Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod. Om att öppna era hjärtan.
(...) När det heter "det blir så många, det blir så krångligt, det blir så
svårt". Visa toleransen. Och visa också att ni minns att vi har gjort
det förut.
Fredrik Reinfelds tal på Norrmalmstorg i Stockholm den 16 augusti 2014 - en månad före valet - har i efterhand nått ikonisk status. Hans "öppna era hjärtan" bildar tillsammans med Stefan Löfvens "Mitt Europa bygger inte murar" (Medborgarplatsen i Stockholm den 6 september 2015) en skarp kontrast till partiernas efterföljande politiska retorik i flyktingfrågan.
Jag minns hur hustrun och jag hoppade till när vi hörde Fredrik Reinfeldts uttalande i en direktsändning. Vi kände direkt den politiska kraften i utspelet, och funderade både över Fredrik Reinfeldts överväganden och utspelets politiska konsekvenser. Det är viktigt att komma ihåg att Reinfeldt i sitt tal starkt betonade de ekonomiska kostnader som flyktingmottagandet skulle
föra med sig. Han anklagade de rödgröna partierna för att inte ta
hänsyn till de ökade kostnaderna för flyktingmottagningen när de
utformat sina reformförslag inför valet i september. På så sätt ställde Fredrik Reinfeldt flyktingmottagning mot sociala reformer.
Året efter Fredrik Reinfeldts tal - 2015 - tog Sverige emot över 160 000 asylsökande människor. Det var nog vida fler än vad ens Fredrik Reinfeldt kunnat ana. Sedan dess har Sveriges ekonomi gått strålande. Visst innebär en så stor och plötslig flyktingmottagning både utmaningar och problem. Men vi väntar fortfarande på den stora samhällskollaps som ytterhögerns alla Krösa-Major larmade om.
Här kan ni läsa vad jag skrev direkt efter Fredrik Reinfeldts tal, och bland annat om de konspirationsteorier som florerade. Jag står fortfarande fast vid mina tolkningar. Jag rekommenderar också varmt denna artikel av Fredrik Reinfeldts dåvarande talskrivare Moa Berglöf.
Själv upprepar jag gärna Fredrik Reinfeldts och Stefan Löfvens uppmaningar: Öppna era hjärtan och Mitt Europa bygger inte murar. Ett bra första steg i den riktningen är att ge människor som beviljats asyl i Sverige, vårt växande hem, permanenta uppehållstillstånd. Det är bra för integrationen och för de enskilda människorna. Och det är bra för Sverige.
5 kommentarer:
Samtidigt som Sverige är det land i Europa som på senare tid har tagit emot flest asylsökanden per capita och, jämfört med övriga Europa, beviljar dem i relativt hög utsträckning permanenta uppehållstillstånd, så får Sverige mycket kritik av seriösa utländska bedömare för vår bristande integration.
Hur gör vi för att undervisa dessa seriösa utländska bedömare att integrationen av senare tids invandrare fungerar bra?
Jag har läst flera dagsaktuella ledarkommentarer på Reinfeldts tal. Bara en är positiv, DNs. (Jag bortser förstås från Reinfeldts talskrivare, som ju är minst sagt jävig.)
Löfven gillade inte - liksom Ulf - att Reinfeldt ställde (asyl)invandring mot andra samhällsbehov. ”Det var väldigt ovärdigt av Fredrik Reinfeldt att ställa den kostnaden mot att vi ska ha råd med framtiden. Ökade kostnader för flyktingmottagande betyder inte att vi inte har råd med investeringar i välfärden” sa han. Men senare sa han: ""Vi borde ha varit hårdare mot den lagstiftningen"(DI 2018). (Och redan tidigare medgav han att "vi" varit naiva,något Reinfeldt aldrig kommer att medge) Han fortsatte: ""Sverige kan inte ha en mer generös lagstiftning än omgivande länder". Varken våra nordiska grannar, baltländerna eller Tyskland har dock inte genomfört någon gymnasielag eller minskat kraven för anhöriginvandring.
" Sedan dess har Sveriges ekonomi gått strålande" skriver Ulf, dvs sedan 2015. 2015 var BNP per capita 455 500 kr. 2018 470 700 kr. En ökning med 3% från 2015 till 2018 är inte strålande i min ekonomiska värld. Räknat på köpkraftsjusterad BNP per capita låg Sverige först på 11 plats bland Europas länder 2018.
Det är ett obestritt faktum bland seriösa nationalekonomer att den invandring Sverige haft inte är samhällsekonomiskt lönsam. Prof em Jan Ekberg har visat att detta inte varit fallet sedan början av 80-talet, då arbetskraftsinvandringen dominerade och beräknar kostnaderna till 1,5-2% av BNP. Prof Mats Hammarstedts studier visar liknande resultat. Joakim Ruist kommer fram till något lägre kostnader, men räknar å andra sidan inte in alla kostnader. (De som påstår motsatsen, t ex medieprofessorn Jesper Strömbäck har läst utländska studier som inte specifikt har studerat Sverige.) Och den överenskommelse som träffades mellan Alliansen och MP om arbetskraftsinvandring ledde enligt en färsk studie till att genomsnittslönerna för dessa sjunkit med 30%. Ingen av de som påstår motsatsen, t ex medieprofessorn Jesper Strömbäck, belägger sina påståenden med svenska studier.
Jag respekterar de som agiterar för en generös asylinvandring av humanitära skäl men inte de som påstår att det dessutom är ekonomiskt fördelaktigt. Jag förstår inte hur en arbetslöshet bland invandrare på 19% (enligt de senaste siffror jag sett) och en sysselsättningsgrad som är 16% lägre och dessutom med lägre genomsnittslöner än för inrikes födda är positivt för samhällsekonomin och välfärdens finansiering. Därför förvånar det mig att Ulf - åtminstone implicit - fortfarande tycks hävda motsatt ståndpunkt.
Slutligen: vilken migrationspolitik Löfven står för tycks ha kort bäst-före-datum att döma av de uttalanden jag citerat.
Klas Bengtsson
En slumpvist vald rubrik från SCB:s sajt, en rubrik bland många liknande, lyder:
"Sveriges kommunala förvaltning skuldsätter sig mer än tidigare. Skulderna, mätt som emitterade värdepapper och lån, har dubblerats under de senaste 7 åren." (SCB 19 dec 2018).
Eftersom kommunerna bär den största bördan för välfärd och integration (vare sig lyckad eller misslyckad) är det inte svårt att räkna ut vad de upplånade pengarna har använts till. Frågan är då hur lånen skall betalas tillbaka i framtiden. Om kommunernas skatteintäkter växer i tillräcklig mån som ett resultat invandringen så är allt gott och väl. Om så inte sker, måste kommunerna antingen höja skatten eller dra ner på servicen i framtiden. Som det ser ut nu driver invandringen inte ekonomisk tillväxt i den takt som skulle behövas för att klara av skuldberget.
I teorin skulle staten kunna skjuta till pengar för att betala av kommunernas skulder, men två makroekonomiska indikatorer pekar på att den svenska ekonomin har problem: Tillväxten är, som KB påpekat ovan, bland de lägsta i EU, och kronan har devalverats med ca 20% mot valutakorgsindex KIX sedan 2013.
Skulderna och indikatorerna är båda tecken på att den svenska ekonomin inte mår bra alls.
Homo Economicus
Ge nu inte Reinfeldt helgonstatus, bara för att han försökte vinna valet 2014, till vilket pris som helst. Hans överordnade mål var att hålla ihop alliansen, och det gick nog hyfsat, även fast alliansen tappade majoriteten efter valet 2010, då både Mp och Sd blev vågmästare. Att bilda regering med stöd av Sd gick naturligtvis inte i allmänhet, och i synnerhet inte efter att Fp bytte ut Sabuni mot Ullenhag och C antagit ett nytt idéprogram och valt fru Lööf som partiledare (och bestämt sig för att konkurrera med moderaterna i storstädernas fiskevatten). Nä, det gick av politiska skäl bara att förlita sig på Mp, som fick lite mycket att säga till om. Någon gång runt årsskiftet 2012 vände opinionen för M, och det började dala. Opinionsinstituten undermätte Sd kraftigt, och Reinfeldt trodde fullt och fast på att det gick att nå en riksdagsmajoritet med alliansen och stöd av Mp. Samtidigt inkom rapporter om den nya folkvandringen, där de flesta hade målet Sverige (eller Tyskland), eftersom det defacto fanns störst chans att få uppehållstillstånd i Sverige. Dvs prognoserna för migrationen gick i taket, och om Reinfeldt tänkt sig vinna valet 2014 som statsminister, så var han ändå tvungen att på något vis förbereda väljarna på vad som komma skulle.
Sagt och gjort, utan större förankring i moderata partiet, så förklarade reinfeldt situationen, och följde sedan upp med att det fanns hur mycket utrymme som helst i Sverige, det hade han sett när han flög över Sverige.
Det gick inte så bra i det valet, M tappade från 107 till 86 mandat, medan Sd gick från
20 till 49 mandat och då av gick Reinfeldt, det gick inte som han kalkylerat. Det var i det sammanhanget som största "budgetkonstellation" uppfanns, dvs att försöka förmå S att bilda ett alliansblock med Vp och Mp, vilket antogs vara en hopplös uppgift, och tvinga S åt vänster, för att frigöra marginalväljare i mitten, som inte var Sd-benägna, och förmå Mp att bejaka sin liberala sida. Kalkylen gick åt helvete.
S. 112 -> 113 (+1)
Vp. 19 -> 21 (+2)
Mp. 25 -> 25 (00)
Sum 156 -> 159 +3
M. 107 -> 84 (-23)
KD 19 -> 16 (-3)
Fp 24 -> 19 (-5)
C. 23 -> 22 (-1)
Sum 173 -> 141 (-31)
Sd 20 -> 49 (+29)
Ja, det är väl bara att räkna, det är klart att S och Co ser talet som ikoniskt,
Borgerligheten föll ihop som ett korthus, och sedan kan man tycka vad man vill om orsakerna, dvs att det var hjältemodigt, men Reinfeldt hade inget val, eftersom
han ville sitta kvar som statsminister och lämna över till AKB, men nu var det Sd
som vann storkovan, och det är inget att snacka om, i en demokrati är det väljarna som bestämmer, och Moderaternas linje föll inte alla på läppen. De fick välja väg, och
balansgången var hopplös, eftersom C antagit en snarlik taktik. Den enes bröd, den andres död. Det är krassa överväganden som avgör, inte någon missriktad välvilja.
S.W
För övrigt skriver Svend Dahl om samma sak i BLT.
"Det är emellertid värt att notera att att migrationspolitiken länge spelade en mycket undanskymd roll i de nya Moderaternas politik. När den får allt större betydelse efter valet 2010 sker det heller inte utifrån ideologi, utan av maktpolitiska skäl. Migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet tillkom primärt som ett sätt att knyta de gröna närmare alliansen.
Ungefär samtidigt kortslöts diskussionen om migrationspolitiken. Sverigedemokraternas inträde i riksdagen förvandlade politikområdet till en arena för politiska markeringar.
Problemet med Reinfeldts öppna-era-hjärtan-tal var naturligtvis inte ambitionen. Att Sverige bör ta ett ansvar för människor på flykt är för de allra flesta en självklarhet. Problemet låg snarare i talets politiska ofullständighet.
I talet konstaterade Reinfeldt visserligen att flyktingmottagandet skulle komma att ta budgetutrymme och samhälleliga resurser i anspråk. Det är vad vädjan om tålamod syftade på. Men resonemangen om vilka politiska prioriteringar som skulle krävas, och hur de skulle påverka samhället i stort, lyste med sin frånvaro.
Trots allvaret i situationen saknades konsekvensanalysen."
http://www.blt.se/ledare/oppna-era-hjartan-fortsatter-att-pragla-svensk-politik/
Så sant, och detta insåg tillräckligt många väljarna, som inte hade något annat val än att rösta på Sd, i valet mellan pest och kolera (Mp). Det där övervägandet, efter SCB-PSU inför Almedalen, avgjorde ganska mycket politisk framtid i Sverige, och kommer göra så även inför valet 2022. Eftersom detta med migration avgörs utan praktiska konsekvenser på förhand, utan som maktpolitiska cyniska överväganden, så kommer hela frågan att avgöras genom att väljarna ska hantera verkligheten ute i kommunerna, och bara detta med mansöverskottet inom vissa åldersgrupper, och motsättningar mellan infödda och inflyttade, kommer att påverka hur väljarna röstar. Att sedan Centerpartiet blivit stora hos töser under 30 i storstäder är samma vågskål, gruppen väljare i storstäder som väljer mellan C, Mp och Fp är trots allt begränsat och bygger inget regeringsunderlag. S.W
Skicka en kommentar