Pride - Arena för politisk kamp eller manifestation för nationell samling?

Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund har tackat nej till att medverka i den partiledardebatt som anordnas i samband med Stockholm Pride om ett par veckor. Beslutet har mötts av starka negativa reaktioner från arrangörerna av Pride-festivalen och av Hägglunds kollegor inom den borgerliga alliansen.

Kristdemokraterna är - menar Expressens ledarredaktion - det riksdagsparti som konsekvent har motsatt sig varje förbättring av homosexuellas och transpersoners rättigheter. För Göran Hägglund och Kristdemokraterna blir medverkan i partiledardebatten under Pride-festivalen därför ett politiskt dilemma. Om Göran Hägglund väljer att inte medverka kommer hans frånvaro att synliggöras med en tom stol under debatten och han får löpa gatlopp som homofob i media och under festivalen. Om Göran Hägglund i stället väljer att medverka kommer han genom Kristdemokraternas inställning i HBT-frågor att mötas av burop och skepsis och han riskerar att bli debattens driftkucku. Damned if he does, damned if he doesn't.

Kontroversen kring Göran Hägglunds medverkan i partiledardebatten lyfter en större fråga - den om vad som egentligen är syftet med Pride-festivalen. Från att ursprungligen ha varit en del i en politisk kamp för att stärka HBT-personers rättigheter påminner festivalen i dag mera om en nationell samlingsmanifestation där alla samhällsaktörer -från de politiska partierna till uniformsyrken och hockeyspelare - förväntas uttrycka sitt reservationslösa stöd för HBT-rörelsen. De som inte vill delta stigmatiseras. Att vägra vara med är ett större normbrott än att vägra fira Midsommar.

Låt mig vara tydlig. HBT-rörelsen är och har varit en mycket framgångsrik frihetsrörelse. Sverige är i dag ett av de länder - kanske det främsta - där HBT-personers rättigheter är som allra starkast. Dessa framgångar är utomordentligt glädjande och ett uttryck för stöd åt mänskliga rättigheter överhuvudtaget. Men - vilket jag tidigare skrivit - som de flesta andra frihetsrörelser riskerar HBT-rörelsen att låta sig pacificeras av sina framgångar. HBT-rörelsen kan komma att uppfattas - eller rent av bli - en del av etablissemanget och av maktordningen. Eller som de s k regnbågsrabulisterna uttryckte det: Om vi låter världens hungriga svälta medan vi firar ännu en glad regnbågsköpfest, eller låter oss sponsras av vaktbolag samtidigt som gränserna till den rika världen stängs allt mer, blir det tydligt vems sida vi står på. Heterosexismen är förenad med rasism, sexism och kapitalism; kampen mot nationalstat, köttindustri och löneslaveri är viktigare för våra queera liv, än ett sponsoravtal med något PR-hungrigt företag.

Därför finns det nu en kluvenhet i Pride-festivalen som fenomen. Hur mycket skall Pride-festivalen fortfarande vara ett kraftfullt politiskt vapen mot etablissemang och heteronormativitet, där tyngdpunkten ligger på konflikt och på politisk kamp för att ytterligare stärka HBT-personers rättigheter? Och hur mycket skall Pride-festivalen vara en inkluderande manifestation över vunna framgångar och där hela samhället deltar i en ceremoni för att visa sin delaktighet i HBT-rörelsen? En sak är säker - festivalen kan på ett trovärdigt sätt inte vara både och.

Queer-kommunister mot HBT-liberaler?

Den 12-16 maj pågår HBT-festivalen i Göteborg. HBT-Festivalen grundades 2007 av Göteborgs Stadsteater, Kulturhuset Blå Stället, Röhsska museet, Pustervik, och Världskulturmuseet. HBT står för - vilket ju nästa alla känner till i dag - homosexuella, bisexuella och transpersoner.

HBT-rörelsen är inte och har aldrig varit någon homogen rörelse. Inför årets HBT-festival känns det som att skiljelinjerna börjar utkristallera sig ännu lite tydligare. En av skiljelinjerna formuleras skarpt av de s k Regnbågsrabulisterna, vilka i samband med Regnbågspromenaden mellan GöteorgsOperan och Götaplatsen på söndag tågar i en egen avdelning under svarta fanor.

Regnbågsrabulisterna vilar på stabil queer-grund och knyter samman sin kamp med en global befrielsekamp bortom sexuell läggning och könsidentiteter:

Vi förenas av att vi påtalar det som de vill avföra från dagordningen; att heterosexismen är förenad med rasism, sexism och kapitalism; att kampen mot nationalstat, köttindustri och löneslaveri är viktigare för våra queera liv, än ett sponsoravtal med något PR-hungrigt företag.

Den strategiska fienden i denna kamp blir den s k regnbågsliberalismen, vilken regnbågsrabulisterna menar blivit en del av etablissemanget och av maktordningen: Om vi låter världens hungriga svälta medan vi firar ännu en glad regnbågsköpfest, eller låter oss sponsras av vaktbolag samtidigt som gränserna till den rika världen stängs allt mer, blir det tydligt vems sida vi står på. Alla som röstar på alliansen är straighta. Och: Vägra kallas HBT!

HBT-rörelsen är och har varit en mycket framgångsrik frihetsrörelse. Men som de flesta andra frihetsrörelser riskerar den att låta sig pacificeras av sina framgångar. I den svarta medborgarrättsrörelsen i USA eller i befrielsekampen mot kolonialismen ser vi samma mönster. Ledarskapet kritiseras av grupperingar inom rörelsen som menar att ledarskapet gått för långt i sina kompromisser och säljer ut rörelsens ideal för att få vara nära - eller till och med en del av - makten.

HBT-rörelsen är inte och kan inte vara en homogen rörelse. Därför är det bra att skiljelinjerna synliggörs så att var en en kan förhålla sig till dem. Jag har svårt för det militanta språkbruket som Regnbågsrabulisterna använder sig av. Men jag uppskattar att de lyfter blicken bortom den egna kampfrågan. Deras perspektiv bidrar till att påminna om att olika sorters förtryck sällan kan analyseras separat och om att framgången alltid har ett pris.

Jag vill också passa på att puffa för filmen "Sedelärande instruktionsmusikal i revolutionärt uppförande" med underrubriken "Som ett homoerotiskt möte mellan Jane Fonda och Ulrike Meinhof" vars urpremiär jag idag såg på fina biografen Roy i Göteborg. En mycket begåvad film, av Lasse Långström och Leo Palmestål om queeriga kampstrategier i en heteronormativ värld. Jag fastnade särskilt för den s k Bengt Alsterlind-metoden mot dumma frågor. Blodigt värre, men inte på det sätt man kanske kunde tro.