Ara Abrahamian och brottningens bekymmer

Internationella Olympiska Kommittén (IOK) beslöt i dag att diskvalificera den svenske brottaren Ara Abrahamian från herrarnas grekisk-romersk brottning, 84 kg. Därigenom fråntas Ara Abrahamian även formellt den bronsmedalj som han själv demonstrativt lämnade kvar på brottarmattan när han i vredesmod lämnade prisceremonin i torsdags.

Jag har all respekt för Ara Abrahamian som privatperson och för de idrottsprestationer han tidigare åstadkommit. Men hans protest i fredags var i mina ögon egoistisk och ett svek mot alla de människor som givit honom sitt helhjärtade stöd under så många år. En olympisk medalj är faktiskt ingen privatangelägenhet, som man slänger bort hur som helst.

Ara Abrahamians omdömeslösa uppträdande skall också vägas mot den journalistiska kollaps som drabbade delar av svensk media. Okritiskt återgavs svepande anklagelser om att den påstådda bortdömningen av Abrahamian skulle bero på "korruption" inom brottningen. Korruptionen sades först bestå i att öststaterna höll varandra om ryggen. Jag har lite svårt att förstå vari öststatskonspirationen bestod, med tanke på att Abrahamians motståndare var från Italien och mattdomaren Jean-Marc Petoud från Schweiz.

Nästa konspirationsteori gick ut på att domaren Jean-Marc Petoud var kusin med presidenten i internationella brottningsförbundet, Raphaël Martinetti. Men trovärdigheten i att dessa två schweizare skulle ägna kusinträffarna åt att mygla bort en svensk till förmån för en italienare problematiserades inte.

I Aftonbladet tillåts den svenska förbundskaptenen Leo Mylläri kalla den schweiziske domaren för den lilla grisen utan att någon reagerar. Den lilla grisen? Den svenske förbundskaptenens uttalande visar onekligen att brottningen stinker. I Sverige.

Turbulensen kring Abrahamian gör mig extra ont eftersom jag gillar brottning väldigt mycket. Jag tillhör den generation för vilken Frank Anderssons VM-seger 1977 på en oväntad halvnelson är ett av ungdomsårens lyckligaste idrottsminnen. Men jag minns också när den svenska brottaren Thomas Johansson avslöjades som dopad och under förödmjukande former fick lämna tillbaka sin silvermedalj från OS i Los Angeles 1984.

Jodå - det finns säkert åtskilligt inom brottningen som är sjukt och som behöver åtgärdas. Men jag misstänker att mycket inom svensk brottning är en del av sjukdomstillståndet.

Vill man reformera brottningen måste man också agera på ett sådant sätt att man inte diskrediterar sig själv som reformator. Så länge Sverige har en förbundskapten som kallar en domare för "den lille grisen" så har Sverige placerat sig själv vid skampålen, och har ingen möjlighet att påverka brottningen i en sundare riktning.