Nytt socialdemokratiskt partiprogram. 2. Om friheten

Socialdemokraternas programkommission har presenterat sitt förslag på nytt partiprogram. Förslaget kommer, efter en intern remissrunda, att föreläggas den socialdemokratiska partikongressen i april 2013. I tre texter diskuterar jag förslaget, med avseende på demokrati, frihet och klass. Texten om partiprogrammets demokratisyn återfinns här. I denna text kommenterar jag den frihetssyn som kommer till uttryck i förslaget.

*

I sitt installationstal som socialdemokratisk partiledare vädjade Mona Sahlin till rörelsen att hjälpa henne utveckla en röd frihetsvision och den vägen vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. Det gick väl si och så med den saken. Fortfarande är det alltför många som associerar frihetsvärdet till de borgerliga partierna och inte till den politiska vänstern.

Det nya programförslaget tar Mona Sahlins uppmaning på allvar och slår an en frihetlig ton. Texten nöjer sig inte med att lyfta fram jämlikheten som en nödvändig förutsättning för verklig frihet. Förslaget försöker också gestalta hur frihetsfrågorna skall få utrymme i ett individualiserat samhälle utan att viktiga gemenskapsvärden urholkas.

Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder, visar resultaten från den världsomfattande attitydundersökningen World Value Survey (WVS). Tillsammans med medborgarna i övriga skandinaviska länder ligger svenskarna i topp när det gäller att betona oberoende, självförverkligande, självständiga opinionsyttringar och individuella rättigheter. Kollektiva gemenskaper som t ex familj, religion, nation och tradition tillmäts däremot mindre vikt.

Den accelererande individualiseringen har sin grund i den kommunikationsteknologiska utvecklingen, där individens möjligheter i allt mindre utsträckning betingas av bundenhet till territoriet eller av territoriellt grundade identiteter. Den nya informationstekniken har ökat individens frihet att välja umgänge, livsstil och identitet, slår programförslaget insiktsfullt fast. Framväxten av nya digitala medier bejakas just ur ett frihetsperspektiv: De snabba digitala medierna har blivit effektiva redskap för frihetsrörelserna runt om i världen samtidigt som de ger ny vitalitet åt de gamla demokratierna.

Frihetsperspektivet präglar också synen på arbetslivet. Borgerlighetens förhärskande (och förtryckande) arbetslinje utmanas i skrivningar som t ex: Vi vill förkorta arbetstiden i former som ökar detta det egna inflytandet och skapar möjlighet för den anställde att fördela sin arbetstid mellan olika perioder i livet. Min tanke - och längtan - går till Ernst Wigforss ofta citerade uttalande: Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.

Jag noterar med tillfredsställelse att programförslaget inte faller i fällan att reducera frihet till valfrihet. Ordet vafrihet nämns bara en gång på 50 sidor. Det är bra. Och modigt. Vi lever i en tid som inte bara av en del kallas för "valfrihetens tyranni" utan där också ordet "valfrihet" skaffat sig en hegemonisk ställning i diskursen. Nästan vilket politiskt förslag som helst kan idag legitimeras med att genomförandet skulle öka medborgarnas valfrihet. Sänkta skatter ökar valfriheten. Höjda skatter ökar valfriheten. Allting går att sälja med mördande rekl... förlåt med ökad valfrihet. Den som inte sjunger valfrihetens lov stigmatiseras och utestängs ur diskussionsgemenskapen. Vi behöver en debatt som bidrar till att dekonstruera begreppet valfrihet, i syfte att upphäva dess ställning som hegemon i diskursen och som ger insikter om vilka olika saker vi egentligen menar när vi tror att vi kanske menar samma sak när vi talar om valfrihet. Programförslaget är ett försiktigt steg fram i det arbetet.

Nytt socialdemokratiskt partiprogram. 1. Demokratisyn

Socialdemokraternas programkommission har presenterat förslag på nytt partiprogram. Förslaget kommer, efter en intern remissrunda, att föreläggas den socialdemokratiska partikongressen i april 2013. I tre texter de närmaste dagarna kommer jag att diskutera det nu presenterade förslaget, med avseende på demokrati, frihet och klass. I denna text ger jag först en kort allmän karaktäristik av programförslaget, för att därefter kommentera den demokratisyn som kommer till uttryck i texten.

Programförslaget innebär en språklig modernisering i förhållande till gällande program. Det mesta av historieskrivningen och de explicita hänvisningarna till Marx är borttagna. Historiematerialismen nämns inte. Uttrycket "demokratisk socialism" förekommer en gång på 50 sidor. I stället är det individen och individens möjlighet till frigörelse och växande som lyfts fram starkare än i tidigare programtexter. Språket är prosaiskt, pulshöjande formuleringar lyser med sin frånvaro. Den stora berättelsen saknas.

Skenet kan bedra. Etiketter och vad man kallar saker och ting är inte det viktigaste. Avgörande är i stället den människo- och samhällssyn som utvecklas, visionens innehåll och vilka vägar som förespråkas för visionernas och målens förverkligande. Undertexten präglas av insikter om att ett individualiserat informationssamhälle skapar nya sociala skiljelinjer, som Socialdemokraterna bör möta med en politik som skapar ökade möjligheter för individens utveckling utan att viktiga gemenskapsvärden urholkas.

Ordet "demokrati" har en central plats i programförslaget. Kapitlet "Våra värderingar" inleds med ett avsnitt rubricerat "Demokrati". I det avsnittet listas en mängd goda företeelser som antingen är en del av demokratin eller som antas uppstå som som konsekvens av demokratin (till exempel frihet, individuell självständighet, behovet av samhällelig gemenskap, tillit, påverkansmöjligheter, ansvar, rättigheter, skyldigheter).

Här finns också en del underliga formuleringar, som till exempel att "Bara demokratin kan upprätthålla de mänskliga rättigheterna". För många är det nog inte så att demokratin upprätthåller de mänskliga rättigheterna, utan i stället att de mänskliga rättigheterna är en del av demokratin. Skillnaden kan förefalla semantisk, men jag lyfter fram den för att visa på vanskligheten att använda ordet "demokrati" som ett honnörsord som riskerar att stå för allt som de allra flesta av oss uppfattar som gott. Då förlorar ordet sitt innehåll och blir bara ett tomt skal, ett ständigt upprepat mantra som ingen kan vara emot.

I avsnittet "Demokrati" förekommer ordet "ekonomi" inte en enda gång. Skall det uppfattas som att demokratin endast skall gälla i den politiska sfären, och inte genomsyra andra samhällssfärer? Uttrycket "ekonomisk demokrati" förekommer till exempel inte i programförslaget. Nja, intressant blir det när programförslaget faktiskt vågar relatera demokratin till de existerande maktstrukturerna i samhället. I avsnittet "Marknad och kapitalism" slås fast att "Socialdemokratin är ett antikapitalistiskt parti" och att det alltid är "demokratin som ska sätta gränserna för marknaden". Det är bra. Däremot hade jag gärna sett att förslaget förmått ta ett steg till för att markera hur demokratin sskall stärka sin ställning i arbetslivet och över produktionen. Som min kollega statsvetarprpofessorn Bo Rothstein skriver i dag på DN Debatt är det: ingalunda givet att de som äger kapitalet i ett företag också är de som skall bestämma över produktionen.

Sedan den traumatiska löntagarfondsstriden under 1980-talet har Socialdemokraterna lidit av beröringsskräck inför ekonomisk demokrati, såväl till ord som till innehåll. Det är olyckligt. Om nu demokratin ligger till grund för socialdemokratins värderingar finns det inga skäl till att just produktionen skall ställas utanför. Jag hoppas och tror därför att den bok Bo Rothstein i dag presenterar på DN Debatt - Tillsammans. En fungerande ekonomisk demokrati - skall komma till användning i det viktiga remissarbete av programförslaget som nu förestår. 

Mediebevakningen brast inför Obamas segerval

Barack Obama omvaldes - som väntat - till president i USA. Obama fick ungefär 50 procent av rösterna, mot utmanaren Mitt Romneys 48 procent. I striden om de avgörande elektorsrösterna har Obama i skrivande stund (Floridas röster återstår att fördela) 303 mot Romneys 206.

Det amerikanska presidentvalet har fått en enorm uppmärksamhet i svenska medier. Det är bra. Mindre bra är att mediebevakningen brustit i beskrivningen och analysen av valkampens förutsättningar.

Ett bärande tema i valbevakningen har varit att opinionsläget beskrivits som jämnt, med ett knappt försteg för Obama, och att utgången därför skulle ha varit i högsta grad oviss. En sådan beskrivning är felaktig. Visst var opinionsläget relativt jämnt, såväl på det nationella planet som i de viktigaste delstaterna. Men valutgången var inte särskilt oviss. Obama knappa överläge i opinionen i de viktigaste delstaterna var fullt tillräckligt för att han skulle vara storfavorit till segern. Det enda som skulle kunna hindra Obamas seger var att republikanerna systematiskt missgynnades i de viktningar och urval som låg till grund för mätningarna. Men historiskt sett fanns det inga tydliga tecken på en sådan systematisk snedvridning.

 Obamas överläge var väl känt. Spelbolagen - som sällan eller aldrig har fel i dessa sammanhang - gav dagarna före valet endast 1.25 tillbaka för spel på Obama, medan spel på Romney gav nära 4 gånger tillbaka. Om Romney vunnit hade det varit en jätteskräll, och också beskrivits som en sådan i svenska media.

Alltför många medier blandade således ihop det faktum att valet i USA skulle bli relativt jämnt med att utgången var oviss.

Vad berodde denna hopblandning på? Till viss del var det säkert okunnighet och kanske naivitet kring de statistiska förutsättningarna. Men i huvudsak tror jag att hopblandningen var en del av en mediedramaturgi där en oförutsägbar valutgång ants skapa större intresse och ger fler läsare/lyssnare/tittare/klickare.

Det var synd. Jag tror det hade gått att spela upp en lika slagkraftig mediedramaturgi baserad på favoriten Obama mot utmanaren Romney. Skulle det bli en valskräll? Opinionsläget var tillräckligt tätt för att en skräll inte skulle kunna uteslutas. Sverige slog trots allt Sovjetunionen någon gång då och då i hockey-VM under 1960- och 1970-talen. Men varje gång det var en skräll och inte något annat.

Visst fanns det i mediebevakningen flera goda undantag från det bild jag skisserat ovan. Till exempel Jens Kärrman, som på sin blogg i DN föredömligt redovisade förutsättningarna.Eller Susanne Sjöstedt i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda.
 

Romney är rökt. Åtminstone till 85.1 procent.

Uppdaterat 6 november: I sin senaste redovisning har Nate Silver (se nedan) höjt Barack Obamas vinstchanser från 86.3 till 92.0 procent.

Uppdaterat 5 november: I sin senaste redovisning har Nate Silver (se nedan) höjt Barack Obamas vinstchanser från 85.1 till 86.3 procent.

De senaste dagarna har det närmast som ett mantra upprepats att valkampen mellan Barack Obama och Mitt Romney är jämn och oförutsägbar. Det råder bristvara på experter som vågar satsa sitt goda anseende på att utpeka den ene eller den andre kandidaten som vinnare.

På ett sätt är experternas tvekan naturlig. Skillnaderna i opinionsmätningarna mellan kandidaterna ligger oftast inom felmarginalen, såväl nationellt som i de viktigaste delstaterna. Det har också rått oklarhet huruvida stormen Sandys verkningar skulle påverka opinionen.

Försiktighet har emellertid aldrig varit min dygd, och jag tvekar därför heller inte att påstå att det allra mesta talar för att Barack Obama vinner en ganska bekväm seger när valet avgörs om ett par dagar. Förutom att min maggrop säger så, så finner jag stöd i analyser som görs av den smått ofattbara mängd opinionsundersökningar som präglar den amerikanska valkampanjen.

Nate Silver's Political Calculus redovisar till exempel att Obama leder över Romney i 16 olika mätningar av opinionsläget i de viktigaste delstaterna. Romney leder över Obama endast i två sådana mätningar. Visserligen är Obamas överläge i de 16 mätningarna oftast inom felmarginalen. Men sannolikheten att slumpen skulle ge Obama ett så stort överläge i antalet mätningar är naturligtvis mycket liten. Romney skulle förstås kunna hoppas på att republikanerna systematiskt missgynnas i de viktningar och urval som ligger till grund för mätningarna. Men historiskt sett finns det inga tydliga tecken på en sådan systematisk snedvridning.

Nate Silver's Political Calculus bedömer Obamas vinstchanser till 85.1 procent. Att Obamas vinstchanser inte värderas ännu högre beror på att det fortfarande är ett par dagar kvar till valet, och att något kan inträffa som förändrar opinionsläget.

Men i nuläget är det svårt att se vad som skulle kunna inträffa de närmaste två dagarna som skulle påverka opinionsläget till Mitt Romneys fördel. Så Romney är rökt. Åtminstone till 85.1 procent.

Sverigedemokraterna och svensk opinion

I dag skriver jag tillsammans med Marie Demker och Jonas Hinnfors på Brännpunkt i Svenska Dagbladet om Sverigedemokraernas framryckning i opinionen under de senaste veckorna. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Sverigedemokraterna har under de senaste veckorna gjort en framryckning i opinionsmätningarna. Ekots sammanställning av olika mätningar under oktober ger partiet 7.7 procent. Tidigare har partiet några gånger varit nära 7 procent, men mest stått och stampat på ett opinionsstöd i närheten av valresultatet på 5.7 procent.


Sverigedemokraternas opinionsframgång har väckt starka känslor och debatt. Är uppgången en följd av att allt fler svenskar delar partiets syn på invandringspolitiken? Eller av att allt fler svenskar tröttnat på att invandrings- och integrationsfrågor frågor ”tystas ned” i debatten? Nej, så är inte fallet. Väljarundersökningar och rapporter från SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar snarare att invandringsmotståndet minskar. Motståndet är inte obetydligt men det har minskat kraftigt sedan 1990-talet. Dessutom uppfattar få människor invandring som en prioriterad politisk fråga. I valet 2010 nämndes till exempel flykting- och invandringspolitiken endast av nio procent av väljarna när de själva fick berätta om vilka frågor de uppfattat som viktiga för sitt partival. I stället var det sjukvård, sysselsättning, skola och utbildning, äldreomsorg och landets ekonomi som låg i topp. Sverigedemokraternas framgång i valet 2010 grundade sig i deras skicklighet att mobilisera den relativt lilla grupp som tyckte att flykting- och invandringsfrågorna var så viktiga att de påverkade deras partival.

Uppgången nu för Sverigedemokraterna har istället sin grund i att invandrings- och integrationsfrågor under senare tid haft en mer framträdande plats på den politiska dagordningen än vad de brukar ha. Trots försök till breddning är invandrings- och integrationspolitiken fortfarande Sverigedemokraternas enda profilfråga, och partiet gynnas därför av att dessa frågor debatteras.

Med debatten om invandrings- och integrationspolitiken följer alltid också en debatt om Sverigedemokraterna, om mediebevakningen av partiet och om partiets plats i svensk politik. Varför blir det så? Vi får ju inte en debatt om Folkpartiet när vi diskuterar utbildningspolitiken eller om Socialdemokraterna när vi diskuterar arbetsmarknadspolitiken. Skälet till att vi får en debatt om Sverigedemokraterna när vi diskuterar invandrings- och integrationspolitik är att Sverigedemokraterna faktiskt inte är ett parti som alla andra. Sverigedemokraterna skiljer sig från övriga partier genom sitt ursprung i den nazi-influerade Vit Makt-rörelsen. Nazism och rasism ligger utanför det demokratiska samhällets domäner. Det faktum att Sverigedemokraternas ledning återkommande tvingas tillbakavisa anklagelser om rasism genom uteslutningar och ta avstånd från främlingsfientlig retorik inom de egna leden visar hur impregnerat partiet fortfarande är av sitt förflutna.
Självklart skall vi inte låta bli att debattera dessa viktiga frågor av oro för att debatten skulle gynna Sverigedemokraterna. Hur integrationen skall kunna förbättras bör i stället diskuteras på samma sätt och på samma villkor som andra viktiga frågor diskuteras.
Däremot finns det finns inget skäl till att låta diskussionen om integrationspolitiken handla om Sverigedemokraterna. Särskilt inte eftersom Sverigedemokraterna själva väljer att inte ta ställning i integrationspolitiska frågor utan i stället enbart fokusera på kravet om minskad invandring.

S och frågan om vinst i välfärden. Vad händer nu?

Uppdaterat fredag eftermiddag: I dag presenterade Socialdemokraterna ett sammanhållet förslag i frågan om vinst i välfärdssektorn. Som jag förutspådde nedan innebär det samlade förslaget ytterligare åtgärder för att pressa ned vinstnivåerna i förhållande till det enskilda förslag om öppenhet i bokföringen som Stefan Löfven presenterade tidigare i veckan. Framförallt är det kravet på att reglera till exempel personaltätheten som gör att det samlade förslaget har bättre möjligheter att pressa ned vinstnivåerna.

Förslaget är politiskt skickligt formulerat. Det innebär en kompromiss som ända anger en viss riktning. Förslaget har också mottagits positivt inom socialdemokratin. De som helst vill ha ett vinstförbud välkomnar ändå dagens förslag som ett steg åt rätt håll.

Förslaget innebär också att bollen nu kastas över till Alliansregeringen. Om regeringen är positiv framstår Löfven som statsmannen som löst ett problem av stort samhällsintresse. Om regeringen är negativ riskerar den att framstå som rigida marknadsfundamentalister som inte tar problemen med vinstnivåerna i välfärdssektorn på allvar. Sannolikt kommer Reinfeldt att försöka kryssa mellan Skylla och Karybdis. Vi får väl se hur det går.

*

I morgon fredag kommer Socialdemokraternas partistyrelse att ta ställning till ett förslag om hur partiet skall förhålla sig till frågan om vinst i välfärdssektorn. Förslaget har tagits fram av en arbetsgrupp ledd av partisekreterare Carin Jämtin. Igår onsdag presenterade Stefan Löfven delar av arbetsgruppens förslag. Löfven markerade att han inte tror på ett vinstförbud eller ens ett vinsttak. I stället vill han och arbetsgruppen begränsa vinsterna genom att tvinga företagen till större öppenhet i sin bokföring.

Frågan om vinst i välfärden splittrar Socialdemokraterna enligt den klassiska vänster-högerdimensionen. Den s k partivänstern ser helst ett vinstförbud. Den s k partihögern är positiva till privata aktörer i välfärdssektorn och ser vinstmöjligheter som en nödvändig förutsättning för att sektorn skall kunna attrahera privata aktörer. Däremellan finns ett stort antal åsikter kring i vilken utsträckning och på vilket sätt vinsterna kan och bör begränsas, i syfte att värna kvaliteten och att inte skattepengar skall slösas bort.

Konflikten rymmer åtminstone tre olika komponenter. I partiet finns olika ideologiska ståndpunkter om huruvida det är rätt eller fel att släppa in privata aktörer i välfärdssektorn överhuvudtaget. Här finns också skilda uppfattningar om huruvida privata aktörer behövs för att skapa valfrihet. Ordet "valfrihet" har erhållit en hegemonisk ställning i svensk samhällsdebatt, ett honnörsord vars värde ingen vågar ifrågasätta. Dessutom finns olika uppfattningar om sambandet mellan valfrihet och kvalitet inom välfärdssektorn.

Redan tidigare har Löfven markerat att han inte är någon anhängare av ett vinstförbud. Hans förslag tillfredsställer också "partihögern" mer än "partivänstern". Jag är ganska säker på att det samlade förslag som presenteras inför partistyrelsen kommer att innehålla ytterligare åtgärder för att pressa ned vinstnivåerna. Partivänstern kan då ha lättare att smälta det hela, eftersom det samlade förslaget tillgodoser deras önskemål i något större utsträckning än vad Löfvens isolerade förslag gjorde.

Därefter kommer frågan att avgöras på partikongressen i april 2014. Jag har mycket svårt att se att kongressen skulle köra över sin partiledare i en fråga där han personligt inversterat en stor mängd av sitt  förtroende och sin politiska och personliga prestige. Däremot kommer kongressen att skärpa linjen ytterligare i förhållande till det beslut som partistyrelsen kommer att fatta på fredag.

Svenska väljare har i de opinionsundersökningar som genomförts inte särskilt mycket till övers för vinst i välfärden. Väljarnas inställning gynnar intuitivt Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet, som är det enda parti som helt tar avstånd från vinst i välfärden. Vänsterpartiet kan hoppas på att locka över vänsterinriktade socialdemokrater som blir besvikna på den kompromiss som kongressen i april sannolikt kommer att utmynna i. Det kan emellertid också vara så att väljarna visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att frågan inte är så viktig för dem att den påverkar deras partival i särskilt stor utsträckning.

Anhängare till vinst i välfärden gör sitt bästa för att knyta vinstmöjligheter till valfriheten. Utan vinstmöjlighet, ingen valfrihet. Utan valfrihet sämre kvalitet. Motståndarna till vinst i välfärden har ännu inte hittat en tillräckligt slagkraftig argumentation för att bryta den argumentationskedjan och därigenom kunna vända debatten. Men det är nästan ett halvår till partikongressen och två år till nästa val..Så tiden finns fortfarande.

Israels bordande av Ship to Gazas fartyg Estelle

I dag ansluter jag mig till ordföranden för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet Peter Weideruds uttalande om Israels bordande av Ship to Gazas fartyg Estelle:

Idag på morgonen attackerade israelisk militär Ship to Gazas fartyg Estelle. Precis som för två år sedan skedde angreppet på internationellt vatten, vilket innebär ett brott mot folkrätten och synliggör brutaliteten i Israels blockad av Gaza. I rapporter jag fått nu på morgonen tycks det som att ingen enskild individ kom till skada, vilket är en stor lättnad.

Israels blockad av Gaza måste upphöra för att en fredlig och varaktig lösning mellan israeler och palestiniern skall vara möjlig. Vi förväntar oss att utrikesminister Carl Bildt fördömer Israels bordning av Estelle och för saken vidare i alla relevanta internationella sammanhang.

Estelles färd syftade inte enbart till att lindra Gaza-bornas humanitära nöd, utan också till att återupprätta Gaza-bornas grundläggande rätt att importera och exportera varor och att fritt resa in och ut ur området. I denna fråga går den humanitära och den politiska kampen hand i hand. Situationen i Gaza kan inte reduceras till ett humanitärt problem, konflikten är i grunden politisk. Estelles och Ship to Gazas styrka består i att de kombinerar ett humanitärt och ett politiskt uppdrag.

Ship to Gaza har seglat Estelle från Umeå till Gaza. Resan påbörjades i juni och Estelle är nu i mitten av oktober på väg att nå Gaza. Längs vägen har hon med sin slutdestination Gaza City gjort 20 stopp och mötts av stort stöd för Ship to Gazas grundläggande mål: att bryta blockaden av Gaza. Estelle är i sig en symbol för det samhälle och de relationer mellan folk som Ship to Gaza och miljoner vanliga människor vill bygga. Medelhavet är en länk mellan människor. De som bygger murar och inför blockader förstör möjligheten att bygga en bättre värld.

Vi ser med sorg och vrede på Israels olagliga bordning av Estelle och våra tankar är med alla hårt prövade människor i det isolerade Gaza.

Twitter och yttrandefriheten

I dag skriver jag på Ajour om hur Twitter blockerar ett nazistiskt konto, men bara för användare i Tyskland.  Nedstängningen väcker frågor om hur digitala aktörer skall balansera krav på yttrandefrihet med krav på restriktioner från de stater i vilka de verkar. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

*

New York Times berättar att Twitter beslutat att blockera användare i Tyskland från det högerextrema, neo-nazistiska kontot @hannoverticker. Användare utanför Tyskland är emellertid inte blockerade, utan kan följa dess inlägg och interagera. Bakgrunden till blockeringen är att myndigheterna i Niedersachsen förbjudit en grupp med namnet ”Bättre Hannover” (”Besseres Hannover”), bland annat för bruk av förbjudna nazistiska symboler och slagord. Polisen i Hannover sände också ett brev till Twitter och begärde att det till gruppen knutna kontot skulle stängas ner.
 

*

Jag har förståelse för tysk lagstiftning givet landets nazistiska förflutna. Det som gör mig orolig är Twitters lite slappa argument att man vill efterleva lokala lagar. Om Twitter funnits under den tid Tyskland var nazistiskt, hade Twitter då också legitimerat självpålagda begränsningar med att man ville följa lokala lagar? Självklart inte. Planet sluttar.

Det vore frimodigare och Twitter och andra aktörer formulerade en värdegrund som gällde oavsett lokala lagar, i Sverige, Tyskland, Kina eller Saudiarabien. Låt sedan den värdegrunden avgöra om det finns skäl till blockad, nedstängning av konton eller borttagande av inslag. Sedan kunde man av pragmatiska skäl då och då kanske tvingas göra avsteg från sin värdegrund, men då också erkänna att det rör sig om ett avsteg och inte gömma sig bakom ”lokala lagar”.

Sverigedemokraternas framgång och mediebevakningen av integrationspolitiken.

Den senaste tiden har varit glada dagar för Sverigedemokraterna. Partiets enda profilområde - frågor kring invandring, flyktingmottagning och integration - har haft en framträdande plats i samhällsdebatten. I den senaste Sifo-mätningen får Sverigedemokraterna 7.7 procent, vilket är partiets bästa resultat i Sifo någonsin och två procentenheter mer är valresultatet 2010.

Mycket går således Sverigedemokraternas väg just nu. Partiet fick en extra hjälp på traven när SVT:s Agenda i samband med partiledardebatten förra söndagen anammade Sverigedemokraternas problemuppfattning och formulerade frågan Hur mycket invandring tål Sverige? Som Anna-Lena Lodenius påpekat är det en frågeformulering som precis som Sverigedemokraterna förutsätter att invandring är en belastning. Jag har svårt att se något annat politikområde där frågan skulle ställas på motsvarande sätt. Hur mycket jämställdhet tål Sverige? vore till exempel en helt otänkbar fråga (tipstack Lukas Romson). Eller Hur mycket klimatåtgärder tål Sverige? Agenda föll genom sin formulering ner till samma nivå som Expressen hårt kritiserade Kör ut dem-löpsedel från 1993.

Ledningen för Agenda försvarar sig med att frågan var tillspetsad och att frågan kan besvaras på många vis, "Hur mycket som helst! Ingen alls! Eller allt däremellan…". Men poängen är ju inte att frågan kan ha många olika svar. Poängen är att frågan ställs på ett sätt där det tas för givet att invandring är något negativt ("tål") och därigenom utgår från det som skulle bevisas. Genom att kopiera Sverigedemokraternas språkbruk och problemuppfattning abdikerar Agenda från sitt journalsitiska ansvar och bidrar aktivt till att flytta fram Sverigedemokraterna position i samhällsdebatten.

Det mediegranskande programmet "Medierna" i P1 hade i lördags ett inslag som kretsade kring temat "vi mäste våga prata om problemen med integrationspolitiken". Kanske lever Medierna och jag i detta avseende på skilda planeter, men visst är det väl just bilden av problem och tillkortakommanden som präglar medievakningen av invandrings- och integrationspolitiken? Det är ju knappast så att tv, radio och tidningar späckas av inslag som på ett solskensaktigt sätt beskriver läget inom dessa politikområden.

Ibland får jag för mig att medierna drabbas av ett slags dåligt samvete för sin bevakning av Sverigedemokraterna. Som om Sverigedemokraterna vore någon slags "underdog" som det är synd om (eftersom de är impopulära i breda kretsar och de övriga partierna väljer att inte samarbeta med dem) och som medierna därför av någon slags rättviseskäl måste lyfta fram. Så är det naturligtvis inte. Medierna skall bevaka och kritiskt granska Sverigedemokraterna på samma sätt som man bevakar och kritiskt granskar andra partier. Men inte anamma deras språkbruk eller låta Sverigedemokraternas verklighetsuppfattning styra frågeställningarna.

Invandrings- och integrationspolitiken är viktiga frågeområden. Men den kritiska bevakningen ersätts alltför ofta av moralism och slagord som "för många" elller "för få". Sverige är ett av de mest generösa flyktingmottagande länderna i Europa. Jag vet heller inte vilket europeiskt land som skulle vara mer framgångsrikt i sin integrationspolitik än vad Sverige är. Svensk opinion har blivit allt mindre invandringsfientlig över tid. Här finns en stark grund att stå på för en seriös debatt om hur vi nu bäst går vidare i dessa frågor. Men en sådan debatt förutsätter starka och självständiga medier som förmår stå emot moralism och förenklade slagord. Annars slutar debatten i Expressens Kör ut dem-moras.

Gästskriver på Motargument, om kampen mot högerpopulismen

I dag gästskriver jag på Motargument, om bästa sättet att motverka högerpopulismen. Motargument.se är ett partipolitiskt, religiöst och organisatoriskt obundet initiativ som syftar till att skapa en tvärpolitisk samlingsplats för att bemöta rasistiska och främlingsfientliga påståenden och myter med argument, fakta och vetenskap. Ett utdrag ur artikeln återfinns nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Svenska väljare anger sällan flykting- och invandringspolitiken som viktiga områden när de berättar vilka frågor som varit avgörande för deras partival. I stället är det sysselsättning, sjukvård, skola och utbildning, äldreomsorg och landets ekonomi som ligger i topp när väljarna bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på. Sverigedemokraternas framgång grundar sig i deras skicklighet i att mobilisera den relativt lilla grupp som tycker att flykting- och invandringsfrågorna är så viktiga att det påverkar deras partival.

Jag har formulerat fyra tumregler att förhålla sig till om man vill motverka att Sverigedemokraterna eller andra högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen.

För det första bör de övriga partierna undvika att lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna opinionsmässiga fördelar på att använda högerpopulisternas språkbruk.

För det andra bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverskridande överenskommelser.

Låt oss komma ihåg att den svenska opinionen i dag är betydligt mer positiv till invandrare och till flyktingmottagning än vad den var för ett par decennier sedan. Internationella undersökningar visar att svenskarna är mer positiva till invandring och flyktingmottagning än egentligen något annat folk i hela världen. De högerpopulistiska partierna i Europa har slutat växa. Det är viktigt att i mörkret också förmå se ljuset. Motstånd mot främlingsfientlighet är inte bara en nödvändig moralisk livshållning, det är också en verksamhet som har goda möjligheter att nå framgång.

Inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda

Uppdatering söndag kl 22.30: Stefan Löfven valde den offensiva vägen i debatten, medan Fredrik Reinfeldt valde den defensiva. Jag vet inte om Reinfeldts defensiva linje var ett försök att framstå som statmannaaktig och/eller att ge de mindre allianskollegorna mera utrymme. I vilket fall tror jag det var ett oklokt val. I sociala medier var det gott om bedömare, även borgerliga, som tidvis undrade om Reinfeldt var med i debatten överhuvudtaget. Några jämförde med den amerikanska presidentvaldebatten, där Löfven fick spela Mitt Romneys roll, medan Fredrik Reinfeldt fick vara Barack Obama. I övrigt gjorde Åsa Romson sin bästa TV-debatt hittills.

Jag noterar att Agenda valde ett upplägg som gav invandringsfrågorna stort utrymme, samtidigt som Aktuellt gjorde nyhet på att invandringspolitiken dominerade debatten. Är det sådant som kallas egenproducerad nyhet?

Sammantaget tror jag att de rödgröna denna gång har störst anledning att känna sig nöjda med hur debatten gestaltade sig.

*

Hur kommer Alliansen att utforma sitt angrepp på Socialdemokraterna och de övriga oppositionspartierna i kvällens partiledardebatt i SVT Agenda? Länge valde Alliansen att avfärda de socialdemokratiska konkreta förslagen inför skuggbudgeten med formuleringen att "förslaget är visserligen bra, men vi har redan genomfört det". De senaste dagarna har Alliansen emellertid växlat strategi och beskrivit Socialdemokraternas samlade förslag som en "skattechock", "rättning vänster" och att "Stefan Löfven är mer Håkan Juholt än vad Juholt är själv".

Från idélös epigon till skattehöjande vänsterspöke i Håkan Juholts skepnad - så har Alliansens bild av Socialdemokraterna således förändrats den senaste veckan. Med all sannolikhet blir det vänsterspöket som Alliansen kommer att spela upp i kväll.

Hur kommer Socialdemokraterna att svara? Risken är att Stefan Löfven i sin iver att inte framstå som för långt till vänster eller som nyjuholtian blir för defensiv och att Socialdemokraterna framstår som en Alliansen light. Ett parti som vill sänka bolagsskatten lite grand, men inte för mycket. Ett parti som vill begränsa vinsterna i välfärden lite grand, men inte för mycket. Ett parti som vill öka jämlikheten lite grand, men inte för mycket.

De övriga oppositionspartierna har klarare roller. Jonas Sjöstedt (V) kan ensam och ohotad lägga beslag på vänsterflanken på det politiska fältet, med förbud mot vinst i välfärdssektorn som sitt starkaste kort. Åsa Romson (MP) äger de gröna frågorna och jagar nya väljare i frågor kring utbildning och småföretagsamhet.

Sverigedemokraterna har länge stått och stampat i opinionen, men haft en svag uppgång de senaste veckorna. Jimmie Åkessons viktigaste uppgift är inte i första hand att få svenska folket att ändra uppfattning om invandringspolitiken. Hans viktigaste uppgift är i stället att övertyga de väljare som tycker att Sverige tar emot för många invandrare om att invandringsfrågan är så viktig att den måste få betydelse för deras partival. Den uppgiften klarar inte Åkesson ensam, utan behöver (ofrivilligt) stöd från några av de övriga partierna.

Stefan Löfven måste utveckla en argumentation som leder till att den rödgröna oppositionen hamnar på offensiven i debatten, och att Socialdemokraterna inte uppfattas som strykrädda i frågor om skattepolitik, vinst i välfärden och regeringsfrågan. Utbildningspolitiken och jobbpolitiken är två områden som särskilt lämpar sig för en sådan offensiv. Vi får se hur skickligt Löfven förmår hantera utmaningen. Återkommer efter debatten i kväll med en kort analys om hur det gick.

Rättvisa. Ordet som budgetdebatten glömde

Magdalena Andersson är guld värd för socialdemokratin. Hennes sätt att presentera den socialdemokratiska skuggbudgeten och hennes förmåga att hantera debatten med finansminister Anders Borg imponerar. Till skillnad från sin föregångare Tommy Waidelich väcker hon respekt även på motståndarsidan, vilket ger henne en starkare ställning i hela det politiska rummet.

I sak skiljer sig socialdemokraternas budgetförslag inte så där oerhört mycket från förra årets budgetförslag, under Håkan Juholts partiledarskap. Men budgetförslaget har föregåtts av en intern process som varit betydligt mer stabil än förra året. Förslagen har presenterats inom en samlad ram som inte ger motståndarna utrymme att hojta om "popcorn-politik".

Förslagen har också lanserats i en retorik som inte har mycket gemensamt med Håkan Juholts vänsterorienterade språkbruk. Vid sidan av den omtalade Affärsplanen så noterar jag att framträdande socialdemokratiska politiker tycks ha fått en gemensam fobi för ordet rättvisa. När Socialdemokraterna presenterar sin viktigaste motion under hela budgetåret förekommer så vitt jag uppfattat ordet rättvisa inte en enda gång, varken i morgonens artikel på DN Debatt, eller på Magdalena Anderssons presskonferens eller i debatten med Anders Borg i Studio Ett i P1.

Jag har resignerat lite grand när det gäller orden jämlikhet och solidaritet, med hade lite hopp kvar när det gällde rättvisan. Jag förstår att Socialdemokraterna vill utmana Alliansen och inför väljarna framstå som minst lika ansvarstagande och tekniskt skickliga som Anders Borg när det gäller att hantera statsfinanserna. Men om man helt mönstrar ut sina ideologiska värdeord ur retoriken reducerar man politiken till förvaltning och administration. En sådan reducering av politiken gynnar på sikt den samhällssyn som borgerligheten gjort till sin och missgynnar bygget av det samhälle som socialdemokratin i grunden står för.

Noterar också att Anders Borg i Studio Ett talade om socialdemokraternas "skattechock". Lite trött blev jag då.

Svensk Väljaropinion: Vad betyder Centerpartets kris för den svenska politiken?

I Svensk Väljaropinion - den sammanvägning av olika opinionsundersökningar som Novus gör på uppdrag av Ekot - får Centerpartiet med 4.3 procent sitt lägsta väljarstöd sedan mätningarna påbörjades. Kristdemokraterna får 3.3 procent och har i Novus sammanvägning i princip parkerat sig under fyraprocentsspärren under två års tid. Mellan de båda blocken skiljer 4.8 procentenheter. De rödgröna partierna får tillsammans 48.8 procent, allianspartierna får 44.0 procent.

Centerpartiets svaga ställning får många bedömare att tro att Kristdemokraternas öde är på väg att slutgilitgt beseglas. Om Centerpartiet i valrörelsen 2014 ligger farligt nära fyraprocentsspärren blir det svårare för Göran Hägglund att mobilisera allmänborgerliga väljare att taktikrösta på Kristdemokraterna. Risken finns ju för taktikröstaren att Kristdemokraterna visserligen klarar sig kvar i riksdagen, men på Centerpartiets bekostnad. Eller att både Kristdemokraterna och Centerpartiet åker ur.

Jag tror dock att Centerpartiet fortfarande har hyggliga möjligheter att stabilisera sitt opinionsläge tillräckligt för att i valrörelsen 2014 inte ligga i omedelbar närhet av de ödesmättade fyra procenten. Partiet måste i så fall tydligare välja väg mellan en nyliberalism inriktad på storstadsväljarna och en mer traditionell landsbygdspolitisk position. Centerpartiet har utomordentliga ekonomiska resurser och det är för tidigt att räkna ut Annie Lööf. Om Centerpartiet ligger på 5-6 procent i mätningarna när vi närmar oss valdagen har Kristdemokraterna hyggliga möjligheter att åter kunna vinna taktikröster. Om dessa eventuella taktikröster blir tillräckliga för att rädda kvar Kristdemokraterna i riksdagen är en annan sak.

Sverigedemokraterna får i Novus sammanvägning 6.4 procent, vilket innebär en ökning med 0.7 procentenheter och är partiets bästa resultat någonsin. Jag tror att Sverigedemokraterna gynnats av att flykting- och invandringspolitiken den senaste månaden haft en mer framträdande plats på den politiska dagordningen än vad den har normalt. Om mittifieringen av svensk politik ökar - det vill säga att väljarna får svårare att uppfatta distinkta skillnader mellan främst Socialdemokraterna och Moderaterna - gynnas sannolikt Sverigedemokraterna.

Kommande vecka präglas förhoppningsvis mer av ideologi och sakpolitiska förslag än försök att etablera ett management-influerat språkbruk (affärsplaner), utrensningar av biblioteksböcker (Tintin) och havererade direktsända TV-debatter (Haddile-inslaget i SVT Debatt). Nu presenterar de rödgröna partierna sina politiska förslag i skuggbudgetarna. Å ena sidan får de rödgröna partierna härigenom generöst medieutrymme. Å andra sidan brukar oppositionen - oavsett politisk färg - sällan vinna opinionspoäng på att bli konkret. Vilken av dessa båda sidor som denna gång väger tyngst vet vi om ett par veckor.

Redaktionellt haveri på SVT Debatt om Haddile

Gårdagens SVT Debatt om tvååriga Haddile har väckt upprörda känslor. Haddile bor i fosterfamilj i Sverige efter att som nyfödd ha övergivits av sin biologiska mamma. Det finns osäkra uppgifter om att mamman lever i Algeriet och vill ha tillbaka Haddile. Det finns också uppgifter om att mamman lever under hot.

I SVT Debatt presenterades under dramatiska former en man som påstods ha levt med Haddile och hennes  mamma när Haddile var nyfödd. Mannen satt häktad i en månad i samband med att Haddile omhändertogs för undernäring och blödningar i hjärnan. Mannen påstod sig ha tillgång till mammans telefonnummer och SVT Debatt försökte i direktsändning ringa upp mamman.

I de etiska regler som gäller för press, radio och tv stadgas: Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Jag undrar hur noga redaktionen för SVT Debatt var i sina överväganden inför gårdagskvällens sändning. Jag får i stället intrycket att redaktionen på ett relativt sent stadium fick möjlighet att ha med den mystiske mannen i sändning, transporterade honom i ilfart till studion, fick förlängd sändningstid och i samband med händelseutvecklingen helt tappade koncepterna.

Intervjun med mannen i studion var osmaklig. Han fick i livesänding framföra en mängd uppgifter av betydelse för utredningen om Haddiles öde, uppgifter som var omöjliga att kontrollera och i sändning förhålla sig till. Han fick insinuanta frågor om Haddiles skador, ungefär som i ett polisförhör.

Droppen var ändå när SVT Debatt försökte ringa upp mamman. Ingen kan veta i vilket skick mamman skulle vara om hon hade svarat. Hon kunde ha varit drogpåverkad, psykotisk eller skräckslagen. Det finns uppgifter om att hon lever under hot. Trots dessa uppgifter avslöjade Debatt i sändningen delar av hennes påstådda telefonnummer.

SVT Debatt har länge varit omstritt. Jag har inte tillhört programmet värsta belackare. Jag tycker tvärtom att programmet då och då lyckas erbjuda ett seriöst samtalsklimat och att Belinda Olsson är en av de bästa programledare som programmet har haft.

Men programmet igår var ett lågvattenmärke, inte bara för SVT Debatt utan för public service. Programmets varumärke är nu så svårt skadat att det är osäkert om programmet kan hämta sig. Det behövs en omedelbar pudel - stor som en elefant - för att.hantera gårdagens redaktionella haveri.

Uppdaterat fredag 28/9 kl 19.15. I dag har SVT Debatt valt att inte göra en pudel stor som en elefant, men väl bett om ursäkt för att man försökte ringa upp mamman i direktsändning. Ursäkten är i alla fall en bit på vägen. Men jag tror att SVT Debatt behöver göra omtag  på sig själv för att värna sitt sargade varumärke. Jag tycker det är bra att det finns ett debattprogram i SVT med lite skarpare attityd än Agenda. Men det måste gå att värna den skarpa attityden utan att programmet blir sensationsjournalistik.Livesändningen på webben där man försökte ringa upp mamman är nu också borttagen.

SVT Debatt menar att de presenterat ny information av betydelse för utredningen. Det är möjligt. Men redaktionen har ett ansvar för hur man presenterar sin information. Sättet man här valde att presentera informationen var journalistiskt ansvarslöst och bidrog under kvällen mer till att sprida förvirring än att skapa klarhet.

Jag diskuterade tidigare i dag inslaget i Studio Ett i P1, med SVT Debatts ansvarige utgivare Robert Olsson.

Varför det är fel att rensa ut Tintinalbumen

När alla springer åt samma håll försöker jag alltid hålla an. Jag känner mig obekväm i sammanhang där alla tycker lika och tvärsäkert påstår att ett beslut är fel eller rätt. När det gäller Kulturhusets bibliotek Tiotrettons beslut att rensa ut Tintinalbumen ser jag emellertid ingen annan väg än att sjunga med änglarna: Beslutet är felaktigt och djupt olustigt inför framtiden.

Jag har respekt för alla dem som reagerar negativt och som påtalar de rasistiska stereotyper som förekommer i populärkulturen, inte minst i den populärkultur som skapades i en annan tid. Behrang Miri, ledare för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, säger till DN: Den bild Tintinböckerna ger av exempelvis afrikaner är afrofobisk. Afrikaner är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor. Bilden av ”skogsturken” finns kvar, det handlar om exotisering och orientalism.

Jag har två skäl till varför jag tycker det är fel att rensa ut Tintinalbumen. För det första: Tintin utgör en relevant del av vår kulturhistoria. Vi kan tycka vad vi vill om det, men så är det. I stället för att rensa ut denna kulturhistoria från barn- och ungdomsbiblioteken vore det mer offensivt och frimodigt att låta albumen ligga till grund för samtal och diskussioner om rasism, om vår historia och om vårt sätt att leva tillsammans.

För det andra: Att rensa ut viss litteratur av politiska skäl innebär att man anträder ett sluttande plan. Who's next? I den ovan citerade DN-artikeln tycks Behrang Miri ha långtgående ambitioner: Han har bett sin personal att undersöka om det finns flera böcker i hyllorna som, enligt honom, inte borde stå där. Böcker med bland annat homofobiskt eller utlänningsfientligt innehåll. – All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur. Jag undrar i min stillhet om den finns någon litteratur producerad före 1940 som kan vara kvar? Hur gör vi med Strindberg och kvinnosynen? Shakespeares schackrande judar? Bibeln och dess syn på det judiska folkets fiender? Det lär bli tomt i hyllorna.


Där man bränner böcker bränner man till slut även människor, skrev Heinrich Heine. Trångsynthet bör bemötas med öppenhet, inte med förbud och utrensningar.

Uppdaterat kl 19.20: Utrensningen av Tintinalbumen blev dessbättre kortvarig. Efter en av de snabbaste pudlarna jag varit med om meddelade Kulturhusets chef och konstnärlige ledare Eric Sjöström och Behrang Miri redan på förmiddagen att de "nu tillsammans kommit överens om att Tintinböckerna är kvar även på TioTretton" samt att "frågorna om diskriminering, jämställdhet och normer fortsatt debatteras och diskuteras". Det är naturligtvis bra.

I debatten har det också påståtts att Tintinalbumen aldrig var tänkta att rensas ut, utan enbart skulle flyttas över till Serieteket, en annan avdelning på Kulturhuset. Den uppgiften var felaktig. Serieteket hade redan dessa album och på sin blogg har Serieteket uttryckt stark kritik mot Behrang Miris utrensning av Tintinalbumen.

Nej, politik är ingen "affärsplan"

I dag skriver jag i Dagens Arena om det olyckliga i att Socialdemokraterna beskriver sina politiska målsättningar för Sverige som en "affärsplan". Ordvalet är olyckligt, eftersom det symboliserar ett marknadifiering av politiken. Men politiken är ingen marknad. Medborgarna är inga kunder. Politiska förslag är inga varor som skall köpas och säljas. Politik handlar i stället om värderingar och om intressekonflikter.
Glömmer socialdemokratin bort den skillnaden så förlorar partiet sitt existensberättigande.

Ett utdrag ur min text kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här

 *

På längre sikt bidrar ordvalet till att förändra synen på politiken och förskjuta det politiska landskapet åt höger. Ideologierna blir överflödiga om politiken ses som en form av management, en förvaltning där skattebetalarna röstar på den som är mest effektiv att hålla samhällsmaskineriet igång. En sådan syn på samhället och på politiken är naturligtvis inte opolitisk, utan starkt ideologisk.

*

I Löfvens artikel i DN sägs också att ”Sverige behöver en regering som står upp för arbetande människors hopp, värderingar och intressen”. Visst. Men hur blir det med hoppet för alla de människor som drabbats av arbetslöshet i Reinfeldts Sverige? Hur blir det med hoppet för de långtidssjuka, för de studerande och för pensionärerna? I min värld behöver Sverige en regering som står upp även för alla dessa människors hopp, värderingar och intressen.

*

 

Jag kan förstå att det finns en strävan hos de socialdemokratiska partistrategerna att hitta ett språkbruk som attraherar mittenväljarna och på så sätt kunna besegra Alliansen i valet 2014. Tappar partiet några väljare vänsterut gör det inte så mycket, eftersom Vänsterpartiet aldrig kommer att stödja en borgerlig regering. Men ord är viktiga, ord leder och formar tanken, vår bild av samhället och av oss själva. Säger vi att har en affärsplan i stället för att vi har en politisk strategi så börjar vi snart betrakta oss som säljare och köpare på en marknad i stället för som medborgare i en politisk demokrati. Vem tjänar på en sådan utveckling? Ja, näppeligen alla de som slåss för ett samhälle impregnerat av frihet, jämlikhet och solidaritet.

Herman Lindqvist och hans bagatellisering av nazismen

Det som kallas för nazism nu har ingenting med nazismen i Tyskland att göra. Det är i stället en naturlig reaktion som kommit från en stor del av den svenska befolkningen mot den höga invandringen. Populärhistorikern och journalisten Herman Lindqvist i en intervju i Länstidningen Östersund, 23 november 1999.

Det vi kallar nazism är bara "en naturlig reaktion" på den svenska invandringspolitiken. Så säger Herman Lindqvist i slutet av det 1990-tal som innefattade Lasermannens härjningar och bildandet av det nationalsocialistiska nätverket VAM (Vitt Ariskt Motstånd) samt dess efterföljare Svenska Motståndsrörelsen.

Lindqvist fortsätter: En stor del tycker att det kommit hit för många invandrare. Problemet är att det är ingenting man får säga - då är man helt plötsligt en rasist. Tillfrågad om sin personliga åsikt i frågan svarar Lindqvist att han tycker att invandringen gått för fort.

Lindqvist bagatelliserar nazismen, rent av gör den "naturlig". Samtidigt använder han det trötta och lätt bitter-harmsna retoriken att alla som är kritiska mot svensk invandringspolitik stämplas som rasister.

Jag har tidigare uppmärksammat Herman Lindqvists vurm för det språkbruk och den tankevärld som präglar högerextremism och främlingsfientlighet (till exempel de uttalanden han gjorde när han lät sig intervjuas av den högerextrema sajten Nationell.nu) samt hans hängivna försvar för dödsstraffet. Hans bortviftande av de nationalsocialistiska strömningarna i Sverige som en "naturlig reaktion" på svensk invandringspoltiik har jag emellertid inte noterat tidigare (tack till Torbjörn Jerlerup som informerade mig). Uttalande gjordes i en intervju med Länstidningen Östersund i samband med att Herman Lindqvist talade inför Jamtlis ungdomsförening i Östersund. Jag har ingen länk till uttalandet, men det är en exakt avskrift från mikrofilmen där jag tidigare i dag läste det. 

Herman Lindqvist är en offentlig person som själv väljer och får ta ansvar för sina uttalanden. Skuggan som följer i hans spår syns mig allt mörkare och dystrare. 

Public service - fri radio och TV?

Är det inte märkligt att public service uppfattas som ”fri” radio och tv när banden till statsmakten i praktiken är väldigt starka? Är public service verkligen en omistlig del av den politiska demokratin? Det är några av de frågor som diskuterades i en paneldebatt om public service framtid, arrangerad av Sveriges Radio och Kulturhuset i Stockholm igår onsdag. Jag medverkade i debatten, och skriver om den på Ajour. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan, hela texten kan läsas här.

För en dryg vecka sedan presenterade public service-kommittén sitt betänkande om den allmännyttiga radions och televisionens framtid i Sverige. Med anledning av betänkandet medverkade jag i gårdagens debatt, med bl a Sveriges Radios avgående VD Mats Svegfors, tillträdande VD Cilla Benkö och mediepersonligheter som Annika Lantz, Stina Oscarson och Maria Sveland. Sammantaget medverkade ett tjugotal personer under 90 minuter, tempot var högt och rösterna många.

Det är först de senaste decennierna som uttrycket ”public service” på allvar börjat användas som beteckning för Sveriges sätt att organisera de allmännyttiga radio- och tv-sändningarna. För att något skall vara ”public service” krävs att det finns något som inte är ”public service”. Uttrycket ”public service” växte därför fram när sändningsmonopolen luckrades upp och privata alternativ växte fram under 1980-talet (närradion, satellitsändningar, reklamfinansierade kanaler etc).

Under monopolets tid framställdes det vi idag kallar public service i debatten ibland som ”statskontrollerad radio och TV”, medan reklamfinansierade sändningar gjorde anspråk på att vara ”fria”. I dag är rollerna ombytta. Sveriges Radio och Sveriges Televison har vunnit striden om frihetsbegreppet och framställer nu sig själva som ”fri radio” och ”fri television” medan sändningarna i de reklamfinansierade kanalerna uppattas som fångar i ett kommersiellt nät.

Sverige tillhör de länder i världen vars medborgare hyser störst tillit till statsmakten och statsmaktens institutioner. Sverige tillhör också de länder i världen vars medborgare är mest individualistiska och värderar sitt personliga oberoende högst. Givet dessa förutsättningar ställs den intrikata frågan: hur reglerar man bäst det oberoende som är en förutsättning för Sveriges Radios och Sveriges Televisions möjligheter att förvalta sitt demokratiska uppdrag? Det finns inget rätt svar på den frågan. Att frågan ständigt diskuteras är bästa sättet att komma åtminstone en bit på vägen.

Uppdaterat: Debatten kan ses här.

Regeringsförklaringen - lugn höst väntar Fredrik Reinfeldt. Eller?

Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring erbjöd få överraskningar. Möjligen kan man notera en starkare betoning på gemenskapsvärden och på vikten av att hålla ihop samhället än vad man vanligen förknippar med statsministern. På några månader har regeringen genomgått en personlighetsförändring från Spara till Slösa. Metaforen med Birgitta Lilliehööks seriefigurer haltar dock något. I Lilliehööks tappning är Spara ett eftersträvansvärt ideal och Slösa ett avskräckande exempel. Ur oppositionens perspektiv är Fredrik Spara eller Fredrik Slösa två lika dåliga alternativ.

Socialdemokraternas utmaning blir nu att presentera ett budgetalternativ som gör skillnad, utan att för den skull skrämma bort mittenväljarna. Jag är övertygad om att Socialdemokraterna tänker möta den utmaningen genom att i med sina förslag försöka framställa sig som mer modernt och framåtblickande än Alliansen, och med tungt fokus på utbildning och kunskap.

Mycket talar annars för att regeringen har en ganska lugn höst att se fram emot. I början av november presenteras det första utkastet till nytt partiprogram för Socialdemokraterna, och även Leif Pagrotskys skatteutredning borde börja kunna skönjas vid horisonten. Det innebär att Socialdemokraterna kommer att lägga mycket stor kraft på sitt inre arbete fram till partikongressen i april 2013. Den kongressen får utomordentligt stor betydelse för vilken politik som Socialdemokraterna går till val på 2014.

Alliansregeringen har lärt sig minoritetsregeringens läxa. Sannolikt kommer regeringen därför att undvika propositioner där man riskerar nederlag i kammaren. Det innebär i sin tur att Sverigedemokraternas marginalisering fortsätter.

Den som bespetsat sig på en spännande politisk höst kan bli besviken. Hoppet står till de motsättningar som spirar i Reinfeldts egen regering. Kristdemokraterna och Centerpartiet har parkerat sig under eller i absolut närhet av fyraprocentsspärren och de interna motsättningarna i regeringen riskerar att öka. Luttrade kristdemokrater tycks ha förlikat sig med sitt öde. Men inom Centerpartiet - där förväntningarna på Annie Lööf var väldigt höga - är frustrationen stor. Partiet måste snart välja en tydligare väg mellan en mer traditionell och samarbetsinriktad landsbygdspolitik och en mer agressiv, näringslivsinriktad nyliberalism. Nu försöker partiet förena dessa båda riktningar. Det går inget vidare.

Visserligen måste oppositionen vara politiskt på hugget hela mandatperioden för att stå stark i den stundande valrörelsen. Men allt annat lika tror jag hösten 2012 blir politiskt lugnare än hösten 2011. Ungefär som lugnet före stormen.

Lars Vilks, Jyllands-Posten och filmen "Innocence of Muslims".

Filmen Innocence of Muslims smädar profeten Muhammed och har följts av upplopp i delar av den muslimska världen. Lars Vilks rondellhundar och karikatyrteckningarna i Jyllands-Posten smädade profeten Muhammed och följdes av upplopp i delar av den muslimska världen.

I fallen med rondellhundarna och karikatyrteckningarna präglades svensk debatt av kraftfulla försvar av Lars Vilks och Jyllands-Postens yttrande- och tryckfrihet. De som kritiserade Vilks och Jyllands-Postens publiceringar anklagades för att inte ta yttrande- och tryckfriheten på allvar.

I fallet med filmen "Innocence of Muslims" har jag inte uppfattat någon svensk röst som kraftfullt argumenterar för värnandet av upphovsmannens yttrandefrihet. (Jag kan förstås ha missat någon.)

Varför behandlas filmen "Innocence of Muslims" så annorlunda än Lars Vilks rondellhundar och Jyllands-postens karikatyrteckningar? Samtliga tre kulturyttringar har ju skapats i syfte att smäda Muhammed. En möjlighet är förstås att "Innocence of Muslims" är en amerikansk produkt och den svenska debatten har lättare att försvara nordiska fenomen som Vilks och Jyllands-Posten. Men den förklaringen tycker jag är en aning långsökt.

I stället tror jag att Lars Vilks rondellhundar och Jyllands-Postens karikatyrer uppfattas som mer "seriösa" konstuttryck är filmen "Innocence of Muslims". För mig är det inget gilitigt argument. Dålig kultur eller filmer som enbart syftar till att provocera måste förstås skyddas av samma yttrandefrihet som "seriös" kultur. Det sägs att skådespelarna i filmen "Innocence of Muslims" lurades att tro att de spelade in en helt annan film och att filmprojektet därför var omoraliskt. Men Anna Odells uppmärksammade examensarbete från Konstfack där hon simulerade psykos och självmordsbenägenhet lurade också enskilda människor till att bli en del av hennes konstverk.

Kanske är det så att vinden i debatten till sist har vänt. I dag kan man kritisera Lars Vilks rondellhundar och Jyllands-Postens karikatyrteckningar utan att kritiken uppfattas som ett angrepp på yttrande- och tryckfriheten. En sådan utveckling ser jag som ett sundhetstecken i svensk debatt.