Inget annat parti är så besatt av kontroll och övervakning som Sverigedemokraterna. I dag redovisar Aftonbladet processen bakom Sverigedemokraternas hemliga massövervakning av partiets egna förtroendevalda, anställda och politiskt aktiva medlemmar. Övervakningens existens och omfattning har tidigare utförligt skildrats av Expressen. Syftet med övervakningen har bland annat varit att ta reda på om enskilda personer haft mejlkontakt med antirasistiska organisationer som t ex Expo.
För mindre än en vecka sedan krävde Sverigedemokraternas ordförande i Norrtälje, Mikael Strandman, att journalister som anställs inom public service ska åsiktsregistreras och tvingas uppge vilket parti de sympatiserar med. Andra Sverigedemokrater, som till exempel partiets gruppledare i Ängelholm Patrik Ohlsson, hakade på och uttalade sitt stöd för förslaget.
Kontrollfanatismen är ständigt förekommande i partiet. För ett par dagar sedan beslöt partiet att kräva att passkontrollen återinförs vid Sveriges gränser.
Flera framträdande Sverigedemokrater har också krävt att Sverige omgående skall införa tvingande medicinska ålderskontroller av ensamkommande barn, genom röntgen av tänder och av handleder.
Läsaren får ursäkta, men för mig känns steget inte långt till kontroll av nationstillhörighet, religiös tillhörighet och varför inte rastillhörighet. Det kan ju vara svårt att vara jude och samtidigt svensk, som Björn Söder uttryckt det.
Jag tillhör dem som förhåller mig försiktigt kritisk när Sverigedemokraterna benämns som ett rasistiskt eller fascistiskt parti. Men partiets kontrollfanatism får mig att tveka. Behovet av kontroll och övervakning är ett omisskännligt element i fascismen och i varje totalitär rörelse. Och just det behovet är onekligen väldigt starkt utvecklat inom Sverigedemokraterna.
2015-09-27
Stödet för att ta emot fler flyktingar i Sverige ökar kraftigt!
I dag redovisar DN/Ipsos en opinionsmätning som visar att stödet för att ta emot fler flyktingar i Sverige ökat kraftigt. En mätning är ingen mätning, är en god regel. Men denna gång är förändringen så stor att undersökningen förtjänar särskild uppmärksamhet.
Svarspersonerna har fått besvara frågan Tycker du att Sverige bör ta emot fler eller färre flyktingar? Av de tillfrågade svarade 44 procent att Sverige borde ta emot fler flyktingar, vilket innebär en ökning med hela arton procentenheter från i mars, då 26 procent ansåg att Sverige borde ta emot fler. På motsvarande sätt har andelen som tycker att Sverige borde ta emot färre flyktingar minskat från 36 procent i mars till 30 procent i dag. Andelen som tycker att vi bör ta emot varken fler eller färre än i dag har minskat från 33 till 20 procent.
Dessutom uppger 68 procent att de inte känner oro för ökat antal flyktingar, mot 30 procent som uppger att de känner oro. Fler personer (71 procent) känner oro för ökad främlingsfientlighet än för ett ökat antal flyktingar (39 procent).
En och annan kanske tycker att förändringen inte är så konstig. Flyktingströmmarna är stora och behovet av hjälp akut. Men samtidigt tar Sverige redan i dag emot rekordmånga flyktingar, och i förhållande till folkmängden intar vi en tätplats i Europa. Jag är därför glad och stolt över de resultat som DN/Ipsos i dag redovisar. Mätningen redovisas samtidigt som Svensk Väljaropinion från Novus visar att Sverigedemokraternas tillväxt åtminstone tillfälligt stannat av.
Det är väldigt ovanligt med så här stora och snabba svängningar i opinionen. Jag minns själv för ett par år sedan när SOM-institutet kunde redovisa att andelen anhängare av ett svenskt Nato-medlemskap på ett år ökat från 17 till 29 procent, samtidigt som andelen Nato-motståndare minskat från 45 till 34 procent. Tidigare hade Nato-opinionen varit oerhört stabil, med endast marginella förändringar mellan åren. Stor möda lades ned på att kontrollera att det inte rörde sig om ett mätfel, innan resultaten kunde publiceras.
Det stärkta stödet för att ta emot fler flyktingar ger ökad arbetsro åt den rödgröna regeringen i arbetet med att utveckla fler säkra asylvägar till Europa och arbetet med att på bästa sätt ta emot de flyktingar som söker asyl i Sverige. Det är inte så att en främlingsfientlig opinion flåsar regeringen i nacken, påhejad av ett Sverigedemokratiskt parti som bara växer och växer. De demokratiska partierna borde sluta med att ängsligt snegla på Sverigedemokraterna och i stället på ideologisk och sakpolitisk grund utveckla sin egen migrationspolitik.
Jag hoppas alla de människor och rörelser som lägger ned stor möda på att hjälpa de flyktingar som kommer hit och som slåss mot rasism och trångsynthet nu känner sig stärkta i anden och förmår fortsätta sin verksamhet med obruten och kanske till och med än större kraft. Låt oss hjälpas åt i det viktiga arbetet!
Svarspersonerna har fått besvara frågan Tycker du att Sverige bör ta emot fler eller färre flyktingar? Av de tillfrågade svarade 44 procent att Sverige borde ta emot fler flyktingar, vilket innebär en ökning med hela arton procentenheter från i mars, då 26 procent ansåg att Sverige borde ta emot fler. På motsvarande sätt har andelen som tycker att Sverige borde ta emot färre flyktingar minskat från 36 procent i mars till 30 procent i dag. Andelen som tycker att vi bör ta emot varken fler eller färre än i dag har minskat från 33 till 20 procent.
Dessutom uppger 68 procent att de inte känner oro för ökat antal flyktingar, mot 30 procent som uppger att de känner oro. Fler personer (71 procent) känner oro för ökad främlingsfientlighet än för ett ökat antal flyktingar (39 procent).
En och annan kanske tycker att förändringen inte är så konstig. Flyktingströmmarna är stora och behovet av hjälp akut. Men samtidigt tar Sverige redan i dag emot rekordmånga flyktingar, och i förhållande till folkmängden intar vi en tätplats i Europa. Jag är därför glad och stolt över de resultat som DN/Ipsos i dag redovisar. Mätningen redovisas samtidigt som Svensk Väljaropinion från Novus visar att Sverigedemokraternas tillväxt åtminstone tillfälligt stannat av.
Det är väldigt ovanligt med så här stora och snabba svängningar i opinionen. Jag minns själv för ett par år sedan när SOM-institutet kunde redovisa att andelen anhängare av ett svenskt Nato-medlemskap på ett år ökat från 17 till 29 procent, samtidigt som andelen Nato-motståndare minskat från 45 till 34 procent. Tidigare hade Nato-opinionen varit oerhört stabil, med endast marginella förändringar mellan åren. Stor möda lades ned på att kontrollera att det inte rörde sig om ett mätfel, innan resultaten kunde publiceras.
Det stärkta stödet för att ta emot fler flyktingar ger ökad arbetsro åt den rödgröna regeringen i arbetet med att utveckla fler säkra asylvägar till Europa och arbetet med att på bästa sätt ta emot de flyktingar som söker asyl i Sverige. Det är inte så att en främlingsfientlig opinion flåsar regeringen i nacken, påhejad av ett Sverigedemokratiskt parti som bara växer och växer. De demokratiska partierna borde sluta med att ängsligt snegla på Sverigedemokraterna och i stället på ideologisk och sakpolitisk grund utveckla sin egen migrationspolitik.
Jag hoppas alla de människor och rörelser som lägger ned stor möda på att hjälpa de flyktingar som kommer hit och som slåss mot rasism och trångsynthet nu känner sig stärkta i anden och förmår fortsätta sin verksamhet med obruten och kanske till och med än större kraft. Låt oss hjälpas åt i det viktiga arbetet!
2015-09-24
Vill Centerpartiet verkligen "komma överens" med Sverigedemokraterna?
Uppdatering torsdag kl 21.15 längst ned i texten.
I dag öppnas Centerpartiets partistämma i Falun. Lagom till stämmans öppnande säger Fredrick Federley, som i kväll förväntas väljas till partiets andre vice ordförande, till Svenska Dagbladet att Centerpartiet bör släppa beröringsskräcken och i stället försöka "komma överens" med Sverigedemokraterna för att säkra majoriteter i frågor som är viktiga.
Jag blev väldigt förvånad när jag läste intervjun. Jag har uppfattat Centerpartiet som det mest frihetliga av allianspartierna, det alliansparti som skulle bjuda det största motståndet mot samverkan med Sverigedemokraterna. Nu säger i stället partiets snart andre vice ordförande att han vill bryta praxis och öppna för samverkan med ett parti som av många uppfattas som rasistiskt.
Vad säger Annie Lööf? Vad säger de delar av Centerpartiet som gjort det till en hederssak att inte släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen?
Ser vi en kursändring inom Centerpartiet, en högergir där partiet vill överta Moderaternas roll som alliansledare genom att föra partiet allt mer åt höger och på så sätt attrahera besvikna moderatväljare och kanske även en del Sverigedemokrater? Vi vet ju till exempel att partistyrelsen till stämman föreslår att partiet skall byta fot i Natofrågan, att Sverige skall överge sin militära alliansfrihet och i stället söka medlemskap i Nato. Fyra ledamöter ur partistyrelsen reserverade sig mot förslaget, så det lär bli strid på stämman.
Fredrick Federleys uttalande i Svenska Dagbladet i dag lär inte bidra till att gjuta olja på vågorna. Det vore klargörande om Annie Lööf ville kommentera om Fredrick Federleys linje också är Centerpartiets linje, eller om det råder oenighet i Centerpartiets ledning i frågan om relationen till Sverigedemokraterna.
Uppdatering torsdag kl 21.15: Fredrick Federley har fått ägna stora delar av dagen åt att dementera vad han påstås ha sagt och försöka reda ut vad han egentligen menat. Jag tycker inte han har varit överdrivet framgångsrik. Vi förstår alla att Federley inte gillar SD, vi förstår att han inte vill bryta Decemberöverenskommelsen. Men vad menar han då med att släppa beröringsskräcken och att man ska kunna tala med SD för att säkra majoriteter i frågor som är viktiga? Jag förstår faktiskt inte alls.
I dag öppnas Centerpartiets partistämma i Falun. Lagom till stämmans öppnande säger Fredrick Federley, som i kväll förväntas väljas till partiets andre vice ordförande, till Svenska Dagbladet att Centerpartiet bör släppa beröringsskräcken och i stället försöka "komma överens" med Sverigedemokraterna för att säkra majoriteter i frågor som är viktiga.
Jag blev väldigt förvånad när jag läste intervjun. Jag har uppfattat Centerpartiet som det mest frihetliga av allianspartierna, det alliansparti som skulle bjuda det största motståndet mot samverkan med Sverigedemokraterna. Nu säger i stället partiets snart andre vice ordförande att han vill bryta praxis och öppna för samverkan med ett parti som av många uppfattas som rasistiskt.
Vad säger Annie Lööf? Vad säger de delar av Centerpartiet som gjort det till en hederssak att inte släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen?
Ser vi en kursändring inom Centerpartiet, en högergir där partiet vill överta Moderaternas roll som alliansledare genom att föra partiet allt mer åt höger och på så sätt attrahera besvikna moderatväljare och kanske även en del Sverigedemokrater? Vi vet ju till exempel att partistyrelsen till stämman föreslår att partiet skall byta fot i Natofrågan, att Sverige skall överge sin militära alliansfrihet och i stället söka medlemskap i Nato. Fyra ledamöter ur partistyrelsen reserverade sig mot förslaget, så det lär bli strid på stämman.
Fredrick Federleys uttalande i Svenska Dagbladet i dag lär inte bidra till att gjuta olja på vågorna. Det vore klargörande om Annie Lööf ville kommentera om Fredrick Federleys linje också är Centerpartiets linje, eller om det råder oenighet i Centerpartiets ledning i frågan om relationen till Sverigedemokraterna.
Uppdatering torsdag kl 21.15: Fredrick Federley har fått ägna stora delar av dagen åt att dementera vad han påstås ha sagt och försöka reda ut vad han egentligen menat. Jag tycker inte han har varit överdrivet framgångsrik. Vi förstår alla att Federley inte gillar SD, vi förstår att han inte vill bryta Decemberöverenskommelsen. Men vad menar han då med att släppa beröringsskräcken och att man ska kunna tala med SD för att säkra majoriteter i frågor som är viktiga? Jag förstår faktiskt inte alls.
2015-09-22
Och det hände sig i Decemberöverenskommelsens tid
Den rödgröna regeringens budgetproposition är nu överlämnad till riksdagen. Trots att allianspartierna i hårda ordalag kritiserat budgetförslaget kommer de inte att försöka fälla det i omröstningen. Så lyder Decemberöverenskommelsen.
Fortfarande finns inom allianspartierna ett motstånd mot Decemberöverenskommelsen. Men överenskommelsens kritiker har i dag en brantare uppförsbacke än tidigare. Den politiska verkligheten har i åtminstone två avseenden utvecklats på ett sätt som gör det ytterst osannolikt att Decemberöverenskommelsen inte skulle överleva åtminstone fram till och med valet 2018.
För det första är allianspartiernas intresse av ett extra val om möjligt än mindre än tidigare. Sverigedemokraterna har ökat i opinionen. De rödgröna partierna har i de flesta opinionsmätningar ett litet övertag över allianspartierna. Kristdemokraterna skulle återigen riskera att hamna under fyraprocentsspärren. Anna Kinberg Batra har fått en tuff start som partiledare och det är en bra bit kvar innan hon framstår som den självklara alliansledaren. Framför allt talar inget för att ett extra val skulle förändra det parlamentariska läget på ett sätt som gör det lättare för en minoritetsregering att få igenom sin budget.
För det andra är allianspartiernas intresse av att, i ett läge där de rödgröna partierna är större än Alliansen, regera med stöd av Sverigedemokraterna också mindre än tidigare. Givet flyktingsituationen i världen är det svårt att se hur allianspartierna och Sverigedemokraterna skulle kunna samverka om regeringspolitiken. När Sverigedemokraterna bröt praxis och i december 2014 utlöste en regeringskris genom att inte lägga ned sina röster i den avgörande budgetomröstningen avbröts också den "normaliseringsprocess" som partiet hade möjlighet att gå vidare i. Det är möjligt att Sverigedemokraterna åtminstone kortsiktigt kunde inkassera opinionsvinster genom sitt agerande. Men partiet gjorde sig samtidigt omöjligt som tänkbar samarbetspartner i riksdagen och avsade sig därför också möjligheterna till politiskt inflytande. I dag är det politiskt omöjligt för allianspartierna att utnyttja den parlamentariska situationen till att avsätta den rödgröna regeringen och själva bilda regering. Det vet förstås allianspartierna om, och de försöker därför heller inte.
Så Decemberöverenskommelsen lever. Det mesta i dag tyder på att den kommer att leva ett bra tag till.
Tillsammans med Karin Eriksson och Jonas Hinnfors arbetar jag med en bok om Decemberöverenskommelsen. Boken kommer ut våren 2016. Syftet är att beskriva, förklara och se konsekvenserna av Decemberöverenskommelsen utifrån demokratiska, maktpolitiska och konstitutionella perspektiv. Ligger det något i kritiken att Decemberöverenskommelsen skulle vara odemokratisk, och i så fall vad? Vilka blev de sakpolitiska och strategiska vinsterna och förlusterna för respektive parti? Hur förhåller sig Decemberöverenskommelsen till grundtankarna bakom Sveriges författning? Sammantaget vill vi bidra till en diskussion om svensk demokrati givet nya politiska förutsättningar.
Har ni några ord på vägen kring bokprojektet är ni välkomna att höra av er.
Fortfarande finns inom allianspartierna ett motstånd mot Decemberöverenskommelsen. Men överenskommelsens kritiker har i dag en brantare uppförsbacke än tidigare. Den politiska verkligheten har i åtminstone två avseenden utvecklats på ett sätt som gör det ytterst osannolikt att Decemberöverenskommelsen inte skulle överleva åtminstone fram till och med valet 2018.
För det första är allianspartiernas intresse av ett extra val om möjligt än mindre än tidigare. Sverigedemokraterna har ökat i opinionen. De rödgröna partierna har i de flesta opinionsmätningar ett litet övertag över allianspartierna. Kristdemokraterna skulle återigen riskera att hamna under fyraprocentsspärren. Anna Kinberg Batra har fått en tuff start som partiledare och det är en bra bit kvar innan hon framstår som den självklara alliansledaren. Framför allt talar inget för att ett extra val skulle förändra det parlamentariska läget på ett sätt som gör det lättare för en minoritetsregering att få igenom sin budget.
För det andra är allianspartiernas intresse av att, i ett läge där de rödgröna partierna är större än Alliansen, regera med stöd av Sverigedemokraterna också mindre än tidigare. Givet flyktingsituationen i världen är det svårt att se hur allianspartierna och Sverigedemokraterna skulle kunna samverka om regeringspolitiken. När Sverigedemokraterna bröt praxis och i december 2014 utlöste en regeringskris genom att inte lägga ned sina röster i den avgörande budgetomröstningen avbröts också den "normaliseringsprocess" som partiet hade möjlighet att gå vidare i. Det är möjligt att Sverigedemokraterna åtminstone kortsiktigt kunde inkassera opinionsvinster genom sitt agerande. Men partiet gjorde sig samtidigt omöjligt som tänkbar samarbetspartner i riksdagen och avsade sig därför också möjligheterna till politiskt inflytande. I dag är det politiskt omöjligt för allianspartierna att utnyttja den parlamentariska situationen till att avsätta den rödgröna regeringen och själva bilda regering. Det vet förstås allianspartierna om, och de försöker därför heller inte.
Så Decemberöverenskommelsen lever. Det mesta i dag tyder på att den kommer att leva ett bra tag till.
*
Tillsammans med Karin Eriksson och Jonas Hinnfors arbetar jag med en bok om Decemberöverenskommelsen. Boken kommer ut våren 2016. Syftet är att beskriva, förklara och se konsekvenserna av Decemberöverenskommelsen utifrån demokratiska, maktpolitiska och konstitutionella perspektiv. Ligger det något i kritiken att Decemberöverenskommelsen skulle vara odemokratisk, och i så fall vad? Vilka blev de sakpolitiska och strategiska vinsterna och förlusterna för respektive parti? Hur förhåller sig Decemberöverenskommelsen till grundtankarna bakom Sveriges författning? Sammantaget vill vi bidra till en diskussion om svensk demokrati givet nya politiska förutsättningar.
Har ni några ord på vägen kring bokprojektet är ni välkomna att höra av er.
2015-09-20
40 år sedan demonstrationen i Båstad mot Davis Cup-matchen mot juntans Chile. Självklart var jag med.
I dag den 20 september 2015 är det 40 år sedan den stora demonstrationen i Båstad, när Sverige spelade en Davis Cup-match i tennis mot juntans Chile. Omkring 7000 personer uppges ha deltagit i manifestationen, som genomfördes i fredliga former. Självklart var jag med.
Jag är född och uppvuxen i Båstad. Hösten 1975 flyttade jag som brådmogen 17-åring till Göteborg för att börja på Journalisthögskolan. Tidigt fann jag en hemvist på Sprängkullen, den progressiva musikrörelsens flaggskepp i Västsverige.
Sprängkullen var med och arrangerade demonstrationen i Båstad. I efterhand fick jag veta att min entré på Sprängkullen möttes av en viss misstänksamhet. Var det verkligen en slump att jag som nyinflyttad från Båstad dök upp på Sprängkullen bara ett par veckor innan demonstrationen i Båstad skulle genomföras? Var jag någon form av infiltratör? I vilket fall fick jag till uppgift att tillhandahålla några kartor över Båstad, för att underlätta planeringsarbetet. Därutöver ombads jag av ett par journalister på Sveriges Radios Ungdomsredaktion i Göteborg att tipsa om några Båstadsungdomar som var lämpliga att intervjua om deras inställning till matchen. Jag valde dessa ungdomar med stor omsorg, och programmet spelades in i mina föräldrars hus i Båstad. Undrar om det möjligen kan finnas kvar i Sveriges Radios arkiv?
Bara sju år tidigare - 1968 - hade demonstranter stoppar Sveriges Davis Cup-match i tennis mot apartheidstaten Rhodesia (som sedemera blev Zimbabwe). Då var jag 10 år och tyckte som så många andra då att man inte skulle blanda ihop idrott och politik.
Matchen stoppades och fick spelas utomlands i stället för i Båstad. År 1975 var allt förändrat. Demonstrationen mot matchen var mycket större. Det var inte längre så många som tyckte att idrott och politik gick att separera. Till och med förre statsministern Tage Erlander var i Båstad och deltog i ett opinionsmöte mot juntans Chile.
Fotnot - det är en ödets ironi att jag fortfarande har Sprängkullsgatan 19 som min hemvist. Men nu bebos lokalerna inte längra av Sprängkullen utan av Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.
Jag länkar förstås till Hoola Bandoola Bands klassiska låt "Stoppa matchen", som skrevs till manifestationen. Lyssna också gärna på Jan Hammarlunds album från 1974, "...Tusentals stjärnor över Chile...", med bl a Carin Kjellman, Eva Remaeus och Turid Lundquist i kören.
Jag är född och uppvuxen i Båstad. Hösten 1975 flyttade jag som brådmogen 17-åring till Göteborg för att börja på Journalisthögskolan. Tidigt fann jag en hemvist på Sprängkullen, den progressiva musikrörelsens flaggskepp i Västsverige.
Sprängkullen var med och arrangerade demonstrationen i Båstad. I efterhand fick jag veta att min entré på Sprängkullen möttes av en viss misstänksamhet. Var det verkligen en slump att jag som nyinflyttad från Båstad dök upp på Sprängkullen bara ett par veckor innan demonstrationen i Båstad skulle genomföras? Var jag någon form av infiltratör? I vilket fall fick jag till uppgift att tillhandahålla några kartor över Båstad, för att underlätta planeringsarbetet. Därutöver ombads jag av ett par journalister på Sveriges Radios Ungdomsredaktion i Göteborg att tipsa om några Båstadsungdomar som var lämpliga att intervjua om deras inställning till matchen. Jag valde dessa ungdomar med stor omsorg, och programmet spelades in i mina föräldrars hus i Båstad. Undrar om det möjligen kan finnas kvar i Sveriges Radios arkiv?
Bara sju år tidigare - 1968 - hade demonstranter stoppar Sveriges Davis Cup-match i tennis mot apartheidstaten Rhodesia (som sedemera blev Zimbabwe). Då var jag 10 år och tyckte som så många andra då att man inte skulle blanda ihop idrott och politik.
Matchen stoppades och fick spelas utomlands i stället för i Båstad. År 1975 var allt förändrat. Demonstrationen mot matchen var mycket större. Det var inte längre så många som tyckte att idrott och politik gick att separera. Till och med förre statsministern Tage Erlander var i Båstad och deltog i ett opinionsmöte mot juntans Chile.
Fotnot - det är en ödets ironi att jag fortfarande har Sprängkullsgatan 19 som min hemvist. Men nu bebos lokalerna inte längra av Sprängkullen utan av Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.
Jag länkar förstås till Hoola Bandoola Bands klassiska låt "Stoppa matchen", som skrevs till manifestationen. Lyssna också gärna på Jan Hammarlunds album från 1974, "...Tusentals stjärnor över Chile...", med bl a Carin Kjellman, Eva Remaeus och Turid Lundquist i kören.
2015-09-18
Socialdemokraternas valanalys 2014 nu klar - ord och inga visor
I dag presenterade Kerstin Alnebratt och Jesper Bengtsson slutrapporten från Socialdemokraternas valanalysgrupp, valet 2014: Att vinna framtiden - en dubbel utmaning. Rapporten redovisar många intressanta resultat och analyser och rekommenderas till läsning. Särskilt värdefullt är att rapporten på intet sätt stryker partiet medhårs, utan i stället lyfter fram flera relevanta kritiska frågor.
Rapporten betonar i alla fall två positiva saker. För det första bröts den socialdemokratiska nedgångstrenden. Partiet fick ett valresultat i paritet med valet 2010 och kunde bilda regering tillsammans med Miljöpartiet. För det andra tycks partiets övergripande berättelse i valrörelsen ha fungerat: Sverige är ett bra land att leva i, men något i samhället är på väg att gå sönder.
På den negativa sidan nämns bland annat att partiets politik i alltför många avseenden uppfattades som otydlig av väljarna, och att partiet misslyckades med att länka skarpa politiska förslag till sin övergripande berättelse. Vilka konkreta åtgärder måste till för att minska den klyfta som enligt berättelsen bidrar till att slita isär Sverige?
Rapporten ger några handfasta råd för hur partiet bör agera för att vinna valet 2018. Men författarna konstaterar också att Socialdemokraternas negativa trend går minst 20 år tillbaka i tiden och de skräder inte orden: Det upprepade låga resultatet kan inte tolkas på annat sätt än att väljarna inte längre uppfattar att socialdemokratin har tillräckliga svar på de stora samhällsfrågorna (...) en växande oförmåga hos socialdemokratin att formulera en politik med sikte på de utmaningar - hot och möjligheter - dagens människor möter.
Partiets förändringsarbete måste utgå från en "djuplodande samhällsanalys och samhällskritik" och detta arbete måste "med nödvändighet vara skilt från det dagspolitiska arbetet i regeringskansli och parlament". I grunden handlar det om att "göra sig relevant i en ny tid". Det är inte så att de grundläggande värderingarna om frihet, jämlikhet och solidaritet skall omprövas, i stället är det socialdemokratin som åter måste göra sig relevant för dessa idéer.
Jag delar i huvudsak valanalysgruppens slutsatser. Särskilt uppskattar jag att gruppen lyfter perspektivet till hur Socialdemokraterna skall bryta den nedåtgående trenden och på sikt återta sin plats som Sverige dominerande politiska kraft. Partiet har hyfsade chanser att få väljarnas stöd att regera vidare efter 2018. Men att stabilisera sig på en nivå kring 40 procent av väljarstödet är en betydligt svårare uppgift, för att uttrycka det milt.
Socialdemokratin är ett barn av industrisamhället och motsättningen mellan arbete och kapital. Nu fasas industrisamhället. Motsättningen mellan arbete och kapital försvagas, eller förändrar åtminstone form. Men konflikten mellan vänster och höger handlar inte bara om arbete och kapital, den handlar också om synen på jämlikhet. Skillnaden i synen på jämlikhet är kanske det som främst konstituerar värdekonflikten mellan vänster och höger. Jämlikhetsvärdet är evigt, det försvinner inte med konflikten mellan arbete och kapital.
Däremot måste en framgångsrik jämlikhetspolitik för tiden bortom industrisamhället utgå från, eller åtminstone förhålla sig till, de nya skiljelinjer som växer fram i det som vi i dag kallar för kunskapssamhället eller informationssamhället. Det politiska kraft som först förmår identifiera dessa nya skiljelinjer skaffar sig ett försteg i kampen om regeringsmakten och därmed möjligheten att förverkliga sina värderingar.
Dessa nya skiljelinjer existerar naturligtvis inte i ett vacuum, utan har sin materiella grund i motsättningar mellan olika sociala grupper (kalla det gärna klasser om ni vill) i samhället. I digitaliseringens och den kommunikationsteknologiska revolutionens spår ser vi nya grupper av "kunskapsarbetare" - ofta i fria, kreativa yrken och med ett urbant fäste - växa fram. För socialdemokratin består utmaningen i att identifiera dessa nya sociala grupper, förstå deras intressen och förmå bygga en allians mellan dessa grupper och traditionella socialdemokratiska väljargrupper - på samma sätt som Socialdemokraterna tidigare framgångsrikt förmådde bygga en allians mellan arbetare och tjänstemän.
För att kunna göra detta behövs just en sådan "djuplodande samhällsanalys och samhällskritik" som analysgruppen efterfrågar. Jag lovar att göra mitt bästa för att analysgruppens önskemål i detta avseende inte skall falla på hälleberget, utan i stället få möjlighet att blomstra och bära frukt.
Rapporten betonar i alla fall två positiva saker. För det första bröts den socialdemokratiska nedgångstrenden. Partiet fick ett valresultat i paritet med valet 2010 och kunde bilda regering tillsammans med Miljöpartiet. För det andra tycks partiets övergripande berättelse i valrörelsen ha fungerat: Sverige är ett bra land att leva i, men något i samhället är på väg att gå sönder.
På den negativa sidan nämns bland annat att partiets politik i alltför många avseenden uppfattades som otydlig av väljarna, och att partiet misslyckades med att länka skarpa politiska förslag till sin övergripande berättelse. Vilka konkreta åtgärder måste till för att minska den klyfta som enligt berättelsen bidrar till att slita isär Sverige?
Rapporten ger några handfasta råd för hur partiet bör agera för att vinna valet 2018. Men författarna konstaterar också att Socialdemokraternas negativa trend går minst 20 år tillbaka i tiden och de skräder inte orden: Det upprepade låga resultatet kan inte tolkas på annat sätt än att väljarna inte längre uppfattar att socialdemokratin har tillräckliga svar på de stora samhällsfrågorna (...) en växande oförmåga hos socialdemokratin att formulera en politik med sikte på de utmaningar - hot och möjligheter - dagens människor möter.
Partiets förändringsarbete måste utgå från en "djuplodande samhällsanalys och samhällskritik" och detta arbete måste "med nödvändighet vara skilt från det dagspolitiska arbetet i regeringskansli och parlament". I grunden handlar det om att "göra sig relevant i en ny tid". Det är inte så att de grundläggande värderingarna om frihet, jämlikhet och solidaritet skall omprövas, i stället är det socialdemokratin som åter måste göra sig relevant för dessa idéer.
Jag delar i huvudsak valanalysgruppens slutsatser. Särskilt uppskattar jag att gruppen lyfter perspektivet till hur Socialdemokraterna skall bryta den nedåtgående trenden och på sikt återta sin plats som Sverige dominerande politiska kraft. Partiet har hyfsade chanser att få väljarnas stöd att regera vidare efter 2018. Men att stabilisera sig på en nivå kring 40 procent av väljarstödet är en betydligt svårare uppgift, för att uttrycka det milt.
Socialdemokratin är ett barn av industrisamhället och motsättningen mellan arbete och kapital. Nu fasas industrisamhället. Motsättningen mellan arbete och kapital försvagas, eller förändrar åtminstone form. Men konflikten mellan vänster och höger handlar inte bara om arbete och kapital, den handlar också om synen på jämlikhet. Skillnaden i synen på jämlikhet är kanske det som främst konstituerar värdekonflikten mellan vänster och höger. Jämlikhetsvärdet är evigt, det försvinner inte med konflikten mellan arbete och kapital.
Däremot måste en framgångsrik jämlikhetspolitik för tiden bortom industrisamhället utgå från, eller åtminstone förhålla sig till, de nya skiljelinjer som växer fram i det som vi i dag kallar för kunskapssamhället eller informationssamhället. Det politiska kraft som först förmår identifiera dessa nya skiljelinjer skaffar sig ett försteg i kampen om regeringsmakten och därmed möjligheten att förverkliga sina värderingar.
Dessa nya skiljelinjer existerar naturligtvis inte i ett vacuum, utan har sin materiella grund i motsättningar mellan olika sociala grupper (kalla det gärna klasser om ni vill) i samhället. I digitaliseringens och den kommunikationsteknologiska revolutionens spår ser vi nya grupper av "kunskapsarbetare" - ofta i fria, kreativa yrken och med ett urbant fäste - växa fram. För socialdemokratin består utmaningen i att identifiera dessa nya sociala grupper, förstå deras intressen och förmå bygga en allians mellan dessa grupper och traditionella socialdemokratiska väljargrupper - på samma sätt som Socialdemokraterna tidigare framgångsrikt förmådde bygga en allians mellan arbetare och tjänstemän.
För att kunna göra detta behövs just en sådan "djuplodande samhällsanalys och samhällskritik" som analysgruppen efterfrågar. Jag lovar att göra mitt bästa för att analysgruppens önskemål i detta avseende inte skall falla på hälleberget, utan i stället få möjlighet att blomstra och bära frukt.
2015-09-15
Varför har en del så svårt att säga chokladboll?
Kommunstyrelsens ordförande i Lidköping, socialdemokraten Kjell Hedvall, har skapat uppståndelse genom att ihärda i att använda n-ordet, i stället för att säga "chokladboll" eller "kokosboll". Kjell Hedvall säger att han inte alls förstår varför det skulle vara kränkande att använda n-ordet i detta sammanhang. Sina kritiker avfärdar han som "akademiska dumhuvuden" eller som representanter för "PK-maffian".
Jag blir både arg och ledsen när jag tar del av Kjell Hedvalls uttalanden. Jag blir arg över den nonchalans och arrogans som Hedvall uppvisar när han kommenterar den kritik som riktats mot honom. Jag blir ledsen över att Hedvall uppenbart inte förstår n-ordets rasistiska laddning, och att han därför får illustrera en slags normaliserad vardagsrasism.
Hedvalls tondövhet förskräcker. Uttryck som "akademiska dumhuvuden" och "PK-maffian" används i huvudsak av politiska krafter som står Sverigedemokraterna nära. Hans sätt att hantera den uppkomna krisen blir dessutom uttryck för en omdömeslöshet - han skadar både sitt eget namn och partiet. Eller ännu värre - talar Hedvall varav hans hjärta är fullt?
Som jag säger till Nya Lidköpings-Tidningen: Hedvalls uttalanden går stick i stäv med den socialdemokratiska värdegrunden i frågan. I de flestas ögon tyder det på en omdömeslöshet att inte kunna läsa av den politiska diskussion och välja sina strider. För vad finns det för poäng med att ta den här striden.
Jag förutsätter att partidistriktet i Skaraborg agerar i frågan. Distriktsordförande Patrick Björk säger att han "utgår ifrån att Kjell har insett att det här inte blev bra" och att Kjell Hedvall valt "ett slarvigt sätt att uttrycka sig på". Så kan man också uttrycka det. Nu är det upp till Kjell Hedvall att visa att han inser att han handlat fel. Annars måste partidistriktet agera mycket mer kraftfullt än vad citaten från Patrick Björk ovan ger vid handen.
Jag blir både arg och ledsen när jag tar del av Kjell Hedvalls uttalanden. Jag blir arg över den nonchalans och arrogans som Hedvall uppvisar när han kommenterar den kritik som riktats mot honom. Jag blir ledsen över att Hedvall uppenbart inte förstår n-ordets rasistiska laddning, och att han därför får illustrera en slags normaliserad vardagsrasism.
Hedvalls tondövhet förskräcker. Uttryck som "akademiska dumhuvuden" och "PK-maffian" används i huvudsak av politiska krafter som står Sverigedemokraterna nära. Hans sätt att hantera den uppkomna krisen blir dessutom uttryck för en omdömeslöshet - han skadar både sitt eget namn och partiet. Eller ännu värre - talar Hedvall varav hans hjärta är fullt?
Som jag säger till Nya Lidköpings-Tidningen: Hedvalls uttalanden går stick i stäv med den socialdemokratiska värdegrunden i frågan. I de flestas ögon tyder det på en omdömeslöshet att inte kunna läsa av den politiska diskussion och välja sina strider. För vad finns det för poäng med att ta den här striden.
Jag förutsätter att partidistriktet i Skaraborg agerar i frågan. Distriktsordförande Patrick Björk säger att han "utgår ifrån att Kjell har insett att det här inte blev bra" och att Kjell Hedvall valt "ett slarvigt sätt att uttrycka sig på". Så kan man också uttrycka det. Nu är det upp till Kjell Hedvall att visa att han inser att han handlat fel. Annars måste partidistriktet agera mycket mer kraftfullt än vad citaten från Patrick Björk ovan ger vid handen.
2015-09-13
Om Sverigedemokraternas splittring och en auktoritär partikultur
Igår lördag valde Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU (Sverigedemokratisk ungdom) Jessica Ohlson till ny ordförande, efter avgående Gustav Kasselstrand. Bara några timmar efter valet av Jessica Ohlson meddelade Sverigedemokraternas partistyrelse att man bryter banden med sitt ungdomsförbund SDU och i stället startat upp en ny ungdomsverksamhet med samma namn - Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Sverigedemokraterna släckte också omedelbart ner ungdomsförbundets hemsida, och ersatte den med ett meddelande om brytningen.
Motsättningarna mellan Sverigedemokraterna och dess ungdomsförbund SDU har pågått en längre tid, och brytningen kommer inte som en överraskning. SDU:s förre ordförande Gustav Kasselstrand är sedan tidigare utesluten ur partiet. Motsättningen mellan SD och SDU handlar inte i första hand om en personlig maktkamp. Motsättningarna vilar i stället på solid ideologisk grund, där ungdomsförbundet SDU representerar en mer högerorienterad, etnonationalistisk linje och som inte uppskattar den mer populistiska, muslimfixerade retorik som Sverigedemokraternas partiledning ledning ägnar sig åt.
Det är mycket vanligt att ungdomsförbunden är mer ideologiskt radikala och mindre pragmatiska än sina moderpartiet. Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU har i olika sammanhang pekats ut som ligga så långt till höger att de riskerat att bli en belastning för sitt moderparti. Centerpartiets ungdomsförbund CUF beskrevs på 1970-talet ibland som "Åsa-Nisse-marxister". Folkpartiets ungdomsförbund LUF beslöt på sin kongress i augusti 2015 att av principiella skäl arbeta för att det skall bli lagligt att ha sex med djur, under förutsättning att djuret inte kommer till skada. Motsvarande exempel skulle kunna ges även för de övriga ungdomsförbunden. Men i modern tid har det aldrig hänt att ett moderparti valt att på det här sättet klippa banden med sitt eget ungdomsförbund - i det avseendet är händelsen unik.
Det är intressant att läsa hur Sverigedemokraterna själva formulerar vilken roll den nya "ungdomsverksamheten" skall ha i partiarbetet. Det nya SDU skall ha till syfte att "förbereda unga människor för att bli framtida sverigedemokratiska politiker, driva intern opinion i ungdomspolitiska frågor och att vända Sverigedemokraternas sjunkande väljarstöd i den yngsta väljargruppen". Den interna rollen begränsas således till "ungdomspolitiska frågor". Jag har svårt att se att t ex SSU eller LUF skulle låta sig nöjas med att få syssla med "ungdomspolitik". Formuleringen (liksom den omedelbara nedsläckningen av SDU:s hemsida) är ett uttryck för Sverigedemokraternas hierarkiska struktur och auktoritära partikultur.
Nu stundar sannolikt bittra rättsliga tvister om rätten till namnet "Sverigedemokratisk ungdom" och "SDU". Både Sverigedemokraterna och hittillsvarande SDU har i dagarna ansökt om att registrera "Sverigedemokratisk ungdom" som varumärke. (Tipztack till Nicklas Lagerlöf.)
En sådan namnstrid kommer att kosta politisk kraft och ständigt påminna om den splittring som funnits och finns i den sverigedemokratiska rörelsen. Däremot är det alldeles för tidigt för att uttala sig om hur brytningen kommer att påverka Sverigedemokraterna på sikt. Hittills har partiledningen varit skicklig i att avläsa de olika falangernas styrka och agera därefter. De uteslutna och de avknoppade har heller ingenstans att ta vägen. Såsom det politiska landskapet i Sverige ser ut i dag har de ingenting annat till höger om sig än den politiska öknen. Inget tyder i dag på att det skulle gå att få den att blomstra.
Motsättningarna mellan Sverigedemokraterna och dess ungdomsförbund SDU har pågått en längre tid, och brytningen kommer inte som en överraskning. SDU:s förre ordförande Gustav Kasselstrand är sedan tidigare utesluten ur partiet. Motsättningen mellan SD och SDU handlar inte i första hand om en personlig maktkamp. Motsättningarna vilar i stället på solid ideologisk grund, där ungdomsförbundet SDU representerar en mer högerorienterad, etnonationalistisk linje och som inte uppskattar den mer populistiska, muslimfixerade retorik som Sverigedemokraternas partiledning ledning ägnar sig åt.
Det är mycket vanligt att ungdomsförbunden är mer ideologiskt radikala och mindre pragmatiska än sina moderpartiet. Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU har i olika sammanhang pekats ut som ligga så långt till höger att de riskerat att bli en belastning för sitt moderparti. Centerpartiets ungdomsförbund CUF beskrevs på 1970-talet ibland som "Åsa-Nisse-marxister". Folkpartiets ungdomsförbund LUF beslöt på sin kongress i augusti 2015 att av principiella skäl arbeta för att det skall bli lagligt att ha sex med djur, under förutsättning att djuret inte kommer till skada. Motsvarande exempel skulle kunna ges även för de övriga ungdomsförbunden. Men i modern tid har det aldrig hänt att ett moderparti valt att på det här sättet klippa banden med sitt eget ungdomsförbund - i det avseendet är händelsen unik.
Det är intressant att läsa hur Sverigedemokraterna själva formulerar vilken roll den nya "ungdomsverksamheten" skall ha i partiarbetet. Det nya SDU skall ha till syfte att "förbereda unga människor för att bli framtida sverigedemokratiska politiker, driva intern opinion i ungdomspolitiska frågor och att vända Sverigedemokraternas sjunkande väljarstöd i den yngsta väljargruppen". Den interna rollen begränsas således till "ungdomspolitiska frågor". Jag har svårt att se att t ex SSU eller LUF skulle låta sig nöjas med att få syssla med "ungdomspolitik". Formuleringen (liksom den omedelbara nedsläckningen av SDU:s hemsida) är ett uttryck för Sverigedemokraternas hierarkiska struktur och auktoritära partikultur.
Nu stundar sannolikt bittra rättsliga tvister om rätten till namnet "Sverigedemokratisk ungdom" och "SDU". Både Sverigedemokraterna och hittillsvarande SDU har i dagarna ansökt om att registrera "Sverigedemokratisk ungdom" som varumärke. (Tipztack till Nicklas Lagerlöf.)
2015-09-11
Ingen motsättning mellan att ge en tiggare pengar och varaktigt hjälpa på plats
Hur hjälps vi bäst åt att bekämpa den fattigdom som leder människor till tiggeri och utsatthet? På DN Debatt i dag försöker jämställdhetsminister Åsa Regnér (som är ansvarig i regeringen för frågan om utsatta EU-medborgare) tillsammans med Martin Valfridsson (nationell samordnare för utsatta EU-medborgare) besvara denna fråga.
I artikeln understryker författarna möjligheten att stödja den verksamhet som många organisationer, kyrkor och samfund bedriver i Rumänien och Bulgarien för att bryta individers och folkgruppers utsatthet. Det är bra. Fattigdomen i Europa är strukturellt betingad och kan därför varaktigt endast brytas genom strukturella åtgärder. Här utgör kampen mot diskriminering också en viktig roll.
I medierapporteringen tolkas artikeln som att Åsa Regnér och Martin Valfridsson direkt uppmanar svenska folket att inte ge pengar till tiggare. Regeringen: Ge inte pengar till tiggare, sätter till exempel DN som rubrik till en uppföljande artikel. Tiggerisamordnare: Ge inte pengar i muggen!, blir Expressens rubriksättning.
Jag läser inte artikeln så. Visserligen betonar Regnér och Valfridsson att hjälp till hjälpen i hemländerna är effektivare, men ingenstans uppmanar de till att inte ge pengar till tiggare. Var och en får göra som den vill, säger Åsa Regner till DN. Hon vägrar kalla utspelet för en rekommendation och betonar: Jag tycker att människor ska bestämma själva.
Jag ser inte det moraliskt möjliga i att uppmana människor att inte ge pengar till fattiga och utsatta människor som tigger. Som jag skrev i min föregående bloggpost - det kan aldrig vara fel att göra gott. Så fort du börjar relativisera godhet hamnar du på ett sluttande plan. Visst - jag delar bedömningen att det på sikt är mer effektivt att stödja arbetet med att bekämpa fattigdom och diskriminering i Rumänien och i Bulgarien än att ge pengar i en enskild tiggares mugg. Men varför i så fall nöja sig med att begränsa jämförelsen till fattiga och utsatta grupper i Rumänien och Bulgarien? Är inte lidandet och därmed behoven av hjälp större bland flyktingarna från ISIS terror i Mellanöstern? Eller kriget i Kongo-Kinshasa? Eller de ohyggliga umbärandena i det i dag nästan bortglömda Darfur?
Det finns alltid något värre lidande någon annanstans. Om vi varje gång vi överväger att ge någonting också måste göra en rationell, väl övervägd kalkyl över var hjälpen gör bäst nytta eller var hjälpbehovet är som störst är det stor risk att uppgiften blir för svår och att vi i vår vanmakt väljer att inte ge någonting alls. Därför är det bättre att bejaka den enskilda goda handlingen än att uppmana människor att göra andra goda handlingar i stället.
Så följ ditt hjärta. Ge mycket gärna pengar till de organisationer, kyrkor och samfund som gör ett fantastiskt arbete i Rumänien och Bulgarien för att varaktigt bryta individers och folkgruppers utsatthet. Men det är inte ett hinder för att också ge din medmänniska hjälp i stunden, till exempel genom att lägga en peng i tiggarens mugg.
I artikeln understryker författarna möjligheten att stödja den verksamhet som många organisationer, kyrkor och samfund bedriver i Rumänien och Bulgarien för att bryta individers och folkgruppers utsatthet. Det är bra. Fattigdomen i Europa är strukturellt betingad och kan därför varaktigt endast brytas genom strukturella åtgärder. Här utgör kampen mot diskriminering också en viktig roll.
I medierapporteringen tolkas artikeln som att Åsa Regnér och Martin Valfridsson direkt uppmanar svenska folket att inte ge pengar till tiggare. Regeringen: Ge inte pengar till tiggare, sätter till exempel DN som rubrik till en uppföljande artikel. Tiggerisamordnare: Ge inte pengar i muggen!, blir Expressens rubriksättning.
Jag läser inte artikeln så. Visserligen betonar Regnér och Valfridsson att hjälp till hjälpen i hemländerna är effektivare, men ingenstans uppmanar de till att inte ge pengar till tiggare. Var och en får göra som den vill, säger Åsa Regner till DN. Hon vägrar kalla utspelet för en rekommendation och betonar: Jag tycker att människor ska bestämma själva.
Jag ser inte det moraliskt möjliga i att uppmana människor att inte ge pengar till fattiga och utsatta människor som tigger. Som jag skrev i min föregående bloggpost - det kan aldrig vara fel att göra gott. Så fort du börjar relativisera godhet hamnar du på ett sluttande plan. Visst - jag delar bedömningen att det på sikt är mer effektivt att stödja arbetet med att bekämpa fattigdom och diskriminering i Rumänien och i Bulgarien än att ge pengar i en enskild tiggares mugg. Men varför i så fall nöja sig med att begränsa jämförelsen till fattiga och utsatta grupper i Rumänien och Bulgarien? Är inte lidandet och därmed behoven av hjälp större bland flyktingarna från ISIS terror i Mellanöstern? Eller kriget i Kongo-Kinshasa? Eller de ohyggliga umbärandena i det i dag nästan bortglömda Darfur?
Det finns alltid något värre lidande någon annanstans. Om vi varje gång vi överväger att ge någonting också måste göra en rationell, väl övervägd kalkyl över var hjälpen gör bäst nytta eller var hjälpbehovet är som störst är det stor risk att uppgiften blir för svår och att vi i vår vanmakt väljer att inte ge någonting alls. Därför är det bättre att bejaka den enskilda goda handlingen än att uppmana människor att göra andra goda handlingar i stället.
Så följ ditt hjärta. Ge mycket gärna pengar till de organisationer, kyrkor och samfund som gör ett fantastiskt arbete i Rumänien och Bulgarien för att varaktigt bryta individers och folkgruppers utsatthet. Men det är inte ett hinder för att också ge din medmänniska hjälp i stunden, till exempel genom att lägga en peng i tiggarens mugg.
2015-09-09
Angående flyktingpolitik och om godhet som provocerar
I dag skriver Andreas Johansson Heinö intressant i Borås Tidning om flyktingfrågans politiska dimensioner. Det är lätt att över partigränserna enas kring människovärde och humanitära insatser, det är betydligt svårare att enas om vilka politiska åtgärder som behövs för att Sverige på bästa sätt skall hantera en omfattande nettoinvandring. Som Johansson Heinö skriver: Dagens
flykting är morgondagens medborgare. Den som i dag behöver en filt och
en nalle till sina barn behöver i morgon ett jobb och en bostad. Den som
i dag behöver medmänsklighet behöver i morgon betraktas som en
likvärdig samhällsmedborgare. I förlängningen handlar det varken om välvilja eller resurser utan om svåra
politiska avvägningar mellan öppenhet och jämlikhet, mellan valfrihet
och integration.
Just så är det. Vänster och höger har olika visioner om hur det goda samhället ser ut, och därmed också olika uppfattningar om vilka politiska reformer som, givet en ökad invandring, bör genomföras i syfte att bygga det goda samhället. Liberaler brukar betona individens frihet, människor med hjärtat till vänster brukar betona jämlikhet och samhällsgemenskap. Dessa skilda ingångsvärden utgör grund för olika politiska uppfattningar i frågor om t ex jobb och bostäder i ett Sverige som präglas av ökad invandring, och dessa olika uppfattningar kommer att prägla svensk politisk debatt ett tag framöver. Det är bra - den politiska demokratin utvecklas genom att skilda synsätt konfronteras med varandra i en öppen debatt. Och som jag tidigare påpekat - nu handlar debatten inte längre om vi skall ta emot flyktingar, utan hur vi skall ta emot dem.
Själv upphör jag aldrig att fascineras av att godhet kan provocera så starkt. Erik Helmerson skriver klokt i Dagens Nyheter om hur Widar Andersson, politisk chefredaktör på Folkbladet, raljerar med ett kändisupprop till stöd för en generös flyktingmottagning och hur undertecknarna gärna vill vara med på bild och tala om hur fina och goda de är. Godhet ses som självgodhet. På min Facebook-sida i dag skriver förre GP-journalisten Christer Lövkvist att det kan finnas skäl att avstå från att göra det moraliskt rätta, även om sådana goda handlingar får dig att må bra för stunden.
Jag säger: Det är aldrig fel att göra gott. Samt: Vi får inte låta det rätta stå i det godas väg. Jag är glad och stolt över det djupa engagemang i flyktingfrågan som svenska folket nu ger uttryck för, och jag ser inte det fruktbara i att börja problematisera huruvida engagemanget handlar om solidaritet eller om självförverkligande. I stället för att misstänkliggöras bör goda handlingar bejakas.
Uppdaterat kl 22.00. Tidigare i kväll diskuterade jag det s k transportörsansvaret live i SVT Aktuellt, med Joakim Ruist. Inslaget kan hittas här.
Just så är det. Vänster och höger har olika visioner om hur det goda samhället ser ut, och därmed också olika uppfattningar om vilka politiska reformer som, givet en ökad invandring, bör genomföras i syfte att bygga det goda samhället. Liberaler brukar betona individens frihet, människor med hjärtat till vänster brukar betona jämlikhet och samhällsgemenskap. Dessa skilda ingångsvärden utgör grund för olika politiska uppfattningar i frågor om t ex jobb och bostäder i ett Sverige som präglas av ökad invandring, och dessa olika uppfattningar kommer att prägla svensk politisk debatt ett tag framöver. Det är bra - den politiska demokratin utvecklas genom att skilda synsätt konfronteras med varandra i en öppen debatt. Och som jag tidigare påpekat - nu handlar debatten inte längre om vi skall ta emot flyktingar, utan hur vi skall ta emot dem.
*
Själv upphör jag aldrig att fascineras av att godhet kan provocera så starkt. Erik Helmerson skriver klokt i Dagens Nyheter om hur Widar Andersson, politisk chefredaktör på Folkbladet, raljerar med ett kändisupprop till stöd för en generös flyktingmottagning och hur undertecknarna gärna vill vara med på bild och tala om hur fina och goda de är. Godhet ses som självgodhet. På min Facebook-sida i dag skriver förre GP-journalisten Christer Lövkvist att det kan finnas skäl att avstå från att göra det moraliskt rätta, även om sådana goda handlingar får dig att må bra för stunden.
Jag säger: Det är aldrig fel att göra gott. Samt: Vi får inte låta det rätta stå i det godas väg. Jag är glad och stolt över det djupa engagemang i flyktingfrågan som svenska folket nu ger uttryck för, och jag ser inte det fruktbara i att börja problematisera huruvida engagemanget handlar om solidaritet eller om självförverkligande. I stället för att misstänkliggöras bör goda handlingar bejakas.
*
I Svenska Dagbladet i dag är jag en av 222 akademiker som bl a kräver att Dublinförordningen om första mottagarland omförhandlas och att transportöransvaret avskaffas. Läs också gärna brittiska akademikers svidande kritik i New Statesman av David Camerons och Storbritanniens flyktingpolitik.Uppdaterat kl 22.00. Tidigare i kväll diskuterade jag det s k transportörsansvaret live i SVT Aktuellt, med Joakim Ruist. Inslaget kan hittas här.
2015-09-07
Löfven träffar Merkel - lyft gärna frågan om transportörsansvaret!
Det känns viktigt att lyfta fram de universella principer och värderingar som lagt grunden för det samhälle vi har kommit att ta för givet i det öppna välfärdslandet Sverige. Det är inte ofta jag citerar Jacob Wallenberg på denna blogg, men denna gång gör jag det med glädje. Wallenbergfamiljen har oftast agerat i enlighet med Marcus Wallenbergs valspråk Esse non videri (ungefär: att vara, utan att synas), men denna gång skräder Jacob Wallenberg inte orden. I intervjun i Svenska Dagbladet markerar hans starkt mot främlingsfientlighet och konspirationsteorier: Den intolerans och misstänksamhet som vi ser runt omkring oss bekymrar oss djupt. Jag tror ingen kan känna sig oberörd, säger han.
Jacob Wallenbergs uttalanden blir en symbol för det förändrade debattklimatet och hur flyktingfrågan på kort tid övergått från att kretsa kring om vi skall ta emot fler flyktingar till att handla om hur vi bäst skall ta emot dem och hur hela EU-området kan göra mer för att hjälpa. Det är i grunden en sund inställning och det gäller nu att bejaka svenska folkets engagemang och försöka skapa institutionella former som skapar förutsättningar att göra engagemanget beständigt.
Det är bra att Stefan Löfven bjudit in till partiöverläggningar i frågan. Partierna har olika uppfattningar i frågan om hur vi bäst tar hand om de som kommer hit. Antingen går det att hitta en blocköverskridande lösning, och då är mycket vunnet. Eller så är skillnaderna mellan partierna för stora, och då får medborgarna möjlighet att förhålla sig till dessa skillnader. (Sverigedemokraterna är förstås inte inbjudna - partiet avstår ju medvetet från att ta ställning i frågor om hur vi bäst tar hand om de som kommer.)
Frågan om flyktingmottagning är förstås inte bara humanitär, utan också politisk. Själv tycker jag till exempel att det är en självklarhet att alla svenska kommuner borde ha en skyldighet att hjälpas åt med flyktingmottagningen. Noterade att Anna Kinberg Batra i dag tog avstånd från den tanken. Hoppas att Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna tänker annorlunda.
I morgon reser Stefan Löfven till Tyskland för samtal med Angela Merkel. Om jag fick bestämma skulle han åtminstone driva följande krav: EU - inklusive Sverige - skall öka antalet kvotflyktingar, åtminstone temporärt frångå Dublinförordningens krav på att asyl måste sökas i första ankomstland samt avveckla det så kallade transportörsansvaret som tillåter flygbolag att vägra ta med resenärer som saknar inresetillstånd och visum. Transportörsansvaret är en av anledningarna till att så många människor tar den riskfyllda vägen över Medelhavet i stället.
Mina förväntningar på Löfvens samtal med Merkel är inte skyhöga. Men jag gläds över att vinden just nu i alla fall blåser i den mellanmänskliga solidaritetens riktning, och lämnar trångsynthet och egoism bakom sig.
Jacob Wallenbergs uttalanden blir en symbol för det förändrade debattklimatet och hur flyktingfrågan på kort tid övergått från att kretsa kring om vi skall ta emot fler flyktingar till att handla om hur vi bäst skall ta emot dem och hur hela EU-området kan göra mer för att hjälpa. Det är i grunden en sund inställning och det gäller nu att bejaka svenska folkets engagemang och försöka skapa institutionella former som skapar förutsättningar att göra engagemanget beständigt.
Det är bra att Stefan Löfven bjudit in till partiöverläggningar i frågan. Partierna har olika uppfattningar i frågan om hur vi bäst tar hand om de som kommer hit. Antingen går det att hitta en blocköverskridande lösning, och då är mycket vunnet. Eller så är skillnaderna mellan partierna för stora, och då får medborgarna möjlighet att förhålla sig till dessa skillnader. (Sverigedemokraterna är förstås inte inbjudna - partiet avstår ju medvetet från att ta ställning i frågor om hur vi bäst tar hand om de som kommer.)
Frågan om flyktingmottagning är förstås inte bara humanitär, utan också politisk. Själv tycker jag till exempel att det är en självklarhet att alla svenska kommuner borde ha en skyldighet att hjälpas åt med flyktingmottagningen. Noterade att Anna Kinberg Batra i dag tog avstånd från den tanken. Hoppas att Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna tänker annorlunda.
I morgon reser Stefan Löfven till Tyskland för samtal med Angela Merkel. Om jag fick bestämma skulle han åtminstone driva följande krav: EU - inklusive Sverige - skall öka antalet kvotflyktingar, åtminstone temporärt frångå Dublinförordningens krav på att asyl måste sökas i första ankomstland samt avveckla det så kallade transportörsansvaret som tillåter flygbolag att vägra ta med resenärer som saknar inresetillstånd och visum. Transportörsansvaret är en av anledningarna till att så många människor tar den riskfyllda vägen över Medelhavet i stället.
Mina förväntningar på Löfvens samtal med Merkel är inte skyhöga. Men jag gläds över att vinden just nu i alla fall blåser i den mellanmänskliga solidaritetens riktning, och lämnar trångsynthet och egoism bakom sig.
2015-09-05
Välkommen vändpunkt i debatten om flyktingmottagning?!
Jag är glad och stolt över det kraftfulla engagemang för flyktingmottagning och den vilja att på olika sätt hjälpa människor som finner en tillflyktsort i vårt land som svenska folket givit uttryck för de senaste dagarna. I morgon söndag kl 15.00 hålls en stödmanifestation på Medborgarplatsen i Stockholm där bl a statsminister Stefan Löfven medverkar och på onsdag kl 17.30 hålls en motsvarande manifestation på Gustav Adolfs Torg i Göteborg. Jag uppmanar alla som kan att sluta upp i Stockholm, i Göteborg och på alla andra ställen i landet där det genomförs manifestationer.
Man skall vara försiktig med att peka ut vändpunkter i debatten, men många har uttryckt en känsla att debattklimatet har svängt de senaste dagarna. Efter de dramatiska händelserna i Ungern och uppmärksamheten på bilder av döda barn i Medelhavet är frågan inte längre om Sverige skall ta emot fler flyktingar, utan hur mottagandet skall ske och hur EU-staterna tillsammans skall kunna hjälpa så många som möjligt. Förändringen är befriande.
De senaste dagarnas dramatiska utveckling förändrar också EU-staternas fokus på flyktingsituationen. Vi ser en spricka växa fram mellan "väst" och "öst", mellan nya och gamla medlemsstater. Dublinkonventionen om första mottagarland och Schengenavtalet om fri rörlighet över gränserna ifrågasätts. EU kan inte nöja sig med brandkårsinsatser för att lösa den akuta situationen, utan måste också prioritera politiska och ekonomiska insatser för att skapa stabilitet och utveckling i de länder som människorna flyr ifrån. IS och Assad-regimen måste bekämpas och drägliga levnadsvillkor återupprättas. Flyktingsströmmen är inte en naturkatastrof, utan en följd av politiska konflikter som tagit sig militära och barbariska uttrycksformer. Om inte dessa konflikter löses kommer människor att fortsätta att fly.
I den svenska debatten marginaliseras Sverigedemokraterna - partiet har inget att säga i den nu avgörande frågan om hur vi bäst tar emot de människor som flyr. Det var pinsamt hur Jimmie Åkesson i SVT Aktuellt och Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson Markus Wiechel i P1 Morgon obarmhärtigt kläddes av. Gång på gång fick de frågan om hur Sverigedemokraterna tyckte att Sverige borde ta emot de flyktingar som nu kommer till vårt land - gång på gång vägrade de att svara på frågan. Sverigedemokraternas tystnad gör partiet medialt mindre intressant - om partiets företrädare inte vill delta i den debatt som nu pågår kommer de inte heller längre att slentrianmässigt bjudas in till de debatter som media vill föra.
Så nyttja tillfället! Trollens och näthatarnas lekstuga från i somras är i alla fall tillfälligt över. Nu gäller det att finna mod och styrka i det folkliga engagemang för solidaritet och människokärlek som tar sig så många fantastiska uttryck dessa dagar. Modet och styrkan skall användas inte bara till solidaritet med de enskilda människor som flyr utan också till att ställa krav på de politiska ledarna i Europa att skapa säkra asylvägar till Europa. Ingen människa skall behöva dö i Medelhavet för att Europas gränser är stängda.
Man skall vara försiktig med att peka ut vändpunkter i debatten, men många har uttryckt en känsla att debattklimatet har svängt de senaste dagarna. Efter de dramatiska händelserna i Ungern och uppmärksamheten på bilder av döda barn i Medelhavet är frågan inte längre om Sverige skall ta emot fler flyktingar, utan hur mottagandet skall ske och hur EU-staterna tillsammans skall kunna hjälpa så många som möjligt. Förändringen är befriande.
De senaste dagarnas dramatiska utveckling förändrar också EU-staternas fokus på flyktingsituationen. Vi ser en spricka växa fram mellan "väst" och "öst", mellan nya och gamla medlemsstater. Dublinkonventionen om första mottagarland och Schengenavtalet om fri rörlighet över gränserna ifrågasätts. EU kan inte nöja sig med brandkårsinsatser för att lösa den akuta situationen, utan måste också prioritera politiska och ekonomiska insatser för att skapa stabilitet och utveckling i de länder som människorna flyr ifrån. IS och Assad-regimen måste bekämpas och drägliga levnadsvillkor återupprättas. Flyktingsströmmen är inte en naturkatastrof, utan en följd av politiska konflikter som tagit sig militära och barbariska uttrycksformer. Om inte dessa konflikter löses kommer människor att fortsätta att fly.
I den svenska debatten marginaliseras Sverigedemokraterna - partiet har inget att säga i den nu avgörande frågan om hur vi bäst tar emot de människor som flyr. Det var pinsamt hur Jimmie Åkesson i SVT Aktuellt och Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson Markus Wiechel i P1 Morgon obarmhärtigt kläddes av. Gång på gång fick de frågan om hur Sverigedemokraterna tyckte att Sverige borde ta emot de flyktingar som nu kommer till vårt land - gång på gång vägrade de att svara på frågan. Sverigedemokraternas tystnad gör partiet medialt mindre intressant - om partiets företrädare inte vill delta i den debatt som nu pågår kommer de inte heller längre att slentrianmässigt bjudas in till de debatter som media vill föra.
Så nyttja tillfället! Trollens och näthatarnas lekstuga från i somras är i alla fall tillfälligt över. Nu gäller det att finna mod och styrka i det folkliga engagemang för solidaritet och människokärlek som tar sig så många fantastiska uttryck dessa dagar. Modet och styrkan skall användas inte bara till solidaritet med de enskilda människor som flyr utan också till att ställa krav på de politiska ledarna i Europa att skapa säkra asylvägar till Europa. Ingen människa skall behöva dö i Medelhavet för att Europas gränser är stängda.
2015-09-02
Var det rätt att avslöja Julia Caesars identitet?
I dag avslöjar journalisten Annika Hamrud i Expressen identiteten på kvinnan bakom den näthatande signaturen Julia Caesar. Under flera år har Julia Caesar under anonymitetens skydd hetsat mot invandrare, journalister och politiker. Hennes texter har hyllats på främlingsfientliga och rasistiska sajter som Avpixlat eller Exponerat. Den senaste veckan har Julia Caesar blivit uppmärksammad i nyhetsförmedlingen, då den välrenommerade journalisten Niklas Orrenius drabbats av mordhot då han försökt få till stånd en intervju med henne.
Kvinnan bakom Julia Caesar heter Barbro Jöberger och var under många år journalist på Dagens Nyheter. Hon förtidspensionerades 1993 och led då av "oral galvanism" samt av elallergi. Annika Hamrud berättar att Jöberger 1989 publicerade en debattartikel i Dagens Nyheter där hon hävdade att nära var femte svensk var förgiftad av tandfyllningsmaterialet amalgam och att det rörde sig om en "förgiftningskatastrof som kommer att gå till historien som en av de största någonsin." I en uppföljande artikel hävdade Jöberger att tandläkarkåren "massproducerar" sjukdomar som ALS, MS, reumatism och giftstruma.
Jag tycker fruktansvärt synd om Barbro Jöberger. Det är uppenbart att hon är en människa som mått - och kanske fortfarande mår - väldigt dåligt. Det måste också vara tungt att bära så mycket hat mot andra människor inom sig.
Ändå tycker jag det var både rätt och oundvikligt att avslöja Julia Caesars identitet. Julia Caesar var inte den lilla människans röst mot en korrupt elit och överhet. Julia Ceasar var en makthavare. Hon utnyttjade sin makt till att sprida hat mot andra människor och mot befolkningsgrupper från olika håll i världen. Med makt följer ansvar och Barbro Jöberger får nu ta offentligt ansvar för det hon sagt och gjort.
Därutöver var det bara en tidsfråga innan Jöbergers namn hade blivit känt ändå. Tillräckligt många människor visste vem hon var och i vår digitala tid går det då inte att hålla sin identitet dold. Det är en utveckling på gott och ont, vilket jag skrivit om bland annat här.
Jag hoppas innerligt att Barbro Jöberger själv slipper det hat hon utsatt andra för. Jag puffar gärna för en av mina favoritsånger med Stefan Sundström - "Om jag kommer opp till Jesus", från albumet Hjärtats melodi (2004). Det är nog den vackraste sången om den svåra konsten att förlåta som jag känner till. Ni kan lyssna här och texten hittar ni här.
Kvinnan bakom Julia Caesar heter Barbro Jöberger och var under många år journalist på Dagens Nyheter. Hon förtidspensionerades 1993 och led då av "oral galvanism" samt av elallergi. Annika Hamrud berättar att Jöberger 1989 publicerade en debattartikel i Dagens Nyheter där hon hävdade att nära var femte svensk var förgiftad av tandfyllningsmaterialet amalgam och att det rörde sig om en "förgiftningskatastrof som kommer att gå till historien som en av de största någonsin." I en uppföljande artikel hävdade Jöberger att tandläkarkåren "massproducerar" sjukdomar som ALS, MS, reumatism och giftstruma.
Jag tycker fruktansvärt synd om Barbro Jöberger. Det är uppenbart att hon är en människa som mått - och kanske fortfarande mår - väldigt dåligt. Det måste också vara tungt att bära så mycket hat mot andra människor inom sig.
Ändå tycker jag det var både rätt och oundvikligt att avslöja Julia Caesars identitet. Julia Caesar var inte den lilla människans röst mot en korrupt elit och överhet. Julia Ceasar var en makthavare. Hon utnyttjade sin makt till att sprida hat mot andra människor och mot befolkningsgrupper från olika håll i världen. Med makt följer ansvar och Barbro Jöberger får nu ta offentligt ansvar för det hon sagt och gjort.
Därutöver var det bara en tidsfråga innan Jöbergers namn hade blivit känt ändå. Tillräckligt många människor visste vem hon var och i vår digitala tid går det då inte att hålla sin identitet dold. Det är en utveckling på gott och ont, vilket jag skrivit om bland annat här.
Jag hoppas innerligt att Barbro Jöberger själv slipper det hat hon utsatt andra för. Jag puffar gärna för en av mina favoritsånger med Stefan Sundström - "Om jag kommer opp till Jesus", från albumet Hjärtats melodi (2004). Det är nog den vackraste sången om den svåra konsten att förlåta som jag känner till. Ni kan lyssna här och texten hittar ni här.
2015-09-01
Centerpartiet byter fot i Nato-frågan
Uppdatering 1/9 kl 19.55 längst ned i texten.
I dag blev det känt att Centerpartiets partistyrelse byter fot i Nato-frågan och nu förespråkar att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Partistämman i Falun om en månad avgör om det blir partiets linje.
Centerpartiet har varit det borgerliga parti som historiskt sett alltid legat Socialdemokraterna närmast i utrikespolitiken, och samarbetet mellan de båda partierna i frågor om svensk utrikes- och säkerhetspolitik har ofta varit gott. När Karin Söder (C) blev utrikesminister efter den borgerliga valsegern 1976 var hon tydlig med att den nya regeringen skulle värna kontinuiteten i förhållande den just avgångna socialdemokratiska regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Då var det ändå en socialdemokratisk utrikespolitik som i allt väsentligt förknippades med Olof Palme.
Maud Olofsson var den borgerliga partiledare som kritiserade USA:s krig i Irak minst lika hårt som Socialdemokraterna gjorde. I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet krävde hon till och med att Sverige borde framföra en formell protest till USA: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson kritiserade även i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt EU:s isolering av Hamas.
Det har runnit en del vatten under centerbroarna sedan dess. Redan 2009 skrev jag en text med rubriken "Nato nästa för Centern?". Så omsvängningen kommer inte oväntat - om nu stämman inte protesterar.
Centerpartiets nya politik förstärker polariseringen i den svenska Nato-debatten. Även Kristdemokraterna befinner sig i en process där partistyrelsen förespråkar svensk Nato-medlemskap. Därmed står för första gången block mot block i frågan. Debatten lär bli därefter.
Sverige kommer inte att gå med i Nato så länge som Socialdemokraterna säger nej. En så stor säkerhetspolitisk omsvängning som ett Nato-medlemskap skulle innebära kräver samförstånd över blockgränserna. Socialdemokraterna har på så sätt i praktiken vetorätt. Ännu finns heller inga tecken på att partiet skulle vara i rörelse i frågan. Men Socialdemokraterna måste bli bättre på att peka ut fördelarna med en bibehållen militär alliansfrihet - inte bara nackdelarna med ett Nato-medlemskap. I annat fall riskerar partiet att i onödan hamna på defensiven i debatten.
Uppdaterat 1/9 kl 19.55. Tidigare i dag berättade Fredrick Federley för mig på Twitter att fyra ledamöter i Centerpartiets partistyrelse reserverade sig mot beslutet att förespråka svenskt Nato-medlemskap. Så det är kanske inte självklart att stämman beslutar enligt partistyrelsens förslag. Det samma gäller för Kristdemokraterna, som enligt vad Ekot erfar också är splittrat i frågan. Enligt Ekots uppgifter reserverade sig bl a partiets förste vice ordförande och ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed och partiets andre vice ordförande Emma Henriksson mot partistyrelsens förslag. Det blir spännande att följa dessa stämmor.
I dag blev det känt att Centerpartiets partistyrelse byter fot i Nato-frågan och nu förespråkar att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Partistämman i Falun om en månad avgör om det blir partiets linje.
Centerpartiet har varit det borgerliga parti som historiskt sett alltid legat Socialdemokraterna närmast i utrikespolitiken, och samarbetet mellan de båda partierna i frågor om svensk utrikes- och säkerhetspolitik har ofta varit gott. När Karin Söder (C) blev utrikesminister efter den borgerliga valsegern 1976 var hon tydlig med att den nya regeringen skulle värna kontinuiteten i förhållande den just avgångna socialdemokratiska regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Då var det ändå en socialdemokratisk utrikespolitik som i allt väsentligt förknippades med Olof Palme.
Maud Olofsson var den borgerliga partiledare som kritiserade USA:s krig i Irak minst lika hårt som Socialdemokraterna gjorde. I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet krävde hon till och med att Sverige borde framföra en formell protest till USA: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson kritiserade även i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt EU:s isolering av Hamas.
Det har runnit en del vatten under centerbroarna sedan dess. Redan 2009 skrev jag en text med rubriken "Nato nästa för Centern?". Så omsvängningen kommer inte oväntat - om nu stämman inte protesterar.
Centerpartiets nya politik förstärker polariseringen i den svenska Nato-debatten. Även Kristdemokraterna befinner sig i en process där partistyrelsen förespråkar svensk Nato-medlemskap. Därmed står för första gången block mot block i frågan. Debatten lär bli därefter.
Sverige kommer inte att gå med i Nato så länge som Socialdemokraterna säger nej. En så stor säkerhetspolitisk omsvängning som ett Nato-medlemskap skulle innebära kräver samförstånd över blockgränserna. Socialdemokraterna har på så sätt i praktiken vetorätt. Ännu finns heller inga tecken på att partiet skulle vara i rörelse i frågan. Men Socialdemokraterna måste bli bättre på att peka ut fördelarna med en bibehållen militär alliansfrihet - inte bara nackdelarna med ett Nato-medlemskap. I annat fall riskerar partiet att i onödan hamna på defensiven i debatten.
Uppdaterat 1/9 kl 19.55. Tidigare i dag berättade Fredrick Federley för mig på Twitter att fyra ledamöter i Centerpartiets partistyrelse reserverade sig mot beslutet att förespråka svenskt Nato-medlemskap. Så det är kanske inte självklart att stämman beslutar enligt partistyrelsens förslag. Det samma gäller för Kristdemokraterna, som enligt vad Ekot erfar också är splittrat i frågan. Enligt Ekots uppgifter reserverade sig bl a partiets förste vice ordförande och ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed och partiets andre vice ordförande Emma Henriksson mot partistyrelsens förslag. Det blir spännande att följa dessa stämmor.
2015-08-29
Jag älskar Sverige. Men bevare mig för Jimmie Åkesson och hans självutnämnda "Sverigevänner"
Jag älskar Sverige.
Jag är stolt och glad över att få bo i världens kanske mest frihetliga och jämlika land. Vårt ekonomiska välstånd är bland de främsta i världen och skapar grundtrygghet för nästan alla som bor här. Sjukvården är fantastisk. Sverige är ett av de länder där jämställdheten mellan män och kvinnor kommit längst. Ingenstans som jag känner till är viljan att ta emot flyktingar och invandrare lika stor som i Sverige. Oavsett på vilket sätt "det goda livet" mäts hamnar Sverige nästan alltid i tätgruppen
Visst finns här allvarliga samhällsproblem - arbetslöshet, sjukvårdsköer, krånglande tåg, resultaten i skolan, miljöhot, ojämlika livsvillkor, rasism, IS-rekrytering. Flyktingsituationen i världen ställer det svenska samhället inför stora utmaningar. Dessa problem och utmaningar måste självklart tas på största allvar och vårt folkvalda politiska ledarskap har ett stort ansvar att lägga ned all kraft på att lösa dem.
Jag älskar Sverige.
Om jag fick välja vilket land som helst i världen där jag själv eller mina barn skulle födas - och utan att på förhand veta vilken samhällsklass jag skulle tillhöra eller vilken färg min hy skulle ha - så skulle jag utan tvivel välja Sverige.
Jag älskar Sverige.
Jimmie Åkesson påstår att han är "Sverigevän" och att han också älskar Sverige. Efter att ha lyssnat på hans sommartal i Sölvesborg i dag har jag svårt att tro honom - för mig framstår han snarare som en Sverigehatare. I sitt tal förtalar han och ger en nidbild av Sverige.
Enligt Åkesson har det svenska samhället fullständigt "raserats" och Sverige idag är ett "kaos av våld, splittring och segregation". Landet plågas av "vanstyre", "maktmissbruk" och "verklighetsfrånvända maktspelare i samhällets topp". Detta "splittrade, segregerade kaossamhälle".
Jimmie Åkesson hånar Sveriges Radio, han hånar bildning och förfining, han hånar enskilda kurser vid landets universitet, han hånar det politiska ledarskapet, han hånar fackföreningsledare och han hånar Ulf Lundell. Jag förstår faktiskt inte hur han står ut en enda dag till i detta tydligen så förtappade land.
När svenska kommuner ansöker om EU-medel för att ge kvinnor som tigger ökad kunskap i förebyggande hälsovård, information om preventivmedel och sex på egna villkor hånar Jimmie Åkesson projektet och kallar det för "sexkurs" för tiggande romska kvinnor.
Jag älskar Sverige.
Jag blir upprörd när självutnämnda "Sverigevänner" kletar ner mitt land med sitt hat och sitt förakt.
Jag är stolt och glad över att få bo i världens kanske mest frihetliga och jämlika land. Vårt ekonomiska välstånd är bland de främsta i världen och skapar grundtrygghet för nästan alla som bor här. Sjukvården är fantastisk. Sverige är ett av de länder där jämställdheten mellan män och kvinnor kommit längst. Ingenstans som jag känner till är viljan att ta emot flyktingar och invandrare lika stor som i Sverige. Oavsett på vilket sätt "det goda livet" mäts hamnar Sverige nästan alltid i tätgruppen
Visst finns här allvarliga samhällsproblem - arbetslöshet, sjukvårdsköer, krånglande tåg, resultaten i skolan, miljöhot, ojämlika livsvillkor, rasism, IS-rekrytering. Flyktingsituationen i världen ställer det svenska samhället inför stora utmaningar. Dessa problem och utmaningar måste självklart tas på största allvar och vårt folkvalda politiska ledarskap har ett stort ansvar att lägga ned all kraft på att lösa dem.
Jag älskar Sverige.
Om jag fick välja vilket land som helst i världen där jag själv eller mina barn skulle födas - och utan att på förhand veta vilken samhällsklass jag skulle tillhöra eller vilken färg min hy skulle ha - så skulle jag utan tvivel välja Sverige.
Jag älskar Sverige.
Jimmie Åkesson påstår att han är "Sverigevän" och att han också älskar Sverige. Efter att ha lyssnat på hans sommartal i Sölvesborg i dag har jag svårt att tro honom - för mig framstår han snarare som en Sverigehatare. I sitt tal förtalar han och ger en nidbild av Sverige.
Enligt Åkesson har det svenska samhället fullständigt "raserats" och Sverige idag är ett "kaos av våld, splittring och segregation". Landet plågas av "vanstyre", "maktmissbruk" och "verklighetsfrånvända maktspelare i samhällets topp". Detta "splittrade, segregerade kaossamhälle".
Jimmie Åkesson hånar Sveriges Radio, han hånar bildning och förfining, han hånar enskilda kurser vid landets universitet, han hånar det politiska ledarskapet, han hånar fackföreningsledare och han hånar Ulf Lundell. Jag förstår faktiskt inte hur han står ut en enda dag till i detta tydligen så förtappade land.
När svenska kommuner ansöker om EU-medel för att ge kvinnor som tigger ökad kunskap i förebyggande hälsovård, information om preventivmedel och sex på egna villkor hånar Jimmie Åkesson projektet och kallar det för "sexkurs" för tiggande romska kvinnor.
Jag älskar Sverige.
Jag blir upprörd när självutnämnda "Sverigevänner" kletar ner mitt land med sitt hat och sitt förakt.
2015-08-28
Vem äger Lisbeth Salander?
Det pågår en intensiv debatt om det lämpliga i att Norstedts nu ger ut en fjärde bok i serien om Millennium, författad av David Lagercrantz och med titeln "Det som inte dödar oss". De tre ursprungliga böckerna skrevs ju av Stieg Larsson som avled 2004, strax innan hans bokserie om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander blev en världssuccé.
Jag har svårt att ta till mig den nedlåtenhet och harmsenhet som delar av den svenska kultureliten uttryckt inför projektet. I dagens Svenska Dagbladet framträder rena gnällgänget, som näranog bokstavligt spyr sitt etter över David Lagercrantz och Norstedts.
"Det är något osnyggt över det. Man klampar in på upphovsrätten på ett sätt man inte ska göra", säger Håkan Nesser och talar om "Norstedts förlorade heder". Henning Mankell hänvisar till Faust och menar att David Lagercrantz "säljer sin egen själ för några kronor". Mankell tillägger att han själv inte tänker läsa boken: "Det skulle aldrig falla mig in att läsa en bok som bygger på en fuskprincip." Leif GW Persson (var skall sleven vara om inte i grytan) beskriver utgivningen som att "fritt och frankt sno en död människas identitet. Ingen begriplig människa skulle komma på den tanken". Ofrivilligt komiskt blir det när Maj Sjöwall, som accepterat massproduktion av filmer med total urholkning av de karaktärer i form av Martin Beck och Gunvald Larsson hon skapade med Per Wahlöö, utbrister: "Det är förfärligt. Att någon annan människa skulle ha tagit över våra karaktärer är helt otänkbart".
Jag blir lite trött. Dessa lätt grånade veteraner (och jag lägger inget negativ i den beskrivningen - den kan snart lika gärna gälla mig själv) tycks leva i en bubbla där de inte inser att tiden förändras. Digitaliseringen och den kommunikationsteknologiska revolutionen gör det inte längre möjligt att hävda "äganderätt" till sina konstnärliga verk på samma sätt som tidigare. Upphovsätten bör inte avskaffas, men den måste moderniseras.
I vår tid där allt kan kopieras och spridas med ett par klick på nätet, där massans kollektiva kreativitet och skaparkraft förmår utföra stordåd som till exempel åstadkommandet av det digitala uppslagsverket Wikipedia, där lever också idéer och skapade karaktärer och figurer sitt eget liv. Det går inte som författare (eller som musiker, eller som forskare för den delen) att göra anspråk på kontroll över det man skapat. Karaktärer som Lisbeth Salander lever sitt eget liv och jag har svårt att se att det skulle kunna vara annorlunda. Mig äger ingen, skulle Lisbeth Salander nog uttrycka det.
Själv skulle jag bli oerhört glad och stolt om jag skapat karaktärer som andra fann vara tillräckligt intressanta att föra vidare och utveckla. Nu slipper Lisbeth Salander stelna i ett grådaskigt millennieskifte, nu får hon en möjlighet att fortsätta utvecklas och vara ett barn av sin tid, av vår tid. Dessutom får stiftelsen Expo, som Stieg Larsson var med och skapade och som arbetar mot rasism och främlingsfientlighet, ett kraftfullt ekonomiskt tillskott.
Så sluta sura. Kom ut ur bubblan och bejaka de nya möjligheter som dagens teknologi åstadkommer. Ett steg på vägen kan vara att läsa Johan Svedjedals mycket insiktsfulla text om bokprojektet i DN i dag.
Jag har svårt att ta till mig den nedlåtenhet och harmsenhet som delar av den svenska kultureliten uttryckt inför projektet. I dagens Svenska Dagbladet framträder rena gnällgänget, som näranog bokstavligt spyr sitt etter över David Lagercrantz och Norstedts.
"Det är något osnyggt över det. Man klampar in på upphovsrätten på ett sätt man inte ska göra", säger Håkan Nesser och talar om "Norstedts förlorade heder". Henning Mankell hänvisar till Faust och menar att David Lagercrantz "säljer sin egen själ för några kronor". Mankell tillägger att han själv inte tänker läsa boken: "Det skulle aldrig falla mig in att läsa en bok som bygger på en fuskprincip." Leif GW Persson (var skall sleven vara om inte i grytan) beskriver utgivningen som att "fritt och frankt sno en död människas identitet. Ingen begriplig människa skulle komma på den tanken". Ofrivilligt komiskt blir det när Maj Sjöwall, som accepterat massproduktion av filmer med total urholkning av de karaktärer i form av Martin Beck och Gunvald Larsson hon skapade med Per Wahlöö, utbrister: "Det är förfärligt. Att någon annan människa skulle ha tagit över våra karaktärer är helt otänkbart".
Jag blir lite trött. Dessa lätt grånade veteraner (och jag lägger inget negativ i den beskrivningen - den kan snart lika gärna gälla mig själv) tycks leva i en bubbla där de inte inser att tiden förändras. Digitaliseringen och den kommunikationsteknologiska revolutionen gör det inte längre möjligt att hävda "äganderätt" till sina konstnärliga verk på samma sätt som tidigare. Upphovsätten bör inte avskaffas, men den måste moderniseras.
I vår tid där allt kan kopieras och spridas med ett par klick på nätet, där massans kollektiva kreativitet och skaparkraft förmår utföra stordåd som till exempel åstadkommandet av det digitala uppslagsverket Wikipedia, där lever också idéer och skapade karaktärer och figurer sitt eget liv. Det går inte som författare (eller som musiker, eller som forskare för den delen) att göra anspråk på kontroll över det man skapat. Karaktärer som Lisbeth Salander lever sitt eget liv och jag har svårt att se att det skulle kunna vara annorlunda. Mig äger ingen, skulle Lisbeth Salander nog uttrycka det.
Själv skulle jag bli oerhört glad och stolt om jag skapat karaktärer som andra fann vara tillräckligt intressanta att föra vidare och utveckla. Nu slipper Lisbeth Salander stelna i ett grådaskigt millennieskifte, nu får hon en möjlighet att fortsätta utvecklas och vara ett barn av sin tid, av vår tid. Dessutom får stiftelsen Expo, som Stieg Larsson var med och skapade och som arbetar mot rasism och främlingsfientlighet, ett kraftfullt ekonomiskt tillskott.
Så sluta sura. Kom ut ur bubblan och bejaka de nya möjligheter som dagens teknologi åstadkommer. Ett steg på vägen kan vara att läsa Johan Svedjedals mycket insiktsfulla text om bokprojektet i DN i dag.
2015-08-24
Stefan Hanna och konsten att be om ursäkt men ändå inte
Jag är så trött på att offentliga personer gör sken av att be om ursäkt men ändå inte gör det.
I dag har Centerpartiets kommunalråd i Uppsala, Stefan Hanna, fått ta emot skarp kritik för sina uttalanden om svensk migrationspolitik. Under rubriken "Kräfta i systemet" liknade Stefan Hanna den svenska migrationspolitiken vid en cancer. Migrationspolitikens problem har enligt Hanna "tillåtits att sprida sig", samhället befinner sig i "sönderfall" och den organiserade brottsligheten och det grova våldet riskerar att öka.
Jämförelsen mellan en cancer och svensk migrationspolitik är osmaklig på flera sätt. Pressad i en intervju i Svenska Dagbladet ger Stefan Hanna vid två tillfällen sken av att be om ursäkt. Först säger Stefan Hanna att han ber om ursäkt till de människor som får hjälp av vänsterkrafter att misstolka det jag skriver. Det är alltså "vänsterkrafters" illvilliga misstolkningar som gjort att människor blivit upprörda. Om så är fallet - varför i fridens dar ber då Stefan Hanna om ursäkt? Och för vad?
Saken blir inte klarare när Stefan Hannalängre fram i artikeln säger att han ber om ursäkt till dem som väljer att tolka det här felaktigt. Nu är det inte längre vänsterkrafternas illvilja som bidragit till människors upprördhet, utan enskilda individer som "väljer" att tolka Stefan Hanna felaktigt. Men om människor "väljer att tolka" Stefan Hanna felaktigt, varför ber han då dessa personer om ursäkt? Och igen, för vad?
Antingen ber man om ursäkt eller så gör man det inte. Antingen säger Stefan Hanna att han uttryckt sig på ett olyckligt och olämpligt sätt och då ber han om ursäkt för det. Eller så säger Stefan Hanna att han tar ansvar för sina formuleringar och beklagar att vänsterkrafter och andra enskilda individer medvetet väljer att misstolka honom. I så fall har han inget skäl att be om ursäkt. Nu försöker han både äta kakan och ha den kvar - han ber om ursäkt samtidigt som han lägger skulden på andra.
Jag har tidigare skrivit om märkliga sätt att be om ursäkt, till exempel här och här.
P.S. Jag noterar att Stefan Hanna senare under dagen samlade ihop sig till en riktig ursäkt. Det var bra. Det hade varit ännu bättre om han gjort det redan från början.
I dag har Centerpartiets kommunalråd i Uppsala, Stefan Hanna, fått ta emot skarp kritik för sina uttalanden om svensk migrationspolitik. Under rubriken "Kräfta i systemet" liknade Stefan Hanna den svenska migrationspolitiken vid en cancer. Migrationspolitikens problem har enligt Hanna "tillåtits att sprida sig", samhället befinner sig i "sönderfall" och den organiserade brottsligheten och det grova våldet riskerar att öka.
Jämförelsen mellan en cancer och svensk migrationspolitik är osmaklig på flera sätt. Pressad i en intervju i Svenska Dagbladet ger Stefan Hanna vid två tillfällen sken av att be om ursäkt. Först säger Stefan Hanna att han ber om ursäkt till de människor som får hjälp av vänsterkrafter att misstolka det jag skriver. Det är alltså "vänsterkrafters" illvilliga misstolkningar som gjort att människor blivit upprörda. Om så är fallet - varför i fridens dar ber då Stefan Hanna om ursäkt? Och för vad?
Saken blir inte klarare när Stefan Hannalängre fram i artikeln säger att han ber om ursäkt till dem som väljer att tolka det här felaktigt. Nu är det inte längre vänsterkrafternas illvilja som bidragit till människors upprördhet, utan enskilda individer som "väljer" att tolka Stefan Hanna felaktigt. Men om människor "väljer att tolka" Stefan Hanna felaktigt, varför ber han då dessa personer om ursäkt? Och igen, för vad?
Antingen ber man om ursäkt eller så gör man det inte. Antingen säger Stefan Hanna att han uttryckt sig på ett olyckligt och olämpligt sätt och då ber han om ursäkt för det. Eller så säger Stefan Hanna att han tar ansvar för sina formuleringar och beklagar att vänsterkrafter och andra enskilda individer medvetet väljer att misstolka honom. I så fall har han inget skäl att be om ursäkt. Nu försöker han både äta kakan och ha den kvar - han ber om ursäkt samtidigt som han lägger skulden på andra.
Jag har tidigare skrivit om märkliga sätt att be om ursäkt, till exempel här och här.
P.S. Jag noterar att Stefan Hanna senare under dagen samlade ihop sig till en riktig ursäkt. Det var bra. Det hade varit ännu bättre om han gjort det redan från början.
2015-08-23
Jan Björklunds sommartal i Göteborg
Jag vet vad jag vill ge mina barn;
Det är ett land som inte frågar var de kommer ifrån, utan vart de är på väg.
Jan Björklunds sommartal i Göteborg i dag var en engagerad hyllning till de liberala idealen, men utan att det egentligen brände till. Som så många andra (inklusive undertecknad) var Jan Björklund bekymrad över tonläget i debatten om flyktingar och invandring: "Det måste vara möjligt att både vara för solidaritet och medmänsklighet med de människor som flyr från krig och samtidigt se de problem vi har med integrationen. (...) Det måste vara möjligt att föra en nyanserad diskussion, utan att mötas av hat." Javisst, jag instämmer. Men det är också svårt att hitta någon som säger emot.
Bostadspolitiken, med krav på fri hyressättning i nybyggnation, var det enda sakområde som stack ut. Men Folkpartiets nya förslag hade ju redan publicerats på DN Debatt i dag. Jag tycker det är bra att Folkpartiet presenterar nya förslag och söker strid i bostadspolitiken. Det är ett politikområde som berör en av vår tids stora samhällsproblem och där såväl allianspartierna som de rödgröna partierna haft särskilt svårt att formulera djärva, konstruktiva förslag. Förhoppningsvis bidrar Folkpartiets utspel (vars grundidéer jag inte delar) till att inspirera de rödgröna partierna att flytta fram de egna positionerna i bostadspolitiken.
Självklart måste Jan Björklund också kommentera skolpolitiken. Men det avsnittet var kanske talets sämsta. Avsnittet andades en trött självgodhet och var totalt utan självkritik. Folkpartiet har en tung uppförsbacke framför sig i arbetet med att försöka återvinna väljarnas förtroende i skolfrågorna.
Efter valförlusten 2014 var det oerhört svårt att hitta någon politisk bedömare som trodde att Jan Björklund skulle leda Folkpartiet i valet 2018. I stället pågick en diskussion om orsakerna till varför han inte avgick direkt efter valförlusten. I en tidigare text diskuterade jag olika tänkbara förklaringar, och lyfte fram Fredrik Reinfeldts avgång och den dramatiska händelseutvecklingen fram till Decemberöverenskommelsen som de möjligen mest sannolika. Men även nu, när det politiska läget är så mycket lugnare, sitter Jan Björklund kvar och visar inga tecken på att lämna partiledarposten.
Av de förklaringar jag diskuterade återstår att Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare, samt att Jan Björklund verkligen inte vill avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Det blir spännande att följa huruvida Folkpartiets tålmodiga medlemmar verkligen kommer att låta Jan Björklund leda partiet ända fram mot valet 2018.
Det är ett land som inte frågar var de kommer ifrån, utan vart de är på väg.
Jan Björklunds sommartal i Göteborg i dag var en engagerad hyllning till de liberala idealen, men utan att det egentligen brände till. Som så många andra (inklusive undertecknad) var Jan Björklund bekymrad över tonläget i debatten om flyktingar och invandring: "Det måste vara möjligt att både vara för solidaritet och medmänsklighet med de människor som flyr från krig och samtidigt se de problem vi har med integrationen. (...) Det måste vara möjligt att föra en nyanserad diskussion, utan att mötas av hat." Javisst, jag instämmer. Men det är också svårt att hitta någon som säger emot.
Bostadspolitiken, med krav på fri hyressättning i nybyggnation, var det enda sakområde som stack ut. Men Folkpartiets nya förslag hade ju redan publicerats på DN Debatt i dag. Jag tycker det är bra att Folkpartiet presenterar nya förslag och söker strid i bostadspolitiken. Det är ett politikområde som berör en av vår tids stora samhällsproblem och där såväl allianspartierna som de rödgröna partierna haft särskilt svårt att formulera djärva, konstruktiva förslag. Förhoppningsvis bidrar Folkpartiets utspel (vars grundidéer jag inte delar) till att inspirera de rödgröna partierna att flytta fram de egna positionerna i bostadspolitiken.
Självklart måste Jan Björklund också kommentera skolpolitiken. Men det avsnittet var kanske talets sämsta. Avsnittet andades en trött självgodhet och var totalt utan självkritik. Folkpartiet har en tung uppförsbacke framför sig i arbetet med att försöka återvinna väljarnas förtroende i skolfrågorna.
Efter valförlusten 2014 var det oerhört svårt att hitta någon politisk bedömare som trodde att Jan Björklund skulle leda Folkpartiet i valet 2018. I stället pågick en diskussion om orsakerna till varför han inte avgick direkt efter valförlusten. I en tidigare text diskuterade jag olika tänkbara förklaringar, och lyfte fram Fredrik Reinfeldts avgång och den dramatiska händelseutvecklingen fram till Decemberöverenskommelsen som de möjligen mest sannolika. Men även nu, när det politiska läget är så mycket lugnare, sitter Jan Björklund kvar och visar inga tecken på att lämna partiledarposten.
Av de förklaringar jag diskuterade återstår att Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare, samt att Jan Björklund verkligen inte vill avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Det blir spännande att följa huruvida Folkpartiets tålmodiga medlemmar verkligen kommer att låta Jan Björklund leda partiet ända fram mot valet 2018.
2015-08-20
Om opinionsmätningar och Sverigedemokraterna
I en uppmärksammad opinionsmätning från YouGov blir Sverigedemokraterna största parti. Sverigedemokraterna får 25.2 procent, mot 23.4 procent för Socialdemokraterna och 21.0 procent för Moderaterna. De rödgröna partierna är något större än Alliansen - 36.6 procent mot 34.7 procent.
Undersökningen skall tas med en nypa salt. Dels eftersom det aldrig går att dra några säkra slutsatser utifrån en enskild mätning. Dels eftersom YouGov inte använder sig av slumpmässiga urval utan arbetar med delvis självrekryterade webbpaneler. Därigenom är det svårt att uttala sig om resultatens representativitet för hela befolkningen.
Torbjörn Sjöström på Novus säger till Sveriges Television att Novus inom kort publicerar sin augustimätning och att Sverigedemokraterna sannolikt inte kommer att bli landets största parti. Och på söndag presenteras den första Sifo-mätningen efter sommaren - den blir en viktig jämförelsepunkt. Jag skulle bli oerhört förvånad om Sverigedemokraterna är största parti i den mätningen.
Däremot är det sant att Sverigedemokraterna har gått kraftigt framåt i opinionen sedan valet 2014. Partiets egentligen enda viktiga fråga - flykting- och invandringspolitiken - har etablerat sig högt upp på den politiska dagordningen och den framstår som en allt viktigare fråga för väljarna. Därigenom ökar Sverigedemokraterna möjligheter till medieutrymme för sina ståndpunkter i frågan, vilket i sin tur kan bidra till att flykting- och invandringspolitikens plats på den politiska dagordningen förstärks ytterligare, etc etc.
I botten finns förstås de många miljoner människor som i förtvivlan flyr från krig och död, från hot och från odrägliga livsvillkor, med förhoppningar om att kunna få skydd och ett anständigt liv i den rika, demokratiska delen av världen. Jag är stolt och glad att bo i ett land som för en förhållandevis generös flykting- och invandringspolitik och där de politiska partierna - hittills - inte visat några närmare tecken på att närma sig Sverigedemokraternas politik i dessa frågor.
Det vore befriande om de sju partierna i riksdagen som inte delar Sverigedemokraternas människosyn nu kunde lägga politisk kraft på att: a.) veckla ut de skiljelinjer som naturligtvis finns även mellan dessa partier om hur en generös flykting- och invandringspolitik bäst bedrivs - Sverigedemokraternas existens får inte blockera en debatt mellan övriga partier i dessa frågor, och b.) synliggöra och ta strid kring de politiska konflikter som finns mellan vänster och höger i så många andra sakfrågor. Det är fortfarande vänster och höger som strukturerar huvuddragen i svensk politik. Då är det inte bra om de politiska sakfrågor som hör hemma på vänster-högerskalan försvinner ur debatten.
Undersökningen skall tas med en nypa salt. Dels eftersom det aldrig går att dra några säkra slutsatser utifrån en enskild mätning. Dels eftersom YouGov inte använder sig av slumpmässiga urval utan arbetar med delvis självrekryterade webbpaneler. Därigenom är det svårt att uttala sig om resultatens representativitet för hela befolkningen.
Torbjörn Sjöström på Novus säger till Sveriges Television att Novus inom kort publicerar sin augustimätning och att Sverigedemokraterna sannolikt inte kommer att bli landets största parti. Och på söndag presenteras den första Sifo-mätningen efter sommaren - den blir en viktig jämförelsepunkt. Jag skulle bli oerhört förvånad om Sverigedemokraterna är största parti i den mätningen.
Däremot är det sant att Sverigedemokraterna har gått kraftigt framåt i opinionen sedan valet 2014. Partiets egentligen enda viktiga fråga - flykting- och invandringspolitiken - har etablerat sig högt upp på den politiska dagordningen och den framstår som en allt viktigare fråga för väljarna. Därigenom ökar Sverigedemokraterna möjligheter till medieutrymme för sina ståndpunkter i frågan, vilket i sin tur kan bidra till att flykting- och invandringspolitikens plats på den politiska dagordningen förstärks ytterligare, etc etc.
I botten finns förstås de många miljoner människor som i förtvivlan flyr från krig och död, från hot och från odrägliga livsvillkor, med förhoppningar om att kunna få skydd och ett anständigt liv i den rika, demokratiska delen av världen. Jag är stolt och glad att bo i ett land som för en förhållandevis generös flykting- och invandringspolitik och där de politiska partierna - hittills - inte visat några närmare tecken på att närma sig Sverigedemokraternas politik i dessa frågor.
Det vore befriande om de sju partierna i riksdagen som inte delar Sverigedemokraternas människosyn nu kunde lägga politisk kraft på att: a.) veckla ut de skiljelinjer som naturligtvis finns även mellan dessa partier om hur en generös flykting- och invandringspolitik bäst bedrivs - Sverigedemokraternas existens får inte blockera en debatt mellan övriga partier i dessa frågor, och b.) synliggöra och ta strid kring de politiska konflikter som finns mellan vänster och höger i så många andra sakfrågor. Det är fortfarande vänster och höger som strukturerar huvuddragen i svensk politik. Då är det inte bra om de politiska sakfrågor som hör hemma på vänster-högerskalan försvinner ur debatten.
2015-08-18
Sviker svenska feminister kampen mot IS?
I helgen anklagade journalisten Jenny Nordberg i en krönika i Svenska
Dagbladet svenska feminister för att inte engagera sig mera kraftfullt mot IS masskidnappningar och massvåldtäkter mot kvinnor i Syrien och Irak. Krönikan väckte ilska och flera debattörer riktade stark kritik mot Jenny Nordberg.
Lite grovt kan kritiken mot Jenny Nordberg delas in i två argument. För det första, menade kritikerna, har svenska feminister visst engagerat sig i kampen mot IS. De senaste månaderna har präglats av en intensiv debatt om hur Sverige bäst bidrar till att bekämpa IS, till exempel om vilka som är de mest effektiva strategierna för att motverka islamistisk radikalisering. Svenska feminister har deltagit i denna debatt på lika grunder som andra samhällsmedborgare. För det andra ifrågasätter kritikerna varför Jenny Nordberg pekar ut just feministerna. IS begår folkmord i Irak och Syrien och kampen mot IS är därför en angelägenhet för alla, inte alls bara för feminister.
Själv blev jag inte särskilt upprörd av Jenny Nordbergs krönika. Visst, krönikan innehåller flera till synes grundlösa generaliseringar. Krönikan är också ytterst svepande kring vad just "svenska feminister" konkret skall göra utöver det som redan görs. Men krönikan är skriven i en helig vrede inför de illdåd som IS begår. Då kan man överse med en del slängigheter, tycker jag.
I ett avseende har Jenny Nordberg rätt. Svenska gator och torg fylls inte av jättelika manifestationer mot IS, varken av feminister eller andra politiska grupperingar. Vi ser inga annonskampanjer eller upprop i pressen mot IS illdåd.
Varför är det så? Varför är opinionen mot IS inte mer kraftfullt mobiliserad? Förklaringen är enkel. Demonstrationer och upprop syftar oftast till att väcka uppmärksamhet åt en fråga och påverka opinionen. Men i frågan om IS är frågan redan uppmärksammad och opinionen är väldigt enig. Stödet för IS i Sverige är extremt svagt. Motståndet mot IS är översvallande över hela det politiska fältet. Här finns inte någon att övertala, här finns inget politiskt ledarskap att utmana och ifrågasätta.
Jag minns debatterna i samband med Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979. Motståndet mot invasionen var väldigt starkt i den svenska opinionen. I princip samtliga politiska ledare i Sverige fördömde Sovjetunionens agerande. Men när olika politiska grupper organiserade demonstrationer mot invasionen blev deltagarantalet i allmänhet mycket lågt. "Alla" var redan emot invasionen, därför var det svårt att samla folk till en demonstration. Det fanns ingen kraftfull politisk motståndare i Sverige att rikta demonstrationen mot.
Situationen var annorlunda under Vietnamkriget, då delar av det politiska ledarskapet i Sverige länge avstod från att kritisera USA för dess krigföring i Vietnam. Den svenska Vietnamopinionen var betydligt mer splittrad än vad den svenska Afghanistanopinionen var, för att inte tala om den svenska IS-opinionen.
Så avsaknaden av massdemonstrationer i Sverige mot IS skall inte tolkas som ett uttryck för likgiltighet och bristande engagemang. Möjligen kan vi se en bristande kreativitet kring att formulera förslag om hur vi bäst stöder den internationella kampen mot IS. En sådan bristande kreativitet kan i förlängningen leda till passivitet och uppgivenhet. Vi feminister har samma ansvar som övriga medborgare att se till att så inte blir fallet.
Lite grovt kan kritiken mot Jenny Nordberg delas in i två argument. För det första, menade kritikerna, har svenska feminister visst engagerat sig i kampen mot IS. De senaste månaderna har präglats av en intensiv debatt om hur Sverige bäst bidrar till att bekämpa IS, till exempel om vilka som är de mest effektiva strategierna för att motverka islamistisk radikalisering. Svenska feminister har deltagit i denna debatt på lika grunder som andra samhällsmedborgare. För det andra ifrågasätter kritikerna varför Jenny Nordberg pekar ut just feministerna. IS begår folkmord i Irak och Syrien och kampen mot IS är därför en angelägenhet för alla, inte alls bara för feminister.
Själv blev jag inte särskilt upprörd av Jenny Nordbergs krönika. Visst, krönikan innehåller flera till synes grundlösa generaliseringar. Krönikan är också ytterst svepande kring vad just "svenska feminister" konkret skall göra utöver det som redan görs. Men krönikan är skriven i en helig vrede inför de illdåd som IS begår. Då kan man överse med en del slängigheter, tycker jag.
I ett avseende har Jenny Nordberg rätt. Svenska gator och torg fylls inte av jättelika manifestationer mot IS, varken av feminister eller andra politiska grupperingar. Vi ser inga annonskampanjer eller upprop i pressen mot IS illdåd.
Varför är det så? Varför är opinionen mot IS inte mer kraftfullt mobiliserad? Förklaringen är enkel. Demonstrationer och upprop syftar oftast till att väcka uppmärksamhet åt en fråga och påverka opinionen. Men i frågan om IS är frågan redan uppmärksammad och opinionen är väldigt enig. Stödet för IS i Sverige är extremt svagt. Motståndet mot IS är översvallande över hela det politiska fältet. Här finns inte någon att övertala, här finns inget politiskt ledarskap att utmana och ifrågasätta.
Jag minns debatterna i samband med Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979. Motståndet mot invasionen var väldigt starkt i den svenska opinionen. I princip samtliga politiska ledare i Sverige fördömde Sovjetunionens agerande. Men när olika politiska grupper organiserade demonstrationer mot invasionen blev deltagarantalet i allmänhet mycket lågt. "Alla" var redan emot invasionen, därför var det svårt att samla folk till en demonstration. Det fanns ingen kraftfull politisk motståndare i Sverige att rikta demonstrationen mot.
Situationen var annorlunda under Vietnamkriget, då delar av det politiska ledarskapet i Sverige länge avstod från att kritisera USA för dess krigföring i Vietnam. Den svenska Vietnamopinionen var betydligt mer splittrad än vad den svenska Afghanistanopinionen var, för att inte tala om den svenska IS-opinionen.
Så avsaknaden av massdemonstrationer i Sverige mot IS skall inte tolkas som ett uttryck för likgiltighet och bristande engagemang. Möjligen kan vi se en bristande kreativitet kring att formulera förslag om hur vi bäst stöder den internationella kampen mot IS. En sådan bristande kreativitet kan i förlängningen leda till passivitet och uppgivenhet. Vi feminister har samma ansvar som övriga medborgare att se till att så inte blir fallet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)