Socialdemokratins utrikespolitik har radikaliserats!

Socialdemokratins utrikespolitik har radikaliserats. I rådslagsmaterialet ”Vår värld” som nyligen antogs av partistyrelsen läggs grunden för en socialdemokratisk utrikespolitik som mera påminner om den aktiva utrikespolitiken från Olof Palmes dagar än den EU-anpassade och vaga utrikespolitik som präglat socialdemokratin under delar av 2000-talet.

För första gången på länge formuleras en offensiv linje kring värdet av den militära alliansfriheten och vikten av att stå utanför Nato. Alliansfriheten ger handlingsfrihet som kan användas för att till exempel vara pådrivande i det globala nedrustningsarbetet på ett sätt som inte hade varit möjligt om Sverige varit medlem av Nato. Samtidigt har de ur tidigare rådslagsmaterial olyckliga formuleringarna om att överge kravet på FN-mandat vid fredsframtvingande operationer avlägsnats. Här har den internationella rådslagsgruppen under Jan Eliasson och Margot Wallström verkligen tagit till sig av kritiken.

I det nya rådslagsmaterialet har konflikterna i Mellanöstern en central plats. Israel och palestinierna beskrivs inte som jämnstarka, utan det tydliggörs att det är Israel som i sin egenskap av ockupationsmakt och den starkare parten har det huvudsakliga ansvaret för att en fredlig och rättvis lösning kommer till stånd. Partiet markerar självinsikt om att den tidigare isoleringslinjen av Hamas varit felaktig. Hamas är en organisation vars grundvärderingar i väsentliga avseenden skiljer sig från socialdemokratins. Men det vore ett politiskt önsketänkande att tro att den israelisk-palestinska konflikten kan lösas utan att palestiniernas folkvalda företrädare får finnas med vid förhandlingsbordet.

Borta är också tidigare mantraliknande formuleringar om att EU ska föra en gemensam utrikespolitik, utan att innehållet i en sådan utrikespolitik problematiserats. EU består av stater med regeringar från höger till vänster. Om dessa regeringar med skilda politiska färger skall enas, finns en risk att det man enas kring blir något tunt och urvattnat. Därför är det viktigt att enskilda medlemsstater förbehåller sig rätten att kunna ta egna utrikespolitiska initiativ – som till exempel i nedrustningsfrågorna. Radikaliseringen av den socialdemokratiska utrikespolitiken innebär också att de politiska skillnaderna mellan vänster och höger synliggörs.

Socialdemokratins samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i den rödgröna koalitionen skapar förutsättningar för att utrikespolitiken kan få en mer central plats i valrörelsen inför 2010 års val än vad som annars skulle ha varit fallet. Det tycker vi är bra.Fortfarande saknas förstås en del. Under Socialdemokraternas senaste regeringsperiod ökade till exempel den svenska vapenexporten på ett olyckligt sätt. Här – liksom i asylpolitiken – finns det fortfarande en hel del att göra.

Dessutom är det dags för Mona Sahlin att ta steget fram och synas mera och utöva ett tydligare ledarskap i dessa frågor. Vi väntar fortfarande på hennes första utrikespolitiska linjetal. Broderskapsrörelsens kongress i Malmö i månadsskiftet juli–augusti i sommar vore kanske ett lämpligt tillfälle?

Texten ovan har också publicerats i tidningen Broderskap, där jag nu medverkar som ledarskribent. Tidningen Broderskap utkommer nu i ny kostym, en gång i veckan. Prenumerera gärna!

Folkrättslig undersökning av kriget i Gaza

Tre månader efter kriget i Gaza är svenska medier mycket sparsamma i sin bevakning av den israelisk-palestinska konflikten. Den israeliska regeringen har just börjat sitta in sig, de inom-palestinska försoningssamtalen gör inte mycket väsen av sig och USA:s nya Mellanösternpolitik under president Obama har ännu inte synliggjorts. Obama tycks prioritera en omdefiniering av det iranska hotet, för att den vägen få in Iran som en spelare i fredsprocessen.

Nu cirkulerar en appell för en folkrättslig undersökning av kriget i Gaza. Desmond Tutu och Mary Robinson är två av flera prominenta individer som undertecknat ett öppet brev till FN:s generalsekreterare, där undertecknarna kräver en att en sådan folkrättslig granskning nu verkligen kommer till stånd i FN-regi. I Sverige pågår arbetet för att stödja undertecknarnas krav. De frågor som den svenska arbetsgruppen preliminärt fört fram är två:

1. Brott mot freden och angreppskrig. Kan det av Israel genomförda anfallet på Gaza betraktas som en folkrättsligt legitim åtgärd i självförsvar mot raketbeskjutning från Gaza, eller är angreppet i folkrättens mening en aggression som överskridit olika krav som formulerats i folkrätten (t ex det om proportionalitet)?

2. Krigsförbrytelser. Begick någon stat, några organisationer eller enskilda under de tre veckor som kriget pågick sådana våldshandlingar som kan betraktas som brott mot internationella konventioner, till exempel regler om skydd av civilbefolkningen och förbud mot användning av vissa vapen?

Frågeställningarna är utmärkta - brett och öppet formulerade. Men är den svenska regeringen beredd att ställa sig bakom kraven på en folkrättsligt förutsättningslös undersökning givet dessa frågor? Eller skulle en sådan förutsättningslös utredning uppfattas som alltför provocerande gentemot Israel? Mitt tips är dessvärre det senare alternativet. Jag tvivlar på att Carl Bildt inför det stundande svenska EU-ordförandeskapet törs ta steget mot en förutsättningslös undersökning. Men ingen blir gladare än jag om det visar sig att jag har fel.

Annika Östberg och Långfredagens förlåtelse

Det har uppstått en märklig pseudodebatt om att Annika Östberg skulle ha romantiserats i svenska medier och framställts i ett oskyldigt skimmer. Ursäkta - men jag undrar vilken planet de som påstår något sådant har befunnit sig på de senaste decennierna. Jag har följt fallet med Annika Östberg noga under flera år. Hennes skuld till flera svåra och grymma brott är oomtvistad, och dessa brott har också konsekvent och detaljerat redovisats i svenska medier.

För mig är det en självklarhet att svenska staten tar sig an ett fall med en svensk medborgare som suttit i fängelse utomlands i 28 år. Mig veterligen har ingen nu levande svensk medborgare - i Sverige eller utomlands - suttit i fängelse så länge.

I ljuset av Annika Östbergs långa fängelsestraff kan det så här på Långfredagen vara på sin plats att påminna om de rövare som korfästes på Golgata tillsammans med Jesus. Jag väljer att citera ur Jonas Gardells med rätta rosade bok Om Jesus:

"Jesus är korsfäst mellan två rövare, den ene hånar honom och säger att om du är Messias så hjälp dig själv och oss. Den andre rövaren tillrättavisar emellertid den förste och säger att de faktiskt förtjänar att hänga där de gör. Sedan vänder han sig till Jesus och säger: Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike!

Lägg märke till att han inte säger: Förlåt mig! Inte heller säger han: Jag är skyldig till det och det, och jag ångrar mig djupt. Inget sådant. Han säger endast: Tänk på mig när du kommer med ditt rike.

Och vad svarar Jesus? Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset. Han säger inte: Vad har du gjort? Vad är du skyldig till? Inte heller säger han: Jag vill se brottsregister, jag vill ha syndabekännelse, bot och bättring! Inget sådant. Han säger endast: Redan i dag skall du vara med mig i paradiset.

Jesus ser på syndaren, på den som brutit förbundet med Gud och vänt Gud ryggen, och han säger: Du skall med! Varje gräns vi sätter för Guds kärlek är vår egen privata gräns, på vår oförmåga till kärlek."

Liksom Jonas Gardell tycker jag att detta är en av de sannaste och viktigaste berättelserna om Guds kärlek. Med den berättelsen vill jag önska bloggens alla läsare en riktigt Glad Påsk!

För samma tema: Se Pastor Lasses blogg.

Sverigedemokraterna och främlingsfientligheten

I går tisdag medverkade jag i SVT Debatt, med anledning av radioprogrammet Kalibers uppmärksammade reportage om rasism och främlingsfientlighet inom Sverigedemokraterna.

Jag tycker att det alltför sällan görs en skillnad mellan rasism och främlingsfientlighet. Med rasism menas att man tillskriver människor med olika hudfärg olika värde eller olika egenskaper. Det gör inte Sverigedemokraterna och därför är heller inte Sverigedemokraterna ett rasistiskt parti.

Med främlingsfientlighet menar Nationalencyklopedin en fientlighet till eller ett avståndstagande från främlingar. Och om det är något som kännetecknar Sverigedemokraternas politiska program så är det just ett avståndstagande från främlingar och från det främmande. I partiets programtexter utpekas det främmande - oavsett om det handlar om människor eller kulturer - som ett hot. Ett hot som bara kan hanteras genom att de som är bärare av det främmande normaliseras, d v s blir som vi. Så sägs t ex i partiets Invandringspolitiska program att det offentliga stödet till verksamheter som syftar till att befrämja främmande kulturer och identiteter i Sverige skall dras in. Därför är det också korrekt att klassificera Sverigedemokraterna ett främlingsfientligt parti.

Sedan är det en annan sak att Sverigedemokraterna har sitt ursprung i det högerextremt rasistiska Bevara Sverige Svenskt (BSS). Det är inte lätt för ett parti att springa ifrån sitt ideologiska kulturarv. Sannolikt är det därför som så många av partiets medlemmar under rusets inverkan hade så lätt att glädjefullt sjunga med i de högerextrema sångerna som redovisades i Kaliber. Inte ens Jimmie Åkesson kunde låta bli.

Sverigedemokraternas ursprung i den högerextrema rörelsen skiljer partiet från andra högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti, det norska Fremskrittspartiet eller varför inte Ny demokrati. Sverigedemokraternas högerextrema rötter är ett stort bekymmer för partiet inför 2010 års valrörelse.

Måste Wanja avgå?

En uppdatering finns i slutet av bloggposten!

Diskussionen om huruvida Wanja Lundby-Wedin måste avgå som LO-ordförande pågår för fullt. Frågan om hennes avgång bör diskuteras från två utgångspunkter:

1. Har Wanja Lundby-Wedin ett så stort personligt och politiskt ansvar för AMF-skandalen att hon är olämplig att fortsättningsvis inneha uppdraget som LO:s ordförande?

2. Oavsett Wanja Lundby-Wedins personliga och politiska ansvar för AMF-skandalen - har hennes politiska och personliga förtroende urholkats så mycket att hon inte med tillräcklig kraft kan föra fram arbetarrörelsens intressen och värderingar inför 2010 års valrörelse?

På den första punkten har jag ingen klar uppfattning. Helt klart har Wanja Lundby-Wedin som styrelseledamot ett personligt och politiskt ansvar för det inträffade. Men jag har inte tillräcklig kompetens att bedöma om hennes sätt att utöva sitt ansvar är förenligt med ett fortsatt ordförandeskap för LO.

På den andra punkten har jag tagit ställning. Min bedömning är att Wanja Lundby-Wedins möjligheter att återvinna ett tillräckligt politiskt och personligt förtroende är små. AMF-affären har inneburit att Wanja Lundby-Wedin blivit politiskt vingklippt. Därför skulle det missgynna både LO och Socialdemokraterna om hon kvarstår som LO-ordförande och därför bör hon också avgå. Det säger jag bl a till TT och till Expressen.

Situationen är i högsta grad olustig. Wanja Lundby-Wedin är en mycket kompetent person och med få politiska fiender. Inom LO finns ingen självklar efterträdare. Det är också möjligt att hennes agerande skadat Socialdemokraterna mer än det har skadat den organisation hon är vald att företräda, d v s LO. Men nu har situationen utvecklat sig som den har gjort, och Wanja Lundy-Wedin har själv bidragit till detta genom att flacka mellan olika argument i sitt försvar. Hon är inplanerad som huvudtalare för Socialdemokraterna och LO i Stockholm på 1 Maj. Jag har svårt att se att så verkligen blir fallet.

Jonas Morian skriver också klokt om detta.

Uppdatering 6/4: Wanja Lundby-Wedin bestämde sig för att sitta kvar och hon gjorde en mycket stark presskonferens. Men hon och LO-ledningen spelar ett högt spel och det finns en risk att de underskattat det politiska motståndet. Hur kommer gräsrötterna inom LO och inom Socialdemokratin att reagera? Kommer de LO-förbund som i dag övertalades att inte kräva Wanjas avgång att hålla fast vid den överenskommelsen? Och hur reagerar den socialdemokratiska partiledningen om affären lever vidare och om opinionssiffrorna fortsätter att sjunka? Jag kommenterar händelseutvecklingen i SVT Aktuellt i kväll måndag.

Den svenska Nato-opinionen

I dag presenterar jag på DN Debatt den senaste SOM-undersökningen om svenska folkets inställning till Nato-medlemskap. Andelen Nato-motståndare har minskat något, men fortfaranden är det betydligt fler som är emot att Sverige går med i Nato. Av de tillfrågade anser 41 procent att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato, medan 24 procent anser att det är ett bra förslag.

Frågan om svenskt Nato-medlemskap är i högsta grad kontroversiell i svensk politik och debatt. Sveriges militära alliansfrihet ligger fast, samtidigt som samarbetet med Nato utvecklas.

Bland de politiska partierna förespråkar Moderaterna och Folkpartiet att Sverige söker medlemskap i Nato nu, medan Kristdemokraterna är tveksamma och Centern vill behålla alliansfriheten. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger entydigt nej till svenskt Nato-medlemskap. Den borgerliga allians­regeringen har garanterat att man inte kommer att driva frågan om Nato-medlemskap under mandatperioden samt att ett svenskt Nato-medlemskap inte är möjligt utan att Socialdemokraterna först sluter upp bakom den linjen.
Nato-motståndarna har under många år haft ett stabilt övertag i den svenska opinionen. Men 2008 års SOM-undersökning – som genomförs vid Göteborgs universitet och som inom kort redovisas i boken ”Svensk höst” (red Sören Holmberg och Lennart Weibull) visar att det svenska Nato-motståndet har minskat något.

Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2008 ökat till 24 procent, mot 19 procent 2007. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2008 till 41 procent, mot 44 procent 2007. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag har minskat till 35 procent, mot 37 procent 2007. Visserligen är det fortfarande klart fler som är emot än som är för ett svenskt Nato-medlemskap (41 respektive 24 procent). Men skillnaden mellan anhängare och motståndare är bland de mindre sedan mätningarna påbörjades 1994. Bara 1997 var skillnaden mindre.

Kvinnor är mer negativt inställda än män till ett svenskt Nato-medlemskap. Åsiktsskillnaderna mellan olika åldersgrupper varierar över tid. I 2008 års mätning är det den äldsta åldersgruppen som är minst negativ till Nato-medlemskap. Bland partisympatisörerna är Nato-motståndet störst bland vänsterpartister och miljöpartister, följt av socialdemokrater och centerpartister. Folkpartisterna är kluvna, medan det nu finns en övervikt för Nato-anhängare bland kristdemokrater och moderater. Nato-opinionen på väljarnivå följer således ganska väl vänster-högerdimensionen. Stödet för Nato-medlemskap inom Moderaterna minskade fem år i rad (2003–2007), men nu har trenden vänt. Det största stödet för svenskt Nato-medlemskap återfinns bland Sverigedemokrater.

Hur skall vi då förklara det ökade stödet för svenskt Nato-medlemskap? En möjlighet är att kriget i Kaukasus mellan Ryssland och Georgien – som pågick strax innan SOM-undersökningen gick i fält – förstärkte bilden av Ryssland som ett militärt hot och därigenom även minskade motståndet till medlemskap i Nato. I så fall borde Nato-anhängarna vara fler i den grupp som känner oro inför situationen i Ryssland än i den grupp som inte känner en sådan oro.

I 2008 års undersökning ställdes frågan ”Om du ser till läget i dag, vad upplever du själv som mest oroande inför framtiden?”. På svarsalternativet ”Situationen i Ryssland” svarade 14 procent ”mycket oroande”, 41 procent ”ganska oroande”, 39 procent ”inte särskilt oroande” samt 6 procent ”inte alls oroande”.

Det finns ett visst samband mellan graden av oro över situationen i Ryssland och åsikt i frågan om svenskt medlemskap i Nato. Bland dem som uppfattar situationen i Ryssland som ”mycket oroande” är det 31 procent som vill att Sverige skall gå med i Nato, medan motsvarande andel bland dem som inte är oroade över situationen i Ryssland uppgår till 23 procent. Sambandet beror inte på att rödgröna sympatisörer skulle vara mindre oroade än borgerliga sympatisörer över situationen i Ryssland. Socialdemokrater och moderater är till exempel i det avseendet ungefär lika oroliga.

Kan då det ökade stödet för svenskt Nato-medlemskap förklaras med ett sjunkande förtroende för det svenska försvaret? I Sverige hade den parlamentariskt sammansatta försvarsberedningen i december 2007 tonat ned hotet från Ryssland och i stället lyft fram klimathotet. Försvarsberedningens hotbild underkändes av överbefälhavaren Håkan Syrén som våren 2008 markerade att osäkerheten ökade som en följd av de spända relationerna mellan Europa och Ryssland. Den försvarspolitiska debatten i Sverige inramades av den moderate försvarsministern Mikael Odenbergs dramatiska avgång hösten 2007 (som en protest mot planerade nedskärningar av försvarsutgifterna) och öppna motsättningar mellan överbefälhavare Håkan Syrén och nuvarande försvarsministern Sten Tolgfors om det svenska försvarets framtida inriktning.

Svenska folkets förtroende för försvaret har minskat kraftigt. År 2007 var det 25 procent som uppgav sig ha ett stort förtroende för försvaret. År 2008 hade den andelen minskat till 16 procent. Andelen som uppgav sig ha ett litet förtroende för det svenska försvaret uppgick 2007 till 27 procent, medan motsvarande andel 2008 ökade till 38 procent.

Resultaten visar att det finns ett samband mellan förtroende för det svenska försvaret och åsikt i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Men sambandet går i motsatt riktning mot vad vi hade förväntat.

Stödet för ett svenskt Nato-medlemskap är störst bland dem som har ett mycket stort förtroende för det svenska försvaret. Bland dem anser 43 procent att Sverige bör söka medlemskap i Nato, medan motsvarande andelar bland dem som har ett ganska eller mycket litet förtroende för försvaret endast uppgår till 26 respektive 29 procent.

Bland personer som har ett mycket stort förtroende för försvaret anser 28 procent att Sverige inte bör söka medlemskap i Nato, medan motsvarande andelar bland dem som har ett ganska eller mycket litet förtroende för försvaret uppgår till 43 respektive 51 procent.

En positiv inställning till det svenska försvaret korrelerar således med en positiv inställning till att Sverige skall gå med i Nato. Resultaten antyder därför att det är sannolikare att det är en förstärkt hotbild från Ryssland än en bristande tilltro till det svenska försvaret som ligger bakom det minskade Nato-motståndet i svensk opinion.

Den rödgröna koalitionen har aviserat att den vill driva stödet för Sveriges militära alliansfrihet och nej till Nato som viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inför 2010 års val. Den borgerliga alliansregeringen är splittrad i frågan. Kan vi kanske förvänta oss en omsvängning från Centern i Nato-frågan motsvarande partiets omsvängning i kärnkraftsfrågan?

Nato-motståndarna har fortfarande ett klart försteg i svensk opinion. Men vad som skulle hända om partierna på allvar började driva frågan om svenskt Nato-medlemskap efter blockpolitiska skiljelinjer är i högsta grad en öppen fråga.

Ny regering i Israel

Så har Israel fått en ny regering, med Benjamin Netanyahu (Likud) som premiärminister, högerpopulisten Avigdor Lieberman (Yisrael Beiteinu) som utrikesminister och Ehud Barak (Labor) som försvarsminister. Regeringen är Israels största någonsin, med inte mindre än 30 ministrar och i skrivande stund 8 viceministrar. Det är svårt att hitta någon seriös bedömare som tror att regeringen kommer att kunna (eller ens vilja) föra fredsprocessen med palestinierna framåt, eller att regeringen kommer att bli särskilt långlivad. Som den israeliska tidningen Haaretz uttrycker det: Det är en regering destined to fail (dömd att misslyckas).

Varken Netanyahu eller Lieberman har något intresse av att driva på förhandlingar mot en tvåstatslösning. I stället går det att tolka deras uttalanden som att de förespråkar en slags ekonomisk säkerhet eller ekonomisk fred mellan israeler och palestinier. Israel skulle i så fall främja den ekonomiska utvecklingen på Västbanken och i förlängningen också i Gaza, mot att den tänkta palestinska statsbildningen lades i malpåse. Bantustans kallades det i Sydafrika, och det gick inget vidare. Det kommer det inte att göra i Palestina heller.

På den palestinska sidan återupptas nu försoningsamtalen mellan Hamas och Fatah. Men samtalen har gått trögt, och i det dödläge i förhandlingsprocessen som nu råder är det svårt att skapa tillräckliga incitament för såväl Hamas som Fatah att göra de eftergifter som behövs för en försoning.

I USA har Barack Obama fullt upp med att hantera finanskrisen. Det är också svårt att se hur han skulle kunna gå in i ett närmare samarbete med den israeliska regeringen såsom den nu är sammansatt. Hur skall omvärlden med någon trovärdighet kunna samtala med Avigdor Lieberman som förespråkar folkfördrivning och samtidigt vägra samtala med Hamas? Obama kommer i stället inledningsvis att operativt prioritera Afghanistan-Pakistan, Irak och Iran. Särskilt intressant är Obamas strävan att bryta isoleringen av Iran för att kunna utnyttja Iran i hanteringen av de övriga konflikterna i Mellanöstern.

Så för fredsprocessen mellan israeler och palestinier stundar väntans tider. För att återigen citera artikeln i Haaretz: All that remains is to hope that Israel's largets government ever will also be the government that makes way for its successor with the greatest speed. (Allt som återstår är hoppet att Israels största regering någonsin också blir den regering som ger plats åt sin efterträdare med högsta möjliga fart.)

I väntan på att så sker är det viktigt att palestinierna - som konfliktens svagare part - inte lämnas i sticket av omvärlden. Kanske att Ship to Gaza är något att ta fasta på?

Vad är Fair Play?

Nedanstående post har jag publicerat på den alltid lika eminenta Blåvita fotbollsbloggen Bara ben på Glenn Hysén.

En Ängel är alltid för Fair Play. Men vad menas med Fair Play egentligen?

Alla minns vi Glenn Strömbergs vackra änglaflykt genom luften i Sveriges VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien på Råsunda den 5 juni 1985. Stig Fredriksson passar Glenn Strömberg som tunnlar tjecken Jan Berger och rusar in med bollen i tjeckiskt straffområde. Väl där faller Glenn Strömberg på absolut ingenting och domaren Eamonn Farrell blåser straff. Robert Prytz slår in straffen och Sverige tar ledningen med 1-0 med mindre än kvarten kvar att spela. (Strax därpå fastställer Lasse Larsson slutresultatet till 2-0 efter pass av Torbjörn Nilsson.)

Glenn Strömberg är i dag en fotbollsikon, och när incidenten på Råsunda tas upp är det mest som en rolig krumelur i Glenns fantastiska karriär. Men vad är det som gör att vi gärna överser med en del sorts fusk men blir oerhört upprörda över andra sorters fusk? Vi hyllar i dag Glenn Strömberg, men Ludmila Engquist är stigmatiserad.

Det fulaste en idrottsman kan göra i dag är att dopa sig. "Stäng av fuskarna på livstid" ljuder fältropet. Varför det? Var ligger skillnaden mellan att tillskansa sig själv en otillbörlig fördel genom att äta otillåtna medel än att filma sig till en straffspark? Fusk som fusk?

Eller hur skall vi se på en målvakt som i desperation fäller en motståndare som sprungit sig fri? Visst - målvakten blir utvisad och det blir frispark eller straffspark. Men varför stämplar vi inte målvakten som en fuskare trots att han medvetet bryter mot regelverket och mot spelets idé?

Och vilka regelbrott uppfattar vi som helt okontroversiella? Om Adam Johansson försöker stjäla 10 meter vid ett inkast? Om Pontus Wernbloom köttar ner en motståndare på mittfältet? Eller om Hjalmar Jonsson använder handen utan att domaren ser det?

Jag tror det är två saker som avgör hur upprörda vi blir. Den första är intentionen. Det är sin sak att i stridens hetta bryta mot reglerna - en annan sak att utanför matchsituationen
förbereda regelbrott (som doping). Den andra är konsekvensen. Vi minns Glenn Strömbergs filmning eftersom den blev matchavgörande. Hade Prytz missat straffen hade Strömberg filmning vilat i glömskans sjö. Ett stulet inkast blir sällan matchavgörande.

Allt kan hända i stridens hetta. Men att vara Blåvit är att ha stil. Så jag vill gärna se ett IFK Göteborg som i år går till spel på en nya arena och som inte filmar, inte tjuvar inkast och framförallt inte gnäller på domaren. En sådan stil kräver självbehärskning. Den som har självbehärskning har också nyckeln till segern.

Mot SM-guld 2009!

I skuggan av Wanja

Ur Visa till ombudsmän (Kent Andersson)

Det går en narr kring förhandlingsborden
och sjunger tyst om vad alla vet:
att det finns inte ett ord på jorden
som är så olikt som jämlikhet.

Vem är man lik, narr?
Att rik narr liknar
en annan rik narr, väl alla vet.
Men är det det, narr
som chefer menar
när chefer talar
om jämlikhet?

En chef har Ansvar. Han har Principer.
Fint hus. Fin lön. Fint språk och fin kultur.
Men den som ingenting alls begriper
får sparken. Blommor. Och armbandsur.

Känns han igen, narr?
Är han din vän, narr?
Sjunger du än, narr
om vad du vet:
att alla avtal
är grymma gravtal
över en död solidaritet.

Ack, klassamhället har sina brister
och jämlikheten förblir en dröm.
För alla är vi väl små egoister
som börjat klättra och vill ha beröm?

Blir det vårt val, narr,
när kampen svalnar
och klasser byter
identitet?
Och är det det, narr
som chefer menar
när chefer talar
om jämlikhet?

När narren tystnar och håller käften
och sången borde få gå till ro
då sjunger LO och SAF den
i mun på SACO och TCO.

Hade Jesus tänder?

Namnet framför andra namn är Jesus, ej skönare på jorden fanns! (Sv Ps 47)

Jonas Gardell inleder sin med rätta lovprisade bok "Om Jesus" (Norstedts, 2009) med att citera Allan Törnbergs vackra och välkända psalm från 1933.

Men hur skön var Jesus egentligen? I boken problematiserar Jonas Gardell Jesusbilden över tid, med fokus på även på Jesus kroppsliga gestaltning. Är det rättfärdigt att skildra Jesus med ett milt och vackert leende när Jesus i verkligheten sannolikt var tandlös?

Gardells Jesusskildring har väckt upprördhet i konservativa och fundamentalistiska kretsar. Så påstår t ex Ulf Ekman, huvudpastor i församlingen Livets Ord i Uppsala, att Gardell är fördomsfull och okunnig. Ulf Ekman beskriver också Gardells Jesusbild som klart utanför den kristna tron och därför hädelse.

Frågan huruvida Jesus hade tänder är således ingen oförarglig fråga. Jag tänker osökt på Umberto Ecos stora roman "Rosens namn". Där går munken Jorge da Burgos bokstavligen över lik för att hemlighålla det enda bevarade exemplaret av Aristoteles andra del av Poetiken, som bl a handlar om skrattet. Men skrattet är för Jorge da Burgos en synd och ett fördärv - ingenstans står det t ex i Bibeln att Jesus någonsin skrattade.

Kritiken mot att återge Jesus som tandlös har sin grund i att Jesus var både människa och Gud, och att det då blir fel att ensidigt återge hans mänskliga sidor. Ekman betonar vikten av att lyfta fram både det mänskliga och det gudomliga hos Jesus: Att tona ner och förneka Jesu gudomlighet innebär att han bara skulle vara en vanlig människa och då förmår han inte frälsa oss eftersom det bara är Gud som kan frälsa. Att förneka hans sanna mänskliga sida gör att hans identifikation med dem han skulle frälsa upphör.

Givet Jesus klassmässiga bakgrund och levnadsvillkoren i Palestina på den tiden är det nog sannolikt att han i 30-årsåldern inte hade särskilt många tänder kvar i munnen. Jag tror inte heller att hans gudomlighet tog sig uttryck i att han till skillnad från sina jordiska levnadskamrater slapp tappa sina tänder.

Däremot har jag inga alls problem med att Jesus i konst, musik och litteratur återges som skön och vacker. Vi människor har en tendens att vilja göra det goda vackert. Gud är kärlek och störst av allt är kärleken. Varför då inte göra den mänskliga bäraren av detta det största goda vacker?

Yta spelar roll. Jag minns min medverkan i ett TV-inslag för nu rätt många år sedan, då skådespelaren Björn Gustafson (Dynamit-Harry i Jönssonligan, drängen Alfred i Emil i Lönneberga) också skulle medverka. Björn Gustafson vägrade sminka sig, för han tyckte det blev onaturligt! Resultatet blev att jag som välsminkad såg hur normal ut som helst i TV-rutan, medan den osminkade Björn Gustafson såg onaturligt blek och tärd ut.

På samma sätt är det med Jesusbilden. Att i vår tid framställa Jesus som tandlös ger en lika onaturlig bild av Jesus som den osminkade Björn Gustafson gav av sig själv i TV.

Men visst är det bra att Jonas Gardell lyfter fram även den historiskt mänskliga sidan av Jesus. I hägn av sin clownmask och sina grimascher är Jonas Gardell en seriös förkunnare. Gå gärna och lyssna på honom i Göteborgs Domkyrka torsdag den 2 april kl 19.00, arrangerat av Teologiskt Forum.

Alltid läsvärda Senapsfrön och fikonspråk uppmärksammar också diskussionen om Jesus tänder.

Mona Sahlin och utrikespolitiken

Svenska Dagbladet uppmärksammar i dag det faktum att väljarna uttrycker betydligt större förtroende för Fredrik Reinfeldt än för Mona Sahlin i utrikespolitiska frågor. Tidningen ställer bl a frågan hur Socialdemokraterna strategiskt kan agera för att stärka Mona Sahlins ställning i utrikespolitiken.

Svenska Dagbladets analys är i huvudsak riktig. Utrikes- och säkerhetspolitiken är inte Mona Sahlins profilfrågor, och hon har själv intagit en defensiv position inom dessa politikområden. Men till hösten tar Sverige över ordförandeskapet i EU, vilket innebär att Fredrik Reinfeldt kommer att få axla statsmannarollen i än större utsträckning än nu. Utrikes- och säkerhetspolitiken är viktiga områden för ett statsmannaskap, och därför bör Mona Sahlin ta åtminstone ett steg fram i dessa frågor inför valet 2010.

Men även om Mona Sahlin personligen inte synts så mycket i den utrikespolitiska debatten så har det Socialdemokratiska partiets utrikespolitik under hennes ledarskap faktiskt radikaliserats. I det internationella rådslagsmaterial som nu går till partistyrelsen finns t ex offensiva skrivningar om den militära alliansfrihetens förtjänster, om en skarpare nedrustningspolitik och om den israelisk-palestinska konflikten (där partiet nu tar igen den mark som förlorades under Göran Persson). Jag tycker mig dessutom förstå att partiet kommer att hålla fast vid en folkrättsligt förankrad linje i synen på FN-mandat vid internationella militära insatser.

Därutöver andas den socialdemokratiska utrikespolitiken nu också en större självständighet från EU. Det tidigare olyckliga mantrat om att Sverige skulle bidra till en gemensam utrikespolitik för EU-staterna (utan att problematisera vilket innehåll denna utrikespolitik skulle ha...) har ersatts av formuleringar om vikten av att bedriva en självständig utrikespolitik.

Dessa förändringar av den socialdemokratiska politiken innebär att utrikespolitiken i dag är en betydligt mer blockskiljande fråga än vad den var under Göran Perssons tid. Det rödgröna samarbetet har sannolikt också påverkat denna process.

Men som jag säger i artikeln i Svenska Dagbladet i dag: Det räcker inte med att politiken har förändrats i positiv riktning. Mona Sahlin måste också synas mera och utöva ett tydligare ledarskap i dessa frågor.

Klas Eklund och självbedrägeriets ädla konst

Jag har alltid reagerat på individer ur samhällseliten som beklagar sig över (eller möjligen koketterar med) att de arbetar 70-80 timmar i veckan. I dagens Aftonbladet (ännu ej på nätet) driver Klas Eklund mytologin - eller möjligen självbedrägeriet - till nya höjder när han påstår att han under sin tid som bankekonom arbetade 90 timmar i veckan!

90 timmar i veckan. Känn på den. För att ett sådant beting överhuvudtaget skall vara möjligt förutsätter det att Klas Eklund arbetar veckans alla sju dagar - måndag till söndag - året runt. Det blir då en arbetstid på ungefär 13 timmar om dagen. Varje dag.

Låt oss anta att Klas Eklund gick upp kl 06.00 varje morgon. Efter att ha ätit frukost, tvättat och klätt sig, borstat tänderna, skummat igenom morgontidningen och tagit sig genom Stockholmstrafiken till jobbet bör han ha kommit fram till kontoret cirka kl 08.00. Vi lägger sedan på de 13 timmarnas arbetsdag och en timma för lunch (han måste väl åtminstone äta...) och då är kl 22.00. Då är det dags att dra sig hemåt, äta kvällsmat, klä av sig, tvätta sig, borsta tänderna igen och kanske t o m hinna ge hustrun en puss. I säng tidigast kl 00.00. För att morgonen därpå återigen gå upp kl 06.00 och ge sig iväg till jobbet. 7 dagar i veckan. Året runt.

Låt oss stanna upp ett ögonblick och fundera över vad det under denna period är som Klas Eklund definitivt inte hinner. Inte en enda gång under året hinner han umgås med sin hustru, träffa sina föräldrar, barn eller vänner. Han hinner inte en enda gång handla, tvätta bilen, gå till optikern, tvätta eller städa. Han hinner inte en enda gång under året titta på TV, motionera eller läsa en bok. Han hinner inte en enda gång under året gå till doktorn, klippa gräset, gå på bio, se en DVD, gå på en konsert, gå på teater eller gå i kyrkan. Inget av detta en enda gång. Under hela året.

Anta att han en enda gång unnade sig en ledig söndag för att t ex bevista sin bäste väns bröllop eller fira barnens födelsedag. Då måste han den veckan gå upp kl 04.00 måndag-lördag för att jobba in drygt två timmar extra varje dag för att kompensera de förlorade 13 söndagstimmarna.

Arrangemanget faller förstås på sin egen orimlighet. Min poäng är inte att raljera med Klas Eklund - som jag varken känner eller har något otalt med. Men jag blir besviken när en begåvad person i sin självbild förfaller till fantasterier. Det finns också ett drag av högmod i dessa självmarterande överdrifter.

Klas Eklund menar ju förstås något annat. Han menar att han i tankarna har svårt att släppa jobbet även när han umgås med sin fru, sina barn, sina föräldrar eller sina vänner. Han har svårt att släppa jobbet när han är i affären, läser tidningen, tittar på TV eller äter frukost. Han har mycket resor och möten som tenderar att äta upp den s k ställtiden. Men det är faktiskt något helt annat än att "jobba 90 timmar i veckan".

Även en gruvarbetare, en sjuksköterska eller en ingenjör kan ta med sig jobbet hem. Många mellanchefer reser och deltar i konferenser så mycket att arbetsbördan blir tung och den fria tiden krymper ihop. Men en smula ödmjukhet är nödvändig om inte trovärdigheten skall rasa ihop.

IFK Göteborg inte bara bäst, utan också populärast

Mitt hjärta är inte bara rött, utan också Blåvitt. I den senare egenskapen bloggar jag då och då på den legendariska IFK Göteborgs-bloggen Bara ben på Glenn Hysén och följande post kan också läsas där.

Alla älskar Blåvitt. Det är inte alldeles sant - men nästan. Den just publicerade studien Göteborgs fotbollssupportrar 1994-2007 visar i varje fall att Blåvitt är det överlägset mest älskade laget i Göteborg och att stödet för klubben har ökat under senare år.

Undersökningen är baserad på SOM-institutets undersökning i Västsverige och publiceras i boken Att bygga, Att bo, Att leva (red L. Nilsson & S Johansson, Göteborgs universitet) och är författad av mina kära kollegor Lennart Nilsson och Anders Widfeldt.

Andelen personer som uppger sig ha ett favoritlag i fotboll i Göteborg överhuvudtaget har ökat från 38 procent år 2006 till 43 procent år 2007. Därmed bryts en nedåtgående trend sedan 1994, då hela 53 procent av de svarande angav att de hade ett favoritlag i Göteborg.

Av de göteborgare som uppger att de har ett favoritlag i fotboll dominerar IFK Göteborg. I 2007 års undersökning uppger 61 procent att de håller på IFK Göteborg, mot 11 procent för GAIS och 8 procent för ÖIS. Häcken och Västra Frölunda får tillsammans 1 procent. I övrigt håller 13 procent av göteborgarna på ett annat svenskt lag (Elfsborg populärast) och 6 procent på ett utländskt lag (Barcelona populärast).

För IFK Göteborg innebär 61 procent sympatisörer att en negativ trend bryts. År 1994 var stödet 70 procent och därefter har stödet minskat i nästan varje enskild mätning - år 2006 var det nere i 47 procent.

I vilka befolkningsgrupper är då stödet för IFK Göteborg störst? Blåvitt dominerar i alla befolkningsgrupper. Allra störst är stödet i den yngsta åldersgruppen 15-19 år - där håller 73 procent på IFK Göteborg, 7 procent på ÖIS och bara 3 (!) procent på GAIS. Det är - som bekant - inte alltid roligt att vara GAIS-are...

IFK Göteborg har haft och har kanske fortfarande lite sosse-stämpel över sig. Vi kan konstatera att bland arbetare håller 64 procent på IFK Göteborg medan motsvarande andel bland företagare bara är 50 procent. Av företagarna håller 21 procent på GAIS och 15 procent på ÖIS. Något betyder det, i alla fall. Lägsta stödet för IFK Göteborg återfinns bland Miljöpartister. Endast 41 procent av Miljöpartisterna håller på IFK Göteborg, mot 16 procent för GAIS, 6 procent för ÖIS och hela 25 procent på "annat svenskt lag".

Så framtiden kan tyckas ljus. I efterdyningarna av SM-guldet 2007 och bygget av den nya arenan växer fotbollsintresset och allra mest växer stödet för IFK Göteborg. Nu gäller det för klubben att nyttja detta tillfälle och skapa helgjutna arrangemang på nya Gamla Ullevi som skapar varaktigt högre publiksiffror och håller medieintresset på topp. Är klubbledningen mogen den uppgiften? Jag hoppas - men är inte helt säker...

Hur starkt är motståndet mot Ipred-lagen?

Den 1 april träder Ipred-lagen i kraft. Ipred-lagen innebär att en upphovsrättsinnehavare kan vända sig till domstol för att få ut information om personer som misstänks för olaglig fildelning. Tidigare har internetoperatörerna haft tystnadsplikt. Men nu kan domstolen tvinga operatörerna att lämna ut namn- och adressuppgifter på personer som misstänks för olaglig fildelning. Därefter kan upphovsrättsinnehavaren kontakta den misstänkte fildelaren och kräva ersättning eller hota med åtal.

Svenska Dagbladet publicerar i dag en Sifo-undersökning som visar att 48 procent av svarspersonerna är emot Ipred-lagen, medan endast 32 procent är för. Motståndet är störst bland yngre män (79 procent emot), och rödgröna partisympatisörer är mer negativa till lagen än vad den borgerliga alliansregeringens anhängare är.

Motståndet mot Ipred-lagen följer samma mönster som motståndet mot FRA-lagen. I väljarkåren som helhet följer åsikterna vänster-högerskalan. Men bland de som är aktiva och driver moståndet samsas moderater, liberaler, socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. Jag har just fått tillgång till resultaten från 2008 års SOM-undersökning om svenska folkets ïnställning till FRA-lagen och till andra olika övervakningsinstrument. Spännande resultat som publiceras ganska snart i en artikel som jag skriver tillsammans med Henrik Oscarsson.

För de allra flesta väljare är Ipred-lagen eller FRA-lagen inte en tillräckligt viktig fråga för att den skall påverka deras partival i 2010 års val. Men för den grupp männniskor som engagerat sig och tagit strid mot FRA-lagen och Ipred-lagen är besvikelsen på de etablerade partierna stor. Denna väljargrupp - bestående till stor del av politiskt intresserade unga män och kvinnor - blir inte lätt för de etablerade partierna att mobilisera i 2010 års val. Väljer de soffan, blankröstning eller Piratpartiet? Eller går de stukade med svansen mellan benen och rättar in sig i vänster-högerfållan och röstar blått eller rödgrönt ändå? Oavsett vilket kommer de knappast att vara användbara för de traditionella partierna som röstvärvare eller valarbetare.

Jag säger det igen: Fildelningsproblematiken har kommit för att stanna. Den är toppen på ett isberg av nya sakfrågor som den kommunikationella revolutionen fört med sig. Om detta har jag och Marie Demker som bekant skrivit i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Den boken var nummer två i den trilogi som påbörjades med I Vattumannens tid. Om 1968 års autkoritetsupporor och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).

Nu har vi påbörjat arbetet med trilogins avslutande del. Boken kommer att heta Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid och där syntetiserar vi våra tankar om den kommuniktaitonella revolutionens konsekvenser för maktfördelningen i dagens samhälle, och om hur vi bäst går till väga för att värna gemenskapsvärden i vårt individualiserade samhälle. Vi tänker vara interaktiva i skrivandet av denna bok - återkommer snart med information om hur detta är tänkt att gå till.

Själv kommenterar jag i dag Ipred-lagen i Kvällspasset i P3.

Sifo och den rödgröna koalitionens kräftgång

Söndagens Sifo-mätning var ingen rolig läsning för den rödgröna koalitionen. Oppositionens övertag i opinionen fortsätter att minska, och är nu nere i 3.3 procent. Moderaterna får med sina 31.3 procent sitt största stöd på 12 år. Glädjeämnena för oppositionen ligger dels i att Kristdemokraterna åter hamnat under 4-procentsspärren och att Sverigedemokraterna nu tycks ha parkerat sig på en blygsam nivå kring 2-3 procent.

När det gäller de två sistnämnda partierna står jag fast vid min bedömning: Kristdemokraterna klarar sig kvar i riksdagen och Sverigedemokraterna kommer inte in.

Det är viktigt att komma ihåg att oppositionen haft ett signifikant överläge i princip i samtliga opinionsmätningar som genomförts sedan valet. Men medias fokus ligger i dag inte på oppositionens överläge utan på det minskade avståndet mellan blocken. Det finns en risk att oppositionen börjar känna sig som en förlorare trots att de under två och ett halvt års tid haft ett konstant överläge i opinionen.

Ett bekymmer för socialdemokratin är att partiet inte lyckats formulera särskilt många förslag på hur finanskrisen skall hanteras som i väljarnas ögon skiljer sig distinkt från den borgerliga alliansregeringens politik. Överhuvudtaget har socialdemokratin i dag svårt att formulera skarpa politiska förslag som gör avtryck i debatten. Socialdemokratins retorik har i stället alltför ofta begränsats till att den borgerliga alliansregeringen har gjort för lite och för sent.

Socialdemokratin har sedan rådslagprocessens början 2007 ägnat stor kraft åt att utveckla en ny politik för 2000-talet, där målet måste vara att sätta lika beständiga avtryck i svensk politik och samhällsutveckling som partiet gjorde under 1900-talet. Det är en självklar målsättning - politikens syfte är ju att påverka. Nu går rådslagsarbetet in i ett slutskede där partiets VU i fredags behandlade rådslagsgruppernas texter, vilka nu sänds vidare till partistyrelse och kongress.

Så långt är allt gott och väl. Men ett problem är att det mödosamma arbetet att i rådslagsform utforma en ny politik skall ske samtidigt som partiet tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet utformar en ny gemensam politik. Det blir ingen enkel uppgift att synkronisera slutskedet av rådslagsarbetet med bygget av en gemensam rödgrön koalitionspolitik. Risken finns att allt kompromissas samman till en rödgrön minsta gemensamma nämnare-sörja.

Till rådslagsarbetets slutprodukter kring socialdemokratins utrikespolitik ber jag att få återkomma - jag har uppfattat mycket positiva signaler därifrån!

Sifo-mätningen kommenterar jag bl a i Dagens Eko.

Är DN Debatts storhetstid över?

DN Debatts chefredaktör Mats Bergstrand avgår, efter mer än 20 framgångsrika år på posten. Periodvis har det varit mer regel än undantag att Dagens Ekos morgonsändningar haft innehållet på DN Debatt som en av sina huvudnyheter. Ingen annan debattsida i svensk press har kommit i närheten av ett sådant genomslag.

Mats Bergstrand har också ihärdigt stretat emot utvecklingen att följa upp debattartiklarna med replikväxlingar och läsarkommentarer, i papperstidningen eller på nätet. DN Debatt har varit en agendasättande sida. Debatten har därefter fått fortsätta i andra fora.

Men Mats Bergstrand slutar nog i tid. Det är knappast möjligt för DN Debatt att behålla sin maktställning utan att också samtidigt etablera sig på nätet. Utvecklingen går allt starkare mot att "gammelmedia" - eller Fat Cat Media, som jag tycker är ett roligare namn - etablerar sig på nätet och i sociala media. Elaka tungor har kallat DN Debatt för "maktens anslagstavla". En fortsatt vägran att gå ut på nätet skulle ge visst fog för det epitetet.

(Själv har jag om jag räknat rätt skrivit 51 artiklar på DN Debatt. Jag får väl säga som Nils Ferlin: Gud må förlåta mig somliga rader...)

Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt - vars debattredaktör Sune Olofson just också slutat - har stärkt sin ställning de senaste åren. Under många år hade man en känsla av att de artiklar som publicerades på Brännpunkt var sådana som först sänts in till och refuserats av DN Debatt. Men så är det inte längre. Brännpunkt uppvisar en bredare författarbild och mer oväntade ämnen än DN Debatt. Brännpunkt tillåter också flera replikväxlingar på en debattartikel - och polemik har läsvärde!

Sydsvenskas debattavdelning Aktuella frågor har ofta gedigna och dagsaktuella teman, med artiklar initierade av idoge redaktören Lasse Hansson. Men liksom Göteborgs-Postens Debatt ligger Sydsvenskans regionala förankring debattavdelningen i fatet när det gäller att få nationellt genomslag.

Expressens Sidan 4: Debatt har ofta skruvade ämnen och skruvade rubriker (idag: "Jag twittrade för mina vänners liv"). Men artiklarna är ofta läsvärda och tar ibland upp principiellt intressanta ämnen. Aftonbladets debattsida Debatt är förloraren. Generöst med utrymme, men plottrigt och utan riktning eller genomslag. Att skriva på Aftonbladet Debatt är att skriva in i den stora tystnaden.

Den stora utmanaren till Fat Cat Medias debattsidor är förstås Newsmill, en debattportal där både elit och allmänhet formulerar sig. Men Newsmill är också ett utmärkt exempel på den nya utvecklingen, där Fat Cat Media söker samverkan med nätaktörer av olika slag. I det här fallet är det DN som i sin nätupplaga publicerar ett urval av artiklar från Newsmill. Ett annat exempel är det samarbete som tidskriften Fokus i maj påbörjar med Almedalsbloggen på portalen makthavare.se.

Författaren Frans G Bengtsson påstås ha kategoriskt vägrat läsa litteratur som kretsade kring temat Vi leva i brytningstider. Men när det gäller den mediala utvecklingen för opinionsbildning och debatt har jag svårt att finna ett mer träffande uttryck.

Albert Einstein, Bo Rothstein och den israelisk-palestinska konflikten

I senaste numret (2009:1) av Judisk Krönika genomför statsvetarprofessorn Bo Rothstein ett tankeexperiment där han låter Albert Einstein lösa den israelisk-palestinska konflikten.

Bo Rothstein argumenterar för att Albert Einstein skulle ha utmejslat en lösning baserad på principerna om rättvisa, realism, absolut respekt för individens fri- och rättigheter och sekulär humanism. Einstein skulle helst ha sett en federativ lösning enligt schweizisk modell, men av realpolitiska skäl stannat vid en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser. Einstein skulle ha identifierat den främsta orsaken till svårigheten att lösa konflikten i de israeliska bosättningarna på ockuperad mark och palestiniernas krav på rätten att återvända.

Båda dessa anspråk skulle Einstein avvisat, fortsätter Bo Rothstein. Bosättningarna måste upphöra eftersom de är resultatet av militäriska erövringar och därmed till sin natur enligt Einstein "ojudiska". Rätten för flyktingar att återvända därför att det är politiskt och socialt helt orealistiskt att i centrala delar av dagens Israel införliva ett par miljoner palestinska flyktingar.

Hur skulle man då enligt Einstein hantera problemet med de palestinska flyktingarnas rätt att återvända? Bo Rothstein fortsätter: Något som var deras har tagits ifrån dem och för detta har de som individer rätt till kompensation. Egendomen de lämnade har idag ett marknadspris, de inkomster man förlorat kan uppskattas. Israel skulle helt enkelt ersätta flyktingarna (i realiteten deras arvingar) ekonomiskt för vad de gått miste om och på detta sätt erkänna den orätt som de utsått och upprätta deras rättigheter som individer. Ersättningarna skulle avgöras civilrättsligt i opartiska domstolar (Einstein skulle föredragit de Schweiziska) och utbetalas till de enskilda individer/familjer. Einstein skulle avvisat idén att ersättningarna skulle distribueras av de palestinska myndigheterna eftersom han skulle misstrott dem på grund av deras korruption och brist på respekt för mänskliga rättigheter.

Man må ha synpunkter på realismen i förslaget. Men i denna smått sönderdebatterade konflikt är alla nya röster och argument välkomna.

Bo Rothstein har också fäst min uppmärksamhet på en intressant artikel i New York Times (25/1 2009), där antropologen Scott Atran och psykologen Jeremy Ginges redovisar en studie där de undersökt 4 000 palestiniers och israelers syn på tänkbara kompromisser i den israelisk-palestinska konflikten.

Först ställs svarspersonerna inför ett förslag på kompromisslösning av konflikten (t ex att de palestinska flyktingarna avsäger sig rätten att återvända, samtidigt som östra Jerusalem blir huvudstad i den palestinska staten). Därefter sockras budet genom att respektive part erbjuds finansiell kompensation för sina kompromisser (t ex att västvärlden garanterar den palestinska staten 10 miljarder dollar varje år i 100 år).

Svaren visar ett gemensamt mönster: De allra flesta svarspersonerna avvisar inledningsvis den föreslagna kompromissen. När de i andra steget erbjuds ekonomisk kompensation för att anta kompromissen möts förslaget med vrede. Ju högre belopp som erbjuds, desto större ilska - ungefär som om de erbjudits att sälja sina barn.

I ett tredje steg ställs frågan hur svarspersonerna ser på kompromissförslaget om det länkas till en symbolpolitisk eftergift, t ex i form av en ursäkt från den andra parten (t ex att Israel ber om ursäkt för det lidande som åsamkades palestinierna i 1948 års krig). Då händer det saker -palestinska och israeliska "hardliners" blir genast betydligt mer kompromissvilliga! Mönstret återfinns såväl i folkopinionen som i den politiska eliten, där författarna bl a intervjuat Hamas vice ordförande Mousa Abu Marzook och Israels sannolikt blivande premiärminister Benjamin Netanyahu. Författarna summerar: progress on sacred values might open the way for negotiations on material issues, rather than the reverse.

Som sagt - i denna sönderdiskuterade konflikt är alla nya röster och argument välkomna.

USA avskaffar dödsstraffet?

Flera delstater i USA överväger att avskaffa dödsstraffet (Aftonbladet 8/3, ännu ej på nätet). Det är en alldeles fantastiskt god nyhet! Vad är det som har hänt? Har idéerna om människovärde och människolivets okränkbarhet äntligen fått fullt genomslag även i USA? Håller hämndtänkandet och barbariet på att utrangeras även från det amerikanska samhällslivet?

Nej, riktigt så bra är det inte. Skälet till att bl a Nebraska, Colorado, Washington och Kansas vill avskaffa dödsstraffet är att det är för dyrt! Det kostar tio gånger så mycket att avliva en brottsling som att döma till livstids fängelse, säger den pensionerade domaren Donald McCarmack. Han har dömt nio människor till döden, men ångrar sig eftersom det är ett sådant slöseri med skattepengar.

Samtidigt fortsätter avrättningarna i USA. I onsdags avrättades Kenneth Morris - på sin födelsedag - för ett mord han begått som 20-åring 1991, d v s för hela 18 år sedan.

Det säger förstås en del om det amerikanska samhället att ekonomiska argument är de som biter bäst i arbetet med att avskaffa dödsstraffet. Själv struntar jag i vilka argument som används - bara dödsstraffet avskaffas.

Så är det kanske äntligen något gott som kommer i finanskrisens spår.

Stoppa matchen?

Protesterna mot Sveriges Davis Cup-match mot Israel i Malmö har hittills gått mycket lugnt till. Det är bra. Våldet och våldsromantiken är alltid vänsterns värsta fiende.

Till och med Björn Afzelius - som jag håller så högt - kunde då och då förfalla till våldsromantik. Som i hans episka Under Sions kalla stjärna:

Under Sions kalla stjärna

såg jag småflickor som fallit,

med blodrosor på blusarna

där kulorna trängt in.

Under Sions kalla stjärna

såg jag samma blanka terror

som jag minns den

från Warszawa och Berlin.

Hmm - småflickor som fallit med blodrosor på blusarna? Nej, lyssna då hellre - angående min föregående bloggpost om hämnden och om Edmond Dantés - på Björn Afzelius underskattade och bortglömda Edmond Dantés nittonåriga dröm:

Mercédès, ett heligt hat

kan ändå aldrig bli

det enda elixiret för en född romantiker.

Mercédès, jag byggde också upp

en skimrande vision av kärleken.

Mercédès, i denna natt

vrider vi klockorna tillbaka,

låt oss börja våran resa om igen.

Mercédès, i afton känner jag mig redo

att begrava hämnaren.

Men visst har debatten om idrott och politik gått framåt sedan Sverige skulle spela Davis Cup mot Rhodesia i Båstad 1968. Då fick Mats Hasselquist, ordförande i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté frågan om hur han såg på det faktum att det inte fanns några svarta spelare i Rhodesias landslag. Han svarade: Tennis är kanske en idrott som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet, 26 maj 1968)

Händelserna och tidsandan i Båstad 1968 har jag och Marie Demker skildrat i boken I Vattumannens tid? En bok om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).

Visst hör idrott och politik ihop. Idrottsmän i ett landslag representerar t ex inte bara sig själva utan också den stat de tävlar för. Vänskapligt idrottsutbyte med t ex Nazityskland under pågående Förintelse skulle i dag knappast kunna legitimeras med att de tyska idrottsutövarna bara representerade sig själva. Frågan är bara var man drar gränsen, och det är till syvende og sist en politisk bedömning. Iran? Saudiarabien? Israel? Ryssland? Kina? Zimbabwe? USA?

Själv är jag ju ingen vän av isolering, utan tror på kritisk dialog. Jag vill därför inte stoppa matchen mot Israel, men har full respekt för att matchen möts av politiska demonstrationer. Givet stämningsläget och risken för våldsutbrott har jag också full förståelse för att Malmö väljer att spela matchen inför tomma läktare. De som hävdar motsatsen tycker jag är naiva.

*

Låt mig då i denna mörka tid avsluta med att puffa för Sofia Karlssons nysläppta album Söder om kärleken, där hon själv står för det mesta av texten och musiken. Om Sofia Karlsson har jag skrivit tidigare. Hennes sånger är så avklarnat vackra att det inte går att stå emot. Som i den sorgliga och ändå så trösterikt kärleksfulla Andra sidan:

När du går där på saliga ängar

För dom är saliga det vill jag tro

Kan du höra mig då när jag sjunger?

Där du vilar i sorglöst bo

Jag vill ge dig nånting på vägen

Hålla din hand

Säga ditt namn

Och visa dig vart du ska gå

Köp skivan, och delta gärna i morgondagens manifestationer i samband med tennismatchen. Under lugna och värdiga former.

Lisbeth Salander och Edmond Dantés - är hämnden så ljuv, egentligen?

Jag tillhör den försvinnande lilla minoritet av mänskligheten som inte tycker att Stieg Larssons böcker om Lisbeth Salander är så alldeles otroligt, fantastiskt, alldeles makalöst bra. Javisst, jag erkänner att jag bara läst den första boken i trilogin: Män som hatar kvinnor. Boken var för lång och pratigt skriven. Sidointrigen med Mikael Blomkvist som kombinerad journalisthjälte och häradsbetäckare övertygade inte. Huvudintrigen lovade gott - men upplösningen? Jo, ännu en kvinnohatande psykopat förstås. Finns det några andra mördare i svensk kriminallitteratur nuförtiden?

Men porträttet av Lisbeth Salander är vasst och ger ett bidrag till den svenska litteraturen. Ett avsnitt som särskilt biter sig fast är Salanders alldeles gruvliga hämnd på sin förmyndare, advokat Nils Bjurman. I vår civiliserade värld är hämnden förbjuden. Är det så att våra dunkla drifter får sin tillfredsställelse när ställföreträdande hämnare - särskilt kvinnor - ger igen å alla förtryckta och förtrampade själars vägnar? Som Ann Heberlein formulerat det: När kvinnor hämnas – i alla fall när de hämnas på film och i böcker – betraktas det som en naturlig, rättfärdig och rationell överlevnadsstrategi. Här följer Lisbets Salander i spår som trampats upp i filmer som Thelma & Louise eller Kill Bill.

Min egen favorithämnare är Edmond Dantés. Den unge sjömannen som genom sina fienders ränker oskyldig kastats i fängelse på den fruktansvärda klippön If utanför Marseille. Efter sjutton år i en cell lyckas Edmond Dantés fly. Han hittar en skatt och nyttjar sin rikedom till att bilda sig och bygga en ny identitet. Som Greven av Monte Christo hämnas han på sina fiender, för att i slutet av Alexander Dumas mäktiga roman inse att hämnden bara gör honom tom och kall. Sitt hjärtas älskade Mercédèz lyckas han heller inte vinna åter.

Öga för öga, tand för tand. Samma skada som han har vållat en annan skall tillfogas honom själv, sade Gud till Moses (3 Mos 24:20). Många uppfattar Guds uttalande som en uppmaning till hämnd. Men det finns en annan tolkning. Straffet skall inte vara brutalare än det brott som har begåtts. Sett till den tid då orden föll kan yttrandet i stället tolkas som en maning till barmhärtighet och försoning.

Nu skall jag gå på bio och se filmversionen av Män som hatar kvinnor. Säkert kommer jag att ryckas med och ohöljt njuta i de svarta delarna av min själ när Lisbeth Salander tar itu med Fredrik Bjurman.

I övrigt hänvisar jag till Leo Tolstojs ledord på försättsbladet till Anna Karenina: Min är hämnden, säger Herren...

Om prostitution och arbete

Sedan 1999 har det varit förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige. I Brottsbalken 6 kap. 11 § stadgas att den som: skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning, döms för köp av sexuell tjänst till böter eller fängelse i högst sex månader.

Frågan om den svenska sexköpslagens politiska och moraliska rimlighet kommer med jämna mellanrum upp till debatt. Just nu är det idéhistorikern Susanne Dodillet som i sin doktorsavhandling "Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutions­politik sedan 1970-talet" (Vertigo, 2009) argumenterar för att prostitution kan ses som ett arbete och att det därför också bör vara lagligt att köpa och sälja sexuella tjänster.

För mig är prostitutionsanhängarna förbluffande aningslösa när de i sina resonemang helt bortser från att vi lever i ett ojämlikt och ojämställt samhälle. I ett sådant samhälle blir varje försök att tolka prostitution som ett uttryck för samtyckande handlingar mellan vuxna människor en orimlighet. Makt spelar roll. Och i vårt samhälle är makten så fördelad att prostituerade kvinnor alltid befinner sig i ett underläge - oavsett om prostitutionen betraktas som ett arbete eller ej.

Som kristen och som vänster sätter jag kärleksbudet, människovärdet och den mellanmänskliga jämlikheten högst. För mig skiljer det en avgrund mellan denna övertygelse och förslaget att legalisera prostitution. Som professorn i socialt arbete Sven-Axel Månsson uttryckte det i Aftonbladet (1/3): Prostitution handlar om att främmande män tränger in i kroppens håligheter. Det är liksom inte samma sak som att vara flygvärdinna.

Jag har för övrigt heller aldrig hört något bra svar från prostitutionsförespråkarna på frågan om de skulle uppmuntra sin egen dotter till att börja sälja sex. Och om prostitution skall betraktas som ett vanligt arbete så måste ju arbetslösa kvinnor som vägrar acceptera ett tilldelat arbete som prostituerad stängas av från a-kassan. Eller?

Själv skrev jag en gång boken Kön och politiskt våld (Gidlunds, 1998), om könsmaktsordningens betydelse för män och kvinnors villkor i det politiska livet.

Opinionsläget 1 ½ år före valet

De borgerliga allianspartierna fortsätter att knappa in på den rödgröna koalitionens försprång i opinionen. I den senaste mätningen från opinionsinstitutet Synovate fick den rödgröna koalitionen 50 procent av väljarstödet, mot 46.1 procent för de borgerliga partierna.

Ingen borde egentligen vara förvånad. De rödgröna partiernas rekordstora försprång på 19 procentenheter i början av hösten 2008 hade sin grund i en sällsynt låg mobilisering av borgerliga partisympatisörer och potentiellt borgerliga partisympatisörer. I princip samtliga experter förutsade att opinionsförsprånget skulle minska i god tid före valet 2010.

Det olyckliga för socialdemokraterna är således inte det minskade opinionsförsprånget i sig utan de omständigheter under vilka opinionsförsprånget minskade. Den finansiella krisen i kombination med fubblandet kring bildandet av den rödgröna koalitionen innebar att opinionsförsprånget inte minskade successivt utan i stället genom ett ras. Ett sådant opinionsras appellerar direkt till en medielogik som fokuserar på dramatik och förändring. Således är fokus inte längre på oppositionens överläge i opinionen utan på att överläget i opinionen har minskat. Trots ett konstant överläge i opinionen framställs den rödgröna koalitionen som förlorare.

Lugn i stormen, säger jag. Utan att ha räknat exakt skulle jag tro att det sedan valet har genomförts ungefär 50 opinionsmätningar kring de svenska väljarnas partisympatier. I princip samtliga av dessa 50 mätningar har oppositionen i form av den rödgröna koalitionen ett signifikant överläge gentemot den borgerliga alliansregeringen. Och enligt samma medielogik som jag nämnde ovan - med fokus på dramatik och förändring - så kommer fokus ju närmare valet 2010 vi kommer i stället att förskjutas mot möjligheten till regeringsskifte.

Så givet opinionsläget under mandatperiodens första 2 ½ år så kvarstår min bedömning: möjligheterna till ett regeringsskifte 2010 är utomordentligt goda.

Jag konstaterar också att Sverigedemokraterna försvunnit helt ur debatten. Orsaken är finanskrisen och återupprättandet av en blockpolitik med två distinkta alternativ. Även här kvarstår min bedömning: Möjligheterna för Sverigedemokraterna att ta sig in i riksdagen 2010 är mycket små.

Men jag vill betona att det rör sig om bedömningar. Som någon en gång uttryckte det: Det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi inte vet något om den. Så för säkerhets skull gäller det att verkligen lägga manken till också i valrörelsen 2010.

Borgerlig utbildningspolitik förstärker klassamhället

Den borgerliga majoriteten i Studiesociala kommittéen föreslår att rätten till studiemedel skall sänkas från dagens sex år till fyra år, berättar Nerikes Allehanda. Efter fyra års studier skall det krävas att den studerande kan ta ut en examen för minst tre års heltidsstudier (kandidatexamen) för att kunna få studiemedel i ytterligare två år.

Reformen gör det i praktiken omöjligt för en student som kommit fel i sin utbildning och vill ändra inriktning att fortsätta sina studier. Likriktningen ökar, och det framstår dessvärre allt mer tydligt att utbildningsminister Lars Leijonborgs (FP) universitetsideal sammanfaller med Frederick Winslow Taylors tidsstudiebaserade syn på hur en fabrik bör fungera.

Ett av de viktigaste skälen till att studenterna tar lång tid på sig för att fullgöra sina studier är att studiemedlen är så låga att studenterna tvingas förvärvsarbeta vid sidan av studierna. Visserligen föreslår kommittén också en höjning av studiemedlen med 400-500 kronor i månaden, men det är en höjning som är alldeles för liten för att få bukt med problemen.

Det är inte så svårt att räkna ut vem som vinner och vem som förlorar om den borgerliga alliansregeringen verkligen genomför utredningens förslag. Ungdomar från studieovana miljöer och med svag ekonomi kommer att tveka, medan ungdomar från studievana miljöer och med god ekonomi kommer att våga.

Klassamhället består, och tar sig ständigt nya uttrycksformer.

Miljöpartiets Lage Rahm och Vänsterpartiets Rossana Dinamarca sägs ha reserverat sig mot förslaget. Jag hoppas innerligt att Socialdemokraternas Caroline Helmersson Olsson har gjort detsamma.

Stig Dagerman och kronprinsessan Victorias bröllop

En kvinna av börd får äntligen sin man av folket, sade statsminister Fredrik Reinfeldt när han i dag kommenterade kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings stundande bröllop. Reinfeldt tillade: Jag är väldigt övertygad om att i en i övrigt ganska mörk och dyster stund som det är för Sverige och stora delar av världen tänder detta ett ljus av hopp.

En kvinna av börd och en man av folket? Ett ljus av hopp? Det är uppenbart att Fredrik Reinfeldts omgörning av moderaterna till ett modernt mittenparti åtminstone inte omfattar synen på monarkin.

Bröllopet kommer att äga rum ungefär tre månader före riksdagsvalet 2010. Upptakten till valrörelsen kommer sålunda att inramas av en nationalistisk yra av oanade mått. Frågan är hur denna nationalistiska yra påverkar den politiska debatten. Ett är säkert - bröllopet gynnar knappast den rödgröna koalitionen. (Jag kommenterar bröllopet i Sydsvenska Dagbladet.)

Själv är jag förstås republikan - eftersom jag tror på jämlikhet och på modernitet. Men den svenska monarkin är så tandlös att jag ändå sover gott om natten. (Efter att på Åbytravet en gång ha upplevt hur drottning Silvia med lätt hand hanterade den i förtid bortgångne och alltid gladlynt bombastiske travtränaren Kjell "Sheriffen" Dahlströms ofrivilliga björnkramar blev jag också en supporter till drottningen.)

Kommer då socialdemokraterna - som har kravet på republik inskrivet i sitt partiprogram - att kunna värja sig från kungafjäsk och hovligt svassande? Fan tro't. Som docent Lennart Nilsson vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet visat är stödet för monarkin överväldigande även bland de socialdemokratiska väljarna.

På förekommen anledning leds tanken till Stig Dagermans dagsvers Republikanerna från den 1 november 1950, då dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt.

Dagerman skrev:

Vad är det för väsen på planen?

Vad ljuder på torget för skrin?

- Det är bara republikanen

som hurrar för monarkin.

Det dräller av mörka afghaner

och negrer i dag på Norrbro.

Å nej,det är republikaner

som slickat konungens sko.

Hvi bär dom så blötlagda trynen?

Förklaring i följande svar:

Dom har spottat sig själva i synen,

den största spottkopp dom har.

Är det rätt att spela Davis Cup-matchen mot Israel?

Sveriges Davis Cup-match i tennis mot Israel i Malmö 6-8 mars har väckt berättigad uppmärksamhet. Är det verkligen rättfärdigt att bedriva vänskapligt idrottsutbyte med en stat som genom sin brutala krigföring i Gaza bara för ett par månader sedan dödade omkring 1 500 palestinier, varav flertalet civila och många kvinnor och barn?

För många är svaret på frågan intuitivt nej. I sin krigföring överskred Israel en moralisk gräns och det är inte rimligt att nu bara gå vidare och låtsas som att ingenting har hänt. Ur det perspektivet borde Sverige dra sig ur matchen.

Men jag tillhör ändå dem som tycker att matchen skall spelas. Inte för att jag på något sätt ser mellan fingrarna på vad Israel gjorde i Gaza - min uppfattning i den frågan är väl känd. Men isolerade idrottsbojkotter är sällan verkningsfulla, och leder till en del andra problem som jag skall diskutera nedan.

Jag har viss erfarenhet av bråk kring Davis Cup-matcher i tennis. Som född och uppvuxen i Båstad minns jag de våldsamma demonstrationerna 1968, då Sverige skulle spela tennis mot apartheidstaten Rhodesia (som sedemera blev Zimbabwe). Då var jag 10 år och tyckte inte att man skulle blanda ihop idrott och politik. (Matchen stoppades och fick spelas utomlands i stället för i Båstad.)

År 1975 skulle Sverige spela Davis Cup mot juntans Chile - återigen i Båstad. Den gången var demonstrationerna mot matchen mycket större. Själv gick jag med i tåget och det var inte längre så många som tyckte att idrott och politik gick att separera. Till och med förre statsministern Tage Erlander var i Båstad och deltog i ett opinionsmöte mot juntans Chile. Men matchen genomfördes, vid sidan av protesterna.

Det stora problemet med tillfälliga bojkotter är just deras tillfällighet. Om vi låter bli att spela tennis mot Israel i dag, när skall vi då återuppta idrottsutbytet med Israel? Vi kan ju inte med någon trovärdighet bojkotta nu och sedan ha idrottsutbyte med Israel igen om några månader. Ett återupptagande av idrottsutbytet skulle ju uppfattas som att vi nu var mer nöjda med Israels internationella agerande.

På samma sätt har jag svårt med krav på att man skall kalla hem ambassadören eller avbryta de diplomatiska förbindelserna med något land. Ambassadören kan ju inte återvända och de diplomatiska förbindelserna inte återupptas utan att det uppfattas som att situationen avsevärt har förbättrats. Som någon sa: Det är aldrig svårt att kalla hem en ambassadör - det svåra är att skicka tillbaka ambassadören igen.

Alltså: antingen en långvarig, systematisk bojkott som t ex mot Sydafrika under 1970- och delar av 1980-talet, eller ingen bojkott alls. Och självklart skall en bojkott inte bara inkludera idrottsutbyte, utan i så fall alla eller åtminstone de flesta kontaktytor stater emellan.

Dessutom tillhör ju jag dem som inte tror att isolering mer än undantagsvis är en effektiv strategi. För mig är det en självklarhet att isoleringen av Hamas var kontraproduktiv, och att omvärlden i stället bör samtala och sätta diplomatisk press på Hamas. På samma sätt vore en isolering av Israel kontraproduktiv, och omvärlden bör i stället samtala och sätta diplomatisk press på Israel.

Så åk gärna till Malmö och demonstrera med kraft mot den israeliska politiken. Men genomför matchen - även om det av säkerhetsskäl blir inför tomma läktare.

Studentuppror - the American Way!

New York skakas av ett studentuppror. Nåja, skakas är kanske att ta i. Men New York Times har de senaste dagarna gett stor uppmärksamhet åt att studenter vid New York University (NYU) ockuperat en cafeteria på universitetsområdet. Studenterna kräver att universitetets budget skall bli mer genomsynlig, att 13 studenter från Gaza skall erbjudas möjlighet till fria studier vid NYU samt att NYU ger materiellt stöd till Islamic University of Gaza.

Min avsikt är här inte att diskutera studenternas krav, eller ge uttryck för vad jag känner inför den amerikanska universitetesvärldens finansieringssystem (även om de flesta läsare nog kan ana vad jag tycker om åtminstone det sistnämnda).

Det som slår mig är i stället hur ockupationen beskrivs i New York Times. Här ges ingen egentlig analys av bakgrunden till ockupationen, eller vilka politiska skiljelinjer den är ett uttryck för. Inte heller beskrivs ockupationen som ett brott mot den allmänna ordningen eller som ett auktoritetsuppror. Nej, ockupationen skildras snarast som en lätt frivol scouthajk:

Studenterna tillbringade första natten småpratandes, läsande och spelandes kort. De åt mat som de själva haft med sig, inkluderande äpplen, apelsiner, hummus och jordnötssmör. Några deltog i en övning de kallade "Calisthenic (jag är osäker på betydelsen U.B) dialektisk workout", stretchandes och hoppandes på stället, innan de ajournerade workouten för en diskussion av Hegels filosofi, en diskussion som pågick nästan till gryningen.

Men om ockupationen nu är så oförarglig - varför då ge den så stor uppmärksamhet i ansedda, världsledande New York Times? Var är våldsmakten? Jag gick förbi New York University när ockupationen pågick. Där stod några poliser och solbadade sina ansikten lite försiktigt i februariljuset.

Kombinationen mellan våldsamhet och vänlighet och mellan tolerans och intolerans i det amerikanska samhället upphör aldrig att förvåna mig.

Uppdatering lördag 21/2: Ockupationen avbröts på fredagen, när säkerhetsvakter avlägsnade de stolar och bord som studenterna använt som barrikader. Samtliga studenter som då befann sig på plats har suspenderats från undervisningen i väntan på utredning. Eller som det stod i de brev som tillställdes studenterna: You are suspended from, and classified as a persona non grata at New York university. Studenterna för nu kampen vidare via en hemsida som återfinns här.

I dag tog jag och min kära hustru Long Island Railroad till Port Washington, som ligger 45 minuter utanför New York City. Min pappa är född i USA och i Port Washington arbetade min farfar som trädgårdsmästare hos Mr Mason, som grundade Yellow Cab-rörelsen i New York. (Så egentligen är jag andra generationens invandrare - även om min pappa och hans föräldrar flyttade tillbaka till Sverige redan 1933.)

Det blev ett intressant besök. Port Washington påminde oväntat mycket om det Båstad där jag själv är uppvuxen. Cirka 12 500 invånare, beläget vid kusten, en stor huvudgata som som gick rakt genom samhället. Mycket båtar och villor och sommarliv.

Vi hittade kyrkan där min pappa döptes: The Lutheran Church of our Savior och vänliga personer i kyrkan letade fram kyrkoböckerna från 1928 där dopet fanns nedtecknat.

Men Mr Masons hus "Shore Acres" på Shore Road är sannolikt rivet.

I am an American

På den internationella statsvetarkonferensen i New York besökte jag i dag panelen "Video Portraits of Unsafe American Citizens". Där presenterade den brittiska statsvetarprofessorn Cynthia Weber sitt multimediaprojekt I am an American.

Cynthia Webers projekt tar sin utgångspunkt i den 60 sekunder långa filmen "I am an American", som bara några dagar efter den 11 september spelades gång på gång i amerikanska TV-kanaler. Filmen visar människor i olika åldrar, med olika hudfärg och från olika samhällsklasser. En i taget tittar de allvarligt in i kameran och säger "I am an American". Filmen fick ett otroligt genomslag i USA och många ser den som det ultimata uttrycket för den patriotiska hegemoniska amerikanska 11-septemberdiskursen.

Cynthia Weber gör sin egen film på samma tema. Hon låter oss möta 13 amerikaner som verkligen är "unsafe" - men inte på grund av yttre hot från Bin Ladin och hans anhang utan från den amerikanska statsmakten själv. I korta porträtt möter vi pappan vars son dog i kriget i Irak, och som nu viger sitt liv åt att propagera mot den amerikanska försvarsmaktens värvningskampanjer. Vi möter ynglingen som rekryterades att arbeta som muslimsk kaplan i Guantanamo, och som sedan oskyldigt anklagades för att vara spion och hotades av dödsstraff. Vi möter den papperslösa svarta kvinnan som arbetade på O'Hare-flygplatsen i Chicago, men som greps och deporterades i svepet efter den 11 september trots att hennes 8-årige son har amerikanskt medborgarskap. Hennes metodistförsamling försökte förgäves skydda henne, bl a under parollen "Who would Jesus deport?". Varje film avslutas med att personen trotsigt tittar in i kameran och säger: I am an American. Det är mycket starkt och gripande. (Delar av Webers filmprojekt finns på Youtube.)

Webers filmprojekt är ett bidrag till den diskursiva striden om vem som är amerikan, eller kanske snarare om vad det innebär att vara amerikan. Hon synliggör också det spänningsfyllda i distinktionen mellan att vara människa och att vara medborgare.

Hur har då Cynthia Webers filmprojekt tagits emot i USA? Jag kommer osökt att tänka på Howard Barkers pjäs "Slaget vid Lepanto" som 1989 sattes upp på Göteborgs Stadsteater i regi av Wiveka Warenfalk. I pjäsen brottas Dogen i Venedig med stora problem - vad skall han göra med den radikala kvinnlig konstnären Anna Galactia som genom sina detaljerade målningar av krigets fasor vill skapa pacifistiska stämningar i ett Venedig som just (1571) medverkat till att det kristna Europa besegrat de förskräckliga muslimerna i Turkiet? Galactia hade gärna gått i fängelse för sitt verk och kanske blivit en martyr. I stället väljer fursten att ställa ut ett av hennes mest kända verk - Slaget vid Lepanto - på Venedigs ansedda konstmuseum. Genom maktens erkännande tystas konstnären. Utställningen leder också till att stödet för Dogen växer, eftersom folket nu kan se vilket mod och ledarskap han innehar som valt en så svår och plågsam väg som krigets väg.

Cyntha Webers verk är redan inköpt till US National September 11 Memorial & Museum...

New York, New York

Jag är i New York på en internationell statsvetarkonferens. Har förberett mig bl a genom att läsa Kristian Wedels fina och 5o essäer korta bok Manhattan.

Att resa till USA är en märklig upplevelse. Jag upphör aldrig att förundras över hur omodernt och säkerhetsfixerat detta världens modernaste och mäktigaste land faktiskt är.

Sedan årsskiftet gäller att varje person som skall resa in till USA från Sverige eller något annat EU-land i förväg via nätet skall fylla i en ESTA-ansökan (Electronic System for Travel Authorization) som administreras av U.S. Department of Homeland Security. I ansökan får man svara på upplyftande frågor som t ex Har du någonsin varit inblandad i spionage, sabotage, terroristaktiviteter eller folkmord? Eller: Söker du inträde för att ägna dig åt brottslig eller omoralisk aktivitet? Jag skulle gärna ha varit med i rummet och lyssnat på hur det gick till när de skarpa hjärnorna på U.S. Department of Homeland Security resonerade sig fram till den senare frågan.

I min naivitet trodde jag att ESTA var en modernisering av säkerhetskontrollen och att ansökan skulle ersätta den gröna lapp med ungefär samma frågor man tidigare som resenär fick fylla i på flygplanet för att sedan lämna till passpolisen. Men så är det inte. Den gröna lappen finns kvar, vilket innebär att man som resenär två gånger måste besvara de frågor som jag gav exempel på ovan. Jag undrar i mitt inre vad som händer med alla de gröna lapparna? Lagras de någonstans i ett underjordiskt magasin? I bokstavsordning eller land för land? Och samkörs de svar man ger elektroniskt via ESTA med de svar man skriver på de gröna lapparna?

Så många frågor.

På Public Library blir min väska genomsökt tre gånger i samband med ett besök. Och på flygplanet visas filmer med säkerhetsföreskrifter inte bara i samband med start, utan nu också i samband med landning.

Men på isbanan vid Rockerfeller Center åker folk i alla åldrar skridskor. De är glada och jag noterar att ingen - inte ens de minsta barnen - bär hjälm. Denna hjälmlösa sorglöshet känns i det närmaste befriande i skuggan av det säkerhetstänkande som annars tynger denna stad och detta land.

Språktest för skånska poliser?

Det borde faktiskt heta "apjävel" eller möjligen "apajävel".

Jeanette Thuresson diskuterar i Gringo om skånska poliser verkligen skulle klara Folkpartiets språktest.

(Lånat ur Aftonbladet 12/2)

Vem vann valet i Israel?

De tre exit poll-mätningarna i det israeliska valet visar tisdag kväll ett samstämmigt resultat. Mittenpartiet Kadima med Tzipi Livni blir största parti, och behåller sina 29 mandat i Knesset. Likud och Benjamin Netanyahu går visserligen fram kraftigt till ungefär 27 mandat. Men eftersom Likud under lång tid varit största parti i opinionsmätningarna blev varesultatet ändå en besvikelse för dess sympatisörer. Det samma kan sägas om det extrema populistiska högerpartiet Yisrael Beiteinu och Avigdor Lieberman, som beräknas få cirka 15 mandat, vilket är en kraftig ökning men något färre än vad opinionsmätningarna pekade på. Arbetarpartiet och Ehud Barak gör ett katastrofval och beräknas inte få fler än 13 av Knessets 120 mandat.

Om vi antar att exit pollresultaten också blir valresultatet - vem vann då det valet? Kadima och Tzipi Livni vann genom att bli största parti. Men högerblocket vann genom att bli största block.

Uppgiften att bilda regering brukar alltid gå till partiledaren för det största partiet, i det här fallet alltså Tzipi Livni. Men om Shimon Peres som president gör bedömningen att en annan partiledare har bättre möjligheter att bilda regering, så kan Peres ge uppdraget till denne i stället.

Nu väntar en tid av intensiva konsultationer och inviter mellan de politiska partierna. Eftersom Tzipi Livni misslyckades med att bilda regering i höstas utifrån en mandatfördelning som var mer till Kadimas fördel än den som följer av detta valresultat, talar mycket för att nästa israeliske premiärminister heter Benjamin Netanyahu. Om inte Netanyahu nöjer sig med en tung ministerpost i en regering ledd av Tzipi Livni? För inte kan väl en regering som ställer Likud åt sidan ha möjlighet att överleva någon längre tid?

Som sagt - israelisk politik är oerhört svårförutsägbar, beroende på de korsande politiska och sociala skiljelinjer jag redovisade i föregående bloggpost. Stabilitet och en regering som inte är helt högerdominerad är nödvändiga villkor för att få fart på fredsprodcessen. Valresultatet tycks knappast underlätta en sådan utveckling.

Vem vinner valet i Israel?

På tisdag går Israel till val. Opinionsläget är komplicerat. Högerblocket Likud och dess ordförande Benjamin Netanyahu leder fortfarande , men tycks i valrörelsens slutskede tappa sympatier till den populistiske Avigdor Lieberman och hans extrema parti Israel Beiteinu längst ut på högerkanten. Mittenpartiet Kadima och Tzipi Livni utmanar Likud om att bli största parti, medan Arbetarpartiet och Ehud Barak får inrikta sig på att bli fjärde största parti, efter Likud, Kadima och Israel Beiteinu.

Paradoxalt nog blir själva valresultatet av mindre betydelse. Det viktiga är vilka politiska koalitioner som bildas efter valet, och där är valresultatet bara ett av ingångsvärdena.

Israelisk politik är alltid svårförutsägbar. Denna svårförutsägbarhet har sin grund i att israelisk politiken baseras på korsande skiljelinjer. I Sverige har vi en skiljelinje som dominerar det politiska livet. Det är den mellan vänster och höger, det vill säga mellan arbete och kapital. Vänster-högerskiljelinjen kompletteras möjligen med skiljelinjen mellan miljö och tillväxt, det vill säga den gröna dimensionen. Få skiljelinjer skapar stabilitet och förutsägbarhet i svensk politik.

Men i Israel präglas politiken av flera skiljelinjer: mellan vänster och höger, men också mellan judar och palestinier, mellan religion och sekularism, mellan infödda och invandrade, mellan ashkenazim (europeiskättade judar) och mizrahim (judar med rötter i Mellanöstern). Förekomsten av flera skiljelinjer skapar instabilitet och oförutsägbarhet i israelisk politik. Denna problematik analyseras föredömligt i Isabell Schierenbecks bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer (Studentlitteratur, 2006).

I detta nät av israeliska korsande skiljelinjer är de flesta koalitioner tänkbara. Netanyahu kan bilda en högerregering med stöd av de religiösa partierna, men han kan också regera tillsammans med Kadima och kanske t o m Arbetarpartiet. Lieberman kan också samregera med Likud, Kadima och Arbetarpartiet. Den försvagade Barak får ta vad han får.

Ur fredsprocessens perspektiv är två saker väsentliga. För det första att det inte blir en högerregering stödd enbart på religiösa partier. En sådan regering får svårt att inför den egna väljarkåren legitimera de eftergifter som fredsprocessen med nödvändighet kräver. För det andra att regeringen blir tillräckligt stark för att skapa politisk stabilitet i Israel för åtminstone de närmaste två åren. Utan politisk stabilitet i Israel finns det inga förutsättningar för varaktiga framsteg i fredsprocessen.

Men är då allt verkligen möjligt i koalitionsförhandlingarna? Nej, inte riktigt allt. Ett vet vi: de arabiska partierna i Israel kommer aldrig att inbjudas till några regeringsförhandlingar. Eftersom cirka 20 procent av Israels befolkning är araber, så innebär det i praktiken att en femtedel av Israels befolkning är konstant utestängda från regeringsmakten. För mig visar detta konstanta utestängande på det olämpliga i att långsiktigt bygga en stat på etnisk eller på religiös grund.

Uppenbarelsens ljus

Under fyra söndagar i januari-februari sänder Sveriges Televison kl 10.00 gudstjänster från metodistförsamlingen St Jakob i Göteborg. (Ja, jag skymtar till i bild då och då även om min kyrkotillhörighet är i Svenska kyrkan...).

I morgon söndag 8 februari är det Kyndelsmässodagen, som fått sitt namn av den svenska traditionen att denna dag fira ljusfest (sv. kyndel - eng. candle - lat. candelabrum). Temat för söndagen är Uppenbarelsens ljus. Evangelietexten (Luk 2:22-40) berättar om när Jesus frambärs i templet och den gamle Symeon säger till Maria: Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid - ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd - för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.

Jag hoppas att så många som möjligt tar tillfället i akt att lyssna på predikan. Det finns många goda skäl till det. Söndag 8 februari kl 10.00 i SVT2. Repris måndag 9 februari kl 15.50 i SVT2.