Almedalsveckan supervalåret 2014 närmar sig med stormsteg. Jag har - inte utan ansträngning - ägnat delar av dagen åt att bekantgöra mig med programmets över 3 300 arrangemang. Bredden är fascinerande, allt från Thomas Piketty kring temat Wealth concentration and the future of capitalism till Normkritisk barnfilmsvisning - queera barnpärlor. (Ja, jag tänkte försöka titta in på båda.)
Almedalen är en fantastisk tilldragelse, det finns ingen motsvarighet någonstans i hela världen. Kanske är det vår öppenhet och vår jämlikhet som möjliggör ett sådant arrangemang, där så många människor deltar i politiska seminarier och kommer framträdande politiker så nära.
Jag delar inte alls den kritik som då och då framförs mot Almedalen, att verksamheten skulle vara ytlig och att rosédimmor och alkoholförtäring skulle göra veckan till en enda lång firmafest för en politisk-kulturell elit. Min erfarenhet är i stället att de allra flesta seminarier präglas av seriositet och engagemang. När det gäller alkoholen är nivån sådan att en normal sommarkväll i centrala Göteborg närmast får Almedalen att framstå som en kurort. Programmet är också så tajt att de flesta väljer att gå och lägga sig tidigt. Visst finns undantag, men så är det alltid när tiotusentals personer träffas på ett begränsat utrymme.
Min genomläsning av programmet gav bilden att miljö- och energifrågor, skolan och PISA-utvärderingarna, kamp mot rasism och främlingsfientlighet samt opinionsläget inför valet var frekventa teman. Däremot var det oväntat få arrangemang kring feminism och jämställdhet. Det tycks som att de politiska partierna och andra samhällsaktörer inte hunnit reagera på de feministiska vindar som under senvåren förändrade det politiska landskapet inför valet i höst.
Som vanligt arrangerar Statsvetenskapliga Förbundet på fredagen den så kallade Statsvetardagen. I år genomförs fyra intressanta seminarier: Spelar samhällsvetenskapen någon roll?, Vägen till toppen? Ledarrekrytering och karriärism i partier, European Leadership in Transition and Crisis samt När statsvetarna ställer frågorna - fem nya teorier om väljarna. Ett stort antal forskare, politiker, journalister och diplomater medverkar. Hjärtligt välkomna om ni är på plats!
Jag puffar också gärna för Socialdemokrater för Tro och Solidaritets seminarium Sanktioner, bosättningar, blockader - hur kan Sverige bidra till fred mellan Israel och Palestina? där jag medverkar tillsammans med Annelie Enochson, Erik Lysén och Peter Weiderud. Hjärtligt välkomna dit också!
Visar inlägg med etikett Peter Weiderud. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Peter Weiderud. Visa alla inlägg
2013-08-29
Vad skulle målet vara med en flygattack mot Syrien nu?
Efter den fruktansvärda gasattacken i Syrien för en vecka sedan diskuteras nu om USA och västvärlden skall svara med någon form av militär attack mot Assad-regimen. Åsikterna är många. Mycket talar för att Barack Obama genom sina tidigare uttalanden bundit sig så hårt vid masten att någon form av attack är oundviklig. Men det råder stor förvirring om vad som egentligen skulle vara målet med en militär attack.
Försvaga Assad-regimen? Visst skulle ett kraftfullt och samordnat flyganfall från USA och/eller Nato mot syriska flygfält och vapendepåer kunna förorsaka den syriska regimen allvarlig skada. Men inte tillräcklig skada för att på allvar påverka styrkeförhållandena mellan den syriska regimen och rebellstyrkorna. För en sådan maktförskjutning krävs åtminstone en varaktig flygförbudszon och kanske öven markstyrkor. Sådana insatser är USA och västvärlden inte villiga att sätta igång. I stället kan det bli så att ett flyganfall initierat av USA och västmakterna stärker Bashar al-Assad politiska ställning i Syrien. Han kan då med större legitimitet hävda att rebellstyrkorna och en fientlig omvärld går hand i hand.
Skydda Syriens civilbefolkning? Oavsett med vilken kirurgisk precision som ett flyganfall genomförs är sannolikheten stor att civila dödsoffer kommer att skördas. Internationella Röda korset varnar i dag för att en redan alarmerande situation i Syrien kommer att förvärras vid ett militärt ingripande, meddelar Ekot. Kanske skulle ett militärt anfall avskräcka den syriska regimen från att fortsättningsvis använda gas i krigföringen. Men vi vet ännu inte om den syriska regeringen verkligen låg bakom gasattacken. USA:s antydningar om att man har bevis för att så är fallet betyder ingenting. USA:s trovärdighet i den här typen av bevisföringar är dessvärre obefintlig, efter de tidigare - felaktiga - försäkringarna om att Irak hade massförstörelsevapen.
Värna normen om att kemiska vapen aldrig får användas? Det är möjligt att en militär attack mot Syrien skulle sända en internationell signal om att användning av kemiska vapen i krigföringen aldrig är legitimt. Men det är tveksamt om den normen verkligen stärks om Nato och västvärlden, utan förankring i gällande folkrätt, genomför straffbombningar på ett sätt som riskerar att leda till civila dödsoffer. Ur det perspektivet är det också viktigt att komma ihåg att USA och västvärlden inte ingrep när deras dåvarande gunstling, Saddam Hussein, använde gas i sin krigföring mot Iran.
Jag har således svårt att se vilka mål som skulle göra en flygattack mot Syrien rimlig.Min utgångspunkt är i stället att det inte finns någon militär lösning på det pågående inbördeskriget i Syrien. Om Assad-regimen hastigt faller samman är det dessutom fullt möjligt att de islamistiska, Al-Qaida-inspirerade styrkorna tar över kontrollen över stora delar av landet.
Det är positivt att utrikesminister Carl Bildt i ett högst läsvärt inlägg på sin blogg varnar för en attack, och argumenterar för varför de så ofta gjorda parallellerna med Natos bombningar i samband med krigen i Bosnien och Kosovo är felaktiga. Även Fredrik Reinfeldt har varit föredömligt tydlig i sin skepsis mot en militär attack i detta läge. Goda liberaler som Hans Blix har också varit entydigt negativ till ett anfall. Probleminsikten om att bomber inte är det bästa sättet att hindra övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter tycks vara betydligt starkare den här gången än vad den på sina håll var inför USA:s anfall mot Irak 2003.
Den fruktansvärda krisen i Syrien måste få en politisk lösning. Som jag tidigare skrivit har västmakterna utomordentligt små möjligheter att påverka Assad-regimen. Men väst nu har bättre förutsättningar att övertala Ryssland och Kina att enas kring en gemensam linje i FN:s säkerhetsråd och att de ryska vapenleveranserna till Syrien avbryts. Även Ryssland och Kina ser med oro på Assads politik.
För att kunna påverka Assad på allvar krävs också att Iran ges en roll i den diplomatiska processen. Relationerna med Iran är viktiga för Assad. Men hittills har västmakternas beröringsskräck med Iran förhindrat alla sådana försök.
Här kan nu finnas ett momentum i relationerna mellan västmakterna och Iran. Den nyvalde iranske presidenten Hassan Rouhani har ännu inte hunnit gräva ner sig i positioner som förminskar hans handlingsutrymme. Det finns också vissa små försiktiga tecken på att Iran kan vara villigt att mjuka upp sin position i fråga om det kontroversiella kärnenergiprogrammet. I denna process finns utrymme att övertala Hassan Rouhani att ett oförändrat starkt stöd till Assad-regimen i Syrien inte ligger i Irans eget intresse.
Ett ensidigt anfall från USA och västmakterna utan förankring i FN:s säkerhetsråd skulle avsevärt försvåra öppnandet av en sådan politisk-diplomatisk process. Jag hoppas därför att flyganfallet inte blir verklighet.
Jag rekommenderar också ordföranden för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet Peter Weideruds artikel i ämnet i Expressen i dag.
Försvaga Assad-regimen? Visst skulle ett kraftfullt och samordnat flyganfall från USA och/eller Nato mot syriska flygfält och vapendepåer kunna förorsaka den syriska regimen allvarlig skada. Men inte tillräcklig skada för att på allvar påverka styrkeförhållandena mellan den syriska regimen och rebellstyrkorna. För en sådan maktförskjutning krävs åtminstone en varaktig flygförbudszon och kanske öven markstyrkor. Sådana insatser är USA och västvärlden inte villiga att sätta igång. I stället kan det bli så att ett flyganfall initierat av USA och västmakterna stärker Bashar al-Assad politiska ställning i Syrien. Han kan då med större legitimitet hävda att rebellstyrkorna och en fientlig omvärld går hand i hand.
Skydda Syriens civilbefolkning? Oavsett med vilken kirurgisk precision som ett flyganfall genomförs är sannolikheten stor att civila dödsoffer kommer att skördas. Internationella Röda korset varnar i dag för att en redan alarmerande situation i Syrien kommer att förvärras vid ett militärt ingripande, meddelar Ekot. Kanske skulle ett militärt anfall avskräcka den syriska regimen från att fortsättningsvis använda gas i krigföringen. Men vi vet ännu inte om den syriska regeringen verkligen låg bakom gasattacken. USA:s antydningar om att man har bevis för att så är fallet betyder ingenting. USA:s trovärdighet i den här typen av bevisföringar är dessvärre obefintlig, efter de tidigare - felaktiga - försäkringarna om att Irak hade massförstörelsevapen.
Värna normen om att kemiska vapen aldrig får användas? Det är möjligt att en militär attack mot Syrien skulle sända en internationell signal om att användning av kemiska vapen i krigföringen aldrig är legitimt. Men det är tveksamt om den normen verkligen stärks om Nato och västvärlden, utan förankring i gällande folkrätt, genomför straffbombningar på ett sätt som riskerar att leda till civila dödsoffer. Ur det perspektivet är det också viktigt att komma ihåg att USA och västvärlden inte ingrep när deras dåvarande gunstling, Saddam Hussein, använde gas i sin krigföring mot Iran.
Jag har således svårt att se vilka mål som skulle göra en flygattack mot Syrien rimlig.Min utgångspunkt är i stället att det inte finns någon militär lösning på det pågående inbördeskriget i Syrien. Om Assad-regimen hastigt faller samman är det dessutom fullt möjligt att de islamistiska, Al-Qaida-inspirerade styrkorna tar över kontrollen över stora delar av landet.
Det är positivt att utrikesminister Carl Bildt i ett högst läsvärt inlägg på sin blogg varnar för en attack, och argumenterar för varför de så ofta gjorda parallellerna med Natos bombningar i samband med krigen i Bosnien och Kosovo är felaktiga. Även Fredrik Reinfeldt har varit föredömligt tydlig i sin skepsis mot en militär attack i detta läge. Goda liberaler som Hans Blix har också varit entydigt negativ till ett anfall. Probleminsikten om att bomber inte är det bästa sättet att hindra övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter tycks vara betydligt starkare den här gången än vad den på sina håll var inför USA:s anfall mot Irak 2003.
Den fruktansvärda krisen i Syrien måste få en politisk lösning. Som jag tidigare skrivit har västmakterna utomordentligt små möjligheter att påverka Assad-regimen. Men väst nu har bättre förutsättningar att övertala Ryssland och Kina att enas kring en gemensam linje i FN:s säkerhetsråd och att de ryska vapenleveranserna till Syrien avbryts. Även Ryssland och Kina ser med oro på Assads politik.
För att kunna påverka Assad på allvar krävs också att Iran ges en roll i den diplomatiska processen. Relationerna med Iran är viktiga för Assad. Men hittills har västmakternas beröringsskräck med Iran förhindrat alla sådana försök.
Här kan nu finnas ett momentum i relationerna mellan västmakterna och Iran. Den nyvalde iranske presidenten Hassan Rouhani har ännu inte hunnit gräva ner sig i positioner som förminskar hans handlingsutrymme. Det finns också vissa små försiktiga tecken på att Iran kan vara villigt att mjuka upp sin position i fråga om det kontroversiella kärnenergiprogrammet. I denna process finns utrymme att övertala Hassan Rouhani att ett oförändrat starkt stöd till Assad-regimen i Syrien inte ligger i Irans eget intresse.
Ett ensidigt anfall från USA och västmakterna utan förankring i FN:s säkerhetsråd skulle avsevärt försvåra öppnandet av en sådan politisk-diplomatisk process. Jag hoppas därför att flyganfallet inte blir verklighet.
Jag rekommenderar också ordföranden för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet Peter Weideruds artikel i ämnet i Expressen i dag.
2011-03-22
Märklig debatt om Sveriges medverkan i upprättandet av en flygförbudszon i Libyen
I debatten om FN:s beslutade flygförbudszon i Libyen framförs ofta ståndpunkten att Sverige självklart skall delta, bara vi "får frågan". Men det är en lättsinnig ståndpunkt i förhållande till de diplomatiska och politiska svårigheter som kringgärdar insatsen.
Folkrättsligt vilar flygförbudszonen genom FN-beslutet på solid grund och beslutet att upprätta zonen var i högsta grad välkommet. Men valet att delta i den militära insatsen är frivilligt och bör föregås av en noggrann analys av målet med zonen och på vilket sätt Sverige bäst kan bidra till att uppfylla detta mål. Är målet "endast" att skydda den libyska civilbefolkningen från ytterligare övergrepp från Khadaffis styrkor? Eller är målet att stödja den libyska demokratirevolten och aktivt bidra till att Khadaffi tvingas avgå? Vilka kriterier skall vara uppfyllda för att målet skall anses vara uppnått och vilka tidsramar arbetar insatsen utifrån? Vem skall utöva det politiska och militära ledarskapet för aktionen?
Dessa frågor är inte enkla att besvara. Men man bör åtminstone ha gjort ett försök innan man reflexmässigt hävdar att det är "självklart" att just svenska flyginsatser är det bästa sättet att bidra till att uppnå målen med flygförbudszonen.
Dessutom råder det internationell oenighet om svaren på de frågor jag formulerade ovan. Är det USA eller EU eller Nato som skall utöva ledarskap över insatsen? Hur kommer Arabförbundet in i bilden? Skall Sverige tacka ja till att sända flygplan oavsett om det är USA, EU, Frankrike eller Saudiarabien som "ställer frågan"? Räcker det med att Frankrike "ställer frågan", även om USA och Storbritannien tycker att Sverige kan göra bättre nytta på annat sätt? Den yrvakna svenska debatten påminner mest en tävling om att vara bäst i klassen, där deltagarna försöker överrösta varandra om att vara mest för att sända svenska flygplan till stridigheterna.
FN-beslutet om en flygförbudszon var mycket bra och Sverige bör efter bästa förmåga medverka till att zonen upprättas och efterlevs. Men det sätt på vilket Sverige kan göra bäst nytta är inte självklart. Reflexmässiga rop på att skicka svenska stridsflygplan lägger hinder i vägen för en klok och saklig debatt.
Läs gärna Vänstra strandens problematisering av frågan om våldsmonopol i dagens globaliserade värld, Douglas Brommesson och Henrik Friberg-Fernros på SVD Brännpunkt om FN-beslutets principiella betydelse samt Peter Weiderud på SVT Debatt om de politiska och diplomatiska utmaningarna i samband med upprättandet av en flygförbudszon i Libyen.
Folkrättsligt vilar flygförbudszonen genom FN-beslutet på solid grund och beslutet att upprätta zonen var i högsta grad välkommet. Men valet att delta i den militära insatsen är frivilligt och bör föregås av en noggrann analys av målet med zonen och på vilket sätt Sverige bäst kan bidra till att uppfylla detta mål. Är målet "endast" att skydda den libyska civilbefolkningen från ytterligare övergrepp från Khadaffis styrkor? Eller är målet att stödja den libyska demokratirevolten och aktivt bidra till att Khadaffi tvingas avgå? Vilka kriterier skall vara uppfyllda för att målet skall anses vara uppnått och vilka tidsramar arbetar insatsen utifrån? Vem skall utöva det politiska och militära ledarskapet för aktionen?
Dessa frågor är inte enkla att besvara. Men man bör åtminstone ha gjort ett försök innan man reflexmässigt hävdar att det är "självklart" att just svenska flyginsatser är det bästa sättet att bidra till att uppnå målen med flygförbudszonen.
Dessutom råder det internationell oenighet om svaren på de frågor jag formulerade ovan. Är det USA eller EU eller Nato som skall utöva ledarskap över insatsen? Hur kommer Arabförbundet in i bilden? Skall Sverige tacka ja till att sända flygplan oavsett om det är USA, EU, Frankrike eller Saudiarabien som "ställer frågan"? Räcker det med att Frankrike "ställer frågan", även om USA och Storbritannien tycker att Sverige kan göra bättre nytta på annat sätt? Den yrvakna svenska debatten påminner mest en tävling om att vara bäst i klassen, där deltagarna försöker överrösta varandra om att vara mest för att sända svenska flygplan till stridigheterna.
FN-beslutet om en flygförbudszon var mycket bra och Sverige bör efter bästa förmåga medverka till att zonen upprättas och efterlevs. Men det sätt på vilket Sverige kan göra bäst nytta är inte självklart. Reflexmässiga rop på att skicka svenska stridsflygplan lägger hinder i vägen för en klok och saklig debatt.
Läs gärna Vänstra strandens problematisering av frågan om våldsmonopol i dagens globaliserade värld, Douglas Brommesson och Henrik Friberg-Fernros på SVD Brännpunkt om FN-beslutets principiella betydelse samt Peter Weiderud på SVT Debatt om de politiska och diplomatiska utmaningarna i samband med upprättandet av en flygförbudszon i Libyen.
2010-11-25
Sveriges Kristna Socialdemokrater byter namn?
Sveriges Kristna Socialdemokrater - Broderskapsrörelsen funderar på att byta namn. Förbundet har sitt ursprung i det sena 1920-talet, då kristna socialister bemöttes med skepsis såväl i kyrkan som i arbetarrörelsen. För radikala för kyrkan, för religiösa för partiet.
I dag har samhället förändrats. Kristna socialister välkomnas på ett självklart sätt såväl i kyrkan som i arbetarrörelsen. Kristendomen är inte heller alls på samma sätt den totalt dominerande religionen i Sverige. Broderskapsrörelsen är ingen kyrka, utan en politisk rörelse. Det blir på sikt orimligt att utestänga muslimer, judar och människor från andra religioner med socialdemokratiska värderingar från vår politiska rörelse. Det vore fel både mot dem och mot rörelsen.
Därför är det en klok inställning att öppna förbundet för människor med annan tro än kristen. På samma gång blir det en möjlighet att släppa ordet "Broderskap" som en del av förbundets namn. Broderskap är ursprungligen en term som inte handlar om maskulin gemenskap utan om mänsklig gemenskap. Ordet "Broderskap" har därför också under många år utgjort ett starkt varumärke för den kristna vänstern. Men tiderna förändras, och i dag associeras ordet "Broderskap" alltför ofta med patriarkala maktstrukturer eller med organiserad brottslighet. Som en modern rörelse kan vi inte göra annat än att inse fakta och därför släppa den delen av vårt namn. Tidningen Broderskap har redan gått före och bytt namn till Tro & Politik.
Som arbetsnamn diskuteras nu "Sveriges troende socialdemokraters förbund". Namnfrågan kommer att föreläggas förbundskongressen för beslut i juni 2011. Förslaget är inte fulländat. Ordet "troende" kan dels leda tankarna till en viss typ av religiositet, dels öppnar ordet för frågan om vad det är man tror på. Formuleringen blir för öppen, och namnet mister sin udd.
Kom gärna med förslag på nytt namn!
Namnbytet är också en signal till Socialdemokraterna om att det dags för en förändring.
Vi måste inse att vi inte längre kan möta framtiden med utgångspunkt i de historiska meriterna, säger förbundets ordförande Peter Weiderud till Svenska Dagbladet.
I dag har samhället förändrats. Kristna socialister välkomnas på ett självklart sätt såväl i kyrkan som i arbetarrörelsen. Kristendomen är inte heller alls på samma sätt den totalt dominerande religionen i Sverige. Broderskapsrörelsen är ingen kyrka, utan en politisk rörelse. Det blir på sikt orimligt att utestänga muslimer, judar och människor från andra religioner med socialdemokratiska värderingar från vår politiska rörelse. Det vore fel både mot dem och mot rörelsen.
Därför är det en klok inställning att öppna förbundet för människor med annan tro än kristen. På samma gång blir det en möjlighet att släppa ordet "Broderskap" som en del av förbundets namn. Broderskap är ursprungligen en term som inte handlar om maskulin gemenskap utan om mänsklig gemenskap. Ordet "Broderskap" har därför också under många år utgjort ett starkt varumärke för den kristna vänstern. Men tiderna förändras, och i dag associeras ordet "Broderskap" alltför ofta med patriarkala maktstrukturer eller med organiserad brottslighet. Som en modern rörelse kan vi inte göra annat än att inse fakta och därför släppa den delen av vårt namn. Tidningen Broderskap har redan gått före och bytt namn till Tro & Politik.
Som arbetsnamn diskuteras nu "Sveriges troende socialdemokraters förbund". Namnfrågan kommer att föreläggas förbundskongressen för beslut i juni 2011. Förslaget är inte fulländat. Ordet "troende" kan dels leda tankarna till en viss typ av religiositet, dels öppnar ordet för frågan om vad det är man tror på. Formuleringen blir för öppen, och namnet mister sin udd.
Kom gärna med förslag på nytt namn!
Namnbytet är också en signal till Socialdemokraterna om att det dags för en förändring.
Vi måste inse att vi inte längre kan möta framtiden med utgångspunkt i de historiska meriterna, säger förbundets ordförande Peter Weiderud till Svenska Dagbladet.
2009-06-27
Almedalen - politikens firmafest eller demokratins torg?
I morgon söndag inleds årets Almedalsvecka i Visby. Det har nu gått 41 år sedan Olof Palme sommaren valåret 1968 äntrade ett lastbilsflak vid Kruttornet invid Almedalen för att hålla ett politiskt anförande. Föga anade åhörarna - ett par hundra gotlänningar - att de bevittnade startpunkten på en historisk tradition och ett fenomen som saknar motsvarighet någonstans i världen.
Under flera år var det bara Olof Palme av partiledarna som sommartalade i Almedalen. Lars Werner (Vpk) anslöt 1975 och året därpå hakade Per Ahlmark (Fp) och Gösta Bohman (M) på. (En förteckning över samtliga talare i Almedalen sedan 1968 finns här.) I dag har arrangemanget vuxit till en gigantisk manifestation av svenskt politiskt liv med 1 046 seminarier bevakade av omkring 400 journalister. Till valåret 2010 lär Almedalsveckan växa ytterligare. Alla hotell i Visby är under Almedalsveckan sedan länge fullbokade fram till 2011.
Är då Almedalsveckan att betrakta som en politikens firmafest där alla minglar runt med alla, eller som ett demokratins torg där åsiktsutbyte, opinionsbildning och nätverksbygge står i fokus? Jag skulle vilja svara både ock, men faktiskt mest det senare. Visst minglas det en hel del, men min erfarenhet är ändå att det är samtalet och viljan att påverka och göra skillnad som dominerar. Den klentrogne uppmanas att bekantgöra sig med det rika seminarieprogrammet.
Jag kommenterar årets Almedalsvecka i Göteborgs-Posten i dag.
Själv medverkar jag i år i två seminarier. Tisdag den 30 juni diskuterar jag Israel & Palestina inför Sveriges ordförandeskap i EU tillsammans med Gustav Blix (riksdagsledamot för Moderaterna), Karin Roxman (tidigare svensk generalkonsul i Jerusalem) och Peter Weiderud (ordförande i Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund - Broderskapsrörelsen). Seminariet äger rum kl 16.00 - 18.00 i Metodistkyrkan, Adelsgatan 41.
Onsdagen den 1 juli diskuterar jag Religionsfriheten i världen - Varför tiger Sverige? Där presenterar Katherine Cash en rapport från Svenska Missionsrådet om Sveriges internationella agerande i frågor om religionsfrihet. Medverkar gör även Elisabeth Svantesson (riksdagsledamot för Moderaterna) samt Anders Mellbourn (chefredaktör för Sändaren). Seminariet äger rum kl 10.00 - 11.30 i Krukmakarens hus, Mellangatan 21.
Gud finns i Almedalen. I alla fall diskuteras religion och politik på många, många av Almedalsseminarierna. Broderskapsrörelsens seminarieprogram genomförs i Metodistkyrkan, Frälsningsarméns och tidningen Dagens program (G) som i Gud genomförs i Krukmakarens hus medan Svenska Kyrkan genomför sitt program på flera olika ställen i Visby. (Själv ser jag fram emot Nikodemussamtalet med Lars Ohly i Domkyrkan kl 22.00 på söndag.) Dessutom genomförs ett av de mest uppskattade minglen i Biskopsgården på tisdag kväll.
Följ gärna Almedalsveckan genom bloggen Kristen Vänster. Även i år medverkar jag på Almedalsbloggen (som nu genomförs i samarbete med Makthavare.se).
Hur går det då med bloggläsandet en sommarvecka när många journalister och opinionsbildare själva är i Almedalen och inte hinner läsa bloggar? Min vän och statsvetarkollega Henrik Oscarsson utmanar ödet genom att uppdatera sin blogg fyra gånger om dagen under hela Almedalsveckan. Titta gärna in på hans blogg och ta del av följande information som han lovar att fortlöpande lägga ut: Varje parti har en egen dag under Almedalsveckan. Med start på kvällen den 27 juni bombarderar jag bloggosfären med grundläggande information, kartor och diagram om respektive parti och deras väljare. Bombmattan består av följande:
partiets opinionsutveckling sedan valet 2006 (poll of polls)
partiets starka och svaga fästen (karta)
partiets starka och svaga politikområden (uppfattningar om bra-dålig politik)
analyser av sammansättningen av partiets väljare.
Själv återkommer jag förstås också med fortlöpande kommentarer från Almedalen. Dock inte fyra gånger om dagen.
Under flera år var det bara Olof Palme av partiledarna som sommartalade i Almedalen. Lars Werner (Vpk) anslöt 1975 och året därpå hakade Per Ahlmark (Fp) och Gösta Bohman (M) på. (En förteckning över samtliga talare i Almedalen sedan 1968 finns här.) I dag har arrangemanget vuxit till en gigantisk manifestation av svenskt politiskt liv med 1 046 seminarier bevakade av omkring 400 journalister. Till valåret 2010 lär Almedalsveckan växa ytterligare. Alla hotell i Visby är under Almedalsveckan sedan länge fullbokade fram till 2011.
Är då Almedalsveckan att betrakta som en politikens firmafest där alla minglar runt med alla, eller som ett demokratins torg där åsiktsutbyte, opinionsbildning och nätverksbygge står i fokus? Jag skulle vilja svara både ock, men faktiskt mest det senare. Visst minglas det en hel del, men min erfarenhet är ändå att det är samtalet och viljan att påverka och göra skillnad som dominerar. Den klentrogne uppmanas att bekantgöra sig med det rika seminarieprogrammet.
Jag kommenterar årets Almedalsvecka i Göteborgs-Posten i dag.
Själv medverkar jag i år i två seminarier. Tisdag den 30 juni diskuterar jag Israel & Palestina inför Sveriges ordförandeskap i EU tillsammans med Gustav Blix (riksdagsledamot för Moderaterna), Karin Roxman (tidigare svensk generalkonsul i Jerusalem) och Peter Weiderud (ordförande i Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund - Broderskapsrörelsen). Seminariet äger rum kl 16.00 - 18.00 i Metodistkyrkan, Adelsgatan 41.
Onsdagen den 1 juli diskuterar jag Religionsfriheten i världen - Varför tiger Sverige? Där presenterar Katherine Cash en rapport från Svenska Missionsrådet om Sveriges internationella agerande i frågor om religionsfrihet. Medverkar gör även Elisabeth Svantesson (riksdagsledamot för Moderaterna) samt Anders Mellbourn (chefredaktör för Sändaren). Seminariet äger rum kl 10.00 - 11.30 i Krukmakarens hus, Mellangatan 21.
Gud finns i Almedalen. I alla fall diskuteras religion och politik på många, många av Almedalsseminarierna. Broderskapsrörelsens seminarieprogram genomförs i Metodistkyrkan, Frälsningsarméns och tidningen Dagens program (G) som i Gud genomförs i Krukmakarens hus medan Svenska Kyrkan genomför sitt program på flera olika ställen i Visby. (Själv ser jag fram emot Nikodemussamtalet med Lars Ohly i Domkyrkan kl 22.00 på söndag.) Dessutom genomförs ett av de mest uppskattade minglen i Biskopsgården på tisdag kväll.
Följ gärna Almedalsveckan genom bloggen Kristen Vänster. Även i år medverkar jag på Almedalsbloggen (som nu genomförs i samarbete med Makthavare.se).
Hur går det då med bloggläsandet en sommarvecka när många journalister och opinionsbildare själva är i Almedalen och inte hinner läsa bloggar? Min vän och statsvetarkollega Henrik Oscarsson utmanar ödet genom att uppdatera sin blogg fyra gånger om dagen under hela Almedalsveckan. Titta gärna in på hans blogg och ta del av följande information som han lovar att fortlöpande lägga ut: Varje parti har en egen dag under Almedalsveckan. Med start på kvällen den 27 juni bombarderar jag bloggosfären med grundläggande information, kartor och diagram om respektive parti och deras väljare. Bombmattan består av följande:
partiets opinionsutveckling sedan valet 2006 (poll of polls)
partiets starka och svaga fästen (karta)
partiets starka och svaga politikområden (uppfattningar om bra-dålig politik)
analyser av sammansättningen av partiets väljare.
Själv återkommer jag förstås också med fortlöpande kommentarer från Almedalen. Dock inte fyra gånger om dagen.
2008-10-03
All kärlek är bra kärlek!
All kärlek är bra kärlek! Så skrev jag, Anna Ardin och Peter Weiderud i vår artikel om ett manifest för en kristen vänster på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i onsdags. Formuleringen har rivit upp starka känslor. Tuve Skånberg från den högerorienterade kristna tankesmedjan Claphaminstitutet tolkar den som ett stöd för månggifte och syskonäktenskap. På ledarplats i den likaså högerorienterade kristna nyhetstidningen Världen idag skriver Felicia Sværen: Självklart är inte all kärlek bra kärlek. Det finns många fall av psykopati, pedofili, eller andra osunda sammanhang där människor säger sig känna kärlek men där det bara är osunt eller byggt på lust eller begär.
Jag blir lite bekymrad när människor som öppet bekänner sin kristna tro så omedelbart associerar kärlek till månggifte, syskonäktenskap, psykopati, pedofili och "andra osunda sammanhang" (oklart vilka).
För mig är Gud kärlek. I Johannes första brev (1 Joh 4:16) sägs: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Kärlek kan aldrig vara fel - kärleken är en del av Gud. Det är omöjligt att tänka sig Gud utan kärlek och kärlek utan Gud. Därför är all kärlek bra kärlek.
En annan sak är hur vi som jordiska varelser väljer att reglera våra samlevnadsformer. Jag är trygg i min uppfattning att två vuxna människor som bekänner sin kärlek också skall få ingå äktenskap (eller giftermål, som sägs bli den term som den borgerliga alliansregeringen kompromissar som fram till). Till er som oroar er för att samkönade äktenskap också öppnar dörren för månggifte frågar jag: Om risken för månggifte inte hade funnits, hade ni då stött en lagstiftning om samkönade äktenskap? De allra flesta till vilka jag ställt frågan har svarat nej.
Den kristna högern har alltför länge fått styra bilden av kristna människors syn på moralfrågor. Vi i den kristna vänstern vill med vårt manifest visa på en radikalt annorlunda bild. Kom gärna med oss i arbetet med att skapa detta manifest och i vår övertygelse om att kamp för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet är det bästa sättet att omsätta kärleksbudet i praktisk handling.
Jag blir lite bekymrad när människor som öppet bekänner sin kristna tro så omedelbart associerar kärlek till månggifte, syskonäktenskap, psykopati, pedofili och "andra osunda sammanhang" (oklart vilka).
För mig är Gud kärlek. I Johannes första brev (1 Joh 4:16) sägs: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Kärlek kan aldrig vara fel - kärleken är en del av Gud. Det är omöjligt att tänka sig Gud utan kärlek och kärlek utan Gud. Därför är all kärlek bra kärlek.
En annan sak är hur vi som jordiska varelser väljer att reglera våra samlevnadsformer. Jag är trygg i min uppfattning att två vuxna människor som bekänner sin kärlek också skall få ingå äktenskap (eller giftermål, som sägs bli den term som den borgerliga alliansregeringen kompromissar som fram till). Till er som oroar er för att samkönade äktenskap också öppnar dörren för månggifte frågar jag: Om risken för månggifte inte hade funnits, hade ni då stött en lagstiftning om samkönade äktenskap? De allra flesta till vilka jag ställt frågan har svarat nej.
Den kristna högern har alltför länge fått styra bilden av kristna människors syn på moralfrågor. Vi i den kristna vänstern vill med vårt manifest visa på en radikalt annorlunda bild. Kom gärna med oss i arbetet med att skapa detta manifest och i vår övertygelse om att kamp för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet är det bästa sättet att omsätta kärleksbudet i praktisk handling.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)