Cristina Husmark Pehrsson - en politisk belastning för regeringen

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson har blivit en politisk belastning för regeringen. Opinionen rasar mot de nya sjukförsäkringsreglerna. Media berättar ohyggliga historier om hur cancersjuka kvinnor tvingas börja arbeta när deras sjukpenning dras in. Husmark Pehrssons försök att försvara införandet av de nya reglerna och förklara dess orimliga konsekvenser har hittills inte varit särskilt framgångsrika, för att uttrycka det milt.

Den rödgröna oppositionen vädrar förstås morgonluft. Efter Fredrik Reinfeldts första år som statsminister - då ministrar och andra för regeringen centrala personer under skandalomsusade former tvingades avgå på löpande band - har oppositionen haft svårt att hitta angreppspunkter på alliansregeringen. Finanskrisen erbjöd alliansregeringen en möjlighet att visa regeringsduglighet och oppositionens tidigare rekordstora ledning i opinionen sjönk snabbt ihop till mer normala avstånd.

Men nu utmanas bilden av borgerlighetens regeringsduglighet. Cristina Husmark Pehrsson har blamerat sig genom att först skylla problemen på Försäkringskassan, som anklagades för att göra felaktiga tolkningar av en lag som egentligen var glasklar. Därefter bytte Husmark Pehrsson position och i söndagens SVT Agenda menade hon i stället att de absurda konsekvenserna av lagen varit omöjliga att förutspå: När vi har skickat ut vårt förslag på remiss till många tunga remissinstanser har ingen poängterat att det här kunde få de här orimliga konsekvenserna. Men som SVT Aktuellt visar så pekar yttrandena från flera tunga remissinstanser just ut den typ av negativa konsekvenser vi nu ser.

När de orimliga konsekvenserna synliggörs väljer Husmark Pehrsson att inte införa ett moratorium för genomförandet av lagen, utan hastar i stället fram ett antal kompletteringar som skall minimera skadeverkningarna. Statsmannaskap? Svar nej.

Den hast och viljestyrka som präglade alliansregeringens införande av det nya regelsystemet var ett uttryck för en ideologisk självrättfärdighet, som nu slår tillbaka på regeringen. Bilden sprids av en regering utan empati för de mest drabbade, och som genom sin ideologiskt styrda politik ökar klassklyftorna. Man utsätter sårbara människor för ett stort samhälls­experiment vars syfte är att spara pengar för att kunna finansiera regeringens skattesänkningar, som Mona Sahlin uttrycker det i Aftonbladet i dag.

Cristina Husmark Pehrsson sitter kvar på sin post. Men just nu är hon en politisk belastning för regeringen. Om denna tragiska historia kring drabbade människors utförsäkring inte får en snabb lösning kan hon faktiskt tvingas lämna regeringen.

EU höll fast vid sin linje i Jerusalemfrågan!

EU:s utrikesministrar enades i dag om ett starkt uttalande om Jerusalem och Mellanöstern. I min tidigare post i ämnet ställde jag frågan om Carl Bildt verkligen skulle kunna få med de övriga medlemsstaterna på så tydliga formuleringar i Jerusalemfrågan och en så skarp kritik av Israel som återfanns i utkastet till uttalande. Jag kan nu konstatera att Carl Bildt verkligen lyckades.

Texten har genomgått en del förändringar, där språkbruket dämpas men den principiella hållningenligger fast. Nu talar t ex texten om "Jerusalems ställning som huvudstad för två stater" (the status of Jerusalem as the capital of two states) i stället för att lyfta fram östra Jerusalem som huvudstad i den palestinska staten. Faktum kvarstår: EU visar tydligt att man inte accepterar Israels krav på att ett odelat Jerusalem som sin huvudstad.

Den israeliska regeringen rasar mot EU:s uttalande. Må så vara. Men EU har i sina formuleringar pekat ut den riktning vari alla fredssamtal mellan israeler och palestinier så småningom måste gå: Israels ockupation av palestinska områden måste upphöra, de olagliga bosättningarna - inklusive dem i Jerusalem - måste avbrytas och 1967 års gränser utgöra grund för den framtida gränsen mellan Israel och Palestina.

Lyssna gärna på Cecilia Uddéns och Susanne Palmes klargörande analys av EU:s uttalande i dagens Studio Ett.

...och i själen har vi aldrig klippt vårt hår. En kväll med Dan Hylander.

Jag upptäckte Dan Hylander ganska sent i livet- jag var väl i alla fall närmare 35. Mina formativa musikår utspelade sig i stället i mitten av 1970-talet på Sprängkullen, proggmusikens flaggskepp i Göteborg, på Sprängkullsgatan 19. (Genom ödets ironi sitter jag fortfarande kvar på samma gatuadress, på samma våningsplan...)

Dan Hylander var besvärlig för Sprängkullen. Var hans musik tillräckligt politisk för att han skulle få spela där? Det är lätt att i efterhand le åt den diskussionen. Men för oss var frågan på allvar.

I går (lördag) såg jag Dan Hylander med band spela på Sagateatern i Borås. Dan Hylander är en man som åldras med värdighet. Han kombinerar sitt allvar och sitt patos med självdistans och lekfullhet. För oss som har en dragning åt det sentimentala (för att uttrycka det milt) är det omöjligt att värja sig mot hans texter. Hans hår är vackrare än någonsin, och följande rader ur Vildrosor och tistlar är nog så nära hans egen självbild det går att komma:

Gerillan lever än. Ha, ni trodde vi var döda,

men vi lurade er igen som alltid förr.

Vi byter skepnader, men finns där mitt ibland er

och i själen har vi aldrig klippt vårt hår.

Vi kallas många namn, men aldrig det vi heter

och det visar att ni ingenting förstår.

Är då hans texter politiska? Ja, det beror förstås på hur man definierar det politiska och politiken, och den diskussionen tänker jag inte trötta er med nu. Men hans texter är på allvar, och det är ingenting man är bortskämd med i dag. Det politiska och det personliga (eller är det möjligen det privata) syr han lätt ihop i den vackra "Farväl till Katalonien".

Vi lekte med vår frihet under samma heta sol.

Men dina djävlar fanns på riktigt, mina var delirium.

På den allra sista kvällen satt jag tyst och söp mig full,

och samma natt ni sprängde varuhuset sov jag av mitt rus.

På vägarna i Lissabon grät jag tyst ditt namn,

för att känna all din kärlek ligga nära mig igen.

Om än tiden har förändrat mig och sopat mina spår

finns det skrymslen där jag alltid är den samme, nu som då.

Just formuleringen Men dina djävlar fanns på riktigt, mina var delirium får mig fortfarande att känna ödmjukhet inför min egen ångest.

I en tid där delar av borgerligheten vill förminska politiken och drömmer om ett samhälle där verklighetens folk sitter vid köksborden och lägger sina livspussel är Dan Hylander fortfarande en motståndets röst. När Göran Hägglund drömmer mardrömmar om genusneutrala lekar och om det av performancevrålande teaterregissörer överbefolkade vänsterradikala kulturetablissemanget visar Dan Hylander i stället vari det riktiga motståndet mot allt etablissemang består:

Vi är vildrosor och tistlar, vi är starkare än fördomar,

förvirrade, men älskande, förtrollade i ljus.

Vi är tårar över världen, vi är clowner, vackra samveten,

ett långfinger i luften åt allt etablissemang.

Dan Hylander avslutar sin turné på Dammstorpsgård i Lund nu på onsdag. Gå gärna dit.

Positiva signaler från EU om östra Jerusalem och om erkännande av en palestinsk stat

Uppdatering 3 december nederst i posten!

Den israeliska tidningen Haaretz publicerar idag ett hemligt utkast från Carl Bildt och det svenska ordförandeskapet, vilket bl a klargör EU:s stöd för östra Jerusalem som huvudstad i en palestinsk stat. Dokumentet antyder också att EU skulle kunna erkänna en palestinsk stat, om palestinierna bestämmer sig för att utropa en sådan, även utan att en israelisk-palestinsk freduppgörelse har uppnåtts.

Utkastet har väckt stor vrede på sina håll i Israel, eftersom EU -om dokumentet antas - gör klart att gränserna från 1967 måste respekteras och att östra Jerusalem skall vara huvudstad i den palestinska staten. Därmed tar EU entydigt avstånd från den israeliska inställningen att det odelade Jerusalem skall vara huvudstad i Israel.

Överlag uttrycker dokumentet en oerhört stark kritik av Israel. De israeliska bosättningarna och den mur som Israel byggt på den palestinska Västbanken beskrivs som illegala, ett hinder mot freden och som ett hot mot tvåstatslösningen överhuvudtaget. Blockaden av Gaza beskrivs som oacceptabel och politiskt kontraproduktiv. Dokumentet manar också till stöd för ansträngningarna att få till stånd en försoningsprocess mellan Hamas och Fatah, och därigenom bidra till att skapa ett enat palestinskt ledarskap.

Stor uppmärksamhet har givits åt det faktum att dokumentet öppnar för att EU skulle kunna erkänna en palestinsk stat även utan ett föregående fredsavtal mellan Israel och palestinierna. Nyckelformuleringen är att EU "beslutsamt kommer att stödja fortsatta ansträngningar och steg mot en palestinsk statsbildning för att, vid lämpligt tillfälle, kunna erkänna en palestinsk stat. ("support further efforts and steps towards Palestinian statehood and to be able, at the appropriate time, to recognize a Palestinian state"). Den avgörande frågan blir då förstås vad som menas med "lämpligt tillfälle". Genom att inte knyta detta lämpliga tillfälle till en fredsuppgörelse antyder dokumentet att ett erkännande kan komma tidigare.

Jag har läst många EU-uttalanden om den israelisk-palestinska konflikten. Men jag kan inte minnas något som varit så entydigt i sin kritik av Israel och i sitt stöd för upprättandet av en palestinsk stat med östra Jerusalem som huvudstad.

Vi får väl se om Carl Bildt lyckas få EU-staterna att enas om formuleringarna i dokumentet. Det blir en intressant politisk vecka när nu ordföranden för FN:s kommission för undersökning av krigsförbrytelser under kriget i Gaza, den sydafri­kanske domaren Richard Goldstone, kommer till Stockholm den 3-4 december. Goldstone var ju i sin rapport ytterst kritisk till hur främst Israel agerade under kriget i Gaza för snart ett år sedan.

Uppdatering 3/12: I dag skriver Sveriges mest ansedde och trovärdige folkrättsexpert, professor Ove Bring vid Försvarshögskolan, tillsammans med Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, på Aftonbladets debattsida. Bring och Gabelic skräder inte orden i beskrivningen av Israels agerande under Gaza-kriget: Israels väpnade attacker mot Gaza må ha varit legitimt självförsvar, men civila drabbades oproportionerligt, återkommande och ibland uppenbarligen med avsikt. Det oproportionerliga våldet, de civilas utsatthet, attackerna mot FN-byggnader och användningen av vit fosfor mot civila - allt detta strider mot krigets lagar.

Jag kommenterade Goldstonerapporten i P 1 Morgon i dag fredag den 4/12 kl 07.20.

Varför denna fobi mot minoritetsregeringar? Strunta i SD och låt största block bilda regering.

De senaste dagarna har den politiska debatten återigen kantats av spekulationer kring vilka regeringsbildningar som är möjliga eller lämpliga om Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare i riksdagen efter 2010 års val. Denna gång har spekulationerna föranletts av att Mona Sahlin till Dagens Nyheter sagt att hon tänker bjuda in Centerpartiet och Folkpartiet i en blocköverskridande koalitionsregering om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarposition eftersom "inget annat än en majoritetsregering acceptabelt".

Men Folkpartiet och Centerpartiet avvisar Monas Sahlins inviter. Själv hamnar jag i den ovanliga situationen att vara helt enig med Fredrik Reinfeldt. Reinfeldt menar att en blocköverskridande koalitionsregering skulle gynna Sverigedemokraterna, och att det därför vore bättre att låta det politiska block som är störst efter valet får regera. Reinfeldt är också irriterad på alla spekulationer i frågan, eftersom han menar att dessa spekulationer gynnar Sverigedemokraterna.

Tanken att låta det politiska block som är störst efter valet regera förutsätter att oppositionen lägger ned sina röster i avgörande omröstningar i riksdagen. Fördelarna med ett sådant arrangemang är att den vänster-högerdimension som så starkt strukturerar det politiska livet i Sverige också blir vägledande för den förda politiken efter valet 2010.

Nackdelen är att ett sådant arrangemang förutsätter en hög grad av tillit mellan de rödgröna och den borgerliga alliansen. Om oppositionen uppfattar det som att den sittande regeringen lägger fram förslag i riksdagen som ligger utanför den politik de gick till val på, så blir det svårt för oppositionen att med bibehållen politisk trovärdighet lägga ned sina röster.

Även Olof Ruin, professor emeritus i statsvetenskap, förespråkar en lösning med minoritetsregering, där det mindre blocket släpper fram det större.

Vilka är då skälen till att Mona Sahlin i stället förespråkar en blocköverskridande koalitionsregering? Min enda rimliga tolkning är att det är lättare för högern att acceptera tanken om att det låta det största politiska blocket bilda minoritetsregering, eftersom Sverigedemokraterna i grunden är ett högerparti och därför med all sannolikhet aldrig kommer att medverka till att fälla en sittande borgerlig alliansregering. Alternativet - vilket jag inte alls tror på - skulle vara att Mona Sahlin är offer för någon enfaldig bunkerstrategi om att det skulle gynna Socialdemokraterna att i nuvarande läge anstränga sig för att visa upp sig som det parti som är mest renlärigt i sitt motstånd mot Sverigedemokraterna.

Aktuell forskning visar att främlingsfientliga partier utan representation i parlamentet opinionsmässigt gynnas av flitig medieexponering och att sådana partier kliver över en ”tröskel” där exponering av den egna politiken, ökat opinionsstöd och ökad mediebevakning skapar en positiv uppvind för partiet. Därför har Fredrik Reinfeldt också helt rätt i att detaljerade spekulationer i media kring hypotetiska situationer om Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen (vilket inte alls är säkert) och om Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare (vilket är än mindre säkert) mest gynnar Sverigedemokraterna själva.

Jag hoppas därför att vi nu nått ett skede där den mediala hajpen kring Sverigedemokraterna nått sin topp, och att den riktiga politiska debatten kan komma i gång igen. Samt att dessa rader kring tänkbara regeringsbildningar efter valet därför också kan få bli mina slutord i frågan.

Mina fyra enkla regler för hur man bäst hanterar Sverigedemokraterna har jag tidigare publicerat här.

Richard Goldstone kommer till Stockholm. Dags för debatt om Sveriges nedlagda röst!

Ordföranden för FN:s kommission för undersökning av krigsförbrytelser under kriget i Gaza, den sydafri­kanske domaren Richard Goldstone, uppges komma till Stockholm den 3-4 december. Richard Goldstone är tidigare chefsåklagare i FN:s krigsförbrytartribunaler för Jugoslavien och Rwanda, tidigare domare i Sydafrikas författningsdomstol och en av världens mest respekterade människorättsjurister. Hans rapport - den s k Goldstonerapporten - var förödande i sin kritik av hur Israel agerat under kriget i Gaza, främst om den israeliska arméns grova övervåld mot civila palestinier. Även Hamas raketbeskjutningar av civila mål i Israel utpekades som misstänkta krigsförbrytelser.

Men i omröstningen i FN:s generalförsamling om Goldstone-rapporten den 5 november i år valde Sverige att ducka och lägga ned sin röst. Ett av de argument som utrikesminister Carl Bildt anförde för att Sverige inte gav sitt stöd åt resolutionen var att EU-länderna inte enats om att rösta ja. Nej, det är möjligt. Men eftersom EU-länder som Portugal, Irland, Slovenien och Malta röstade för och andra EU-stater röstade emot så kan knappast EU:s enighet vara något bärande skäl för att inte ta ställning.

Resolutionen uppmanade bland annat parterna att genomföra egna undersökningar inom tre månader. Dessa undersökningar skulle vara ”independent, credible and meet international standards”. Carl Bildt har sluppit offentlig debatt om skälen bakom den nedlagda svenska rösten. Det är läge att ta den debatten när Goldstone nu kommer till Sverige. Är Urban Ahlin och de rödgröna redo?

Folkpartiet, Socialdemokraterna och kriget i Aghanistan

I helgen har Folkpartiet genomfört sitt landsmöte, och i sina beslut befäst sin position till höger om Moderaterna i den borgerliga alliansregeringen. Folkpartiets högervandring har synliggjort den sorgliga avsaknaden av en socialliberal borgerlighet i svensk politik.

Ett av de områden där Folkpartiets högerorientering kommit starkast till uttryck under det senaste decenniet är den internationella politiken. Partiets tidigare profilering på mänskliga rättigheter, en generös flyktingpolitik och bistånd är ett minne blott. I stället har partiet och dess ledande företrädare inte bara gjort svenskt Nato-medlemskap till sin säkerhetspolitiska profilfråga, utan också agerat naiv hejaklack till försök att bomba fram demokrati på olika ställen i världen.

Så hörde till exempel partiledare Jan Björklund och Carl B Hamilton till den grupp som med entusiasm förespråkade ett svenskt deltagande i USA:s folkrättsstridiga krig i Irak. Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd.

Folkpartiet tillhör också de mest hängivna anhängarna till en fortsatt svensk medverkan i det krig som pågår i Afghanistan. Men bombhögern i Folkpartiets ledning utmanas nu glädjande nog av de dominerande ledarsidorna i den liberala pressen. Under det senaste året har främst Expressens ledarsida tagit flera välkomna steg i socialliberal riktning, och är nu utomordentligt kritisk till det pågående kriget i Afghanistan. I förra veckan hängde Dagens Nyheter på, då dess politiske chefredaktör Peter Wolodarski uttryckte starkt tvivel över krigsinsatsen och uppmanade till en seriös självprövning av det svenska militära deltagandet.

Socialdemokratin bör lyssna in dessa ärliga och kritiska socialliberala röster om kriget. I riksdagens debatt om kriget i Afghanistan (18 november) valde Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin att inte på något sätt uttrycka tvivel inför Sveriges fortsatta militära engagemang i området. Som den självklaraste saken i världen uttryckte Urban Ahlin att Sverige skulle finnas kvar ända tills ”den afghanska militären och den afghanska polisen själva klarar att upprätthålla säkerhet i Afghanistan, (…) Svårare än så är det inte.”.

Det är bekymmersamt att Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor väljer att ge en så förenklad bild av situationen i Afghanistan. Debatten spelas upp som om valet stod mellan att å ena sidan stanna kvar under vilka villkor som helst och hur länge som helst, och å andra sidan dra tillbaka alla styrkor med omedelbar verkan. I stället borde debatten kretsa kring hur man kan få FN att ta ett större övergripande ansvar för ledningen och genomförandet av den militära närvaron, och hur omvärlden kan bidra till den försoningsprocess mellan talibaner och andra afghanska grupper som är nödvändig för att skapa varaktig fred i detta krigshärjade land.


Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att det behövs en översyn av det samlade svenska engagemanget i Afghanistan. Vänsterpartiet kommer sannolikt inför valet 2010 att ansluta sig till den linjen. Översynen skall vara avslutad hösten 2011 och ligga till grund för ett riksdagsbeslut om ett eventuellt tillbakadragande av Sveriges militära insats. Det är utmärkt att en sådan översyn genomförs. Kriget i Afghanistan kan inte vinnas med militära medel.

(Texten baserar sig på min ledarartikel i veckans nummer av tidningen Broderskap.)

Manuel Castells nya bok: Var finns makten i det globala nätverkssamhället?

För nu mer än tio år sedan slog sociologen Manuel Castells igenom med sin trilogi Informationsåldern. I trilogin byggde Castells en samhällsteori där den kommunikationsteknologiska utvecklingen skapat en nätverkslogik som strukturerar samhället. I trilogin lyfte Castells också fram övergången från en industriell till en informationell ekonomi, styrd av strävan efter produktivitet och konkurrenskraft. Produktivitet uppstår genom kreativitet och innovation, konkurrenskraft genom flexibilitet.

Castells hyllades och kritiserades - några kallade honom för den nye Marx. Jag och Marie Demker inspirerades i våra böcker I Vattumannens tid? Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005) respektive Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) främst av hur Castells ur den kommunikationsteknologiska utvecklingen härleder framväxten av en nya klass av informationsproducenter. Men vi valde att kalla dessa informationsproducenter för fria logotyper, och menade att de egentligen inte var en grupp utan två - självförverkligare och världsförbättrare - vars sociala vara betingades av deras respektive ställning i kunskapsproduktionsprocessen.

Nyligen utkom Manuel Castells med sitt första större, samlade arbete efter trilogin. I boken Communication Power” (Oxford University Press, 2009) söker Castells svaret på frågan var makten egentligen tar vägen i det globala nätverkssamhället. Vad händer med nationalstaternas förutsättningar att utöva makt, när det territorium som utgör grunden för nationalstaternas suveränitet minskar i betydelse i en värld av gränsöverskridande kommunikation? Kapitalets makt anonymiseras, när miljardstora transfereringar äger rum i ett tempo mätt i mikrosekunder. Den representativa demokratins ramar urholkas när de politiska partiernas medlemsantal sjunker och medborgarnas politiska engagemang i stället kommer till uttryck i löst organiserade nätverk.

Makt, menar Castells, baseras i dag på kontroll av kommunikation och information, och den yttersta formen av makt utgörs av förmågan att forma människors sinne och tankar. Militär makt, ekonomisk makt, politisk makt – allt reduceras i det globala nätverkssamhället till en fråga om hur makten konstrueras i kommunikationsprocesserna. Den avgörande frågan blir därför, menar Castells, hur en sådan maktutövning går till och vilka sociala aktörer som blir bärare av makten.

Värdet i Castells bok ligger inte i hans strävan att förlägga makten till de aktörer som kontrollerar kommunikationsprocessen. Värdet ligger i stället i hans förmåga att begreppsliggöra företeelser i den ”nya värld” som växer fram i den kommunikationella revolutionens spår. Begreppen är kanske inte alltid så exakta och deras användbarhet återstår i och för sig att bevisa. Men de utmanar tanken och skapar därigenom nya insikter om kommunikationens betydelse i dagens samhälle. Jag skall ge ett par exempel.

För det första identifierar Castells en historiskt ny form av kommunikation, vilken han kallar mass self communication ("mass-själv-kommunikation"). Det är en masskommunikation eftersom den har potential att nå en global publik. Men det är också en själv-kommunikation eftersom produktionen av budskapet är själv-genererad, riktningen är själv-konstruerad och mottagandet av dessa budskap är själv-valt. Internet är inte ett massmedium. Internet är något som möjliggör mass-själv-kommunikation, vilket i sin tur får vida konsekvenser för möjligheten att kontrollera kommunikationsprocesserna och därigenom utöva makt.

För det andra hävdar Castells att makten i det globala nätverkssamhället kan spåras till två grupper. De som har förmågan att starta och ”programmera” olika nätverk, s k programmers, respektive de som har förmåga att länka eller koppla olika nätverk till varandra, s k switchers. Dessa programmerare och omkopplare är inte enskilda personer utan t ex institutioner, företag, eller regeringar. För att lokalisera makten i det globala nätverkssamhället måste vi därför identifiera dessa programmers och switchers. Castells lyfter fram exemplet Rupert Murdoch och hans mediekoncern News Corporation som bl a inrymmer det amerikanska tv-nätverket Fox Broadcasting Company, tv-företaget Sky samt den brittiska tabloiden The Sun.

Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan Olof Petersson 1990 presenterade den statliga Maktutredning som hade till uppgift att ”fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor, om medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor och om de faktorer som skapar makt att forma morgondagens Sverige”. Kanske vore det dags för en ny?

En palestinsk stat - redan nu?

Den palestinske presidenten Mahmud Abbas säger i dag att han är nära att utropa och söka internationellt erkännande för en palestinsk stat på den av Israel ockuperade Västbanken och i Gaza. Utspelet från Abbas är en reaktion på den hopplöshet som följer på dödläget i fredsprocessen och genom Israels fortsatta byggande av olagliga bosättningar på ockuperade områden.

Skulle då Sverige kunna erkänna en sådan palestinsk stat? Svaret är ja. Under många år höll Sverige fast vid principen om att de tre villkor som folkrätten ställer upp för att en stat skall sägas existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (det finns - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (det finns - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (det finns inte, eftersom det ytterst är den israeliska ockupationsmakten som kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).

Men redan vid kalla krigets slut gjorde Sverige av politiska skäl avsteg från denna princip, till exempel genom att erkänna Kroatien trots att den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. På samma sätt erkände Sverige 2008 Kosovo, trots att Kosovos regering inte kontrollerade de serbiska enklaverna i landet. Vid den senaste partikongressen beslöt också Socialdemokraterna att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att Västsahara kontrolleras av den Marockanska ockupationsmakten. Så vallen är bruten och den folkrättsliga principen har - på gott och ont - luckrats upp till förmån för politiska överväganden.

Israel har svarat på Abbas utspel genom att hota med att inte längre bry sig om Osloavtalet, vilket skulle kunna leda till att Israel håller inne skatteintäkterna från palestinier på ockuperade områden. Israel har också antytt att man skulle annektera de områden av Västbanken där bosättningarna finns.

Jag välkomnar Abbas utspel som ett sätt att försöka bryta dödläget i fredsprocessen. Om han och den palestinska myndigheten sedan väljer att gå från ord till handling eller om utspelet bara är ett diplomatiskt försök att öka det politiska trycket på Israel återstår att se.

Carl Bildt har antytt att tiden inte är mogen för utropandet av en palestinsk stat. Vad säger Socialdemokraterna och den rödgröna koalitionen?

Om valet av Cecilia Malmström till EU-kommissionär

Valet av Cecilia Malmström till EU-kommissionär lär inte väcka någon större debatt. Cecilias kompetens och erfarenhet är obestridlig (och då tänker jag inte enbart på att hon disputerat i statsvetenskap vid Göteborgs universitet). Om man sedan inte uppskattar hennes politiska åsikter så är det en annan sak. Det är rimligt att sittande regering nominerar kommissionären, och nu har vi en borgerlig regering.

Cecilia Malmström har också ett brinnande engagemang i frågor som berör mänskliga rättigheter. Jag hoppas att hon får en post i kommissionen där detta engagemang kan ta politisk kropp.

Sverigedemokraterna och massmedias bekymmersamma ambivalens

Sverigedemokraternas mediala framgångsvåg fortsätter. Dagens toppnotering i Sifo på 5.8 procent lär garantera partiet ytterligare medieutrymme på ett sätt som inget annat parti utanför riksdagen skulle kunna drömma om. (Möjligen med Piratpartiet inför sommarens EU-val som undantag.)

Som Henrik Oscarsson visat finns det inga belägg för att synlighet i massmedia i sig innebär opinionsframgångar för ett politiskt parti. Så har t ex Socialdemokraterna inte ökat i opinionsmätningarna, trots en intensiv mediebevakning av partiets kongress för ett par veckor sedan. Men Oscarsson betonar också att det inte finns några belägg för motsatsen - sambandet mellan förekomst i media och opinionsframgångar är i huvudsak outforskat.

En rimlig utgångspunkt är att det inte är mediebevakningen i sig som påverkar ett partis opinionsstöd, utan hur mediebevakningen genomförs. Svenska mediers bevakning av Sverigedemokraterna präglas, menar jag, av ambivalens. Å ena sidan finns en strävan att bevaka Sverigedemokraterna på samma sätt som man bevakar andra partier. Ett exempel på en sådan bevakning är t ex Kenny Genborgs utmärkta granskning av Sverigedemokraternas politiska program i Göteborgs-Posten i dag (ännu ej på nätet). Å andra sidan vill man behandla och bevaka Sverigedemokraterna som ett unikt parti, ett parti som genom sin främlingsfientlighet och sina högerextremistiska rötter mäler sig ur den demokratiska gemenskapen.

Konsekvensen av denna ambivalens är att vi får en stor och känslostark debatt om hur media bör behandla Sverigedemokraterna. Debatten kretsar till exempel kring om det är rätt eller fel att erbjuda Sverigedemokraterna annonsplats, om det är rätt eller fel att publicera debattartiklar från Sverigedemokrater där innehållet kan innebärs hets mot folkgrupp samt om det är rätt eller fel att inbjuda Sverigedemokrater till TV-debatter och nu senast om det är rätt eller fel att inbjuda Jimmie Åkesson till underhållningsprogrammet Parlamentet i TV4.

I debatten om hur man bör behandla Sverigedemokraterna är det två frågor som närmast konsekvent blandas ihop. Den första frågan gäller hur Sverigedemokraterna bör behandlas och bemötas ur ett demokratiskt perspektiv. Den andra frågan gäller om Sverigedemokraterna tjänar eller förlorar på en viss typ av bemötande. Båda dessa frågor är viktiga. Men eftersom de alltför ofta blandas ihop tenderar debatten att bli onödigt förvirrad.

Jag har tidigare publicerat Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna. Jag konstaterade där att de övriga partierna av okunnighet eller oro överträffade varandra i att bryta mot dessa regler. Mycket av mediebevakningen av Sverigedemokraterna går också att relatera till dessa fyra regler. Jag tror till exempel att Sverigedemokraterna tjänar på att dess företrädare bjuds in till TV-soffor och debatter med partiledare, trots att partiet inte sitter i riksdagen. Jag tror också att Sverigedemokraterna tjänar på att etablerade media offentligt grälar om det är rätt eller fel att erbjuda partiet annonsplats eller medverkan i underhållningsprogram. Jag tror också att Sverigedemokraterna tjänar på att media så intensivt bevakar Vellinge-affären och de idiotier som ledande moderater där gjorde sig till talespersoner för.

Men här står media inför ett dilemma. För att inte i onödan bidra till att blåsa upp Sverigedemokraternas opinionsstöd borde media behandla partiet som vilket parti som helst. Men problemet är att partiet genom sin främlingsfientlighet och sitt högerextrema förflutna inte är vilket parti som helst. Därför laddar partiet starkt på traditionella nyhetsvärderingsprinciper och den dominerande medielogiken, och därför blir det också logiskt för media att ge partiet större utrymme än vad dess valresultat ger fog för.

De flesta media drivs av kommersiella intressen, och har därför svårt att stå emot medielogiken och marknadskrafterna. Låt oss hoppas att övriga medier - inte minst Sveriges Television och Sveriges Radio - förmår utgöra motkrafter och ge Sverigedemokraterna det utrymme partiet tjänat ihop till. Varken mer eller mindre.

Vellinge kommun, Moderaterna och främlingsfientligheten

Den skånska kommunen Vellinge har drygt 30 000 invånare och landets lägsta kommunalskatt - 29 procent. Vid valet 2006 röstade 56 procent av kommunens invånare på Moderaterna.

I dag står Vellinge i blickfånget för en sorglig uppvisning i främlingsfientlighet. Malmö kommun och vårdföretaget Attendo har beslutat att placera ett 30-tal ensamkommande flyktingbarn på vandrarhemmet Bruksgården i Vellinge kommun. Kommunalrådet och moderaten Lars-Ingvar Ljungman rasar mot beslutet och skriver på kommunens hemsida att det inte kan vara ett kommunalt problem att ta emot denna strida ström av tonårspojkar från oroshärdar i Asien och Afrika. De 30 ensamkommande flyktingbarnen sägs i samma text vara ett uttryck för ett sammanbrott för svensk flyktingpolitik och att han vill undersöka vilka möjligheter som står till buds för att stoppa denna cirkus.

Strida ström av tonårspojkar? Ett sammanbrott för svensk flyktingpolitik? Stoppa denna cirkus? Vi talar om 30 ensamkommande flyktingbarn till ett tillfälligt boende i en av Sveriges rikaste och mest välmående kommuner. Det finns bara ett ord för kommunalrådets reaktion, och det ordet är ynkligt.

Det är klart att Lars-Ingvar Ljungmans osmakliga uttalanden stänker även på Moderaterna som parti. Ljungman är som kommunalråd en av Moderaternas mest framträdande talespersoner i Vellinge. Vad säger Fredrik Reinfeldt? Vad säger Per Schlingmann? Vad säger Tobias Billström? Är det verkligen OK för en partiföreträdare att häva ur sig sådana här saker om 30 ensamkommande flyktingbarn? (Till tidningen Norra Skåne säger Tobias Billström i stället att han att han "uttryckt förståelse" över reaktionerna i Vellinge.)

Uppdatering: Fick just se via Alliansfritt Sverige att Lars-Ingvar Ljungman är ordförande för Moderaternas nationella valberedning. Stänket på Moderaterna förvandlas därigenom till en präktig svallvåg.

Till Göran Hägglund och till alla goda socialliberaler (hallå - finns ni?) säger jag - hur kul är det att sitta i en regering vars största parti låter sina företrädare ägna sig åt främlingsfientlig uppvigling på kommunens hemsida?

I samband med denna sorgliga och solkiga historia kan jag inget annat än varmt rekommendera Sundströms så begåvade Om jag kommer opp till Jesus, från albumet För dom vi skickar tillbaks.

Om skillnaden mellan kommunism och nazism

Nu har 20 år gått sedan Berlinmurens fall. I samband med jubiléet aktualiseras debatten om huruvida kommunismen är lika avskyvärd som nazismen och fascismen.

Min egen inställning är enkel och klar. Varje människoliv som spillts i fascismens, nazismens eller kommunismens namn är lika katastrofalt och lika värt att fördömas.

Men det finns en mycket viktig skillnad mellan dessa ideologier. Kommunismens idé om det klasslösa samhället är en positiv utopi som bygger på antagandet om alla människors lika värde. Nazismens och fascismens idé bygger på antaganden om att alla människor inte har lika värde. Kommunismens moraliska förfall hade snarast sin grund i att man utgick från en utilitaristisk nyttomoral, där revolutionärt våld mot den härskande klassen kunde legitimeras med den stora nytta som detta våld på sikt antogs innebära för folkflertalet (arbetarklassen).

Alla försök att jämföra kommunismen med nazismen och fascismen faller platt om vi ser hur dessa ideologier hanteras i vårt vardagsliv. I Almedalen i somras valde t ex kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund att i ett oförargligt skämt låtsas säga fel och kallade Mona Sahlin för Mona Stalin - ett liknande skämt om Hitler hade varit fullständigt omöjligt.

På samma sätt finns det på Malmskillnadsgatan i Stockholm en restaurang som heter KGB Bar & Restaurang och har sovjet-nostaliga som affärsidé. Kan någon tänka sig en motsvarande restaurang Gestapo med nazi-nostalgia som affärsidé? Nej, jag tänkte väl det.

På tal om Sovjetunionen medverkar jag i morgon måndag 9 november på Publicistklubbens debatt i Stockholm (Kulturhuset kl 19.30) kring temat: Vem är rädd för den ryska björnen - tjugo år efter murens fall?

Abbas avgång och enstatslösningens återkomst

Den palestinska presidenten Mahmoud Abbas meddelar att han inte tänker kandidera för omval i de palestinska val han utlyst till i januari. Abbas beslut (om han nu inte låter sig övertalas) synliggör ytterligare den kollaps som drabbat den israelisk-palestinska fredsprocessen.

Splittringen mellan Fatah (som kontrollerar Västbanken) och Hamas (som kontrollerar Gaza) har inneburit att Israel kunnat gömma sig bakom argumentet att de inte har någon palestinsk motpart att förhandla med. När Abbas nu slinker ut genom ridån finns heller ingen given efterträdare. Ett intressant namn vore Marwan Barghouti, som sedan 2002 sitter i israeliskt fängelse avtjänandes fem (5) livstidsstraff ansvarig för mord i samband med den andra Intifadan i början av 2000-talet. (Barghouti vägrade erkänna den israeliska domstolens legitimitet och presenterade därför heller inte något försvar.)

Barghouti uppfattas som populär bland det palestinska folket, och han var nära att kandidera redan i det förra palestinska presidentvalet 2005. År 2006 valdes han in som ledamot för Fatah i det palestinska parlamentet. Han har varit drivande i arbetet med "fångarnas dokument" (Prisoners' document) där fängslade palestinier i israeliska fängelser från både Hamas och Fatah enades om en text som skulle öppna dörren för en inompalestinsk försoningsprocess för att Hamas skulle erkänna Israels existens.

Sammantaget är det just nu mycket svårt att se några ljusglimtar i arbetet med att få igång den israelisk-palestinska fredsprocessen. De högt ställda förväntningarna efter president Obamas tal i Kairo i början av juni i år har inte på något sätt infriats. Vid sidan av den ekonomiska krisen har Obama fått lägga stor kraft på den inhemska sjukvårdsreformen och på den allt mer Vietnam-liknande situationen i Afghanistan. Israel har därför kunnat stå emot de halvhjärtade amerikanska påtryckningarna om att stoppa den olagliga bosättningspolitiken.

Vi får väl se om det blir några palestinska val i januari. Hamas har hittills deklarerat att man anser utlysningen av valen som en illegal handling av Abbas, och att man inte tänker delta i dem. Därför kommer det inte att hållas några val i Gaza, och om valen ändå genomförs på Västbanken kommer de i praktiken inte att ha någon legitimitet som uttryck för det palestinska folkets vilja.

Mitt i all denna turbulens är det allt fler som talar om enstatslösningens återkomst. Jag har konsekvent på denna blogg stött tvåstatslösningen, som det enda rimliga och genomförbara alternativet. Men i dag känner jag för första gången skuggan av ett tvivel.

Utan omvärldens stöd kan det palestinska folket inte enas kring ett ledarskap, och utan ett palestinskt ledarskap kommer Israel inte att kunna övertalas till att göra de nödvändiga eftergifterna och häva ockupationen. Israel riskerar då att utvecklas i riktning mot en apartheidstat, där man de facto kontrollerar palestinska territorier och där palestinierna sammantaget utgör en majoritet av befolkningen i Israel, på Västbanken och i Gaza. Om Israel då fortfarande vill göra anspråk på att vara en demokrati så återstår bara enstatslösningen, det vill säga ett demokratiskt Israel-Palestina med lika rättigheter för judar och för palestinier.

Som uppriktig anhängare av tvåstatslösningen och staten Israels självklara rätt att existera inom säkra och erkända gränser känner jag hur tiden rinner ut. Var finns de självutnämnda s k Israelvännerna i arbetet med att övertala det israeliska ledarskapet om att lägga om kursen innan det är för sent?

Vänsterpartiets strategiska dilemma

I dagens väljarbarometer från SKOP stannar Vänsterpartiet på ytterst blygsamma 4.3 procent. Självklart går det inte att dra några långtgående slutsatser från en enskild mätning, men även ur ett längre tidsperspektiv har Vänsterpartiet skäl att hysa oro över partiets sviktande stöd i opinionen.

Det rödgröna samarbetet ställer Vänsterpartiet och Lars Ohly inför svåra strategiska utmaningar. Visserligen vinner partiet erkännande som ett rumsrent och regeringsfähigt parti, och ges därmed i förlängningen möjlighet att som regeringsparti kunna förverkliga delar av sin politik. Men risken finns att dessa vinster sker till priset av att partiet förlorar sin själ och sin identitet. Dessutom börjar doften av fyraprocentsspärren bli obehagligt påtaglig.

Vänsterpartiets strategiska dilemma kan formuleras enligt följande:

1.) Som ett litet flankparti på vänster-högerskalan är det Vänsterpartiet som har den längsta resan att göra i det rödgröna samarbetet. När politiken nu vrids mot mitten finns det en risk att Vänsterpartiet tvingas förflytta sig så långt att vänsterflanken på den politiska spelplanen lämnas öde. Därigenom riskerar Vänsterpartiet att inte längre uppfattas som ett oppositionellt parti, utan som en del av etablissemanget. Ett sådant scenario öppnar möjligheten för att delar av Vänsterpartiets tidigare väljarkår nu istället väljer att stanna hemma på valdagen, eller proteströstar på populistiska partier. Piratpartiet kan också tjäna på en sådan utveckling.

2.) Om Vänsterpartiet å andra sidan väljer att hålla sig lite på sin kant i det rödgröna samarbetet så riskerar partiet att uppfattas som splittrare, och möjligheten minskar att partiet kommer i regeringsställning överhuvudtaget.

Svensk politik präglas i dag av förekomsten av två distinkta block - de rödgröna och den borgerliga alliansen - som slåss om regeringsmakten. Men det är också av betydelse att väljarna verkligen uppfattar att det finns politiskt relevanta skillnader mellan dessa båda block. Annars är det risk att Vänsterpartiet tvingas förlita sig på kamrat fyra procent för att klara sig kvar i riksdagen.

Jag kommenterar Vänsterpartiets strategiska dilemma i Dagens Eko.

Huka er Piratpartister - nu har vinden vänt inom S i synen på övervakningssamhället

Huka er, Piratpartister! Nu har vinden vänt inom den Socialdemokratiska partiledningen i synen på övervakningssamhället. På partikongressens sista dag fick integritetskämparna ett betydligt mer positivt bemötande än tidigare, och partistyrelsen gjorde långtgående kompromisser i synen på t ex Ipred. Socialdemokraterna röstade ju som bekant tidigare för ett införande av Ipredlagen - nu gör partiledningen en reträtt och kräver att Ipredlagen måste förändras.

Låt oss inte vara naiva. Det finns fortfarande en hel del i de antagna skrivningarna som andas oförståelse över integritetsproblematiken. Men jämfört med det förslag till riktlinjer som partistyrelsen inledningsvis lade fram inför kongressen så har integritetskämparna fått gehör för flera av sina ståndpunkter. Dessutom valde partistyrelsen att yrka bifall till en motion där bl a Carl Tham krävde en ny utredning syftande till att ytterligare begränsa möjligheten till användande av tvångmedel som t ex telefonavlyssning mot medborgarna. Partistyrelsen yrkade också bifall till en motion om en ny stor utredning om upphovsrätten.

Så Socialdemokraterna tycks vara på väg åt rätt håll, även om mycket naturligtvis återstår att göra. Piratpartiets framgångar har naturligtvis varit mycket viktiga för att få upp Socialdemokraternas ögon på integritetsproblematiken.

Om Socialdemokraterna fortsätter på den nu inslagna vägen så kanske det efter valet 2010 finns möjlighet att travestera Schiller: Piratpartiet har gjort sin plikt - Piratpartiet kan gå...

De just antagna texterna finns ännu inte på nätet.

S-kongressen och utrikespolitiken

Mona Sahlin har hittills haft en mycket bra kongress, där ledamöterna i nästan alla viktiga frågor slutit upp bakom hennes och partistyrelsens linje. I Expressen diskuterar jag vad det starka stödet för Mona Sahlin på kongressen betyder för valmanskårens bild av henne som ledare.

Ett område där det emellertid fortfarande råder osäkerhet kring Mona Sahlins ledarskap är utrikesfrågorna. I Mona Sahlins inledningsanförande till kongressen lyste de utrikespolitiska frågorna nästan helt med sin frånvaro. Två av de tyngre frågorna där Mona Sahlin och partistyrelsen fick kongressen emot sig rörde också utrikespolitiken. Kongressen röstade mot partistyrelsens vilja igenom att Socialdemokraterna skall arbeta för Sverige, EU och FN erkänner att det begicks ett folkmord på armenier i samband med 1:a världskriget, samt att Sverige driver på för att Västsahara skall erkännas som en självständig stat.

I Afghanistanfrågan röstade kongressen emot förslag om att Sverige skulle dra hem sina soldater. Men det blev en märklig Afghanistandebatt, där ”ta hem” eller ”stanna kvar” framställdes som de två enkla och enda politiska alternativen.

I frågan om nödvändigheten av ett FN-mandat vid militära interventioner samt om läget i Mellanöstern blev de antagna skrivningarna acceptabla – men de hade kunnat vara betydligt skarpare och tydligare. Som jag tidigare berättat (här och här) så var jag och Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen utomordentligt missnöjda med tidigare skrivningar om att kunna frångå kravet på FN-mandat. Vi har lagt ner stor möda och politisk kraft på att förändra formuleringarna och stärka kravet på FN-mandat vid militära interventioner. Delvis har våra mödor burit frukt - vi är därför stolta, men inte nöjda.

Partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin fick heller ingen plats i partiets Verkställande utskott (VU), vilket kan ge ett märkligt intryck av hur partiet egentligen prioriterar de internationella frågorna. Urban Ahlin var också partistyrelsens föredragande i de ovan nämnda frågorna om armeniska folkmordet och erkännandet av Västsahara, två viktiga frågor där kongressen körde över partistyrelsen. Nu tar Peter Hultqvist i stället plats i partiets VU. Peter Hultqvist har ett starkt engagemang i Mellanösternfrågorna, och har i motioner och interpellationer kritiserat utrikesminister Carl Bildt för att inte tillräckligt kraftfullt agera mot den israeliska bosättningspolitiken och det israeliska övervåldet under kriget i Gaza.

Jag undrar hur Mona Sahlin tänker hantera utrikesfrågorna i valrörelsen. Räknar hon med att Jan Eliasson är motiverad att där spela en central roll för att vid en valseger stå till förfogande för ytterligare en period som utrikesminister. Kommer Margot Wallström att vara spelbar i utrikesfrågorna?

Oavsett vilket bör Mona Sahlin själv ta ytterligare plats i utrikesdebatten. Visserligen är det sällan som utrikespolitiska frågor spelar någon avgörande roll i valkampanjer. Men en uttalad hållning och ett ledarskap i de utrikespolitiska frågorna är ett viktigt uttryck för det statsmannaskap som är nödvändigt för att styra ett land. Jag väntar därför med spänning och med förhoppning på Mona Sahlins utrikespolitiska linjetal.

Analys av Mona Sahlins tal till partikongressen

Mona Sahlins invigningstal på den Socialdemokratiska partikongressen i dag blev en markör av hur långt - eller hur kort - partiet har kommit i sitt pågående förändringsarbete.

Talet var genomarbetat och väl smitt. Ödmjukhet inför valförlusten 2006 och en visad övertygelse att ta tillbaka jobbfrågorna: Vi skall aldrig mer förlora initiativet när det gäller jobben. Betoning av gemenskapsvärden och frihetlighet: Vår utgångspunkt är att vi blir starkare tillsammans. Vi har en idé om hur samhället, det gemensamma, ska byggas. Inte för att styra människor - utan för att frigöra dem. Avståndstagande från varje form av samverkan med eller beroende av Sverigedemokraterna: Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande - aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång. Och det gäller också passivt inflytande.

Talet var mycket traditionellt och innehöll inga egentliga nyheter. Kongressen kan mycket väl bli en socialdemokratisk styrkedemonstration. Visst kommer partiledningen sannolikt att förlora någon eller några frågor. Men på det stora hela växer nu det interna stödet för partiledare Mona Sahlin. Och när det interna stödet växer så ökar också möjligheterna för Mona Sahlin att stärka sin ställning i väljaropinionen som helhet. (Jag kommenterar Aftonbladets dagsfärska undersökning om förtroendet för Mona Sahlin här.)

Noterbart är att de internationella frågorna nästan inte berördes alls i Mona Sahlins tal. Det är olyckligt, eftersom Mona Sahlin ännu inte hållit något utrikespolitiskt linjetal. Hennes trovärdighet som socialdemokratisk statsministerkandidat skulle otvivelaktigt stärkas om hon valde - eller förmådde - att ta ett steg fram i de internationella frågorna.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Det går att vinna 2010 års val på traditionell socialdemokratisk politik. Men för att behålla makten över valet 2014 och för att göra lika skarpa avtryck i 2000-talets svenska samhälle som Socialdemokraterna gjorde under 1900-talet krävs något ytterligare. Mona Sahlins tal - gediget och välformulerat - var ur det perspektivet mer ett tal för 2010 års valrörelse än för valet 2014.

Det må så vara. Bara inte hennes inledningsanförande till partikongressen 2013 också blir ett tal för valrörelsen 2010.

Jan Guillous makt och vanmakt

Avslöjandet att Jan Guillou i slutet av 1960-talet hade kontakter med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB förvånar mig inte. Jan Guillou har under sin långa och framgångsrika karriär ofta sökt sig till gråzonen mellan journalistik och politik. Han har inte nöjt sig med att skapa nyheter, han har också velat vara med och forma de politiska konsekvenserna av nyheterna.

Så berättar t ex Jan Guillou själv i sina kritikerrosade memoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv om hur han i juni 1973 på Operabaren i Stockholm kohandlade med Pierre Schori som då var medarbetare till Olof Palme i utrikespolitiska frågor. Kohandeln skall ha bestått i att Schori övertalades att gå med på att inte dementera en del uppgifter om svenskt spioneri mot Vietnam, mot att Guillou väntade med publiceringen till efter valet i september 1973.

Guillous kontakter med KGB var journalistiskt och politiskt omdömeslösa och oetiska. Däremot finns det inget i de framkomna uppgifterna som indikerar att Guillou skulle ha begått något lagbrott.

I debatten finns det förstås dem som tappar sinnet för proportioner och väljer att utnyttja affären för egna syften eller ge betalt för gammal ost. En sådan är förre IB-agenten Gunnar Ekberg som i dagens Aftonbladet får frågan vad han tycker om att Guillou gav information till KGB. Ekberg svarar: Jag tycker att det placerar honom i samma liga som två herrar med förnamnet Stig. (Wennerström respektive Bergling, min anmärkning.) Det kallas för landsförräderi.

Genom att på basis av de publicerade uppgifterna utpeka Jan Guillou som landsförrädare visar Gunnar Ekberg just den oaktsamhet med sanningen och oförmåga till besinning som präglade hela hans tid som agent i den olagliga underrättelseorganisationen IB, då han b la infiltrerade den svenska Palestinarörelsen. Om Gunnar Ekbergs verksamhet har jag skrivit utförligt i Säkerhetstjänstkommissionens expertrapport Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 (SOU 2002:95).

I den rapporten visas hur Gunnar Ekberg inte nöjde sig med att infiltrera och spionera på den svenska Palestinarörelsen, utan också tog på sig provokatörens roll - bl a genom att själv vid två olika tillfällen bombhota flygplan. Ekberg inrapporterade till IB också uppenbara skrönor, som t ex att Jan Guillou tillsammans med författaren Staffan Beckman vid ett möte på en Stockholmsrestaurang planerat attentat mot bl a synagogor, Judiska församlingen och en rekreationsplats för judiska barn vid Glemsta, nära Stockholm. Inför aktionerna skulle träningsläger upprättas vid den svenske nazistledaren Göran Assar Oredssons sommarställe¨"Björnidet" utanför Dals Ed, rapporterade Ekberg.

Ekberg gjorde heller ingen hemlighet om sina planer på att hetsa den svenska Palestinarörelsen till aktioner som skulle skada dess verksamhet. Så här skrev han t ex i en rapport från 1969, när han just infiltrerat Palestinakommittén: Palestinakommittén kommer att få en smärtsam födelse. Tror nog att jag skall göra allt för att den skall få vind i seglen så att den så snart som möjligt går ut och gör så grova propagandanummer som möjligt (helst flaggbränning). På så vis kommer den säkert att bli impopulär hos den breda allmänheten som jag inte tror har glömt antisemitismen för 25 år sedan.

Däremot borde förstås Jan Guillou av såväl etiska som strategiska skäl i sin bok ha berättat om sina kontakter med KGB. Då hade han helt sluppit den diskussion som nu pågår. Sanningen tenderar att hinna fatt oss alla, at the end of the day.

Jag kommenterar Jan Guillous KGB-kontakter i Expressen och i Aftonbladet.

Samkönade äktenskap? Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs!

I dag blev Svenska kyrkan blev den första större kyrkan i världen att välkomna äktenskap mellan människor av samma kön. Jag är stolt och glad att få tillhöra en kyrka som har den andliga och den politiska kraften att kunna ta detta steg.

Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet, Vänstern i Svenska kyrkan (Visk) och Öppen kyrka stödde förslaget. Bland dem som röstade emot återfanns Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, ett 20-tal moderater och Frimodig kyrka.

Beslutet var inte enkelt. Välkomnandet av samkönade äktenskap innebär stora utmaningar för Svenska kyrkan - både i det ekumeniska arbetet och i uppgiften att hålla samman en kyrka där en engagerad minoritet tog avstånd från beslutet.

Själv ser jag beslutet som en seger för kärleken. All kärlek är bra kärlek, skriver Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen i Manifest för kristen vänster. I Johannes första brev (1 Joh 4:16) sägs: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Kärlek kan aldrig vara fel - kärleken är en del av Gud. Det är omöjligt att tänka sig Gud utan kärlek och kärlek utan Gud. Därför är all kärlek bra kärlek.

En annan sak är hur vi som jordiska varelser väljer att reglera våra samlevnadsformer. Jag är trygg i min uppfattning att två vuxna människor som bekänner sin kärlek också skall få ingå äktenskap, och därför också väldigt glad över det beslut som kyrkomötet fattade i dag.

Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna

I dagens Aftonbladet antyder de rödgröna partierna att om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen så öppnas dörren för ett samarbete över blockgränserna. Under rubriken "Det kan bli en rödblå regering" säger t ex Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand: Om vi blir större än de andra är det logiskt att Centerpartiet och Folkpartiet öppnar upp för att bedriva samtal med oss.

Sverigedemokraterna kan gnugga händerna av förtjusning. Blocköverskridande samarbete är nämligen ett av de säkraste sätten att stärka stödet för ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna.

Det finns några enkla regler att hålla sig till för de etablerade partierna om de vill motverka att högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen. För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. Här riskerar de rödgröna partierna att spela Sverigedemokraterna i händerna genom att titt som tätt anklaga alliansregeringen för att vara otydliga i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna.

För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkruk. Invandringspolitik och integrationspolitik skall behandlas som vilka andra politiska sakområden som helt, oavsett högerpopulisternas önskemål. Här tycker jag att de etablerade partierna håller emot ganska bra. Jag blir dock bekymrad och nedstämd över Göran Hägglunds retorik, där han spelar upp en motsättning mellan "verklighetens folk" och den s k kultureliten. Det är en tankefigur som ligger otäckt nära Sverigedemokraternas sätt att se på världen, och uttrycket "verklighetens folk" (som en gång introducerades av Ny Demokrati) har också nu anammats av Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft. Det betyder att man skall ta en sakargumentation med Sverigedemokraterna i de kommunala och regionala organ där de vunnit mandat, men inte söka upp dem i TV-soffor eller nyhetsprogram. Här famlar de etablerade partierna. Maud Olofssons försök att "ta debatten" med Jimmie Åkesson i SVT:s Gomorron Sverige tidigare i dag gav ingen mersmak, om man säger så.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser. Sådana överenskommelser understödjer högerpopulisternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot "etablissemanget".

I övrigt tror jag att Jimmie Åkessons uppmärksammade artikel i Aftonbladet var ett av Sverigedemokraternas större strategiska misstag hittills. Diskussionen svänger, och Sverigedemokraternas högerextremistiska förflutna flyter upp till ytan. Vi får se om de etablerade partierna förmår hantera situationen på det sätt de enligt regelboken bör göra när de vill motverka Sverigedemokraternas strävan efter en riksdagsplats.

USA: Kvinnliga fångar fjättras vid förlossning

På en middag för en tid sedan fick jag frågan vilka som var de underligaste länder jag någonsin besökt. Efter en stunds eftertanke svarade jag: Albanien och USA. Svaret väckte en viss uppmärksamhet, och det var inte valet av Albanien som folk undrade över.

Det jag finner så underligt med USA är blandningen av å ena sidan moderniteten, värnandet av friheten och det starka rättighetstänkandet och å andra sidan barbariet (vilda västern-syndromet?) i form av t ex dödsstraff, tortyr av fångar och upprepade folkrättsbrott.

I går blev jag genom en artikel i International Herald Tribune medveten om ytterligare ett barbariskt inslag i det amerikanska samhällslivet. I nästan alla USA:s delstater är det tillåtet att fjättra gravida kvinnliga fångar i samband med att de föder barn. Nu har en federal domstol i Arkansas - med sex röster mot fem - funnit att fjättrandet av en kvinnlig fånge i samband med förlossning kan ha stridit mot den amerikanska konstitutionen.

Det aktulla fallet gäller Shawanna Nelson, som vid 29 års ålder och gravid i sjätte månaden år 2003 påbörjade ett fängelsestraff i Arkansas's McPherson Unit prison. Vid förlossningen fördes Shawanna Nelson till ett civilt sjukhus. Under de första timmarna av värkar var hennes ben ihopfjättrade, i ett senare skede fjättrades hennes ena ben i en säng och hennes andra ben i en rullstol. Shawanna Nelson vädjade om att hennes ben skulle göras fria, och förlossningsläkaren och två sjuksköterskor underströk hennes begäran. Men den ansvarige fängelsevakten vägrade.

Förlossningen med fjättrade ben gav Shawanna Nelson en permanent höftskade, avslitna magmuskler, ett navelsträngsbråck (?) ("umbilical hernia") som måste opereras samt svår ångest.

Shawanna Nelson var ingen våldsbenägen fånge. Hon var dömd för checkbedrägeri. Shawanna Nelson är heller inget isolerat fall. Fem procent av de kvinnliga fångarna i USA är gravida när de påbörjar sina fängelsestraff.

Utrikesminister Carl Bildt (M) har på senare tid fått skarp kritik för att han inte intresserar sig för kvinnors rättigheter i världen. Här finns en viktig fråga för honom att ändra på den bilden, genom att offentligt kritisera USA för deras sätt att behandla kvinnliga gravida fångar. Vill han? Kan han ? Törs han?

Om Sverigedemokraterna, blockpolitik och statsministerfrågan

Sverigedemokraterna genomför just nu sina s k landsdagar i Ljungbyhed utanför Klippan i Skåne. Men anledning av landsdagarna diskuterade statsvetaren Anders Widfeldt i Studio Ett:s 16-timma i dag fredag förutsättningarna för att Sverigedemokraterna skall nå framgång i valet 2010 (Widfeldt medverkar i slutet av inslaget).

Anders Widfeldt betonade den gamla statsvetenskapliga sanningen att blockpolitik där vänster står mot höger försvårar för högerpopulistiska partier att nå framgång och vinna en plats i parlamentet. Men Widfeldt gjorde en viktig precisering av denna sanning. Det räcker inte med att ett vänsterblock och ett högerblock står mot varandra i valkampanjen. Det avgörande är om väljarna uppfattar att det finns distinkta skillnader mellan dessa båda block.

Widfeldts analys innebär att om de etablerade partierna vill motverka en valframgång för Sverigedemokraterna så är det visserligen viktigt att alliansregeringen och de rödgröna går till val som två distinkta block. Men det är än viktigare att dessa två block inte tränger ihop sig i mitten, utan i stället verkligen var för sig täcker in såväl den vänstra som den högra delen av det politiska fältet. När valkampen nu sägs rikta in sig på de vankelmodiga mittenväljarna finns det onekligen en risk att de båda blocken lägger sig så nära varandra att det för många väljare blir svårt att se de avgörande skillnaderna.

Jag noterar också att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna pekar ut Mona Sahlin som den enda politiker de aldrig kommer att kunna stödja som statsministerkandidat. Om det säger jag bara en sak: Heja Mona!

Dawit Isaak och det anstötliga Svenska Fotbollförbundet

Svenska Fotbollförbundets disciplinnämnd har dömt Örgryte IS till böter om 10 000 kronor för att klubbens supportrar på en allsvensk fotbollsmatch visat upp en banderoll med texten Frige Dawit Isaak. I sin dom hänvisar disciplinnämnden till Elitfotbollmanualens kapitel 3, § 17, om anstötliga texter och symboler.

Att kräva frihet åt Dawit Isaak bedöms således vara anstötligt. Däremot är det fritt fram för storklubbarnas s k firmor som AIK:s Firman Boys eller IFK Göteborgs Wisemen att på läktarplats match efter match visa upp sina banderoller utan att Svenska Fotbollförbundet på något sätt betraktar det som anstötligt.

Likaså är det tillåtet för de politiska partierna att göra politisk reklam på arenorna, under förutsättning att de betalar fullt marknadspris. Jag antar att betalningen gör budskapet mindre anstötligt.

Och hur är det egentligen med Svenska Fotbollförbundets egna, förtjänstfulla aktioner för att motverka rasism inom fotbolls-Sverige? Är de inte också egentligen ett fall för disciplinnämnden och kapitel 3, § 17?

Jag kan förstå att det finns en oro för att politiska grupperingar skulle nyttja fotbollens offentlighet och publika sammanhang till att propagera för sin sak. Otäcka exempel kan hämtas från Italien, där närmast fascistiska grupperingar kidnappat delar av läktarkulturen. Men att stämpla en humanitär stödaktion för Dawit Isaak som anstötlig är ingenting annat än just - anstötligt.

Verklighetens folk sviker KD och Göran Hägglund

I dag presenterar Expressen den första större opinionsundersökningen sedan Göran Hägglund drog igång sin höstkampanj om kulturelitens förtryck av "verklighetens folk". Göran Hägglund har sällan eller aldrig synts i medierna så ofta som i samband med denna kampanj. Nyfikenheten har därför varit stor på hur väljaropinionen skulle reagera på kampanjen och på Hägglunds medieexponering. Skulle kampanjen slå an en ton i väljarkåren som innebar ökat stöd för Kristdemokraterna? Skulle mediexponeringen av Hägglund i sig bidra till att höja opinionsstödet för Kristdemokraterna?

En mätning är visserligen ingen mätning. Men resultatet måste ändå vara en besvikelse för Göran Hägglund och i stället sporra landets alla förskolelärare till att utveckla nya genusneutrala lekar. I Demoskops och Expressens mätning backar Kristdemokraterna med 0.4 procentenheter och hamnar under fyraprocentsspärren till riksdagen. Även Sverigedemokraterna backar och hamnar även de åter under fyraprocentsspärren. Sammantaget växer den rödgröna oppositionens övertag i opinionen till 6.7 procentenheter.

Sannolikheten tycks stor att teaterregissörernas samlade performance-vrål kommer att hålla Göran Hägglund vaken många, långa nätter fram till valet 2010.

Om Obama och fredspriset

Jag noterar den massiva kritiken på Twitter, Facebook och i bloggosfären mot Obamas fredspris. Själv säger jag: Obama bidrar till USA:s uttåg ur Irak, normaliserar relationerna till Ryssland och hävdar att upprättandet av en palestinsk stat ligger i USA:s nationella intresse. Han stänger Guantanamo och förbjuder tortyr. Han har förändrat tonen i det internationella samtalet. Ingen dålig meritlista på nio månader...

En Ängel har flugit hem

På bloggen BaraBen där jag regelbundet medverkar som skribent skrev jag tidigare i dag följande text om Bertil Gärtner:

Det finns många djur i Vår Herres Blåvita hage. En av de mer egensinniga Änglarna har nu lämnat oss. Förre biskopen i Göteborgs stift och hängivne Blåvitt-supportern Bertil Gärtner avled den 20 september 84 år gammal. Begravningen äger rum i morgon fredag den 9 oktober kl 10.00 i Göteborgs domkyrka.

Bertil Gärtner kommer av många främst att kommas ihåg för sitt enträgna och ihärdiga arbete mot att kvinnor skulle få vigas till präster. In i det sista slogs han för sin sak, och det var typiskt att han i sin sista kväll i livet, i ett inlägg på sin blogg, med kraft och frenesi manade sina läsare att i kyrkovalet dagen därpå lägga sin röst på den högst konservativa kyrkopolitiska gruppen Frimodig kyrka.

Men trots sin kyrkosyn var Bertil Gärtner ingen bakåtsträvare. Han slogs för fred och rättvisa, och han var en av dem som aktivt bidrog till att lansera den så kallade befrielseteologin i Sverige. Bertil Gärtners personliga engagemang i kampen mot diktaturerna i Latinamerika under 1970- och 1980-talet väckte stor uppmärksamhet.

I fråga om kyrkosyn är det inte mycket jag har gemensamt med Bertil Gärtner. Men för mig personifierar Bertil Gärtner ändå mycket av det som den Blåvita kulturen står för: en tilltro till den egna förmågan, kraften att även i motvind stå upp och enträget slåss för den sak man tror på, förmågan att gå vidare utan att gnälla eller klaga samt ett samhällsengagemang bortom den egna verksamhetssfären.

Visst har IFK Göteborg blivit en idrottsprofil och en kamrat fattigare. Men låt oss finna tröst i att arvet går vidare. När tidningen GT efter Bertil Gärtners dödsbud ringde upp nuvarande biskop i Göteborgs stift Carl Axel Aurelius för att få en kommentar om Bertil Gärtners bortgång hade biskop Aurelius inte tid till någon längre kommentar: Jag är precis på väg till IFK:s hemmamatch. Det hade Bertil gillat. Men jag kan säga att det inte var svårt att tycka om Bertil.

De jordiska Änglarna sörjer. Men deras himmelska kollegor gläds över att ha blivit en kamrat rikare.

Skuggbudgetarna och det rödgröna samarbetet

I dag presenterade de rödgröna oppositionspartierna sina alternativa budgetförslag. De borgerliga allianspartierna gör förstås allt för att lyfta fram de saker som de rödgröna inte är eniga om, för att därigenom framställa sig själva som betydligt mer regeringsdugliga. På motsvarande sätt lyfter de rödgröna gärna fram de saker de hittills har hunnit enas om, samtidigt som de poängterar att det kommer att finnas ett gemensamt valmanifest eller motsvarande när vi väl går in i 2010 års valrörelse.

Jag tillhörde ju dem som var skeptiska till idén om ett rödgrönt samarbete. Jag såg en risk i att mittenväljarna skulle välja bort Lars Ohly och i stället rösta borgerligt, samtidigt som en del vänsterpartister skulle känna sig obekväma i miljöpartiets sällskap och kanske välja soffan i stället. Framför allt hade jag svårt att se vilka nya väljargrupper som skulle kunna vinnas.

Men det gamla är historia och nu gillar jag läget. Insläppandet av Ohly i den politiska värmen gör det allt svårare för borgerligheten att skrämmas med kommunistspöket och miljöpartiets val- och opinionsframgångar sätter så här långt en vinnarstämpel på den rödgröna koalitionen.

Samarbetet mellan de rödgröna går hittills också över all förväntan. Ta till exempel utrikespolitiken - ett av de sakområden där jag trodde att det skulle bli svårast för partierna att komma överens. Men Lars Ohly har redan nu närmat sig S och MP genom att betona att det är ofruktbart att i dag driva utträdeskravet ur EU. MP har i sin tur närmat sig V genom att kräva att Sverige skall lämna Afghanistan. Urban Ahlin har uttalat sig i Mellanösternfrågorna på ett sätt som gör att det är svårt att skilja det han säger från det som företrädare för MP och V säger (med undantag för att åtminstone V ännu så länge förespråkar en bojkottlinje mot Israel).

När journalister nu frågar mig vilket område det blir svårast för de rödgröna att komma överens om får jag faktiskt tänka efter ganska länge. De största skillnaderna finns för tillfället nu nog i skattepolitiken - men jag har mycket svårt att se att det inte skulle gå att hitta rimliga kompromisser kring just skattefrågorna.

Jag har tidigare argumenterat för att den svåra uppgiften för Socialdemokraterna och de rödgröna inte blir att vinna valet 2010, utan att lyckas behålla makten 2014. Det tipset står kvar.

Jag kommenterar de rödgrönas alternativa budgetförslag i Expressen i dag.

Palestina - The Much Too Promised Land?

I går hade jag nöjet att i samband med förbundsstyrelsemöte med Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen samtala med Aaron David Miller, Mellanösternrådgivare åt sex amerikanska utrikesministrar under åren 1988-2003. I dag är Miller verksam vid Woodrow Wilson International Center for Scholars, Washington DC samt aktuell med boken The Much Too Promised Land: America's Elusive Search for Arab-Israeli Peace (Random House).

Miller är en utpräglad realpolitiker. Folkrätten är nog bra, tycktes han mena, så länge den inte står i vägen för vad som är politiskt lämpligt. Han uppskattade därför att den s k Goldstone-rapporten om främst Israels men även Hamas folkrättsbrott under kriget i Gaza i vintras inte sänds vidare till Säkerhetsrådet, utan åtminstone tillfälligt läggs i malpåse. Om en granskning av brott mot folkrätten står i vägen för ansträngningarna att blåsa liv i fredsprocessen så är det bättre att prioritera fredsprocessen, menade Miller. Jag har respekt för resonemanget, men ser också farorna i att påstådda folkrättsbrott inte prövas av domstol. En urholkad folkrätt öppnar dörren för barbariet. Dit vill jag inte.

I sin bok har Miller lagt stor kraft på att studera den judisk-israeliska lobbyns inflytande över amerikansk Mellanösternpolitik. Miller delar inte de amerikanska statsvetarna John Mearsheimers och Stephen Walts uppfattning - vilken de bl a formulerat i boken The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy (Farrar, Straus & Giroux) - att lobbyn hindrar USA från att föra en politik som bättre ligger i linje med den amerikanska nationen intresse. Lobbyn har inflytande i kongressen, menar Miller, men presidenten rår de inte på. Det är "bara" en fråga om att presidenten har kraft och förmåga att utöva ledarskap.

Miller är däremot mycket tydlig i sin kritik áv hur tidigare amerikanska administrationer ständigt i förväg förankrat sina förhandlingsutspel med Israel, men inte med palestinierna.

Angående Hamas menar Miller att de tre kriterier som den s k Kvartetten (USA, FN, EU, Ryssland) menar att organisationen måste uppfylla för att släppas in i den diplomatiska värmen (erkänna Israel, avsäga sig våldsanvändning, respektera tidigare ingångna överenskommelser) medvetet formulerats på ett sätt som gjorde det politiskt omöjligt för Hamas att acceptera dem. Miller menar i stället att Hamas borde integreras i PLO för att därefter politiskt (och kanske militärt?) "oskadliggöras". En befrielserörelse som PLO har inte råd med splittring - FNL i Vietnam eller FLN i Algeriet skulle aldrig accepterar något sådant, menade Miller.

Sammantaget var Miller pessimist om förutsättningarna för snabba framsteg i fredsprocessen. Så länge palestinierna är splittrade kan inga substantiella framsteg göras. Alla krafter måste därför sättas in på att återskapa den palestinska enigheten. Många aktörer i arabvärlden har redan försökt, utan att lyckas.

Men förtvivlan är förtryckets bästa vän. Hämta gärna mod ur boken 22 sömnlösa nätter. En bok om kriget i Gaza, vilken syftar till att synliggöra krigets vidrighet och samtidigt formulera konstruktiva lösningar på konflikten.

Svenska folket mer negativa till statlig övervakning

Frihetliga vindar blåser över Sverige. Förra året skakades regeringen Reinfeldt av FRA-upproret, där motståndet mot FRA-lagen och dess övervakningsmöjligheter överskred de politiska blockgränserna. Piratpartiets framgångar har sin grund i en politisk mobilisering i frågor kring integritet och frihet på nätet. Som nyvald partiordförande lyfte Mona Sahlin i sitt installationstal fram frihetsfrågorna, och vädjade till rörelsen om hjälp att formulera en röd frihetsvision.

Friihetsvindarna kommer också till uttryck i svenska folkets uppfattning om statens rätt att använda tvångsmedel gentemot sina medborgare. Med tvångsmedel avses åtgärder för att övervaka och kontrollera medborgarna, som t ex telefonavlyssning, post- och paketkontroll, åsiktsregistrering eller förbud mot demonstrationer och möten. Av tidigare ej publicerade resultat från den senaste SOM-undersökningen - som jag och Henrik Oscarsson i dag publicerar på DN Debatt - framgår att svenska folket under de senaste åren blivit mer negativt inställda till statens rätt att använda sådana tvångsmedel.

I 2008 års undersökning finns ett samband mellan partisympati och synen på tvångsmedel. Mest negativa till tvångsmedel är Vänsterpartister, Miljöpartister och Socialdemokrater, medan Centerpartister, Folkpartister, Moderater och Kristdemokrater är mer positiva.

Det är noterbart att Sverigedemokraterna – det parti som mest av alla misstror stat och etablissemang – också är det parti vars sympatisörer är klart mest positiva till att staten skall kunna använda tvångsmedel mot sina medborgare.

Just nu ser vi en politisk dragkamp om var frihetsfrågorna skall höra hemma i det ideologiska rummet. Frågor om medborgarrätt och motstånd mot statlig övervakning av medborgare har historiskt seglat under liberal flagg. Vänstern i Sverige har länge haft en hög trovärdighet i jämlikhetsfrågorna. Men i frihetsfrågorna har vänstern tvingats till defensiven. Det var ingen slump att Mona Sahlin i sitt installationstal vädjade om rörelsens stöd för att vinna tillbaka frihetsbegreppet från högern. I dag är det kanske inte främst de borgerliga allianspartierna utan främst uppstickaren Piratpartiet som varit framgångsrika i att mobilisera i frihetsfrågor.

Ur det perspektivet visar våra resultat på en intressant förändring. I 2002 års undersökning fanns det inget samband mellan vänster-högerideologi och inställning till tvångsmedel. Men i 2008 års undersökning uppträder ett svagt samband mellan vänsterideologi och en restriktiv inställning till tvångsmedel. I 2009 års Europaparlamentsval rekryterade Piratpartiet mycket riktigt fler väljare från vänster än från höger. Frågan är om vänstern håller på att rycka åt sig initiativet i frihetsfrågorna?

Fortfarande dominerar de traditionella vänster-högerfrågorna svensk politik, och det kommer de med all sannolikhet att göra även i valrörelsen 2010. Men frihetsfrågor går också att formulera i termer av vänster och höger. Vänster-högerdimensionen har historiskt haft en imponerande förmåga att absorbera nya politiska konfliktlinjer. Piratpartiet lär inte kunna räkna med samma walk over från de traditionella partiernas sida som Piraterna möttes av i Europavalet.

Tabellunderlag till undersökningen finns på Henrik Oscarssons blogg.