Vem har makten över den politiska dagordningen?

Följande text publicerade jag i Göteborgs-Posten under Almedalsveckan

Almedalsveckan fortsätter att slå rekord. I år innehåller programmet otroliga 1 488 arrangemang, trots att det är tre år till nästa val och den politiska temperaturen borde vara relativt låg.

Almedalens häxkittel blir en extremvariant av kampen om den politiska dagordningen. Hur skall man göra för att nå ut med sitt budskap? Måste man som Gudrun Schyman förra året bokstavligt elda upp pengar för att nå ut i bruset?

Vid seminariet Tankesmedjorna sätter agendan? ställde arrangörerna Fores och Timbro just frågan om vem som i dag har makten över opinionsbildningen. Intresset för seminariet var enormt. Alldeles för många personer trängdes i en alldeles för liten lokal. Utanför de öppna fönstren samlades folk i klungor för att lyssna.

Almedalen må vara extremt, men illustrerar också ett nytt politiskt landskap där den digitala revolutionen i grunden förändrat förutsättningarna för politisk opinionsbildning. I dag finns det inga debattens grindvakter med absolut makt att bestämma vad som skall publiceras. Bloggosfären, facebook och twitter öppnar dörrar för alla och envar att ta del i det offentliga samtalet.

Samtidigt blir det osäkert vem det är som opinionsbildare och lobbyister skall försöka påverka. Var och av vem fattas de centrala besluten i en globaliserad, gränsöverskridande värld? Medborgarna vänder de politiska partierna ryggen när beslutsmakten flyttas till Bryssel och andra överstatliga organ varifrån det är svårare att utkräva politiskt ansvar. Gamla maktstrukturer luckras för att kanske återuppstå i nya former.

Någon trodde att tankesmedjor genom att vara oberoende skulle vinna trovärdighet och stärka sin sak. Alexander Bard formulerade då dagens mest intressanta tes genom att kritisera tankesmedjornas beröringsskräck för beroenden. Oberoende marginaliserar, menade han. Ingen tar dig på allvar om du inte representerar någonting utöver dig själv.

Så våga vara beroende är kanske parollen för dagen. I så fall en välbehövlig kontrast till det individualismens credo som impregnerar dagens samhällsklimat.

Yttrandefriheten i Israel hotas - vad säger de svenska liberalerna?

Uppdatering längst ned i posten!

I dag förväntas det israeliska parlamentet Knesset rösta om införandet av en särskild lag - The Boycott Prohibition Law - som förbjuder israeliska medborgare och organisationer att uppmana till eller delta i bojkottaktioner mot Israel. Lagförslaget inkluderar även israeliska bosättningar på ockuperade områden.

Lagförslaget har väckt stor vrede i Israel. Knessets rättslige rådgivare ("legal advisor") Eyal Inon förväntas också i dag framföra skarp kritik mot förslaget. Den israeliska liberala dagstidningen Haaretz beskriver förslaget som en anti-democratic act, the latest in a series of outrageously discriminatory and exclusionary laws enacted over the past year, and it accelerates the process of transforming Israel's legal code into a disturbingly dictatorial document. (Ungefär: "En antidemokratisk lag, den senaste i en serie av skandalösa diskriminerande och utestängande lagar som stiftats det senaste året, och det påskyndar processen att förändra den israeliska lagsamlingen till ett diktatoriskt dokument.)

Den israeliska högerdominerade regeringen vägrar dra tillbaka förslaget. Lagen - om den går igenom - är ett allvarligt slag mot yttrandefriheten i Israel. Israeliska medborgare som uppmanar andra israeliska medborgare att inte köpa bosättarprodukter blir brottslingar. Israeliska artister som inte vill uppträda på ockuperad mark blir brottslingar. Israeliska byggföretag som inte vill använda byggnadsmaterialmaterial från bosättningar blir brottslingar. Israeliska fredsaktivister som uppmanar till sanktioner mot Israel blir brottslingar. En ledarskribent i en israelisk dagstidning som uppmanar till någon form av bojkott blir en brottsling.

Israelisk liberal press protesterar med kraft mot denna oroande utveckling. Vad säger den svenska liberala pressen?

*

Uppdatering kl 19.20: Knesset har i dag diskuterat frågan, och omröstning väntas ske inom kort. Knessets rättslige rådgivare Eyal Inon (se ovan) är som väntat kritisk och varnar för att lagen damages the core of freedom of expression in Israel.

Uppdatering kl 21.55: Nu är omröstningen avslutad. Lagen gick dessvärre igenom, 47 röster mot 36. Läs om omröstningen här.

Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas svåra vägval

Inför några få hundra åhörare, varav flera var från fastlandet inbussade Sverigedemokrater, höll Jimmie Åkesson sitt jungfrutal i Almedalen. De glesa åhörarleden berodde inte främst på att publiken bojkottade honom (även om många säkert kände olust för att närvara på ett SD-möte), utan på att söndagen är den sämsta Almedalsdagen då nästan alla har hunnit åka hem. Valåret 2014 infaller Sverigedemokraternas dag i stället på tisdagen, en av de dagar då allra flest är på plats i Almedalen.

Jimmie Åkesson höll sitt tal i opinionsmässig motvind. Just i dag publicerades två opinionsmätningar, vilka båda pekade på att SD balanserar på fyraprocentsgränsen. I Synovates undersökning minskar partiet från 6.3 till 4.6 procent. I Skops undersökning minskar partiet från 6.6 till 4.2 procent. Nedgången kan förstås vara en tillfällighet. Men om vi antar att den uttrycker en substantiell förändring så väcks frågan vad nedgången beror på. Jag tror inte nedgången är en reaktion på att SD fått stor uppmärksamhet för att de hotat att rösta med de rödgröna partierna i frågan om ett femte jobbskatteavdrag. En rimligare tolkning är att partiet under senare tid försökt bredda sitt politiska register och lagt mycket mindre betoning på de invandringspolitiska frågorna.

Varken i sitt tal i dag eller i sitt tal i riksdagens partiledardebatt för ett par veckor sedan berörde Jimmie Åkesson på allvar invandringspolitiken. Dagens Nyheter har gjort en egen undersökning som visar att SD tonat ned invandringspolitiken även i sitt riksdagsarbete. Eftersom dessa frågor uppfattas som de absolut viktigaste av en central del av SD:s väljargrupp är det möjligt att breddningen av politiken leder till en demobilisering av den delen av partiets sympatisörer.

Sverigedemokraterna står inför ett strategiskt dilemma. Antingen försöker partiet bibehålla sin ställning som outsider och som en spik i foten på det politiska etablissemanget. I så fall är invandringspolitiken en utmärkt fråga att hålla fast vid, tillsammans med den "lag och ordning"-linje som Åkesson i dag också lyfte fram. Men eftersom andelen svenska väljare som tycker att invandringspolitiken och "lag och ordning"-frågorna är tillräckligt viktiga för att de skall påverka deras val av parti är mycket liten, så frånhänder sig partiet därigenom möjligheten att på allvar växa och skaffa sig varaktigt politiskt inflytande över hela det politiska fältet.

Eller så breddar partiet sitt politiska register och tonar ned de invandringspolitiska frågorna och blir ett högerpopulistiskt, socialkonservativt inspirerat, parti överhuvudtaget. På så sätt kan partiet avdemoniseras och tröskeln sänks för de övriga partierna att i någon mån samverka med SD. Men risken är då i stället att partiet tappar i intresse hos sina nuvarande kärnväljare och att inga nya väljargrupper kommer i deras ställe. Sverige har knappast plats för ytterligare ett borgerligt parti.

Nu försöker Jimmie Åkesson kombinera båda dessa linjer. Han jobbar långsiktigt och påverkas knappast av tillfälliga opinionsmätningar.

(Jag noterade också att Jimmie Åkesson i sitt anförande lyckades med konststycket att påstå att SD är ett socialkonservativt parti och samtidigt förneka att partiet står till höger i politiken.)

I frågan om regeringens femte jobbskatteavdrag kommer Jimmie Åkesson att sälja sig dyrt. Jag har svårt att se hur Fredrik Reinfeldt skulle kunna formulera om sitt förslag på ett sätt som gör att SD byter sida utan att det politiska priset för regeringen skulle bli väldigt högt.

Nyval är inte det troligaste alternativet i höst, men kan inte uteslutas. Jimmie Åkesson är nog kluven till en sådan utveckling. Jag har svårt att se att SD skulle trilla ur riksdagen redan nu. Däremot riskerar partiet att tappa sin vågmästarställning, och därigenom marginaliseras än mer i den svenska politiken.

Göran Hägglund och förslaget om att föräldrar skall tvångshämtas av polis

I sitt tal i Almedalen gjorde Göran Hägglund sitt bästa för att framställa Kristdemokraterna som barnens parti. Det gick väl så där. Visst går det att göra bra och spännande politik av barnfrågor, men dit har Kristdemokraterna ännu en bra bit kvar. Noterade att ordet "barnfattigdom" inte nämndes under hela talet, trots att det problemet dominerar debatten om barnens ställning i samhället. Även ordet "vårdnadsbidrag" - Kristdemokraternas tidigare paradfråga - lyste med sin frånvaro... Uppdaterat kl 23.30: När jag läser igenom Hägglunds tal en gång till noterar jag att han faktiskt använde ordet barnfattigdom. Rätt skall vara rätt. Mea culpa.

Göran Hägglund försöker ofta framställa de rödgröna som tvångspartier, t ex i frågan om huruvida föräldraförsäkringen skall delas mer lika mellan mamman och pappan. I kväll använde han uttrycket förmyndarnas föräldrafabrik, den gemensamma rödgröna tvångsångan och att föräldraförsäkringen skall tvångsdelas rakt av. Själv vill han framstå som frihetens apostel som låter föräldrarna själva bestämma. Här är det alltså inte aktuellt att väga in att ett barn behöver sin pappa lika mycket som sin mamma, vilket står i kontrast till Hägglunds tidigare argumentation i frågan om samkönade pars möjlighet att adoptera barn.

När de rödgröna partierna diskuterar en individualiserad föräldraförsäkring beskriver Hägglund det således som en tvångsåtgärd. Men när han själv, som i kvällen tal, berättar att han vill lagstifta att föräldrar skall kunna hämtas av polis för att närvara vid rättegång mot barn under 18 år, då beskrivs det inte som en tvångsåtgärd utan som en nödvändig åtgärd att värna barnets bästa.

Genom att konsekvent framställa de rödgrönas förslag om föräldraförsäkringen som tvångsåtgärder och sina egna lagförslag om polishämntning av föräldrar till rättegångar mot barn som en åtgärd syftande till att värna de svaga tappar Hägglund trovärdighet i frihetsfrågorna. Kristdemokraterna är ett tvångsparti i minst lika stor utsträckning som något annat parti i riksdagen, kanske t o m ännu mer.

Jag erinrar mig just att Jan Björklund tidigare föreslagit att föräldrar till "stökiga barn" av kommunen skulle tvingas sitta med under lektionerna. Den svenska borgerligheten är verkligen frihetlig. Inte.

Ett tal i Almedalen förändrar inte opinionen. Kristdemokraterna befinner sig i en djup kris och är otvivelaktigt det parti som har mest att frukta om det nu verkligen skulle bli nyval i höst.

Almedalen: Demokratisk spelplats eller skenplats

Diskuterade i dag Almedalen som demokratisk spelplats eller skenplats med Lena Sundström i Expressens valstuga i Almedalen. Samtalet hade sin grund i en artikel om Almedalen som fenomen som jag i dag publicerade i Expressens nätupplaga.

I artikeln argumenterar jag under parollen Låt tusen Almedalar blomstra för att varje svensk kommun borde arrangera ett Almedalen i miniatyr, för att den vägen släppa in medborgarna i arrangemanget och bidra till att bryta partiernas isolering från väljarna.

Nedan återfinns slutet på artikeln. Hela artikeln kan läsas här.

Men för att kunna fylla en sådan funktion är naturligtvis Almedalen i Visby alldeles otillräcklig. Mitt fältrop till alla landets politiker, journalister och samhällsengagerade medborgare blir i stället: Låt tusen Almedalar blomstra! Se till att varje kommun en gång om året arrangerar ett Almedalen i miniatyr. Låt de politiska partierna konfronteras med alternativa politiska rörelser, miljöorganisationer, djurrättsaktivister, kyrkor och samfund, idrottsföreningar och kulturfolk i seminarier och debatter (och ja, gärna jippon också) där lokala och regionala frågor varvas med nationella och globala. På så sätt skulle de politiska partierna kunna öppna upp sina slutna strukturer, bryta sin isolering från väljarna och bidra till att gjuta nytt liv i en representativ demokrati som nu riskerar att stelna i sina former.

Makt och mystik i politiken

Alla vet att Sverigedemokraterna brinner för svensk nationalism. De behöver därför inte förstärka bilden av sig själva genom att bära folkdräkt. En Sverigedemokrat i folkdräkt kan i stället leda tanken till en uppkomling, särskilt om folkdräkten är tillfälligt inhyrd från Skansen i stället för nedärvd i tre generationer.

Ungefär så formulerade sig statsvetaren Katarina Barrling Hermansson vid det intressanta Almedalsseminariet Makt och mystik i politiken (arrangerat av Greatness PR). Temat diskuterades utifrån två studier som genomförts av Novus och tns sifo.

Väljarna anser att Moderaterna är det parti där partiledaren ofta fattar de avgörande politiska besluten. (Ulrika Schenström, tidigare statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt, kommenterade resultatet med att Moderaterna faktiskt är ett toppstyrt parti - så länge det går bra.) Miljöpartiet anses vara det parti där vanliga medlemmar har störst inflytande. Socialdemokraterna anses vara det parti som har mest av stridande viljor i viktiga frågor. Sverigedemokraterna anses vara det parti där en liten grupp bestämmer det mesta. Resultaten känns åtminstone för mig intuitivt korrekta. :)

Seminariet diskuterade också den mystik som medielogiken ibland klär in de politiska institutionerna i. Så beskrivs t ex Socialdemokraternas verkställande utskott ständigt som partiets "mäktiga VU". Eller som Svenska Dagbladets politiske reporter Göran Eriksson uttryckte det: Läsarna har inte en susning vad ett VU är. Därför måste vi använda klyschan "det mäktiga VU".

Angående klädval som symbolpolitiskt medel väckte det viss munterhet när Socialdemokraternas tidigare partisekreterare Lars Stjernkvist fick frågan om han kunde tänka sig att framträda i folkdräkt. Lars Stjernkvist berättade då att han en enda gång hade kommit till ett VU-möte i mörk kostym, varpå Thomas Bodström kommit fram till honom med allvarlig min och bett att få beklaga sorgen...

Katarina Barrling Hermansson efterlyste lite mer trolleri i politiken. Frågan är vem av partiledarna som i så fall är vilken trollkarl/kvinna:
Fredrik Reinfeldt som Joe Labero?
Gustaf Fridolin som Merlin?
Lars Ohly som Houdini?
Åsa Romson som Magica de Hex?
Göran Hägglund som Tommy Cooper?
Håkan Juholt som Gandalf - eller som Carl-Einar Häckner?
Jimmie Åkesson som Sauron...

Almedalen - politikens svar på fotbollens Silly season?

Inom idrotten används uttrycket Silly season som en benämning på den period som ligger mellan säsongerna och då det är öppet för spelare att byta klubbar. "Silly" anspelar på de många udda rykten som under denna tid sprids i media om vilka spelare som är aktuella för vilken klubb.

Almedalsveckan har i detta mellanvalsår utvecklats till en politikens Silly season. Svenska Dagbladet skriver i dag att ledande centerpartister vill att partiet går till val utan Alliansen 2014. Lars Ohly meddelar att han inte har några som helst tankar på att avgå som partiledare för Vänsterpartiet, samtidigt som Jonas Sjöstedt och i dag även Ulla Andersson meddelar att de kandiderar för att ta över uppdraget. Finansminister Anders Borg öppnar upp för budgetsamarbete med Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Fredrik Reinfeldt antyder att Miljöpartiet skulle kunna få ministerposter. Vem skall efterträda Maud Olofsson - Annie Johansson, Anna-Karin Hatt eller Eskil Erlandsson? Eller varför inte Lena Ek? Och hur säkert sitter egentligen Göran Hägglund om opinionssiffrorna för Kristdemokraterna fortsätter att sjunka? Mats Odell är nog ute ur leken. Men hur sugen är t ex Stefan Attefall om några distrikt för fram hans namn inför partiets extra riksting i januari 2012?

Många är bjudna, men få är utvalda, som Matteus säger (22:14). Själv skulle jag gärna se Jesse Jackson som ny partiledare för Folkpartiet efter Jan Björklund. Och Lionel Messi på topp bredvid Tobias Hysén i IFK Göteborg.

Att avgå eller inte avgå - det är frågan. (L. Ohly?)

Uppdatering kl 13.30: Som av en händelse meddelar Jonas Sjöstedt i dag att han kandiderar till upppraget som ny partiledare för Vänsterpartiet. Tidigare var Sjöstedts linje att han endast kandiderade om Lars Ohly inte längre stod till förfogande. Genom Jonas Sjöstedts utspel stärks jag i min uppfattning nedan att Lars Ohly inte leder Vänsterpartiet i valet 2014.

*

I dag är det Vänsterpartiets dag i Almedalen. I denna demokratins fest - som Almedalen ibland och inte utan fog kallas - är det säkert en åtminstone på ytan glad och stolt Lars Ohly som äntrar talarstolen i kväll. Men egentligen borde Lars Ohly borde känna stor oro för både sin egen och Vänsterpartiets politiska framtid.

Under Lars Ohlys tid som partiledare har Vänsterpartiet tappat väljare i varje val. I valet 2o10 fick Vänsterpartiet endast 5.6 procent av rösterna, mot hela 12 procent rekordåret 1998. I dagens opinionsmätningar ligger partiet obehagligt nära fyraprocentsspärren.

Det syns inga tecken i skyn på att Vänsterpartiet under Ohly skulle vara på väg att vända den negativa opinionstrenden. Med tanke på att Socialdemokraterna uppfattas ha glidit mot mitten och Sverige sedan snart fem år styrs av en borgerlig Alliansregering är det märkligt att Vänsterpartiet inte lyckats utnyttja det fria fältet på den politiska skalans vänsterkant. Det är ju faktiskt inte så att svenska folket i sina åsikter i klassiska vänster-högerfrågor blivit mer borgerligt över tid.

I det rödgröna samarbetet inför valet 2010 blev Lars Ohly ett sänke som skrämde bort tveksamma mittenväljare. Traditionellt har vi väldigt små partiledareffekter i svensk politik. Svenska väljare tenderar att rösta på parti, och inte på person. Men det finns undantag. Och i en tid präglad av individualisering och personalisering av politiken är det inte omöjligt att partiledareffekterna kommer att öka. Partiledareffekter är oftast större inom respektive block - det är i så fall hugade Miljöpartister och Socialdemokrater som ett nytt ledarskap för Vänsterpartiet skulle kunna locka till sig.

Internt diskuteras nu partiledarfrågan. I en undersökning som Dagens Nyheter genomfört vill mer än varannan distriktsordförande för Vänsterpartiet byta ut Ohly före valet 2014. Jag tror - givet det ovan sagda - att det vore en bra idé. Jag har tidigare antytt att Jonas Sjöstedt och Josefin Brink vore en spännande duo att ta över ledarskapet. Jag står fast vid den uppfattningen.

Men Lars Ohly har konsekvent markerat att han vill leda partiet även i valet 2014. Jag kan inte riktigt förstå vad som driver honom i denna fråga. Vänsterpartiet har heller ingen tradition av att avsätta partiledare som själva inte vill avgå. Så helt uteslutet är det inte att Ohly sitter kvar. Men mitt grundtips är ändå: Ohly leder inte Vänsterpartiet i valet 2014.

Jag diskuterar Vänsterpartiet och Lars Ohly i P4 Extra strax efter kl 14.15 i dag.

Kan Framtidskommissionen hjälpa regeringen att hitta en väg bortom jobbskatteavdragen?

Den borgerliga Alliansregeringen har på senare tid fått allt starkare kritik för att sakna framtidsvisioner och för att nya jobbskatteavdrag framställs som lösningen på i stort sett alla samhällsproblem. I dag - på Moderaternas egen dag i Almedalen - möter regeringen kritiken genom att på DN Debatt meddela att den avser att tillsätta en Framtidskommission bestående av de fyra partiledarna samt ett antal oberoende experter. Kommissionen skall beskriva de utmaningar Sverige står inför och staka ut den väg den vill att Sverige skall ta på sikt.

Det blir säkert bra. Men samtidigt bekräftar tillsättandet av kommissionen bilden av en regering som tappat orienteringen och som nu behöver hjälp både med att ta reda på vart den vill och hur den skall ta sig dit.

Carl Bildt och Urban Ahlin - bryt tystnaden om aktionen mot Ship to Gaza!

I Almedalen arrangeras dagligen torgmöten och seminarier till stöd för Ship to Gaza. Situationen tog en ny vändning när den grekiska regeringen för någon dag sedan beslöt att inte låta de fartyg som ingår i Ship to Gaza lämna sina hamnar i Grekland.

Till en början var det osäkert huruvida Grekland agerade på eget bevåg eller om beslutet att hålla kvar båtarna var förankrat inom EU. I natt kom svaret. Ett uttalande från den s k kvartetten (USA, FN, EU, Ryssland) calls on all Governments concerned to use their influence to discourage additional flotillas, which risk the safety of their participant and carry the potential for escalation. Det vill säga, alla stater uppmanas att motarbeta Ship to Gaza, i syfte att värna deltagarnas egen säkerhet samt undvika en eskalering av konflikten.

Kvartettens uttalande innebär i praktiken - oavsett vilka argument man anför - ett stöd för den israeliska, folkrättsstridiga blockaden av Gaza. Israel stärks i sin hårdnackade uppfattning om blockadens rättfärdighet. Benjamin Netanyahu och hans högerregering får en fjäder i hatten inför hemmaopinionen. Netanyahus hårdföra, kompromisslösa politik blev framgångsrik.

Genom kvartettens uttalande vinner den grekiska regeringen legitimitet i sitt beslut att inte låta båtarna gå. Ansvaret flyttas därför från Grekland upp till en högre internationell nivå. Därigenom blir det också svårare att utkräva politiskt ansvar för beslutet.

Kvartetten uttalande och det grekiska beslutet är inte bara en motgång för Ship to Gaza. Det är också en motgång för alla transnationella nätverk som i vår globaliserade tid trott att nationalstaternas makt var på tillbakagång och att spelreglerna i internationella relationer i grunden förändrats.

Jag kan förstå kvartettens omsorg om de aktivister som deltar i Ship to Gaza. Jag kan förstå kvartettens strävan efter stabilitet i en situation då blockaden genom händelseutvecklingen i Egypten lättats och där vi nu går in i en känslig politisk process där palestinierna förväntas utropa en självständig stat. Men jag kan inte förstå - och än mindre acceptera - kvartettens undfallenhet mot den israeliska högerregeringens arrogans och folkrättsstridiga blockad av Gaza.

Carl Bildt har - vad jag har uppfattat - hittills varit helt tyst i frågan. Jag har heller inte hört några uttalanden från Urban Ahlin. Stöder Sverige genom kvartetten den grekiska regeringens beslut att hålla kvar de internationella fartyg som var på väg att avsegla mot Gaza? Tystnaden måste brytas - nu.

P.S. Genom Röda Berget får jag veta att Peter Hultqvist - socialdemokratisk talesperson i försvarsfrågor - just ställt en fråga till Carl Bildt om Sveriges syn på det grekiska beslutet. Mycket bra!

Får en arbetsmarknadsminister lov att sexchatta?

Aftonbladet väljer i dag att publicera ytterligare material om förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin. Av materialet framgår att Littorin under sin tid som arbetsmarknadsminister aktivt och anonymt sökte sexkontakter på nätet.

Är det rätt av Aftonbladet att publicera materialet? Är det rätt att en minister anonymt sexchattar och söker sexkontakter via nätet?

Littorin-affären i Aftonbladets tappning påminner en hel del om Geijer-affären från mitten av 1970-talet. Dåvarande rikspolischefen Carl Persson informerade då statsminister Olof Palme om att det fanns trovärdiga uppgifter om att landets justitieminister - socialdemokraten Lennart Geijer - gick på bordell. Att besöka bordeller var då inte olagligt, på samma sätt som det i dag inte är olagligt att sexchatta eller att anonymt söka sexkontakter på nätet. I båda fallen är det säkerhetsfrågorna - risken att ansvarig minister försätter sig i en situation där han kan bli offer för utpressning - som är avgörande.

Jag framför här inga moraliska synpunkter på Lennart Geijers eller Sven Otto Littorins agerande. Men min uppfattning i de två sakfrågor jag formulerade ovan är följande.

Att tacka ja till förtroendeuppdraget att vara minister innebär också att man med nödvändighet tackar ja till att begränsa sin frihet. Att vara minister innebär att man måste avstå från många saker som man annars inte hade behövt avstå ifrån. Om en minister anonymt söker sexkontakter på nätet och låtsas att han/hon är någon annan blir han/hon delaktig i en icke-transparant struktur där man riskerar att förlora kontrollen över händelseutvecklingen.

Raggar Sven Otto Littorin som minister på krogen har han goda möjligheter att bedöma om de kvinnor han uppvaktar är vuxna eller om de är barn. Raggar han på nätet han han betydligt sämre möjligheter att bedöma den saken. Anonymiteten öppnar för sårbarhet och för felbedömningar.

Många av problemen med anonymiteten kan man hantera med försiktighet och gott omdöme. Sexchatta, men med förnuft - så skulle jag formulera min ståndpunkt. Har då Littorin använt sitt förnuft i sitt sexchattande? Aftonbladets rapportering sätter en hel del frågetecken i kanten när det gäller den saken. Hans agerande hade kunnat bli en säkerhetsrisk för regeringen och därför tycker jag det är rätt att Aftonbladet att publicera artiklarna.

Några politiska konsekvenser lär de nya avslöjandena inte få. Såvida inte det framkommer att Fredrik Reinfeldt var informerad om Littorins agerande, eller att Reinfeldt for med osanning i samband med att Littorin avgick. I dag tyder dock inget på att Littorin-affären skall ta en sådan riktning.

Tungt slut på veckan för den borgerliga Alliansregeringen

Nej det blev inget bra slut på veckan för den borgerliga Alliansregeringen.

1.) Konsumentverket publicerade en rapport som visade att svenska folket blivit signifikant mer negativt inställt till apoteken och dess service efter privatiseringen. Vad var det vi sa, är vi några som tänker...

2.) Svenskt Näringsliv föreslog en sänkning av studiebidragen till dem som läser humaniora eller konst, så att studenterna ska inse att de valt en utbildning som kanske inte leder till jobb. Förslaget avfärdades från vänster till höger och hela Sverige skrattade. Eller grät. Svenskt Näringslivs varumärke tog skada. Svenskt Näringsliv sitter visserligen inte i regeringen. Men regnar det på prästen, så stänker det som bekant på klockaren.

3.) En hemlig PM från socialdepartementet visade att regeringens officiella linje, att den nya, hårdare sjukförsäkringsreglerna fått "oväntade konsekvenser” som ingen kunnat förutse inte stämmer. De negativa konsekvenserna var väl kända, men regeringen valde att ändå driva igenom lagen. Göteborgs-Postens avslöjande innebar ytterligare ammunition till oppositionen i en fråga där regeringen redan var skadeskjuten.

4.) Regeringen fick utstå ytterligare ett nederlag när den extrainkallade riksdagen - med en rösts övervikt - beslöt enligt de rödgrönas förslag att förändra reglerna för sjukskrivna. Bara det faktum att riksdagen behövde extrainkallas under sommaruppehållet - vilket i modern tid bara inträffat en gång tidigare - var en smälek för regeringen. Nederlaget i omröstningen gjorde förstås inte saken bättre.

Så det är en i högsta grad tilltufsad Allians som nu reser till Almedalen och därefter blickar framåt mot en i högsta grad osäker politisk höst. De rödgröna har tagit ledningen i opinionsmätningarna och Fredriks Reinfeldts regeringsduglighet ifrågasätts i takt med nederlagen i riksdagen.

*

I Almedalen kommande vecka deltar jag bl a i Ohlininstitutets seminarium Vem vinner valet 2014? Om jag var tvungen att gissa eller slå vad i dag råder det ingen tvekan om i vilken riktning mitt tips skulle gå. Men tre år är en oändlighet i sammanhanget och mycket kan hända. Svensk politik tycks gå in i en period där konfliktlinjerna skärps. Jag välkomnar en sådan skärpning, eftersom konflikter är politikens livsnerv och synliggör de olika politiska alternativen inför väljarkåren.

Göran Hägglunds framtid kan avgöras vid KD:s stundande riksting

I morgon torsdag öppnas Kristdemokraternas riksting i Umeå. Det är ett litet men också splittrat parti som möts. Splittringen kan bli den faktor som möjliggör för Göran Hägglund att sitta kvar som partiledare även över valet 2014.

Kristdemokraterna har nu oavbrutet suttit i riksdagen i 20 år, och åtta av dessa 20 år i regeringsställning. Ändå råder det en slags konstant krisstämning runt partiet. Sedan rekordvalet 1998, med 11.8 procent av rösterna, har resultaten blivit sämre för varje val. I valet 2010 fick partiet bara 5.6 procent av rösterna och i opinionsundersökningarna balanserar partiet på fyraprocentsspärren.

Kristdemokraterna har problem med sin identitet. Som jag tidigare diskuterat så har partiet på senare till lanserat inte mindre än tre catchy (ung. klatschiga?) formuleringar kring sin politik. I Almedalen sommaren 2009 fick Göran Hägglund stort genomslag för sitt tal där han använde begreppet Verklighetens folk, ett uttryck som ursprungligen användes av det högerpopulistiska partiet Ny demokrati i början av 1990-talet. I Almedalen året därpå lade Hägglund betoningen på att han och Kristdemokraterna ville vara en Politikens gränspolis, som skulle bevaka politikens gräns mot det civila samhället och slå vakt om privatlivets helgd. Tidigare i år slog Göran Hägglund ett slag för den s k Relationslinjen, vilken betonade människan som gemenskapsvarelse, som behövde varandra och som hade plikter mot varandra.

Inför valet 2006 var kravet på sänkt bensinskatt en av partiets profilfrågor. Nu förväntas rikstinget ställa sig bakom en riktning där omsorg om barn och unga skall stå i centrum för Kristdemokraternas politik. Det senare förslaget har provocerat några framträdande kristdemokrater från Stockholm, som i Svenska Dagbladet i dag menar att det bara rör sig om ännu en tom slogan och som ser en risk att ”välviljans våta filt” blir till ett hinder för en positiv samhällsutveckling.

Det finns många åsiktsriktningar inom Kristdemokraterna - därav otydligheten i politiken. En i media särskilt uppmärksammad åsiktsriktning är den som förespråkar en mer restriktiv abortpolitik, ogillar samkönade äktenskap och som konsekvent sluter upp bakom staten Israels agerande i Mellanöstern. I partiet finns också en spänning mellan socialkonservatism och socialliberalism. Uppdatering kl 21.15. Vänstrastranden påpekar klokt att spänningen nog bättre gestaltas av begreppsparet moralkonservatism vs. socialkonservatism. Göran Hägglunds styrka är att han tolereras av samtliga grupperingar och att det inte finns någon självklar motkandidat. Åsiktsgrupperingarna vet vad de har, men inte vad de får.

Kristdemokraterna har riksting varje år. Om partiet skulle byta partiledare inför valet 2014 vore rikstinget 2012 ett lämpligt tillfälle. Men årets riksting kommer att behandla en motion som yrkar på att partiet med omedelbar verkan skall övergå till att bara ha riksting vartannat år, vilket skulle innebära att nästa riksting blir först 2013. Då är det lite sent att byta partiledare, och Göran Hägglund skulle sitta säkert även över valet 2014.

Partistyrelsen har tillstyrkt förslaget. Men eftersom det rör sig om en stadgeändring krävs att beslutet fattas med enhällighet om det skall gälla med omedelbar verkan. Annars måste frågan behandlas även på rikstinget 2012.

Vilka nya slagord kommer Göran Hägglund att formulera från talarstolen? Och hur kommer partiledarfrågan att påverka debatten och beslutet om riksting bara vartannat år? Spännande dagar väntar i Umeå.

Varför vill svenska folket inte att Sverige går med i Nato?

I en artikel på DN Debatt visar jag i dag att motståndet mot ett svenskt Nato-medlemskap ökar och nu är större än på 15 år. Av de tillfrågade anser endast 18 procent att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato, medan andelen som anser att det är ett dåligt förslag uppgår till 47 procent. Studien redovisas i boken "Lycksalighetens ö" (red. Sören Holmberg, Lennart Weibull & Henrik Ekengren Oscarsson) som presenteras i morgon tisdag.

Jag har genom SOM-institutet studerat den svenska Nato-opinionen varje år ända sedan 1994. Vid varje enskilt mättillfälle har andelen Nato-motståndare varit betydligt större än andelen Nato-anhängare. Som minst har det skilt 14 procentenheter (1997), som mest 33 procentenheter (1994). I 2010 års studie skiljer det således 29 procentenheter.

Vilka är då skälen till att svenska folket säger nej till Nato-medlemskap och till att resultaten har varit så stabila över tid? På ett övergripande plan brukar jag argumentera för att det handlar om att Sverige genom sina snart 200 år av fred är unikt i Europa, att den militära alliansfriheten och neutralitetspolitiken för många människor knyts till denna långa period av fred samt att strävan efter oberoende historiskt är ett centralt drag i svensk politik och kultur (Nato-medlemskap minskar vår handlingsfrihet i händelse av krig). Att Nato delvis bygger sitt försvar på en kärnvapendoktrin bidrar sannolikt också till svenskarnas negativa inställning till medlemskap.

Nato-anhängarna har således haft en tung uppförsbacke i sina försök att övertala svenska folket om betydelsen av ett svenskt Nato-medlemskap. Under senare år har man heller inte ens försökt. De två mest Nato-vänliga partierna i svensk politik - Folkpartiet och Moderaterna - har markerat att ett svenskt Nato-inträde förutsätter att Socialdemokraterna också stöder förslaget och med det har man låtit sig nöja. Eftersom Socialdemokraterna inte på något vis har öppnat för svenskt Nato-medlemskap ligger frågan stilla.

En del hävdar att Sverige i praktiken redan är medlem av Nato, genom det nära och täta samarbete som pågår. Men så är inte fallet. Sverige väljer själv i vilka avseenden man vill samarbeta. Gränsen för medlemskap går vid säkerhetsgarantier och sådana garantier förutsätter ett medlemskap.

Ur ett kortare tidsperspektiv har sannolikt Natos militära misslyckande i Afghanistan bidragit till att ytterligare minska stödet för ett svenskt medlemskap.

Som jag skriver i min artikel ändrar sig opinioner inte av sig själva. Om inte de partier i Alliansen som mest vill ha ett Nato-medlemskap - Folkpartiet och Moderaterna - mobiliserar och söker politisk strid i syfte att påverka och förändra opinionen blir signalen till väljarna i stället att frågan inte är särskilt viktig.

Så hur viktig tycker egentligen Folkpartiet och Moderaterna att frågan är? Är deras ställningstagande baserat på strikt säkerhetspolitiska överväganden eller är det en ideologisk positionering som man till syvende og sidst inte vill ta politisk strid för att förverkliga?

Om moralism och historielöshet i debatten om fotbollsvåldet

I dag skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén om vad jag uppfattar som historielöshet och moralism i debatten om det s k fotbollsvåldet. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Visst är våldet i samband med idrottsevenemang ett stort problem som fläckar fotbollens varumärke. Enskilda människor kommer till skada. Sponsorer tvekar och barnfamiljer undviker vissa matcher.

Men debatten präglas också av historielöshet, bristande proportioner och moralism. Jämfört med andra våldsyttringar i det svenska samhället i dag är det ytterst få människor som kommer till skada. I stället är det våldets ritualisering och meningslöshet som provocerar.

I grunden handlar huliganvåld nästan alltid om grupper av unga män i kombination med alkohol eller droger. Den typen av våld är sannerligen ingen ny företeelse, utan snarare något som har präglat mänsklighetens historia. Våldet utgick länge från en lokal identitet, som t ex i Ulf Peder Olrogs "Samling vid pumpen": Samling vid pumpen, Tunabergare hitåt! Alfred ha de slagit så han ligger och blör. I grusgropen slåss de med Buskhyttaborna, länsman fick på huvet, så jag tror att han dör. Eller Olle Adolphsons "Balladen om det stora slagmålet på Tegelbacken": Det var grabbarna från Eken, det var grabbar med kulör. Det var grabbarna som var på ett sjuhelvetes humör, som med knogjärn och med påkar och med blodet rött och hett gick till Tegelbacken för att skipa rätt.

I dag betingas människors identiteter allt mindre av var vi bor. Världen har blivit rörligare och vi flyttar alltmer. Men supporterlojaliteten med den egna klubben lever kvar, oavsett vart i världen vi styr kosan. I dag är det inte unga berusade män från Tunaberga som slåss mot unga berusade män från Buskhyttan. I stället är det unga, berusade män från Firman Boys som slåss mot unga, berusade män från Djurgårdens Fina Grabbar. Utanpåverket kanske skiljer sig åt, men de grundläggande mekanismerna är de samma.

Jag vill inte leva i ett samhälle där anmälningsplikt, fingeravtrycksidentifiering och övervakningskameror ända in på toaletterna blir en naturlig del av fotbollen. Min principiella inställning är i stället följande:

1.) Våldsanvändningen hänger nästan alltid hänger samman med bruk av alkohol. Ta därför bort all alkoholförsäljning från arenorna.

2.) Medierna bör fortsätta på den inslagna vägen och tona ned rapporteringen från interna uppgörelser mellan vår tids Tunabergare och Buskhyttabor, d v s klubbarnas s k firmor. Uppmärksamhet i medierna innebär ju bara ytterligare en kick för den lilla grupp som deltar i dessa sammanstötningar.

3.) I den mån individer på eller utanför en idrottsarena bryter mot lagen är det polisens ansvar att agera. Självklart skall polisbevakningen av idrottsevenemang bekostas av det allmänna. Det är därför vi betalar skatt, och polisens våldsmonopol varken kan eller bör delegeras till någon annan.

4.) Klubbarna har ett ansvar genom att inte bidra till firmornas legitimitet. Stockholmsklubbarnas s k kvartssamtal med firmarepresentanter undergräver ju all trovärdighet i klubbarnas påståenden att de motarbetar firmorna.

5.) Spelare och ledare har också ett ansvar i att skärpa sin stil och hyfs på och bredvid planen. Det ständiga tjafsandet på domaren och fuskandet i form av att medvetet och på felaktiga grunder tillskansa sig fördelar (filmningar, "stjälande" av inkast och hörnor etc) bidrar också till att i onödan hetsa upp stämningen.

Men framför allt - spänn av. Fotbollsvåldet är ett otyg och skall bekämpas. Men det är inte kriget som har kommit till vårt land.

Liknande tankar har tidigare formulerats av Vänstra Stranden.

Med dessa rader önskas alla bloggens läsare en riktigt Glad Midsommar!

Om raljans och relativisering av människors lidande i debatten om Ship to Gaza

Uppdaterat 26 juni k 10.15: I dag publiceras i SvD ett upprop till stöd för Ship to Gaza, med mig som en av undertecknarna. Jag är stolt och glad över att i det här sammanhanget få befinna mig i sällskap med Expressens och DN:s förre kulturchef Arne Ruth, Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson samt biskopen i Stockholm Eva Brunne. Det gläder mig också att framträdande socialdemokrater som Veronika Palm och Peter Hultqvist också skrivit på.

Jag gläds också över att Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin i Expressen i dag tar ett steg framåt och vill attregeringen redan nu ska redovisa att Sverige i FN:s generalförsamling kommer att rösta för en resolution om upprättandet av en palestinsk stat och att regeringen därefter avser att erkänna staten Palestina. Där går Urban Ahlin t o m längre än det uttalande som förra helgen antogs av kongressen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen), där ett svenskt erkännande villkorades av att det skulle finnas en palestinsk samlingsregering som initierat en process för nya val i Palestina. Vad säger nu Carl Bildt?

Om erkännandeproblematiken av Palestina har jag tidigare skrivit bl a här.

*

Om några dagar beräknas de första fartygen i Ship to Gaza kasta loss. Fartygen är lastade med humanitära förnödenheter och avser att bryta den israeliska blockaden av Gaza.

Ship to Gaza väcker starka känslor. I DN raljerar Jackie Jakubowski över att deltagarna i Ship to Gaza inte reser till Libyen, Jemen eller Syrien i stället. På Twitter hakar ordföranden för Liberala ungdomsförbundet (LUF) Adam Cwejman på: Undrar när Ship to Kongo, North Korea, Cuba, Saudi Arabia, China avseglar. Train to Belarus någon?

Jag har svårt för raljans, och särskilt när det gäller mänskligt lidande. Tala i stället klarspråk. Tycker ni att Israels blockad av Gaza är OK, så våga säg det. Om ni inte tycker den är OK, kom med förslag om hur vi bäst går tillväga för att se till att den bryts.

Men låt oss inte relativisera människors lidande. Låt oss slippa en debatt om huruvida palestiniernas hjälpbehov är större eller mindre än libyernas, syriernas, kongolesernas, kinesernas eller nordkoreanernas. Det finns alltid någon grupp som har det värre än den man försöker hjälpa. En relativisering av människors lidande leder bara till passivitet. Varför hjälpa palestinierna när libyerna har det värre? Varför hjälpa libyerna när kongoleserna har det värre? Varför hjälpa kongoleserna när nordkoreanerna har det värre? Argumentationen förs på ett sluttande plan, och lutningen leder till ett passivitetens och självrättfärdighetens inferno.

Så gärna en saklig debatt om Ship to Gaza, om Hamas olagliga våld, om Israels olagliga blockad. Men låt oss slippa raljans och relativisering av människor lidande och hjälpbehov.

Extrainkallad riksdag ett uttryck för regeringen Reinfeldts svaghet

Uppdatering längst ned i posten!

Mycket talar för att oppositionen i dag kommer att rösta igenom att riksdagen extrainkallas under sommaruppehållet för att behandla förslag om förändringar av sjukförsäkringen. Oppositionen menar att Alliansregeringen medvetet obstruerar riksdagsmajoritetens vilja genom att dra ärendet i långbänk. I går begärde Alliansen att förslagen om förändringar i sjukförsäkringen i stället för att tas upp till beslut i kammaren (där regeringen skulle förlora omröstningen) skulle återremitteras till socialförsäkringsutskottet och därigenom öppna för en tidskrävande remissbehandling.

För att riksdagen ska extrainkallas krävs att minst 115 ledamöter begär det. Men regeringen eller talmannen kan också besluta om att avbryta sommaruppehållet.

För de rödgröna partierna fyller en extrainkallad riksdag i sjukförsäkringsfrågan tre funktioner. För det första påskyndar man behandlingen av sjukförsäkringsfrågan och får därmed bättre förutsättningar att genomföra sina förslag i sakfrågan. För det andra påvisar man svagheten i regeringen Reinfeldts parlamentariska ställning och undergräver därmed trovärdigheten i Alliansens regeringsduglighet. För det tredje bidrar man till att till att stärka sjukförsäkringsfrågans plats på den politiska dagordningen, vilket kan vara opinionsmässigt fördelaktigt. Den risk man tar är att opinionen uppfattar kraven på en extrainkallad riksdag som en partistrategisk demonstrationspolitik, som i onödan kostar tid och pengar. Men sammantaget är det ur de rödgröna partiernas synvinkel svårt att se annat än att fördelarna överväger.

En extrainkallad riksdag under sommaruppehållet skulle förstås innebära ytterligare en nesa för statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är inte lätt att regera i minoritet. En minoritetsregering kräver regeringsduglighet. Då får statsministern inte hantera motgångar genom att sura och rikta anklagelser mot oppositionen för att den utnyttjar sin majoritet i riksdagen till att driva oppositionspolitik. Statsministern skall tjäna riksdagen - inte tvärtom.

*

Det är nu också formellt klart att riksdagen kommer att extrainkallas i sommar. TT meddelar att talmannen, på begäran av 137 riksdagsledamöter, beslutat att avbryta kammarens sommaruppehåll och kallar till bordläggningssammanträde torsdag den 30 juni kl 17.00, följt av arbetsplenum fredag den 1 juli kl 10.00. Dessförinnan sammanträder socialförsäkringsutskottet, som bereder ärendet om förändringarna i sjukförsäkringen, torsdag den 30 juni kl 11.00.

Magnus Isberg, docent i statsvetenskap och tidigare kanslichef vid konstitutionsutskottet, säger till TT att riksdagen i modern tid bara extrainkallats vid två tillfällen: Under sommaruppehållet 1996 för att besluta om två ekonomisk-politiska propositioner, och under vinteruppehållet 2004-2005, angående beslut relaterade till tsunamikatastrofen i Sydostasien.

Alla Almedalsvänner kan i alla fall dra en lättnadens suck. Hade talmannen valt att extrainkalla riksdagen en vecka senare så hade vi fått uppleva strömhopp från de i förväg noga inplanerade seminarierna och debatterna i Almedalen. Man får vara glad för det lilla också. :)

Födda: Socialdemokrater För Tro och Solidaritet

Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen finns inte längre. Förbundet och dess verksamhet finns naturligtvis kvar, men förbundets just avslutade kongress i Uppsala beslöt att namnet fortsättningsvis skall vara Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.

Jag tycker det är ett bra beslut. Namnbytet visar att förbundet utvecklas med sin tid och där den kristna vänstern är tillräckligt stark i sin identitet och frimodig i sin anda för att vilja ta steget att hand i hand med vänner från andra trosinriktningar utmana ofriheten och ojämlikheten och kämpa för ett solidariskt samhälle. Socialdemokrater för Tro och Solidaritet är ett radikalt politiskt förbund och inte en kyrka. Alla som delar förbundets grundläggande värderingar är välkomna i arbetet.

Förbundets ändamålsparagraf inleds så här:

Vår övertygelse är att alla människor är en del av Guds skapelse och äger samma mänskliga rättigheter. Vi är också övertygade om att den enskildes och samhällets utveckling till frihet och rättvisa främjas när människa med respekt för sin egen och andras andlighet och tro deltar i politiken och samhällsbygget; människans kritiska tänkande liksom hennes skaparkraft är gåvor till mänskligheten.

Religionen har återtagit sin plats i det offentliga livet. Som jag brukar säga: Staten skall vara sekulär, men samhället kan aldrig vara sekulärt. I denna post-sekulära tid har en kristen vänster - sida vid sida med en vänster från andra trosuppfattningar - en viktig uppgift att föra kampen vidare för ett samhälle impregnerat av frihet, jämlikhet och solidaritet. Välkomna med i detta viktiga arbete.

Sverigedemokraterna byter strategi. Hur bör då övriga partier agera?

Markus Uvell, VD för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, hävdar i dag att det är fel att bojkotta Sverigedemokraterna bara för partiets åsikter i flykting- och invandringspolitiken. I stället bör de övriga partierna öppet bjuda in Jimmie Åkesson för att komma överens i enskilda politiska sakfrågor.

Uvells artikel i Aftonbladet tappar dessvärre i seriositet genom författarens slängiga och populist-inspirerade formuleringar. Enligt Juvell pågår det t ex ett medialt spel som är föraktfullt, oärligt, krystat taktiskt och ohederligt samt en cirkus av lögner, pajkastningar och ömsesidiga anklagelser. Socialdemokraterna och Alliansen ljuger för väljarna. Håkan Juholts retorik verkar helt sakna koppling till verkligheten. Partierna har inte rätt att ljuga för sina väljare och partiernas dubbelspel måste få ett slut.

Jag brukar aldrig kommentera den här typen av texter eftersom jargongen gör det i stort sett omöjligt att ta dem på allvar. När invektiv och moralismer staplas på varandra osäkrar jag min revolver.

Men jag gör här ett undantag eftersom Uvells text kretsar kring en viktig fråga - hur bör de övriga riksdagspartierna hantera SD:s vågmästarställning? Uvell menar att SD har erhållit en reell maktställning som inte kan tänkas bort, och då är det bättre att de övriga partierna öppet håller kontakt med och samtalar med SD i stället för att sondera i smyg.

Jag tycker att både Alliansen och de rödgröna har varit väldigt duktiga på att hantera SD under mandatperiodens första år. På det stora hela har de hållit sina vallöften om att inte samarbeta med SD och därför har SD inte haft något större inflytande och i stället hamnat i medieskugga. Delvis är det partiets eget fel. Riksdagens utredningstjänst har visat att SD stött Alliansregeringen vid 90 procent av voteringarna i kammaren, och partiet har därmed i praktiken definierat in sig i regeringsunderlaget.

De senaste veckornas turbulens är ett uttryck för att SD nu omprövar sin strategi. Det är värt att notera att Jimmie Åkesson i partiledardebatten nästan inte alls talade om partiets profilfråga, flykting- och invandringspolitiken. Det är troligt att SD nu försöker tvätta av sig en del av främlingsfientligheten för att kunna framstå som ett mer rumsrent, högerpopulistiskt parti. Jimmie Åkessons politiska viljekraft och taktiska förmåga skall inte underskattas.

Oavsett Uvells intentioner skulle ett samarbete mellan de övriga riksdagspartierna och SD bidra till att legitimera SD och just göra partiet rumsrent. SD skulle få bättre förutsättningar att påverka politiken och tröskeln för väljarna att rösta på partiet skulle bli lägre. Om övriga partier samarbetar med SD kan de ju inte vara så farliga?

En fortsatt isolering av SD innebär visserligen att partiet har goda möjligheter att behålla sin martyrgloria. Men det är ändå ett mindre ont än att släppa in dem i den politiska värmen.

Det bästa sättet att delegitimisera SD är förmodligen att göra ungefär som Fredrik Reinfeldt och betona partiets främlingsfientlighet och rasistiska rötter. I en stat som Sverige med en stark anti-rasistisk diskurs och minskad främlingsfientlighet fungerar det bättre än t ex i Frankrike. Där var det gaskamrarna som delegitimerade le Pen. Varje land har sin kontext och sina förutsättningar.

Juholt vs Reinfeldt: Kontrasterna kommer att prägla mandatperioden

Äntligen stod prästen i predikstolen. Vi fick vänta nästan tre månader innan Fredrik Reinfeldt inte längre kunde ducka för att möta Håkan Juholt i en debatt. Förväntningarna på debatten var högt ställda, och jag tycker nog att de infriades.

Håkan Juholts inledningsanförande var kanske inte så sprudlande som många av hans anhängare hade förväntat sig och hoppats på. Men hans anförande blev ändå en skarp kontrast mot Fredrik Reinfeldts mer teknokratiska, statsmannaaktiga "vi fortsätter precis som förut"-tal, där "det finanspolitiska ramverket" var den flitigast förekommande formuleringen.

I replikföringen kom Håkan Juholt loss ordentligt. Han var mycket skicklig i att göra en distinktion mellan sin egen och Socialdemokraternas visioner, höga ambitioner och känsla för modernitet i förhållande till Alliansens regeringströtta liknöjdhet. Vi vill inte dit igen, slog Juholt med eftertryck fast angående den nuvarande regeringspolitikens förstärkande av klassklyftorna. Juholt har också varit ytterst framgångsrik i sin strävan att lyfta fram barnfattigdomen som en viktig fråga på den politiska dagordningen.

Jag tror att Håkan Juholt kommer att vara än starkare i stundande partiledardueller med Fredrik Reinfeldt. Duellformen bidrar till att tydligare kontrastera Juholts engagemang, empati och humor mot Reinfeldts mer torra återhållsamhet.

Notera också Reinfeldts ytterst försonliga repliker till Gustav Fridolin. Miljöpartiets nya språkrör kommer att utsättas för många frestelser de närmaste åren.

Håkan Juholt spränger partibunkern med hjälp av Stefan Holm?

Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt har erbjudit höjdhoppsstjärnan Stefan Holm att leda partiets arbetsgrupp mot barnfattigdom. Stefan Holm, som inte är partimedlem men som röstar på Socialdemokraterna, är positiv men har ännu inte tackat formellt ja.

Jag är mycket positiv till Juholts agerande och ser erbjudandet till Holm som ett uttryck för en genuin vilja att en gång för alla göra upp med den bunkermentalitet som fortfarande präglar delar av partiets arbete. Genom att ge makt och ansvar åt en person som inte formellt är medlem av partiet men som delar arbetarrörelsens värderingar bidrar Juholt till att förnya och öppna upp partiet. Att Stefan Holm dessutom är en person med stor trovärdighet och äkthet och som är populär i väljarkåren gör inte saken sämre.

Jag kommenterar Juholts initiativ i Göteborgs-Posten (ännu ej på nätet) och säger ungefär så här:

Jag tycker det är frimodigt av Håkan Juholt att våga släppa kontrollen och släppa in samhällsengagerade människor för att göra nytta. Vi kommer att få se mer av den här typen av initiativ framöver. Partierna får allt svårare att attrahera medlemmar. Här har vi en person, Stefan Holm, som är populär och som man vet är samhällsengagerad och har hjärtat till vänster. Varför då inte släppa in honom med sin kreativitet i det här arrangemanget?

Det gick ju också rykten i förra valrörelsen att Stefan Holm var påtänkt som idrottsminister. Det var rykten som fick väldigt bra spinn den gången, även om det inte låg någon substans i dem.

Visst kan det hända att någon enskild partiräv kan känna sig förbigången. Men de personer som känner sig så har framtiden bakom sig. Vi har ett helt nytt politiskt landskap i dag där partierna måste öppna upp sig och sina strukturer mycket mer för att kunna fylla samma funktion i det politiska systemet som de tidigare har gjort.

TV-tittandet dominerar över nätsurfandet - men hur länge till?

Den senaste Mediebarometern visar att en genomsnittlig svensk tittar på TV 98 minuter varje dag. En genomsnittlig svensk ägnar också 81 minuter åt att surfa på nätet. Kan det vara sista året som TV-tittandet dominerar över nätsurfandet? Eller smälter TV och nät så snabbt samman att det inte längre blir rimligt att skilja TV-tittande från nätsurfande.? Spännande tider indeed.

Så vill Israel förhindra att omvärlden erkänner en palestinsk stat

Redan om några veckor förväntas palestinierna i FN sätta igång den process som syftar till att i september utropa och vinna erkännande för en palestinsk stat. Israel ser med stor oro på palestiniernas initiativ.

Det finns goda skäl för den israeliska oron. Landet är diplomatiskt isolerat och relationerna med USA och president Obama är allt annat än hjärtliga. USA upplever att Israels högerdominerade regering genom sin bosättningspolitik medvetet blockerar ett återupptagande av fredssamtalen med palestinierna. En ny, betydligt större, Ship ta Gaza-operation avseglar om några veckor. De tidigare ärkerivalerna Fatah och Hamas har försonats och en palestinsk samlingsregering är under uppbyggnad. En stor majoritet av världens stater förväntas i FN:s generalförsamling rösta för erkännandet av en palestinsk stat.

Den israeliska tidningen Haaretz avslöjar i dag den israeliska strategin för att förhindra ett internationellt erkännande av Palestina. De palestinska strävandena att utropa en egen stat skall beskrivas som ett led i en process att urholka legitimiteten i Israels rätt att existera överhuvudtaget. Målet för israeliska diplomater skall vara att se till att det land i vilket de tjänstgör röstar emot erkännandet av en palestinsk stat. För att nå detta mål skall diplomaterna aktivt arbeta med opinionsbildning och uppvakta en rad nyckelpersoner eller nyckelgrupper i respektive land: Your plan must include approaching the most senior politicians, mobilizing the relevant force multipliers (such as local Jewish communities, nongovernmental organizations), using the media, including local public opinion, and public diplomacy aimed at all the relevant communities.

Hur tror då Israel att EU kommer att förhålla sig till en palestinsk stat? Israel delar upp EU-staterna i tre grupper. Den första gruppen förväntas agera emot ett erkännande av den palestinska staten. I denna grupp placeras Tyskland och Italien. Den andra gruppen består av tveksamma stater, och här placeras främst stater från det forna östblocket. Premiärminister Netanyahu och utrikesminister Lieberman förväntas besöka flera av dessa länder under den närmaste tiden i syfte att övertala dem att rösta nej. Den tredje gruppen består av länder som förväntas rösta ja till erkännandet av den palestinska staten. I denna grupp placeras bl a Irland, Belgien, Portugal och Sverige.

Vi får väl se hur Sverige agerar när den dagen kommer. Men efter att Sverige valde att erkänna Kosovo trots att Kosovos regering inte kontrollerade sitt eget territorium så finns det inte några principiella skäl för att Sverige inte skulle erkänna den palestinska staten. Socialdemokraterna kräver dessutom att Sverige skall erkänna Västsahara, och då vore det knappast rimligt att inte kräva ett erkännande också av Palestina. Men frågan kan splittra den borgerliga regeringen. Carl Bildt och Urban Ahlin kan säkert enas om ett erkännande. Men vad säger Folkpartiet? Och Göran Hägglund?

Unibet och Glenn Hyséns bögskämt

För en tid sedan väckte fotbollsspelaren Anton Hysén stor uppmärksamhet genom att "komma ut" som homosexuell. Anton hyllades allmänt för sitt mod. Jag missunnar inte Anton Hysén hyllningarna, men de säger dessvärre en hel del om den heteronormativa grabbkultur som alltför länge tillåtits prägla manliga omklädningsrum i fotbollsvärlden.

Anton Hyséns pappa är giganten och fotbollshjälten Glenn Hysén, en av IFK Göteborgs allra största spelare och symbolgestalter genom tiderna. Glenn Hysén arbetar nu bl a för spelbolaget Unibet, där han - eller hans spökskrivare - twittrar om fotboll. När Sverige igår krossade Finland med 5-0 twittrade Glenn: Finland är något för Anton. Dom släpper ju till där bak... Ha ha..

Glenn Hysén har tidigare hedrats för sina insatser som inledningstalare på Stockholm Pride och han har också berömt sonen Anton för att han vågat stå upp för den han är. Hans twitter-skämt bidrar däremot till att befästa den bögskräck-kultur som finns i delar av idrottsvärlden. Det borde Glenn Hysén ha förstått, och skämtet riskerar nu att urholka hans trovärdighet i HBTQ-frågor. Reaktionerna på twitter blev starka och Glenn Hysén gick senare ut med en tweet som försökte gjuta olja på vågorna: Bra drag på er i dag. Hoppas ni förstår att jag och Anton kan skämta med varandra. ;) Jo, hade skämtet bara varit mellan Anton och Glenn hade det kanske kunnat fungera. Men skrivet rakt ut i offentligheten blir konsekvenserna annorlunda.

Jag undrar om det verkligen är Glenn Hysén själv som sitter och skriver alla dessa tweetar? Eller har Unibet anställt en spökskrivare som gör jobbet samtidigt som bolaget solar sig i Glenn Hyséns starka varumärke? Vad tycker i så fall Glenn Hysén själv om den lustighet som hans spökskrivare formulerade? Och vad tycker Unibet om den diskussion som nu dragit igång? Jag har faktiskt inte sett någon media följa upp det inträffade med dessa frågor. Har jag missat något? Eller sover ni?

P.S. Noterade just att Emanuel Karlsten formulerat sig i frågan. Följ också diskussionen i ämnet på bloggen Bara ben på Glenn Hysén.

Varför vill politiker aldrig tillstå att de ändrat sig? S och den svenska Libyen-insatsen

Igår framträdde både socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin och partiledaren Håkan Juholt i media angående den svenska Libyen-insatsen. Urban Ahlin öppnade i en kommentar till TT för ett fortsatt svenskt deltagande med Gripenplan, även när det nuvarande mandatet löper ut: Jag utesluter inte att något eller några Gripenplan kommer att vara kvar för flygspaning. Håkan Juholt ville dock inte bekräfta Urban Ahlins uttalanden. I SVT Agenda frågade programledaren Camilla Kvarfort Håkan Juholt sex (6) gånger om han kunde tänka sig att låta svenska flygplan även fortsättningsvis delta i insatsen. Fyra gånger valde Juholt att inte svara på frågan, två gånger betonade han att han inte ville föregripa de pågående förhandlingarna med regeringen. Allt tyder på att vi inom kort får en ny överenskommelse över blockgränserna i frågan.

Jag har tidigare betonat att det sätt varpå frågan har hanterats varit olycklig för partiet. När Socialdemokraterna tidigare i år tog tag i Libyenfrågan ägde man den i förhållande till Alliansregeringen och fick Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt att framstå som passiva och likgiltiga i frågan. I opinionen fanns en förståelse för inriktningen att svenska plan inte skulle bekämpa markmål i Libyen. Men genom Juholts utspel tappade Socialdemokraterna frågan och Alliansen var förstås inte sena att plocka upp den. Förvirringen blev stor kring vad som egentligen var socialdemokraternas linje i frågan och framför allt varför Håkan Juholt gjorde ett utspel som uppenbarligen inte var förankrat i partiet.

Nu tyder det mesta på att schabblet inte får några långsiktiga konsekvenser. Den svenska opinionen är måttligt engagerad i Libyen-insatsen. Stödet för Sveriges militära närvaro i Afghanistan minskar och det är svårt att identifiera någon starkare entusiasm i opinionen för en ny större svensk insats i Libyen.

Juholt kämpar på efter förmåga för att ge trovärdighet åt bilden att den socialdemokratiska linjen hela tiden varit klar och att varken han eller partiet ändrat uppfattning. Många frågar sig varför han helt enkelt inte säger att han har ändrat sig? Det är ju inte någon brottslig handling att tänka ett varv till och pröva en fråga på nytt. Men här är Juholt i gott sällskap. Oavsett partifärg är det ytterst ovanligt att politiker säger att de har ändrat uppfattning i en fråga. Varför är det så?

Vi bör här skilja på frågor där förutsättningarna förändrats och frågor där förutsättningarna ligger kvar. Att ändra sig i en fråga där förutsättningarna förändrats kan vara uttryck för lyhördhet och framsynthet. Men att ändra sig i en fråga utan att att förutsättningarna förändrats innebär ett erkännande att man tidigare haft fel och politikern riskerar att framstå som en osäker vingelpetter inför väljarna. Flertalet väljare skulle säkert instämma i att det är bra med politiker som vågar ändra sig om de inser att de haft fel. Men det är inte säkert att samma väljare skulle belöna en sådan politiker med sin röst i kommande val.

Jag hade en gång förmånen att diskutera socialdemokratisk utrikespolitik efter kalla krigets slut med dåvarande utrikesminister Anna Lindh. Efter diverse våndor tillstod Anna Lindh att den socialdemokratiska utrikespolitiken faktiskt hade förändrats. Lite grand, i alla fall. Det var ett uppfriskande medgivande och vackert så. I dessa dagar känns saknaden av Anna Lindh lite extra stor.

I HBTQ-Festivalens skugga: Vem äger rätten till din könsbestämning?

I dag invigs HBTQ-Festivalen i Göteborg. Förra året skrev jag om hur de s k Regnbågsrabulisterna och Queerkommunisterna utmanade feelgood-känslan inom HBT-rörelsen genom att utpeka regnbågsliberalismen som en del av etablissemanget och av maktordningen: Om vi låter världens hungriga svälta medan vi firar ännu en glad regnbågsköpfest, eller låter oss sponsras av vaktbolag samtidigt som gränserna till den rika världen stängs allt mer, blir det tydligt vems sida vi står på. Alla som röstar på alliansen är straighta. Och: Vägra kallas HBT!

I år uppmärksammar jag Kathy Witterick och David Stocker, föräldrar till Storm som är fem månader gammal. När Storm föddes sände Kathy Witterick och David Stocker ett mejl till sina vänner och släktingar: Vi har bestämt oss för att just nu inte berätta vilket kön Storm har. Inte ens Storms mor- och farföräldrar känner till könet. I en artikel i Expressen (ännu ej på nätet) framgår att föräldrarnas tystnad kan tolkas som en stilla protest mot könsfixeringen i dagens samhälle: När barnet kom var den första frågan, till och med från den som älskar en mest och känner en väl, "Är det en flicka eller en pojke?".

Föräldrarnas tystnad har väckt stor uppståndelse, inte bara i Toronto där de bor utan genom en artikel i Toronto Star i hela världen. Händelsen är förstås en del av den debatt som just nu pågår om det tredje könet - "hen" - och om människors rätt att själv få välja sin könsidentitet. Debatten om rätten till sitt kön väcker väldigt starka känslor och provocerar många. Jag förstår intuitivt varför det blir så, men har svårare att begreppsligt reda ut sammanhanget. Själv frågar jag också spontant efter könet när en vän har fått barn. De första gångerna jag vistades i queer-sammanhang hade jag också svårt att förhålla mig till att jag inte kunde könsbestämma de människor som fanns runt omkring mig.

Frågan om rätten till sitt kön är inte enkel, och debatten är bara i sin linda. Skiljelinjerna lär klarna efterhand. I vår hyperindividualiserade tid är varje icke självvald grupptillhörighet ett legitimt mål för attack - så även gruppen män och gruppen kvinnor.

Storm har två syskon, Jazz och Kino. Undrar ni över könet? Båda är pojkar.

Att abdikera eller inte abdikera, det är frågan

I dag vädjar Aftonbladets ledarsida till kungen att han skall abdikera - för folkets skull. Kungens uppgift är att samla, ena och representera folket, särskilt om en nationell tragedi inträffar: Då förtjänar Sverige bättre än en statschef som leder tankarna till strippklubbar, serbiska webbservrar med nakenbilder, Mille Marcovic och Anders Lettström.

Skulle då monarkins ställning i Sverige vinna på att kungen abdikerade till förmån för den mer populära och sannolikt för ämbetet mer dugliga kronprinsessan? Frågan är inte helt enkel att besvara. På kort sikt skulle sannolikt ett tronskifte innebära en massiv positiv uppmärksamhet för monarkin och för den nya regenten. Stödet för monarkin som statsskick skulle öka, tror jag.

Men samtidigt skulle ett tronskifte innebära en devalvering av ämbetet. Regentskapet skulle riskera att bli ett jobb som alla andra, ett jobb som tronarvingen tillträder vid myndighetsåldern och avslutar vid uppnådd pensionsålder. Tröskeln till att avskaffa monarkin skulle onekligen bli något lägre än vad den är i dag.

Sammantaget tror jag ändå att ett tronskifte skulle vara bra för monarkin. Vi lever i dag i ett samhälle som är mer öppet, mer transparent och mer jämlikt än kanske något annat samhälle i mänsklighetens historia. En monarki som inte anpassar sig till denna nya verklighet kommer att tyna bort att dö. Kungen blir som stinsen - rolig att titta på men fyller i dag ingen funktion.

Frågan om kungens abdikering är än så länge hypotetisk. Kungen visar ingen vilja att avgå i förtid. Det enda som skulle kunna ändra situationen är nya vittnen eller att ovedersägliga bevis läggs fram som visar att kungen farit med grov osanning. Jag skulle bli förvånad om så blir fallet.

Nu kommer också en debatt om hur media hanterat frågan. Hur källkritisk har mediebevakningen hittills varit mot de framförda uppgifterna mot kungen? Angående kungens påstådda besök på strippklubbar påstår t ex Mille Marcovic i Aftonbladet i dag att kungen är en "lögnhals": Han vet ju om att det här är sant. Och det vet hela hovet och alla hans polare också. Hela hovet? Alla hans polare? Påståendena faller på sin egen orimlighet. I vår transparenta värld är det inte möjligt att hemlighålla något som "hela hovet" eller "alla hans polare" vet. Tomma tunnor skramla mest?

Sammantaget visar händelseutvecklingen på monarkins otidsenlighet i dagens värld. Sverige har just nu en statschef vi mest tycker synd om. Därför säger jag: Ned med monarkin - leve republiken!