Vad är sanning? Om faktafel och Hanne Kjöllers problem

Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri. Det är svårt att undvika att tänka på ordspråket i samband med debatten kring Hanne Kjöller och faktafelen i hennes texter. I sin bok "En halv sanning är också en lögn" ville hon gå till  storms mot vad hon beskrev som "halvsanningar och hellögner" i svensk journalistik. I stället hamnade hon i ett rävgryt av anklagelser för att själv fuska med sanningen i sina texter. Anklagelserna gällde allt från att hon felaktigt hävdat att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner till att hon genom genanta misstag räknat fel på antalet artiklar om Stockholmsstadsdelen Husby i pressen. Sveriges Radios samhällsredaktion och Ekot samt Sveriges Televisions Uppdrag granskning hör till dem som också hävdat förekomst av felaktigheter i Hanne Kjöllers texter. Hanne Kjöller har den senaste veckan ofrivilligt fått ge ett ansikte åt just det problem hon ville gå till storms mot.


Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har det varit så lätt för en journalist att hitta fakta om sakförhållanden. Jag märker själv av det på så sätt att journalister som söker mig alltmer sällan ställer frågor om fakta, i stället vill de ha förklaringar och tolkningar av skeenden. Men aldrig heller har det varit så lätt för en medborgare att identifiera faktafel i journalistiska produkter. Genom digitaliseringen ligger kunskap om sakförhållanden endast några klick bort på nätet.  

Hur allvarligt är det då med faktafel i journalistiska texter? Ett problem med att svara på den frågan är att formuleringen "faktafel" är alldeles för bred och skymmer mer än vad den klargör. För att frågan skall bli meningsfull måste vi åtminstone skilja mellan faktafel som gäller småsaker, något som inte har betydelse för den poäng man vill få fram och faktafel som är betydelsebärande, det vill säga som ger stöd åt huvudpoängen i det man vill säga. Faktafel när det gäller småsaker väcker sällan några strider, däremot kan de undergräva författarens trovärdighet om denna framstår som en slarver. Betydelsebärande faktafel får däremot ofta stor uppmärksamhet. Betydelsebärande faktafel kan tolkas som att författaren har en agenda som innebär att hen slarvar med källkritiken.

Ett vanligt förfaringssätt när en författare ertappas med betydelsebärande faktafel är att denne försöker reducera dem till faktafel om småsaker, eller som i Hanne Kjöllers fall att man beskriver det som ett enda fel i en hel bok Vi hade en liknande diskussion för några år sedan, då journalisten och författaren Herman Lindqvist felaktigt utpekade ekonomiprofessorn och poeten Karl-Gustaf Hildebrand som antisemit. Lindqvists felaktiga utpekanden skedde dessutom vid två tillfällen med några års mellanrum, vilket innebar att både Norstedts förlag och Bonniers drog in böckerna. Brombergs förlag, som publicerade Hanne Kjöllers bok, har ännu inte beslutat om att dra in boken.

Hanne Kjöllers bekymmer är inte att hon anklagas för att genom slarv ha ett antal faktafel i sina texter. Hennes bekymmer är i stället att hon anklagas för att ha betydelsebärande faktafel, att hon i sin iver att kamma hem sina poänger medvetet eller omedvetet systematiskt slarvat med grundläggande källkritik. Det är allvarliga anklagelser som om hon inte lyckas bemöta kritiken varaktigt rubbar hennes trovärdighet som publicist.

Glöm aldrig grundregeln: Ju viktigare och ju mer kontroversiell en faktauppgift är, desto noggrannare bör faktauppgiften granskas.

*

Ibland funderar jag över varför jag ofta uppskattat Hanne Kjöllers texter. En del av svaret gav hon nog själv, i en intervju i Aftonbladet i dag. Jag är politisk i varje cell i min kropp, sa hon. Det är en egenskap som sannerligen behövs i vår apolitiska tid.

Vad kan vi lära av Hanne Kjöller?

Jag har ofta uppskattat Hanne Kjöllers texter. Utifrån liberala grundvärderingar för hon en självständig argumentation, präglad av patos och ett ursinne som lämnar få oberörda. De gånger hon och jag haft samma uppfattning i någon kontroversiell sakfråga har jag uppskattat hennes debattstil extra mycket.

Hennes texter innehåller ofta också ett drag av moralism (vilket ej skall förväxlas med moral). Ett av problemen med moralism är att man ibland tappar kontakten med verkligheten och missar att ställa de grundläggande frågorna.

Gellert Tamas artikel i Aftonbladet idag är förödande för Hanne Kjöllers trovärdighet. Hanne Kjöller har de senaste dagarna haft tillräckligt med bekymmer. Hennes mediekritiska bok "En halv sanning är också en lögn" (Brombergs, 2013), där hon skriver att hon har "svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner" som sprids av journalister, har själv visat sig innehålla ett allvarligt fel. Kjöller hävdade att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner. Men krögaren var hyresgäst och ägde ingen bostadsrätt alls. SVT:s Uppdrag granskning har också påtalat hur Hanne Kjöller i sin bok förvanskat citat av Janne Josefsson.

Gellert Tamas visar hur Hanne Kjöller på ledarplats hävdat att påståendet att ”medierna struntat i Husby innan det började brinna” inte stämmer. Kjöller hade genom en egen sökning i arkivet Presstext hittat 1 176 artikelträffar på Husby för de senaste tre åren, men bara 367 på det befolkningsmässigt jämnstora Bagarmossen. Husby var således inte bortglömt av medierna, snarare tvärtom!

Problemet är bara att Kjöller inte tänkt på att de allra flesta artiklarna om Husby inte handlade om stadsdelen Husby i Stockholm, utan om helt andra Husby. Så handlade till exempel 241 artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.

Varför ringde ingen varningsklocka hos Hanne Kjöller när hon hittat tre gånger fler artiklar om Husby än om Bagarmossen? Varför i alla fridens dar skulle proportionerna ha varit sådana? Jag kan inte finna annat än att Kjöller styrts av en så vild iver att ha rätt att de källkritiska impulserna trängts undan. Men likt Gellert Tamas undrar jag också varför i så fall ingen varningsklocka ringde hos hennes chef på ledarredaktionen, Peter Wolodarski. Uppdaterat onsdag kl 22.25: Chefen för DN:s ledarredaktion hette vid det aktuella tillfället Johannes Åman, och ingenting annat. Mea culpa.

 När jag en gång i tiden skrev min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlsson bokförlag, 1989) gick jag innan boken sändes till trycket igenom samtliga faktauppgifter i manuskriptet. Det var väldigt bra att jag gjorde det, om man säger så. Av den genomgången lärde jag mig att antalet faktafel i en text oftast är mycket större än vad man kan tro. Sedan dess har jag författat eller varit redaktör för ytterligare ett 15-tal böcker. Det finns säkert faktafel i dem allihop. Men inte fullt så många som det hade varit om jag inte genom omläsningen av mitt avhandlingsmanus lärt mig hur lätt det är att göra misstag.

Därför: Utmana alltid dig själv och dina teser när du skriver. Ta inget för givet. Följ Bertold Brechts uppmaning: Sätt ditt finger på varje siffra – fråga hur kom den dit?!

Nu går skallet mot Hanne Kjöller och alla pekar finger och rusar åt samma håll. I sådan lägen brukar jag lyssna på Stefan Sundströms underbara Om jag kommer upp till Jesus på något sätt... Gör det du också.

Skall pengar till skolan betala Jan Björklunds lön?

I dag avslöjade Ekot att den just avgångna biståndsministern Gunilla Carlssons lön och hennes statssekreterares lön, under fyra års tid, betalades med biståndspengar. Sammantaget beräknas det handla om över 20 miljoner kronor som annars skulle ha använts till att bekämpa fattigdomen i världen. Enligt Ekot har det aldrig tidigare hänt att en ministerlön bekostas av biståndsbudgeten.

Det är utomordentligt märkligt att låta biståndspengar betala biståndsministerns lön. Det vore ju som att låta utbildningsminister Jan Björklunds lön betalas av pengar avsedda för utbildning och forskning. Eller att låta försvarsanslaget finansiera försvarsminister Karin Engströms lön.

Det finns heller inga andra ministrar, meddelar Ekot, vars löner betalas ur deras budgetanslag. I stället finansieras ministerlönerna genom regeringskansliets medel.

Men biståndsbudgeten särbehandlas. Varför nedgraderas just biståndet - pengar som skall gå till de allra mest fattiga och förtryckta - på detta sätt? Det är ett trixande med solidariteten på ett sätt som är ovärdigt en välfärdsstat som Sverige.

Trixandet med biståndspengarna bryter också mot det allmänna rättsmedvetandet. Jag har med glädje tagit del av alla de protester som från olika håll förts fram under dagen mot förfarandet. Jag kan inte tänka mig att de biståndspolitiska talespersonerna inom till exempel Kristdemokraterna eller Folkpartiet är särskilt glada över det som skett.

Det politiska ansvaret för att biståndspengar använts till att betala Gunilla Carlsson lön är departementschefen vid utrikesdepartementet, utrikesminister Carl Bildt. Hittills har han viftat bort kritiken med att andra länder också låter olika former av kostnader finansieras av biståndsmedel. Ja, och vilken slutsats bör vi i så fall dra av det? Sverige har alltid varit ett föregångsland i biståndspolitiken. Att använda andra länders eventuella tillkortakommanden som ett skäl för att själva urholka biståndet kan aldrig vara en rättfärdig politik.

Reinfeldts skattesänkningar och Sverigedemokraterna

Alliansregeringen tycks få bakläxa av riksdagen på sitt förslag om höjd brytpunkt för statlig skatt. Förslaget går ut på att ungefär 110 000 av de löntagare som tjänar över 36 000 kronor i månaden slipper betala statlig skatt. Reformen beräknas kosta ungefär tre miljarder kronor.

Nu visar det sig att regeringen saknar tillräckligt stöd i riksdagen för att kunna driva igenom förslaget. Insikten har följts av anklagelser från en del håll om att Socialdemokraterna börjat samarbeta med Sverigedemokraterna och att det är därför regeringens förslag inte går igenom.

Vadan dessa våldsamma anklagelser? Bakgrunden är att de tre rödgröna partierna tagit ett så kallat utskottsinitiativ med innebörden att riksdagen skall säga nej till regeringens förslag om höjd brytpunkt. Sverigedemokraterna har förklarat att de kommer att stöda utskottsinitiativet. Den här typen av utskottsinitiativ är kontroversiella, eftersom man plockar ut en enskild del av regeringens budgetförslag i stället för att se budgeten som en helhet. Därigenom försvårar man för regeringen att styra riket.

Experterna är oeniga om de rödgrönas agerande bryter mot gällande regelverk eller ej. Så menar till exempel juristen och tidigare domaren i Högsta Domstolen Fredrik Sterzel att de rödgrönas agerande bryter mot riksdagsordningen. Å andra sidan menar Per Molander, arkitekten bakom det finanspolitiska ramverket, att de rödgrönas agerande är helt OK eftersom regelverket syftar till att skydda budgeten från ökade utgifter och inte från besparingar. (De rödgrönas förslag innebär ju en besparing på de tre miljarder kronor som reformen skulle kosta.) 

Visst är det besvärligt för alliansregeringen och för de rödgröna partierna att Sverigedemokraterna har fått en vågmästarställning i riksdagen. Hur skall man kunna slåss för sin egen politik och sina egna förslag utan att ge inflytande åt Sverigedemokraterna? Den enda rimliga linje jag kan identifiera är att både alliansregeringen och de rödgröna agerar utan att beakta hur Sverigedemokraterna kommer att ställa sig. För den rödgröna oppositionen innebär det att de skall lägga sina förslag på saklig grund. Får de stöd av Sverigedemokraterna så går förslagen igenom, får de inte stöd så avslås förslagen. Visst kan man påstå att Sverigedemokraterna den vägen ges ett visst inflytande. Men alla andra alternativ är sämre. Oppositionen kan inte gärna avstå från att bedriva oppositionspolitik och lägga förslag. De rödgröna skall naturligtvis inte heller inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna.

Fredrik Reinfeldt tenderar att då och då agera som om han glömt att han leder en minoritetsregering. Det ingår i spelets idé att en minoritetsregering ständigt riskerar att förlora omröstningar i parlamentet. Vid de tillfällen man förlorar är det ingen god politik att skylla på oppositionen. Det är alltid regeringen som har ansvaret för att skapa majoritet i parlamentet för sin politik.

De som främst tjänar på att alliansregeringen och de rödgröna grälar om Sverigedemokraterna är just Sverigedemokraterna. Hittills tycker jag att både alliansregeringen och de rödgröna partierna varit föredömliga i att inte gå i den fällan. Ju närmare valdagen 2014 vi kommer, desto svårare kan det bli för partierna att stå frestelsen emot. Låt oss, särskilt i dessa tider, hoppas att regering och opposition kan inspireras av den kraft och styrka som präglade förmågan att just stå emot frestelser, vid ett viktigt tillfälle för ungefär 2000 år sedan.

Vad hade hänt om Elisabeth Svantesson varit muslim?

Fredrik Reinfeldts val att utse Elisabeth Svantesson till ny arbetsmarknadsminister har väckt starka känslor. Är det lämpligt att en person med religiös tillhörighet i Livets Ord och med bakgrund i Ja till livet sitter i regeringen? När jag följer debatten får jag en märklig känsla att det ofta är samma personer som påstår att religion och politik skall hållas isär och att religion skall vara en privatsak som nu med emfas påstår att Elisabeth Svantessons religiösa övertygelse diskvalificerar henne från en ministerpost.

Själv menar jag ju att religion och politik inte kan hållas isär. Staten skall vara sekulär, men samhället kan aldrig vara sekulärt. Min kristna tro är något jag alltid bär med mig och som präglar hur jag beter mig mot alla de människor jag möter. Så är det för de allra flesta troende människor. Därför finns tron alltid närvarande i samhället, i mänskliga möten och i mänsklig verksamhet. På samma sätt är det fullständigt naturligt att människor med en ateistisk livssyn låter sin övertygelse sätta spår i hur du ser på många viktiga frågor och hur de väljer att leva sina liv.

Jag har därför inga problem med Elisabeth Svantessons hemvist i kretsarna kring Livets Ord. Om hon däremot agerar politiskt mot till exempel fri abort eller samkönade äktenskap så är det en annan sak. Men då är det en strid som skall utkämpas med politiska medel, inom de ramar demokratin erbjuder.

Debatten kring utnämningen av Elisabeth Svantesson har en del likheter med den debatt som följde efter Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse i våras. (Jodå, det finns ett par skillnader också. Omar Mustafa fick kritik för att han vid några tillfällen inbjudit personer med en antisemitisk agenda och det anfördes att hans ordförandeskap i Islamiska Förbundet var svårt att förena med en plats i partistyrelsen. Men Omar Mustafa begick självkritik för sina olämpliga inbjudningar och erbjöd sig också att lämna sitt uppdrag som ordförande i Islamiska Förbundet.)

Däremot hade han ingen möjlighet att värja sig mot det mediedrev och den källkritiska kollaps som kännetecknade viktiga delar av mediebevakningen. TT spred felaktiga uppgifter om att Islamiska Förbundet hade en kvinnoförtryckande "familjestadga", Omar Mustafa beskylldes felaktigt för att ha uttalat sig antisemitiskt och han påstods i en stort uppslagen Expressen-artikel felaktigt ha hemliga miljoninkomster. Omar Mustafa pressades också hårt på sin åsikt om samkönade äktenskap. Till sist vek partiet ner sig för mediestormen och Omar Mustafa fick gå.

Om ingen ny information tillstöter tror jag att Elisabeth Svantesson rider ut stormen och sitter kvar. Det tycker jag i så fall är bra. Däremot är jag inte lika säker på att hon hade kunnat sitta kvar om hon haft samma åsikter men varit muslim. Mäter vi människor med olika måttstockar beroende på om de är muslimer eller kristna? Min osäkerhet i den frågan lämnar en fadd eftersmak.

Läs gärna Anna Ardin i samma ämne.

Två överraskningar i Reinfeldts regeringsförklaring

Statsministerns uppläsande av sin regeringsförklaring är oftast en bedövande sömning tillställning. Här finns nästan inget utrymme för ideologisk glöd eller för politikens blod och eld. I stället blir det oftast en katalogaria där statsministern läser upp alla åtgärder regeringen vidtagit under det gångna året och pekar ut de åtgärder som skall vidtas under det kommande året (varav i princip alla är kända sedan tidigare). Riksdagsledamöterna har fullt sjå att inför TV-kamerorna kväva sina gäspningar i plenisalen.

Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring i dag var inget undantag. Men han bjöd i alla fall på två överraskningar.

För det första innehöll regeringsförklaringen något så ovanligt som en uppsträckning av oppositionen, om än i förtäckta ordalag. Reinfeldt är missnöjd med att de rödgröna partierna utnyttjar sin lagstiftade rätt till utskottsinitiativ på ett sätt som han menar bryter mot praxis och mot spelets idé. I det här fallet genom att oppositionen kan utnyttja utskottsinitiativ till att blockera enskilda förslag i regeringens budget. Regeringen har annars av hävd kunnat få igenom sin budget som en helhet, om inte oppositionen kunnat enas om ett gemensamt budgetförslag och få gehör för det i kammaren.

Reinfeldt förnekar inte oppositionens rätt att utnyttja den lagstiftade möjligheten till utskottsinitiativ. Men han tycker det är ett olämpligt trixande om de gör det. I regeringsdeklarationen sägs: Här i riksdagen har vi en tradition av förhandling, ärligt spel och samarbete. (...) Riksdagsarbetet och budgethanteringen bygger på lagar som stiftas i brett samförstånd men också på traditioner och praxis. Det är viktigt. Tillit och respekt betyder ofta lika mycket som stiftad lag. I grunden menar Reinfeldt att en vald regering måste få genomföra den politik som den valdes på - allt annat är ett svek mot väljarna. Oppositionens sätt att hantera utskottsinitiativen är enligt Reinfeldt ett trixande som riskerar att urholka det ömsesidiga förtroendet och tilliten, vilket i sin tur kan minska valdeltagandet och främja missnöjespartier.  

Piken är fin. Det är nog inte alla som ser den. Men glöm aldrig: Djävulen gömmer sig i detaljerna. Jag tycker det hade varit snyggare om Reinfeldt framfört sin kritik klart och tydligt. Nu framförs kritiken i förstucken form, och många undrar nog vad det egentligen var han syftade på. Så får man inte igång en bra diskussion om sakförhållandet.

Den andra överraskningen var regeringsombildningen. Jag är imponerad av att Fredrik Reinfeldt i vår transparenta och öppna tid lyckats hålla ombildningen hemlig hela vägen fram.

Biståndsminister Gunilla Carlsson avgår. Hennes ministertid har präglats av interna konflikter, dels med myndigheten Sida och dels med anställda på hennes eget departement. Avgången kommer därför inte oväntat.

Gunilla Carlsson ersätts av tidigare arbetsmarknadsministern Hillevi Engström. Det är ingen överdrift att påstå att alliansregeringen inte haft någon succé med just sina arbetsmarknadsministrar: Sven Otto Littorin - Tobias Billström - Hillevi Engström.

Ny arbetsmarknadsminister blir Elisabeth Svantesson. Nationalekonom (tror jag är bra) och en allmänt hög profil. Jag känner inte hennes politiska kompetens, men noterar att det inte tog många minuter innan hennes religiösa tillhörighet och förflutna dominerade twitterflödet. (Hon har en bakgrund i Livets Ord och i Ja till livet.) Och så finns det dem som säger att religion och politik inte skall blandas ihop. :)

De viktigaste slutsatserna av kyrkovalet

Nu föreligger det ett preliminärt resultat av kyrkovalet. Här följer vad som enligt min mening är de viktigaste slutsatserna av utfallet.

1. De radikala krafterna i kyrkan stärker sin ställning. Samtliga rödgröna nomineringsgrupper gick framåt. Socialdemokraterna ökade från 28.3 till 29.4 procent. Miljöpartister i Svenska kyrkan ökade från 3.2 till 4.7 procent. Vänstern i Svenska kyrkan ökade från 1.2 till 2.4 procent. Sammantaget ökade de rödgröna nomineringsgrupperna med nio mandat.

2. Sverigedemokraterna ökade från 2.9 till strax under 6.0 procent. Det är ett bra resultat för Sverigedemokraterna. Men som statsvetaren Andreas Johansson Heinö har påpekat, så tenderar Sverigedemokraternas resultat i kyrkovalen att följa partiets resultat i föregående riksdagsval. Sannolikheten att partiet kommer att få något inflytande i kyrkopolitiken är mycket liten.

3. Allianspartierna får fundera över sitt engagemang i kyrkovalet. De nomineringsgrupper som är näraliggande Alliansen (Centerpartiet, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Fria liberaler i Svenska kyrkan, Borgerligt alternativ) går samtliga tillbaka och tappar sammantaget 26 mandat. De så kallade "opolitiska" nomineringsgrupperna (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan - Posk - samt Öppen kyrka - Öka - gick båda framåt).

4. Valdeltagandet ökade från 11.9 till 12.7 procent. Det är bra att valdeltagandet ökar. Men givet den intensiva mobiliseringen i sociala medier är ökningen blygsam.

5. Omkring 700 000 medborgare deltog aktivt i en gemensam demokratisk process. Det är inte ofta det händer i Sverige i dag.  

Så går det i valet 2014. Eller?

Igår var det bara ett år kvar till nästa riksdagsval. På anmodan av Svenska Dagbladet tippade jag valresultatet enligt följande:

S 33.0, V 6.8, MP 7.6, M 27.2, FP 7.1, C 5.1, KD 4.1, SD 7.3, Övr 1.8 procent.

Ett sådant resultat skulle ge 47.4 procent till de rödgröna mot 43.5 procent för Alliansen. Vi skulle således få ett regeringsskifte och Stefan Löfven bli statsminister. Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare med sina 7.3 procent. Både Centerpartiet och Kristdemokraterna klarar sig kvar i riksdagen. Nedan redovisar jag de tankegångar som ledde fram till mitt tips, både i regeringsfrågan och för de enskilda partierna.

Jag är ganska säker på att vi går mot ett regeringsskifte 2014. Jag baserar min bedömning inte främst på opinionsläget i dag. Visserligen har samstämmiga opinionsmätningar under mycket lång tid visat på ett stabilt överläge för de rödgröna partierna på strax under eller strax över tio procentenheter. Men opinionsläget ett år före valet har ett ytterst begränsat prognosvärde. Inte minst erfarenheterna från förra mandatperioden, då Alliansen hämtade in ett rekordstort underläge, manar till försiktighet.

Jag resonerar så här. Vi lever i en individualiserad tid där partiernas band till sina väljare försvagats avsevärt. Med individualiseringen och de försvagade banden till partierna ökar väljarrörligheten. I början av 1960-talet var det bara var tionde väljare i Sverige som bytte parti, 90 procent av väljarna röstade på samma parti som vid tidigare val. I dag är det i stället ungefär en tredjedel av väljarna som byter parti mellan valen. Den ökade väljarrörligheten leder till kortare regeringsperioder. Det är i dag ytterst ovanligt att väljarna röstar fram samma regering tre val i rad. Det har i princip inte hänt i Europa under 2000-talet. Ur det perspektivet har Fredrik Reinfeldt och Alliansregeringen en enorm uppförsbacke att ta sig an.

Nu är det ju inte bara väljarnas beteende som är intressant att studera om man vill spekulera kring en valutgång. Samhällsutvecklingen och de politiska partiernas agerande är naturligtvis minst lika viktigt. När det gäller samhällsutvecklingen har jag en känsla av att debatten alltmer börjat kretsa kring sprickorna i välfärdsstaten. OECD-statistik har visat att ojämlikheten i Sverige växer. Ungdomsarbetslösheten är rekordhög och visar inga tecken på att vika. Skolan beskrivs i termer av kris och med försämrade studieresultat för eleverna. Sjukvården skakas av Läkaruppropet, i protest mot bristande kvalitet inom svensk sjukvård.

Jag ser just nu inte potentialen hos Alliansregeringen att formulera en gemensam politik som på ett inför väljarna trovärdigt sätt tar sig an dessa samhällsproblem. Jag ser inte de politiska förutsättningarna för en nystart för Alliansen, den uppgadering till Allians 2.0 som Annie Lööf i sitt Almedalstal 2012 beskrev som en nödvändig förutsättning för Alliansens fortlevnad. I stället ser jag en Alliansregering med idétorka, där ett 6:e, ett 7:e och ett 8:e jobbskatteavdrag bara skulle pränta in bilden av Alliansregeringen som en "one trick pony", en cirkusartist som bara har ett enda trick i sin repertoar.

Kanske har jag fel. I så fall börjar det bli hög tid för Alliansregeringen att visa det.

När det gäller de enskilda partierna har jag resonerat så här:

Socialdemokraterna: Under Stefan Löfvens ledning har partiet skaffat sig en stabilitet som ger arbetsro. Men partiarbetet präglas också av en kvarvarande ängslan att tappa opinionsöverläget på samma sätt som partiet gjorde inför valet 2010. Socialdemokraterna kommer att gå in i valrörelsen 2014 med en kombination av offensiv och försiktighet. Oron att tappa marginalväljare ur medelklassen drar partiet mot mitten. Det räcker till 33 procent, men knappast så mycket mer.

Vänsterpartiet: Det blir trångt i mitten i valrörelsen 2014. Det kan gynna Vänsterpartiet som täcker upp vänsterflanken i väljarkåren. Ett valresultat upp mot sju procent är inte omöjligt.

Miljöpartiet: Trängseln i mitten kan missgynna Miljöpartiet. Miljöfrågorna blir knappast någon stor stridsfråga i valrörelsen och skolfrågorna är det många som vill lägga beslag på. Miljöpartiet kan mycket väl bli tredje största parti, men med ett ändå modest resultat på 7.6 procent.

Moderaterna: Det är tung att regera. Fredrik Reinfeldt och Nya Moderaterna har varit enormt framgångsrika. Men nu är det slut, åtminstone för den här gången. Moderaterna backar, ner till strax över 27 procent.

Folkpartiet: Partiet har tappat sin paradfråga skolan till de rödgröna partierna och får svårt att ta tillbaka den igen. Har Jan Björklund någon annan kanin att dra fram ur hatten? Jag tvivlar. Men partiet är stabilt och gör ett OK val på omkring 7 procent.

Centerpartiet: Efter en ideologisk vilsenhet som fått Socialdemokraterna att framstå som kompassnålen personifierad tycks Annie Lööf och Centerpartiet till sist ha landat i att det är landsbygdsfrågorna partiet kan göra avtryck. Jag tror det är en klok bedömning. Tillsammans med en välfylld kampanjkassa kan Centerpartiet i hyggligt god tid före valrörelsen 2014 skapa ett litet säkerhetsavstånd till fyraprocentsspärren. I valet räcker det till 5.1 procent.

Kristdemokraterna: Hur mycket Göran Hägglund än tar i så det knakar lyfter inte Kristdemokraterna en millimeter i opinionen. Men om Centerpartiet i god tid före valrörelsen etablerat sig på en nivå högre än fyra procent finns det bara ett parti kvar för moderata taktikröstare att rösta på. Den kan rädda Kristdemokraterna kvar i riksdagen en gång till. Jag säger 4.1 procent.

Sverigedemokraterna. Partiet har under mandatperioden konsoliderat sig och stärkt sin ställning i väljaropinionen. Jag tror inte att valrörelsen 2014 kommer att ge särskilt mycket utrymme åt partiets hittills enda profilfråga, det vill säga invandringspolitiken. Men partiet kommer ändå att göra ett relativt bra val och stannar på 7.3 procent.

Som sagt - detta är ett tips och inget annat. Mycket som vi inte kan förutse kommer att hända under valåret och vrida den politiska spelplanen åt håll som vi i dag inte kan se. Osäkerheten blir extra stor eftersom vi har ett Eurpaval några månader före riksdagsvalet, och inte vet hur valresultatet från Europavalet påverkar valrörelsen inför riksdagsvalet. Men försiktighet har aldrig varit min favoritdygd och därför tycker jag det är intressant och roligt med valtips även om det är ett helt år kvar till valet.

Idrott och politik. Varför svenska idrottsledare borde läsa Henrik Ibsen.

I efterdyningarna av debatten om Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar har jag skaffat mig en ny hobby. Jag har börjat samla på sällsynt enfaldiga uttalanden av idrottsledare om relationen mellan idrott och politik.

Jag har tidigare uppmärksammat ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquists kommentar om frånvaron av svarta spelare i apartheidlandet Rhodesias lag inför Davis Cup-matchen mot Sverige i Båstad 1968: Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet 26/3 1968)

Eller Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englunds förnekanden att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i diktaturens Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3 2012)

Eller Stefan Lindeberg, ordförande för Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) som med anledning av att norska idrottsstjärnor inför OS i Peking deltog i en kampanj till stöd för politiska fångar i Kina fick frågan om det var okej för en olympisk idrottsman eller idrottskvinna att uttala sig politiskt: Det skulle jag anse är att utnyttja den olympiska rörelsen. Det ingår inte i normal yttrandefrihet. (Sydsvenskan 22/6 2008)

Jag är inte ute efter att peka finger. Jag vill verkligen uppriktigt förstå vad det är för logik som ligger till grund för att svenska idrottsledare genom sina uttalanden alltför ofta skämmer ut både sig själv och idrottsrörelsen. 

I dag fick jag två nya exemplar till min samling. Expressen har kommit över det avtal som alla aktiva och ledare som skall delta i Sotji-OS i Rysslan 2014 måste skriva under. I avtalet finns bland annat ett förbud mot att "sprida propaganda eller publicitet". Gunilla Lindberg är ledamot av Internationella Olympiska Kommitténs  (IOK) styrelse samt generalsekreterare för SOK. Till Expressen försvarar hon avtalet: Idrottsarenor är inga platser för propaganda av något slag. Det vore ohållbart. Expressen frågar henne då varför en idrottsutövare inte får förespråka mänskliga rättigheter. Lindberg svarar: Vi jobbar med idrott, som är den största mänskliga rättighetsorganisationen i hela världen. Svaret är en variant på Goddag yxskaft. Expressens fråga gäller varför individen inte skall ha rätt att uttala sitt stöd för de mänskliga rättigheterna. Men Lindberg väljer att inte alls svara på frågan, utan uttalar sig i stället om idrottsrörelsens status överhuvudtaget.

I samma artikel får SOK:s ordförande Stefan Lindeberg (ja, samme Stefan Lindeberg som redan fanns i min samling) frågan vad som är propaganda och vad som inte är det. Enligt avtalet är det den nationella olympiska kommittén, i det här fallet SOK, som först tar ställning till vilka åtgärder som skall vidtas om någon bryter mot avtalet. Lindebergs svar är inte förtroendeingivande. Enligt Lindeberg klassificeras en handling som propaganda eller ej beroende bland annat på hur stort ni i medierna gör det samt om någon annan tar illa upp. Så om Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar får medial uppmärksamhet så är de propaganda, annars inte. Och om "någon" tar illa upp av hennes naglar så är de propaganda, annars inte. Man tar sig för pannan.

Jag kan inte komma till någon annan slutsats att de idrottsledare som citerats ovan försöker använda sig av den berömda struts-taktiken. I stället för att möta problemet och ta det på allvar försöker de undvika problemet genom att sticka huvudet i sanden. Allt enligt devisen: Om man låtsas att problemet inte finns så finns det inte.

Det finns ingen principiell enkel lösning på problematiken kring politiska manifestationer i samband med idrottsarrangemang. Alla försök till lösningar måste vara pragmatiska. Men varje steg framåt i frågan förutsätter att man erkänner att här finns en problematik, och inte försöker smita runt den. Det finns ingen väg udenom, lärde vi oss av Peer Gynt. Svenska idrottsledare borde läsa sin Ibsen.

Kyrkovalet berör centrala värdekonflikter - gå och rösta nu!

Just nu pågår förtidsröstningen till kyrkovalet som äger rum söndagen den 15 september. Valrörelsen kännetecknas av en blandning av likgiltighet och starka känslor. Drygt tio procent av Svenska kyrkans 5.5 miljoner medlemmar över 16 år brukar gå och rösta. De allra flesta av Svenska kyrkans röstberättigade medlemmar väljer således att inte utnyttja sin rösträtt. Det betyder likväl att nära 700 000 människor väljer att aktivt delta i denna demokratiska process. Kanske inte så illa i vår individualiserade tid.

Trots det låga valdeltagandet väcker kyrkovalet starka känslor. Många har synpunkter på hur valet genomförs och hur Svenska kyrkan skall bedriva sin verksamhet. Det är bra. Det vore orimligt om det inte fanns konflikter i en rörelse med 6.5 medlemmar. Konflikter kan rätt hanterade bidra till att föra utvecklingen framåt och på så sätt främja verksamheten.

För att konflikterna skall kunna hanteras på ett konstruktivt sätt är det viktigt att de skiljelinjer som finns redovisas öppet och tydligt. En viktig skiljelinje i kyrkovalet avser vem som skall bestämma vilken väg Svenska kyrkan skall gå. Är det de trognaste gudstjänstbesökarna - det så kallade kyrkfolket - eller är det alla kyrkans medlemmar? För mig är svaret självklart. Jag vill ha en öppen folkkyrka som vid sidan av gudstjänstfirande och församlingsliv också finns mitt i samhället, mitt i debatten. Kyrkans uppdrag är globalt, och sträcker sig långt utanför kyrkorummet. Då finns det också ett demokratiskt värde i att alla kyrkans medlemmar får vara med och påverka, inte bara de som väljer att regelbundet delta i gudstjänstfirandet.

En annan skiljelinje avser kyrkans plats i samhällsdebatten. Hur skall evangeliets kärleksbudskap tolkas och överföras till det samhälle vi lever i här och nu? Här finns tolkningar och åsikter från djup konservatism till radikal socialism, åsiktsskillnader som bland annat kommer till uttryck i frågor om sociala orättvisor, bistånd, flyktingmottagning och abort. De ideologiska skiftningar vi återfinner i samhällsdebatten återfinns också inom Svenska kyrkan.

En ytterligare skiljelinje rör förhållandena inom kyrkan, till exempel ett på sina håll kvardröjande kvinnoprästmotstånd, synen på samkönade äktenskap och dialog med andra religioner.

Dessa skiljelinjer är inte frikopplade, utan överlappar varandra en hel del. Jag tycker det är bra att skiljelinjerna kommer till uttryck i olika alternativ att rösta på i kyrkovalet, oavsett om det sker i form av nomineringsgrupper som företräder olika politiska grupperingar eller om det sker på annat sätt. Sämst är de så kallad samlingslistorna där en väljare som inte personligen känner till de enskilda namnen på listan har mycket svårt att veta vad hen egentligen röstar på.

Ibland hör man avfärdande argument om att religion och politik inte hör ihop. Påståendet är ungefär lika begåvat som det att idrott och politik inte hör ihop. Religion och politik påverkar varandra på samma sätt som idrott och politik påverkar varandra. Så är det och jag kan inte se hur det skulle kunna vara annorlunda.

Jag brukar säga att staten skall vara sekulär, samhället kan aldrig vara sekulärt. Min kristna tro är något jag alltid bär med mig och som präglar hur jag beter mig mot alla de människor jag möter i vår vackra värld. Så är det för de allra flesta troende människor. Därför finns tron också alltid närvarande i samhället, i mänskliga möten och i mänsklig verksamhet. Så kommer det att vara så länge religion finns kvar och det finns troende människor.

Kyrkovalet rör värdefrågor och värdekonflikter av betydelse för alla som är medlemmar i Svenska kyrkan. Använd därför din rösträtt och gör det nu.

Själv kandiderar jag för Socialdemokraterna i valen till kyrkomötet, stiftsfullmäktige i Göteborgs stift samt kyrkofullmäktige i Vasa församling.

Angående kyrkovalet rekommenderar jag texter av Vänstra Stranden och av Andreas Johansson Heinö.

Norska valet: Høyre vill släppa in Fremskrittspartiet i den politiska värmen

I morgon är det val i Norge och det mesta talar för regeringsskifte. Under två mandatperioder - åtta år - har Norge styrts av Socialdemokraterna, Socialistisk Venstre och Senterpartiet, med Jens Stoltenberg som statsminister. Men samstämmiga opinionsmätningar visar att Høyre går starkt framåt och att dess partiledare Erna Solberg får bilda regering.

Maktskiftet i Norge kommer i så fall inte oväntat. Det har blivit extremt ovanligt i europeisk politik att en och samma regering sitter kvar över tre mandatperioder. Väljarna byter i dag parti betydligt oftare än tidigare och den så kallade klassröstningen - att arbetare röstar vänster och tjänstemän borgerligt - har försvagats. Den ökade väljarrörligheten är i sin tur ett uttryck för den individualisering av samhället som följer i den kommunikationsteknolgiska revolutionens spår.

Valrörelsen i Norge påminner en hel del om de senaste årens politiska utveckling i Sverige. Høyre utlovar till exempel kraftiga skattesänkningar och privatiseringar inom den offentliga sektorn.

En viktigt skillnad finns i dag mellan svensk och norsk politik. I Sverige har Moderaterna och Fredrik Reinfeldt varit föredömligt tydliga och konsekventa med att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. I Norge går mellertid Høyre och Erna Solberg till val på att bilda regering tillsammans med det högerpopulistiska Fremskrittspartiet, som bär en lång historia av främlingsfientlighet i sin ryggsäck. Även liberala Venstre och Kristelig Folkeparti är inbjudna till ett regeringssamarbete.

Det finns en viktig skillnad mellan Sverigedemokraterna och Fremskittspartiet. Medan Sverigedemokraterna har ett förflutet i en nazianstruken högerextremism har Fremskrittspartiet (på samma sätt som Dansk Folkeparti) sina rötter som ett borgerligt missnöjesparti med skattesänkningar och en närmast nyliberal syn på staten på programmet. Sverigedemokraterna är ett starkt nationalistiskt parti, medan Fremskrittspartiet har en starkt liberal syn på den ekonomiska politiken. I det avseendet påminner Fremskrittspartiet mer om Ny Demokrati än om Sverigedemokraterna.

Men Frenmskrittspartiet och Sverigedemokraterna förenas i sin kamp för en mer restriktiv flykting- och invandringspolitik och Fremskrittspartiet har en lång historia av främlingsfientlighet inom sitt parti. I årets val profilerar sig Fremskrittspartiet bland annat genom en Youtube-film där en burkaklädd kvinna genom integration skall "förvandlas" till en ung, snygg kvinna som stämmer överens med ett västerländskt skönhetsideal.

Genom att Høyre och Erna Solberg nu öppnar för regeringssamarbete med Fremskrittspartiet bidrar partiet till att legitimera främlingsfientlighet i nordisk politik. Høyre och Erna Solberg bidrar också till att sänka tröskeln till att släppa in även Dansk Folkeparti och i förlängningen även Sverigedemokraterna i den politiska värmen.

Det är en olycklig och obehaglig utveckling. Under sina år som statsminister 1991-1994 var Carl Bildt föredömligt tydlig med att stå emot krav från sina partikamrater om samverkan med Ny Demokrati. Bengt Westerberg var även han föredömligt tydlig med hur han såg på Ny Demokratis plats i svensk politik. Vore uppfriskande om Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund kunde vara lika tydliga med hur de ser på ett regeringssamarbete mellan Høyre/Venstre och Fremskrittspartiet i Norge.

Jag kommenterar läger i den norska valkampanjen för Aftonbladet här.

Avlyssningens normalisering

Jag är övertygad, tyvärr, att både min telefon och mina mejl kontrolleras av annan makt, sa näringsministern och centerledaren Annie Lööf till Expressen i dag. Där fanns i alla fall ett litet "tyvärr" instucket i uttalandet. I övrigt verkar Annie Lööf inte särskilt upprörd, snarare lakonisk. Avlyssningen beskrivs som "bekymmersam" och bör hanteras genom att "EU nu samordnar sig med USA och tar upp diskussionen med övervakning".

Alliansregeringen har hittills uppvisat en märklig flathet i förhållandena till avslöjanden om den amerikanska signalspaningsmyndigheten NSA:s avlyssning av internet och av enskilda politiska ledare. Sverige var det enda land som stödde Storbritanniens veto mot att EU skulle inleda diskussioner med USA om spionage och avlyssning. Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt gjordet klart att de inte tänkte ta upp USA:s övervakning och avlyssning med president Barack Obama vid dennes besök i Sverige tidigare i veckan. Nu blev det i stället TT som på presskonferensen fick Obama att behandla ämnet. I dag avslöjades att NSA vid sidan av att avlyssna medborgares mejl, Facebook, twitter och allmänt nätsurfande också tar sig förbi de krypteringsnycklar som används vid bankärenden eller skydd av sjukhusjournaler.

Varför har då regeringen så konsekvent duckat i debatten om USA:s avlyssning av nätet
och tillsammans med Storbritannien stoppat EU från att konfrontera USA i frågan? En tänkbar förklaring finns i dagens avslöjande att Sverige är en av de stater i världen som samarbetar  allra närmast med USA och Storbritannien när det gäller just avlyssning det globala nätet.

Kriget mot terrorismen har blivit ett normaltillstånd - ett krig utan möjligt slut och där krigstillståndet därför  normaliseras. I spåren av detta eviga krig ser vi hur övervakningssamhället också normaliseras, massavlyssning av medborgare och enskilda politiker blir något vi möjligen kan "beklaga" och säga "tyvärr" om. Men som vi förväntas vänja oss vid och som blir en del av vår vardag. "Tyvärr." Avlyssning som normalitet.

Jag har en maggropskänsla av att nog nu börjar bli nog, enough is enough. FRA-debatten visade att det finns en potential för politisk mobilisering i övervaknings- och integritetsfrågorna. Medierna och åtminstone delar av den politiska oppositionen kommer nu att noga granska regeringens agerande i dessa frågor den senaste tiden. Mycket kommer inte att behövas för att riva upp en politisk storm. Det vore i så fall uppfriskande.

Obamas besök - ryggdunkande för inga frågor framåt

Så har då president Barack Obama lämnat landet, efter mindre än ett dygns vistelse i landet. Utåt sett har besöket inte kretsat särskilt mycket kring de svensk-amerikanska relationerna. Så använde sig till exempel Barack Obama gårdagens presskonferens som en plattform för att rikta sig till hela världen för att tala om krisen i Syrien och för att bemöta kritiken mot USA:s nyligen avslöjade övervakning och avlyssning.

Låt mig vara uppriktig. Jag tycker det är utomordentligt svagt att den svenska regeringen inte utnyttjade Obamas besök till att diskutera de frågor där Sverige och USA är oense. Nu blev det till exempel TT som fick ta ansvar och fråga Obama om övervakningsaffären. Utrikesminister Carl Bildt har till och med gått så långt att han beskrivit besöket som ett "feelgood-möte". Feelgood-möte? En märklig prioritering när Sverige för en gångs skull har en av världens absolut mäktigaste politiker till hands.

Jag tror att Carl Bildts feelgood-strävan bottnar i en djupt felaktig värdering av besökets potential. De flesta bedömare är till exempel eniga om att Barack Obama egentligen vill stänga Guantanomolägret så snart som möjligt, men att han har problem på hemmaplan med att driva frågan framåt. Om USA:s och Obamas vänner - och dit hör Sverige - tiger av oro för att genera gästen eller för att Obama "egentligen" vet vad vi tycker i frågan, ja, då missar man möligheten att stärka Obamas position på hemmaplan. Om inte ens Obamas närmaste vänner tar upp Guantanamofrågan med honom blir budskapet att omvärlden inte tycker att frågan egentligen är särskilt viktig. Därigenom försvagas Obamas möjligheter att driva frågan framåt i USA.

Motsvarnde resonemang gäller frågor där det är mer oklart vad Obama innerst inne tänker, som de amerikanska drönarattackerna, övervakningen och Edward Snowden samt dödsstraffet. Ett underdånigt ryggdunkande för inga frågor framåt och är heller inget sunt uttryck för genuin vänskap.

Att tiga är att samtycka. Genom tigande tar man också på sig en del av ansvaret för ogärningar man egentligen tar avstånd från.

Rasistiskt agerande i dansk fotboll

Nyligen avslöjades att storklubben FC Köpenhamn diskriminerar människor med andra namn än Jensen, Olsen eller Carlsen när det gäller biljettköp till fotbollsmatcherna i Champions League. FC Köpenhamn oroade sig för att supportrar till motståndarlagen Galatasaray, Juventus och Real Madrid skulle köpa biljetter till platser utanför den avspärrade bortafans-sektionen och att ordningsproblem då skulle kunna uppstå. För att minska den risken valde klubben att annullera biljetter som sålts till personer boende utanför Köpenhamn och som inte hade danskklingande efternamn. Så hävde till exempel FC Köpenhamn biljettköp som gjorts av Kristianstadsbladets medarbetare Tanes Caliskan, för att han hade fel namn.

Om detta skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

FC Köpenhamns tilltag är klandervärt. Bara tanken att låta en människas namn ligga till grund för särbehandling ger rysningar. Jag hoppas att Fifa och Uefa tar en titt på det inträffade, och utvärderar det i förhållande till deras policy om nej till rasism.

Motsvarande skulle aldrig kunna hända i IFK Göteborg. Jag skulle vilja hävda att det aldrig skulle kunna hända i en svensk storklubb överhuvudtaget. FC Köpenhamns agerande kan bara förstås utifrån den politiska och främlingsfientliga kultur som präglar alltför stora delar av det danska samhället i dag.

Överhuvudtaget har jag en känsla av att problem med rasism i svensk fotboll har minskat. I slutet av 1980- och början av 1990-talet var det inte ovanligt att svarta spelare i Allsvenskan fick höra apläten när de rörde bollen. I mitten av 2000-talet kastade supportrar från AIK och Hammarby bananer mot Djurgårdens målvakt från Gambia, Pa Dembo Turay, i samband med Stockholmsderbyn. Då försvarde supportrarna sig med att det var en tradition att kasta bananer mot Djurgården, oavsett spelarnas hudfärg, eftersom Skansen ligger på Djurgården. Traditionen bröt i samband med den debatt som då uppstod, men återupptogs vid något tillfälle. Kommentator-legenden Bosse Hanssons uttalanden om AIK:s "svartingar" var också reminiscenser från en gången tid.

Nu finns vissa tecken på att FC Köpenhamn tvingas krypa till korset och upphör med att sälja biljetter utifrån människors efternamn. Men skadan är redan skedd. Anhängare till Galatasaray är uppretade efter klubbens agerande. FC Köpenhamns agerande har snarast skärpt riskbilden inför Champions League-matcherna. Som profeten Hosea uttryckte det för några tusen år sedan: Vind sår de, storm skördar de (Hos 8:7).

Obamas besvär

Igår meddelade president Barack Obama att han nu är beredd att ge order om ett militärt anfall mot Syrien, även om ett sådant beslut inte har stöd i FN:s säkerhetsråd. Däremot vill han att den amerikanska kongressen först skall ta ställning i frågan.

Obamas utspel har väckt förvirring. Om det nu är så viktigt att genomföra ett militärt anfall mot Syrien, varför vill han då först låta den amerikanska kongressen ta ställning? I fallet Libyen valde ju till exempel Obama att inte först höra kongressen, utan fattade beslutet på egen hand. Genom sitt utspel skapar Obama förvirring kring hur viktigt han egentligen tycker att ett militärt anfall är. Är ett anfall så viktigt att han vill ha hela folket med sig i beslutet och därför vänder sig till kongressen? Eller tycker han att ett militärt anfall inte är tillräckligt viktigt, eftersom han lägger beslutet i kongressens knä och är beredd att avstå om kongressen säger nej?

Inför den fortsatta händelseutvecklingen tornar två knäckfrågor upp sig. 1.) Kommer kongressen att säga ja till Obamas anfallsplaner? 2.) Om kongressen säger nej, kommer då Obama att genomföra en militär attack i alla fall?

Det råder stor oklarhet om hur kongressen kommer att ställa sig. En del tror att Obama vänder sig till kongressen i hopp om att den skall säga nej och att USA därför inte skall behöva genomföra ett militärt anfall. Så tror inte jag. Min bedömning är att Obama är övertygad om att han kommer att få kongressen med sig. Ett nej från kongressen skulle nämligen sätta Obama i en mycket svår situation. Antingen väljer han att följa kongressens vilja och avstår från ett militärt anfall. Då tappar han prestige och framstår som en svag ledare, i det att han förespråkat ett anfall, betonat nödvändigheten av ett anfall, men ändå avstår eftersom han inte lyckats få de folkvalda med sig. Eller så väljer Obama att ändå genomföra ett militärt anfall. Då sätter han sig över folkviljan, vilket skapar ett svagt politiskt mandat för insatsen och riskerar att urholka Obamas inrikespolitiska ställning. Damned if he does, and damned if he doesn't.

Fördelen med Obamas agerande är att frågan nu vinner politisk tid. Ingen tror att en militär insats i Syrien skulle lösa konflikten eller på allvar påverka maktbalansen mellan Assad-regimen och den väpnade oppositionen. Bombningar av Syrien blir mer en symbolhandling, riktad minst lika mycket mot Iran som mot Assad. Under de kommande veckorna finns möjlighet att lägga grunden till nya förhandlingar med Ryssland och Kina - och med Iran - om hur en vapenvila i Syrien skulle kunna uppnås och ett militärt anfall bli onödigt.

Genom att explicit betona att ett militärt anfall inte brådskar visar Obama också att det nu inte finns några legitima skäll till att föregripa FN-inspektörernas rapport. Det är bra.

Hela Obamas anförande kan läsas här.