Nu finns tiggarna kvar utanför butikerna. Men de säljer bär i stället för att tigga. Dessutom har polisen redan fått in åtta ansökningar om tillstånd för att få tigga i Eskilstuna. Så går det när man ger sig på symptomen i stället för orsaken till problemen - i det här fallet fattigdom och diskriminering. Och som Vänstra Stranden skrev på Twitter i går: Genom att bevilja tillstånd för att tigga är det mycket möjligt att Eskilstuna kommun nu förstärker tiggeriets legitimitet. Med tillstånd blir tiggaren ju just legitim.
När Jimmy Jansson (S), kommunalråd i Eskilstuna, kommenterar tillståndskravet är det inte heller kampen mot fattigdom och diskriminering eller de enskilda individernas väl och ve som han lyfter fram. I stället betonar han att det handlar om att "krångla till det" för den som sitter utanför butiken och ber om en slant: Vi byråkratiserar och försvårar. Vi får se vart det tar vägen. Jag
hoppas att polisen kommer att tillämpa det så att ett nytt tillstånd
behövs för varje dag.
Men polisen går inte på Jimmy Janssons linje. I stället för dagliga tillstånd beviljar de tillstånd för tre månader i taget. Ett tillstånd för tre månader kostar 250 kronor.
Den första fråga jag ställer mig angående ett tiggeriförbud är: Hur kommer ett sådant förbud att hjälpa de utsatta människor som sitter utanför affären och ber om en slant? Jag har aldrig fått något bra svar på den frågan.
Dessutom anser jag det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp.
Jag vill inte leva i ett samhälle där en människa i nöd inte ska kunna be om hjälp utan att bryta mot lagen. En människa i nöd har - i
min värld - alltid rätt att be andra människor om hjälp. Ett samhälle
som förbjuder människor att be om hjälp är för mig ett omänskligt och
ovärdigt samhälle.