"Hatspråket förändrar dig. Du blir vad du säger"

Minst 20 personer dödades när en 21-årig man i går öppnade eld i en Walmort-affär i El Paso, Texas. Morden kommer att utredas som ett terrorbrott. Ett rasistiskt hatmanifest som tycks kunna knytas till 21-åringen lades ut på nätet en kort stund före massakern.

Därmed uppvisar dådet i El Paso likheter med många andra ideologiskt och rasistiskt inspirerade terrordåd. I juni 2016 dödades 49 personer när en enskild gärningsman öppnade eld på gayklubben Pulse i Orlando, Florida. I mars 2019 dödades 51 personer när en enskild gärningsman attackerade två moskéer i staden Christchurch, Nya Zeeland. Och den 22 juli 2011 dödades 77 människor när en enskild gärningsman sprängde en bomb i regeringskvarteren i Oslo och sköt ihjäl 69 personer på ett socialdemokratiskt ungdomsläger på Utøya. Samtliga dessa attacker - och exemplen kan lätt göras flera - föregicks av att förövaren kort före dåden publicerat olika former av hatiska, rasistiska manifest på nätet. Hatet gäller förstås också till exempel de dåd som inspirerats eller initierats av terrorsekten IS.

Ord spelar roll. I debatten görs det ibland försök att reducera gärningsmännen i dåden ovan till enskilda "galningar". Och, javisst, förövarna präglas ofta av pyskisk ohälsa - eller "galenskap" - i olika former. Men galenskapen är aldrig kontextlös. Galenskapen växer och triggas till handling i ett sammanhang - ett sammanhang som är impregnerat av hatets språk.

Ola Larsmo skriver i DN i dag klokt om hatspråkets logik. Om hur ensamma och störda män  exploderar i i ett plötsligt utbrott av meningslöst våld. Om hur du tar sociala poäng i hatgrupper på nätet genom att skruva upp tonläget värst: Sedan finns den där underlige mannen som lossnat ur alla sociala sammanhang och funnit sin enda gemenskap vid skärmen. De sade ju åt mig vad jag skulle göra (...) Vid sidan av psykiatriska diagnoser och social utsatthet finns det alltid där: hatspråket. 

Larsmo vänder sig till de svenska politiker och opinionsbildare som på nätet - och främst Twitter - inte drar sig för att sprida hat och fördomar, att håna och stigmatisera sina politiska motståndare: Men jag menar också att det är dags för alla demokratiskt sinnade människor, vad vi än röstar på, att inse hur hatspråkets mekanismer arbetar. Ideologin kan skifta, hatmekanismerna är desamma. Hatspråket förändrar dig. Du blir vad du säger.

Du blir vad du säger. Så tänk på vad du säger. Ord spelar roll.

Sorgen och vreden över dådet i Nice

Min första riktiga utlandsresa gick till Nice. Jag var 18 år och reste tillsammans med vännen Magnus Janson dit på en charterresa. Vi bodde på Hotell Napoleon och resan var den typen av formativ upplevelse som bokstavligen skapar minnen för livet. Jag kan minnas nästan varje enskild detalj - hur medresenärerna såg ut och vad några av dem hette, dofterna, ljusen, apoteksbesöket, solstolarna på stranden, insekterna, maten, Andrus Kangros överraskningsbesök, vinsten på casinot som vi sent på natten lade i en sovande tiggares mössa och Charlie Brown-böckerna som Magnus köpte.

Jag har inte återvänt till Nice sedan den resan för exakt 40 år sedan. Hustrun och jag hade en inbokad resa dit, men den försvann i askmolnet från den isländska vulkanen Evjafjallajökulls utbrott våren 2010. Vi fick resa till Simrishamn i stället. Det var som att makterna ville att mina ungdomsminnen från Nice skulle få förbli orörda.

Orden räcker inte till för att gestalta vreden och sorgen över nattens avskyvärda våldsdåd i Nice. Vreden över grymheten och den besinningslösa ondska som släpptes loss över oskyldiga människor. Sorgen över alla dessa döda, över lidandet för de skadade och efterlevandet. Sorgen över att våldet än en gång fått slå till, mitt i det fria och öppna samhället.

Som jag skrev efter attacken mot gayklubben i Orlando, Florida: Världen ropar efter försoning. I stället finns risken att dådet förstärker hat och polarisering. Här krävs ett politiskt ledarskap och ett ansvarstagande som förmår vända det onda som hänt till en samling för gemenskap och stöd för de värden som håller våra samhällen samman, inte minst kärleken till vår nästa.

Vi får aldrig ge upp kampen mot de individer eller rörelser som begår våldsdåd eller terrorhandlingar. Det bästa sättet att stå emot är att aldrig låta dem påverka vårt sätt att leva tillsammans. I dag sörjer vi. I morgon måste vi vara modiga och fortsätta värna det öppna samhället.

Konspirationsteorier i terrorismens och hatets spår

I efterdyningarna av det fruktansvärda dådet mot gay-klubben i Orlando har diverse konspirationsteorier fått luft under vingarna. Nu är det Ekot som till exempel på främlingsfientliga sajter som Avpixlat anklagas för att mörka och censurera sanningen om dådet. Anklagelserna har sin grund i att Ekot valde att inte direktsända en av polisens presskonferenser från Orlando.

Skälet till att Ekot inte direktsände var att redaktionen själv vill fatta beslut om man skall redovisa namnet på en misstänkt mördare eller detaljuppgifter om brottsoffer. Ekots ansvarige utgivare Olle Zachrison skriver på sin blogg att de mest konspiratoriska rösterna påstår att Ekot ville dölja att den "dödade attentatsmannen har ett namn/ursprung från Afghanistan (han är amerikansk medborgare, hans föräldrar är inflyttade från Afghanistan till USA) och eventuellt kunde ha kopplingar till terrorgruppen IS".

Jag har stor respekt för Ekots redaktionella integritet och uppskattar att Ekot har en återhållsam policy i namngivningsfrågor. I det här fallet delar jag ändå Oisin Cantwells uppfattning att redaktionen agerade överdrivet försiktigt. "Att det var rätt person som var namngiven rådde det knappast tvekan om vid tiden för presskonferensen. Och att anhöriga till mördaren och offren riskerar att lida publicitetsskada av vad svensk radio berättar förefaller mindre troligt", skriver Oisin Cantwell i Aftonbladet.

Det är inte lätt att värna pressetiken och samtidigt nyhetsmässigt hävda public service som relevant nyhetsförmedlare i en tid när allt går så fort och allt är så transparent. Den som ville följa presskonferensen igår live hade inga problem med att göra det. Sveriges Radio och Ekot var över huvud taget alerta med flera extrasändningar.

Jag är glad att Sveriges Radio och Sveriges Television inte ylar med vargarna eller sätter etiska principer åt sidan för att hävda sig i konkurrensen. Men avvägningen är inte enkel och utvecklingen går väldigt fort. Det vilar ett tungt ansvar på redaktionsledningarna. Hellre att man gör ett misstag genom att vara för återhållsam (som jag tyckte Ekot var igår) än ett misstag där man går för långt. Jag tänker liksom Oisin Cantwell på den oskyldige asylsökande ynglingen i Boliden vars namn på Google under överskådlig framtid relateras till förberedelse för terrordåd i Sverige.

*

Hatet och hotet mot HBTQ-personer är reellt och måste bemötas och bekämpas var det än framträder. Låt oss hedra de dödade i Orlando genom att göra det fasansfulla som inträffade till ett avstamp i kampen mot fördomar, förtryck och diskriminering. Jag lovar i alla fall att försöka göra på  vad mig ankommer i det avseendet.