Det är nog nu. Socialdemokrater för tro och solidaritet tar initiativ till en ny migrationspolitik

Asylrätten är under attack. Från allt fler håll framförs förslag om att asylrätten borde avvecklas. Förslag om att Sverige borde sätta ett tak för flyktingmottagningen stöds av argument som ställer grupper mot varandra och inger en falsk bild av att flyktingmottagande ska ställas mot välfärd.

Kraven framförs i en tid då Sverige genom den tillfälliga migrationspolitiska lagen redan skärpt villkoren för asyl och där antalet flyktingar som söker skydd i Sverige är lägre än på mycket länge. Asylrätten är en grundläggande mänsklig rättighet som bör utvecklas och förstärkas, inte avvecklas. Utvisningarna av ungdomar till krigets och terrorns Afghanistan fortsätter. Permanenta uppehållstillstånd har ersatts av tillfälliga, vilket skapar oro och osäkerhet och försvårar integrationen.

Det är nog nu. Socialdemokrater för tro och solidaritet tar initiativ till att formulera ett migrationspolitiskt program med utgångspunkt i en positiv inställning till invandring och flyktingmottagning. Arbetet med att utforma programmet ska ske i samverkan och dialog med civilsamhället och med arbetarrörelsen i vid bemärkelse.

Arbetet med att utforma ett sådant program vill vi göra i samverkan och dialog med civilsamhällets organisationer och med arbetarrörelsen i vid bemärkelse. Socialdemokrater för tro och solidaritet kommer under den närmaste tiden att påbörja arbetet med en sådan samverkan och dialog. Den färdiga programtexten kommer att presenteras våren 2020.

Du kan läsa mer om programarbetet här.

Och du får gärna bli medlem av Socialdemokrater för tro och solidaritet och tillsammans med oss arbeta för en förändrad migrationspolitik. Klicka här för att bli medlem.

Fängslandet av Ibra Ol och Pape Matar Fall - varning för rasprofilering

I en krönika i Dagens Arena påminner Tanvir Mansur om skandalen med att Sverige under mer än två månader förra året spärrade in två turister från Senegal i Migrationsverkets förvar i Åstorp, trots att de båda hade giltigt visum. Gränspolisen och Migrationsverket misstänkte att de båda männen - bröderna Ibra Ol och Pape Matar Fall - fått sina visum på felaktigt sätt. Deras handlingar förstördes (!) och efter nio veckor sattes de på ett specialchartrat plan till en kostnad, enligt Aftonbladet av 1,1 miljoner kr.

Ibra Ol och Pepe Matar Fall har efter utvisningen på nytt beviljats visum till Sverige. De vill ha upprättelse - åtminstone i form av en ursäkt. Justitiekanslern har fastställt att de inte har någon rätt till skadestånd eftersom några formella fel inte har begåtts.

Det är svårt att tolka det inträffade på annat sätt än att rasprofilering påverkat hur ärendet hanterats. Om det hade rört sig om två vita män på semester i Sverige hade de knappast spärrats in i nio veckor på förvaret i Åstorp.

Om rasprofilering i praktiken är möjlig inom ramen för gällande lagstiftning är det kanske dags att se över lagstiftningen. Eller åtminstone hur den tillämpas.

Vilken svensk friidrottare blir först att bära regnbågsfärger i Qatar?

Just nu pågår friidrotts-VM i Qatar. I Qatar är det olagligt för två människor av samma kön att ha sex med varandra. All heder åt den amerikanska sjukamparen Erica Bougard som vid tävlingarna i dag bar en regnbågsflagga på sina höjdhoppsskor.

Det är alldeles för lite protester och markeringar mot Qatars brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag förstår att de tävlande vill fokusera på just tävlingarna. Men desto gladare blir jag när en och annan vågar gå emot strömmen och visa civilkurage, på samma sätt som Emma Green och Moa Hjelmer gjorde när de målade sina naglar i regnbågens färger under friidrotts-VM i Ryssland i augusti 2013.

Vem av svenskarna blir först att följa Emma Greens, Moa Hjelmers och Erica Bougards exempel?

Valet i Österrike: Gröna framgångar och katastrofval för högerpopulistiska FPÖ

Dagens val i Österrike blev en storseger för kristdemokratiska ÖVP, enligt de första prognoserna. ÖVP ökar enligt dessa från 31.5 procent i valet 2017 till 37 procent i dagens val. Socialdemokraterna minskar från 26.9 procent till 22 procent. Österrikes miljöparti Die Grünen går starkt framåt och ökar från 3.8 procent till 14 procent. Mest intressant är att högerpopulistiska FPÖ rasar från 26 procent till 16 procent.

Nu vet vi ju inte ännu om vallokalundersökningar och prognoser också speglar valresultatet. Men om så blir fallet kommer förstås ÖVP:s partiledare Sebastian Kurz att få i uppdrag att bilda regering. Det blir ingen enkel uppgift. ÖVP:s tidigare regeringssamarbete med FPÖ kraschlandade i samband med den så kallade Ibiza-affären, där FPÖ:s partiledare Heinz-Christian Strache ertappades med att ha fört samtal med vad han trodde var en kontakt med en rysk oligark om ekonomiskt stöd i utbyte mot politiska gentjänster. Kommer Sebastian Kurz och ÖVP verkligen att våga sätta sig i en ny koalition med FPÖ? Mycket talar emot en sådan lösning.

Dagens usla valresultat för FPÖ stärker i stället sannolikheten för att Sebastian Kurz och ÖVP kommer att försöka finna stöd på annat håll. Men var, och hur? ÖVP och Socialdemokraterna är gamla koalitionskamrater. Men även Socialdemokraterna tycks ha gjort ett dåligt val, om än kanske inte lika dåligt som opinionsmätningar förutspått.

Kan vi i stället få se en koalition mellan ÖVP, Die Grünen och liberala Neos (som också gjort ett starkt val, och ökat från 5.3 till 8 procent)? Det är inte omöjligt, men de politiska spänningarna i en sådan koalition är uppenbara.

Jag gläds åt de gröna (och de liberala) framgångarna, samt åt att högerpopulistiska FPÖ gjort ett katastrofval. Om FPÖ utestängs från regeringsmakten vore det en stor framgång för de demokratiska krafterna i Europa.

Bye, Bye Boris. Eller...?

Idag har Boris Johnson varit Storbritanniens premiärminister i exakt två månader. Redan betraktas han av många som landets mest misslyckade premiärminister någonsin.

Under de två månader som gått har Boris Johnson redan förlorat flera viktiga omröstningar i parlamentet. Han har mist sin parlamentariska majoritet, splittrat sitt parti och misslyckats med att utlysa nyval. Han har förödmjukats genom parlamentets beslut att han måste vända sig till Bryssel och be om uppskov med Brexit om inte ett nytt avtal mellan EU och Storbritannien kommit till stånd inom några veckor. Och i dag meddelade Högsta domstolen att Boris Johnsons tillfälliga stängning av det brittiska parlamentet var olaglig. Boris Johnson tvingas avbryta sin USA-resa i förtid och redan i orgonpå onsdag infinna sig i parlamentet för att mötas av ilska och hån.

Boris Johnson riskerar att inte bara bli Storbritanniens mest misslyckade premiärminister, utan också den mest kortvarige. Parlamentet kan uttala en missförtroendeförklaring mot honom vilken dag som helst.

Men trots allt detta går det ännu inte att helt räkna ut Boris Johnson. Hans politiska svaghet motsvaras av Labours politiska svaghet. En misstroendeförklaring kan komma att följas av ett nyval, och om väljarna får bestämma är det fullt möjligt att Tories och Boris Johnson tar hem spelet till sist. Labours ställning i opinionsmätningarna är inte lysande, om man säger så. Partiet är splittrat och Jeremy Corbyn är en omtvistad partiledare. Labour saknar också en tydlig strategi för hur Brexit ska hanteras.

Så Brexit-dramat - eller ska vi säga Brexit-tragedin? - fortsätter utan att någon vågar vara säker på hur det hela ska sluta. Jag skulle emellertid bli förvånad om Storbritannien verkligen lämnar EU i en hård Brexit den 31 oktober. Det ligger i både EU:s och Storbritanniens intresse att åstadkomma en lösning, även om det måste ske till priset av en förlängning.

Jag är också glad att Högsta domstolen med sitt beslut att den tillfälliga stängningen av parlamentet var olaglig vågade trotsa regeringen, och Boris Johnson tycks också acceptera domstolens beslut. Det blev en seger för rättsstaten, och i dessa tider är rättsstaten ett värn mot populism och barbari.

How dare you!

Change is coming, whether you like it or not, sa Greta Thunberg i sitt tal i dag på FN:s extrainsatta klimatmöte i New York, och tillade: The eyes of all future generations are upon you. And if you choose to fail us I say we will never forgive you.

The times they are a-changin', sjöng Bob Dylan i en sång på albumet med samma namn från 1964, och tillade: Your sons and your daughters are beyond your command, your old road is rapidly agin'.

Båda hade rätt. Bob Dylans sång förebådade det auktoritetsuppror vi förknippar med 1968 och som förändrade världen och vårt sätt att leva tillsammans. Händelseutvecklingen kring 1968 var en liberal revolution där individens rättigheter, jämställdhet, och det fria valet av livsstil, partner och utbildning fick prägla det nya samhällsbygget. Greta Thunberg är en del av en global rörelse som redan förändrat världen och vårt sätt att leva tillsammans. Klimatfrågorna präglar politik och samhälle på ett sätt som är irreversibelt - det går inte att vrida tillbaka klockan igen. Frågan är inte om vi kommer att utveckla ett mer hållbart sätt att producera och konsumera på - utan hur det kommer att gå till och hur fort det kommer att gå. Och om det kommer att gå fort nog...

 How dare you, frågade sig Greta Thunberg, how dare you continue to look away, and come here saying that you are doing enough, when the politics and solutions needed are still nowhere in sight.

Ja, det är en bra fråga. Det är svårare att hitta ett bra svar.

Moderaterna spräcker samtalen om gängvåld - prioriterar symbolpolitik framför sakfrågan

I dag meddelade Moderaterna att de hoppar av de pågående samtalen mellan riksdagspartierna om gängkriminaliteten. Kristdemokraterna hakar på Moderaterna och lämnar också samtalen.

Jag tycker det är bra för sakfrågan att Moderaterna och Kristdemokraterna hoppar av. Under den tid samtalen pågått har deras agerande - åtminstone i det offentliga - präglats av ett bombastiskt domderande i stället för att fokusera på sakfrågan. De har lagt mycket tid på att gnälla över att det rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna inte bjudits in till samtalen och Moderaterna lade redan från början fram tio punkter i ett slags ultimatum, som skulle ligga till grund för förhandlingarna. De har även beklagat sig över att förhandlingarna inte gått tillräckligt fort och inte prioriterats tillräckligt starkt av regeringen. Det är därför en ödets ironi att Moderaternas och Kristdemokraternas avhopp kommer samtidigt som deras respektive partiledare Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor tillbringat flera dagar på en 60-årsfest i Tel Aviv.

Flera av de förslag som Moderaterna bet sig fast vid har dessutom av framstående kriminologer avfärdats som "i bästa fall är symboliska och verkningslösa, i värsta fall direkt kontraproduktiva".  Det är svårt att tolka Moderaternas agerande på annat sätt än att de använt kampen mot gängvåldet som ett inrikespolitiskt redskap, utan ärlig vilja till öppenhet och kompromiss.

Liberalerna väljer också att lämna, men med motiveringen att Moderaternas och Kristdemokraternas avhopp innebär att "det nu saknas grund för ett brett septemberavtal om gängbrott". Centerpartiet väljer att stanna kvar, och partiets rättspolitiska talesperson Johan Hedin är mycket kritisk till de partier som nu lämnar: Vi hoppas att de partier som lämnat tar sitt förnuft till fånga, att de kan visa politiska ledarskap och komma tillbaka till förhandlingsbordet. Vi är beredda att fortsätta samtalen då.

Gängkriminaliteten är ett gift i samhällskroppen. Det hade varit värdefullt om det gått att åstadkomma en partiöverskridande strategi för att åstadkomma en lösning. Nu hoppas och tror jag att övriga partier är vuxna i rummet och samlas kring förslag som som både långsiktigt och här och nu bekämpar gängkriminaliteten.

Skolungdomar i miljöstrejk - över hela världen!

I dag arrangerar skolungdomar över hela världen manifestationer mot klimathotet. Dessa klimatstrejker genomförs på över 5 000 platser i 156 länder, enligt organisationen Fridays For Future. Över världen sprids nu hisnande bilder på folkmassor i till exempel Sidney, Manilla, London, Hamburg och Berlin. Det rör sig otvivelaktigt om miljoner människor som är i rörelse i dag.

Jag tänker på alla dem som hånade Greta Thunberg när hon ensam satt på Mynttorget utanför riksdagshuset i Stockholm och medierna började uppmärksamma hennes kamp. Hur hon förminskades och förlöjligades. Hur många gånger hon fick höra att hon "borde vara i skolan i stället" och hur betydelselös hennes manifestation var.

I dag genomförs de sannolikt största klimatmanifestationerna i mänsklighetens historia. Deras globala genomslag och enorma spridning möjliggjordes tack vare den person som satte bollen i rörelse. Greta Thunberg.

I veckan genomför FN ett extrainsatt klimatmöte, och nästa fredag genomför Fridays For Future en ny manifestation - och så inte bara för skolelever utan även för vuxna. Här är de fyra krav som rörelsen driver.

1. Begränsa den globala temperaturökningen till under 1,5 grader över förindustriella nivåer.
2. Klimat och miljö rättvisa (equity) för alla.
3. Följa Parisavtalet och bevisa det.
4. Lyssna på den bästa tillgängliga förenade vetenskapen. Lyssna på klimatforskningen

Även om jag inte längre är skolelev (nåja) så deltog jag i Fridays For Futures manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm i dag. Det var fantastiskt att få möta det engagemang, den optimism och den klokhet som så många unga människor är bärare av i dag. Greta var med på länk, och bland artisterna återfanns bland annat Miss Li och Cissie.

Nästa fredag är det alltså dags igen - jag rekommenderar er alla varmt att delta.

SVT Aktuellts märkliga berättelse om Jan och migrationspolitiken

SVT Aktuellt uppmärksammade igår den växande polariseringen av svensk politisk debatt. I inslaget intervjuades en man som hette Jan, och som påstod att en vän och en släkting sagt upp bekantskapen med honom på grund av olika åsikter om migrationspolitiken.

Reportern berättar att Jan ofta skriver "ilsket" i sociala medier och att han en gång kallat Stefan Löfven för "pajas". Men sammantaget framstår Jan som en lågmäld och vänlig person. För tittaren blir det obegripligt att någon vän eller släkting sagt upp bekantskapen med Jan för dennes politiska åsikters skull. En doft av moralism dröjde sig kvar. Ska man verkligen inte få tycka vad man vill om migration utan att ens vänner och släktingar överger en?

Men inslaget ger en helt felaktig bild av Jans beteende i sociala medier. Det är inte så att Jan bara skriver ilskna inlägg och har kallat statsministern för en pajas. Jans flöde är, vilket flera personer synliggjort på Twitter i dag, fullt av förlöjliganden, hat och hån mot andra människor. Han kallar en framträdande kvinnlig moderat politiker för "häxa". Han kallar en framträdande kvinnlig socialdemokratisk politiker för "hora". Han förmedlar konspirationsteorier om hur hemliga 5G-experiment i Nederländerna orsakar massdöd av fåglar. Listan kan göras hur lång som helst. Det är bara att scrolla Jans Facebook-sida.

Efter några få googlingar framgår det att Jan inte bara är en person som är kritisk till den förda migrationspolitiken. Jan är en person vars sociala medier-flöde är en ström av hat, förlöjliganden och konspirationsteorier. Att någon eller några av hans vänner och släktingar inte vill umgås med honom kommer inte som en chock, om man säger så.

Jag vet inte om det bara handlar om dålig research från SVT Aktuellts sida, eller om man medvetet avstår från att berätta om hur Jan egentligen beter sig på nätet. I vilket fall blir konsekvensen att tittaren lämnas i sticket med en obegriplig berättelse om varför vänner och släktingar söker sig bort från Jan.

*

Jag har även tidigare skrivit om hur SVT Aktuellt missat bakgrundskontroll av intervjupersoner i inslag om migrationspolitiken. Den gången var det en kvinna som skulle representera en "vanlig tittare" som tappat förtroendet för mediernas rapportering om invandringsfrågan. Särskilt representativ var hon emellertid inte. Det visade sig i efterhand att hon varit aktiv på den nazistiska sajten Nordfront, där hon uttryckt uppskattning över en aktion som Nordiska motståndsrörelsen genomfört. Texten kan läsas här.

Uppdaterat kl 20.05: Jag noterat att Jack Werner skriver mycket bra om saken i Dagens Nyheter i kväll. Eva Landahl, programchef på SVT Nyheter och ansvarig utgivare för "Sverige möts" är delvis självkritisk. Men hon nöjer sig med att karaktärisera Jans inlägg på sociala medier som att han uttrycker sig "vasst" och har ett "högt tonläge". Well, att kalla kvinnor för "häxa" och "hora" är i min bok något helt annat än att uttrycka sig "vasst" och ha ett "högt tonläge".

Viktigt val i Israel - och för Benjamin Netanyahu

Uppdaterat 17 september kl 22.20. Valet i Israel tycks ha blivit precis så jämnt som förhandstipsen antydde. I en av de tre exit polls som publicerats är det helt jämnt mellan Likud och den Blåvita alliansen (32 mandat var). I de två övriga leder den Blåvita alliansen med 34-33 respektive 33-31. Resultaten antyder att det blir en lång och svår regeringsbildning. Jag såg att statsvetaren Cas Mudde trodde att Benjamin Netanyahu och Likud släpper in Benny Gantz och den Blåvita alliansen i en koalitionsregering, mot att Benny Gantz släpper igenom den lag som ger Benjamin Netanyahu åtalsimmunitet. Kanske lite väl cynisk tolkning - men vi får väl se.

*

 I dag går Israel till val. Premiärminister Benjamin Netanyahus framtid står i flera avseenden på spel. Om hans Likud-parti förlorar valet kommer han av allt döma redan i höst att ställas inför rätta, anklagad för ett antal korruptionsbrott. Men om Benjamin Netanyahu vinner valet kommer han att försöka få det israeliska parlamentet att anta en lag som ger honom åtalsimmunitet för de brott han anklagas för.

En åtalsimmunitet vore ett beslut värdigt en bananrepublik, det vore inte värdigt Israel.

Dessutom har Benjamin Netanyahu lovat att annektera delar av den ockuperade Västbanken om han vinner valet. En sådan åtgärd vore ett grovt brott mot folkrätten. Det är inte ett folkrättsbrott i sig att ockupera territorium. Men en ockupation ska vara tillfällig, och folkrätten är därför tydlig med att en ockupationsmakt inte får vidta åtgärder som försvårar ett återlämnande av ockuperat territorium. Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot folkrätten, eftersom bosättningarna försvårar ett återlämnande. En annektering av ockuperade områden omöjliggör ju ett återlämnande, och är därför ett än grövre brott mot internationell rätt.

En israelisk annektering av delar av Västbanken innebär dessutom ännu ett slag mot den tvåstatslösning som, trots alla hinder, av de flesta bedömare fortfarande uppfattas som den enda rimliga vägen till en varaktig fred mellan israeler och palestinier.

Hur går det då i valet? I opinionsmätningarna väger det jämt mellan Likud och den mer mittenorienterade Blåvita alliansen under ledning av Israels förre överbefälhavare Benny Gantz. Och även om Likud skulle bli största parti så är det inte säkert att Benjamin Netanyahu lyckas bilda regering.

Vallokalerna stänger kl 21.00 (svensk tid), och då får vi se vad olika exit polls ger för indikationer. Jag hoppas kunna återkomma med en kort kommentar till det preliminära valresultatet senare i kväll.

Verklighetens folk? Göran Hägglund sådde vind, och fick skörda storm

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman påminner om att det är tio år sedan som Kristdemokraternas dåvarande ordförande Göran Hägglund publicerade sin artikel om "Verklighetens folk" på DN Debatt (16 september 2009). I artikeln ställde Göran Hägglund Sveriges "radikala elit" mot "vanliga Svenssons". Dessa "vanliga Svenssons" benämner Göran Hägglund som "verklighetens folk", "den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv (...) och som ägnat sommaren åt att "tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands."

Göran Hägglunds artikel kan läsas nästan som en parodi på en populistisk artikel. Här finns skallet mot och förlöjligandet av en "radikal elit" som till exempel påstås tillskriva människor som uppskattar föreställande konst för att ha "nazistiska böjelser". Här finns naturromantiserandet av det "rena" folket, obefläckat av politik och uppfyllt av sina vardagsgöromål. Här finns också det för populismen så typiska auktoritära perspektivet - folket är ett, folket är homogent, folket "har inte tid att förhålla sig till alla konstigheter".

Nej Göran Hägglunds text har inte åldrats med välbehag. För att uttrycka det mycket milt.

Artikeln på DN Debatt hade föregåtts av Göran Hägglunds tal i Almedalen den 2 juli 2009. Då var det “teaterregissörer”, “krönikörer”, “vänstern” och “kultursidor” som buntades ihop till en "kulturelit": Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget (...) som hemsökte "vanligt folk". Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala. (Jag undrar fortfarande om Göran Hägglund på allvar tyckte att det var fel att förskolan jobbade med könsrollsfrågor.)

Ty vind så de, och storm skola de skörda, skrev Hosea (8:7). Göran Hägglunds tal och artikel bidrog dessvärre till att ge legitimitet åt det populistiska tonfall som idag genomsyrar samhällsklimatet. Eller som Björn Wiman avslutar sin artikel:

Hade någon för tio år sedan beskrivit dagens svenska samhällsklimat hade den personen knappast blivit trodd. Ändå är det så det ser ut. Ledarskribenter på stora svenska tidningar raljerar över rätten att söka asyl. Riksdagsledamöter för etablerade partier hetsar sina digitala mobbar mot journalister och forskare. Och Göran Hägglunds parti - som genom årtionden samlat människor som engagerat sig för flyktingar och socialt utsatta - sträcker ut en hand till ett parti som grundades av bland andra nazistveteraner, fascister och öppna rasister och som i dag har nästan 20 procent av platserna i Sveriges riksdag.

Välkommen till den nya verkligheten Den verklighetens folk tillhör vi alla.

Det rör på sig i Moderaterna. Men vart går färden?

Jag vet inte riktigt vad som händer inom Moderaterna just nu. Kanske finns där en uppdämd frustration över valnederlaget 2018 och att partiet sannolikt utestängts från den politiska makten under hela den innevarande mandatperioden. Kanske jäser partiet av intern mobilisering inför den stundande partistämman i Västerås. Kanske är det ett svagt ledarskap som inte förmår hålla emot krav på symbolpolitiska utspel av olika slag. Men de senaste veckorna har Moderaterna på olika sätt förknippats med braskande politiska förslag på ett sätt som ställer Håkan Juholts omtalade popcornsmaskin i skuggan.

I onsdags visade jag hur Moderaternas förslag i gängvåldsfrågan fick orimliga konsekvenser. En man som döms för grov misshandel av sin hustru ska, enligt Moderaterna, bara få ett hälften så långt straff som en gängkriminell person som döms för en motsvarande misshandel av en annan gängkriminell person. Förslaget visar vad som händer när signalpolitik och symbolpolitik sätts före sakpolitik. Det är uppenbart att Moderaterna vill profilera sig i kampen mot gängkriminaliteten, och då lanseras braskande förslag utan någon konsekvensanalys. Det är djupt olyckligt, inte minst mot bakgrund av det stora samhällsproblem som gängvåldet och skjutningarna de facto utgör.

I dag kräver Moderaterna söndagsöppet på systemet, trots att forskning visar på ett samband mellan tillgänglighet, konsumtion och alkoholrelaterade skador från trafikolyckor och våldsbrott. Här nöjer jag mig med att citera vad statsvetaren Carl Melin skrev på Twitter tidigare idag: Jag avstår gärna från att kunna handla alkohol söndagar och sena kvällar om det gör att alkoholisternas barn får någon tid i veckan där inte pappa och/eller mamma kan skaffa mer alkohol. Deras liv är mycket viktigare än min bekvämlighet.

Och i Sölvesborg - där Moderaterna samarbetar i styret med Sverigedemokraterna - har kommunledningen nu bestämt att man inte ska köpa in någon "utmanande samtidskonst", eller "menskonst" som en SD-företrädare uttrycker det i förlöjligande syfte. I samma Sölvesborg har kommunledningen nu också bestämt att den regnbågsfärgade Prideflaggan inte längre ska få hissas på stadshuset. Jag skulle gärna vilja att någon journalist frågade Ulf Kristersson vad han tycker om sina partikamraters agerande i Sölvesborg.

Kriminalpolitiska utspel som ger kvinnomisshandlare halva straffmängden i förhållande till gängkriminella, söndagsöppet på Systembolaget trots att det sannolikt leder till ökad konsumtion och våldsbrott, politiskt styre av vilken konst som ska få köpas in och stopp för Prideflaggan på stadshuset. Och detta bara på några dagar. 

Det rör på sig i Moderaterna. Frågan är vart det bär.

M vill att kvinnomisshandel bestraffas mildare än våld mot gängmedlemmar?

Moderaterna vill - på fullt allvar, om jag förstått det rätt - att en man som misshandlar sin hustru ska få ett hälften så långt straff som en gängkriminell person som misshandlar en annan gängkriminell person. Jag har svårt att på annat sätt tolka moderaternas förslag, som nyligen presenterades, om åtgärder för att bekämpa gängvåldet. Den fjärde punkten i programmet formuleras ju så här: "Dubbla straff för kriminella som begått gängrelaterad brottslighet."

Förslagets konsekvens blir i så fall att den som till exempel döms för kvinnomisshandel får ett mycket mildare straff än den person som döms för motsvarande misshandel inom ramen för gängkriminalitet. Jag kan inte se det rättfärdiga i en sådan skiktad straffsats, och åtminstone i min värld bryter förslaget, om det blev verklighet (vilket jag inte tror), mot det allmänna rättsmedvetandet.

Jag har inte hört eller sett något moderat representant reflektera kring förslagets absurda konsekvenser. Jag har heller inte hört eller sett någon journalist ställa kritiska frågor till någon moderat talesperson om dessa konsekvenser.

För mig blir förslaget en gestaltning av vad som händer när signalpolitik och symbolpolitik sätts före sakpolitik. Det är uppenbart att Moderaterna nu vill profilera sig ytterligare i kampen mot gängkriminaliteten, och då lanseras braskande förslag utan någon konsekvensanalys. Det är djupt olyckligt, inte minst mot bakgrund av det stora samhällsproblem som gängvåldet och skjutningarna de facto utgör.

Eller har jag missuppfattat Moderaternas förslag? I så fall får någon klok läsare gärna sprida ljus i saken. :-)

Sverige borde stoppa utvisningarna till Afghanistan!

I morgon tisdag 10 september är det en demokratins högtidsdag i Sverige. Riksdagens nya arbetsår börjar, och kungen öppnar riksmötet på talmannens begäran. Ceremonin kan ses som en hyllning till de värden som ligger till grund för vår demokrati, och högtidligheten överträffas egentligen bara av själva valdagen. Det finns mycket att vara glad och stolt över. Sverige hamnar nästan alltid i topp på listor över världens bästa länder att leva i, med avseende på till exempel frihet, jämlikhet, jämställdhet, tillit och hälsa.

Men morgondagen bjuder dessvärre inte bara på stolthet och glädje. Morgondagen är också en dag för sorg och vrede. Trots Sveriges rikedom, vår öppenhet och våra anspråk på humanitet skickar vi i morgon iväg ett 70-tal, i huvudsak unga, människor till krigets och terrorns Afghanistan.

Det är inte rättfärdigt. Sverige kan bättre.

Afghanistan är inte säkert. År 2018 var ett av de dödligaste för civila i Afghanistan sedan talibanregimens fall. Afghanistan har passerat Syrien och toppar nu Global Peace Index över världens farligaste länder med avseende på krig och terrorism. Utrikesdepartementet avråder sedan länge alla svenskar från att resa till Afghanistan.

I dagarna blev det känt att de informella fredssamtalen mellan USA och talibanerna avbrutits. Internationella bedömare är eniga om att talibanerna nu kommer att svara med att trappa upp våldshandlingarna i Afghanistan ytterligare, i syfte att stoppa presidentvalet den 28 september.

Det bästa sättet för Sverige att hedra demokratins värderingar blir därför:
Stoppa utvisningarna till Afghanistan!
Utfärda en amnesti för de ensamkommande unga som vistats i Sverige i över ett år!

Sätt stopp för svenska vapen till kriget i Jemen!

Svenska vapen används i det blodiga kriget i Jemen, och enligt TV 4 kan de svenska vapnen också ha  använts för att begå krigsförbrytelser. Under de drygt fyra år som kriget pågått har Sverige fortsatt att exportera krigsmaterial till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, vilka båda ingår i den stridande koalitionen i Jemen.

Den svenska vapenexporten till dessa två stater är oacceptabel. Sverige ska inte sälja vapen till diktaturer överhuvudtaget. Över 2 500 barn har dödats i Jemen, mer än hälften av dem i flygattacker genomförda av den Saudi-ledda koalitionen.

I en debattartikel i Göteborgs-Posten i dag kräver företrädare för bland annat Rädda Barnen, Amnesti International i Sverige, Svenska Kyrkan samt Svenska Freds- och skiljedomsföreningen att den svenska vapenexporten till de stater som deltar i kriget i Jemen upphör. Sedan 2018 har Sverige en krigsmateriellag som ska försvåra export av vapen till icke-demokratier. Men tillstånden till krigsmaterielexport till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten gavs innan den nya lagen fanns på plats, och den vapenexport till dessa länder som nu äger rum är följdleveranser till dessa tidigare avtal.

Men frågan går att lösa, om den politiska viljan finns. Det är Inspektionen för strategiska produkter (ISP) som fattar beslut om och beviljar tillstånd för svensk vapenexport. Men regeringen har möjlighet att begära att ISP lämnar över särskilt viktiga ärenden till regeringen för beslut. Jag tycker regeringen nu borde utnyttja denna möjlighet. Inga svenska vapen till kriget i Jemen!

Läs gärna debattartikeln här.

Margot Wallström och hennes politiska arv

Äntligen ett västland som talar klarspråk med Saudiarabien om mänskliga rättigheter, skrev ansedda Washington Post för några år sedan, angående utrikesminister Margot Wallströms skarpa kritik av förhållandena i landet. Sverige hade då rivit upp sitt militära samarbetsavtal med Saudiarabien och Margot Wallström kallade Saudiarabiens piskstraff av bloggaren och aktivisten Raif Badawi för "medeltida". Saudiarabien rasade och kallade hem sin ambassadör.

Så kommer jag att minnas Margot Wallströms gärning som utrikesminister. Margot Wallström profilerade Sverige som ett land med feministisk utrikespolitik, vilket har väckt stor internationell uppmärksamhet. Sverige blev också det första EU-land som erkände staten Palestina. Margot Wallström var också en drivande kraft i det framgångsrika arbetet med att Sverige skulle få en plats i FN:s säkerhetsråd.

Däremot blev det en besvikelse för Margot Wallström och för svensk utrikespolitik att ingen annan EU-stat följde Sveriges exempel och erkände Palestina. Det blev också en besvikelse att det inte gick att skapa tillräckliga förutsättningar för att Sverige skulle underteckna FN:s avtal om ett kärnvapenförbud.

Nu får vi se vem som kommer att efterträda Margot Wallström som utrikesminister. Jag tror att det blir en person med tung politisk erfarenhet, som fortsätter att profilera Sverige som en stat med en feministisk utrikespolitik och som inte är kontroversiell inom partiet. Det finns flera personer att välja mellan. Två av dem är Ann Linde och Annika Söder.

M och KD driver på i normaliseringsprocessen av SD

Moderaterna och Kristdemokraterna fortsätter processen att normalisera Sverigedemokraterna. I Aftonbladet idag säger Ulf Kristersson att det är "absurt" att Sverigedemokraterna inte bjuds in till gemensamma överläggningar om åtgärder mot gängkriminaliteten. Även moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forssell beklagar idag i Dagens Nyheter att Sverigedemokraterna inte bjudits in och berättar att han i stället själv kontaktat Sverigedemokraterna för att samtala om hur de förhåller sig till Moderaternas förslag. Och Ebba Busch Thor säger i dag till Expressen att det vore värdefullt om det gick att få med Sverigedemokraterna i en uppgörelse om migrationspolitiken, eftersom Sverigedemokraternas deltagande skulle ge uppgörelsen "den legitimitet" som behövs.

När Ulf Kristersson efter valet 2018 försökte få med Centerpartiet och Liberalerna i en moderatledd minoritetsregering lovade han att Sverigedemokraterna skulle stängas ute från politiskt inflytande. Centerpartiet och Liberalerna tvivlade nog på både hans vilja och förmåga att fortsätta isoleringen av Sverigedemokraterna. Utvecklingen efter valet visar att Centerpartiet och Liberalerna hade fog för sin misstro.

I dag berättar moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson också att Moderaterna vill skrota det svenska enprocentsmålet för biståndet. Det svenska biståndet, menar hon, bör de närmaste fyra åren minska med 16 miljarder kronor, bland annat eftersom Sverige (ett av världens absolut rikaste länder...) "har stora behov här hemma". Moderaterna blir därmed tillsammans med Sverigedemokraterna de enda riksdagspartierna som vill skrota enprocentsmålet.

Blir det nyval i Storbritannien? Och går det att undvika en hård Brexit?

Man lär sig mycket av att följa BBC:s live-sändningar från Brexit-debatten. Om inte annat lär man sig att britter är duktiga på att uttala förolämpningar med stil och elegans. Jag uppskattade till exempel John McDonnells formuleringar om Boris Johnsons regering: "a unique combination of rightwing extremism and bumbling incompetence”, en regering som “will never be forgiven but will soon be forgotten”.

Men bortsett från det eventuella underhållningsvärdet i eleganta förolämpningar och i pikanta detaljer i det brittiska parlamentets arbetsformer känner jag mest sorg över det som nu sker i Storbritannien. Oavsett hur Brexit-processen slutar är stämningsläget så polariserat att det är svårt att se hur en försoning ska kunna komma till stånd. Labour och Tories har tillsammans ett stort ansvar att hantera situationen på ett sätt som inte bäddar för ökad populism och valframgångar för extremistpartier.

Det kommer med all säkerhet att bli ett nyval i Storbritannien - frågan är inte om, utan när. Den sittande högerregeringen har förlorat sin knappa majoritet, och kommer knappast att kunna styra mandatperioden ut. Det är en ödets ironi att Labour - som så länge krävt ett nyval - just i denna stund försöker bromsa processen. Ett nyval före den 31 oktober riskerar att bli en folkomröstning för eller emot Brexit, och ett sådant upplägg gynnar knappast Labour. Å andra sidan riskerar ett uteblivet nyval att frysa processen, och då ökar risken för en hård Brexit den 31 oktober - och det är något Labour inte heller vill.

Jag skulle inte vilja vara oddssättare på de brittiska spelbolagen kring utfallet av Brexit-processen just nu. Men ett inte orealistiskt utfall är att det genomförs ett nyval före den 31 oktober. I den bästa av världar utmynnar ett sådan val i en regering som verkligen vill göra allt vad som står i dess makt för att undvika en hård Brexit - och som är kreativ nog att hitta vägar som skapar trygghet och enighet i gränsfrågan mellan Nordirland och Irland. Men jag är rädd att det är att hoppas på för mycket.

Vem eller vilka är vår tids auktoriteter?

Hon förkastar med en axelryckning

gudar och auktoritet.

Söker friheten

men finner bara ensamhet.

Garanterat, Hoola Bandoola Band, 1971

*

1968 brukar beskrivas som ett auktoritetsuppror, där industrisamhällets kollektiva samhällsordning ruckades och där normer och maktförhållanden förändrades. I boken 1968. När allt började  (Hjalmarson & Högberg, 2018) resonerar Marie Demker och jag kring att de nedrivna kollektiva auktoriteterna inte ersattes av några nya. Avsaknaden av auktoriteter gestaltar maktens ökade svårgripbarhet och svårigheterna att utkräva politiskt ansvar.

Påståendet provocerar. Finns det verkligen inga samhällsauktoriteter i dagens Sverige? De auktoriteter som revs ned 1968 var kollektivt baserade - till exempel kungahuset, kyrkan, de politiska partierna, fackföreningarna, familjen, patriarkatet, försvaret. I vår individaliserade tid hade man kanske kunnat tänka sig att de kollektiva auktoriteterna ersatts av individuella auktoriteter. De kollektiva auktoriteterna före 1968 personifierades ju också av de olika ämbetsinnehavarna - kungen, ärkebiskopen, statsministern etc

När jag föreläser om boken frågar jag gärna de som lyssnar om det finns några auktoriteter i vårt individualiserade samhälle, och vilka det i så fall skulle vara? Frågan följs ofta av tystnad. För ett par år sedan hände det att någon lite skämtsamt föreslog Zlatan. På Göteborgs Stadsbibliotek i våras föreslog någon, lika skämtsamt, Leif GW Persson.

Idag hade jag nöjet att tala om boken inför anrika Göteborgs Kvinnliga DiskussionsKlubb (bildad 1911). Nästan 100 personer lyssnade. Där lyftes ett mer seriöst namn fram - Greta - och jag blev svarslös. För intuitivt lever väl Greta upp till de krav vi kan ställa på en samhällsauktoritet?

Vad säger ni, kära läsare? Vilken är vår tids auktoriteter (om det nu finns några)? Om det blir många som reagerar så lovar jag att återkomma med en redovisning hur ni svarat.

Framgångar för högerradikala AfD i tyska delstatsval - men det kunde gått värre

Det högerradikala, nationalkonservativa partiet Alternativ för Tyskland (AfD) gick enligt vallokalundersökningar starkt framåt i dagens delstatsval i Brandenburg och Sachsen i östra Tyskland. Men ändå drar de övriga partierna en suck av lättnad - enligt tidigare opinionsundersökningar kunde det ha gått mycket värre. AfD hade hoppats på att bli största parti i åtminstone någon av de båda delstaterna. Nu tycks det inte bli så. Kristdemokraterna (CDU) kan sannolikt behålla makten i Sachen, och Socialdemokraterna (SPD) kan sannolikt behålla makten i Brandenburg.

Det gäller att stå emot. Utvecklingen för högerradikala, nationalkonservativa och populistiska partier har böljat fram och tillbaka, och vi kan förstås inte veta hur processen kommer att utveckla sig. Det står och väger. I många europeiska länder tycks framgången får dessa partier åtminstone något ha kommit av sig, i till exempel Frankrike, Danmark, Norge och även Sverige växer de inte längre i opinionen. I Italien har Lega och dess ledare Matteo Salvini åtminstone tillfälligt spelat bort sina parlamentariska kort och tvingats lämna regeringsinnehavet. I Spanien har Socialdemokraterna ännu några veckor på sig att bilda regering.

Varje enskilt val är nu väldigt viktigt. Det kan mycket väl vara så att kraften i de högerradikala, nationalkonservativa partiernas framgångsvåg börjar ebba ut. Det gäller att stå emot.

Ja - gärna en rejäl konflikt mellan M och S om bankskatt och familjevecka

I dag berättade finansminister Magdalena Andersson att de rödgröna partierna, Centerpartiet och Liberalerna enats om en ny bankskatt. Det tycker jag är ett utmärkt (även om jag gärna sett att välfärdssektorn fått ta del av den nya inkomstkällan, och att den inte främst går till en miljardrullning till försvaret).

Moderaterna rasar. I stället för en bankskatt vill partiet finansiera de ökade försvarskostnaderna med att skrota de reformer om minskad arbetstid - den så kallade familjeveckan och förslaget om personlig utvecklingstid - som Socialdemokraterna och Miljöpartiet gick till val på och som finns med i Januariavtalet.


Det gläder mig om vi här kan synliggöra den klassiska vänster-högerkonflikt som fortfarande strukturerar svensk politik. Moderaterna säger nej till bankskatt och vill i stället låta bli att sänka arbetstiden. Den rödgröna regeringen säger ja till bankskatt och vill ge människor mer tid med sina barn och möjlighet till kompetensutveckling.

Förslaget om utvecklingstid ger en anställd rätt till tjänstledighet i upp till ett år med ersättning motsvarande a-kassa, i syfte att möjliggöra kompetensutveckling och ge arbetslösa människor en möjlighet till jobb. Familjeveckan innebär en extra ledig vecka per år för föräldrar för att vara tillsammans med sina barn. Det är en samhällsnyttig reform som kommer att underlätta vardagslivet och skapa bättre livskvalitet för väldigt många människor i Sverige.

Vi talar alldeles för lite om arbetstid i Sverige. Åttatimmarsdagen genomfördes redan 1919, vilket i praktiken innebar en 48-timmars arbetsvecka eftersom även lördagar var arbetsdagar. Under 1950- och 1960-talen sänktes arbetstiden successivt och år 1971 beslutade riksdagen om 40 timmars arbetsvecka. Det var bra, men det har faktiskt snart gått 50 år - ett halvt sekel - sedan dess. Visst, semestern har förlängts och möjligheter till föräldraledigheter utökats. Men effektiviteten och produktiviteten i arbetet har ökat kraftigt. Andelen som arbetar heltid har ökat jämfört med när 40-timmarsveckan infördes och övertidsarbete är mycket vanligt.

Under de senaste sex åren har hustrun och jag välsignats med sju barnbarn. Jag ser hur de yrkesarbetande föräldrarna - och deras vänner som är i samma situation - sliter så hårt för att få tiden att räcka till och vardagen att gå ihop.

För mig är familjeveckan en reform som är för barnen, den är bra för föräldrarna, den är bra för Sverige. Vill Moderaterna ta strid mot den reformen, så var så goda. De kommer att förlora den striden också.

Värna asylrätten - säg nej till M:s förslag om ett tak för asylskydd i Sverige

Moderaterna vill att färre människor som befinner sig på flykt ska få skydd i Sverige. Ja, det är faktiskt sant. I en artikel i Aftonbladet i dag skriver partiets gruppledare i riksdagen Tobias Billström och partiets migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard att Sverige ska ha ett "volymmål" där högst 8 000 människor får möjlighet att söka asyl i Sverige. (De senaste 20 åren har Sverige inte varit i närheten av ett så lågt antal. I fjol tog Sverige emot drygt 21 000 asylsökande, vilket i sin tur var det lägsta antalet sedan 2005.)

Men det går inte för en enskild stat att sätta ett "tak" för hur många som ska få söka asyl i landet. Att få söka asyl är en mänsklig rättighet, såsom det anges till exempel i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna artikel 14 och som regleras i 1951 års Flyktingkonvention. Det internationella erkännandet av att förföljda människor har rätt till asyl är ett fantastiskt framsteg i mänsklighetens historia. Men formuleringen "värna asylrätten" lyser med sin frånvaro i moderaternas artikel.

Antalet människor som behöver söka asyl avgör av händelseutvecklingen i omvärlden. Därför blir ett i förväg bestämt "tak" inte realistiskt. Vi tänker oss att Moderaterna fick igenom sitt förslag om ett tak på högst 8 000 asylsökande på ett år. Men asylpolitiken ska ju fungera även när det inte är vackert väder. Om vi tänker oss att Ryssland som ett led i en framtida konflikt beslöt sig för att ockupera Finland och motståndskamp bröt ut så skulle ju ett stort antal finländare ta sig till Sverige och ansöka om asyl. Skulle Sverige då vägra ta emot dem med argumentet att "taket" redan är nått? Tanken faller på sin egen orimlighet. (Ja, som någon påpekat så kan ju finländare bosätta sig i Sverige utan att söka asyl - exemplet ska läsas principiellt.)

I dag befinner sig över 70 miljoner människor i världen på flykt. Jag påminner gärna om vad 16 av landets mest framstående och respekterade folkrättsexperter skrev på DN Debatt för en tid sedan. Jag hoppas särskilt att många moderater väljer att läsa texten.

Kan vi med trovärdighet fortsätta att ställa krav på andras respekt för folkrätt och internationellt samarbete om vi själva ifrågasätter allmänt accepterade principer? Kan vi förvänta oss att Libanon välkomnar 1 miljon syriska flyktingar och Pakistan 2,9 miljoner från Afghanistan om vi själva sätter ett ”tak”? Och vad ska vi nordbor, världens mest välmående folk, säga till fattiga Uganda, med nära 1 miljon flyktingar, när vi stänger våra gränser?

Respekten för flyktingkonventionen är inte bara en fråga om trovärdighet i internationellt samarbete och efterlevnad av internationella avtal, utan också om grundläggande mänsklig värdighet och hur vi vill att våra samhällen ska se ut. Svenska riksdagspartier bör nu reagera och stå upp för flyktingkonventionen och flyktingars rättigheter.

Nystart för den svenska politiken!

Det blir en lugn politisk höst. Åtminstone ser det ut så på pappret. Verkligheten kan som bekant bli annorlunda.

Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet har lagt grunden till en parlamentariskt stabilitet för de närmaste åren. Liberalerna och Centerpartiet är oerhört angelägna om att Januariavtalet ska kunna genomföras. Januariavtalets politiska innehåll var ett avgörande argument för att de båda partierna skulle släppa fram Stefan Löfven och en socialdemokratiskt ledd regering i stället för Ulf Kristersson och en moderatledd regering. Liberalerna har nu också gått med på att finnas representerade med tjänstemän i regeringskansliet, vilket förenklar samarbetet och höjer tröskeln till att hoppa av.

Liberalernas röster inte nödvändiga för den rödgröna regeringen. Det är Centerpartiets inställning som spelar roll, och ingenting tyder på att Centerpartiet under den närmaste tiden skulle överväga att riva upp avtalet.

Vänsterpartiet skulle visserligen kunna gå samman med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna och ställa till det på allvar för den rödgröna regeringen. Men ingen tror att alternativet till dagens rödgröna regering skulle bli en regering som förde en mer vänsterorienterad politik. Därför tvingas Vänsterpartiet sannolikt sitta still i båten och nyttja läget till att mobilisera stöd för en mer vänsterinriktad politik inför nästa val.

Visst finns det en kritik inom Socialdemokraterna för att partiet i sin iver att stoppa en moderatledd regering gått för långt åt mitten/höger. Men inte heller inom Socialdemokraterna ser man några realpolitiska alternativ till Januariavtalet. I stället kommer kritikerna att mobilisera hårt inför partikongressen 2021, och samtidigt hoppas på att opinionsvindarna vänder vänsterut - om inte annat så kanske som en reaktion på den växande ojämlikheten i Sverige.

Få partier skulle i dagsläget ha något att vinna på ett extra val. Visserligen skulle kraftiga opinionsförskjutningar kunna ändra på det förhållandet. Men än så länge syns det inte några sådana tendenser. Både Sifo och Novus bekräftar i stället bilden av en relativ stabilitet i opinionen. Vi ser hittills inga tecken på någon Nyamko Sabuni-effekt för Liberalerna (3.7 procent i dagens Novus). Sverigedemokraterna ökar något i Novus, men låg å andra sidan still i förra veckans Sifo.

Det är fortfarande skillnaden mellan höger och vänster som avgör svensk politik. Hade de fyra allianspartierna fått ett enda mandat till i valet 2018 så hade statsministern i dag hetat Ulf Kristersson. Därför är det också fortfarande viktigt att hålla ögonen på opinionsskillnaden mellan de tre rödgröna partierna och de fyra borgerliga partierna. I Sifo får de rödgröna partierna 40.4 procent mot de borgerliga partiernas 40.1 procent. I Novus får de rödgröna partierna 40.9 procent mot de borgerliga partiernas 38.8 procent.

Ekvationen skulle på sikt förändras om Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans fick över 50 procent av väljarstödet. Men dit är det en bit kvar (45.7 procent i Sifo, 44.1 procent i Novus).

Politik är rörlig materia. Så även om vi i dag kan se grundförutsättningar för en period av relativ politisk stabilitet i Sverige så kan situationen snabbt förändras. Hur kommer till exempel den stundande avmattningen i ekonomin att påverka samarbetet mellan Januariavtalets parter och partiernas inre liv? Det tror jag blir den avgörande frågan.

M borde låta människor klä sig som de vill

Tidigare i dag öppnade moderaternas vice ordförande Elisabeth Svantesson för ett förbud mot att bära ett kors eller en davidsstjärna om halsen i skolan. Jag ser inget problem med att man gör en bred utredning där den frågan också belyses, sade hon till Aftonbladet. Idén är horribel. Ska judiska barn inte få bära en davidsstjärna i svensk skola? Ska kors bannlysas från våra offentliga rum? Och hur gör vi med svenska flaggan - kanske är det bäst att vi tar bort den också?

Förlåt att jag raljerar. Jag försöker låta bli. Men Elisabeth Svantessons kommentar var så ogenomtänkt och så ängslig att jag inte lyckades. Utspelet hade sin grund i moderaternas krav på att utreda frågan om förbud för elever att bära slöja/huvudduk i skolan. Och följdfrågan blir - om muslimska barn inte får bära ett sådant plagg, varför skulle då judiska barn få bära davidsstjärna och kristna barn få bära ett kors?

Visst kan bärande av slöja/huvudduk ibland vara ett uttryck för ett patriarkalt förtryck. Men bärande av slöja/huvudduk sker också frivilligt, som ett uttryck för en kulturell eller religiös tillhörighet - på samma sätt som bärande av en davidsstjärna eller ett kors. Att förbjuda kvinnor och flickor att bära slöja/huvudduk blir att reducera dessa människor till viljelösa offer.

Jag ser att Elisabeths Svantesson nu backat från sina uttalanden. Det är bra. Det är möjligt att hon menade något helt annat än det som citerades i Aftonbladet. Men intermezzot visar var man lätt hamnar när man vill förbjuda människor att bära en viss typ av kläder.

Min grundprincip är väldigt enkel. Varje kvinna ska få klä sig som hon vill. Vill en kvinna bära slöja/huvudduk ska hon få göra det. Vill hon inte bära slöja/huvudduk ska ingen kunna tvinga henne att göra det.

Läs gärna Eli Göndörs text om saken i Smedjan.

Ulf Kristersson tar itu med Hanif Bali. Eller?

Uppdaterat 21/8 kl 21.40. Hanif Bali har i kväll på sin Facebook-sida bett Carl Bildt om ursäkt (inte i sak, men för att han i sina formuleringar brustit i takt och fingertoppskänsla). Dessutom accepterar Hanif Bali att han måste lämna sina uppdrag som suppleant i arbetsmarknadsutskottet och i EU-nämnden.

Problemet för Hanif Bali är att han inte har någon annan plattform än sociala medier. Antalet personkryss på honom i riksdagsvalet 2018 var betydligt färre än vad många hade förväntat sig, givent hans enorma genomslag på Facebook och Twitter. Om Hanif Bali tonar ner sin retorik på sociala medier och slutar förolämpa och kränka sina politiska meningsmotståndare löper han risken att bli politiskt ointressant. Om han fortsätter som tidigare med sin retorik löper han i stället risken att uteslutas ur partiet alternativt att han uppmanas att lämna sin riksdagsplats. Damned if you do, damned if you don't.

*

Bättre sent än aldrig. I dag tycks Ulf Kristersson till sist ha tröttnat på den moderate riksdagsledamoten Hanif Balis agerande i sociala medier, särskilt på Twitter. Kristersson har instruerat partisekreterare Gunnar Strömmer och riksdagsgruppens gruppledare Tobias Billström att  omedelbart kalla in Hanif Bali för ett mycket allvarligt samtal. Droppen som fick bägaren att flöda över var Hanif Balis nedlåtande uttalanden om moderaternas förre partiledare och tillika utrikesminister Carl Bildt, bland annat har Hanif Bali kallat Bildt för "Erdoganist".

Det är bra att Ulf Kristersson till sist agerar, även om det är en ödets ironi att det är först när en moderat politiker angrips som Ulf Kristersson visar handlingskraft. Eller som Lars Ströman skriver i Nerikes Allehanda: Men det är tydligen skillnad på folk och fä. För när Hanif Bali (...) går till angrepp mot en busschaufför som – helt enligt reglerna - bad en bön under sin rast – ja då är det helt okej för den moderata partiledningen. (...) Är du busschaufför så får du tåla både det ena och det andra. Men är du före detta utrikesminister, så kan du räkna med att partiledningen rycker ut mot en riksdagsledamot som är vårdslös med sanningen.

(OK - för ett år sedan fick Bali lämna partistyrelsen och ta en paus från Twitter efter att ha publicerat en mejlkonversation mellan UD och en journalist om en intervju med en ukrainsk människorättsaktivist. Mejlväxlingen hade begärts ut av den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag.)

Ulf Kristersson har flera gånger fått äta upp sitt uttalande om att han vill vara "den vuxne i rummet", efterson han accepterat att moderata riksdagsledamöter i sociala medier uppvisat ett beteende som varit allt annat än vuxet. Nu får vi se vad som händer. I skrivande stund kommer medieuppgifter om att Bali tvingas lämna sina suppleantplatser i arbetsmarknadsutskotten och i EU-nämnden.

Men Hanif Balis maktbas är inte knutet till dessa uppdrag. Hanif Bali har visst stöd i den moderata riksdagsgruppen. Ulf Kristerssons problem att hålla samman sitt parti är större än Hanif Balis agerande. Nu får vi ett prov på Ulf Kristerssons ledarförmåga och på hans egen ställning i Moderaterna.

Positiv retorik i Stefan Löfvens sommartal. Bra. Ord spelar roll.

Vi har spännande och hoppfulla tider framför oss! Så sa Stefan Löfven i sitt sommartal i Björneborg, Kristinehamn tidigare i dag. Jag är glad att Socialdemokraterna och Stefan Löfven nu talar med en mycket mer optimistiskt och tillitsfull röst än vad som präglat mycket av den politiska retoriken i svensk debatt de senaste åren.

Stefan Löfven kan också gå in i den politiska debatten utifrån en personlig politisk styrkeposition. Under hans tid som statsminister har Socialdemokraterna vunnit två val i rad, han har varit statsminister sedan 2014 och den borgerliga Alliansen har splittrats. Sveriges ekonomi har blomstrat och Stefan Löfven har trots påfrestningar i form av till exempel Januariavtalet lyckats med det som är en partiledares främsta uppgift - att hålla ihop sitt parti. Han personliga ställning i partiet är mycket stark.

Visst finns det många samhällsproblem i Sverige, till exempel kring sjukvården, gängkriminaliteten och en stundande lågkonjunktur. Men jag uppskattar det tonfall som Stefan Löfven idag anlade - där han lyfte fram värdet i att "bryta bojor av negativitet", "ena detta fantastiska land" och "skapa ett sammanhållet Sverige med framtidstro". Ord spelar roll. Ord gestaltar ledarskap. Och idag gestaltade Stefan Löfvens ord också ett starkt ledarskap.

Ord måste förstås också följas av handling. Många socialdemokrater var - med fog - besvikna när regeringen valde att inte underteckna  FN:s avtal om ett kärnvapenförbud. Desto bättre att Stefan Löfven i dag lyfte kärnvapenfrågan och markerade att Sverige nu i handling vill gå i täten i det internationella nedrustningsarbetet och bidra till arbetet för en kärnvapenfri värld.

"Underskatta inte styrkan i vår sammanhållning", sa Stefan Löfven i avslutningen av sitt tal. Så är det. I vår polariserade debatt där alltför många - till och med riksdagsledamöter - sprider hat och hån är det viktigt att så många som möjligt håller ihop kring det som förenar de allra flesta av oss - till exempel behovet av en respektfull ton i det offentliga samtalet och synen på människans okränkbara värde.

Från öppna hjärtan till stängda dörrar? Fem år efter Fredrik Reinfeldts tal

Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod. Om att öppna era hjärtan. (...) När det heter "det blir så många, det blir så krångligt, det blir så svårt". Visa toleransen. Och visa också att ni minns att vi har gjort det förut.

Fredrik Reinfelds tal på Norrmalmstorg i Stockholm den 16 augusti 2014 - en månad före valet - har i efterhand nått ikonisk status. Hans "öppna era hjärtan" bildar tillsammans med Stefan Löfvens "Mitt Europa bygger inte murar" (Medborgarplatsen i Stockholm den 6 september 2015) en skarp kontrast till partiernas efterföljande politiska retorik i flyktingfrågan.

Jag minns hur hustrun och jag hoppade till när vi hörde Fredrik Reinfeldts uttalande i en direktsändning. Vi kände direkt den politiska kraften i utspelet, och funderade både över Fredrik Reinfeldts överväganden och utspelets politiska konsekvenser. Det är viktigt att komma ihåg att Reinfeldt i sitt tal starkt betonade de ekonomiska kostnader som flyktingmottagandet skulle föra med sig. Han anklagade de rödgröna partierna för att inte ta hänsyn till de ökade kostnaderna för flyktingmottagningen när de utformat sina reformförslag inför valet i september. På så sätt ställde Fredrik Reinfeldt flyktingmottagning mot sociala reformer.

Året efter Fredrik Reinfeldts tal - 2015 - tog Sverige emot över 160 000 asylsökande människor. Det var nog vida fler än vad ens Fredrik Reinfeldt kunnat ana. Sedan dess har Sveriges ekonomi gått strålande. Visst innebär en så stor och plötslig flyktingmottagning både utmaningar och problem. Men vi väntar fortfarande på den stora samhällskollaps som ytterhögerns alla Krösa-Major larmade om.

Här kan ni läsa vad jag skrev direkt efter Fredrik Reinfeldts tal, och bland annat om de konspirationsteorier som florerade. Jag står fortfarande fast vid mina tolkningar. Jag rekommenderar också varmt denna artikel av Fredrik Reinfeldts dåvarande talskrivare Moa Berglöf.

Själv upprepar jag gärna Fredrik Reinfeldts och Stefan Löfvens uppmaningar: Öppna era hjärtan och Mitt Europa bygger inte murar. Ett bra första steg i den riktningen är att ge människor som beviljats asyl i Sverige, vårt växande hem, permanenta uppehållstillstånd. Det är bra för integrationen och för de enskilda människorna. Och det är bra för Sverige.

Bedrövligt att svenska vapen används i kriget i Jemen

De senaste dagarna  TV4 Nyheterna rapporterat att svenska vapen använts i de pågående krigshandlingarna i Jemen. Nyhetskanalen har med hjälp av satellitbilder och dataanalytiker identifierat svenska vapen i området - fartyg, kanoner och radarsystem. Dessutom påstås krigsmaterielen kunna kopplas till krigsbrott i form av blockad av mat och mediciner till civilbefolkningen i Jemen.

Sedan det ohyggliga kriget i Jemen började 2015 har svenska företag exporterat krigsmaterial till ett värde av 350 miljoner kronor till Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Jordanien. Samtliga dessa stater ingår i den koalition som för krig i Jemen. Så sent som 2016 beviljades exportlicenser på över tio miljarder kronor för vapenexport till Förenade Arabemiraten. Då är det heller inte så förvånande att svenska vapen används i kriget i Jemen.

Nu finns det en ny lagstiftning på plats. Men inte heller den nya lagstiftningen innebär ett totalt förbud för svensk vapenexport till krigförande diktaturer. Det borde den göra - Sverige ska helt enkelt inte sälja vapen till krigförande diktaturer. Svårare än så är det inte. Lagstiftningen bör därför skärpas.

Januariavtalet mellan regeringspartierna, Centerpartiet och Liberalerna uttrycker en viljeinriktning att gå vidare i frågan. Låt oss framöver noga följa hur den den viljeinriktningen efterlevs:

70. Vapenexport. De fyra partiernas principiella inställning är att inte godkänna vapenexportaffärer till ickedemokratiska länder som deltar militärt i Jemenkonflikten så länge konflikten pågår. Regeringen ska pröva ärenden utifrån gällande lagstiftning.   

Svenska högersajter, ryska intressen och nyttiga idioter

I en uppmärksammad artikel i New York Times presenteras kopplingar mellan ryska intressen och svenska högerextrema sajter som till exempel Nya Tider, Fria Tider och Samhällsnytt. Svenska högersajter blir ett redskap i ett informationskrig i syfte att svartmåla Sverige, skapa misstro och sprida osanningar om invandring och migration. Delar av artikeln bygger på uppgifter som Dagens Nyheter tidigare tagit fram.

Det är utmärkt att dessa och andra högerextrema sajter granskas, och att frågan om deras kopplingar till Putins Ryssland och till högerextrema miljöer i USA får en seriös behandling. I den svenska debatten har aningslöshet och naivitet alltför ofta tillåtits prägla förhållningssättet till dessa sajter. Aningslösheten och naiviteten gäller inte minst moderata riksdagsledamöter - som verkligen borde veta bättre - som glatt länkat till dessa sajter och fört deras budskap vidare.

I en läsvärd ledartext i Dagens Nyheter i dag beskriver tidningen de moderata riksdagsledamöterna Lars Beckman och Jan Ericson som "nyttiga idioter", eftersom de okritiskt delat artiklar från till exempel Nyheter Idag. Jan Ericson har till och med vid flera tillfällen argumenterat för att Nyheter Idag är en trovärdig nyhetskälla. Dem moderate riksdagsledamoten Hanif Bali använde 2018 material som han fått från Nyheter Idag till att diskreditera en intervju med två ukrainska dissidenter, utförd av Hela Hälsinglands politiske redaktör Patrik Oksanen. Den gången tvingades Hanif Bali lämna moderaternas partistyrelse och be om ursäkt. 

Det gäller att kritisk och förmå att värna sin integritet. Jag har till exempel själv tillfrågats några gånger om att intervjuas för Russia Today - men varje gång tackat nej eftersom jag uppfattar den som en rysk propagandakanal.

De högerextrema sajterna sprider hat och sår split. Det misstänkta terrordådet i Norge för några dagar sedan är ett exempel av flera där en gärningsman funnit idémässig inspiration på högerextrema sajter. Det är oacceptabelt att svenska riksdagsledamöter bidrar till att stärka och normalisera de sajter som nämns i New York Times artikel. Ulf Kristersson - som gärna betonar betydelsen av att vara den vuxne i rummet - har hittills duckat. Som Dagens Nyheter skriver: Det är på tiden att Ulf Kristersson sätter ner foten. 

"Det behövs en samhällelig mobilisering mot extremhögerns försök att piska upp islamhat"

I dag skriver Expressens ledarsida att det behövs en samhällelig mobilisering mot extremhögerns försök att piska upp islamhat. Expressen skräder inte orden: Utgångspunkten måste alltid vara en grundläggande acceptans för att islam har en plats i vårt samhälle. Muslimer måste känna sig fria att gå till moskén, be på sin rast eller täcka sitt hår likaväl som de kan välja att avstå. Den som försöker undergräva den rätten bör bemötas med ett tydligt budskap: Rör inte våra moskéer!

Det var ord i rättan tid, och jag blev glad när jag läste dem. Här i Sverige har de senaste veckorna präglats av absurda debatter om busschaufförers religiösa tillhörigheter. En busschaufför som burit sig illa åt mot en kvinnlig passagerare pekades snabbt och felaktigt ut som en muslim. En annan busschaufför kritiserades och bespottades för att han valde att utnyttja sin rast till att be. Moderata riksdagsledamöter och lokalpolitiker deltog i ryktesspridningen och hetskampanjerna. Hetsen och hatet mot islam och mot muslimer har - särskilt i sociala medier - tagit sig oacceptabla uttryck.

I Norge utreder polisen gårdagens mordförsök vid en moské utanför Oslo som ett terrorbrott. Den gripne mannen har högerextrema åsikter. I ett inlägg på ett nätforum hänvisar han till dådet i staden Christchurch, Nya Zeeland tidigare i år, då en enskild gärningsman med rasistiska motiv attackerade två moskéer och dödade 51 personer.

Det viktigt att våra politiska företrädare nu förmår visa ledarskap. Jag skulle gärna se att de svenska partiledarna uttalade sig lika tydligt som Expressens ledarsida i dag. Att det begås övergrepp eller terrordåd i islams namn får aldrig bli en förevändning för stigmatisera muslimer.

I dag firas också Eid al-adha, en av de två stora islamska högtidsfesterna. Kanadas premiärminister, liberalen Justin Trudeau, skickar en videosänd hälsning till landets muslimska gemenskaper: Eid al-Adha is a chance to reflect on values like community service, compassion, and generosity. Whether supporting a local charity or being there for neighbours in need, Muslim Canadians show us the best of those values all year round. Today, let’s celebrate Canada’s Muslim communities, and the many contributions they make to shape our country for the better.

Justin Trudeaus hälsning kan ses här.


Jag hälsar alla mina muslimska vänner en glad Eid!

Chelsea Manning behöver vårt stöd!

Den amerikanska whistleblowern Chelsea Manning slåss återigen för sin framtid.

Chelsea Manning dömdes (då under namnet Bradley Manning) i augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse för bland annat spioneri. Bakgrunden var att Manning läckt dokument om svåra missförhållanden i samband med USA:s krigföring i Afghanistan och i Irak samt om det ökända fånglägret i Guantanamo. I januari 2017 beslöt president Barack Obama som en av sina absolut sista åtgärder att kraftigt minska hennes strafftid och i maj 2017 släpptes hon fri.

I dag kämpar Chelsea Manning ånyo en kamp mot de amerikanska myndigheterna. Den 8 mars 2019 arresterades hon, efter att ha vägrat vittna inför en federal åtalsjury som utreder Wikileaks i USA. Chelsea Manning vägrar av principiella skäl att underkasta sig en åtalsjury vars arbete präglas av sekretess och hemlighetsmakeri, och där åklagaren har en avsevärt starkare position än försvarsadvokaten. Mannings säger: We have seen this power abused countless times to target political speech. I have nothing to contribute to this case and I resent being forced to endanger myself by participating in this predatory practice. Hon tillägger: Cooperation with this grand jury is simply not an option. Doing so would mean throwing away all of my principles, accomplishments, sacrifices, and erase decades of my reputation — an obvious impossibility.

Chelsea Manning riskerar nu att sitta fängslad i 18 månader. Dessutom bötfälls hon med 10 000 kronor om dagen (!) för varje dag hon sitter fängslad.

Behandlingen av Chelsea Manning är inte anständig. Hon förtjänar vårt stöd, för sitt civilkurage och för sina principiella ställningstaganden för mänskliga rättigheter, transparens och öppenhet. Kontaktuppgifter till hennes stödnätverk finns här. Om inte annat - sänd henne några hoppfulla rader och bidra till att hon får veta att människor över hela världen inte har glömt henne.

Är svensk debatt polariserad? Och måste det i så fall vara negativt?

Svensk politisk debatt präglas av polarisering. Påståendet har upprepats så ofta att många nog uppfattar det som en sanning. (Jag har säkert själv också formulerat mig så i olika sammanhang.)

Men är det verkligen så? Är svensk politisk debatt mer polariserad än tidigare och jämfört med andra länder? Svaret på frågan beror förstås på vad man menar med polarisering. Menar man att väljarstödet för mittenpartier minskat och att stödet för flankpartier ökat? Eller menar man att det är ett stort avstånd mellan de olika politiska partiernas ståndpunkter? Eller att det finns ett stort avstånd mellan olika väljargruppers åsikter? Är det i så fall en ideologisk polarisering eller en polarisering i enskilda politiska sakfrågor?

Oavsett vad vi menar med "polarisering" och oavsett om den ökat eller minskat uppfattas en polarisering av debatten ofta som något negativt. Det tycker jag är lite synd. En polariserad debatt kan vara värdefull, då den synliggör relevanta skiljelinjer i samhället. Väljarna får klara och tydliga alternativ att förhålla sig till och det kan bli lättare för väljarna att utkräva ansvar.

Blockpolitiken - där vänster ställdes mot höger - som under så många år präglade svensk politik var ett uttryck för en sådan polarisering. Januariavtalet och Sverigedemokraternas har stöpt om det politiska landskapet. Mittenpartiernas ställningstagande får nu en avgörande inverkan på svensk politik, flankpartiernas inflytande har minskat. I det avseendet är svensk politik mindre polariserad nu än tidigare.

Så förmodligen menar man något annat när man säger att svensk politisk debatt präglas av polarisering. Kanske syftar man på tonläget och oförsonligheten i debatten, särskilt i sociala medier där till och med riksdagsledamöter uttrycker sig på ett sätt som de flesta av oss uppfattar som oacceptabelt och ovärdigt.

Men var det verkligen bättre förr? I en uppmärksammad artikel skriver Andreas Ekström i Sydsvenskan att han växte upp i en tid när: Moderaterna stod för frihet, inte repression. För utbildning, inte den lätta vägen ut. Och framför allt: ett slags värdighet, där erfarenhet, hårt arbete och riktiga kunskaper i samspel med viss kulturell orientering alltid premierades före ytliga känslouttryck. Det låter ju bra. Men i en artikel i Aftonbladet i dag ger Anders Lindberg en lång rad exempel på hur moderata företrädare under 90- och 00-talen formulerade sig på ett sätt som var minst lika illa som en del framträdande moderata representanter gör i dag. Skillnaden är i stället, menar Anders Lindberg, att de moderata företrädarna då tvingades avgå och miste sina uppdrag. I dag låter den moderata partiledningen dem fortsätta, trots vackra ord om att "vara vuxen i rummet".

Jag vet inte om Anders Lindberg har rätt eller fel. Det var sällan bättre förr. Men det var ofta annorlunda.

Jag har av skäl som angivits ovan inget emot en polariserad debatt. Men det förutsätter att debatten förs under värdiga och respektfulla former. Till det målet har svensk politisk debatt en bra bit kvar. Det politiska ledarskapet har ett stort ansvar att föregå med gott exempel, och markera på allvar mot de enskilda partirepresentanter som inte klarar av att leva upp till högt ställda förväntningar.

Det är dags att stoppa utvisningarna till Afghanistan - Amnesti nu!

För några dagar sedan dödades 34 människor - mestadels kvinnor och barn - när en buss körde på en bomb i Afghanistan. Hade du missat det? Ja, det är inte så konstigt. Nyheter om civila dödsoffer i krigets och terrorns Afghanistan blir ofta bara en notis eller ett telegram i svenska medier.

År 2018 var ett av de dödligaste för civila i Afghanistan sedan talibanregimens fall. Afghanistan har passerat Syrien och toppar nu Global Peace Index över världens farligaste länder med avseende på krig och terrorism. Utrikesdepartementet avråder sedan länge alla svenskar från att resa till Afghanistan.

Ändå fortsätter Sverige att utvisa unga människor till Afghanistan. Det är en skam.

Antalet utvisningshotade unga uppgår kanske till 6000-8000 människor. Endast en mycket liten del av dessa unga människor kommer i praktiken att kunna utvisas. I stället ökar risken att dessa unga blir en del av ett skuggsamhälle, med en grogrund för utanförskap, kriminalitet och droghantering.

Den bästa vägen fram är därför att genom lagstiftning utfärda en amnesti för de ensamkommande unga som vistats i Sverige i över ett år. Vid sidan av de humanitära värdena med en sådan åtgärd skulle det underlätta integrationen av dessa unga i Sverige, vårt växande hem. Det är viktigt att föra fram kravet på en sådan amnesti till den migrationspolitiska kommitté som riksdagen tillsatt och som nästa år ska presentera sina förslag om en förändrad svensk migrationspolitik. Men kravet på en amnesti bör föras fram i alla relevanta sammanhang - situationen är akut för många av dessa unga människor och deras närstående. Stoppa utvisningarna nu!

Ge gärna stöd till den pågående manifestationen på Norra Bantorget i Stockholm, till stöd för de afghanska flyktingar och särskilt barnfamiljer. Om inte annat, så ta vägen förbi och prata med dem. Ett samtal är ett sätt att visa medmänsklighet och kan också betyda så mycket.

"Hatspråket förändrar dig. Du blir vad du säger"

Minst 20 personer dödades när en 21-årig man i går öppnade eld i en Walmort-affär i El Paso, Texas. Morden kommer att utredas som ett terrorbrott. Ett rasistiskt hatmanifest som tycks kunna knytas till 21-åringen lades ut på nätet en kort stund före massakern.

Därmed uppvisar dådet i El Paso likheter med många andra ideologiskt och rasistiskt inspirerade terrordåd. I juni 2016 dödades 49 personer när en enskild gärningsman öppnade eld på gayklubben Pulse i Orlando, Florida. I mars 2019 dödades 51 personer när en enskild gärningsman attackerade två moskéer i staden Christchurch, Nya Zeeland. Och den 22 juli 2011 dödades 77 människor när en enskild gärningsman sprängde en bomb i regeringskvarteren i Oslo och sköt ihjäl 69 personer på ett socialdemokratiskt ungdomsläger på Utøya. Samtliga dessa attacker - och exemplen kan lätt göras flera - föregicks av att förövaren kort före dåden publicerat olika former av hatiska, rasistiska manifest på nätet. Hatet gäller förstås också till exempel de dåd som inspirerats eller initierats av terrorsekten IS.

Ord spelar roll. I debatten görs det ibland försök att reducera gärningsmännen i dåden ovan till enskilda "galningar". Och, javisst, förövarna präglas ofta av pyskisk ohälsa - eller "galenskap" - i olika former. Men galenskapen är aldrig kontextlös. Galenskapen växer och triggas till handling i ett sammanhang - ett sammanhang som är impregnerat av hatets språk.

Ola Larsmo skriver i DN i dag klokt om hatspråkets logik. Om hur ensamma och störda män  exploderar i i ett plötsligt utbrott av meningslöst våld. Om hur du tar sociala poäng i hatgrupper på nätet genom att skruva upp tonläget värst: Sedan finns den där underlige mannen som lossnat ur alla sociala sammanhang och funnit sin enda gemenskap vid skärmen. De sade ju åt mig vad jag skulle göra (...) Vid sidan av psykiatriska diagnoser och social utsatthet finns det alltid där: hatspråket. 

Larsmo vänder sig till de svenska politiker och opinionsbildare som på nätet - och främst Twitter - inte drar sig för att sprida hat och fördomar, att håna och stigmatisera sina politiska motståndare: Men jag menar också att det är dags för alla demokratiskt sinnade människor, vad vi än röstar på, att inse hur hatspråkets mekanismer arbetar. Ideologin kan skifta, hatmekanismerna är desamma. Hatspråket förändrar dig. Du blir vad du säger.

Du blir vad du säger. Så tänk på vad du säger. Ord spelar roll.

Bötfäll tiggeri! George Orwell kunde inte ha funderat ut det bättre.

Från och med 1 augusti kräver Eskilstuna kommun att de personer som sitter utanför butikerna och ber om en slant ska ha tillstånd. Har de inget tillstånd kan polisen ingripa och tiggarna bötfällas. George Orwell kunde inte ha funderat ut det bättre - tiggeri bestraffas med böter.

Nu finns tiggarna kvar utanför butikerna. Men de säljer bär i stället för att tigga. Dessutom har polisen redan fått in åtta ansökningar om tillstånd för att få tigga i Eskilstuna. Så går det när man ger sig på symptomen i stället för orsaken till problemen - i det här fallet fattigdom och diskriminering. Och som Vänstra Stranden skrev på Twitter i går: Genom att bevilja tillstånd för att tigga är det mycket möjligt att Eskilstuna kommun nu förstärker tiggeriets legitimitet. Med tillstånd blir tiggaren ju just legitim.

När Jimmy Jansson (S), kommunalråd i Eskilstuna, kommenterar tillståndskravet är det inte heller kampen mot fattigdom och diskriminering eller de enskilda individernas väl och ve som han lyfter fram. I stället betonar han att det handlar om att "krångla till det" för den som sitter utanför butiken och ber om en slant: Vi byråkratiserar och försvårar. Vi får se vart det tar vägen. Jag hoppas att polisen kommer att tillämpa det så att ett nytt tillstånd behövs för varje dag. 

Men polisen går inte på Jimmy Janssons linje. I stället för dagliga tillstånd beviljar de tillstånd för tre månader i taget. Ett tillstånd för tre månader kostar 250 kronor. 

Den första fråga jag ställer mig angående ett tiggeriförbud är: Hur kommer ett sådant förbud att hjälpa de utsatta människor som sitter utanför affären och ber om en slant? Jag har aldrig fått något bra svar på den frågan. 

Dessutom anser jag det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp. Jag vill inte leva i ett samhälle där en människa i nöd inte ska kunna be om hjälp utan att bryta mot lagen. En människa i nöd har - i min värld - alltid rätt att be andra människor om hjälp. Ett samhälle som förbjuder människor att be om hjälp är för mig ett omänskligt och ovärdigt samhälle.

Om Sveriges Davis Cup-match i tennis mot Israel

Den 13-14 september spelar det svenska tennislandslaget en Davis Cup-match mot Israel. Svenska Tennisförbundet har valt att förlägga matchen till Kungliga tennishallen i Stockholm i stället för Båstad. Enligt tidningen Barometern och dess politiske chefredaktör Martin Tunström är det säkerhetsmässiga överväganden, inte sportsliga eller ekonomiska, som avgjort saken. Tennisförbundet vill undvika det tumult som skulle kunna följa på demonstrationer riktade mot Israel och där spel på utomhusbanorna i Båstad kanske gör uppgiften svårare för polisen.


Nu har det utbrutit en debatt om huruvida Tennisförbundet gör fel. I Dagens Nyheter skriver Sofia Nerbrand att Tennisförbundet borde ompröva sitt beslut, Enligt Nerbrand innebär beslutet att placera matchen i Stockholm i stället för i Båstad att man ger efter för antisemitismen.

Kampen mot antisemitismens vidriga tryne är en av vår tids absolut viktigaste frågor. Kampen ska föras med alla de medel som ryms inom lagens ramar. Samtidigt är det viktigt att staten Israel inte särbehandlas eller att Israels gärningar inte bedöms på andra grunder än vad som gäller för andra stater. Amnesty International och andra människorättsorganisationer har gång på gång kritiserat Israel för brott mot de mänskliga rättigheterna (diskriminering av icke-judiska medborgare, olagliga avrättningar, olagliga fängslanden, tortyr av fångar, förstörelse av palestinska bostadshus etc). Israels bosättningspolitik på ockuperade områden utgör ett brott mot internationell rätt.

Alla stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna och mot folkrätten förtjänar kritik. Jag välkomnar demonstrationer till stöd för mänskliga rättigheter - även när demonstrationerna genomförs i samband med idrottsarrangemang. Och oavsett om demonstrationerna riktas mot de brott mot mänskliga rättigheter som begås av till exempel Israel, USA, Ryssland, Kina eller Saudiarabien. Självklart har arrangörerna av dessa demonstrationer ett ansvar för det budskap som förmedlas i manifestationerna - alla former av rasism (och i det här aktuella fallet antisemitism) är helt oacceptabelt.

Jag ser gärna att Sveriges Davis Cup-match mot Israel placeras i Båstad. Jag ser gärna demonstrationer i samband med matchen, till stöd för mänskliga rättigheter och för folkrätten. Jag har respekt för de säkerhetsöverväganden som anges ligga till grund för beslutet att lägga matchen i Stockholm. Men klarade polisen av att garantera säkerheten i september 1975 när 7 000 (påstås det...) engagerade demonstranter manifesterade i Båstad i samband med Sveriges Davis Cup-match mot juntans Chile så borde det kunna gå denna gången också.