Striden om erkännande av Palestina - vad händer nu?

Så har den palestinske presidenten Mahmoud Abbas under enorm internationell uppmärksamhet lämnat in en ansökan till FN om att Palestina skall upptas som fullvärdig medlem. Överlämnandet skedde i samband med generalförsamlingens allmänna debatt. Kontrasterna var slående. I talarstolen möttes Abbas med jubel och stående ovationer, medan Israels statsminister Benjamin Netanyahu i huvudsak möttes av isande tystnad.

Palestinierna har stärkt sin ställning genom att denna gång våga löpa linan fullt ut. Om palestinierna inte hade vänt sig till FN hade Palestinafrågan lagts i frysboxen fram till efter det amerikanska presidentvalet 2012. Inget talar för att några israelisk-palestinska förhandlingar hade kommit igång fram tills dess. I stället är det möjligt att den s k arabiska våren flyttat över till de palestinska områdena, med våldsamma uppror mot den israeliska ockupationsmakten och/eller mot det egna, åldrade ledarskapet.

Nu är Palestinafrågan i stället högst upp på den internationella dagordningen. Frågan blir då vad som kommer att hända nu. Jag tror det blir ungefär så här:

Säkerhetsrådet kommer att ta god tid på sig att behandla palestiniernas förfrågan. En snabb omröstning skulle leda till att förslaget avslås - antingen genom att det inte lyckas samla de nödvändiga nio rösterna eller genom att USA lägger in sitt veto. En sådan snabb utveckling skulle leda till våldsamma protester bland palestinierna och även på andra håll i Mellanöstern. Dessutom skulle palestinierna direkt vända sig till generalförsamlingen. Där skulle de lyckas samla en majoritet för att erkänna Palestina som stat, vilket skulle ge palestinierna tillträde till flera internationella organ dit de nu inte har tillträde. T ex skulle Palestina som stat kunna anmäla Israel till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för brott mot Genèvekonventionen.

Under den tid som säkerhetsrådet tar på sig för att behandla frågan - vilket snarare blir månader än veckor - kommer USA och omvärlden att anstränga sig för att få israeler och palestinier att återgår till förhandlingsbordet. En sådan återgång är inte möjlig så länge Israel fortsätter bygget av sina olagliga bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem. Frågan är om Netanyahu har den politiska viljan och förmågan att acceptera ett tillfälligt byggstopp i utbyte mot förhandlingar och att erkännandefrågan av Palestina skjuts på framtiden. Jag är tveksam.

På kort sikt stärks säkert Netanyahus ställning i israelisk politik. Men på mellanlång sikt kommer den att urholkas. Under Netanyahus styre har Israels säkerhetspolitiska läge avsevärt försämrats och missnöjet i de sociala frågorna är stort. Den högerdominerade koalitionsregeringen i Israel har redan suttit betydligt längre än vad de flesta bedömare hade förväntat sig. Ett regeringsskifte i Israel skulle öppna upp för ett stopp för bosättningspolitiken och ett återupptagande av direktförhandlingar mellan israeler och palestinier.

Men om Netanyahu sitter kvar och vägrar acceptera ett byggstopp kommer säkerhetsrådet om någon eller några månader antingen att avslå palestiniernas begäran och/eller ta beslut som innebär ett de facto-stärkande av statsbyggnadsprocessen i Palestina (genom olika former av ökade politiska och ekonomiska stödåtgärder). USA har genom sin internationellt allmänt försvagade ställning förlorat sin dominerande ställning som fredsmäklare i Mellanöstern. Därigenom skapas utrymma för andra aktörer, som t ex Frankrike, att ta ett steg fram.

Men erkännandefrågan kommer ändå att hamna i generalförsamlingen, där den kommer att få tillräckligt stöd. I den omröstningen kommer också Sverige att rösta ja, med en särskild röstförklaring om vikten av att gränsfrågan och andra frågor löses genom förhandlingar så att en varaktig lösning på konflikten kan åstadkommas. Det finns i den svenska riksdagen ett brett stöd för ett erkännande och Carl Bildt kommer knappast att vilja ställa sig vid sidan av processen. Även centrala borgerliga ledarsidor som Expressen och i dag i praktiken Dagens Nyheter bejakar ett erkännande.

Scenariot ovan kan förstås påverkas av flera saker, främst den internationella händelseutvecklingen utanför Israel/Palestina. Hur kommer Egypten och Turkiet att förhålla sig? Vad händer i Syrien (och Libanon)? Men i huvudsak tror jag att utvecklingen går mot ett internationellt erkännande av den palestinska staten, och därmed en starkare ställning för tvåstatstanken och för palestinierna i de förhandlingar med Israel om fred och en varaktig lösning som till sist måste komma.

Carl Bildt och Urban Ahlin - bryt tystnaden om aktionen mot Ship to Gaza!

I Almedalen arrangeras dagligen torgmöten och seminarier till stöd för Ship to Gaza. Situationen tog en ny vändning när den grekiska regeringen för någon dag sedan beslöt att inte låta de fartyg som ingår i Ship to Gaza lämna sina hamnar i Grekland.

Till en början var det osäkert huruvida Grekland agerade på eget bevåg eller om beslutet att hålla kvar båtarna var förankrat inom EU. I natt kom svaret. Ett uttalande från den s k kvartetten (USA, FN, EU, Ryssland) calls on all Governments concerned to use their influence to discourage additional flotillas, which risk the safety of their participant and carry the potential for escalation. Det vill säga, alla stater uppmanas att motarbeta Ship to Gaza, i syfte att värna deltagarnas egen säkerhet samt undvika en eskalering av konflikten.

Kvartettens uttalande innebär i praktiken - oavsett vilka argument man anför - ett stöd för den israeliska, folkrättsstridiga blockaden av Gaza. Israel stärks i sin hårdnackade uppfattning om blockadens rättfärdighet. Benjamin Netanyahu och hans högerregering får en fjäder i hatten inför hemmaopinionen. Netanyahus hårdföra, kompromisslösa politik blev framgångsrik.

Genom kvartettens uttalande vinner den grekiska regeringen legitimitet i sitt beslut att inte låta båtarna gå. Ansvaret flyttas därför från Grekland upp till en högre internationell nivå. Därigenom blir det också svårare att utkräva politiskt ansvar för beslutet.

Kvartetten uttalande och det grekiska beslutet är inte bara en motgång för Ship to Gaza. Det är också en motgång för alla transnationella nätverk som i vår globaliserade tid trott att nationalstaternas makt var på tillbakagång och att spelreglerna i internationella relationer i grunden förändrats.

Jag kan förstå kvartettens omsorg om de aktivister som deltar i Ship to Gaza. Jag kan förstå kvartettens strävan efter stabilitet i en situation då blockaden genom händelseutvecklingen i Egypten lättats och där vi nu går in i en känslig politisk process där palestinierna förväntas utropa en självständig stat. Men jag kan inte förstå - och än mindre acceptera - kvartettens undfallenhet mot den israeliska högerregeringens arrogans och folkrättsstridiga blockad av Gaza.

Carl Bildt har - vad jag har uppfattat - hittills varit helt tyst i frågan. Jag har heller inte hört några uttalanden från Urban Ahlin. Stöder Sverige genom kvartetten den grekiska regeringens beslut att hålla kvar de internationella fartyg som var på väg att avsegla mot Gaza? Tystnaden måste brytas - nu.

P.S. Genom Röda Berget får jag veta att Peter Hultqvist - socialdemokratisk talesperson i försvarsfrågor - just ställt en fråga till Carl Bildt om Sveriges syn på det grekiska beslutet. Mycket bra!