Socialdemokraterna får av allt att döma EU-skeptikern Marita Ulvskog som förstanamn på valsedeln till Europaparlamentsvalet i juni. Det är ett klokt beslut. Genom att låta en EU-skeptiker toppa listan minskar risken för att EU-kritiska socialdemokrater sneglar mot Junilistan och Sören Wibe eller stannar hemma på valdagen. Samtidigt är Marita Ulvskog tillräckligt politiskt klok för att inte skrämma bort några socialdemokratiska EU-entusiaster.
För övrigt står frågan i partiet inte längre för eller emot EU, utan hur socialdemokraterna kan formulera en vänsterpolitik inom EU. Jag tillhör ju dem som envist kritiserat mantrat att "EU måste enas", och har i stället drivit linjen att skiljelinjerna mellan vänster och höger inom EU måste synliggöras om väljarna skall förväntas engagera sig i Europavalen.
Nu är frågan vem som skall efterträda Marita Ulvskog som partisekreterare för socialdemokraterna. Den kommunikationella revolutionen och samhällets accelererande individualisering har försvagat banden mellan väljare och partier, och ställer de politiska partierna inför svåra utmaningar och krav på förnyelse. Uppdraget som partisekreterare för socialdemokraterna kräver en person med insikt om dessa nya politiska förutsättningar, men som samtidigt är klok nog att inte kasta ut barnet med badvattnet. Särskilt för socialdemokraterna är en stark partiorganisation av stor betydelse.
Så vem bör bli ny socialdemokratisk partisekreterare efter Marita Ulvskog? Ordet är fritt.
2008-09-30
2008-09-28
Tage Erlander - den otrygge landsfadern
På bokmässan har jag traditionellt inhandlat det senaste bandet (nummer nio) av Tage Erlanders dagboksanteckningar, som nu nått fram till år 1958.
Utgivningen av sonen Sven Erlander på Gidlunds förlag är en sann kulturgärning. Tage Erlanders mycket omfattande och personligt hållna anteckningar bidrar inte bara till ökad förståelse av efterkrigstidens svenska politiska historia, utan leder också läsaren nära de centrala politiska aktörerna under dessa år.
Dagboksanteckningarna visar med all önskvärd tydlighet på den oro och ängslan som konsekvent plågade den på ytan så trygge, landsfadersliknande statsministern. En usel nattsömn och förkylningar med slemklumpar och svår halsont är ständigt återkommande fenomen. Pessimismen regerar. På valdagen den 1 juni 1958 spår Erlander regeringens avgång, och när det visade sig att valet blev ett socialdemokratiskt segerval konstaterar han lakoniskt att: Ingen expert i hela landet kan ha kommit på den idén att tippa ett sådant valresultat.
Erlanders självkritik är legio och han vill för det mesta avgå. Sex veckor före valet 1958 övergår självkritiken nästan till självförakt, när han ser sig själv i partiets valfilm: Jag blev verkligt ledsen, när jag såg hur nervöst och fladdrande jag verkade när jag talade om tryggheten. Det var mina händer, som gav detta obehagliga intryck. Där de låg som väldiga klor på skrivbordet fingrande på en penna. (...) Trist att detta är alltså det intryck jag gjorde. Det är verkligen på tiden att partiet byter ledare fortast möjligt.
Tage Erlander kom att styra landet och det socialdemokratiska partiet ytterligare elva år.
Tage Erlander var aldrig känd för att grubbla särskilt mycket över andliga eller existentiella ting. Men efter en kväll i samvaro med förre statsrådet Nils Quensel - som under förödmjukande former 1951 fått avgå i samband med Kejneaffären och som borde vara en bruten man - imponerades Erlander av Quensels själsstyrka och jämvikt och konstaterade: Religionen måste ändå vara något sjusärdeles för sjusärdeles människor.
Utgivningen forsätter. Nästa år har vi kommit fram till 1959. Då har vi bl a Erlanders uppfattning om Hjalmarsonaffären att se fram emot.
Utgivningen av sonen Sven Erlander på Gidlunds förlag är en sann kulturgärning. Tage Erlanders mycket omfattande och personligt hållna anteckningar bidrar inte bara till ökad förståelse av efterkrigstidens svenska politiska historia, utan leder också läsaren nära de centrala politiska aktörerna under dessa år.
Dagboksanteckningarna visar med all önskvärd tydlighet på den oro och ängslan som konsekvent plågade den på ytan så trygge, landsfadersliknande statsministern. En usel nattsömn och förkylningar med slemklumpar och svår halsont är ständigt återkommande fenomen. Pessimismen regerar. På valdagen den 1 juni 1958 spår Erlander regeringens avgång, och när det visade sig att valet blev ett socialdemokratiskt segerval konstaterar han lakoniskt att: Ingen expert i hela landet kan ha kommit på den idén att tippa ett sådant valresultat.
Erlanders självkritik är legio och han vill för det mesta avgå. Sex veckor före valet 1958 övergår självkritiken nästan till självförakt, när han ser sig själv i partiets valfilm: Jag blev verkligt ledsen, när jag såg hur nervöst och fladdrande jag verkade när jag talade om tryggheten. Det var mina händer, som gav detta obehagliga intryck. Där de låg som väldiga klor på skrivbordet fingrande på en penna. (...) Trist att detta är alltså det intryck jag gjorde. Det är verkligen på tiden att partiet byter ledare fortast möjligt.
Tage Erlander kom att styra landet och det socialdemokratiska partiet ytterligare elva år.
Tage Erlander var aldrig känd för att grubbla särskilt mycket över andliga eller existentiella ting. Men efter en kväll i samvaro med förre statsrådet Nils Quensel - som under förödmjukande former 1951 fått avgå i samband med Kejneaffären och som borde vara en bruten man - imponerades Erlander av Quensels själsstyrka och jämvikt och konstaterade: Religionen måste ändå vara något sjusärdeles för sjusärdeles människor.
Utgivningen forsätter. Nästa år har vi kommit fram till 1959. Då har vi bl a Erlanders uppfattning om Hjalmarsonaffären att se fram emot.
2008-09-25
Fredrik Reinfeldts suck av lättnad
Överenskommelsen om FRA-lagen är en stor politisk framgång för Fredrik Reinfeldt. På oväntat kort tid har han lyckats få kritikerna bland de borgerliga riksdagsledamöterna att göra avkall på sina tidigare krav på en förutsättningslös parlamentarisk utredning och i stället räta in sig i ledet och öppet deklarera att de kommer att stödja regeringen i den avgörande omröstningen i riksdagen. Nu slipper Fredrik Reinfeldt av allt att döma konfronteras med det värsta av de tänkbara utfallen - ett voteringsnederlag i frågan med risk för påföljande regeringskris.
Visst har regeringen tvingats till långtgående eftergifter i sakfrågan. Men de FRA-kritiska ledamöternas snabba omsvängning innebär att deras framtida politiska trovärdighet naggas i kanten, för att uttrycka det milt. Främst tänker jag på Birgitta Ohlsson (fp) som avstod i omröstningen i juni, för att omedelbart därefter deklarera att hon ångrade sig och borde ha röstat nej och att hon ville ha en parlamentarisk utredning, för att i dag sluta upp bakom Fredrik Reinfeldt och lova att rösta ja till det nya förslaget. Så här sa Birgitta Ohlsson till Aftonbladet för några veckor sedan: – Man borde ta ett steg tillbaka och frysa diskussionen. Annars är det risk för att det blir ett hafsverk. Det går inte att lösa de här svåra tekniska problemen med en diskussion på bara några veckor. Sa någon hållningslöshet?
Protesterna mot lagen kommer att fortsätta, men glöden hos kritikerna riskerar att svalna när de inte längre har några allierade bland borgerliga riksdagsledamöter att hämta stöd från. Socialdemokraterna har genom Thomas Bodström lovat att riva upp lagen vid ett regeringsskifte, och kommer förstås att göra sitt bästa för att hålla liv i frågan. Men såvida inte någon tung remissinstans gör tummen ner är det nu uppförsbacke för de kritiker som vill rulla tillbaka processen till en parlamentarisk utredning.
Till viss del är skadan redan skedd för Fredrik Reinfeldt. Hans sätt att inledningsvis hantera frågan skadade bilden av hans regeringsduglighet. Fokus försvann från de frågor han hellre ville debattera. Han har tvingats till långtgående eftergifter i sakfrågan. Och trots dessa eftergifter har hans kader av unga liberaler i bloggvärlden stukats på ett sätt som gör dem mindre eller kanske t o m inte alls motiverade att arbeta för en borgerlig valseger 2010.
Men trots allt detta kan Fredrik Reinfeldt i kväll dra en lättnadens suck och känna att trycket på honom i FRA-frågan - åtminstone tillfälligt - lättat ordentligt.
Tillägg fredag 26 september: Jag kommenterar för TT det strategiska dilemma som nu uppstått för socialdemokraternas i FRA-frågan.
Visst har regeringen tvingats till långtgående eftergifter i sakfrågan. Men de FRA-kritiska ledamöternas snabba omsvängning innebär att deras framtida politiska trovärdighet naggas i kanten, för att uttrycka det milt. Främst tänker jag på Birgitta Ohlsson (fp) som avstod i omröstningen i juni, för att omedelbart därefter deklarera att hon ångrade sig och borde ha röstat nej och att hon ville ha en parlamentarisk utredning, för att i dag sluta upp bakom Fredrik Reinfeldt och lova att rösta ja till det nya förslaget. Så här sa Birgitta Ohlsson till Aftonbladet för några veckor sedan: – Man borde ta ett steg tillbaka och frysa diskussionen. Annars är det risk för att det blir ett hafsverk. Det går inte att lösa de här svåra tekniska problemen med en diskussion på bara några veckor. Sa någon hållningslöshet?
Protesterna mot lagen kommer att fortsätta, men glöden hos kritikerna riskerar att svalna när de inte längre har några allierade bland borgerliga riksdagsledamöter att hämta stöd från. Socialdemokraterna har genom Thomas Bodström lovat att riva upp lagen vid ett regeringsskifte, och kommer förstås att göra sitt bästa för att hålla liv i frågan. Men såvida inte någon tung remissinstans gör tummen ner är det nu uppförsbacke för de kritiker som vill rulla tillbaka processen till en parlamentarisk utredning.
Till viss del är skadan redan skedd för Fredrik Reinfeldt. Hans sätt att inledningsvis hantera frågan skadade bilden av hans regeringsduglighet. Fokus försvann från de frågor han hellre ville debattera. Han har tvingats till långtgående eftergifter i sakfrågan. Och trots dessa eftergifter har hans kader av unga liberaler i bloggvärlden stukats på ett sätt som gör dem mindre eller kanske t o m inte alls motiverade att arbeta för en borgerlig valseger 2010.
Men trots allt detta kan Fredrik Reinfeldt i kväll dra en lättnadens suck och känna att trycket på honom i FRA-frågan - åtminstone tillfälligt - lättat ordentligt.
Tillägg fredag 26 september: Jag kommenterar för TT det strategiska dilemma som nu uppstått för socialdemokraternas i FRA-frågan.
2008-09-21
Manifest för en kristen vänster!
Helgen har gått i den kristna vänsterns tecken.
Förbundsstyrelsemöte med Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen (bli gärna medlem), 80-årsjubileum med tidningen Broderskap (det är inte många veckotidningar i Sverige i dag som är 80 år - prenumerera gärna) samt distriktsledarsamling med Broderskapsrörelsen i syfte att på allvar påbörja arbetet med ett manifest för en kristen vänster.
Vi lever i en tid präglad av religionens återkomst i samhällslivet. Uttryck som att "religion skall vara en privatsak" eller "religion och politik hör inte ihop" har svårt att finna fäste i debatten. Att skilja mellan religion och politik är för mig som att försöka dra en linje i vatten - d v s en fåfäng sysselsättning. Eller som vi skriver i utkastet till manifestet: För den kristna vänstern utgör tron en inspiration till politisk handling. Tron övertygar oss om att människan är en gemenskapsvarelse, att varje människa ofrånkomligen är beroende av andra människor. Först när var och en ser sig själv och andra som unika individer beroende av varandra kan samhället omdanas i en riktning där människans frihet inte står i motsättning till jämlikhet och solidaritet.
Även vårt socialdemokratiska moderparti är med sin tid. Läs t ex gärna dokumentet "Politik och religion" från rådslagsgruppen "Vår värld", som visar på en förståelse av religionens betydelse bortom individen på ett sätt som inget annat parti (kristdemokraterna möjligen undantagna) förmår visa upp.
Manifest för en kristen vänster syftar förstås inte bara till att utmejsla vår egen identitet, utan också till att visa upp en kristen vänster som en politisk kraft, i polemik med såväl den kristna högern som med de religionsdöva ateisterna i förbundet Humanisterna. Religionens återkomst i samhällslivet och konflikten mellan kristen vänster - kristen höger uppmärksammas i tv-programmet Existens i SVT2 nu på tisdag 23 september kl 20.00, och där jag medverkar.
En kristen vänster står för öppenhet och bejakar alla sidor av mellanmänsklig samvaro som är ett uttryck för sann kärlek och som inte skadar någon. För oss är tron en glödande källa till hopp, mening och en väg till mänskligt växande och frigörelse. Vi vill med manifestets ord vara med och leda den mobilisering som syftar till att låta samhället impregneras av kärleksbudet. En aktiv politisk kamp för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet är bästa sättet att omsätta kärleksbudskapet från ord till handling.
Tillägg 1 oktober: Tillsammans med Anna Ardin och Peter Weiderud presenterar jag våra tankar om ett Manifest för en kristen vänster på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag.
Förbundsstyrelsemöte med Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen (bli gärna medlem), 80-årsjubileum med tidningen Broderskap (det är inte många veckotidningar i Sverige i dag som är 80 år - prenumerera gärna) samt distriktsledarsamling med Broderskapsrörelsen i syfte att på allvar påbörja arbetet med ett manifest för en kristen vänster.
Vi lever i en tid präglad av religionens återkomst i samhällslivet. Uttryck som att "religion skall vara en privatsak" eller "religion och politik hör inte ihop" har svårt att finna fäste i debatten. Att skilja mellan religion och politik är för mig som att försöka dra en linje i vatten - d v s en fåfäng sysselsättning. Eller som vi skriver i utkastet till manifestet: För den kristna vänstern utgör tron en inspiration till politisk handling. Tron övertygar oss om att människan är en gemenskapsvarelse, att varje människa ofrånkomligen är beroende av andra människor. Först när var och en ser sig själv och andra som unika individer beroende av varandra kan samhället omdanas i en riktning där människans frihet inte står i motsättning till jämlikhet och solidaritet.
Även vårt socialdemokratiska moderparti är med sin tid. Läs t ex gärna dokumentet "Politik och religion" från rådslagsgruppen "Vår värld", som visar på en förståelse av religionens betydelse bortom individen på ett sätt som inget annat parti (kristdemokraterna möjligen undantagna) förmår visa upp.
Manifest för en kristen vänster syftar förstås inte bara till att utmejsla vår egen identitet, utan också till att visa upp en kristen vänster som en politisk kraft, i polemik med såväl den kristna högern som med de religionsdöva ateisterna i förbundet Humanisterna. Religionens återkomst i samhällslivet och konflikten mellan kristen vänster - kristen höger uppmärksammas i tv-programmet Existens i SVT2 nu på tisdag 23 september kl 20.00, och där jag medverkar.
En kristen vänster står för öppenhet och bejakar alla sidor av mellanmänsklig samvaro som är ett uttryck för sann kärlek och som inte skadar någon. För oss är tron en glödande källa till hopp, mening och en väg till mänskligt växande och frigörelse. Vi vill med manifestets ord vara med och leda den mobilisering som syftar till att låta samhället impregneras av kärleksbudet. En aktiv politisk kamp för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet är bästa sättet att omsätta kärleksbudskapet från ord till handling.
Tillägg 1 oktober: Tillsammans med Anna Ardin och Peter Weiderud presenterar jag våra tankar om ett Manifest för en kristen vänster på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag.
2008-09-18
Tzipi Livni och fredsprocessen i Mellanöstern
Så har då Tzipi Livni valts till ny partiledare för det regerande Kadima-partiet i Israel. Segern var väntad, men blev betydligt mindre än vad opinionsundersökningarna och vallokalundersökningarna pekat på. Segermarginalen stannade vid 431 röster i förhållande till hennes huvudkonkurrent, Israels förre försvarsminister Shaul Mofaz. (Sammanlagt avgavs cirka 70 000 röster av Kadimas medlemmar.)
Tzipi Livni har nu 42 dagar på sig att sätta samman en ny koalitionsregering, annars blir det nyval. Kommer hon att lyckas? Ja, jag tror det. Både Kadima och arbetarpartiet Labour kommer att vara villiga att göra långtgående eftergifter i förhandlingarna med sin religiösa koalitionspartner Shas-partiet, för att undvika ett nyval där högerblocket Likud och dess ledare Benjamin Netanyahu av opinionsundersökningarna att döma skulle få överta regeringsmakten.
För Tzipli Livni och Kadima gäller frågan dessutom betydligt mer än att regera eller sitta i opposition. Kadima bildades för mindre än tre år sedan - i november 2005 - när Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon bröt sig ur Likud och öppnade eget. Flera ministrar och Knessetledamöter från främst Likud och Labour anslöt sig till det nya partiet. Men kort därefter - i januari 2006 - drabbades Sharon av en stroke, och han ligger sedan dess i ett komaliknande tillstånd.
Frågan är om Kadima som parti verkligen skulle överleva en period i opposition. Risken är stor att flera av partiets ledande företrädare skulle hoppa över till ett Likud i regeringsställning, alternativt till Labour som i så fall skulle ha möjligheter att vända sin nedåtgående trend.
Kadima är en konstlad skapelse. Dess grundare är borta, och det är inte säkert att det kommer att finnas ett tillräckligt stort politiskt utrymme för partiet att agera ifrån. Så lita på att Livni kommer att göra allt för att sy ihop en koalitionsregering.
I väntan på den står fredsprocessen och stampar. Den humanitära nöden i Gaza har idag ingen framträdande plats i mediernas nyhetsvärdering. Som den starkaste parten i konflikten har Israel också det största ansvaret för att åstadkomma en lösning. Tzipi Livni har sannolikt det politiska viljan att göra de nödvändiga eftergifterna. Frågan är om hon också har den politiska förmågan - eller om hon ens får chansen.
Tzipi Livni har nu 42 dagar på sig att sätta samman en ny koalitionsregering, annars blir det nyval. Kommer hon att lyckas? Ja, jag tror det. Både Kadima och arbetarpartiet Labour kommer att vara villiga att göra långtgående eftergifter i förhandlingarna med sin religiösa koalitionspartner Shas-partiet, för att undvika ett nyval där högerblocket Likud och dess ledare Benjamin Netanyahu av opinionsundersökningarna att döma skulle få överta regeringsmakten.
För Tzipli Livni och Kadima gäller frågan dessutom betydligt mer än att regera eller sitta i opposition. Kadima bildades för mindre än tre år sedan - i november 2005 - när Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon bröt sig ur Likud och öppnade eget. Flera ministrar och Knessetledamöter från främst Likud och Labour anslöt sig till det nya partiet. Men kort därefter - i januari 2006 - drabbades Sharon av en stroke, och han ligger sedan dess i ett komaliknande tillstånd.
Frågan är om Kadima som parti verkligen skulle överleva en period i opposition. Risken är stor att flera av partiets ledande företrädare skulle hoppa över till ett Likud i regeringsställning, alternativt till Labour som i så fall skulle ha möjligheter att vända sin nedåtgående trend.
Kadima är en konstlad skapelse. Dess grundare är borta, och det är inte säkert att det kommer att finnas ett tillräckligt stort politiskt utrymme för partiet att agera ifrån. Så lita på att Livni kommer att göra allt för att sy ihop en koalitionsregering.
I väntan på den står fredsprocessen och stampar. Den humanitära nöden i Gaza har idag ingen framträdande plats i mediernas nyhetsvärdering. Som den starkaste parten i konflikten har Israel också det största ansvaret för att åstadkomma en lösning. Tzipi Livni har sannolikt det politiska viljan att göra de nödvändiga eftergifterna. Frågan är om hon också har den politiska förmågan - eller om hon ens får chansen.
2008-09-15
Om partipiskor och FRA-lagen
Gårdagens Agenda var underhållnings-TV av bästa märke. Anna Hedenmo glänste i rollen som inkvisitor och de arma offren i form av moderaternas partisekreterare Per Schlingmann och folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag led alla helvetets kval när de försökte förklara hur värden som "högt i tak"och "värna individens frihet" var förenliga med Fredrik Reinfeldts offentliga näpsande av den unge FRA-kritiske m-riksdagsledamoten Karl Sigfrid: Vi har en i gruppen som pekar finger mot statsministern. (...) Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta mot en moderat statsminister? (...) Nu är det bara du kvar, Karl.
Jag har respekt för både Per Schlingmann och Erik Ullenhag. Men gårdagens tillställning var ingen av deras bättre dagar, för att uttrycka det milt...
Det hårda tonläget i moderaternas riksdagsgrupp förvånar inte. Sveriges variant av representativ demokrati där väljarna i huvudsak röstar på parti och inte på person förutsätter att partierna håller ihop inför omröstningarna. Bekymret är att banden mellan väljarna och partierna har börjat tunnas ut så mycket att partiernas legitimitet som representanter för väljarna ifrågasätts.
Partiernas legitimitet i förhållande till väljarna är fortfararande OK när det gäller vänster-högerfrågor. Men i den typen av frågor som berör integritet och makten över kunskapen är legitimiteten sämre. Det beror på att det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och att partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelning och Pirate Bays bilder på mördade barn är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Kring denna problematik rekommenderar jag följande text, samt min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer som utkommer på Hjalmarson & Högberg om några veckor.
Det finns en och annan politisk kommentator som tror att luften håller på att gå ur FRA-frågan. Det är en grov felbedömning. FRA-lagen är toppen på ett isberg och frågan är bara om partierna har lärt sig någor av Titanic.
Tillägg 16 september: Jag kommenterar FRA-frågan för Aftonbladet här.
Jag har respekt för både Per Schlingmann och Erik Ullenhag. Men gårdagens tillställning var ingen av deras bättre dagar, för att uttrycka det milt...
Det hårda tonläget i moderaternas riksdagsgrupp förvånar inte. Sveriges variant av representativ demokrati där väljarna i huvudsak röstar på parti och inte på person förutsätter att partierna håller ihop inför omröstningarna. Bekymret är att banden mellan väljarna och partierna har börjat tunnas ut så mycket att partiernas legitimitet som representanter för väljarna ifrågasätts.
Partiernas legitimitet i förhållande till väljarna är fortfararande OK när det gäller vänster-högerfrågor. Men i den typen av frågor som berör integritet och makten över kunskapen är legitimiteten sämre. Det beror på att det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och att partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelning och Pirate Bays bilder på mördade barn är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Kring denna problematik rekommenderar jag följande text, samt min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer som utkommer på Hjalmarson & Högberg om några veckor.
Det finns en och annan politisk kommentator som tror att luften håller på att gå ur FRA-frågan. Det är en grov felbedömning. FRA-lagen är toppen på ett isberg och frågan är bara om partierna har lärt sig någor av Titanic.
Tillägg 16 september: Jag kommenterar FRA-frågan för Aftonbladet här.
2008-09-12
Om mordet på Folke Bernadotte
Freden är avlägsen i Mellanöstern. Israel och USA inväntar maktskifte - med ny premiärminister i Israel och ny president i USA. Israels blockad av Gaza och omvärldens isolering av Hamas förstärker den politiska extremismen bland palestinierna och försvårar därigenom den försoning mellan Hamas och Fatah som är en nödvändig förutsättning för reella framsteg i fredsprocessen. I en intervju i den israeliska dagstidningen Haaretz säger den palestinske presidenten Mahmoud Abbas att Al Qaida växer i styrka i de palestinska områdena.
Som en påminnelse om konfliktens långa historiska tragik uppmärksammas på onsdag den 17 september 60-årsminnet av mordet på den svenske FN-medlaren greve Folke Bernadotte . Mordet utfördes av den judiska organisationen LEHI, med kopplingar till dagens Likud-parti i Israel. En anledning till mordet var att den plan som Bernadotte skulle presentera inför FN ansågs missgynna Israels intressen. LEHI betraktade Bernadotte som en anti-sionist som gick den brittiska regeringens ärenden.
Mordet - som aldrig klarades upp - fick långtgående konsekvenser för de svensk-israeliska relationerna. Sverige dröjde ända till 1950 med att erkänna Israel, eftersom man menade att den judiska staten inte lagt ned tillräcklig kraft på att efterspana mördarna. Under de år på 1980- och 1990-talet då Yitzhak Shamir från Likud var premiärminister i Israel var besöksutbyte på högsta politiska nivå mellan Sverige och Israel uteslutet. Yitzhak Shamir tillhörde LEHI:s allra högsta ledning när organisationen planerade mordet på Folke Bernadotte.
Folke Bernadotte var brorson till den svenske kungen Gustav V. Vid begravningen av Olof Palme 1986 visade det svenska hovet att mordet på Folke Bernadotte var långtifrån glömt. Olof Palme hade ju också fungerat som FN-medlare i Mellanöstern - i kriget mellan Iran och Irak. Vid begravningen representerades det israeliska arbetarpartiet av Shimon Peres. När Shimon Peres skakade hand med kung Carl XVI Gustaf hälsade den svenske kungen honom med orden: Låt oss inte glömma att Olof Palme var den andre svenske medlaren i Mellanöstern som föll offer för en mördares kulor. Incidenten rapporterades i den israeliska dagstidningen Jerusalem Post, men har inte uppmärksammats i svensk press.
I dag kom förstakorrekturet till boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan som jag editerar tillsammans med Broderskapsrörelsens internationella sekreterare Ulf Carmesund och som utkommer om någon månad på Hjalmarson & Högberg förlag. Inlagan såg väldigt fin ut och bland författarna återfinns Evert Svensson, Göran Holmberg, Thomas Hammarberg, Pierre Schori och Ann Linde. Jag garanterar att den kommer att väcka debatt.
Som en påminnelse om konfliktens långa historiska tragik uppmärksammas på onsdag den 17 september 60-årsminnet av mordet på den svenske FN-medlaren greve Folke Bernadotte . Mordet utfördes av den judiska organisationen LEHI, med kopplingar till dagens Likud-parti i Israel. En anledning till mordet var att den plan som Bernadotte skulle presentera inför FN ansågs missgynna Israels intressen. LEHI betraktade Bernadotte som en anti-sionist som gick den brittiska regeringens ärenden.
Mordet - som aldrig klarades upp - fick långtgående konsekvenser för de svensk-israeliska relationerna. Sverige dröjde ända till 1950 med att erkänna Israel, eftersom man menade att den judiska staten inte lagt ned tillräcklig kraft på att efterspana mördarna. Under de år på 1980- och 1990-talet då Yitzhak Shamir från Likud var premiärminister i Israel var besöksutbyte på högsta politiska nivå mellan Sverige och Israel uteslutet. Yitzhak Shamir tillhörde LEHI:s allra högsta ledning när organisationen planerade mordet på Folke Bernadotte.
Folke Bernadotte var brorson till den svenske kungen Gustav V. Vid begravningen av Olof Palme 1986 visade det svenska hovet att mordet på Folke Bernadotte var långtifrån glömt. Olof Palme hade ju också fungerat som FN-medlare i Mellanöstern - i kriget mellan Iran och Irak. Vid begravningen representerades det israeliska arbetarpartiet av Shimon Peres. När Shimon Peres skakade hand med kung Carl XVI Gustaf hälsade den svenske kungen honom med orden: Låt oss inte glömma att Olof Palme var den andre svenske medlaren i Mellanöstern som föll offer för en mördares kulor. Incidenten rapporterades i den israeliska dagstidningen Jerusalem Post, men har inte uppmärksammats i svensk press.
I dag kom förstakorrekturet till boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan som jag editerar tillsammans med Broderskapsrörelsens internationella sekreterare Ulf Carmesund och som utkommer om någon månad på Hjalmarson & Högberg förlag. Inlagan såg väldigt fin ut och bland författarna återfinns Evert Svensson, Göran Holmberg, Thomas Hammarberg, Pierre Schori och Ann Linde. Jag garanterar att den kommer att väcka debatt.
2008-09-09
Vill socialdemokratin verkligen överge kravet på FN-mandat?
Socialdemokraterna presenterar nu under samlingsnamnet "En rättvis värld är möjlig" två delrapporter från rådslagsgruppen Vår värld: En modern säkerhetspolitik respektive Mänskliga rättigheter och folkrätt. Jag noterar särskilt att rapporten En modern säkerhetspolitik anför en kraftfull argumentation för en fortsatt svensk militär alliansfrihet.
Men en formulering (s 7 i båda rapporterna) ger anledning till oro. Rådslagsgrupen föreslår en skrivning som innebär att Sverige skall överge kravet på FN-mandat vid militär intervention i internationella konflikter. Så här står det: Vid extrema nödsituationer och där säkerhetsrådet är blockerat kan därför annat mandat i enlighet med FN-stadgans principer ge stöd till en fredsbevarande insats.
Smaka på den! Jag är säker på att ingen annan enskild formulering i de båda rapporterna har utformats med en sådan omsorg som just denna. Ändå är den ett misslyckande, och jag är uppriktigt besviken över att så många välrenommerade och kompetenta personer valt att sätta sitt namn bakom den.
För vad står det egentligen? Rapporten åberopar ett "annat mandat" än säkerhetsrådet. Vad är det för mandat som åsyftas? Är det ett mandat genom ett EU-beslut? Eller en grupp stater som går samman, såsom den USA-ledda koalitionen i Irak? Eller en enskild stat som säger sig vilja förhindra ett folkmord, såsom Rysslands militära agerande i Georgien?
Mandatet skall vara "i enlighet med FN-stadgans principer". Men vem skall ha makten och rätten att avgöra om mandatet verkligen är i enlighet med FN-stadgans principer? FN-stadgan måste ju som all lag tolkas, och om inte säkerhetsrådet skall tolka den, vem skall då göra det? Skall den tolkas genom ett EU-beslut? Eller en grupp stater som går samman, såsom den USA-ledda koalitionen i Irak? Eller en enskild stat som säger sig vilja förhindra ett folkmord, såsom Rysslands militära agerande i Georgien? Samma resonemang kan föras om vem som skall ha rätt att avgöra om det verkligen föreligger en "extrem nödsituation".
Med rapportens formulering kan således USA lätt legitimera sitt angrepp på Irak och Ryssland lika lätt sitt agerande i Georgien. Formuleringen öppnar för stormaktspolitik och sänker tröskeln till militär våldsanvändning.
Nöd bryter alltid rätt. Men det går inte att i förväg ge carte blanche åt potentiella lagbrytare som åberopar en nödsituation för att nå sina maktpolitiska mål.
Formuleringen bör därför förändras och inte bli socialdemokratisk politik. Rapporterna skall diskuteras inom partiet under hösten 2008. Det är viktigt att alla goda krafter hjälps åt i arbetet att sprida insikt om formuleringens problem i god tid inför kongressen 2009.
Men en formulering (s 7 i båda rapporterna) ger anledning till oro. Rådslagsgrupen föreslår en skrivning som innebär att Sverige skall överge kravet på FN-mandat vid militär intervention i internationella konflikter. Så här står det: Vid extrema nödsituationer och där säkerhetsrådet är blockerat kan därför annat mandat i enlighet med FN-stadgans principer ge stöd till en fredsbevarande insats.
Smaka på den! Jag är säker på att ingen annan enskild formulering i de båda rapporterna har utformats med en sådan omsorg som just denna. Ändå är den ett misslyckande, och jag är uppriktigt besviken över att så många välrenommerade och kompetenta personer valt att sätta sitt namn bakom den.
För vad står det egentligen? Rapporten åberopar ett "annat mandat" än säkerhetsrådet. Vad är det för mandat som åsyftas? Är det ett mandat genom ett EU-beslut? Eller en grupp stater som går samman, såsom den USA-ledda koalitionen i Irak? Eller en enskild stat som säger sig vilja förhindra ett folkmord, såsom Rysslands militära agerande i Georgien?
Mandatet skall vara "i enlighet med FN-stadgans principer". Men vem skall ha makten och rätten att avgöra om mandatet verkligen är i enlighet med FN-stadgans principer? FN-stadgan måste ju som all lag tolkas, och om inte säkerhetsrådet skall tolka den, vem skall då göra det? Skall den tolkas genom ett EU-beslut? Eller en grupp stater som går samman, såsom den USA-ledda koalitionen i Irak? Eller en enskild stat som säger sig vilja förhindra ett folkmord, såsom Rysslands militära agerande i Georgien? Samma resonemang kan föras om vem som skall ha rätt att avgöra om det verkligen föreligger en "extrem nödsituation".
Med rapportens formulering kan således USA lätt legitimera sitt angrepp på Irak och Ryssland lika lätt sitt agerande i Georgien. Formuleringen öppnar för stormaktspolitik och sänker tröskeln till militär våldsanvändning.
Nöd bryter alltid rätt. Men det går inte att i förväg ge carte blanche åt potentiella lagbrytare som åberopar en nödsituation för att nå sina maktpolitiska mål.
Formuleringen bör därför förändras och inte bli socialdemokratisk politik. Rapporterna skall diskuteras inom partiet under hösten 2008. Det är viktigt att alla goda krafter hjälps åt i arbetet att sprida insikt om formuleringens problem i god tid inför kongressen 2009.
2008-09-07
Ny bok om Sverige under kalla kriget!
Under drygt tio års tid har jag tillsammans med historieprofessorerna Alf W Johansson (Södertörns högskola) och Karl Molin (Stockholms universitet) varit ansvarig för forskningsprogrammet Sverige under kalla kriget (SUKK). Forskningsprogrammet, som finansierats av Riksbankens Jubileumsfond, har organiserats som ett ämnesöverskridande nationellt nätverk mellan i första hand historiker och statsvetare. Sammantaget har programmet publicerat ett 40-tal böcker och forskningsrapporter. Nu utkommer den sammanfattande och syntetiserande slutvolymen Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget (Santérus förlag, 2008). Tillsammans med Alf W Johansson och Karl Molim presenterar jag boken på DN Debatt i dag.
Det har varit fantastiskt roligt att vara med på den resa som projektet inneburit, och oerhört lärande och stimulerande att samarbeta med historiker. Skillnaden mellan samhällsvetare och historiker beskrivs ibland som att samhällsvetaren likt en örn flyger högt på himlen och därigenom kan identifiera mönster och sammanhang i landskapet nedan. Historikern går i stället som ett tryffelsvin med nosen mot jorden för att leta fram godbitar.
Jämförelsen är elak mot både samhällsvetare och historiker. Samhällsvetarna anklagas i jämförelsen för att nonchalera de enskildheter som tillsammans skapar mening. Historikerna anklagas för att fastna i detaljer och därigenom inte kunna se helheter.
Under 1960-talet förändrades den svenska utrikespolitiken dramatiskt. Från krigsslutet 1945 hade den svenska utrikespolitiken präglats av återhållsamhet och försiktighet. Under Östen Undéns ledning hade Sverige strävat efter att, inom maktbalansens gränser, göra Norden till ett lågspänningsområde och stärka folkrätten. Svensk utrikespolitik hade, trots den militära alliansfriheten, inte nämnvärt avvikit från övriga väststaters. Men under namnet ”aktiv utrikespolitik” började Sverige under 1960-talet föra en politik som i stället kännetecknades av ett självständigt ställningstagande i opinionsbildningen. Sverige kritiserade offentligt såväl väst- som öststater, och uttalade sin solidaritet med länderna i tredje världen. Olof Palme fick genom sin starka kritik av USA:s krig i Vietnam symbolisera mycket av den nya svenska politiken. Konfrontationen kulminerade när USA under åren 1973-1974 beslöt att frysa sina diplomatiska förbindelser med Sverige.
Från Undénlinjens maktbalans till Palmelinjens världssamvete – hur kunde det gå så? I boken visar vi bl a hur den aktiva svenska utrikespolitiken från Olof Palmes tid kan tolkas som en strävan att hantera tre konfliktlinjer av betydelse för Sveriges utrikespolitik, nämligen konflikterna mellan nationell suveränitet och internationellt beroende, mellan ideologisk västvänlighet och säkerhetspolitisk alliansfrihet samt mellan demokratisk öppenhet och militär beredskap.
Den aktiva utrikespolitiken fyllde funktionen att minska spänningen på respektive konfliktlinje. När nord–syddimensionen fördes in i politiken öppnades ett sammanhang där Sverige hade helt andra möjligheter att spela en självständig roll än i konflikten mellan öst och väst. Drömmen om att spela en roll i världspolitiken hade funnits också vid andra världskriget slut. Då hade det handlat om snart förflyktigade förhoppningar om att bygga broar mellan öst och väst. Nu handlade det i stället om att försvara de små nationernas rätt mot stormakterna och att öka engagemanget i Tredje världens problem. Palmelinjens aktivism innebar att Sverige trots sitt militärpolitiska beroende av väst kunde skapa sig en egen profil. Det bidrog till att stärka neutralitetspolitikens trovärdighet och till att mildra konflikten mellan nationell suveränitet och internationellt beroende.
Den aktiva utrikespolitiken och inte minst stödet till tredje världen innebar också att den svenska neutralitetspolitiken kunde förknippas med något annat än självgod isolering. Neutralitetslinjen innebar, enligt regeringens synsätt, en politisk möjlighet och en moralisk förpliktelse att lämna ett bidrag till fred och utveckling. Engagemanget i internationella rättvisefrågor var ett svar till dem som menade att Sverige, genom att stå utanför det västliga försvarssamarbetet, svek centrala värden i svensk och västerländsk politisk kultur. Den aktiva utrikespolitiken bidrog till att stärka den svenska neutralitetspolitikens moraliska och ideologiska legitimitet och till att konflikten mellan Sveriges ideologiska västvänlighet och Sveriges säkerhetspolitiska alliansfrihet blev något lättare att hantera.
Neutralitetspolitikens grundvalar omfattades av partipolitisk enighet; om de öppet kritiserades av ledande politiker skulle neutralitetsavsiktens trovärdighet undergrävas. Med den aktiva utrikespolitiken infördes ett nytt viktigt element i den svenska politiken som inte var underkastat samma restriktioner. Regeringens uppfattning i internationella rättvisefrågor kunde öppet kritiseras utan att den svenska neutralitetspolitiken sattes i fråga. Och om Sverige offentligt och på ideologisk grund kunde kritisera stater i omvärlden blev det inte heller rimligt att förvänta sig total partipolitisk enighet på hemmaplan. Den aktiva utrikespolitiken skapade därmed ett fält inom utrikespolitiken där debatten kunde släppas loss. Konflikten mellan demokratisk öppenhet och nationell beredskap kunde åtminstone tillfälligt skylas.
I boken tar vi också avstånd från den s k Neutralitetspolitikkommissionens uppmärksammade utpekande från 1994 av Tage Erlander för att han skulle ha farit med osanning i riksdagen 1959, då han debatterade Sveriges fredstida samverkan med västmakterna med dåvarande högerledaren Jarl Hjalmarson.
Så boken kommer att stimulera till fortsatt debatt! Ett tillfälle blir onsdagen den 8 oktober kl 18.00 på ABF på Sveavägen 41 i Stockholm.
Tillägg 12 september: Den intresserade kan höra mig och Alf W Johansson samtala om boken tillsammans med John Chrispinsson i Historiska klubben i P 1 i dag.
Det har varit fantastiskt roligt att vara med på den resa som projektet inneburit, och oerhört lärande och stimulerande att samarbeta med historiker. Skillnaden mellan samhällsvetare och historiker beskrivs ibland som att samhällsvetaren likt en örn flyger högt på himlen och därigenom kan identifiera mönster och sammanhang i landskapet nedan. Historikern går i stället som ett tryffelsvin med nosen mot jorden för att leta fram godbitar.
Jämförelsen är elak mot både samhällsvetare och historiker. Samhällsvetarna anklagas i jämförelsen för att nonchalera de enskildheter som tillsammans skapar mening. Historikerna anklagas för att fastna i detaljer och därigenom inte kunna se helheter.
Under 1960-talet förändrades den svenska utrikespolitiken dramatiskt. Från krigsslutet 1945 hade den svenska utrikespolitiken präglats av återhållsamhet och försiktighet. Under Östen Undéns ledning hade Sverige strävat efter att, inom maktbalansens gränser, göra Norden till ett lågspänningsområde och stärka folkrätten. Svensk utrikespolitik hade, trots den militära alliansfriheten, inte nämnvärt avvikit från övriga väststaters. Men under namnet ”aktiv utrikespolitik” började Sverige under 1960-talet föra en politik som i stället kännetecknades av ett självständigt ställningstagande i opinionsbildningen. Sverige kritiserade offentligt såväl väst- som öststater, och uttalade sin solidaritet med länderna i tredje världen. Olof Palme fick genom sin starka kritik av USA:s krig i Vietnam symbolisera mycket av den nya svenska politiken. Konfrontationen kulminerade när USA under åren 1973-1974 beslöt att frysa sina diplomatiska förbindelser med Sverige.
Från Undénlinjens maktbalans till Palmelinjens världssamvete – hur kunde det gå så? I boken visar vi bl a hur den aktiva svenska utrikespolitiken från Olof Palmes tid kan tolkas som en strävan att hantera tre konfliktlinjer av betydelse för Sveriges utrikespolitik, nämligen konflikterna mellan nationell suveränitet och internationellt beroende, mellan ideologisk västvänlighet och säkerhetspolitisk alliansfrihet samt mellan demokratisk öppenhet och militär beredskap.
Den aktiva utrikespolitiken fyllde funktionen att minska spänningen på respektive konfliktlinje. När nord–syddimensionen fördes in i politiken öppnades ett sammanhang där Sverige hade helt andra möjligheter att spela en självständig roll än i konflikten mellan öst och väst. Drömmen om att spela en roll i världspolitiken hade funnits också vid andra världskriget slut. Då hade det handlat om snart förflyktigade förhoppningar om att bygga broar mellan öst och väst. Nu handlade det i stället om att försvara de små nationernas rätt mot stormakterna och att öka engagemanget i Tredje världens problem. Palmelinjens aktivism innebar att Sverige trots sitt militärpolitiska beroende av väst kunde skapa sig en egen profil. Det bidrog till att stärka neutralitetspolitikens trovärdighet och till att mildra konflikten mellan nationell suveränitet och internationellt beroende.
Den aktiva utrikespolitiken och inte minst stödet till tredje världen innebar också att den svenska neutralitetspolitiken kunde förknippas med något annat än självgod isolering. Neutralitetslinjen innebar, enligt regeringens synsätt, en politisk möjlighet och en moralisk förpliktelse att lämna ett bidrag till fred och utveckling. Engagemanget i internationella rättvisefrågor var ett svar till dem som menade att Sverige, genom att stå utanför det västliga försvarssamarbetet, svek centrala värden i svensk och västerländsk politisk kultur. Den aktiva utrikespolitiken bidrog till att stärka den svenska neutralitetspolitikens moraliska och ideologiska legitimitet och till att konflikten mellan Sveriges ideologiska västvänlighet och Sveriges säkerhetspolitiska alliansfrihet blev något lättare att hantera.
Neutralitetspolitikens grundvalar omfattades av partipolitisk enighet; om de öppet kritiserades av ledande politiker skulle neutralitetsavsiktens trovärdighet undergrävas. Med den aktiva utrikespolitiken infördes ett nytt viktigt element i den svenska politiken som inte var underkastat samma restriktioner. Regeringens uppfattning i internationella rättvisefrågor kunde öppet kritiseras utan att den svenska neutralitetspolitiken sattes i fråga. Och om Sverige offentligt och på ideologisk grund kunde kritisera stater i omvärlden blev det inte heller rimligt att förvänta sig total partipolitisk enighet på hemmaplan. Den aktiva utrikespolitiken skapade därmed ett fält inom utrikespolitiken där debatten kunde släppas loss. Konflikten mellan demokratisk öppenhet och nationell beredskap kunde åtminstone tillfälligt skylas.
I boken tar vi också avstånd från den s k Neutralitetspolitikkommissionens uppmärksammade utpekande från 1994 av Tage Erlander för att han skulle ha farit med osanning i riksdagen 1959, då han debatterade Sveriges fredstida samverkan med västmakterna med dåvarande högerledaren Jarl Hjalmarson.
Så boken kommer att stimulera till fortsatt debatt! Ett tillfälle blir onsdagen den 8 oktober kl 18.00 på ABF på Sveavägen 41 i Stockholm.
Tillägg 12 september: Den intresserade kan höra mig och Alf W Johansson samtala om boken tillsammans med John Chrispinsson i Historiska klubben i P 1 i dag.
2008-09-04
Heder åt folkpartiet!
Heder åt folkpartiet? Ja, kära läsare, ni läste faktiskt rätt. Skälet till mitt glada utrop är att folkpartiets idrottspolitiske talesman Hans Backman i dag kräver att det anslag som regeringen årligen ger till Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) skall stoppas. Orsaken är bland annat att SOK genom sitt agerande i samband med OS i Peking inte stått upp för alla idrottares rätt till yttrandefrihet samt att SOK visat att de inte har nått den demokratiska mognad som kan krävas av en organisation som får stöd direkt från samhället (SvD 4/9, ännu ej på nätet). I stället skall Riksidrottsförbundet (RF) få fördela anslaget om 40 miljoner kronor.
Jag har på denna blogg tidigare kritiserat just den olypmpiska rörelsens brist på demokratisk komptenes och politisk mognad och efterlyst en skarpare medial granskning hur SOK:s ordförande Stefan Lindeberg och generalsekreterare Gunilla Lindberg sköter sina uppdrag. Jag är besviken på många medier, men gläds varje gång folkpartiet visar att det åtminstone finns en strimma socialliberalism kvar i partiet.
Ett sant socialliberalt parti vore en välsignelse för svensk politik.
Jag har på denna blogg tidigare kritiserat just den olypmpiska rörelsens brist på demokratisk komptenes och politisk mognad och efterlyst en skarpare medial granskning hur SOK:s ordförande Stefan Lindeberg och generalsekreterare Gunilla Lindberg sköter sina uppdrag. Jag är besviken på många medier, men gläds varje gång folkpartiet visar att det åtminstone finns en strimma socialliberalism kvar i partiet.
Ett sant socialliberalt parti vore en välsignelse för svensk politik.
2008-09-03
Halvtid med den borgerliga alliansregeringen
Läget i halvtid för den borgerliga alliansregeringen kunde knappast vara så mycket sämre. I de senaste opinionsundersökningarna kvarstår oppositionens rekordstora överläge på omkring 17 procentenheter, och såväl kristdemokraterna som sverigedemokraterna ligger under fyraprocentsspärren. Det har aldrig tidigare hänt att en sittande regering hämtat upp ett så stort opinionsunderläge två år före ett val, och det skall mycket till om det skall hända just den här gången.
Regeringen måste vara oerhört frustrerad och besviken. Faktum är ju att regeringen har genomfört just den politik man gick till val på att genomföra. Vallöftena har hållits och under regeringens första år pekade de flesta ekonomiska kurvor uppåt. Hur kan då väljarna så snabbt vända regeringen ryggen?
Valundersökningarna vid Göteborgs universitet har visat att en viktig anledning till den borgerliga valsegern 2006 var en trötthet hos väljarna på socialdemokratin. Det fanns en vilja att straffa socialdemokraterna genom att rösta bort partiet från regeringsmakten. Valresultatet kan därför tolkas som mera en röstning mot socialdemokraterna än för en borgerlig regeringspolitik.
Bortröstningen av socialdemokraterna följdes av Göran Perssons avgång och socialdemokratiska rådslag. Rådslagsprocessen har inneburit att den socialdemokratisk politiken osynliggjorts inför väljarna - politiken håller ju fortfarande på att utformas. Ur ett opinionsperspektiv har det varit lysande. Eftersom det finns så många frågetecken om den kommande socialdemokratiska politiken har väljarna varken kunnat eller behövt ta ställning till den. I stället har allt fokus riktats mot den borgerliga alliansregeringen. Och vem älskar en sittande regering? Inte de vankelmodiga mittenväjarna i alla fall.
Hösten ser svår ut för Fredrik Reinfeldt. Konjunkturen dippar snabbare än vad ekonomerna förutsåg i våras. (Jag har en konstig känsla av att den alltid tenderar att göra det just när vi har borgerliga regeringar. Men det är kanske bara en känsla...)
FRA-frågan fortsätter att förpesta tillvaron för regeringen. Inte för att FRA-frågan får så många av de "vanliga" väljarna att byta parti över blockgränsen. Nej, men FRA-frågan är negativ för regeringen i tre avseenden 1.) Den oskickliga hanteringen av frågan ifrågasätter regeringens regeringsduglighet. 2.) FRA-frågan tar fokus och kraft från andra politiska sakfrågor som regeringen så mycket hellre skulle vilja diskutera. 3.) En borgerliga kader av liberala unga människor stukas nu av sina egna partier och blir omotiverade att delta i mobiliseringen inför valet 2010.
Men visst - halvtid är bara halvtid. Under 2009 måste socialdemokraterna komma ut på banan. Då blir det match på allvar och inte som nu bara mot ett mål.
Regeringen måste vara oerhört frustrerad och besviken. Faktum är ju att regeringen har genomfört just den politik man gick till val på att genomföra. Vallöftena har hållits och under regeringens första år pekade de flesta ekonomiska kurvor uppåt. Hur kan då väljarna så snabbt vända regeringen ryggen?
Valundersökningarna vid Göteborgs universitet har visat att en viktig anledning till den borgerliga valsegern 2006 var en trötthet hos väljarna på socialdemokratin. Det fanns en vilja att straffa socialdemokraterna genom att rösta bort partiet från regeringsmakten. Valresultatet kan därför tolkas som mera en röstning mot socialdemokraterna än för en borgerlig regeringspolitik.
Bortröstningen av socialdemokraterna följdes av Göran Perssons avgång och socialdemokratiska rådslag. Rådslagsprocessen har inneburit att den socialdemokratisk politiken osynliggjorts inför väljarna - politiken håller ju fortfarande på att utformas. Ur ett opinionsperspektiv har det varit lysande. Eftersom det finns så många frågetecken om den kommande socialdemokratiska politiken har väljarna varken kunnat eller behövt ta ställning till den. I stället har allt fokus riktats mot den borgerliga alliansregeringen. Och vem älskar en sittande regering? Inte de vankelmodiga mittenväjarna i alla fall.
Hösten ser svår ut för Fredrik Reinfeldt. Konjunkturen dippar snabbare än vad ekonomerna förutsåg i våras. (Jag har en konstig känsla av att den alltid tenderar att göra det just när vi har borgerliga regeringar. Men det är kanske bara en känsla...)
FRA-frågan fortsätter att förpesta tillvaron för regeringen. Inte för att FRA-frågan får så många av de "vanliga" väljarna att byta parti över blockgränsen. Nej, men FRA-frågan är negativ för regeringen i tre avseenden 1.) Den oskickliga hanteringen av frågan ifrågasätter regeringens regeringsduglighet. 2.) FRA-frågan tar fokus och kraft från andra politiska sakfrågor som regeringen så mycket hellre skulle vilja diskutera. 3.) En borgerliga kader av liberala unga människor stukas nu av sina egna partier och blir omotiverade att delta i mobiliseringen inför valet 2010.
Men visst - halvtid är bara halvtid. Under 2009 måste socialdemokraterna komma ut på banan. Då blir det match på allvar och inte som nu bara mot ett mål.
2008-08-31
Klass, kön och individualiserad föräldraförsäkring
I dag framkom att den socialdemokratiska rådslagsgruppen för välfärdsfrågor - ledd av vice ordföranden i socialutskottet Ylva Johansson och ordföranden för IF Metall Stefan Löfvén - föreslår att föräldraförsäkringen på sikt skall göras helt individuell. Nu är två av föräldraförsäkringens 13 sjukpenninggrundande månader reserverade för respektive förälder, och kan således inte överlåtas. I ett första steg skall föräldrarna få sig tilldelat en tredjedel var, och en tredjedel skall föräldrarna gemensamt få bestämma över.
Grundtanken är naturligtvis bra. Eftersom männen i dag bara tar ut 20 procent av föräldraledigheten konserveras kvinnans bundenhet till hemmet och därigenom den rådande könsmaktsordningen. Därför - ändra systemet och tvinga hem männen. Visst, jag är med. Tror jag. För det finns en hake i det hela.
Haken är att vi inte bara lever under en könsmaktsordning utan också - och kanske framförallt - i ett klassamhälle. Genom att tvinga hem männen under en större del av föräldraledigheten minskar i de flesta fall den ekonomiska basen för respektive familj, eftersom mannen oftast tjänar mer än kvinnan i familjen. Denna minskade ekonomiska bas blir förstås mer kännbar i de familjer som lever under knappa omständigheter, jämfört med familjer med betydligt högre löneinkomster.
Så ur ett kortsiktigt perspektiv står här kön mot klass. I sådana fall brukar jag välja klass. En kvinnlig LO-arbetare har i min värld mer gemensamt med sin manlige LO-kollega än med sin kvinnliga chef. Men här väljer jag kön. Jag tror att reformen - fullt genomförd - kommer att bidra till att montera ner den könsmaktsordning som utgör en icke oväsentlig del av klassamhället. Minskade inkomster för låglönefamiljer som en konsekvens av en individualiserad föräldraförsäkring går att hantera på annat sätt.
Grundtanken är naturligtvis bra. Eftersom männen i dag bara tar ut 20 procent av föräldraledigheten konserveras kvinnans bundenhet till hemmet och därigenom den rådande könsmaktsordningen. Därför - ändra systemet och tvinga hem männen. Visst, jag är med. Tror jag. För det finns en hake i det hela.
Haken är att vi inte bara lever under en könsmaktsordning utan också - och kanske framförallt - i ett klassamhälle. Genom att tvinga hem männen under en större del av föräldraledigheten minskar i de flesta fall den ekonomiska basen för respektive familj, eftersom mannen oftast tjänar mer än kvinnan i familjen. Denna minskade ekonomiska bas blir förstås mer kännbar i de familjer som lever under knappa omständigheter, jämfört med familjer med betydligt högre löneinkomster.
Så ur ett kortsiktigt perspektiv står här kön mot klass. I sådana fall brukar jag välja klass. En kvinnlig LO-arbetare har i min värld mer gemensamt med sin manlige LO-kollega än med sin kvinnliga chef. Men här väljer jag kön. Jag tror att reformen - fullt genomförd - kommer att bidra till att montera ner den könsmaktsordning som utgör en icke oväsentlig del av klassamhället. Minskade inkomster för låglönefamiljer som en konsekvens av en individualiserad föräldraförsäkring går att hantera på annat sätt.
2008-08-28
Folkpartiets Nato-rapport - svårslagen antiklimax
I början av året meddelade folkpartiet stolt att partiet skulle tillsätta en "oberoende expertutredning" om svenskt Nato-inträde. Folkpartiet skulle "kalla oberoende forskare och experter till hjälp" i arbetet. Syftet var inte att värdera medlemskapets för- och nackdelar, utan rapporten skulle "ge en objektiv beskrivning" av ett medlemskaps följder. Resultatet skulle presenteras "i slutet av våren".
I dag presenterade folkpartiet rapporten. Jag kan bara konstatera att ordet antiklimax inte räcker till när man jämför vad folkpartiet utlovade i början av året med den nu färdiga produkten. Rapporten består av åtta spretigt skrivna textsidor och de utlovade forskarna och experterna lyser med sin frånvaro. I stället är det folkpartiets "försvarspolitiska nätverk" under ledning av riksdagsledamoten Allan Widman som hållit i pennan. I en mening skriver man att rapporten "i allt väsentligt" bygger på en utredning gjord av en finsk ambassadör för Finlands utrikesministerium från förra året.
Den finska utredningen - som jag har läst - är ett gediget aktstycke och som skickligt balanserar mellan verklighetsbeskrivning och handlingsrekommendationer. Folkpartiets rapport är dessvärre motsatsen. Trots de ovan nämnda utfästelserna om en "objektiv beskrivning" av konsekvenserna av ett svenskt Nato-medlemskap hittar jag på de åtta sidorna ingenting som talar emot ett svenskt Nato-medlemskap. Allting talar i stället för. Folkpartiets Nato-verklighet är synnerligen monolitisk.
Nato-medlemskapets konsekvenser beskrivs i så rosenskimrande termer att Barnen i Bullerbyn framstår som en studie i skräck. Allt blir bättre som Nato-medlem. Vår nationella säkerhet ökar. Vi får mer makt och inflytande. Medlemskapet innebär inga ökade förvarsutgifter. Vi kan fortsätta att fungera som medlare i internationella förhandlingar. Vårt oberoende kvarstår. Vi väljer själva om eller under vilka villkor vi vill medverka i olika Nato-operationer och hur vi vill utforma vårt försvar. Det enda som saknas är att vädret också blir bättre, och att vi tar fler olympiska medaljer som Nato-medlem.
Rapporten innehåller ingen diskussion om huruvida ett Nato-medlemskap ökar eller minskar sannolikheten att Sverige mot sin vilja blir indraget i militära krigshandlingar. Här finns ingen problematisering om huruvida Sverige som Nato-medlem och USA-allierad skulle bli ett mer tacksamt mål för terrorattacker.
Den svåra och omfattande problematiken om vad det skulle innebära för Sverige att bli en del av Natos kärnvapendoktrin avklaras på följande rader: Nato kommer att upprätthålla sin kärnvapenkapacitet samt sin rätt att ändra placeringen av kärnvapnen, ifall omständigheterna så skulle kräva. De nya medlemsstaterna deltar jämsides med de gamla i verkställandet och utvecklandet av Natos strategi, också i fråga om kärnvapenkomponenten. Den säkerhet, inklusive kapaciteten med kärnvapen, som avses i artikel 5 i Nordatlantiska fördraget täcker också nya medlemsländer.
Jag kan inte läsa citatet annorlunda än att Nato kommer att ha rätt att placera ut kärnvapen i Sverige "ifall omständigheterna så skulle kräva" och att Sverige som ny medlemsstat "deltar jämsides" i utvecklandet av kärnvapenkomponenten i Natos strategi. Men det budskapet är så inlindat i den kursiverade textens formuleringar att det blir snudd på obegripligt för en läsare som inte är specialinsatt i frågan.
Inte med ett ord kommenteras vad ett svenskt Nato-medlemskap skulle innebära för relationerna mellan Sverige och vår mäktiga stormaktsgranne Ryssland, eller hur Ryssland skulle kunna tänkas reagera på ett svenskt Nato-medlemskap. Just det - kära läsare. Inte med ett ord. Och detta i en rapport som gör anspråk på att ge "en objektiv beskrivning av ett medlemskaps följder".
Så sluta skämta nu, folkpartister! Fram med den riktiga rapporten, så kan vi visst diskutera Nato.
I dag presenterade folkpartiet rapporten. Jag kan bara konstatera att ordet antiklimax inte räcker till när man jämför vad folkpartiet utlovade i början av året med den nu färdiga produkten. Rapporten består av åtta spretigt skrivna textsidor och de utlovade forskarna och experterna lyser med sin frånvaro. I stället är det folkpartiets "försvarspolitiska nätverk" under ledning av riksdagsledamoten Allan Widman som hållit i pennan. I en mening skriver man att rapporten "i allt väsentligt" bygger på en utredning gjord av en finsk ambassadör för Finlands utrikesministerium från förra året.
Den finska utredningen - som jag har läst - är ett gediget aktstycke och som skickligt balanserar mellan verklighetsbeskrivning och handlingsrekommendationer. Folkpartiets rapport är dessvärre motsatsen. Trots de ovan nämnda utfästelserna om en "objektiv beskrivning" av konsekvenserna av ett svenskt Nato-medlemskap hittar jag på de åtta sidorna ingenting som talar emot ett svenskt Nato-medlemskap. Allting talar i stället för. Folkpartiets Nato-verklighet är synnerligen monolitisk.
Nato-medlemskapets konsekvenser beskrivs i så rosenskimrande termer att Barnen i Bullerbyn framstår som en studie i skräck. Allt blir bättre som Nato-medlem. Vår nationella säkerhet ökar. Vi får mer makt och inflytande. Medlemskapet innebär inga ökade förvarsutgifter. Vi kan fortsätta att fungera som medlare i internationella förhandlingar. Vårt oberoende kvarstår. Vi väljer själva om eller under vilka villkor vi vill medverka i olika Nato-operationer och hur vi vill utforma vårt försvar. Det enda som saknas är att vädret också blir bättre, och att vi tar fler olympiska medaljer som Nato-medlem.
Rapporten innehåller ingen diskussion om huruvida ett Nato-medlemskap ökar eller minskar sannolikheten att Sverige mot sin vilja blir indraget i militära krigshandlingar. Här finns ingen problematisering om huruvida Sverige som Nato-medlem och USA-allierad skulle bli ett mer tacksamt mål för terrorattacker.
Den svåra och omfattande problematiken om vad det skulle innebära för Sverige att bli en del av Natos kärnvapendoktrin avklaras på följande rader: Nato kommer att upprätthålla sin kärnvapenkapacitet samt sin rätt att ändra placeringen av kärnvapnen, ifall omständigheterna så skulle kräva. De nya medlemsstaterna deltar jämsides med de gamla i verkställandet och utvecklandet av Natos strategi, också i fråga om kärnvapenkomponenten. Den säkerhet, inklusive kapaciteten med kärnvapen, som avses i artikel 5 i Nordatlantiska fördraget täcker också nya medlemsländer.
Jag kan inte läsa citatet annorlunda än att Nato kommer att ha rätt att placera ut kärnvapen i Sverige "ifall omständigheterna så skulle kräva" och att Sverige som ny medlemsstat "deltar jämsides" i utvecklandet av kärnvapenkomponenten i Natos strategi. Men det budskapet är så inlindat i den kursiverade textens formuleringar att det blir snudd på obegripligt för en läsare som inte är specialinsatt i frågan.
Inte med ett ord kommenteras vad ett svenskt Nato-medlemskap skulle innebära för relationerna mellan Sverige och vår mäktiga stormaktsgranne Ryssland, eller hur Ryssland skulle kunna tänkas reagera på ett svenskt Nato-medlemskap. Just det - kära läsare. Inte med ett ord. Och detta i en rapport som gör anspråk på att ge "en objektiv beskrivning av ett medlemskaps följder".
Så sluta skämta nu, folkpartister! Fram med den riktiga rapporten, så kan vi visst diskutera Nato.
2008-08-26
Bryter Rysslands erkännande av Abchazien och Sydossetien verkligen mot folkrätten?
Utrikesminister Carl Bildt påstår i dag att Rysslands beslut att officiellt erkänna Abchazien och Sydossetien som självständiga stater innebär ett lika tydligt som medvetet brott mot internationell rätt. Statsminister Fredrik Reinfeldt och socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin instämmer i kör: erkännandet bryter mot internationell rätt.
Jag blir alltid misstänksam när socialdemokrater och moderater omfamnar varandra i utrikespolitiska frågor. Bryter Rysslands erkännande av Abchazien och Sydossetien verkligen mot folkrätten? Hur kan Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Urban Ahlin vara så säkra på sin sak?
En av landets erkänt främsta experter i folkrätt - professorn i internationell rätt vid Stockholms universitet Said Mahmoudi - har en helt motsatt uppfattning i sakfrågan. Till Svenska Dagbladet säger han: Jag anser att det inte finns något i folkrätten som förbjuder Ryssland att erkänna Sydossetien och Abchazien. Dessa områden har inte varit under faktisk kontroll av Georgien någon gång sedan självständigheten 1992. Från dag ett efter det att Georgien utropat sig som självständigt sade Abchazien att de inte ville vara med. Några veckor senare sade Sydossetien samma sak.
Said Mahmoudi drar också parallellen till västmakternas militära ingripande i Kosovo, och erkännandet av Kosovo som självständig stat: Enda skillnaden är att i fallet Kosovo kallades Natobombningarna i Jugoslavien för humanitär intervention. Här kallas Rysslands agerande för aggression, eftersom väst anser att områdena tillhör Georgien. Man kan sätta frågetecken för om det verkligen är så.
Professorn i internationell rätt säger således en sak, och motiverar dessutom sin ståndpunkt. Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Urban Ahlin säger en annan sak, och jag har hittills inte hittat någonstans där de motiverar sin ståndpunkt.
Erkännandet av Kosovo framstår alltmer som ett politiskt misslyckande - mindre än 30 av världssamfundets över 200 stater har, mig veterligen, hittills erkänt Kosovo. Men erkännandet av Kosovo gav Ryssland legitimitet att på ett motsvarande sätt erkänna Abchazien och Sydossetien. Västmakternas trovärdighet i folkrättsfrågor urholkas när de nu anklagar Ryssland för att göra med Abchazien och Sydossetien det man själva gjorde med Kosovo.
Jag blir alltid misstänksam när socialdemokrater och moderater omfamnar varandra i utrikespolitiska frågor. Bryter Rysslands erkännande av Abchazien och Sydossetien verkligen mot folkrätten? Hur kan Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Urban Ahlin vara så säkra på sin sak?
En av landets erkänt främsta experter i folkrätt - professorn i internationell rätt vid Stockholms universitet Said Mahmoudi - har en helt motsatt uppfattning i sakfrågan. Till Svenska Dagbladet säger han: Jag anser att det inte finns något i folkrätten som förbjuder Ryssland att erkänna Sydossetien och Abchazien. Dessa områden har inte varit under faktisk kontroll av Georgien någon gång sedan självständigheten 1992. Från dag ett efter det att Georgien utropat sig som självständigt sade Abchazien att de inte ville vara med. Några veckor senare sade Sydossetien samma sak.
Said Mahmoudi drar också parallellen till västmakternas militära ingripande i Kosovo, och erkännandet av Kosovo som självständig stat: Enda skillnaden är att i fallet Kosovo kallades Natobombningarna i Jugoslavien för humanitär intervention. Här kallas Rysslands agerande för aggression, eftersom väst anser att områdena tillhör Georgien. Man kan sätta frågetecken för om det verkligen är så.
Professorn i internationell rätt säger således en sak, och motiverar dessutom sin ståndpunkt. Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Urban Ahlin säger en annan sak, och jag har hittills inte hittat någonstans där de motiverar sin ståndpunkt.
Erkännandet av Kosovo framstår alltmer som ett politiskt misslyckande - mindre än 30 av världssamfundets över 200 stater har, mig veterligen, hittills erkänt Kosovo. Men erkännandet av Kosovo gav Ryssland legitimitet att på ett motsvarande sätt erkänna Abchazien och Sydossetien. Västmakternas trovärdighet i folkrättsfrågor urholkas när de nu anklagar Ryssland för att göra med Abchazien och Sydossetien det man själva gjorde med Kosovo.
2008-08-24
Jan Björklund och vådan av att slira på sanningen
Visst finns det ordnings- och disciplinproblem i den svenska skolan. Dessa problem måste tas på stort allvar och motarbetas, inte minst ur ett jämlikhets- och solidaritetsperspektiv. I sista hand är det de svaga och lågpresterande elevgrupperna som far mest illa av ordningsproblemen.
Men ordningsproblemen skall mötas på ett seriöst sätt och inte överdrivas i syfte att vinna partipolitiska poänger. Radioprogrammet Kris i skolan? har granskat skolminister Jan Björklunds uttalanden om problemen i svensk skola. Granskningen visar hur Jan Björklund vid flera tillfällen inte bara överdrivit problemen, utan också uttalat sig på ett sätt som är direkt osant. Låt mig redovisa några exempel:
På DN Debatt den 30 maj 2006 skriver Jan Björklund (tillsammans med Lars Leijonborg) att: Inget annat land har lika mycket skolk som Sverige. Inget annat land har lika mycket sen ankomst, lika mycket skadegörelse och stöld eller lika grovt språk med svordomar i skolan som Sverige. Men Sveriges Radios granskning visar entydigt att så inte är fallet. Sverige är på det stora hela varken bättre eller sämre än t ex genomsnittet av OECD-staterna. Björklunds och Leijonborgs sakuppgifter är felaktiga.
I samma artikel påstår Jan Björklund och Lars Leijonborg att svenska skolbarn i ett internationellt perspektiv har sämre kunskaper i matematik och naturvetenskap än genomsnittet: I matematik och naturvetenskap ligger Sverige numera på den undre halvan av tabellerna. Finland ligger etta i såväl matte som naturvetenskap och läsförståelse. Men även här pekar datamaterialet i en helt annan riktning: Sverige ligger över genomsnittet - Sverige ligger i mitten eller i den övre tredjedelen, och i samtliga fall över OECD-genomsnittet. Björklunds och Leijonborgs sakuppgifter är felaktiga.
Dessutom visar de internationella studierna att svenska skolbarn känner sig tryggast av alla.
Redaktionen har låtit professorn i statistik Elisabet Svensson vid Örebro universitet ta del av datamaterialet och jämföra det med Jan Björklunds och Lars Leijonborgs uttalanden, utan att hon visste att det var Björklund och Leijonborg som stod för uttalandena. Elisabet Svensson var, för att uttrycka det milt, inte nådig i sina kommentarer.
Folkpartiet har gjort kunskapsskolan och kampen mot fusket till två av sina paradfrågor. Kanske vore det lämpligt att börja med att ta sig en allvarlig funderare över den egna retoriken. Slirande på sanningen motverkar den sak man vill stödja, och riskerar att dra politiken i vanära.
Men ordningsproblemen skall mötas på ett seriöst sätt och inte överdrivas i syfte att vinna partipolitiska poänger. Radioprogrammet Kris i skolan? har granskat skolminister Jan Björklunds uttalanden om problemen i svensk skola. Granskningen visar hur Jan Björklund vid flera tillfällen inte bara överdrivit problemen, utan också uttalat sig på ett sätt som är direkt osant. Låt mig redovisa några exempel:
På DN Debatt den 30 maj 2006 skriver Jan Björklund (tillsammans med Lars Leijonborg) att: Inget annat land har lika mycket skolk som Sverige. Inget annat land har lika mycket sen ankomst, lika mycket skadegörelse och stöld eller lika grovt språk med svordomar i skolan som Sverige. Men Sveriges Radios granskning visar entydigt att så inte är fallet. Sverige är på det stora hela varken bättre eller sämre än t ex genomsnittet av OECD-staterna. Björklunds och Leijonborgs sakuppgifter är felaktiga.
I samma artikel påstår Jan Björklund och Lars Leijonborg att svenska skolbarn i ett internationellt perspektiv har sämre kunskaper i matematik och naturvetenskap än genomsnittet: I matematik och naturvetenskap ligger Sverige numera på den undre halvan av tabellerna. Finland ligger etta i såväl matte som naturvetenskap och läsförståelse. Men även här pekar datamaterialet i en helt annan riktning: Sverige ligger över genomsnittet - Sverige ligger i mitten eller i den övre tredjedelen, och i samtliga fall över OECD-genomsnittet. Björklunds och Leijonborgs sakuppgifter är felaktiga.
Dessutom visar de internationella studierna att svenska skolbarn känner sig tryggast av alla.
Redaktionen har låtit professorn i statistik Elisabet Svensson vid Örebro universitet ta del av datamaterialet och jämföra det med Jan Björklunds och Lars Leijonborgs uttalanden, utan att hon visste att det var Björklund och Leijonborg som stod för uttalandena. Elisabet Svensson var, för att uttrycka det milt, inte nådig i sina kommentarer.
Folkpartiet har gjort kunskapsskolan och kampen mot fusket till två av sina paradfrågor. Kanske vore det lämpligt att börja med att ta sig en allvarlig funderare över den egna retoriken. Slirande på sanningen motverkar den sak man vill stödja, och riskerar att dra politiken i vanära.
2008-08-21
Forum för levande historia och lärarnas kunskaper om Förintelsen
Forum för levande historia har publicerat en rapport som hävdar att svenska lärare har alltför dåliga kunskaper om Förintelsen. Men rapporten brister dessvärre i centrala avseenden, och kan därför inte användas för att uttala sig om kunskapsläget bland lärarna.
Jag bortser här från att rapporten är sällsynt illa skriven, och att författaren Anders Lange alltför ofta låter egna politiska resonemang störa framställningen (se t ex Langes märkliga angrepp på Historieuppropet, not 109, s 60). Min bärande kritik är i stället att rapporten präglas av en kunskapssyn som är så nattstånden och så omodern att man som läsare häpnar. Jag skall ge två exempel på detta.
För det första baserar rapporten sina slutsatser på ett frågebatteri där kunskap mäts utifrån kännedom om ohyggligheternas enskildheter. Den som tror att 75 procent av de judiska barnen i Europa dödades under andra världskriget får fel, den som tror att den korrekta andelen är 85 procent får rätt. Den som tror att andelen judar i den tyska befolkningen 1933 uppgick till 0.8 procent får rätt, den som tror att andelen uppgick till 1.2 procent får fel. Faktakunskaper i all ära, men det är inte den typen av kunskaper som möjliggör för en lärare att till eleverna förmedla en djupare förståelse av orsaken till Förintelsen.
För det andra är flera frågor så naivt formulerade att de i princip blir omöjliga att besvara. T ex ställs frågan om vad som hände med de tyska soldater som vägrade delta i avrättningarna av civila judar. Som rätt svar anges "Ingenting särskilt skulle ha hänt". Ingenting särskilt? Svaret är säkert korrekt på så sätt att det inte fanns några formella sanktioner i den tyska krigsmakten för de enskilda soldater som vägrade medverka i dödandet. Men dessa modiga individer riskerade naturligtvis grova informella repressalier från befäl som betraktade dem som judevänner och från kamrater som betraktade dem som svikare. Dessutom är poängen med frågan att visa att de tyska soldaterna inte tvingades att delta i massakrerna, utan gjorde det av fri vilja. Men den springande punkten är ju i stället huruvida de tyska soldaterna uppfattade det som om de hade ett fritt val att delta i dödandet eller ej. Och ur det perspektivet blir den ställda frågan inte meningsfull.
Jag hade hoppats - och kanske t o m trott - att Forum för levande historia lyssnat till den kritik som tidigare och från skilda håll riktats mot myndighetens sätt att genomföra sina undersökningar. Tyvärr hade jag fel.
Jag kommenterar undersökningen i Dagens Nyheter i dag.
Jag bortser här från att rapporten är sällsynt illa skriven, och att författaren Anders Lange alltför ofta låter egna politiska resonemang störa framställningen (se t ex Langes märkliga angrepp på Historieuppropet, not 109, s 60). Min bärande kritik är i stället att rapporten präglas av en kunskapssyn som är så nattstånden och så omodern att man som läsare häpnar. Jag skall ge två exempel på detta.
För det första baserar rapporten sina slutsatser på ett frågebatteri där kunskap mäts utifrån kännedom om ohyggligheternas enskildheter. Den som tror att 75 procent av de judiska barnen i Europa dödades under andra världskriget får fel, den som tror att den korrekta andelen är 85 procent får rätt. Den som tror att andelen judar i den tyska befolkningen 1933 uppgick till 0.8 procent får rätt, den som tror att andelen uppgick till 1.2 procent får fel. Faktakunskaper i all ära, men det är inte den typen av kunskaper som möjliggör för en lärare att till eleverna förmedla en djupare förståelse av orsaken till Förintelsen.
För det andra är flera frågor så naivt formulerade att de i princip blir omöjliga att besvara. T ex ställs frågan om vad som hände med de tyska soldater som vägrade delta i avrättningarna av civila judar. Som rätt svar anges "Ingenting särskilt skulle ha hänt". Ingenting särskilt? Svaret är säkert korrekt på så sätt att det inte fanns några formella sanktioner i den tyska krigsmakten för de enskilda soldater som vägrade medverka i dödandet. Men dessa modiga individer riskerade naturligtvis grova informella repressalier från befäl som betraktade dem som judevänner och från kamrater som betraktade dem som svikare. Dessutom är poängen med frågan att visa att de tyska soldaterna inte tvingades att delta i massakrerna, utan gjorde det av fri vilja. Men den springande punkten är ju i stället huruvida de tyska soldaterna uppfattade det som om de hade ett fritt val att delta i dödandet eller ej. Och ur det perspektivet blir den ställda frågan inte meningsfull.
Jag hade hoppats - och kanske t o m trott - att Forum för levande historia lyssnat till den kritik som tidigare och från skilda håll riktats mot myndighetens sätt att genomföra sina undersökningar. Tyvärr hade jag fel.
Jag kommenterar undersökningen i Dagens Nyheter i dag.
2008-08-19
Om Kaukasus och socialdemokratisk utrikespolitik
Enigheten över den partipolitiska blockgränsen var rörande när Utrikesnämnden häromdagen diskuterade krisen i Kaukasus och konsekvenserna för de svensk-ryska relationerna. Jag kan förstå att Mona Sahlin och Urban Ahlin värjer sig för att i rådande läge framstå som ryssvänner. Men jag hade kanske trott att åtminstone vänsterpartiet skulle markera en något självständig linje, t ex genom att förhålla sig kallsinnigt till förslagen att omedelbart frysa allt besöksutbyte med Ryssland inom det militärpolitiska området.
Jag har inga problem med kravet på att Ryssland omgående måste dra tillbaka sina styrkor till de positioner man höll före den 7 augusti. Men jag är inte säker på att inställt besöksutbyte är det bästa sättet att stödja de demokratiska krafterna i Ryssland. Jag noterar också att såväl Carl Bildt som socialdemokraterna hukar betänkligt när det gäller att kommentera Georgiens ansvar för den uppkomna situationen, trots att det råder enighet kring att det var den georgiska statsledningen som inledde de militära fientligheterna genom sitt agerande i Sydossetien.
Nato-kramarna i svensk försvarpolitisk debatt vädrar nu morgonluft. Genom att förenkla och framställa Georgien som ett oskyldigt offer för en traditionell och brutal rysk maktpolitik vill man öppna dörren för svenskt Nato-medlemskap. Jag tror snarast att reaktionen i den svenska opinionen blir den omvända. Det är uppförsbacke att argumentera för att Sverige verkligen skulle vinna ökad säkerhet genom medlemskap i ett Nato som stödjer Georgien, och som konkurrerar med Ryssland om makt och inflytande i Kaukasus.
Den akuta krisen i Kaukasus tror jag nu håller på att klinga av. Nato-staternas högst måttliga kritik av Ryssland vid utrikesministermötet i Bryssel i dag indikerar att oron över händelseutvecklingen inte är lika stark som i början av konflikten. Men så länge Sydossetiens och Abchaziens slutgiltiga status inte reglerats, kommer området att utgöra en allvarlig oroshärd.
Samtidigt sprids nu rykten om att den arbetsgrupp inom socialdemokraternas rådslag för internationella frågor som arbetar med folkrätten skall presentera ett förslag om att ta bort kravet på FN-mandat när svenska soldater skickas ut i olika EU-insatser. Det vore i så fall ett mycket dåligt förslag. FN-stadgan och folkrätten är fortfarande avgörande redskap i arbetet med att bekämpa den våldsutveckling vi just skådat i Kaukasus.
Jag kommer på denna blogg att noga följa frågan om FN-mandatets fortsatta plats i den socialdemokratiska utrikespolitiken.
Jag har inga problem med kravet på att Ryssland omgående måste dra tillbaka sina styrkor till de positioner man höll före den 7 augusti. Men jag är inte säker på att inställt besöksutbyte är det bästa sättet att stödja de demokratiska krafterna i Ryssland. Jag noterar också att såväl Carl Bildt som socialdemokraterna hukar betänkligt när det gäller att kommentera Georgiens ansvar för den uppkomna situationen, trots att det råder enighet kring att det var den georgiska statsledningen som inledde de militära fientligheterna genom sitt agerande i Sydossetien.
Nato-kramarna i svensk försvarpolitisk debatt vädrar nu morgonluft. Genom att förenkla och framställa Georgien som ett oskyldigt offer för en traditionell och brutal rysk maktpolitik vill man öppna dörren för svenskt Nato-medlemskap. Jag tror snarast att reaktionen i den svenska opinionen blir den omvända. Det är uppförsbacke att argumentera för att Sverige verkligen skulle vinna ökad säkerhet genom medlemskap i ett Nato som stödjer Georgien, och som konkurrerar med Ryssland om makt och inflytande i Kaukasus.
Den akuta krisen i Kaukasus tror jag nu håller på att klinga av. Nato-staternas högst måttliga kritik av Ryssland vid utrikesministermötet i Bryssel i dag indikerar att oron över händelseutvecklingen inte är lika stark som i början av konflikten. Men så länge Sydossetiens och Abchaziens slutgiltiga status inte reglerats, kommer området att utgöra en allvarlig oroshärd.
Samtidigt sprids nu rykten om att den arbetsgrupp inom socialdemokraternas rådslag för internationella frågor som arbetar med folkrätten skall presentera ett förslag om att ta bort kravet på FN-mandat när svenska soldater skickas ut i olika EU-insatser. Det vore i så fall ett mycket dåligt förslag. FN-stadgan och folkrätten är fortfarande avgörande redskap i arbetet med att bekämpa den våldsutveckling vi just skådat i Kaukasus.
Jag kommer på denna blogg att noga följa frågan om FN-mandatets fortsatta plats i den socialdemokratiska utrikespolitiken.
2008-08-16
Ara Abrahamian och brottningens bekymmer
Internationella Olympiska Kommittén (IOK) beslöt i dag att diskvalificera den svenske brottaren Ara Abrahamian från herrarnas grekisk-romersk brottning, 84 kg. Därigenom fråntas Ara Abrahamian även formellt den bronsmedalj som han själv demonstrativt lämnade kvar på brottarmattan när han i vredesmod lämnade prisceremonin i torsdags.
Jag har all respekt för Ara Abrahamian som privatperson och för de idrottsprestationer han tidigare åstadkommit. Men hans protest i fredags var i mina ögon egoistisk och ett svek mot alla de människor som givit honom sitt helhjärtade stöd under så många år. En olympisk medalj är faktiskt ingen privatangelägenhet, som man slänger bort hur som helst.
Ara Abrahamians omdömeslösa uppträdande skall också vägas mot den journalistiska kollaps som drabbade delar av svensk media. Okritiskt återgavs svepande anklagelser om att den påstådda bortdömningen av Abrahamian skulle bero på "korruption" inom brottningen. Korruptionen sades först bestå i att öststaterna höll varandra om ryggen. Jag har lite svårt att förstå vari öststatskonspirationen bestod, med tanke på att Abrahamians motståndare var från Italien och mattdomaren Jean-Marc Petoud från Schweiz.
Nästa konspirationsteori gick ut på att domaren Jean-Marc Petoud var kusin med presidenten i internationella brottningsförbundet, Raphaël Martinetti. Men trovärdigheten i att dessa två schweizare skulle ägna kusinträffarna åt att mygla bort en svensk till förmån för en italienare problematiserades inte.
I Aftonbladet tillåts den svenska förbundskaptenen Leo Mylläri kalla den schweiziske domaren för den lilla grisen utan att någon reagerar. Den lilla grisen? Den svenske förbundskaptenens uttalande visar onekligen att brottningen stinker. I Sverige.
Turbulensen kring Abrahamian gör mig extra ont eftersom jag gillar brottning väldigt mycket. Jag tillhör den generation för vilken Frank Anderssons VM-seger 1977 på en oväntad halvnelson är ett av ungdomsårens lyckligaste idrottsminnen. Men jag minns också när den svenska brottaren Thomas Johansson avslöjades som dopad och under förödmjukande former fick lämna tillbaka sin silvermedalj från OS i Los Angeles 1984.
Jodå - det finns säkert åtskilligt inom brottningen som är sjukt och som behöver åtgärdas. Men jag misstänker att mycket inom svensk brottning är en del av sjukdomstillståndet.
Vill man reformera brottningen måste man också agera på ett sådant sätt att man inte diskrediterar sig själv som reformator. Så länge Sverige har en förbundskapten som kallar en domare för "den lille grisen" så har Sverige placerat sig själv vid skampålen, och har ingen möjlighet att påverka brottningen i en sundare riktning.
Jag har all respekt för Ara Abrahamian som privatperson och för de idrottsprestationer han tidigare åstadkommit. Men hans protest i fredags var i mina ögon egoistisk och ett svek mot alla de människor som givit honom sitt helhjärtade stöd under så många år. En olympisk medalj är faktiskt ingen privatangelägenhet, som man slänger bort hur som helst.
Ara Abrahamians omdömeslösa uppträdande skall också vägas mot den journalistiska kollaps som drabbade delar av svensk media. Okritiskt återgavs svepande anklagelser om att den påstådda bortdömningen av Abrahamian skulle bero på "korruption" inom brottningen. Korruptionen sades först bestå i att öststaterna höll varandra om ryggen. Jag har lite svårt att förstå vari öststatskonspirationen bestod, med tanke på att Abrahamians motståndare var från Italien och mattdomaren Jean-Marc Petoud från Schweiz.
Nästa konspirationsteori gick ut på att domaren Jean-Marc Petoud var kusin med presidenten i internationella brottningsförbundet, Raphaël Martinetti. Men trovärdigheten i att dessa två schweizare skulle ägna kusinträffarna åt att mygla bort en svensk till förmån för en italienare problematiserades inte.
I Aftonbladet tillåts den svenska förbundskaptenen Leo Mylläri kalla den schweiziske domaren för den lilla grisen utan att någon reagerar. Den lilla grisen? Den svenske förbundskaptenens uttalande visar onekligen att brottningen stinker. I Sverige.
Turbulensen kring Abrahamian gör mig extra ont eftersom jag gillar brottning väldigt mycket. Jag tillhör den generation för vilken Frank Anderssons VM-seger 1977 på en oväntad halvnelson är ett av ungdomsårens lyckligaste idrottsminnen. Men jag minns också när den svenska brottaren Thomas Johansson avslöjades som dopad och under förödmjukande former fick lämna tillbaka sin silvermedalj från OS i Los Angeles 1984.
Jodå - det finns säkert åtskilligt inom brottningen som är sjukt och som behöver åtgärdas. Men jag misstänker att mycket inom svensk brottning är en del av sjukdomstillståndet.
Vill man reformera brottningen måste man också agera på ett sådant sätt att man inte diskrediterar sig själv som reformator. Så länge Sverige har en förbundskapten som kallar en domare för "den lille grisen" så har Sverige placerat sig själv vid skampålen, och har ingen möjlighet att påverka brottningen i en sundare riktning.
2008-08-13
Israel och en fredsplan för hemmaopinionen
Israels premiärminister Ehud Olmert har presenterat ett förslag till principöverenskommelse med avseende på gränser, flyktingar och säkerhetsarrangemang mellan Israel och en framtida palestinsk stat. I västerländska medier har förslaget kommit bort i en nyhetsrapportering som dominerats av krisen i Kaukasus och OS i Peking.
Men det finns ett annat skäl till att förslaget fått så blygsam uppmärksamhet i omvärlden. Förslaget var nämligen utformat på ett sätt så att det var mer eller mindre självklart att det skulle avfärdas av den palestinska presidenten Mahmud Abbas. Så har också skett. Förslaget ger i stort sett palestinierna ingenting när det gäller frågorna om Jerusalem som huvudstad i en framtida palestinsk stat (Jerusalemfrågan skjuts på framtiden i förslaget) eller om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Den palestinska staten skulle förvägras rätten att ha ett militärt försvar. Israel skulle behålla sju procent av Västbanken, inklusive de största bosättningarna, och palestinierna skulle kompenseras genom landområden i Negevöknen. Dessutom förutsätter hela arrangemanget att Hamas först avlägsnas från makten i Gaza.
Ja, vad skall man säga. Visst måste båda parter kompromissa. Men kompromisser måste utformas på ett sätt så att det åtminstone finns någon politisk realism i att de skulle kunna vara möjliga att accepteras av motparten. I det här fallet är det lätt att instämma i Mahmud Abbas beskrivning av det israeliska förslaget som ett slöseri med tid.
Ehud Olmert visste förstås att hans förslag var oacceptabelt för den palestinska motparten. Men Olmerts tid rinner ut - han lämnar inom kort uppdraget som partiledare för Kadima och därigenom i förlängningen uppdraget som israelisk premiärminister. Olmert har investerat mycket av sin personliga och politiska prestige i att en principöverenskommelse mellan israeler och palestinier skulle komma till stånd under 2008. Så kommer dessvärre inte att bli fallet.
Förslaget syftade till att rädda vad som räddas kan av bilden av Olmert som en hängiven och energisk fredsmakare, som ändå vägrade sälja ut centrala israeliska säkerhetsintressen. Men i historieskrivningen blir Olmert inte mer än en parentes. Först när Kadima fått ett nytt ledarskap och Israel en ny regering (med eller utan nyval) kan fredsprocessen mellan israeler och palestinier på allvar börja igen.
Men det finns ett annat skäl till att förslaget fått så blygsam uppmärksamhet i omvärlden. Förslaget var nämligen utformat på ett sätt så att det var mer eller mindre självklart att det skulle avfärdas av den palestinska presidenten Mahmud Abbas. Så har också skett. Förslaget ger i stort sett palestinierna ingenting när det gäller frågorna om Jerusalem som huvudstad i en framtida palestinsk stat (Jerusalemfrågan skjuts på framtiden i förslaget) eller om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Den palestinska staten skulle förvägras rätten att ha ett militärt försvar. Israel skulle behålla sju procent av Västbanken, inklusive de största bosättningarna, och palestinierna skulle kompenseras genom landområden i Negevöknen. Dessutom förutsätter hela arrangemanget att Hamas först avlägsnas från makten i Gaza.
Ja, vad skall man säga. Visst måste båda parter kompromissa. Men kompromisser måste utformas på ett sätt så att det åtminstone finns någon politisk realism i att de skulle kunna vara möjliga att accepteras av motparten. I det här fallet är det lätt att instämma i Mahmud Abbas beskrivning av det israeliska förslaget som ett slöseri med tid.
Ehud Olmert visste förstås att hans förslag var oacceptabelt för den palestinska motparten. Men Olmerts tid rinner ut - han lämnar inom kort uppdraget som partiledare för Kadima och därigenom i förlängningen uppdraget som israelisk premiärminister. Olmert har investerat mycket av sin personliga och politiska prestige i att en principöverenskommelse mellan israeler och palestinier skulle komma till stånd under 2008. Så kommer dessvärre inte att bli fallet.
Förslaget syftade till att rädda vad som räddas kan av bilden av Olmert som en hängiven och energisk fredsmakare, som ändå vägrade sälja ut centrala israeliska säkerhetsintressen. Men i historieskrivningen blir Olmert inte mer än en parentes. Först när Kadima fått ett nytt ledarskap och Israel en ny regering (med eller utan nyval) kan fredsprocessen mellan israeler och palestinier på allvar börja igen.
2008-08-09
Om USA, EU och krigshandlingarna i Kaukasus
Krigshandlingarna i Kaukasus rullar vidare. Såväl Abchazien som Sydossetien slåss för suveränitet och nationellt självbestämmande, samtidigt som Georgien vill behålla båda dessa områden som en del av Georgien. Ryssland stödjer Abchazien och Sydossetien i syfte att försvaga Georgien och för att kunna utöva större inflytande i ett område av stor betydelse för omvärldens energiförsörjning.
Georgiens regering har ett stort ansvar för våldsutvecklingen genom sitt militära agerande i Sydossetien för några dagar sedan. Men Ryssland har nu genom sin överlägsna militära makt ansvaret för att våldshandlingarna upphör och för att konflikten inte sprider sig. Rapporter om grovt övervåld från rysk sida väcker stark oro. Allt folkrättsstridigt våld i området måste entydigt fördömas.
Väst stöder Georgiens suveränitet, och därmed Georgiens anspråk på Abchazien och Sydossetien. Ett viktigt skäl är förstås att Georgien är ett stort transitland för olja och gas från staterna kring Kaspiska havet.
Men ett bekymmer i den västliga strategin är att USA och EU genom erkännandet av Kosovo nyligen själva urholkat principerna om statssuveräniteten. Om Kosovo fick bryta sig ut ur Serbien och bli en självständig stat, varför skulle då inte Abchazien och Sydossetien få bryta sig ut ur Georgien och bli självständiga stater? (Problematiken kring erkännandet av Kosovo har jag tidigare diskuterat här.)
USA:s och EU:s agerande på Balkan och i Kaukasus visar på ett olyckligt sätt hur folkrätt och principer tolkas olika beroende på egna, materiella intressen.
Georgiens regering har ett stort ansvar för våldsutvecklingen genom sitt militära agerande i Sydossetien för några dagar sedan. Men Ryssland har nu genom sin överlägsna militära makt ansvaret för att våldshandlingarna upphör och för att konflikten inte sprider sig. Rapporter om grovt övervåld från rysk sida väcker stark oro. Allt folkrättsstridigt våld i området måste entydigt fördömas.
Väst stöder Georgiens suveränitet, och därmed Georgiens anspråk på Abchazien och Sydossetien. Ett viktigt skäl är förstås att Georgien är ett stort transitland för olja och gas från staterna kring Kaspiska havet.
Men ett bekymmer i den västliga strategin är att USA och EU genom erkännandet av Kosovo nyligen själva urholkat principerna om statssuveräniteten. Om Kosovo fick bryta sig ut ur Serbien och bli en självständig stat, varför skulle då inte Abchazien och Sydossetien få bryta sig ut ur Georgien och bli självständiga stater? (Problematiken kring erkännandet av Kosovo har jag tidigare diskuterat här.)
USA:s och EU:s agerande på Balkan och i Kaukasus visar på ett olyckligt sätt hur folkrätt och principer tolkas olika beroende på egna, materiella intressen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)