Så har Israel fått en ny regering, med Benjamin Netanyahu (Likud) som premiärminister, högerpopulisten Avigdor Lieberman (Yisrael Beiteinu) som utrikesminister och Ehud Barak (Labor) som försvarsminister. Regeringen är Israels största någonsin, med inte mindre än 30 ministrar och i skrivande stund 8 viceministrar. Det är svårt att hitta någon seriös bedömare som tror att regeringen kommer att kunna (eller ens vilja) föra fredsprocessen med palestinierna framåt, eller att regeringen kommer att bli särskilt långlivad. Som den israeliska tidningen Haaretz uttrycker det: Det är en regering destined to fail (dömd att misslyckas).Varken Netanyahu eller Lieberman har något intresse av att driva på förhandlingar mot en tvåstatslösning. I stället går det att tolka deras uttalanden som att de förespråkar en slags ekonomisk säkerhet eller ekonomisk fred mellan israeler och palestinier. Israel skulle i så fall främja den ekonomiska utvecklingen på Västbanken och i förlängningen också i Gaza, mot att den tänkta palestinska statsbildningen lades i malpåse. Bantustans kallades det i Sydafrika, och det gick inget vidare. Det kommer det inte att göra i Palestina heller.
På den palestinska sidan återupptas nu försoningsamtalen mellan Hamas och Fatah. Men samtalen har gått trögt, och i det dödläge i förhandlingsprocessen som nu råder är det svårt att skapa tillräckliga incitament för såväl Hamas som Fatah att göra de eftergifter som behövs för en försoning.
I USA har Barack Obama fullt upp med att hantera finanskrisen. Det är också svårt att se hur han skulle kunna gå in i ett närmare samarbete med den israeliska regeringen såsom den nu är sammansatt. Hur skall omvärlden med någon trovärdighet kunna samtala med Avigdor Lieberman som förespråkar folkfördrivning och samtidigt vägra samtala med Hamas? Obama kommer i stället inledningsvis att operativt prioritera Afghanistan-Pakistan, Irak och Iran. Särskilt intressant är Obamas strävan att bryta isoleringen av Iran för att kunna utnyttja Iran i hanteringen av de övriga konflikterna i Mellanöstern.
Så för fredsprocessen mellan israeler och palestinier stundar väntans tider. För att återigen citera artikeln i Haaretz: All that remains is to hope that Israel's largets government ever will also be the government that makes way for its successor with the greatest speed. (Allt som återstår är hoppet att Israels största regering någonsin också blir den regering som ger plats åt sin efterträdare med högsta möjliga fart.)
I väntan på att så sker är det viktigt att palestinierna - som konfliktens svagare part - inte lämnas i sticket av omvärlden. Kanske att Ship to Gaza är något att ta fasta på?
