Inför Almedalsveckan, supervalåret 2014

Almedalsveckan supervalåret 2014 närmar sig med stormsteg. Jag har - inte utan ansträngning - ägnat delar av dagen åt att bekantgöra mig med programmets över 3 300 arrangemang. Bredden är fascinerande, allt från Thomas Piketty kring temat Wealth concentration and the future of capitalism till Normkritisk barnfilmsvisning - queera barnpärlor. (Ja, jag tänkte försöka titta in på båda.)

Almedalen är en fantastisk tilldragelse, det finns ingen motsvarighet någonstans i hela världen. Kanske är det vår öppenhet och vår jämlikhet som möjliggör ett sådant arrangemang, där så många människor deltar i politiska seminarier och kommer framträdande politiker så nära.

Jag delar inte alls den kritik som då och då framförs mot Almedalen, att verksamheten skulle vara ytlig och att rosédimmor och alkoholförtäring skulle göra veckan till en enda lång firmafest för en politisk-kulturell elit. Min erfarenhet är i stället att de allra flesta seminarier präglas av seriositet och engagemang. När det gäller alkoholen är nivån sådan att en normal sommarkväll i centrala Göteborg närmast får Almedalen att framstå som en kurort. Programmet är också så tajt att de flesta väljer att gå och lägga sig tidigt. Visst finns undantag, men så är det alltid när tiotusentals personer träffas på ett begränsat utrymme.

Min genomläsning av programmet gav bilden att miljö- och energifrågor, skolan och PISA-utvärderingarna, kamp mot rasism och främlingsfientlighet samt opinionsläget inför valet var frekventa teman. Däremot var det oväntat få arrangemang kring feminism och jämställdhet. Det tycks som att de politiska partierna och andra samhällsaktörer inte hunnit reagera på de feministiska vindar som under senvåren förändrade det politiska landskapet inför valet i höst.

Som vanligt arrangerar Statsvetenskapliga Förbundet på fredagen den så kallade Statsvetardagen. I år genomförs fyra intressanta seminarier: Spelar samhällsvetenskapen någon roll?, Vägen till toppen? Ledarrekrytering och karriärism i partier, European Leadership in Transition and Crisis samt När statsvetarna ställer frågorna - fem nya teorier om väljarna. Ett stort antal forskare, politiker, journalister och diplomater medverkar. Hjärtligt välkomna om ni är på plats!

Jag puffar också gärna för Socialdemokrater för Tro och Solidaritets seminarium Sanktioner, bosättningar, blockader - hur kan Sverige bidra till fred mellan Israel och Palestina? där jag medverkar tillsammans med Annelie Enochson, Erik Lysén och Peter Weiderud. Hjärtligt välkomna dit också!

I HBTQ-Festivalens skugga: Vem äger rätten till din könsbestämning?

I dag invigs HBTQ-Festivalen i Göteborg. Förra året skrev jag om hur de s k Regnbågsrabulisterna och Queerkommunisterna utmanade feelgood-känslan inom HBT-rörelsen genom att utpeka regnbågsliberalismen som en del av etablissemanget och av maktordningen: Om vi låter världens hungriga svälta medan vi firar ännu en glad regnbågsköpfest, eller låter oss sponsras av vaktbolag samtidigt som gränserna till den rika världen stängs allt mer, blir det tydligt vems sida vi står på. Alla som röstar på alliansen är straighta. Och: Vägra kallas HBT!

I år uppmärksammar jag Kathy Witterick och David Stocker, föräldrar till Storm som är fem månader gammal. När Storm föddes sände Kathy Witterick och David Stocker ett mejl till sina vänner och släktingar: Vi har bestämt oss för att just nu inte berätta vilket kön Storm har. Inte ens Storms mor- och farföräldrar känner till könet. I en artikel i Expressen (ännu ej på nätet) framgår att föräldrarnas tystnad kan tolkas som en stilla protest mot könsfixeringen i dagens samhälle: När barnet kom var den första frågan, till och med från den som älskar en mest och känner en väl, "Är det en flicka eller en pojke?".

Föräldrarnas tystnad har väckt stor uppståndelse, inte bara i Toronto där de bor utan genom en artikel i Toronto Star i hela världen. Händelsen är förstås en del av den debatt som just nu pågår om det tredje könet - "hen" - och om människors rätt att själv få välja sin könsidentitet. Debatten om rätten till sitt kön väcker väldigt starka känslor och provocerar många. Jag förstår intuitivt varför det blir så, men har svårare att begreppsligt reda ut sammanhanget. Själv frågar jag också spontant efter könet när en vän har fått barn. De första gångerna jag vistades i queer-sammanhang hade jag också svårt att förhålla mig till att jag inte kunde könsbestämma de människor som fanns runt omkring mig.

Frågan om rätten till sitt kön är inte enkel, och debatten är bara i sin linda. Skiljelinjerna lär klarna efterhand. I vår hyperindividualiserade tid är varje icke självvald grupptillhörighet ett legitimt mål för attack - så även gruppen män och gruppen kvinnor.

Storm har två syskon, Jazz och Kino. Undrar ni över könet? Båda är pojkar.

Queer-kommunister mot HBT-liberaler?

Den 12-16 maj pågår HBT-festivalen i Göteborg. HBT-Festivalen grundades 2007 av Göteborgs Stadsteater, Kulturhuset Blå Stället, Röhsska museet, Pustervik, och Världskulturmuseet. HBT står för - vilket ju nästa alla känner till i dag - homosexuella, bisexuella och transpersoner.

HBT-rörelsen är inte och har aldrig varit någon homogen rörelse. Inför årets HBT-festival känns det som att skiljelinjerna börjar utkristallera sig ännu lite tydligare. En av skiljelinjerna formuleras skarpt av de s k Regnbågsrabulisterna, vilka i samband med Regnbågspromenaden mellan GöteorgsOperan och Götaplatsen på söndag tågar i en egen avdelning under svarta fanor.

Regnbågsrabulisterna vilar på stabil queer-grund och knyter samman sin kamp med en global befrielsekamp bortom sexuell läggning och könsidentiteter:

Vi förenas av att vi påtalar det som de vill avföra från dagordningen; att heterosexismen är förenad med rasism, sexism och kapitalism; att kampen mot nationalstat, köttindustri och löneslaveri är viktigare för våra queera liv, än ett sponsoravtal med något PR-hungrigt företag.

Den strategiska fienden i denna kamp blir den s k regnbågsliberalismen, vilken regnbågsrabulisterna menar blivit en del av etablissemanget och av maktordningen: Om vi låter världens hungriga svälta medan vi firar ännu en glad regnbågsköpfest, eller låter oss sponsras av vaktbolag samtidigt som gränserna till den rika världen stängs allt mer, blir det tydligt vems sida vi står på. Alla som röstar på alliansen är straighta. Och: Vägra kallas HBT!

HBT-rörelsen är och har varit en mycket framgångsrik frihetsrörelse. Men som de flesta andra frihetsrörelser riskerar den att låta sig pacificeras av sina framgångar. I den svarta medborgarrättsrörelsen i USA eller i befrielsekampen mot kolonialismen ser vi samma mönster. Ledarskapet kritiseras av grupperingar inom rörelsen som menar att ledarskapet gått för långt i sina kompromisser och säljer ut rörelsens ideal för att få vara nära - eller till och med en del av - makten.

HBT-rörelsen är inte och kan inte vara en homogen rörelse. Därför är det bra att skiljelinjerna synliggörs så att var en en kan förhålla sig till dem. Jag har svårt för det militanta språkbruket som Regnbågsrabulisterna använder sig av. Men jag uppskattar att de lyfter blicken bortom den egna kampfrågan. Deras perspektiv bidrar till att påminna om att olika sorters förtryck sällan kan analyseras separat och om att framgången alltid har ett pris.

Jag vill också passa på att puffa för filmen "Sedelärande instruktionsmusikal i revolutionärt uppförande" med underrubriken "Som ett homoerotiskt möte mellan Jane Fonda och Ulrike Meinhof" vars urpremiär jag idag såg på fina biografen Roy i Göteborg. En mycket begåvad film, av Lasse Långström och Leo Palmestål om queeriga kampstrategier i en heteronormativ värld. Jag fastnade särskilt för den s k Bengt Alsterlind-metoden mot dumma frågor. Blodigt värre, men inte på det sätt man kanske kunde tro.