skall inte ske inom ramen för en gudstjänst, men man kan inte heller begära att en präst skall låtsas bort sin övertygelse och tro. Balansgången ställer krav på präster och lärare men är i praktiken inte särskilt svår att hantera.
2012-06-04
Vinnare och förlorare i SCB:s partisympatiundersökning
I dag publicerades Statistiska Centralbyråns (SCB) stora partisympatiundersökning. SCB:s undersökning väcker alltid stor uppmärksamhet. Intresset beror på att SCB intervjuar över 5 000 personer, vilket ger undersökningen stor trovärdighet och även gör det möjligt att bryta ner resultaten i mindre grupper baserade på t ex ålder, yrke eller bostadsort.
Den stora vinnaren i dagens undersökning är Socialdemokraterna. Partiet får 37.7 procent, vilket dels är något högre än i de olika opinionsinstitutens mätningar och dels innebär en ökning med nära tio procentenheter från SCB:s föregående mätning i november 2011. En så stor ökning för ett enskilt parti är unik i Sveriges politiska historia.
Den stora förloraren i dagens undersökning är Moderaterna. Partiet får 28.6 procent, vilket är en minskning med nära fem procentenheter från SCB:s föregående mätning i november 2011. Även Miljöpartiet tillhör förlorarna. Miljöpartiets 8.1 procent innebär en minskning med 3.6 procentenheter. Övriga partier uppvisar endast små förändringar. Vänsterpartiet är störst av småpartierna med 5.9 procent, följt av Folkpartiet 5.5 procent, Sverigedemokraterna 5.4 procent, Centerpartiet 4.7 procent och Kristdemokraterna 3.7 procent.
Sammantaget får de rödgröna partierna 51.2 procent mot allianspartiernas 42.5 procent. Skillnaden är 8.7 procentenheter vilket skulle ge de rödgröna partierna en egen majoritet om undersökningen hade varit valresultat.
Men en undersökning är en undersökning medan ett valresultat är ett valresultat. Utan att strö smolk i socialdemokratiska glädjebägare vill jag påminna om att vid motsvarande tid under förra mandatperioden - det vill säga i maj 2008 - hade Socialdemokraterna 44.7 procent och Moderaterna 22.4 procent i SCB:s undersökning. Och vi vet hur det gick i valet 2010.
Det kan mycket väl vara så att Socialdemokraternas återhämtning under Stefan Löfven från 25 till 37 procent var en piece of cake. Nu gäller det att vinna den kreativa klassen. Det är däri den egentliga utmaningen består, om partiet har ambitionen att sätta lika skarpa avtryck i 2000-talets som i 1900-talets svenska samhälle.
Noterar för övrigt att mitt stavningsprogram vill ersätta "partisympatiundersökning" med "brottsplatsundersökning". Kanske ligger något i det...
Jag kommenterar SCB:s undersökning bland annat för Aftonbladet, Expressen och Radio Ett.
Den stora vinnaren i dagens undersökning är Socialdemokraterna. Partiet får 37.7 procent, vilket dels är något högre än i de olika opinionsinstitutens mätningar och dels innebär en ökning med nära tio procentenheter från SCB:s föregående mätning i november 2011. En så stor ökning för ett enskilt parti är unik i Sveriges politiska historia.
Den stora förloraren i dagens undersökning är Moderaterna. Partiet får 28.6 procent, vilket är en minskning med nära fem procentenheter från SCB:s föregående mätning i november 2011. Även Miljöpartiet tillhör förlorarna. Miljöpartiets 8.1 procent innebär en minskning med 3.6 procentenheter. Övriga partier uppvisar endast små förändringar. Vänsterpartiet är störst av småpartierna med 5.9 procent, följt av Folkpartiet 5.5 procent, Sverigedemokraterna 5.4 procent, Centerpartiet 4.7 procent och Kristdemokraterna 3.7 procent.
Sammantaget får de rödgröna partierna 51.2 procent mot allianspartiernas 42.5 procent. Skillnaden är 8.7 procentenheter vilket skulle ge de rödgröna partierna en egen majoritet om undersökningen hade varit valresultat.
Men en undersökning är en undersökning medan ett valresultat är ett valresultat. Utan att strö smolk i socialdemokratiska glädjebägare vill jag påminna om att vid motsvarande tid under förra mandatperioden - det vill säga i maj 2008 - hade Socialdemokraterna 44.7 procent och Moderaterna 22.4 procent i SCB:s undersökning. Och vi vet hur det gick i valet 2010.
Det kan mycket väl vara så att Socialdemokraternas återhämtning under Stefan Löfven från 25 till 37 procent var en piece of cake. Nu gäller det att vinna den kreativa klassen. Det är däri den egentliga utmaningen består, om partiet har ambitionen att sätta lika skarpa avtryck i 2000-talets som i 1900-talets svenska samhälle.
Noterar för övrigt att mitt stavningsprogram vill ersätta "partisympatiundersökning" med "brottsplatsundersökning". Kanske ligger något i det...
Jag kommenterar SCB:s undersökning bland annat för Aftonbladet, Expressen och Radio Ett.
2012-05-28
Om tittarstormar och twitterstormar
I dag skriver jag på Ajour om vad som skiljer en tittarstorm från en twitterstorm. Frågan diskuterades i ett inslag i söndagens Agenda, där jag medverkade tillsammans med bland annat Cecilia Garme och Viktor Barth-Kron. Nedan följer ett utdrag ur texten. Hela texten kan läsas här.
Vad skiljer en tittarstorm från en twitterstorm? Ja, vilka är skillnaderna egentligen och har twitterstormar någon betydelse? Uttrycket tittarstorm myntades under TV-tittandets guldålder. Det var tittarna ”ute i stugorna” som stormade genom att ringa TV:s telefonväxel och i bistra ordalag uttala kritiska synpunkter på något program. Tittarstormen uppfattades som ett uttryck för folkets vrede mot ”dom där uppe” som ansvarade för TV-programmens innehåll.
På twitter är journalister, opinionsbildare och politiskt aktiva personer överrepresenterade och drivande i ”stormandet” på ett helt annat sätt än vad de är bland TV-tittarna. En twitterstorm är kanske därför mindre folklig och mer elitgenererad än vad en tittarstorm är.
En ytterligare skillnad är att en tittarstorm genomfördes utan samspel mellan dem som klagade. Visst kunde man uppmana sina vänner eller sina grannar att ringa och klaga, men twitter och andra sociala medier möjliggör interaktion på en helt annat nivå. Kritiken kan därför utvecklas under den tid en twitterstorm pågår, medan en tittarstorm sällan kunde växa ur sin ursprungliga form. På twitter kan de stormande få direkt svar av den eller de som stormen riktas mot – i en tittarstorm fick den eller de som kritiserades svara genom andra medier. En twitterstorm är mer dynamisk än en tittarstorm.
Visst har twitterstormar betydelse, på samma sätt som politisk opinionsbildning har betydelse.
En särskild betydelse ser vi i det så kallade spinnet, det vill säga den kamp om tolkningsföreträdet som alltid bryter ut när olika politiska förslag presenteras eller efter till exempel partiledardebatter. I denna kamp är det inte ”megafonerna” som är inflytelserika. Ju mer förutsägbar en reaktion är, desto mindre intressant blir den. Ett färskt exempel på det är moderaternas nye partisekreterare Kent Persson, som under partiledardebatten i Agenda för några veckor sedan glatt hyllade sin chef och partiledare Fredrik Reinfeldt, samtidigt som han sågade Stefan Löfven. Kent Persson hade innan han blev partisekreterareprofilerat sig på twitter som en självständigt tänkande moderat, nu framstod han i stället som en politruk. Kent Persson insåg sitt misstag och gjorde en halvhjärtad pudel på sin blogg, men hans trovärdighet hade redan hunnit naggas i kanten.
Vad skiljer en tittarstorm från en twitterstorm? Ja, vilka är skillnaderna egentligen och har twitterstormar någon betydelse? Uttrycket tittarstorm myntades under TV-tittandets guldålder. Det var tittarna ”ute i stugorna” som stormade genom att ringa TV:s telefonväxel och i bistra ordalag uttala kritiska synpunkter på något program. Tittarstormen uppfattades som ett uttryck för folkets vrede mot ”dom där uppe” som ansvarade för TV-programmens innehåll.
På twitter är journalister, opinionsbildare och politiskt aktiva personer överrepresenterade och drivande i ”stormandet” på ett helt annat sätt än vad de är bland TV-tittarna. En twitterstorm är kanske därför mindre folklig och mer elitgenererad än vad en tittarstorm är.
En ytterligare skillnad är att en tittarstorm genomfördes utan samspel mellan dem som klagade. Visst kunde man uppmana sina vänner eller sina grannar att ringa och klaga, men twitter och andra sociala medier möjliggör interaktion på en helt annat nivå. Kritiken kan därför utvecklas under den tid en twitterstorm pågår, medan en tittarstorm sällan kunde växa ur sin ursprungliga form. På twitter kan de stormande få direkt svar av den eller de som stormen riktas mot – i en tittarstorm fick den eller de som kritiserades svara genom andra medier. En twitterstorm är mer dynamisk än en tittarstorm.
Visst har twitterstormar betydelse, på samma sätt som politisk opinionsbildning har betydelse.
En särskild betydelse ser vi i det så kallade spinnet, det vill säga den kamp om tolkningsföreträdet som alltid bryter ut när olika politiska förslag presenteras eller efter till exempel partiledardebatter. I denna kamp är det inte ”megafonerna” som är inflytelserika. Ju mer förutsägbar en reaktion är, desto mindre intressant blir den. Ett färskt exempel på det är moderaternas nye partisekreterare Kent Persson, som under partiledardebatten i Agenda för några veckor sedan glatt hyllade sin chef och partiledare Fredrik Reinfeldt, samtidigt som han sågade Stefan Löfven. Kent Persson hade innan han blev partisekreterareprofilerat sig på twitter som en självständigt tänkande moderat, nu framstod han i stället som en politruk. Kent Persson insåg sitt misstag och gjorde en halvhjärtad pudel på sin blogg, men hans trovärdighet hade redan hunnit naggas i kanten.
2012-05-26
Fortsatt motstånd mot Nato-medlemskap
I dag presenterar jag på SvD Brännpunkt resultaten från den nya SOM-undersökningen om svenska folkets syn på Nato-medlemskap och på Sveriges deltagande i internationella militära insatser, tillsammans med Joakim Berndtsson och Karl Ydén. Nedan följer ett utdrag ur artikeln. Hela texten kan läsas här.
Under de snart 20 år som
SOM-institutet studerat svenska folkets inställning till Nato-medlemskap har
opinionen varit stabil. Andelen personer som inte vill att Sverige söker
medlemskap i Nato har i allmänhet varit två till tre gånger fler än de som vill
att Sverige söker medlemskap. Möjligen är det två faktorer som nu skulle kunna
ha bidragit till att göra den svenska opinionen något mer positiv till
Nato-medlemskap. För det första råder det i princip politisk enighet om att
Sveriges militära insats i Afghanistan skall avvecklas till allra senast 2014.
Därigenom avdramatiseras Sveriges relationer till Nato ytterligare. För det
andra blev Sveriges deltagande i den av FN beslutade flygförbudszonen över
Libyen – som genomfördes i nära samarbete med Nato – en militär framgång.
Resultaten från den senaste
SOM-undersökningen, som inom kort presenteras i boken ”I framtidens skugga”
(red Lennart Weibull, Henrik Oscarsson & Annika Bergström) visar på fortsatt
dominans för Nato-motståndet. Andelen som anser att det är ett bra förslag att
Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2011 till 19 procent, mot 18 procent
2010 0ch 22 procent 2009. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige
söker medlemskap i Nato uppgår 2011 till 44 procent, mot 47 procent 2010 och 42
procent 2009. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag
uppgår till 37 procent, ungefär lika många som tidigare år.
Nato-motståndet är störst
bland Vänsterpartister, följt av Miljöpartister, Socialdemokrater, Sverigedemokrater,
Kristdemokrater och Centerpartister. Moderater och Folkpartister bildar en egen
grupp som är betydligt mer positivt inställda till Nato-medlemskap än vad
övriga partisympatisörer är. Endast i Folkpartiet är Nato-anhängarna något fler
än Nato-motståndarna.
*
För första gången ställs
också frågan om ”De militära insatserna utomlands är värda risken att svenska
soldater skadas eller dödas”. Av de tillfrågade som uttrycker en uppfattning anser
34 procent att det är värt risken, medan 66 procent anser att det inte är värt
risken. Här finns signifikanta skillnader mellan de politiska partierna. Så
anser 60 procent av Folkpartiets sympatisörer, 44 procent av Moderaternas och
41 procent av Kristdemokraternas att det är värt risken. Motsvarande andel är för
Socialdemokraterna 26 procent, Centerpartiet och Sverigedemokraterna 24
procent, Miljöpartiet 23 procent och Vänsterpartiet 16 procent. Skillnaderna
mellan män och kvinnor är värd att uppmärksamma. Av männen anser 47 procent att
det är värt risken, medan endast 20 procent av kvinnorna anser det.
(Procentbasen inkluderar inte de som angett svarsalternativet ”ingen
uppfattning”. Totalt 28 procent av de svarande angav detta alternativ.)
Partiskillnaderna i synen
på Sveriges militära insatser utomlands antyder en potential för politiska
konflikter kring Sveriges deltagande i olika internationella interventioner,
oavsett om dessa sker under FN-flagg och/eller i samarbete med Nato. När det
gäller den svenska Nato-opinionen är det inte mycket som tyder på att den
kommer att genomgå några större förändringar de närmaste åren. Möjligen skulle
ett beslut från Finland om att söka medlemskap i Nato ge nya förutsättningar
för den svenska debatten. Så länge Folkpartiet och Moderaterna inte tycker att
frågan om svenskt Nato-medlemskap är tillräckligt viktig för att de skall driva
frågan och utmana opinionen är det svårt att se hur opinionen skulle kunna
förändras.
Joakim
Berndtsson, fil dr, institutionen för globala studier, Göteborgs universitet
Ulf
Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet
Karl
Ydén, fil
dr, centrum för studier av militär och samhälle, Göteborgs universitet
2012-05-23
Visst hör idrott och politik ihop!
I dag publicerar jag en artikel om idrott och politik på Expressens Debattsida. Artikeln baserar sig på mitt kapitel "Idrott och politik - en problematisk förbindelse" ur boken "Är idrott nyttigt?" (SISU idrottsböcker, red. Johan Hvenmark) som släpptes i dag. Boken presenterades på ett seminarium i Göteborg. Där deltog jag i en debatt med Gunilla Carlsson riksdagsledamot S, ordförande i riksdagens kulturutskott, Hampus Magnusson moderat politiker i kommunstyrelsen Göteborg och Lars Ranäng tidigare ordförande i Örgryte Fotboll AB.
Ett utdrag av artikeln återges nedan. Hela artikeln kan läsas här. En kortare intervju med mig i anknytning till seminariet återfinns här.
Länge upprepades mantrat "idrott och politik hör inte ihop" av ledande företrädare för svensk idrottsrörelse. Nu har de flesta insett att det inte finns några vattentäta skott mellan idrotten och politiken. Svenska fotbollförbundets kampanjer mot rasism är ett exempel på hur idrottsrörelsen agerar för att främja demokratiska och humanistiska värderingar.
Men på sina håll lever strutsmentaliteten kvar. Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund har nyligen väckt uppmärksamhet genom sina förnekanden att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3)
Christer Englunds uttalanden påminner om slutet av 1960-talet. Det var en tid då ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist kunde vifta bort protesterna mot Sveriges Davis Cup-match i Båstad mot apartheidlandet Rhodesia - och kommentera frånvaron av svarta spelare i Rhodesias lag med att "Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod." (Aftonbladet 26/3, 1968) Bara sju år senare - när Sverige 1975 mötte juntans Chile i Davis Cup - var medvetenheten om den politiska problematiken betydligt större. Till och med Tage Erlander kom till Båstad för att delta i en politisk manifestation mot juntan inför matchen.
Ett glädjande undantag finns. Folkpartiets idrottspolitiska program från 2008 ställer krav på idrottsrörelsen att ta ställning i politiska frågor - särskilt kring mänskliga rättigheter och demokrati. Idrotten måste "solidariskt stå upp för alla de människor runtom i världen" som förvägras demokrati och mänskliga rättigheter, heter det i Folkpartiets program. Partiet kritiserar Sveriges olympiska kommitté (SOK) för att inför OS i Peking lägga ansvaret för att stå upp för mänskliga rättigheter på den enskilde idrottsutövaren och därigenom ha visat att SOK "inte har nått den demokratiska mognad som kan krävas av en organisation som får direkt stöd från samhället".
Det är utmärkt att Folkpartiet öppnar luckorna för en sådan debatt och i förlängningen ett mer medvetet förhållningssätt till idrott och politik. Andra partier borde följa efter.
En kvalificerad debatt bidrar till att vi som medborgare framöver kanske slipper skämmas över uttalanden från centrala idrottsledare om att "vi blandar aldrig idrott och politik. Vi tar aldrig ställning."
Ett utdrag av artikeln återges nedan. Hela artikeln kan läsas här. En kortare intervju med mig i anknytning till seminariet återfinns här.
*
Länge upprepades mantrat "idrott och politik hör inte ihop" av ledande företrädare för svensk idrottsrörelse. Nu har de flesta insett att det inte finns några vattentäta skott mellan idrotten och politiken. Svenska fotbollförbundets kampanjer mot rasism är ett exempel på hur idrottsrörelsen agerar för att främja demokratiska och humanistiska värderingar.
Men på sina håll lever strutsmentaliteten kvar. Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund har nyligen väckt uppmärksamhet genom sina förnekanden att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3)
Christer Englunds uttalanden påminner om slutet av 1960-talet. Det var en tid då ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist kunde vifta bort protesterna mot Sveriges Davis Cup-match i Båstad mot apartheidlandet Rhodesia - och kommentera frånvaron av svarta spelare i Rhodesias lag med att "Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod." (Aftonbladet 26/3, 1968) Bara sju år senare - när Sverige 1975 mötte juntans Chile i Davis Cup - var medvetenheten om den politiska problematiken betydligt större. Till och med Tage Erlander kom till Båstad för att delta i en politisk manifestation mot juntan inför matchen.
*
I mitt kapitel redovisar jag idrottsrörelsens och de politiska partiernas syn på relationen mellan idrott och politik. Såväl idrottsrörelsen som de politiska partierna betonar att idrotten skall värna jämlikhet och mänskliga rättigheter, föreningsdemokrati, vara en folkrörelse mitt i samhället och bidra till ökad förståelse för andra kulturer. Men inte i något av de dokument jag gått igenom diskuteras hur idrottsrörelsen ska förhålla sig till förtryck och brott mot mänskliga rättigheter utanför den idrottsliga sfären. Frånvaron av intern debatt inom idrottsrörelsen i dessa frågor leder till en uppenbar valhänthet när verkligheten knackar på dörren.Ett glädjande undantag finns. Folkpartiets idrottspolitiska program från 2008 ställer krav på idrottsrörelsen att ta ställning i politiska frågor - särskilt kring mänskliga rättigheter och demokrati. Idrotten måste "solidariskt stå upp för alla de människor runtom i världen" som förvägras demokrati och mänskliga rättigheter, heter det i Folkpartiets program. Partiet kritiserar Sveriges olympiska kommitté (SOK) för att inför OS i Peking lägga ansvaret för att stå upp för mänskliga rättigheter på den enskilde idrottsutövaren och därigenom ha visat att SOK "inte har nått den demokratiska mognad som kan krävas av en organisation som får direkt stöd från samhället".
Det är utmärkt att Folkpartiet öppnar luckorna för en sådan debatt och i förlängningen ett mer medvetet förhållningssätt till idrott och politik. Andra partier borde följa efter.
En kvalificerad debatt bidrar till att vi som medborgare framöver kanske slipper skämmas över uttalanden från centrala idrottsledare om att "vi blandar aldrig idrott och politik. Vi tar aldrig ställning."
2012-05-22
Hur värna solidariteten i ett individualiserat informationssamhälle?
I dag medverkar jag som gästskribent på den blogg som Socialdemokraternas programkommission initierat, och där olika personer inbjudits att beskriva en viktig samhällsförändring som skett
sedan det senaste socialdemokratiska partiprogrammet antogs 2001. Tidigare har författaren Majgull Axelsson skrivit kring temat Kan socialdemokratin återupprätta sin förlorade moraliska auktoritet? och poeten Jenny Wrangborg kring temat Ship to Gaza.
Själv skriver jag kring temat Solidaritet i ett individualiserat informationssamhälle. Texten utgår från de tankar som jag och Marie Demker formulerat och som behandlats i bland annat vår gemensamma bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid.
Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder. Det visar resultaten från den världsomfattande attitydundersökningen World Value Survey (WVS). Tillsammans med medborgarna i övriga skandinaviska länder ligger svenskarna i topp när det gäller att betona oberoende, självständiga opinionsyttringar, individuella rättigheter och självförverkligande. Kollektiva tillhörigheter som t ex familj, religion, nation och tradition tillmäts däremot mindre vikt.
Vad innebär individualiseringen för makt och demokrati i Sverige? Vilka nya sociala grupper och vilka nya politiskt relevanta skiljelinjer växer fram i individualiseringens spår? Är det slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualism med en vilja att värna gemenskapsvärden?
I en allt mer individualiserad tid söker sig allt färre medborgare till kollektiva rörelser med ideologier som gör anspråk på att täcka in alla samhällsfrågor. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har främjat nätverksorganisering, där individualiserade medborgare kan välja vilka enskilda sakfrågor de vill engagera sig i, i stället för att köpa det helhetspaket som det innebär att gå med i ett politiskt parti.
Andelen väljare som betraktar sig som anhängare av något politiskt parti har mer än halverats under de senaste 40 åren, från 65 procent 1968 till 28 procent 2010. Andelen väljare som betraktar sig som starkt övertygad anhängare av något politiskt parti har minskat från 53 procent 1960 till 17 procent 2010. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats från 11 procent 1960 till 33 procent 2010. Andelen väljare som bestämmer vilket parti de skall rösta på först under valrörelsen har tredubblats från 18 procent 1964 till 53 procent 2006. Klassröstningen minskar – det blir allt svårare att utifrån kunskap om en människas klasstillhörighet uttala sig om vilket parti han eller hon röstar på. Dessa trender av minskad partiidentifikation, ökad väljarrörlighet och minskad klassröstning är inte unikt för Sverige, utan återfinns på olika nivåer i flera västerländska demokratier.
Samhällets accelererade individualisering hänger samman med utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området. Den kommunikationsteknologiska revolutionen innebär att människor frigörs från territoriet. Det blir lättare att resa och att flytta, och att hålla kontakt med människor varhelst i världen de befinner sig. Frigörelsen från territoriet ger individen mer makt eftersom handlingsmöjligheterna ökar och därigenom också möjligheterna att förverkliga sina livsprojekt. Möjligheterna till kommunikation och politisk mobilisering bortom den fysiska närvaron växer. Samtidigt minskar nationalstatens makt, eftersom nationalstaten baserar sin makt på kontroll av territorium. När den mellanmänskliga kommunikationen får allt lättare att korsa nationalstatens gränser blir det också allt svårare för staten att bibehålla sin maktställning.
Men vilka sociala grupper är det då som blir centrala i samhällen där kunskap, kreativitet och individuell kompetens blir allt viktigare och där allt färre individer definierar sig som arbetarklass i traditionell mening? Eller för att formulera det annorlunda: Hur kan vi lämpligen förstå och karaktärisera informationssamhällets klassamhälle? Marx klassanalys var tillämpbar på det kapitalistiska industrisamhället, där produktionen av materiella varor utgjorde ekonomins grundbult. Dagens informationssamhälle vilar visserligen på kapitalistisk grund. Men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni, för att anknyta till Michael Hardts och Antonio Negris begreppsvärld. Det immateriella arbetet dominerar visserligen inte i kvantitativa termer, men det intar en hegemonisk position genom att påtvinga andra former av arbete sin egen tendens och impregnera dessa andra former av arbete med sitt eget mönster och sin egen logik.
Den värdeformerande processen är inte längre begränsad till produktionen av varor, till fabriken eller till det betalda lönearbetet, menar Hardt och Negri. Skapandet av immateriella värden blir då inte heller knutet till arbetstiden. Enligt Marx bestäms en materiell varas värde utifrån det antal arbetstimmar som behövts för att framställa varan. Men den immateriella produktionens karaktär är inte sådan att den går att bryta ned i arbetstimmar. Det immateriella arbetets logik undergräver uppdelningen mellan arbetstid och fritid.
Den materiella produktionen skapar medlen för det sociala livet, som t ex livsmedel, kläder, transportmedel, hushållsredskap eller datorer. Den immateriella produktionen däremot skapar inte medlen för det sociala livet utan det sociala livet som sådant, som t ex kunskap, idéer, förståelse, tolkningar, relationer och kommunikation. Den immateriella produktionens primat innebär därför att det blir allt svårare att göra skillnad mellan att producera och att leva. Mänsklig gemenskap är både en förutsättning och en konsekvens av den immateriella produktionen. Men trots att producerade kommunikationer, tolkningar och idéer till sin natur är gemensamma förmår ändå kapitalet lägga beslag på stora delar av de värden som den immateriella produktionen skapar, hävdar Hardt och Negri. I någon mening är vi alla producenter, och eftersom vinsterna av produktionen sugs upp av kapitalet är vi i någon mening också alla utsugna.
Den immateriella produktionen påtvingar andra former av arbete sin egen tendens och undergräver uppdelningen mellan arbete och fritid. En viktig skillnad mellan den materiella och den immateriella produktionen är att medan den materiella produktionen skapade medlen för det sociala livet så skapar den immateriella produktionen det sociala livet som sådant.
I detta nya informationssamhälle växer en ny, politiskt relevant, social grupp fram. Sociologen Alvin W Gouldner talade t ex om den nya klassen som en kulturell bourgeoisie, med sin bas i intelligentian och de intellektuella. Ekonomen och förre amerikanske arbetsmarknadsministern Robert B Reich benämner ungefär motsvarande grupp för symbolanalytiker, vars uppgift är att lösa och identifiera problem genom att samordna symboler. Verktygen kan vara matematiska algoritmer, juridiska resonemang, finansiella knep, vetenskapliga principer, psykologiska insikter etc. Richard Florida talar om den kreativa klassen, vars medlemmar konstitueras av sin egenskap som tillhandahållare av kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Sociologen Manuel Castells benämner gruppen informationella producenter. Dessa informationella producenter är kunskapsalstrare och informationsbehandlare vars kreativitet och kompetens skapar vinster och värden för samhälle och näringsliv.
Tillsammans med Marie Demker har jag i andra sammanhang valt att använda termen fria logotyper för att namnge denna nya grupp. Fria, eftersom de går in och ut i olika nätverk. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer och individer är intressanta och relevanta. Logotyper, eftersom de är unika och inte utbytbara. Fria logotyper besitter specialkunskaper av olika slag, men framför allt är de rika på kreativitet och entreprenörsanda. De är sin egen vara, säljbar genom sitt värde och sitt varumärke.
De fria logotyperna – eller hur vi nu väjer att benämna dem – är ännu bara en klass ”i sig” och inte en klass ”för sig” som Marx skulle ha uttryckt det. Men de växer i antal och de spelar redan en central roll i samhällets ekonomiska och politiska liv.
Denna nya grupp – oavsett om vi kallar den för den kreativa klassen, informationella producenter eller fria logotyper – är i växande. Beroende på hur den definieras omfattar den 20-30 procent av den arbetande befolkningen. Det är denna, i huvudsak urbana, grupp som en modern socialdemokrati måste attrahera. Det är denna sociala grupp som ofta döljer sig bakom det vaga och otydliga uttrycket ”medelklassen i storstäderna”.
Är det då slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualisering med en vilja att värna gemenskapsvärden? Det är viktigt att komma ihåg att individualisering är på gott och på ont. Individualisering som uttryck för frigörelse och mänskligt växande är positiv och måste bejakas. Individualisering som uttryck för egoism och en trångsynt ”satsa på dig själv”-mentalitet måste bekämpas.
Ingenting tyder på att svenskarna i sina värderingar är mindre solidariska i dag än tidigare. Men en frihetlig anda präglar informationssamhället. Vid sitt installationstal vid den socialdemokratiska partikongressen 2007 vädjade Mona Sahlin till rörelsen att hjälpa henne med att utveckla en röd frihetsvision, för att den vägen vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. Av olika skäl blev det inte så. Nu finns nya möjligheter att åstadkomma en sådan. En röd frihetsvision som inte gör avkall på jämlikheten och som förmår attrahera alla solidariska individualister som återfinns i de nya sociala grupper som växer fram i informationssamhällets spår.
Själv skriver jag kring temat Solidaritet i ett individualiserat informationssamhälle. Texten utgår från de tankar som jag och Marie Demker formulerat och som behandlats i bland annat vår gemensamma bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid.
Ett utdrag av texten kan läsas nedan. Hela texten återfinns här.
Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder. Det visar resultaten från den världsomfattande attitydundersökningen World Value Survey (WVS). Tillsammans med medborgarna i övriga skandinaviska länder ligger svenskarna i topp när det gäller att betona oberoende, självständiga opinionsyttringar, individuella rättigheter och självförverkligande. Kollektiva tillhörigheter som t ex familj, religion, nation och tradition tillmäts däremot mindre vikt.
Vad innebär individualiseringen för makt och demokrati i Sverige? Vilka nya sociala grupper och vilka nya politiskt relevanta skiljelinjer växer fram i individualiseringens spår? Är det slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualism med en vilja att värna gemenskapsvärden?
I en allt mer individualiserad tid söker sig allt färre medborgare till kollektiva rörelser med ideologier som gör anspråk på att täcka in alla samhällsfrågor. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har främjat nätverksorganisering, där individualiserade medborgare kan välja vilka enskilda sakfrågor de vill engagera sig i, i stället för att köpa det helhetspaket som det innebär att gå med i ett politiskt parti.
Andelen väljare som betraktar sig som anhängare av något politiskt parti har mer än halverats under de senaste 40 åren, från 65 procent 1968 till 28 procent 2010. Andelen väljare som betraktar sig som starkt övertygad anhängare av något politiskt parti har minskat från 53 procent 1960 till 17 procent 2010. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats från 11 procent 1960 till 33 procent 2010. Andelen väljare som bestämmer vilket parti de skall rösta på först under valrörelsen har tredubblats från 18 procent 1964 till 53 procent 2006. Klassröstningen minskar – det blir allt svårare att utifrån kunskap om en människas klasstillhörighet uttala sig om vilket parti han eller hon röstar på. Dessa trender av minskad partiidentifikation, ökad väljarrörlighet och minskad klassröstning är inte unikt för Sverige, utan återfinns på olika nivåer i flera västerländska demokratier.
Samhällets accelererade individualisering hänger samman med utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området. Den kommunikationsteknologiska revolutionen innebär att människor frigörs från territoriet. Det blir lättare att resa och att flytta, och att hålla kontakt med människor varhelst i världen de befinner sig. Frigörelsen från territoriet ger individen mer makt eftersom handlingsmöjligheterna ökar och därigenom också möjligheterna att förverkliga sina livsprojekt. Möjligheterna till kommunikation och politisk mobilisering bortom den fysiska närvaron växer. Samtidigt minskar nationalstatens makt, eftersom nationalstaten baserar sin makt på kontroll av territorium. När den mellanmänskliga kommunikationen får allt lättare att korsa nationalstatens gränser blir det också allt svårare för staten att bibehålla sin maktställning.
*
Men vilka sociala grupper är det då som blir centrala i samhällen där kunskap, kreativitet och individuell kompetens blir allt viktigare och där allt färre individer definierar sig som arbetarklass i traditionell mening? Eller för att formulera det annorlunda: Hur kan vi lämpligen förstå och karaktärisera informationssamhällets klassamhälle? Marx klassanalys var tillämpbar på det kapitalistiska industrisamhället, där produktionen av materiella varor utgjorde ekonomins grundbult. Dagens informationssamhälle vilar visserligen på kapitalistisk grund. Men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni, för att anknyta till Michael Hardts och Antonio Negris begreppsvärld. Det immateriella arbetet dominerar visserligen inte i kvantitativa termer, men det intar en hegemonisk position genom att påtvinga andra former av arbete sin egen tendens och impregnera dessa andra former av arbete med sitt eget mönster och sin egen logik.
Den värdeformerande processen är inte längre begränsad till produktionen av varor, till fabriken eller till det betalda lönearbetet, menar Hardt och Negri. Skapandet av immateriella värden blir då inte heller knutet till arbetstiden. Enligt Marx bestäms en materiell varas värde utifrån det antal arbetstimmar som behövts för att framställa varan. Men den immateriella produktionens karaktär är inte sådan att den går att bryta ned i arbetstimmar. Det immateriella arbetets logik undergräver uppdelningen mellan arbetstid och fritid.
Den materiella produktionen skapar medlen för det sociala livet, som t ex livsmedel, kläder, transportmedel, hushållsredskap eller datorer. Den immateriella produktionen däremot skapar inte medlen för det sociala livet utan det sociala livet som sådant, som t ex kunskap, idéer, förståelse, tolkningar, relationer och kommunikation. Den immateriella produktionens primat innebär därför att det blir allt svårare att göra skillnad mellan att producera och att leva. Mänsklig gemenskap är både en förutsättning och en konsekvens av den immateriella produktionen. Men trots att producerade kommunikationer, tolkningar och idéer till sin natur är gemensamma förmår ändå kapitalet lägga beslag på stora delar av de värden som den immateriella produktionen skapar, hävdar Hardt och Negri. I någon mening är vi alla producenter, och eftersom vinsterna av produktionen sugs upp av kapitalet är vi i någon mening också alla utsugna.
Den immateriella produktionen påtvingar andra former av arbete sin egen tendens och undergräver uppdelningen mellan arbete och fritid. En viktig skillnad mellan den materiella och den immateriella produktionen är att medan den materiella produktionen skapade medlen för det sociala livet så skapar den immateriella produktionen det sociala livet som sådant.
I detta nya informationssamhälle växer en ny, politiskt relevant, social grupp fram. Sociologen Alvin W Gouldner talade t ex om den nya klassen som en kulturell bourgeoisie, med sin bas i intelligentian och de intellektuella. Ekonomen och förre amerikanske arbetsmarknadsministern Robert B Reich benämner ungefär motsvarande grupp för symbolanalytiker, vars uppgift är att lösa och identifiera problem genom att samordna symboler. Verktygen kan vara matematiska algoritmer, juridiska resonemang, finansiella knep, vetenskapliga principer, psykologiska insikter etc. Richard Florida talar om den kreativa klassen, vars medlemmar konstitueras av sin egenskap som tillhandahållare av kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Sociologen Manuel Castells benämner gruppen informationella producenter. Dessa informationella producenter är kunskapsalstrare och informationsbehandlare vars kreativitet och kompetens skapar vinster och värden för samhälle och näringsliv.
Tillsammans med Marie Demker har jag i andra sammanhang valt att använda termen fria logotyper för att namnge denna nya grupp. Fria, eftersom de går in och ut i olika nätverk. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer och individer är intressanta och relevanta. Logotyper, eftersom de är unika och inte utbytbara. Fria logotyper besitter specialkunskaper av olika slag, men framför allt är de rika på kreativitet och entreprenörsanda. De är sin egen vara, säljbar genom sitt värde och sitt varumärke.
*
De fria logotyperna – eller hur vi nu väjer att benämna dem – är ännu bara en klass ”i sig” och inte en klass ”för sig” som Marx skulle ha uttryckt det. Men de växer i antal och de spelar redan en central roll i samhällets ekonomiska och politiska liv.
Denna nya grupp – oavsett om vi kallar den för den kreativa klassen, informationella producenter eller fria logotyper – är i växande. Beroende på hur den definieras omfattar den 20-30 procent av den arbetande befolkningen. Det är denna, i huvudsak urbana, grupp som en modern socialdemokrati måste attrahera. Det är denna sociala grupp som ofta döljer sig bakom det vaga och otydliga uttrycket ”medelklassen i storstäderna”.
Är det då slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualisering med en vilja att värna gemenskapsvärden? Det är viktigt att komma ihåg att individualisering är på gott och på ont. Individualisering som uttryck för frigörelse och mänskligt växande är positiv och måste bejakas. Individualisering som uttryck för egoism och en trångsynt ”satsa på dig själv”-mentalitet måste bekämpas.
Ingenting tyder på att svenskarna i sina värderingar är mindre solidariska i dag än tidigare. Men en frihetlig anda präglar informationssamhället. Vid sitt installationstal vid den socialdemokratiska partikongressen 2007 vädjade Mona Sahlin till rörelsen att hjälpa henne med att utveckla en röd frihetsvision, för att den vägen vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. Av olika skäl blev det inte så. Nu finns nya möjligheter att åstadkomma en sådan. En röd frihetsvision som inte gör avkall på jämlikheten och som förmår attrahera alla solidariska individualister som återfinns i de nya sociala grupper som växer fram i informationssamhällets spår.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)