Vart vill Anna Kinberg Batra föra Moderaterna?

I dag öppnas Moderaternas partistämma i Karlstad. Partiets hårt ansatta partiledare Anna Kinberg Batra fick på ett sätt en enklare uppgift, nu när Decemberöverenskommelsen är uppsagd och dess kritiker därmed fått sin vilja igenom. Men aptiten växer när man äter. Kritikerna nöjer sig nu inte med att Decemberöverenskommelsen är död, utan vill att Moderaterna och dess allianskamrater utnyttjar det nya läget till att fälla regeringens budget och det helst redan i höst.

Svensk borgerlighet är idag kluven i en mer högerorienterad, konservativ gruppering och en mer liberal, i vissa fall mittenorienterad gruppering. Vi såg dessa grupperingar ta form redan i somras på de borgerliga ledarsidorna i en hätsk debatt om flyktingpolitiken, där tidningar som Svenska Dagbladet, Dagens industri och Göteborgs-Posten utgjorde en högerpol medan tidningar som Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Upsala Nya Tidning utgjorde en slags socialliberal pol.

Konflikten kan kanske tydligare gestaltas i form av den frihetlig-auktoritära dimensionen, där de tre sistnämnda tidningarna ligger nära den frihetliga polen, medan de tre förstnämnda tidningarna ligger närmare den auktoritära polen.

I höst har konflikten överförts till de politiska partierna, där Folkpartiet och Centerpartiet i huvudsak rör sig kring den frihetliga polen, medan Kristdemokraterna tycks ha börjat röra sig mot den auktoritära polen (där naturligtvis Sverigedemokraterna redan finns). Problemet för Anna Kinberg Batra är att denna konflikt skär rakt igenom hennes eget parti. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti. Däri består också hennes utmaning.

I min text för ett par dagar sedan ställde jag frågan om Decemberöverenskommelsens upplösning också innebar början till Alliansens upplösning. Många alliansvänner rasade och hävdade med emfas att de var precis lika eniga som tidigare. Nu, efter ett par dagar, är frågan om Alliansens framtid på allas läppar.

Centerpartiet och Folkpartiet rasar mot Kristdemokraternas självsvåldiga agerande och mot Ebba Busch Thors uttalanden om att Alliansen borde lägga en gemensam budget redan hösten 2016 och därmed utlösa en ny regeringskris med ett extra val hotande i horisonten. Centerpartiets 2:e vice ordförande Fredrick Federley går så långt att han ifrågasätter huruvida Kristdemokraterna fortfarande är en del av Alliansen. Anna Kinberg Batra tvingas slå knut på sig själv för att å ena sida markera att regeringens budget kommer att gå igenom och å andra sidan markera att allt är möjligt att ändra och att hon inte vill föregripa riksdagsbehandlingen av budgeten.

När partistämman är genomlevd måste Anna Kinberg Batra sätta ned foten. Tänker hon försöka behålla Moderaternas position i mitten, i nära samverkan med Folkpartiet och Centerpartiet? I så fall får Kristdemokraterna själva välja om de vill vara med i mitten eller fjärma sig från Alliansen och röra sig högerut och mot en mer auktoritär ideologisk position. Eller tänker hon försöka föra Moderaterna mot höger, i en mer auktoritär riktning, i hopp om att det ändå skall vara möjligt att återförena Alliansen inför valet 2018? I Karlstad kan vi få en första föraning. Spännande dagar väntar.

Om regeringsfrågan. Inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda.

Uppdaterat 11 oktober kl 22.10. Här kommer några korta, direkta intryck efter kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. På ett sätt var det business as usual. Bortsett från de första 20 minuterna som behandlade livet efter Decemberöverenskommelsen var det en högst traditionell debatt. Tät intensitet, väldisciplinerade deltagare.

Jan Björklund utstrålade klar samarbetsvilja, och det är uppenbart att han tagit illa vid sig av Kristdemokraternas agerande angående Decemberöverenskommelsen. Hans illrosa slips var kvällens vinnare. Stefan Löfven var laid back och stabil. Ingen kriskänsla här inte. Annie Lööfs ersättare Anders W Jonsson var rekorderlig men lät väldigt arg hela tiden. Gustav Fridolin började bra, men tappade. Jonas Sjöstedt lyckades då och då slå sig in i centrum av debatten, men fick mestadels hålla sig på flanken. Anna Kinberg Batra var något bättre än hon brukar vara, särskilt när hon vågade släppa talepunkterna. Men hennes inledningsinlägg om regeringsfrågan följdes av en rad frågetecken på Twitter om vad det egentligen var hon sagt och vilken fråga hon svarade på. Ebba Busch Thor kom in bra i flera frågor, men jag är osäker på vilka avtryck hon satte. Jimmie Åkesson var ovanligt blek och gjorde en riktigt dålig debatt.

*

Kvällens partiledardebatt i SVT Agenda blir extra spännande. Jag känner inte till upplägget, men jag antar att regeringsfrågan och det politiska livet efter Decemberöverenskommelsens hädanfärd får en del utrymme.

Regeringsfrågan har övergått från att under valrörelsen 2014 ha varit en svag fråga för de rödgröna till att efter Decemberöverenskommelsens avslutande ha blivit en svag fråga för allianspartierna. Under valrörelsen 2014 fick Stefan Löfven gång på gång svara på frågan med vilka partier han avsåg att bilda regering. Löfvens svar var att han såg gärna en bred regering och att Miljöpartiet var en tänkbar samarbetspartner. Mer konkret än så blev han aldrig, och hans hållning uppfattades av en del som defensiv och vag.

I dag är det allianspartierna som har bekymmer med regeringsfrågan. Bollen ligger hos dem. Vad vill de? Kommer de att lägga något mer gemensamt budgetförslag under mandatperioden eller inte? Om de vinner valet 2018 och Sverigedemokraterna fortfarande har vågmästarställning, hur skall de då kunna styra landet när den Decemberöverenskommelse de själva önskade inte längre existerar?

Sannolikt kommer allianspartierna inte att ha några säkra svar på dessa frågor i kväll. Men frågorna kommer att återkomma, på samma sätt som de återkom till Stefan Löfven under valrörelsen 2014.

Det ligger i allianspartiernas intresse att hålla dörren för gemensamma budgetförslag öppen så länge som möjligt, för att skapa osäkerhet åt regeringen Löfven. Om opinionen vänder till Alliansens fördel kan de ha en mer offensiv linje, då de inte behöver frukta ett extra val. Omvänt, om opinionen är till de rödgrönas fördel så sänks tröskeln för Stefan Löfven att utlysa extra val.

Även om alliansledarna har pratat sig samman inför kvällens debatt kvarstår frågan om och i så fall hur de skall lyckas enas om en gemensam linje i regeringsfrågan enligt ovan. Till det kan läggas frågan om samverkan med Sverigedemokraterna, något som enskilda kristdemokrater och en hel del besvikna moderater inte skulle ha något emot.

Alliansens enhet är är för första gången på allvar utmanad. Kanske kan de gå samman med full kraft lagom till valet 2018 igen - kanske kan de det inte.

Livet efter DÖ. Regeringskris eller business as usual?

Kristdemokraternas beslut att säga upp Decemberöverenskommelsen är unikt. Jag kan inte erinra mig någon motsvarande partistämma eller partikongress där opinionen svängt så snabbt och att partiledningen därigenom körts över i en så avgörande fråga.

Vad händer nu, är det många som undrar. Bollen ligger hos allianspartierna. Om de står fast vid sina utfästelser om att inte lägga några fler gemensamma budgetförslag under mandatperioden så kan de rödgröna regera vidare som om ingenting hade hänt. Problemet är att Decemberöverenskommelsen band allianspartierna vid masten - de kunde inte frestas att ändra sig utan att att det innebar ett brott mot överenskommelsen. Utan överenskommelse kan allianspartierna hålla regeringen på halster och hålla frågan om gemensam budget öppen år för år.

Men svinhugg går igen. Om Alliansen skulle vinna valet 2018 och Sverigedemokraterna ha kvar sin vågmästarställning, så är det Alliansens tur att sova oroligt inför varje budgetprocess. Skall de skall lyckas få igenom sin budget utan att samarbeta med Sverigedemokratern eller blir det regeringskris?

Decemberöverenskommelsen kom till eftersom allianspartierna varken ville samarbeta över blockgränsen eller med Sverigedemokraterna. Nu finns inte Decemberöverenskommelsen mer och allianspartierna tvingas välja. Samverka med de rödgröna, samverka med Sverigedemokraterna eller låtsas som att det regnar och avstå från att lägga några fler gemensamma budgetförslag under mandatperioden. Läget är skakigt och extra val kan inte helt uteslutas.

I går skrev jag i Expressen om vad Kristdemokraternas agerande betyder för Alliansen. För första gången sedan sin tillkomst är Alliansen öppet oenig i en så avgörande fråga som på hur Sverige skall styras. Enigheten har alltid varit Alliansens främsta styrka. Den enigheten har skadats allvarligt, när Kristdemokraterna självsvåldigt valde att bryta det avtal som allianspartierna tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet tidigare varit överens om. Sprickorna blev genast synliga. Lotta Edholm från Folkpartiets partiledning skriver på Twitter att Ebba Busch Thor ”är landets svagaste partiledare. Blir svårt att ta henne på allvar i någon fråga”.


Inom Kristdemokraterna är turbulensen stor. Vid sitt första ordinarie riksting förlorar Ebba Busch Thor en så viktig fråga som regeringsfrågan och hur Sverige skall styras. Många Kristdemokrater är besvikna på hennes passiva och oengagerade sätt att ta debatten i frågan. Dessutom har Ebba Busch Thor i dagarna sparkat sin politiske kontrahent Jakob Forssmed från uppdraget att ersätta henne i riksdagens partiledardebatter. Stämningarna lär koka inom de delar av Kristdemokraterna som stod upp bakom Göran Hägglunds linje och som motsätter sig en högervridning av partiet. Göran Hägglund var dessutom en av arkitekterna bakom Decemberöverenskommelsen och har öppet kritiserat Kristdemokraternas beslut.

Det är också möjligt att vi kommer att minnas dessa dagar inte för att Decemberöverenskommelsen gick i graven, utan för att de blev början till Alliansens upplösning. Decemberöverenskommelsens kärnpunkt – att största blocket skall få regera – var ursprungligen Fredrik Reinfeldts förslag. Jag stödde då Reinfeldts förslag, medan Stefan Löfven inte ville stödja det.

Stefan Löfven ville i stället se en lösning med mer samverkan och fler blocköverskridande överenskommelser. Det är mycket möjligt att han nu får som han ville.

Låta #DÖ leva? Om KD:s riksting och Decemberöverenskommelsen

I dag öppnas Kristdemokraternas riksting i Västerås. Det är inte ett parti i medvind som möts. Senaste Sifo-mätningen ger Kristdemokraterna 3.7 procent av väljarstödet, det vill säga under fyraprocentsspärren till riksdagen. I Sifo:s nya förtroendemätning för partiledare hamnar Ebba Busch Thor näst sist, med bara Jimmie Åkesson bakom sig. Låt vara att Ebba Busch Thor är föräldraledig, och inte har haft så många möjligheter att sätta avtryck i opinionen ännu.

Två frågor på rikstinget lär få stor uppmärksamhet - svenskt Nato-medlemskap samt Decemberöverenskommelsen. Partistyrelsen förordar att Sveriges militära alliansfrihet skall upphöra och att Sverige i stället skall söka medlemskap i Nato. Men partistyrelsen är splittrad - förste vice ordförande Jakob Forssmed och andre vice ordförande Emma Henriksson uppges ha reserverat sig mot beslutet. Utgången är oviss, även om jag anar att Nato-anhängarna har ett visst försteg.

De ombud som vill avveckla Decemberöverenskommelsen har i praktiken inte så mycket att hoppas på. Av 26 distrikt vill 20 behålla Decemberöverenskommelsen, endast sex vill säga upp den. Ombuden är fria att rösta som de vill, oavsett vad deras distrikt anser. Men sannolikheten att rikstinget skulle säga nej till Decemberöverenskommelsen är utomordentligt liten.

Om Kristdemokraterna, mot all förmodan, ändå skulle lämna Decemberöverenskommelsen - vad händer då? Folkpartiledaren Jan Björklund tvekar inte, utan hävdar bestämt att det i så fall leder till nyval inom kort. Jan Björklunds uttalande kan bidra till att skrämma upp Decemberöverenskommelsemotståndarna inom Kristdemokraterna - partiet riskerar att trilla ur riksdagen om ett extra val verkligen skulle komma till stånd.

Motståndarna inom Kristdemokraterna till Decemberöverenskommelsen är splittrade i frågan om vad de vill ha i stället. En del kanske hoppas på att allianspartierna skulle kunna ta över regeringsmakten utan ett extra val och styra med stöd av Sverigedemokraterna. Andra hoppas på att den rödgröna regeringen skulle tvingas förhandla med allianspartierna inför vara budgetomröstning under mandatperioden. Men sådana förhandlingar skulle ju försvaga den rödgröna regeringen avsevärt. I stället skulle Stefan Löfven sannolikt göra allvar av hotet om extra val - ett extra val som Kristdemokraterna absolut inte vill ha.

En annan möjlighet är att ett nej från Kristdemokraterna till Decemberöverenskommelsen följs av - ingenting. De övriga allianspartierna kommer knappast att ändra sig och börja lägga ett gemensamt budgetförslag bara för att Kristdemokraterna vill hoppa av en ingången överenskommelse. Konsekvensen blir i stället att Alliansen splittras och att allianspartierna får det betydligt svårare att framstå som en enad kraft inför valet 2018.

Det är alltid lätt att vara efterklok. Alliansen band verkligen ris för egen rygg genom att lägga en sista gemensam budget efter valet 2014. Om de avstått hade Decemberöverenskommelsen aldrig behövt komma till stånd.

Donald J. Trumps segertåg på Twitter. Vad kan svenska politiker lära?

Den republikanske presidentkandidaten Donald J. Trump gör succé på Twitter. Omkring 4 360 000 människor följer hans Twitter-konto (ja, jag är en av dem) och får ta del av ett tiotal uppdateringar av honom varje dag. Han har fem gånger så många följare som Marco Rubio och mer än tio gånger så många som Jeb Bush, vilka kanske är hans båda värsta konkurrenter till posten som republikansk presidentkandidat 2016.

I en intressant artikel i New York Times isas att Donald Trumps namn under de senaste två månaderna har nämnts i över sex miljoner olika konversationer på Twitter, vilket är tre gånger så många som Hillary Clinton och åtta gånger så många som Marco Rubio. Under samma period hade hans inlägg retweetats (skickats vidare av andra Twitteranvändare) dubbelt så många gånger som Hillary Clinton och 13 gånger så många som Jeb Bush.

Vi vet inte så mycket om vilken betydelse genomslag på Twitter kommer att ha i den amerikanska valkampanjen. Men det är otvivelaktigt så att Donald J. Trump genom sin Twitter-strategi skapat sig en digital plattform vars räckvidd och genomslag utklassar övriga medtävlares.

De vanligaste förekommande orden i Trumps twittermeddelanden är "great" (700 ggr), följt av "winner" eller "winners" (43 ggr) och "loser" eller "losers" (34 ggr). Ordvalen säger en hel del om vad som är viktigt i världen för Donald J. Trump och vilken retorik han anlägger. Han är populist, han är vulgär och han är ständigt elak mot sina politiska motståndare - många uppfattar hans stil som mobbingfasoner. För bara några dagar sedan kallade han till exempel sin medtävlare Marco Rubio för "ägd av "lobbyister", "lättviktig" och "lat".

Trump uppvisar också ett ständigt martyrskap i förhållande till media. Ingen annan politiker får en så orättvis behandling som han får.

Donald J. Trump är naturligtvis inget föredöme, varken för sin populistiska högerpolitik eller genom sin debattstil i sociala medier. Men jag önskar att fler svenska politiker förmådde utveckla ett språk och ett tilltal som bättre utnyttjar de möjligheter som sociala medier ger.

I sociala medier äger du själv ditt budskap - det behöver inte filtreras genom journalister och nyhetsvärderingsprinciper. Om din plattform är stark får budskapet ett snabbt och stort genomslag. Sociala medier ger förutsättningar för dialog och interaktivitet, vilket kan stärka banden mellan politiker och deras presumtiva väljare.

Jag har sagt det förut. Stefan Löfven borde göra det som snart varje annan stats- och premiärminister i Europa har gjort - öppna ett twitterkonto.

Väst, Ryssland och helvetet i Syrien och Irak

Just nu plockar Vladimir Putin poäng i Mellanöstern. Rysslands ingripande i kriget i Syrien väcker kluvna känslor och skapar osäkerhet i väst. Å ena sidan är det välkommet om Ryssland med sina militära insatser bidrar till att pressa tillbaka den Islamiska Staten (IS). Å andra sidan finns risken att Ryssland även angriper andra rebellgrupper som står i opposition till Syriens president Bashar al-Assad och stärker Rysslands egen - och indirekt Irans - politiska och militära närvaro i regionen.

Krigen i Syrien och i Irak utspelar sig på åtminstone två plan. Dels mellan olika befolkningsgrupper som mobiliserats längs en länge slumrande skiljelinje mellan shia och sunni. Dels mellan två rivaliserande regionala stormakter, i form av det shia-dominerande Iran och det sunni-dominerande Saudiarabien.

Nej, det blodiga krig som nu utspelar sig i Mellanöstern är inte "västmakternas fel". Men jag upphör aldrig att förvånas över den makalösa naivitet som präglade stora delar av debatten i väst - inklusive Sverige - inför USA:s och Storbritanniens angrepp mot Irak och störtande av Saddam Hussein i mars 2003. Förre folkpartiledaren Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd. Och han var inte ensam. Hade västmakterna vetat vilka helvetesportar som skulle öppna sig efter att tyrannregimerna störtats hade men sannolikt avstått.

Självklart skall omvärlden aldrig avstå från att med all kraft verka för samhällsförändringar, regimskifte och demokratisering i länder som styrs av tyranner. Men att med vapenmakt störta en tyrannregim och sedan tro att allt blir frid och fröjd är en bedräglig strategi, inte minst mot dem man säger sig vilja befria.

När det gäller det pågående helvetet i Syrien och Irak är min uppfattning följande. Första prioritet är att få ett slut på dödandet och att bryta IS frammarsch. För att så skall kunna ske måste Ryssland och i förlängningen Iran tillåtas spela en roll. Då är det viktigt att västmakterna är med och definierar den roll Ryssland och Iran skall tillåtas spela, och den spelplan de skall agera på. För detta krävs samtal och diplomatiska förhandlingar. Jag har inga som helst illusioner om Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska ledarskap känner varje läsare av denna blogg väl till. Men Ryssland och Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en maktpolitisk förhandlingsprocess.

Så kom överens med Ryssland (och i förlängningen med Iran) om politiska och militära insatser i kampen mot IS. Om Ryssland tillåts agera på egen hand kommer Putin att utnyttja spelrummet till att stärka den ryska politiska och militära närvaron i Syrien. Bättre att medvetet begränsa Rysslands roll än att genom att förneka Rysslands roll bidra till att den växer sig större än vad den hade behövt göra.

Ny avrättningskarusell i Oklahoma. Dödsstraff och rättsstatens principer går inte att förena.

I USA fortsätter man att avrätta människor. Jag kommer aldrig att förlika mig med det. Dödsstraffet är lika vidrigt oavsett om det tillämpas av Iran, Saudiarabien, Kina, Nordkorea eller USA. Men jag har större förväntning på USA, eftersom landet är en politisk demokrati och borde sätta människovärdet och rätten till liv högt.

Enskilda händelser i USA visar också på den groteska absurditeten i att kombinera dödsstraff med rättsstatens principer. Jag har tidigare skrivit om de juridiska spektakel som utspelade sig i samband med avrättningarna av Clayton Lockett och Charles Warner i Oklahoma. Och nu när det nya juridiska turer som utspelar sig i Oklahoma i samband med en avrättning.

Richard E Glossip skulle ha avrättats i onsdags, den 30 september. Han dömdes för snart 20 år sedan, 1997, för att ha initierat ett mord på en hotellägare. Glossip dömdes mot sitt nekande och det har bedrivits många kampanjer för att upphäva domen.

Jag har ingen aning om Richard E Glossip är skyldig eller oskyldig. Men det som hände dagen när han skulle avrättas visar tydligt hur tillämpande av rättsäkerhet och rättsstatens principer leder till orimliga konsekvenser i samband med avrättningar.

30 minuter innan Glossip skulle avrättas hade fängelsepersonalen ännu inte fått något besked från United States Supreme Court om avrättningen skulle skjutas upp eller inte. Glossips advokater hade argumenterat för att en genomförd avrättning utifrån bevis som i huvudsak byggde på ett opålitligt vittnesmål skulle kränka Glossips medborgerliga rättigheter. Bristen på besked innebar att avrättningen sannolikt måste skjutas upp, och de dödsstraffmotståndare som samlats utanför fängelsemurarna jublade. För Richard E Glossip och hans familj tändes hoppets låga.

Då kom beskedet från domstolen - advokaternas framställan hade avslagit. Hoppet ersattes av sorg och förtvivlan. Nu skulle Richard E Glossip dö.

Förberedelserna för avrättningen återupptogs. Då ingriper överraskande Oklahomas guvernör Mary Fallin. Det har framkommit att de ansvariga för avrättningen ersatt medlet "potassium chloride" med "potassium acetate", eftersom fängelsepersonalen inte lyckats få tag i "potassium chloride". Det är detta medel som skall framkalla hjärtstopp hos den dödsdämde. Förberedelserna för avrättningen avbryts igen, och en timma efter att avrättningen skulle ha genomförts meddelar guvernören att den skjuts upp fem veckor till den 6 november. Då skall fängelset antingen ha fått tag på "potassium chloride" eller kunna visa att "potassium acetate" inte förorsakar något lidande för den som skall avrättas.

Ett straff som inte kan verkställas i rimlig tid och under värdiga former är ett orimligt och ovärdigt straff. Dessa uppskjutna och återupptagna avrättningar är inget annat än tortyr för den som är dömd att dö, och för dennes familj. Därför är dödsstraffet oförenligt med upprätthållandet av rättsstatens principer.

Avskaffa dödsstraffet. Avskaffa det nu.

Kommer Margot Wallström att åka till Israel?

Utrikesminister Margot Wallström planerar för att besöka Israel i höst. Det är bra. Sverige har goda, upparbetade relationer i Palestina och varje försök att utveckla relationerna med Israel bör uppmuntras. Sveriges möjligheter att sätta avtryck i den politiska utvecklingen i den israelisk-palestinska konflikten underlättas om vi har fungerande relationer med båda parter.

Nu är det långt ifrån säkert att Margot Wallström välkomnas i Israel. Sveriges erkännande av Palestina väckte stor ilska i Israel och mycket talar för att tiden ännu inte är mogen för ett svenskt besök. Det är Israels sak. Men isolationismen skadar Israels egna intressen och förstärker bilden av att Israel egentligen inte önskar en tvåstatslösning.

Israel behöver sina vänner. Men den högerledda regeringen, som inrymmer flera extrempartier, bedriver en politik som får varje Israelvän att gnissla tänder av förtvivlan. Bosättningspolitiken fortsätter. Behandling av det palestinska folket, som lever under israelisk ockupation, innebär grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Israel försvårar också upprättandet av en tvåstatslösning genom att i indirekta förhandlingar med Hamas sondera förutsättningar för att byta ett stopp för raketattacker mot lättnader av blockaden av Gaza och i praktiken garantera Hamas makten över Gaza under överskådlig tid.

På den palestinska sidan är bilden också mörk. Försoningsprocessen mellan Fatah och Hamas har - igen - gått i baklås. President Abbas ställning i opinionen är mycket svag. Abbas har i sitt tal i generalförsamlingen igår klargjort att han inte längre känner sig bunden av Oslo-avtalet, eftersom Israels politik i praktiken satt avtalet ur spel.

Såväl Israel som Palestina behöver idag alla kontakter de kan få. En gång i tiden blomstrade de svensk-israeliska relationerna. Det var innan Israel blev ockupationsmakt och den destruktiva och olagliga bosättningspolitiken tog sin början. Sverige väcker fortfarande starka känslor i Israel, och jag utesluter inte att Sverige på nytt kan bli en viktig samtalspartner för Israel.

Noterar för övrigt att det stora internationella intresset för Margot Wallström fortsätter, nu senast med en stor, uppskattande artikel i Financial Times. Jag har tidigare berättat att jag aldrig blivit uppringd av så många internationella journalister som vill prata svensk om utrikespolitik och om Sveriges utrikesminister som under det gångna året. Hittills tyder inget på att intresset håller på att mattas av. Då gäller det bara att svensk utrikespolitik förmår leverera också. Antar att frågan om ett svenskt erkännande av Västsahara ligger långt fram i pipelinen.

Sverigedemokraternas kontrollfanatism leder tankarna till fascismen

Inget annat parti är så besatt av kontroll och övervakning som Sverigedemokraterna. I dag redovisar Aftonbladet processen bakom Sverigedemokraternas hemliga massövervakning av partiets egna förtroendevalda, anställda och politiskt aktiva medlemmar. Övervakningens existens och omfattning har tidigare utförligt skildrats av Expressen. Syftet med övervakningen har bland annat varit att ta reda på om enskilda personer haft mejlkontakt med antirasistiska organisationer som t ex Expo.

För mindre än en vecka sedan krävde Sverigedemokraternas ordförande i Norrtälje, Mikael Strandman, att journalister som anställs inom public service ska åsiktsregistreras och tvingas uppge vilket parti de sympatiserar med. Andra Sverigedemokrater, som till exempel partiets gruppledare i Ängelholm Patrik Ohlsson, hakade på och uttalade sitt stöd för förslaget.

Kontrollfanatismen är ständigt förekommande i partiet. För ett par dagar sedan beslöt partiet att kräva att passkontrollen återinförs vid Sveriges gränser.

Flera framträdande Sverigedemokrater har också krävt att Sverige omgående skall införa tvingande medicinska ålderskontroller av ensamkommande barn, genom röntgen av tänder och av handleder. 

Läsaren får ursäkta, men för mig känns steget inte långt till kontroll av nationstillhörighet, religiös tillhörighet och varför inte rastillhörighet. Det kan ju vara svårt att vara jude och samtidigt svensk, som Björn Söder uttryckt det.

Jag tillhör dem som förhåller mig försiktigt kritisk när Sverigedemokraterna benämns som ett rasistiskt eller fascistiskt parti. Men partiets kontrollfanatism får mig att tveka. Behovet av kontroll och övervakning är ett omisskännligt element i fascismen och i varje totalitär rörelse. Och just det behovet är onekligen väldigt starkt utvecklat inom Sverigedemokraterna.

Stödet för att ta emot fler flyktingar i Sverige ökar kraftigt!

I dag redovisar DN/Ipsos en opinionsmätning som visar att stödet för att ta emot fler flyktingar i Sverige ökat kraftigt. En mätning är ingen mätning, är en god regel. Men denna gång är förändringen så stor att undersökningen förtjänar särskild uppmärksamhet.

Svarspersonerna har fått besvara frågan Tycker du att Sverige bör ta emot fler eller färre flyktingar? Av de tillfrågade svarade 44 procent att Sverige borde ta emot fler flyktingar, vilket innebär en ökning med hela arton procentenheter från i mars, då 26 procent ansåg att Sverige borde ta emot fler. På motsvarande sätt har andelen som tycker att Sverige borde ta emot färre flyktingar minskat från 36 procent i mars till 30 procent i dag. Andelen som tycker att vi bör ta emot varken fler eller färre än i dag har minskat från 33 till 20 procent.

Dessutom uppger 68 procent att de inte känner oro för ökat antal flyktingar, mot 30 procent som uppger att de känner oro. Fler personer (71 procent) känner oro för ökad främlingsfientlighet än för ett ökat antal flyktingar (39 procent).

En och annan kanske tycker att förändringen inte är så konstig. Flyktingströmmarna är stora och behovet av hjälp akut. Men samtidigt tar Sverige redan i dag emot rekordmånga flyktingar, och i förhållande till folkmängden intar vi en tätplats i Europa. Jag är därför glad och stolt över de resultat som DN/Ipsos i dag redovisar. Mätningen redovisas samtidigt som Svensk Väljaropinion från Novus visar att Sverigedemokraternas tillväxt åtminstone tillfälligt stannat av.

Det är väldigt ovanligt med så här stora och snabba svängningar i opinionen. Jag minns själv för ett par år sedan när SOM-institutet kunde redovisa att andelen anhängare av ett svenskt Nato-medlemskap på ett år ökat från 17 till 29 procent, samtidigt som andelen Nato-motståndare minskat från 45 till 34 procent. Tidigare hade Nato-opinionen varit oerhört stabil, med endast marginella förändringar mellan åren. Stor möda lades ned på att kontrollera att det inte rörde sig om ett mätfel, innan resultaten kunde publiceras.

Det stärkta stödet för att ta emot fler flyktingar ger ökad arbetsro åt den rödgröna regeringen i arbetet med att utveckla fler säkra asylvägar till Europa och arbetet med att på bästa sätt ta emot de flyktingar som söker asyl i Sverige. Det är inte så att en främlingsfientlig opinion flåsar regeringen i nacken, påhejad av ett Sverigedemokratiskt parti som bara växer och växer. De demokratiska partierna borde sluta med att ängsligt snegla på Sverigedemokraterna och i stället på ideologisk och sakpolitisk grund utveckla sin egen migrationspolitik.

Jag hoppas alla de människor och rörelser som lägger ned stor möda på att hjälpa de flyktingar som kommer hit och som slåss mot rasism och trångsynthet nu känner sig stärkta i anden och förmår fortsätta sin verksamhet med obruten och kanske till och med än större kraft. Låt oss hjälpas åt i det viktiga arbetet!

Vill Centerpartiet verkligen "komma överens" med Sverigedemokraterna?

Uppdatering torsdag kl 21.15 längst ned i texten.

I dag öppnas Centerpartiets partistämma i Falun. Lagom till stämmans öppnande säger Fredrick Federley, som i kväll förväntas väljas till partiets andre vice ordförande, till Svenska Dagbladet att Centerpartiet bör släppa beröringsskräcken och i stället försöka "komma överens" med Sverigedemokraterna för att säkra majoriteter i frågor som är viktiga.

Jag blev väldigt förvånad när jag läste intervjun. Jag har uppfattat Centerpartiet som det mest frihetliga av allianspartierna, det alliansparti som skulle bjuda det största motståndet mot samverkan med Sverigedemokraterna. Nu säger i stället partiets snart andre vice ordförande att han vill bryta praxis och öppna för samverkan med ett parti som av många uppfattas som rasistiskt.

Vad säger Annie Lööf? Vad säger de delar av Centerpartiet som gjort det till en hederssak att inte släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen?

Ser vi en kursändring inom Centerpartiet, en högergir där partiet vill överta Moderaternas roll som alliansledare genom att föra partiet allt mer åt höger och på så sätt attrahera besvikna moderatväljare och kanske även en del Sverigedemokrater? Vi vet ju till exempel att partistyrelsen till stämman föreslår att partiet skall byta fot i Natofrågan, att Sverige skall överge sin militära alliansfrihet och i stället söka medlemskap i Nato. Fyra ledamöter ur partistyrelsen reserverade sig mot förslaget, så det lär bli strid på stämman.

Fredrick Federleys uttalande i Svenska Dagbladet i dag lär inte bidra till att gjuta olja på vågorna. Det vore klargörande om Annie Lööf ville kommentera om Fredrick Federleys linje också är Centerpartiets linje, eller om det råder oenighet i Centerpartiets ledning i frågan om relationen till Sverigedemokraterna.

Uppdatering torsdag kl 21.15: Fredrick Federley har fått ägna stora delar av dagen åt att dementera vad han påstås ha sagt och försöka reda ut vad han egentligen menat. Jag tycker inte han har varit överdrivet framgångsrik. Vi förstår alla att Federley inte gillar SD, vi förstår att han inte vill bryta Decemberöverenskommelsen. Men vad menar han då med att släppa beröringsskräcken och att man ska kunna tala med SD för att säkra majoriteter i frågor som är viktiga? Jag förstår faktiskt inte alls.

Och det hände sig i Decemberöverenskommelsens tid

Den rödgröna regeringens budgetproposition är nu överlämnad till riksdagen. Trots att allianspartierna i hårda ordalag kritiserat budgetförslaget kommer de inte att försöka fälla det i omröstningen. Så lyder Decemberöverenskommelsen.

Fortfarande finns inom allianspartierna ett motstånd mot Decemberöverenskommelsen. Men överenskommelsens kritiker har i dag en brantare uppförsbacke än tidigare. Den politiska verkligheten har i åtminstone två avseenden utvecklats på ett sätt som gör det ytterst osannolikt att Decemberöverenskommelsen inte skulle överleva åtminstone fram till och med valet 2018.

För det första är allianspartiernas intresse av ett extra val om möjligt än mindre än tidigare. Sverigedemokraterna har ökat i opinionen. De rödgröna partierna har i de flesta opinionsmätningar ett litet övertag över allianspartierna. Kristdemokraterna skulle återigen riskera att hamna under fyraprocentsspärren. Anna Kinberg Batra har fått en tuff start som partiledare och det är en bra bit kvar innan hon framstår som den självklara alliansledaren. Framför allt talar inget för att ett extra val skulle förändra det parlamentariska läget på ett sätt som gör det lättare för en minoritetsregering att få igenom sin budget.

För det andra är allianspartiernas intresse av att, i ett läge där de rödgröna partierna är större än Alliansen, regera med stöd av Sverigedemokraterna också mindre än tidigare. Givet flyktingsituationen i världen är det svårt att se hur allianspartierna och Sverigedemokraterna skulle kunna samverka om regeringspolitiken. När Sverigedemokraterna bröt praxis och i december 2014 utlöste en regeringskris genom att inte lägga ned sina röster i den avgörande budgetomröstningen avbröts också den "normaliseringsprocess" som partiet hade möjlighet att gå vidare i. Det är möjligt att Sverigedemokraterna åtminstone kortsiktigt kunde inkassera opinionsvinster genom sitt agerande. Men partiet gjorde sig samtidigt omöjligt som tänkbar samarbetspartner i riksdagen och avsade sig därför också möjligheterna till politiskt inflytande. I dag är det politiskt omöjligt för allianspartierna att utnyttja den parlamentariska situationen till att avsätta den rödgröna regeringen och själva bilda regering. Det vet förstås allianspartierna om, och de försöker därför heller inte.

Så Decemberöverenskommelsen lever. Det mesta i dag tyder på att den kommer att leva ett bra tag till.

*

Tillsammans med Karin Eriksson och Jonas Hinnfors arbetar jag med en bok om Decemberöverenskommelsen. Boken kommer ut våren 2016. Syftet är att beskriva, förklara och se konsekvenserna av Decemberöverenskommelsen utifrån demokratiska, maktpolitiska och konstitutionella perspektiv. Ligger det något i kritiken att Decemberöverenskommelsen skulle vara odemokratisk, och i så fall vad? Vilka blev de sakpolitiska och strategiska vinsterna och förlusterna för respektive parti? Hur förhåller sig Decemberöverenskommelsen till grundtankarna bakom Sveriges författning? Sammantaget vill vi bidra till en diskussion om svensk demokrati givet nya politiska förutsättningar.

Har ni några ord på vägen kring bokprojektet är ni välkomna att höra av er.

40 år sedan demonstrationen i Båstad mot Davis Cup-matchen mot juntans Chile. Självklart var jag med.

I dag den 20 september 2015 är det 40 år sedan den stora demonstrationen i Båstad, när Sverige spelade en Davis Cup-match i tennis mot juntans Chile. Omkring 7000 personer uppges ha deltagit i manifestationen, som genomfördes i fredliga former. Självklart var jag med.

Jag är född och uppvuxen i Båstad. Hösten 1975 flyttade jag som brådmogen 17-åring till Göteborg för att börja på Journalisthögskolan. Tidigt fann jag en hemvist på Sprängkullen, den progressiva musikrörelsens flaggskepp i Västsverige.

Sprängkullen var med och arrangerade demonstrationen i Båstad. I efterhand fick jag veta att min entré på Sprängkullen möttes av en viss misstänksamhet. Var det verkligen en slump att jag som nyinflyttad från Båstad dök upp på Sprängkullen bara ett par veckor innan demonstrationen i Båstad skulle genomföras? Var jag någon form av infiltratör? I vilket fall fick jag till uppgift att tillhandahålla några kartor över Båstad, för att underlätta planeringsarbetet. Därutöver ombads jag av ett par journalister på Sveriges Radios Ungdomsredaktion i Göteborg att tipsa om några Båstadsungdomar som var lämpliga att intervjua om deras inställning till matchen. Jag valde dessa ungdomar med stor omsorg, och programmet spelades in i mina föräldrars hus i Båstad. Undrar om det möjligen kan finnas kvar i Sveriges Radios arkiv?

Bara sju år tidigare - 1968 - hade  demonstranter stoppar Sveriges Davis Cup-match i tennis mot apartheidstaten Rhodesia (som sedemera blev Zimbabwe). Då var jag 10 år och tyckte som så många andra då att man inte skulle blanda ihop idrott och politik.

Matchen stoppades och fick spelas utomlands i stället för i Båstad. År 1975 var allt förändrat. Demonstrationen mot matchen var mycket större. Det var inte längre så många som tyckte att idrott och politik gick att separera. Till och med förre statsministern Tage Erlander var i Båstad och deltog i ett opinionsmöte mot juntans Chile.

Fotnot - det är en ödets ironi att jag fortfarande har Sprängkullsgatan 19 som min hemvist. Men nu bebos lokalerna inte längra av Sprängkullen utan av Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.

Jag länkar förstås till Hoola Bandoola Bands klassiska låt "Stoppa matchen", som skrevs till manifestationen. Lyssna också gärna på Jan Hammarlunds album från 1974, "...Tusentals stjärnor över Chile...", med bl a Carin Kjellman, Eva Remaeus och Turid Lundquist i kören.

Socialdemokraternas valanalys 2014 nu klar - ord och inga visor

I dag presenterade Kerstin Alnebratt och Jesper Bengtsson slutrapporten från Socialdemokraternas valanalysgrupp, valet 2014: Att vinna framtiden - en dubbel utmaning. Rapporten redovisar många intressanta resultat och analyser och rekommenderas till läsning. Särskilt värdefullt är att rapporten på intet sätt stryker partiet medhårs, utan i stället lyfter fram flera relevanta kritiska frågor.

Rapporten betonar i alla fall två positiva saker. För det första bröts den socialdemokratiska nedgångstrenden. Partiet fick ett valresultat i paritet med valet 2010 och kunde bilda regering tillsammans med Miljöpartiet. För det andra tycks partiets övergripande berättelse i valrörelsen ha fungerat: Sverige är ett bra land att leva i, men något i samhället är på väg att gå sönder.

På den negativa sidan nämns bland annat att partiets politik i alltför många avseenden uppfattades som otydlig av väljarna, och att partiet misslyckades med att länka skarpa politiska förslag till sin övergripande berättelse. Vilka konkreta åtgärder måste till för att minska den klyfta som enligt berättelsen bidrar till att slita isär Sverige?

Rapporten ger några handfasta råd för hur partiet bör agera för att vinna valet 2018. Men författarna konstaterar också att Socialdemokraternas negativa trend går minst 20 år tillbaka i tiden och de skräder inte orden: Det upprepade låga resultatet kan inte tolkas på annat sätt än att väljarna inte längre uppfattar att socialdemokratin har tillräckliga svar på de stora samhällsfrågorna (...) en växande oförmåga hos socialdemokratin att formulera en politik med sikte på de utmaningar - hot och möjligheter - dagens människor möter.

Partiets förändringsarbete måste utgå från en "djuplodande samhällsanalys och samhällskritik" och detta arbete måste "med nödvändighet vara skilt från det dagspolitiska arbetet i regeringskansli och parlament". I grunden handlar det om att "göra sig relevant i en ny tid". Det är inte så att de grundläggande värderingarna om frihet, jämlikhet och solidaritet skall omprövas, i stället är det socialdemokratin som åter måste göra sig relevant för dessa idéer.

Jag delar i huvudsak valanalysgruppens slutsatser. Särskilt uppskattar jag att gruppen lyfter perspektivet till hur Socialdemokraterna skall bryta den nedåtgående trenden och på sikt återta sin plats som Sverige dominerande politiska kraft. Partiet har hyfsade chanser att få väljarnas stöd att regera vidare efter 2018. Men att stabilisera sig på en nivå kring 40 procent av väljarstödet är en betydligt svårare uppgift, för att uttrycka det milt.

Socialdemokratin är ett barn av industrisamhället och motsättningen mellan arbete och kapital. Nu fasas industrisamhället. Motsättningen mellan arbete och kapital försvagas, eller förändrar åtminstone form. Men konflikten mellan vänster och höger handlar inte bara om arbete och kapital, den handlar också om synen på jämlikhet. Skillnaden i synen på jämlikhet är kanske det som främst konstituerar värdekonflikten mellan vänster och höger. Jämlikhetsvärdet är evigt, det försvinner inte med konflikten mellan arbete och kapital.

Däremot måste en framgångsrik jämlikhetspolitik för tiden bortom industrisamhället utgå från, eller åtminstone förhålla sig till, de nya skiljelinjer som växer fram i det som vi i dag kallar för kunskapssamhället eller informationssamhället. Det politiska kraft som först förmår identifiera dessa nya skiljelinjer skaffar sig ett försteg i kampen om regeringsmakten och därmed möjligheten att förverkliga sina värderingar.

Dessa nya skiljelinjer existerar naturligtvis inte i ett vacuum, utan har sin materiella grund i motsättningar mellan olika sociala grupper (kalla det gärna klasser om ni vill) i samhället. I digitaliseringens och den kommunikationsteknologiska revolutionens spår ser vi nya grupper av "kunskapsarbetare" - ofta i fria, kreativa yrken och med ett urbant fäste - växa fram. För socialdemokratin består utmaningen i att identifiera dessa nya sociala grupper, förstå deras intressen och förmå bygga en allians mellan dessa grupper och traditionella socialdemokratiska väljargrupper - på samma sätt som Socialdemokraterna tidigare framgångsrikt förmådde bygga en allians mellan arbetare och tjänstemän.

För att kunna göra detta behövs just en sådan "djuplodande samhällsanalys och samhällskritik" som analysgruppen efterfrågar. Jag lovar att göra mitt bästa för att analysgruppens önskemål i detta avseende inte skall falla på hälleberget, utan i stället få möjlighet att blomstra och bära frukt.

Varför har en del så svårt att säga chokladboll?

Kommunstyrelsens ordförande i Lidköping, socialdemokraten Kjell Hedvall, har skapat uppståndelse genom att ihärda i att använda n-ordet, i stället för att säga "chokladboll" eller "kokosboll". Kjell Hedvall säger att han inte alls förstår varför det skulle vara kränkande att använda n-ordet i detta sammanhang. Sina kritiker avfärdar han som "akademiska dumhuvuden" eller som representanter för "PK-maffian".

Jag blir både arg och ledsen när jag tar del av Kjell Hedvalls uttalanden. Jag blir arg över den nonchalans och arrogans som Hedvall uppvisar när han kommenterar den kritik som riktats mot honom. Jag blir ledsen över att Hedvall uppenbart inte förstår n-ordets rasistiska laddning, och att han därför får illustrera en slags normaliserad vardagsrasism.

Hedvalls tondövhet förskräcker. Uttryck som "akademiska dumhuvuden" och "PK-maffian" används i huvudsak av politiska krafter som står Sverigedemokraterna nära. Hans sätt att hantera den uppkomna krisen blir dessutom uttryck för en omdömeslöshet - han skadar både sitt eget namn och partiet. Eller ännu värre - talar Hedvall varav hans hjärta är fullt?

Som jag säger till Nya Lidköpings-Tidningen: Hedvalls uttalanden går stick i stäv med den socialdemokratiska värdegrunden i frågan. I de flestas ögon tyder det på en omdömeslöshet att inte kunna läsa av den politiska diskussion och välja sina strider. För vad finns det för poäng med att ta den här striden.

Jag förutsätter att partidistriktet i Skaraborg agerar i frågan. Distriktsordförande Patrick Björk säger att han "utgår ifrån att Kjell har insett att det här inte blev bra" och att Kjell Hedvall valt "ett slarvigt sätt att uttrycka sig på". Så kan man också uttrycka det. Nu är det upp till Kjell Hedvall att visa att han inser att han handlat fel. Annars måste partidistriktet agera mycket mer kraftfullt än vad citaten från Patrick Björk ovan ger vid handen.

Om Sverigedemokraternas splittring och en auktoritär partikultur

Igår lördag valde Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU (Sverigedemokratisk ungdom) Jessica Ohlson till ny ordförande, efter avgående Gustav Kasselstrand. Bara några timmar efter valet av Jessica Ohlson meddelade Sverigedemokraternas partistyrelse att man bryter banden med sitt ungdomsförbund SDU och i stället startat upp en ny ungdomsverksamhet med samma namn - Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Sverigedemokraterna släckte också omedelbart ner ungdomsförbundets hemsida, och ersatte den med ett meddelande om brytningen.

Motsättningarna mellan Sverigedemokraterna och dess ungdomsförbund SDU har pågått en längre tid, och brytningen kommer inte som en överraskning. SDU:s förre ordförande Gustav Kasselstrand är sedan tidigare utesluten ur partiet. Motsättningen mellan SD och SDU handlar inte i första hand om en personlig maktkamp. Motsättningarna vilar i stället på solid ideologisk grund, där ungdomsförbundet SDU representerar en mer högerorienterad, etnonationalistisk linje och som inte uppskattar den mer populistiska, muslimfixerade retorik som Sverigedemokraternas partiledning ledning ägnar sig åt.

Det är mycket vanligt att ungdomsförbunden är mer ideologiskt radikala och mindre pragmatiska än sina moderpartiet. Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU har i olika sammanhang pekats ut som ligga så långt till höger att de riskerat att bli en belastning för sitt moderparti. Centerpartiets ungdomsförbund CUF beskrevs på 1970-talet ibland som "Åsa-Nisse-marxister". Folkpartiets ungdomsförbund LUF beslöt på sin kongress i augusti 2015 att av principiella skäl arbeta för att det skall bli lagligt att ha sex med djur, under förutsättning att djuret inte kommer till skada. Motsvarande exempel skulle kunna ges även för de övriga ungdomsförbunden. Men i modern tid har det aldrig hänt att ett moderparti valt att på det här sättet klippa banden med sitt eget ungdomsförbund - i det avseendet är händelsen unik.

Det är intressant att läsa hur Sverigedemokraterna själva formulerar vilken roll den nya "ungdomsverksamheten" skall ha i partiarbetet. Det nya SDU skall ha till syfte att "förbereda unga människor för att bli framtida sverigedemokratiska politiker, driva intern opinion i ungdomspolitiska frågor och att vända Sverigedemokraternas sjunkande väljarstöd i den yngsta väljargruppen". Den interna rollen begränsas således till "ungdomspolitiska frågor". Jag har svårt att se att t ex SSU eller LUF skulle låta sig nöjas med att få syssla med "ungdomspolitik". Formuleringen (liksom den omedelbara nedsläckningen av SDU:s hemsida) är ett uttryck för Sverigedemokraternas hierarkiska struktur och auktoritära partikultur.

Nu stundar sannolikt bittra rättsliga tvister om rätten till namnet "Sverigedemokratisk ungdom" och "SDU". Både Sverigedemokraterna och hittillsvarande SDU har i dagarna ansökt om att registrera "Sverigedemokratisk ungdom" som varumärke. (Tipztack till Nicklas Lagerlöf.)

En sådan namnstrid kommer att kosta politisk kraft och ständigt påminna om den splittring som funnits och finns i den sverigedemokratiska rörelsen. Däremot är det alldeles för tidigt för att uttala sig om hur brytningen kommer att påverka Sverigedemokraterna på sikt. Hittills har partiledningen varit skicklig i att avläsa de olika falangernas styrka och agera därefter. De uteslutna och de avknoppade har heller ingenstans att ta vägen. Såsom det politiska landskapet i Sverige ser ut i dag har de ingenting annat till höger om sig än den politiska öknen. Inget tyder i dag på att det skulle gå att få den att blomstra.

Ingen motsättning mellan att ge en tiggare pengar och varaktigt hjälpa på plats

Hur hjälps vi bäst åt att bekämpa den fattigdom som leder människor till tiggeri och utsatthet? På DN Debatt i dag försöker jämställdhetsminister Åsa Regnér (som är ansvarig i regeringen för frågan om utsatta EU-medborgare) tillsammans med Martin Valfridsson (nationell samordnare för utsatta EU-medborgare) besvara denna fråga.

I artikeln understryker författarna möjligheten att stödja den verksamhet som många organisationer, kyrkor och samfund bedriver i Rumänien och Bulgarien för att bryta individers och folkgruppers utsatthet. Det är bra. Fattigdomen i Europa är strukturellt betingad och kan därför varaktigt endast brytas genom strukturella åtgärder. Här utgör kampen mot diskriminering också en viktig roll.

I medierapporteringen tolkas artikeln som att Åsa Regnér och Martin Valfridsson direkt uppmanar svenska folket att inte ge pengar till tiggare. Regeringen: Ge inte pengar till tiggare, sätter till exempel DN som rubrik till en uppföljande artikel. Tiggerisamordnare: Ge inte pengar i muggen!, blir Expressens rubriksättning.

Jag läser inte artikeln så. Visserligen betonar Regnér och Valfridsson att hjälp till hjälpen i hemländerna är effektivare, men ingenstans uppmanar de till att inte ge pengar till tiggare. Var och en får göra som den vill, säger Åsa Regner till DN. Hon vägrar kalla utspelet för en rekommendation och betonar: Jag tycker att människor ska bestämma själva.

Jag ser inte det moraliskt möjliga i att uppmana människor att inte ge pengar till fattiga och utsatta människor som tigger. Som jag skrev i min föregående bloggpost - det kan aldrig vara fel att göra gott. Så fort du börjar relativisera godhet hamnar du på ett sluttande plan. Visst - jag delar bedömningen att det på sikt är mer effektivt att stödja arbetet med att bekämpa fattigdom och diskriminering i Rumänien och i Bulgarien än att ge pengar i en enskild tiggares mugg. Men varför i så fall nöja sig med att begränsa jämförelsen till fattiga och utsatta grupper i Rumänien och Bulgarien? Är inte lidandet och därmed behoven av hjälp större bland flyktingarna från ISIS terror i Mellanöstern? Eller kriget i Kongo-Kinshasa? Eller de ohyggliga umbärandena i det i dag nästan bortglömda Darfur?

Det finns alltid något värre lidande någon annanstans. Om vi varje gång vi överväger att ge någonting också måste göra en rationell, väl övervägd kalkyl över var hjälpen gör bäst nytta eller var hjälpbehovet är som störst är det stor risk att uppgiften blir för svår och att vi i vår vanmakt väljer att inte ge någonting alls. Därför är det bättre att bejaka den enskilda goda handlingen än att uppmana människor att göra andra goda handlingar i stället.

Så följ ditt hjärta. Ge mycket gärna pengar till de organisationer, kyrkor och samfund som gör ett fantastiskt arbete i Rumänien och Bulgarien för att varaktigt bryta individers och folkgruppers utsatthet. Men det är inte ett hinder för att också ge din medmänniska hjälp i stunden, till exempel genom att lägga en peng i tiggarens mugg.

Angående flyktingpolitik och om godhet som provocerar

I dag skriver Andreas Johansson Heinö intressant i Borås Tidning om flyktingfrågans politiska dimensioner. Det är lätt att över partigränserna enas kring människovärde och humanitära insatser, det är betydligt svårare att enas om vilka politiska åtgärder som behövs för att Sverige på bästa sätt skall hantera en omfattande nettoinvandring. Som Johansson Heinö skriver: Dagens flykting är morgondagens medborgare. Den som i dag behöver en filt och en nalle till sina barn behöver i morgon ett jobb och en bostad. Den som i dag behöver medmänsklighet behöver i morgon betraktas som en likvärdig samhällsmedborgare. I förlängningen handlar det varken om välvilja eller resurser utan om svåra politiska avvägningar mellan öppenhet och jämlikhet, mellan valfrihet och integration.

Just så är det. Vänster och höger har olika visioner om hur det goda samhället ser ut, och därmed också olika uppfattningar om vilka politiska reformer som, givet en ökad invandring, bör genomföras i syfte att bygga det goda samhället. Liberaler brukar betona individens frihet, människor med hjärtat till vänster brukar betona jämlikhet och samhällsgemenskap. Dessa skilda ingångsvärden utgör grund för olika politiska uppfattningar i frågor om t ex jobb och bostäder i ett Sverige som präglas av ökad invandring, och dessa olika uppfattningar kommer att prägla svensk politisk debatt ett tag framöver. Det är bra - den politiska demokratin utvecklas genom att skilda synsätt konfronteras med varandra i en öppen debatt. Och som jag tidigare påpekat - nu handlar debatten inte längre om vi skall ta emot flyktingar, utan hur vi skall ta emot dem.

*

Själv upphör jag aldrig att fascineras av att godhet kan provocera så starkt. Erik Helmerson skriver klokt i Dagens Nyheter om hur Widar Andersson, politisk chefredaktör på Folkbladet, raljerar med ett kändisupprop till stöd för en generös flyktingmottagning och hur undertecknarna gärna vill vara med på bild och tala om hur fina och goda de är. Godhet ses som självgodhet. På min Facebook-sida i dag skriver förre GP-journalisten Christer Lövkvist att det kan finnas skäl att avstå från att göra det moraliskt rätta, även om sådana goda handlingar får dig att må bra för stunden.

Jag säger: Det är aldrig fel att göra gott. Samt: Vi får inte låta det rätta stå i det godas väg. Jag är glad och stolt över det djupa engagemang i flyktingfrågan som svenska folket nu ger uttryck för, och jag ser inte det fruktbara i att börja problematisera huruvida engagemanget handlar om solidaritet eller om självförverkligande. I stället för att misstänkliggöras bör goda handlingar bejakas.

*

I Svenska Dagbladet i dag är jag en av 222 akademiker som bl a kräver att Dublinförordningen om första mottagarland omförhandlas och att transportöransvaret avskaffas. Läs också gärna brittiska akademikers svidande kritik i New Statesman av David Camerons och Storbritanniens flyktingpolitik.

Uppdaterat kl 22.00. Tidigare i kväll diskuterade jag det s k transportörsansvaret live i SVT Aktuellt, med Joakim Ruist. Inslaget kan hittas här.

Löfven träffar Merkel - lyft gärna frågan om transportörsansvaret!

Det känns viktigt att lyfta fram de universella principer och värderingar som lagt grunden för det samhälle vi har kommit att ta för givet i det öppna välfärdslandet Sverige. Det är inte ofta jag citerar Jacob Wallenberg på denna blogg, men denna gång gör jag det med glädje. Wallenbergfamiljen har oftast agerat i enlighet med Marcus Wallenbergs valspråk Esse non videri (ungefär: att vara, utan att synas), men denna gång skräder Jacob Wallenberg inte orden. I intervjun i Svenska Dagbladet markerar hans starkt mot främlingsfientlighet och konspirationsteorier: Den intolerans och misstänksamhet som vi ser runt omkring oss bekymrar oss djupt. Jag tror ingen kan känna sig oberörd, säger han.

Jacob Wallenbergs uttalanden blir en symbol för det förändrade debattklimatet och hur flyktingfrågan på kort tid övergått från att kretsa kring om vi skall ta emot fler flyktingar till att handla om hur vi bäst skall ta emot dem och hur hela EU-området kan göra mer för att hjälpa. Det är i grunden en sund inställning och det gäller nu att bejaka svenska folkets engagemang och försöka skapa institutionella former som skapar förutsättningar att göra engagemanget beständigt.

Det är bra att Stefan Löfven bjudit in till partiöverläggningar i frågan. Partierna har olika uppfattningar i frågan om hur vi bäst tar hand om de som kommer hit. Antingen går det att hitta en blocköverskridande lösning, och då är mycket vunnet. Eller så är skillnaderna mellan partierna för stora, och då får medborgarna möjlighet att förhålla sig till dessa skillnader. (Sverigedemokraterna är förstås inte inbjudna - partiet avstår ju medvetet från att ta ställning i frågor om hur vi bäst tar hand om de som kommer.)

Frågan om flyktingmottagning är förstås inte bara humanitär, utan också politisk. Själv tycker jag till exempel att det är en självklarhet att alla svenska kommuner borde ha en skyldighet att hjälpas åt med flyktingmottagningen. Noterade att Anna Kinberg Batra i dag tog avstånd från den tanken. Hoppas att Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna tänker annorlunda.

I morgon reser Stefan Löfven till Tyskland för samtal med Angela Merkel. Om jag fick bestämma skulle han åtminstone driva följande krav: EU - inklusive Sverige - skall öka antalet kvotflyktingar, åtminstone temporärt frångå Dublinförordningens krav på att asyl måste sökas i första ankomstland samt avveckla det så kallade transportörsansvaret som tillåter flygbolag att vägra ta med resenärer som saknar inresetillstånd och visum. Transportörsansvaret är en av anledningarna till att så många människor tar den riskfyllda vägen över Medelhavet i stället.

Mina förväntningar på Löfvens samtal med Merkel är inte skyhöga. Men jag gläds över att vinden just nu i alla fall blåser i den mellanmänskliga solidaritetens riktning, och lämnar trångsynthet och egoism bakom sig.

Välkommen vändpunkt i debatten om flyktingmottagning?!

Jag är glad och stolt över det kraftfulla engagemang för flyktingmottagning och den vilja att på olika sätt hjälpa människor som finner en tillflyktsort i vårt land som svenska folket givit uttryck för de senaste dagarna. I morgon söndag kl 15.00 hålls en stödmanifestation på Medborgarplatsen i Stockholm där bl a statsminister Stefan Löfven medverkar och på onsdag kl 17.30 hålls en motsvarande manifestation på Gustav Adolfs Torg i Göteborg. Jag uppmanar alla som kan att sluta upp i Stockholm, i Göteborg och på alla andra ställen i landet där det genomförs manifestationer.

Man skall vara försiktig med att peka ut vändpunkter i debatten, men många har uttryckt en känsla att debattklimatet har svängt de senaste dagarna. Efter de dramatiska händelserna i Ungern och uppmärksamheten på bilder av döda barn i Medelhavet är frågan inte längre om Sverige skall ta emot fler flyktingar, utan hur mottagandet skall ske och hur EU-staterna tillsammans skall kunna hjälpa så många som möjligt. Förändringen är befriande.

De senaste dagarnas dramatiska utveckling förändrar också EU-staternas fokus på flyktingsituationen. Vi ser en spricka växa fram mellan "väst" och "öst", mellan nya och gamla medlemsstater. Dublinkonventionen om första mottagarland och Schengenavtalet om fri rörlighet över gränserna ifrågasätts. EU kan inte nöja sig med brandkårsinsatser för att lösa den akuta situationen, utan måste också prioritera politiska och ekonomiska insatser för att skapa stabilitet och utveckling i de länder som människorna flyr ifrån. IS och Assad-regimen måste bekämpas och drägliga levnadsvillkor återupprättas. Flyktingsströmmen är inte en naturkatastrof, utan en följd av politiska konflikter som tagit sig militära och barbariska uttrycksformer. Om inte dessa konflikter löses kommer människor att fortsätta att fly.

I den svenska debatten marginaliseras Sverigedemokraterna - partiet har inget att säga i den nu avgörande frågan om hur vi bäst tar emot de människor som flyr. Det var pinsamt hur Jimmie Åkesson i SVT Aktuellt och Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson Markus Wiechel i P1 Morgon obarmhärtigt kläddes av. Gång på gång fick de frågan om hur Sverigedemokraterna tyckte att Sverige borde ta emot de flyktingar som nu kommer till vårt land - gång på gång vägrade de att svara på frågan. Sverigedemokraternas tystnad gör partiet medialt mindre intressant - om partiets företrädare inte vill delta i den debatt som nu pågår kommer de inte heller längre att slentrianmässigt bjudas in till de debatter som media vill föra.

Så nyttja tillfället! Trollens och näthatarnas lekstuga från i somras är i alla fall tillfälligt över. Nu gäller det att finna mod och styrka i det folkliga engagemang för solidaritet och människokärlek som tar sig så många fantastiska uttryck dessa dagar. Modet och styrkan skall användas inte bara till solidaritet med de enskilda människor som flyr utan också till att ställa krav på de politiska ledarna i Europa att skapa säkra asylvägar till Europa. Ingen människa skall behöva dö i Medelhavet för att Europas gränser är stängda.