Visst är Almedalen värt att värna

Så var Almedalsveckan 2013 igång. Arrangemanget fortsätter att slå nya rekord. Årets upplaga erbjuder närmare 2 300 arrangemang under åtta dagar. Den uppåtgående trenden lär med säkerhet fortsätta åtminstone också över valåret 2014.

Almedalsveckan är internationellt unik. Samtliga partiledare och alla relevanta intresseorganisationer, politiska organisationer och medier finns på plats. Jag har inte hört talas om något motsvarande evenemang någon annanstans i världen.

Många retar sig på Almedalsveckan och uppfattar den som en firmafest för en självutnämnd och självbekräftande elit, bestående av politiker, journalister, lobbyister, PR-konsulter och diverse hangarounds. Doften av rosévin påstås ligga tung över Visby dessa dagar.

Visst finns det inslag av firmafest, eller kanske snarare skolresa, över Almedalsveckan, särskilt i försnacket. Men utanpåverket får inte dölja alla de seriösa seminarier och politiska debatter som utgör Almedalsveckans grundbult.

Jag har varit i Almedalen de senaste sju åren och tycker inte att alkoholkonsumtionen är värre där än någon annanstans. Det finns också tecken på att utvecklingen går åt rätt håll. Så har till exempel Svenskt Näringsliv i år beslutat att alla deras arrangemang och mingel i år kommer att vara helt alkoholfria. Ett beslut som inger respekt, tycker jag.

En mer seriös kritik formulerade min vän och kollega Bo Rothstein i Expressen för några dagar. Rothstein menade att de seminarier han haft möjlighet att bevista i Almedalen (sommaren 2012) kännetecknades av expertrapporter av dålig kvalitet och vars innehåll inte utsatts för någon kritisk granskning. Dessa expertrapporter var framtagna av någon intresseorganisation som till seminariet i stort sett bjudit in "en jasägarkör som sjunger budskapets lov" vilket gav rapporten en "falsk aura av saklighet".

Det är sant att sådana seminarier förekommer och det i alltför stor utsträckning. Men enligt mina erfarenheter präglar de inte Almedalsveckan som helhet. I stället tycker jag att Almedalsveckan sätter fokus på politiken, på de värdeskillnader och de ideologiska olikheter som finns i debatten kring den auktoritativa värdefördelningen i samhället. Almedalsveckan bidrar till att synliggöra politiskt relevanta skiljelinjer, inte till att dölja dem.

Bara det att Sveriges Television åtta kvällar i rad direktsänder partiledarnas anföranden i oavkortat skick sätter politiken i fokus. Dessa anföranden står förstås inte oemotsagda, utan analyseras av experter, kommenteras av politiska motståndare och debatteras i sociala medier. En gemensam offentlighet, om man så vill, åtminstone för de politiskt intresserade medborgarna.

Tona gärna ner skolresesyndromet och gör fler arrangemang alkoholfria. Höj kvaliteten på de expertrapporter som presenteras, eller åtminstone på de seminarier där de debatteras. Men värna det fokus på politiken som Almedalsveckan trots allt innebär. Värna det offentliga samtalet och höjningen av den politiska pulsen.

Landets lärosäten är också flitiga medverkande i Almedalen. För egen del avslutar jag här med att puffa för Statsvetenskapliga förbundets tre arrangemang under den så kallade Statsvetardagen fredagen den 5 juli i Almedalen. Här möts statsvetare, politiker och journalister för att debattera relevanta problemställningar.

Valfrihetsterror eller medborgarmakt? Om marknader och kundval i välfärdspolitiken

Svenska partier: Lika som bär?

Valet 2014: Öppet läge. Är alla rökta? (Sänds i Sveriges Television med början kl 15.00)

Tungt slut på veckan för den borgerliga Alliansregeringen

Nej det blev inget bra slut på veckan för den borgerliga Alliansregeringen.

1.) Konsumentverket publicerade en rapport som visade att svenska folket blivit signifikant mer negativt inställt till apoteken och dess service efter privatiseringen. Vad var det vi sa, är vi några som tänker...

2.) Svenskt Näringsliv föreslog en sänkning av studiebidragen till dem som läser humaniora eller konst, så att studenterna ska inse att de valt en utbildning som kanske inte leder till jobb. Förslaget avfärdades från vänster till höger och hela Sverige skrattade. Eller grät. Svenskt Näringslivs varumärke tog skada. Svenskt Näringsliv sitter visserligen inte i regeringen. Men regnar det på prästen, så stänker det som bekant på klockaren.

3.) En hemlig PM från socialdepartementet visade att regeringens officiella linje, att den nya, hårdare sjukförsäkringsreglerna fått "oväntade konsekvenser” som ingen kunnat förutse inte stämmer. De negativa konsekvenserna var väl kända, men regeringen valde att ändå driva igenom lagen. Göteborgs-Postens avslöjande innebar ytterligare ammunition till oppositionen i en fråga där regeringen redan var skadeskjuten.

4.) Regeringen fick utstå ytterligare ett nederlag när den extrainkallade riksdagen - med en rösts övervikt - beslöt enligt de rödgrönas förslag att förändra reglerna för sjukskrivna. Bara det faktum att riksdagen behövde extrainkallas under sommaruppehållet - vilket i modern tid bara inträffat en gång tidigare - var en smälek för regeringen. Nederlaget i omröstningen gjorde förstås inte saken bättre.

Så det är en i högsta grad tilltufsad Allians som nu reser till Almedalen och därefter blickar framåt mot en i högsta grad osäker politisk höst. De rödgröna har tagit ledningen i opinionsmätningarna och Fredriks Reinfeldts regeringsduglighet ifrågasätts i takt med nederlagen i riksdagen.

*

I Almedalen kommande vecka deltar jag bl a i Ohlininstitutets seminarium Vem vinner valet 2014? Om jag var tvungen att gissa eller slå vad i dag råder det ingen tvekan om i vilken riktning mitt tips skulle gå. Men tre år är en oändlighet i sammanhanget och mycket kan hända. Svensk politik tycks gå in i en period där konfliktlinjerna skärps. Jag välkomnar en sådan skärpning, eftersom konflikter är politikens livsnerv och synliggör de olika politiska alternativen inför väljarkåren.

Reinfeldts rekordsiffror och oppositionens fruktansvärda frånvaro

Fredrik Reinfeldt och Moderaterna äger just nu den politiska agendan i Sverige. Socialdemokraternas ledarskap har fullt upp med att hantera partiets krisarbete och med att lägga grunden för en nystart i samband med partiets extrakongress i slutet av mars.

Moderaternas dominans och avsaknad av en fungerande politisk opposition tar sig uttryck i exceptionellt höga förtroendesiffror för Fredrik Reinfeldt. När hela 72 procent av svenska folket i en Sifo-undersökning säger sig hysa stort förtroende för Fredrik Reinfeldt börjar vi närma oss Nordkoreanska nivåer. Jag kommenterar Fredrik Reinfeldts rekordsiffror i bl a alltid eminenta Brunchrapporten samt i Aftonbladet.

Socialdemokraterna står nu inför vad som sannolikt är ett formativt moment. Ledarskapsfrågan är oklar, samtidigt som delar av partiet pulserar av intern framtidsdebatt. I det senaste numret av SSU:s idétidskrift Tvärdrag myllrar det t ex av entusiastiska och kreativa inlägg om orsakerna till Socialdemokraternas kris och hur den framtida politiken bör utformas. På Marika Lindgren Åsbrinks blogg Storstad och på Lena Sommestads egen blogg diskuteras politik i kommentatorsfälten på ett oerhört frimodigt och framåtblickande sätt. I januari genomför partiets kriskommission öppna, ambitiösa seminarier vid två tillfällen. Arbetarrörelsens forskarnätverk genomförde nyligen en konferens om Socialdemokraterna och samhällsutvecklingen som utan större marknadsföringsinsatser snabbt samlade 300 personer till en fullsatt Andrakammarsal i riksdagshuset.

Så visst finns det idé- och debattmässiga förutsättningar för att verkligen genomföra den förnyelse av politik och organisation som är nödvändig för att partiet inte skall framstå som en pittoresk relik från 1900-talets industrisamhälle. Men kommer partiet att klara av att suga upp och aggregera alla goda tankar som tänks till en mer genomgripande samhällsanalys, vilken i sin tur måste ta kropp i en konkret politik för 2000-talets kunskaps- eller informationssamhälle?

Jag hoppas det, men är inte alls säker. Det kan mycket väl bli så att extrakongressen i mars väljer ett tryggt kompromissalternativ till partiledare, som t ex Sven-Erik Österberg. Ett sådant val skulle sannolikt stoppa Socialdemokraternas fria fall ner mot 25-procentsgränsen, men också riskera att skapa ett falskt lugn om att krisen är över och att något genomgripande förnyelsearbete egentligen inte behövs.

Ett annat ororsmoment är förstås den bunkerkultur som fortfarande omgärdar delar av den socialdemokratiska rörelsen. Samarbetet mellan Svenskt Näringsliv och konsultföretaget Prime användes av enskilda socialdemokrater till att på ett otillbörligt sätt försöka påverka den eftervalsdebatten och diskussion om socialdemokratins framtida politik. Det behövs mer av öppenhet och transparans i partiet - frågan är bara om partiorganisationen är redo för en sådan förändring. Jag hoppas få möjlighet att återkomma till Primeskandalen inom en nära framtid.