Sverigedemokraterna byter strategi. Hur bör då övriga partier agera?

Markus Uvell, VD för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, hävdar i dag att det är fel att bojkotta Sverigedemokraterna bara för partiets åsikter i flykting- och invandringspolitiken. I stället bör de övriga partierna öppet bjuda in Jimmie Åkesson för att komma överens i enskilda politiska sakfrågor.

Uvells artikel i Aftonbladet tappar dessvärre i seriositet genom författarens slängiga och populist-inspirerade formuleringar. Enligt Juvell pågår det t ex ett medialt spel som är föraktfullt, oärligt, krystat taktiskt och ohederligt samt en cirkus av lögner, pajkastningar och ömsesidiga anklagelser. Socialdemokraterna och Alliansen ljuger för väljarna. Håkan Juholts retorik verkar helt sakna koppling till verkligheten. Partierna har inte rätt att ljuga för sina väljare och partiernas dubbelspel måste få ett slut.

Jag brukar aldrig kommentera den här typen av texter eftersom jargongen gör det i stort sett omöjligt att ta dem på allvar. När invektiv och moralismer staplas på varandra osäkrar jag min revolver.

Men jag gör här ett undantag eftersom Uvells text kretsar kring en viktig fråga - hur bör de övriga riksdagspartierna hantera SD:s vågmästarställning? Uvell menar att SD har erhållit en reell maktställning som inte kan tänkas bort, och då är det bättre att de övriga partierna öppet håller kontakt med och samtalar med SD i stället för att sondera i smyg.

Jag tycker att både Alliansen och de rödgröna har varit väldigt duktiga på att hantera SD under mandatperiodens första år. På det stora hela har de hållit sina vallöften om att inte samarbeta med SD och därför har SD inte haft något större inflytande och i stället hamnat i medieskugga. Delvis är det partiets eget fel. Riksdagens utredningstjänst har visat att SD stött Alliansregeringen vid 90 procent av voteringarna i kammaren, och partiet har därmed i praktiken definierat in sig i regeringsunderlaget.

De senaste veckornas turbulens är ett uttryck för att SD nu omprövar sin strategi. Det är värt att notera att Jimmie Åkesson i partiledardebatten nästan inte alls talade om partiets profilfråga, flykting- och invandringspolitiken. Det är troligt att SD nu försöker tvätta av sig en del av främlingsfientligheten för att kunna framstå som ett mer rumsrent, högerpopulistiskt parti. Jimmie Åkessons politiska viljekraft och taktiska förmåga skall inte underskattas.

Oavsett Uvells intentioner skulle ett samarbete mellan de övriga riksdagspartierna och SD bidra till att legitimera SD och just göra partiet rumsrent. SD skulle få bättre förutsättningar att påverka politiken och tröskeln för väljarna att rösta på partiet skulle bli lägre. Om övriga partier samarbetar med SD kan de ju inte vara så farliga?

En fortsatt isolering av SD innebär visserligen att partiet har goda möjligheter att behålla sin martyrgloria. Men det är ändå ett mindre ont än att släppa in dem i den politiska värmen.

Det bästa sättet att delegitimisera SD är förmodligen att göra ungefär som Fredrik Reinfeldt och betona partiets främlingsfientlighet och rasistiska rötter. I en stat som Sverige med en stark anti-rasistisk diskurs och minskad främlingsfientlighet fungerar det bättre än t ex i Frankrike. Där var det gaskamrarna som delegitimerade le Pen. Varje land har sin kontext och sina förutsättningar.