Kärnenergiavtal med Iran ytterst nära

Nästan allt talar nu för att vi inom kort - kanske redan i kväll eller i morgon tisdag - får se ett avtal om Irans kärnenergiprogram mellan Iran och de sex stormakterna USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina. Irans president Hassan Rouhani hann tidigare i dag till och med på Twitter i förväg beskriva avtalet som en seger för demokratin. Men tweeten raderades efter en stund och ersattes av en ny tweet som skilde sig från den första endast genom att inledas med ordet "If"

Tweet I:

 

 Tweet II:

 

Ett färdigt avtal väntas begränsa Irans kärnenergipotential under det närmaste decenniet samtidigt som sanktionerna mot Iran lättas. De sista knutarna uppges vara tidschemat för sanktionslättnader och om huruvida FN:s vapenembargo mot Iran skall fortsätta.

Det vore oerhört glädjande om ett avtal kunde komma till stånd. För det första skulle ett sådant avtal med stor säkerhet avsevärt försvåra för Iran att skaffa sig kärnvapen. Världen behöver färre kärnvapen, inte fler. För det andra skulle ett avtal bidra till att minska Irans isolering i världssamfundet. För oss som tror att isolering sällan bidrar till att stärka demokrati och mänskliga rättigheter är en sådan utveckling därför positiv. För det tredje behövs Iran i arbetet med att bekämpa IS i Irak och i Syrien. Ett avtal om Irans kärnenergiprogram och lättade sanktioner underlättar Irans deltagande i det arbetet.

Även om parterna enas om ett avtal återstår flera svårigheter. Avtalet skall godkännas av den amerikanska kongressen och av det religiösa ledarskapet i Iran. Min bedömning är ändå att sådana godkännanden är inte bara möjliga utan också troliga.

Israel kommer att kritisera avtalet. Men Israels trovärdighet i sin kritik urholkas av att de flesta bedömare förutsätter att Israel kommer att kritisera avtalet hur det än är konstruerat. Det är också möjligt att avtalet kommer att kritiseras av Irans viktigaste rival i maktspelet i Mellanöstern, det vill säga Saudiarabien och dess bundsförvanter. Vi ser också en olycklig etnifiering av konflikterna i regionen, illustrerad bland annat av det shia-dominerade Iran och det sunni-dominerade Saudiarabien.

Det är utomordentligt viktigt att avtalet inte blir en förevändning för att minska kritiken mot Iran för dess brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag förutsätter att Margot Wallström i lämpliga sammanhang är lika tydlig i sin kritik som hon har varit mot Saudiarabien. Förtrycket i Iran måste bekämpas lika kraftfullt som förtrycket i Saudiarabien.

The Guardian ger en läsvärd fördjupad analys av det aktuella förhandlingsläget.

Ja, massakern i Srebrenica var ett folkmord

I dag uppmärksammas minnet av de 8 000 muslimska pojkar och män som i juli 1995 mördades av bosnienserbiska soldater i Srebrenica. Både FN:s Internationella domstol i Haag och FN:s krigsbrottsdomstol för det forna Jugoslavien har slagit fast att massakern var ett folkmord.

Men alla låter sig inte övertygas. Bara några dagar före minnesdagen skriver Erik Almqvist - tidigare riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och särskilt uppmärksammad i samband med den s k järnrörsskandalen - på Twitter att massakern var alldeles för liten för att kvalificera som ett folkmord.

Jag tycker det är oerhört smaklöst att just före minnesdagen, när så många människor känner så djup sorg, ta upp en diskussion om det verkligen var ett folkmord. Dessutom har Erik Almqvist fel i sak. Folkmord är ett juridiskt begrepp som regleras i Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord från 1948. Av konventionens artikel II, som definierar brottet folkmord, framgår att gärningen skall vara utförd i avsikt att "helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp", t ex genom att "döda medlemmar av gruppen". Ingenstans regleras att denna grupp måste vara av en viss storlek.

I dag är en dag för sorg och eftertanke och strävan efter försoning. Vi måste också ställa frågan vad Srebrenica kan lära oss för att detta hemska inte skall kunna hända igen.

Tillsammans med Mariam Sherifay skrev jag tidigare så här i ämnet.

Uppförsbacke för Moderaterna och Anna Kinberg Batra

Dagens opinionsmätning från Demoskop visar på två relevanta förändringar. Moderaterna minskade med tre procentenheter, från 26.1 procent till 23.1 procent. Sverigedemokraterna ökade med tre procentenheter, från 15.7 procent till 18.7 procent, och partiet fick därmed sitt bästa resultat någonsin i Demoskop.

En mätning är ingen mätning. Men Sverigedemokraternas uppåtgående trend sedan valet 2014 har bekräftats i flera olika mätningar. Och Moderaterna visar inga tecken på att närma sig valresultatet på 30 procent från 2010, ett valresultat från den tid då Fredrik Reinfeldt luftade ambitioner om att Moderaterna skulle bli Sveriges statsbärande -eller åtminstone samhällsbärande - parti.

Sverigedemokraternas framgångar beror inte på att svenska folket blivit mer främlingsfientligt eller rasistiskt. Tvärtom visar samstämmiga undersökningar att den svenska opinionen över tid blivit allt mindre negativ till flyktingmottagning och allt mer positiv till invandrare. Men invandringspolitiken har de senaste åren börjat uppfattas som en allt viktigare fråga av medborgarna. De medborgare som delar Sverigedemokraternas åsikter om invandringspolitiken har därigenom blivit mer benägna att rösta på partiet. I invandringspolitiken utgör Sverigedemokraterna i partisystemet fortfarande en egen pol i förhållande till de övriga partierna.

Moderaterna är det parti som tappat flest väljare till Sverigedemokraterna. Anna Kinberg Batra har en svår uppgift att samla ihop partiet och peka ut dess framtida riktning. Hittills har Anna Kinberg Batra haft svårt att komma till sin rätt i olika intervjusituationer. Ofta har hon kritiserats för att ge undanglidande svar. Kulmen nåddes i en partiledarintervju i P1 Morgon fredag 3 juli, under Almedalsveckan i år. Efter några fåfänga försök att få Anna Kinberg Batra att ge konkreta svar på frågor om Decemberöverenskommelsen utbrast den lätt frustrerade intervjuaren Johar Bendjelloul mitt i pågående direktsändning: Ja, det var ju inte riktigt det jag frågade. Jag kan ibland känna att jag har lite svårt att få svar när jag intervjuar dig. Att du ibland svarar på frågor jag inte ställt och så, varpå en uppenbart besvärad Anna Kinberg Batra ursäktande svarade Det är inte meningen.

Även Annie Lööf fick en tung start som partiledare, men lyckades komma tillbaka och har nu en stark ställning i debatten. I de moderata kulisserna vankar Ulf Kristersson. Han var en tänkbar kandidat till partiledarposten, men riskerade kanske att uppfattas som för mycket höger och att förknippas med en trött och besegrad alliansregering. Efter valet 2014 har Ulf Kristersson tagit steget fram och gör väldigt bra ifrån sig i de debatter och intervjuer där han medverkar. Under Annie Lööfs svåra inledningstid som partiledare fanns det i praktiken ingen tänkbar alternativ partiledarkandidat för Centerpartiet. Anna Kinberg Batra har däremot inte förmånen att sakna tänkbara ersättare. Ulf Kristersson har dessutom en ytterligare god sida. Han svarar på journalisternas frågor, inte på de frågor han önskat att journalisterna hade ställt.

Om osmaklig raljans och konsekvenserna av Greklands nej

I samband med söndagens folkomröstning i Grekland fylldes nätet av sarkasmer. Hånfulla personer föreslog diverse omröstningar om de skulle behöva betala tillbaka sina banklån/studielån eller ej. När folkomröstningens klara och entydiga nej till euroländernas slutbud var ett faktum var det många som närmast triumferande mästrade att grekerna varit så dumma att de röstat mot sig eget bästa och nu skulle de minsann få se.

De senaste månaderna har jag börjat dölja eller blockera twitteranvändare som regelbundet använder raljans som debattstil. Raljansen skymmer argumenten och bidrar till en sämre debatt. Särskilt osmakligt är det förstås när raljansen - som i fallet Grekland - förekommer i situationer där människor far illa.

Om framtiden vet vi ingenting, och det går förstås inte att säga om väljarnas entydiga nej på sikt gynnar eller missgynnar det grekiska folket. Jag är inte ekonom, men kan en hel del om politik. I min bok stärker väljarnas entydiga nej den grekiska regeringens förhandlingsmandat och dess möjligheter att förhandla fram en mer gynnsam uppgörelse för Grekland. Euroländerna, IMF och den europeiska centralbanken ECB kan inte hoppas på att ett nyval i Grekland skulle leda till en mer försonlig grekisk regering. Den grekiska regeringen vet nu att dess nej har en förankring i det folk den företräder.

Folkomröstningens resultat påminner också om den gamla sanningen att beroenden är ömsesidiga. Visst, Grekland är beroende av euroländerna och IMF för att klara sin ekonomi. Men euroländerna och många storbanker är beroende av att Greklands ekonomi inte kollapsar. Ömsesidiga beroenden tenderar att mildra konsekvenserna av ojämlika maktförhållanden och därigenom gynna den svagare parten, i det här fallet Grekland.

Jag läste med förtjusning Per Lindvalls artikel i SvD Näringsliv i dag - artikelförfattaren gav ord på hur jag tolkar situationen, men inte varit förmögen att uttrycka. IMF borde ha dragit i bromsen betydligt tidigare, när det stod klart att ytterligare åtstramningar i Greklands krympande ekonomi skulle leda till katastrof. Nu måste Greklands skulder rekonstrueras och delvis avskrivas, för Greklands, euroländernas och till och med storbankernas skull.

Tillsammans med (S)-studenters ordförande Elin Ylvasdotter skrev jag för några dagar sedan om läget i Grekland och behovet av internationell solidaritet.

Vem älskar Alliansen?

Jag har roat mig med att räkna hur många gånger ordet "Alliansen" eller varianter på det förekom i allianspartiledarnas tal i Almedalen. Här är resultatet (om jag nu räknat rätt i hettan).

Ebba Busch Thor: Noll gånger

Anna Kinberg Batra: Tre gånger

Jan Björklund: Fyra gånger

Annie Lööf: Nio gånger

Dessutom använde Annie Lööf ordet "borgerligheten" eller varianter på det inte mindre än 24 gånger!

Jag har inte gjort någon jämförelse med Almedalstalen 2014, men en rimlig gissning är att "Alliansen" i de talen förekom betydligt mer frekvent.

Före valet 2014 indikerade alliansföreträdare att om de rödgröna vann valet skulle Alliansen gå in i en lösare form av samarbete, för att mötas på nytt inför valet 2018. Undantaget var höstbudgeten 2014, vilken allianspartierna skulle lägga tillsammans. Det gjorde de också, med förödande resultat. Sverigedemokraterna överraskade de flesta med att bryta praxis och rösta på en annan budget än sin egen, vilket ledde till regeringskris, planerat extra val samt Decemberöverenskommelsen. Den dramatiska händelseutvecklingen band Alliansen samman längre än vad det var tänkt, och det är först nu som Alliansen kan gå in i sin "lösare form av samarbete".

Annie Lööf utmanar ett försvagat Moderaterna om ledarskapet för just Alliansen - ur det perspektivet är det ingen slump att just Annie Lööf i sitt tal använde ordet "Alliansen" fler gånger än de övriga allianspartiledarna tillsammans. Ebba Busch Thor utmanar Moderaterna om det ideologiska ledarskapet - hennes tal var det mest ideologiskt aggressiva och hon talade inte om Alliansen eller borgerligt samarbete överhuvudtaget.

Jan Björklunds tal hade en klar socialliberal riktning, Annie Lööf tal var mer marknadsliberalt och Ebba Busch Thors tal kännetecknades av en slags aggressiv konservatism. Anna Kinberg Batra stod i huvudsak kvar där Fredrik Reinfeldt ställt partiet, jag karaktäriserade tidigare hennes tal som ett slags (S) Light. Borgerlighetens - eller Alliansens - partier söker sin väg.

Anna Kinberg Batras tal och behovet av en ny syn på "arbete"

Anna Kinberg Batras tal i Almedalen präglades av lågmäld återhållsamhet. Talet var fjärran från Annie Lööfs brinnande marknadsliberala appeller och från Ebba Busch Thors aggressiva konservatism. Visst, här fanns lite Nato-vurmande och en tendens att falla tillbaka till Alliansregeringens "låna till skattesänkningar"-strategi. Men i huvudsak kan Anna Kinberg Batras tal klassificeras som ett slags (S) Light.

En stor del av talet kretsade kring "första jobbet", det vill säga första gången en människa får ett arbete. Anna Kinberg Batra valde att illustrera fenomenet utifrån egna erfarenheter från när hon sommarjobbade i kiosk. Valet av exempel var lite märkligt. När jag tänker på mitt "första jobb" var det när jag 1978 heltidsanställdes som sjukvårdsbiträde på Kallebäcks sjukhem i Göteborg, ett arbete som jag behövde för att försörja mig. Jag tänker inte på mitt sommarjobb 1974 i Angels kiosk i Båstad, ett arbete jag behövde för att dryga ut studiebidraget (eller om det var veckopengen).

Överhuvudtaget tycker jag att de politiska partiernas syn på och retorik kring "arbete" är daterad. Det är väckarklockor hit och karensdagar dit. Utgångspunkten för debatten om arbete är en norm där människan förväntas arbeta åtta timmar om dagen, och där den människa som inte tycker att en 40-timmarsvecka är livets mening stigmatiseras för brott mot "arbetslinjen".

Det är hög tid att på allvar ifrågasätta 40-timmarsveckans primat. Projekt- och korttidsanställningar blir allt fler, digitalisering och robotar gör manuella och analoga arbeten obsoleta. Vi ser nya sociala grupper i fria, kreativa yrken växa fram - "den kreativa klassen" för att tala med Richard Florida eller "fria logotyper" för att tala med Ulf Bjereld och Marie Demker. Att mäta arbete i timmar och minuter blir i framtiden en ganska meningslös sysselsättning.

Vilket parti blir först med att på allvar utmana industrisamhällets syn på arbete? (Ja, jag vet att Miljöpartiet och Vänsterpartiet arbetar i den riktningen.) Är tiden ännu inte mogen? Det parti som blir först med att skapa en modern syn på och en modern politik kring "arbetet" skapar sig ett försteg inför framtiden.

Jimmie Åkessons svarta världsbild

Det var mycket hat i Almedalen igår kväll. Jimmie Åkessons 47 minuter (!) långa tal var så späckat av aggressiva utfall och hånfulla raljanser mot politiska motståndare att det åtminstone för mig associerade till hat, eller åtminstone förakt.

Sverige präglas av "vanstyre, samhällshaveri och socialliberalt experimenterande".
 
Alliansen och de rödgröna partierna har ingått en "märklig, ohelig maktkartell".

Alliansregeringen var ett "katastrofalt misslyckande".

Anna Kinberg Batra är en "hycklare". För övrigt kännetecknas svensk politik av att "hyckleriet är totalt".

Annie Lööf betraktar väljarna som "mindre vetande".

Jan Björklunds synsätt är "skrämmande verklighetsfrånvänt".

Stefan Löfven lyssnar inte på folket, tar inte ansvar för landet och håller inte sina löften.

Så gick Jimmie Åkesson på och listan över tillmälen och föraktfulla omdömen kan göras betydligt längre - det är bara att blunda och peka i Åkessons talmanus. Några hundra Sverigedemokrater i publiken jublade och gav stående ovationer när Åkesson härjade som värst.

Igår kväll gjorde Jimmie Åkesson sitt bästa för att inte bjuda in allianspartierna till sakpolitiska uppgörelser. Det var tydligt att han ville stärka bilden av Sverigedemokraterna som en tredje pol i svensk politik. Han koketterade med att partiet gärna stannade i opposition, om partiet kunde maximera sitt inflytande utan att behöva ta regeringsansvar. Makt utan ansvar - den värsta av alla kombinationer - är i Jimmie Åkessons värld en dygd.

Även Ebba Busch Thors tal på tisdagskvällen var repressivt i sin ton. Det var JAS-plan hit och landsförrädare dit. En "aggressiv konservatism", som hustrun uttryckte det. Talet uppskattades knappast av den halva av Kristdemokraternas riksdagsgrupp som genom sina blankröster nyligen protesterade mot Ebba Busch Thors sparkande av tidigare gruppledaren Emma Henriksson, till förmån för sin egen kandidat Andreas Carlson.

I kväll talar Miljöpartiets Gustav Fridolin. Han har indikerat att talet kommer att präglas av utvecklingsoptimism. Tack - låter som ett välkommet reningsbad.

Högerförflyttning eller hålla samman partiet? Ebba Busch Thor i Almedalen i kväll

I kväll håller Ebba Busch Thor sitt tal i Almedalen, ett tal som blir ett av veckans mest intressanta. Ebba Busch Thor är nytillträdd partiledare, och som nybliven mamma har hon ännu inte kunnat delta med full kraft i den offentliga debatten. Kommer Ebba Busch Thor att i sitt tal befästa Kristdemokraternas positionsförflyttning högerut, eller kommer hon att anlägga en mer återhållsam profil för att hålla samman det i dag ideologiskt splittrade partiet?

I sitt installationstal på Kristdemokraternas riksting i år betonade Ebba Busch Thor att Kristdemokraterna var ett högerparti och hon lyfte då även fram krav på strängare straff och starkare försvar. Internt i partiet har motståndet mot en högervridning tagit sig uttryck i att Ebba Busch Thors huvudkandidat till posten som gruppledare (efter den av Ebba Busch Thor sparkade Emma Henriksson) i riksdagen Andreas Carlson endast samlade ungefär hälften av rösterna när KD-riksdagledamöterna i en sluten omröstning fick ta ställning till hans namn. Och i dag skriver förre KD-riksdagsledamoten Peter Althin på SVT Opinion att Ebba Busch Thors politik ökar risken att Kristdemokraterna blir "ett litet, populistiskt, religiöst parti på högerkanten."

Ebba Busch Thor är en mycket skiklig retoriker. Jag tror att hon i kväll kommer att göra sitt allra bästa för att både äta kakan och ha den kvar, på samma sätt som hon i P1 Morgon i morse betonade sin nollvision i abortfrågan samtidigt som hon markerade att han inte hade några konkreta politiska förslag på hur man skulle kunna närma sig uppfyllandet av denna vision.

Ibland möter jag frågan om huruvida Kristdemokraterna kommer att utvecklas till ett "SD light". Mitt svar blir: förmodligen inte. Den främlingsfientlighet som håller SD samman som parti är i huvudsak frånvarande inom Kristdemokraterna. Partiets förflyttning högerut siktar sannolikt också på att i första hand konkurrera med Moderaterna om väljare, inte med Sverigedemokraterna.

Almedalen 2015 och jag

Almedalsveckan 2015 är i antågande. En del menar att Almedalsveckan är en samhällselitens firmafest, där politiker, journalister, PR-konsulter och för all del statsvetare minglar runt i dimmorna av rosévin och diverse jippon som t ex ett upphaussat DJ Battle för medieprofiler och toppolitiker. Andra menar att Almedalen är en demokratins fest, med nära 4 000 välbesökta seminarier, de flesta om viktiga samhällsfrågor, och där framträdande politiker rör sig relativt obehindrat genom folkhaven.

Läsaren av denna blogg vet att jag tillhör dem som är positivt inställda till Almedalsveckan. Jag uppskattar att medierna prioriterar en veckas politikbevakning mitt under sommaren och att politiker och andra samhällsaktörer tänker kreativt när det gäller politikens uttrycksformer. Almedalsveckan har också fått nordiska efterföljaren, i det oerhört uppskattade Folkemødet i Allinge på Bornholm, i den norska Arendalsuka samt i finska Suomi Areena.

I år deltar jag för tionde året i rad. Som nyvald ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet bevakar jag förstås särskilt de seminarier som förbundet arrangerar. Jag vill nämna måndagens hyperaktuella Svensk vapenexport - varför och till vem?, där bl a Lars Ohly (V) och Kerstin Lundgren (C) från KEX-utredningen (som igår presenterade sitt betänkande) medverkar. Puffar också för seminariet Fängslad utan rättegång - om migrationsförvaren, där jag på onsdagen leder ett samtal om den kritikerhyllade filmen Förvaret, med bl a filmens regissör Anna Persson. Välkomna också om ni finns på plats till förbundets mingel i Wesleys Café i Vårdklockans kyrka på Adelsgatan 43 i centrala Visby, onsdag kl 20.00.

Jag ser också fram mot seminariet med den nätta titeln Domedagsstämning i världspolitiken - har vi anledning att oroa oss? på Frälsningsarmén, där jag på fredag samtalar med bl a Birgitta Ohlsson (FP) och Bodil Ceballos (MP). Gillar också att medverka i den digitala talkshowen Godmorgon Almedalen, med Brit Stakston och Martin Schibbye.

Som om detta inte räckte spelar jag tillsammans med Cecilia Garme och Jonas Hinnfors måndag-fredag in Statsvetarpodden live från Dagens industris scen vid Donners plats kl 15.00. Och så har vi Statsvetardagen på fredagen, med intressanta seminarier om Feministisk diplomati och utrikespolitik, om Hur mår vår representativa demokrati? samt om Makt utan mandat - de policyprofessionella i den svenska demokratin.

Puh - där börjar veckan gå mot sitt slut. Vad är då inte vackrare och skönare än att med hustrun på söndagseftermiddagen slinka in på en halvtom sportbar och se IFK Göteborg befästa sin allsvenska serieledning genom att besegra GIF Sundsvall. Förra året såg vi under motsvarande omständigheter IFK Göteborg besegra Helsingborgs IF med 6-2. Vi ser gärna en upprepning av det resultatet!

Därför är Kex-utredningens förslag om att begränsa svensk vapenexport inte tillräckliga

I dag skriver jag tillsammans med S-studenters nyvalda ordförande Elin Ylvasdotter och Klas Corbelius, talesperson för vapenexportfrågor, Socialdemokrater för tro och solidaritet i Dagens ETC om varför Kex-utredningens förslag om att begränsa svensk vapenexport till diktarurer inte är tillräckliga. Utredningen redovisar flera bra förslag, men helheten är tyvärr ändå otillräcklig. Sverige kommer fortfarande att kunna sälja vapen till länder med grava demokratiska brister och som begår övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Nedan återfinns ett utdrag ur texten. Hela artikeln kan läsas här.

*

Socialdemokrater för tro och solidaritet och S-studenter har länge varit motståndare till en expansiv vapenexport och förespråkat stopp för försäljning av krigsmateriel till länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Vi har velat se ett tydligt demokratikriterium för att förhindra vapenexport till diktaturer.

Utredningen skriver i Dagens Industri: ”Respekt för mänskliga rättigheter och den mottagande statens demokratiska status utgör centrala villkor vid tillståndsprövningen, liksom att tillstånd inte ska ges om det förekommer omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter."

Det är mycket bra. Men, och här kommer ett stort men – i nästa andetag är alla ledamöter utom en överens om att ”den politiska helhetsbedömningen blir kvar där utrikespolitiska skäl ska vägas mot säkerhets- och försvarspolitiska skäl. Det föreslagna demokratikriteriet kommer att utgöra ett hinder för att exportera till stater som inte lever upp till detta.” Det blir alltså inget absolut krav. Vi förväntar oss förstås att ”hinder” ändå betyder att diktaturer och auktoritära stater inte kan köpa svenskt krigsmateriel.

Socialdemokraterna har kongressbeslut om att export av vapen och krigsmaterial undantagslöst skall förhindras till diktaturer, stater som kränker mänskliga rättigheter och krigförande länder. Utredningens förslag landar inte i absoluta krav. Vi ser det som nödvändigt att avtal även ska kunna omförhandlas eller brytas om omständigheterna förändras i ett land.

Men vi ser en risk att utredningen landar i tandlöshet, där de istället borde satt ett tydligt avtryck.
Regeringen ges med dessa förslag full frihet att låta säkerhets- och försvarspolitiska skäl möjliggöra vilka undantag som helst. Det kan få till följd att ingenting förändras i praktiken.

Självklart hade vi föredragit ett absolut krav på att svenska vapen aldrig går dit mänskliga rättigheter kränks. Vi hade också velat se ett tydligare långsiktigt politiskt ansvarstagande för att minska den svenska överkapaciteten i försvarsindustrin. Att Sverige är tredje bäst i världen på att exportera vapen per capita är inte försvarbart.

Vi hoppas att regeringskansliets hantering nu innebär chansen att skapa en vapenexportlagstiftning och en politik som bättre passar det samhälle och den värld vi lever i idag. En politik och lagstiftning som passar den feministiska utrikespolitik med betoning av mänskliga rättigheter och demokrati som vår regering står för.

Hylla inte osportslighet

I dag skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén, om det osportsliga slutet på matchen Portugal-Sverige i U21-EM i fotboll. En utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här. 

*

Framgångarna för det folkkära U21-landslaget i fotbolls-EM för herrar har med rätta fått stor uppmärksamhet. Den makalösa vändningen mot Italien, det snöpliga baklängesmålet mot England och kvitteringen i slutminuterna mot Portugal skapar Buster-känsla. Nu kan det mycket väl sluta med final mot Tyskland. Där lär väl Buster-känslan ta slut...

Men jag kan inte släppa det som hände i slutskedet av Sveriges match mot Portugal. Båda lagen var vid ett oavgjort resultat klara för semifinal, på Italiens bekostnad. Efter Sveriges kvitteringsmål i slutet av matchen lade båda lagen i praktiken av att spela fotboll. Under de tre avslutande övertidsminuterna trillade portugiserna demonstrativt boll i sidled på egen planhalva, utan att någon svensk på allvar försökte komma åt bollen överhuvudtaget. Det var ingen uppbygglig upplevelse att se. Jag skulle definitivt inte vilja att IFK Göteborg bar sig åt så här i något sammanhang.

I Expressen försvarar Mathias Lühr de båda lagen med att italienska spelare säkert skulle ha betett sig likadant. Det är möjligt, men självklart ingen ursäkt. Framförallt kan jag tänka mig Mathias Lührs och andra svenska sportjournalisters (för att inte tala om svenska fotbollssupportrars) reaktion om det varit Portugal och Italien som burit sig åt på det här sättet, och Sverige som hade åkt ur turneringen. Rubriker kring FUSK och OMORAL hade klätt tidningssidorna.

Skall man vara petnoga så dömer jag Portugal hårdare än Sverige. Det var Portugal som hade bollen och vägrade göra något konstruktivt med den. Visst, de svenska spelarna kunde ha jagat mer intensivt. Men det var Portugal som bollhållare som hade ansvaret att ta initiativ.

Jag är också förvånad över att domaren lät ett så uppenbart brott mot spelets idé pågå ostraffat. Jag är ingen regelexpert, men finns det verkligen inget utrymme i regelboken för domaren att agera i en sådan här situation?

 

"Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem." (Matt 7:12) Denna gyllene regel gäller även på idrottsplanen och utgör på något sätt sportslighetens credo. Svårare än så är det inte.

Hur bekämpar vi tiggeriet?

Frågan om hur vi bäst bekämpar utsatthet och tiggeri är sannerligen inte enkel. Den som förespråkar enkla lösningar på denna problematik exkluderar sig själv ur varje seriöst samtal.

I dag presenterade den rödgröna regeringen ett åtgärdspaket för utsatta EU-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige. Jag tycker att paketet i huvudsak pekar i rätt riktning. Här finns insatser för att stärka arbetet med välfärdsutveckling och barns rättigheter i Rumänien, initiativ för att föreslå åtgärder för att stoppa våld mot och försvåra exploatering av utsatta EU-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige, en utredning om att skapa ökad klarhet kring hur vi hanterar s k otillåtna bosättningar samt bättre samarbete med civilsamhällesorganisationer som arbetar med utsatta EU-medborgare.

Åtgärdspaketet var också befriat från populistiska formuleringar om att "förbjuda organiserat tiggeri" etc.

På DN Debatt skriver i dag Martin Valfridsson (nationell samordnare 
för arbetet med utsatta EU-medborgare) och Rickard Klerfors (biståndsansvarig, ­organisationen Hjärta till Hjärta) om huruvida barn till utsatta EU-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige bör ha rätt till skolgång. Författarna varnar för att ge en sådan rätt, eftersom det skulle kunna betyda att barn som går i skolan i Rumänien rycks upp ur sin miljö för att placeras i svenska skolor utan att kunna språket.

Jag är tveksam till Valfridssons och Klerfors argumentation. Det scenario jag ser framför mig är inte så mycket att barn som går i skolan i Rumänien rycks upp och flyttas till Sverige utan att kunna språket. Däremot ser jag ett scenario där romska barn som inte befinner sig i en fungerande skolmiljö i Rumänien ges en möjlighet att gå i skola i Sverige. Man kan diskutera vad som är rimligt i detta, men distinktionen mellan de båda scenarierna är viktig.

Angående Barnrättskonventionen skriver artikelförfattarna lite slängigt: Jurister talar med emfas om vad som gäller kring skolgång och barnkonventionen. Bekymret är att det sällan är jurister som är mest lämpade för att bedöma vad som är det enskilda barnets bästa på lång sikt. Här spelas det upp en olycklig motsättning mellan Barnrättskonventionen och vad som "egentligen" är bäst för barnen. Jag tycker att Daniel Kallós, professor emeritus i pedagogik, Umeå universitet, skriver klokt i sin replik till Valfridsson och Klerfors i dag.

För att få bukt med tiggeriet på sikt krävs med all sannolikhet strukturella förändringar i Rumänien. Det pågår ett intensivt arbetet med att åstadkomma en sådan, men det tar tid. Frågan är utomordentlig angelägen. Ingen människa skall behöva tigga, varken i Sverige eller någon annanstans i Europa.

Var morden i Charleston ett terrordåd?

På kvällen den 17 juni 2015 gick den 21-årige Dylann Roof in i en metodistkyrka i centrala Charleston, South Carolina och sköt ihjäl nio människor, samtliga afroamerikaner. Dylann Roof greps dagen därpå och har erkänt att det var han som sköt.

Kort efter massakern utbröt en mediedebatt i USA huruvida dådet skulle betecknas som terrorism. Även i Sverige tvekade tidningarna inledningsvis. Vi ska alltid vara restriktiva i ett inledande skede med att benämna en viss handling för ett terrordåd. Det är bättre för oss att invänta mer information och se vad som slås fast från officiellt håll gällande exempelvis en gärningsmans motiv, sa till exempel Olle Zachrison, redaktionschef på SvD.

Det är bra att medierna är restriktiva med att stämpla våldshandlingar som terrorism. Själv var jag också inledningsvis osäker på vad som var den adekvata benämningen. Begreppet terrorism är notoriskt svårdefinierat, och det ligger mycket i den gamla aforismen One man's terrorist is another man's freedom fighter. Så var t ex Nelson Mandela under många år stämplad som terrorist av USA.

I den politiska propagandan används termen "terrorist" ofta för att stigmatisera sin motståndare. Ingen förespråkar "terrorism", och kan du få din motståndare stämplad som terrorist blir det också lättare att mobilisera stöd i sin kamp mot denne motståndare. George Bush visste vad han gjorde när han deklarerade sitt War on Terrorism.

Det finns ingen allmänt vedertagen definition av terrorism. Den jag använder, och vilken jag tycker ändå sammanfattar det centrala i de centrala definitioner som finns, lyder ungefär så här: en handling som genomförs i syfte att uppnå vissa politiska, religiösa eller ideologiska mål och där förövaren använder sig av våld mot oskyldiga för att skapa skräck och uppmärksamhet.

Med den definitionen är det inte så svårt - när vi nu känner till mer om bakgrunden - att beteckna Dylann Roofs dåd som en terrorhandling. Dylann Roof tycks ha författat ett rasistiskt manifest och velat uppmana till raskrig. Om dessa uppgifter stämmer fanns här ett politiskt motiv i kombination med en vilja att skapa skräck och eller uppmärksamhet.

Jag tror också att om det varit en arabisk muslim som rusat in i en kyrka, ropat Allahu Akbar och börjat skjuta omkring sig så hade dådet av många stämplats som ett terrordåd redan från början.

Jag kommenterar dådet i Charleston och problematiserar begreppet terrorism för Svenska Dagbladet.

Hur allvarlig är sprickan inom Kristdemokraterna?

Hur allvarlig är sprickan inom Kristdemokraterna? Valet av Ebba Busch Thor som partiledare föregicks av en maktkamp, där hennes konkurrent och den Göran Hägglund närstående Jakob Forssmed drog det kortaste strået. Jakob Forssmed representerar en mer mittenorienterad och Ebba Busch Thor en mer högerorienterad del av partiet. I sitt installationstal gjorde också Ebba Busch Thor en tydlig poäng av att Kristdemokraterna står till höger i politiken.

So far, so good. Alla partier har olika grupperingar som i varierande grad konkurrerar med varandra om att driva partiet i en viss riktning. I det här fallet var det heller ingen som ifrågasatte processen - valet av Ebba Busch Thor tycks ha varit ett uttryck för medlemsviljan inom Kristdemokraterna.

Nu prövas Ebba Busch Thors förmåga att samla och hålla samman sitt parti, givet de olika åsiktsgrupperingar som finns. Därför väckte det stor uppmärksamhet när det framkom att Ebba Busch Thor uppmanat partiets gruppledare i riksdagen - den Jakob Forssmed och Göran Hägglund närstående Emma Henriksson - att lämna sitt gruppledaruppdrag. Emma Henriksson var inte road av uppmaningen, men valde att inte ta strid utan ställde sin plats till förfogande.

Riksdagsgruppens valberedning kunde inte enas om vem som skulle ersätta Emma Henriksson. Ebba Busch Thor - som själv inte sitter i riksdagen - lät då meddela att hon förordade den henne politiskt närstående Andreas Carlson. När riksdagsgruppen skulle rösta om Andreas Carlson som gruppledare begärdes sluten votering. Andreas Carlson fick endast hälften av rösterna, resterande hälften var blankröster.

Jag tror aldrig det hänt tidigare i svensk politisk historia att en gruppledare i riksdagen enbart fått stöd av halva sin riksdagsgrupp. Andreas Carlson har nu en tuff utmaning (för att uttrycka det milt) att vinna riksdagsgruppens förtroende och att utveckla auktoritet som gruppledare. Anderas Carlson själv låter ångerfull när han uttalar sig till Ekot: Jag tror mycket hade kunnat göras bättre när det kommer till att få information och till att känna oro. Som så ofta när det gäller politiska konflikter hänvisas till att "informationen" kunde ha hanterats annorlunda - även när det i grunden rör sig om värdeskillnader.

Först i höst lär vi kunna göra en bedömning av hur allvarlig sprickan inom Kristdemokraterna är, och med vilken skicklighet Ebba Busch Thor förmår utöva sitt partiledarskap. Nu önskar jag bloggens alla läsare en riktigt Glad Midsommar!

Vad betyder den palestinska regeringens avgång?

I dag avgick den palestinska samlingsregering som tillsattes förra året, med uppdraget att genomföra val i hela Palestina. Regeringen bestod av teknokrater, inte politiker, och den accepterades av både Fatah och Hamas.

Samlingsregeringen har inte haft någon egen maktbas. Makten har i stället legat hos Hamas - som kontrollerar Gaza - och hos Fatah och den palestinska myndigheten som kontrollerar Västbanken. Den yttersta makten ligger naturligtvis hos Israel som ockuperar Västbanken och utövar en blockad mot Gaza.

Samlingsregeringen tillsattes förra våren som ett led i försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah. Men försoningsprocessen tog aldrig fart, och därför har samlingsregeringen inte heller kunnat fullgöra sitt uppdrag. Om det skulle utlysas val i Palestina kan varken Hamas eller Fatah vara säkra på att vinna. De vet vad de har, men inte vad de får - därför har ingendera av dem några säkra vinster att göra på ett val inom den närmsta framtiden.

Regeringschefen Rami Hamdallah har redan fått i uppdrag av president Mahmoud Abbas att bilda en ny regering. Det är möjligt att denna nya regering kommer att bestå av politiker i stället för teknokrater, och därmed också ha ett större manöverutrymme. Men det beror på om Hamas verkligen är intresserat av att ingå i en sådan ny regering. Det är en officiell hemlighet att Hamas och Israel för samtal om en långvarig vapenvila. En sådan uppgörelse skulle stärka Israels säkerhet samtidigt som Hamas i praktiken skulle garanteras kontrollen över Gaza under många år framåt. Gaza skulle kanske också få tillstånd att öppna en flygplats och blockaden lättas upp ordentligt.

Fatah fruktar en sådan utveckling, eftersom den skulle göra en tvåstatslösning än svårare att uppnå. Palestina skulle riskera att delas i två delar, med Gaza som ett slags Hamasland och med Västbanken under fortsatt ockupation.

Över huvud taget framstår EU:s isoleringspolitik mot Hamas som allt mer kontraproduktiv. Det blir absurt när EU:s diplomater inte får samtala med Hamas-representanter, samtidigt som representanter för Israel samtalar med Hamas. EU avsäger sig i praktiken möjligheterna att påverka processen. Förlorare blir den tvåstatslösning som EU och i princip resten av världen säger sig stödja. Sverige bör stödja försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah, och det stödet inbegriper samtal med Hamas.

Mitt installationstal som ny ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet

Igår valdes jag till ny förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Jag är stolt och glad över den tillit och det förtroende som visats mig och jag lovar verkligen att utifrån arbetarrörelsens värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet göra mitt absolut bästa för att fullgöra uppdraget på bästa sätt.

Idag höll jag mitt installationstal. Utdrag ur talet kan läsas nedan. Hela talet kan läsas här.

Den 30 oktober 2014 erkände Sverige Palestina. Erkännandet var en seger för alla de krafter – inklusive vårt eget förbund - som under så många år arbetat för att Sverige skulle gå före övriga EU-stater och ta detta steg. Jag är stolt att det var en socialdemokratiskt ledd regering och med Margot Wallström som utrikesminister som hade modet och förmågan att fatta detta beslut. 

Israels olagliga bosättningspolitik är ett avgörande hinder för en israelisk-palestinsk fred. Samtidigt har staten Israel en självklar rätt till existens inom säkra och erkända gränser. De raketer som skickas mot Israel från Gaza bryter mot folkrätten och hotar freden. Gaza styrs i praktiken av Hamas, vars tidigare terroraktioner entydigt måste fördömas och vars styre grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Hamas måste erkänna Israel och avstå från alla våldshandlingar som bryter mot folkrätten. Men för att uppnå det målet är isolering inte rätt väg. Humanitära organisationer och människorättsorganisationer som Amnesty International och Röda Korset har gång efter gång fördömt blockaden av Gaza. som en kollektiv bestraffning – ett brott mot internationell lag – som särskilt drabbar barn och sjuka.

Själv deltog jag för ett par veckor sedan i en manifestation till stöd för folket i det blockerade Gaza genom att resa en mycket kort etapp med Ship to Gazas trålare Marianne. Blockaden av Gaza – för vilken också Egypten bär ett ansvar – måste hävas, och den måste hävas nu!

*

För några år sedan spred den arabiska våren glädje och förhoppningar över stora delar av Mellanöstern. Förtryckarregimer i Egypten och Libyen föll samman och många hoppades att vi skulle få se en folkets seger också i Syrien. Så blev det inte. Inbördeskrig rasar på flera håll i Mellanöstern och den demokratiska utvecklingen har stannat av eller till och med rullats tillbaka. Det är svårt att finna ord tillräckligt starka för att fördöma de illdåd som organisationen Islamiska staten, eller IS som den också benämns, gör sig skyldig till. Situationen för olika nationella minoriteter, inte minst den kristna, är oerhört utsatt och världssamfundet har ett tungt ansvar att agera för att undvika folkmord.

*

Vårt förbund var en av de rörelser som kraftfullt protesterade när en socialdemokratisk regering 2005 slöt det olycksaliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien. Vi är glada att det avtalet nu rivits upp och vi förutsätter att ett motsvarande avtal aldrig kommer att upprättas igen. 

År 2011 var Sverige världens största vapenexportör, räknat per capita. Jag har så svårt att se varför Sverige skall ligga i topp på listan över världens vapenexportörer. Jag har så svårt att se varför Sverige skall sälja vapen till diktaturer och till länder som grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Ur ett längre tidsperspektiv har jag svårt att se varför Sverige skulle behöva sälja vapen överhuvudtaget.

Vårt förbund har spelat en inte oväsentlig roll i arbete att påverka vårt parti i rätt riktning i fråga om vapenexporten. Vi var med och utformade de skarpa skrivningar som antogs av partikongressen 2013 och som stadgar – och jag citerar - att Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter (slut på citatet). Nu kommer strax betänkandet från parlamentariska Krigsmaterielexportutredningen, KEX. Jag ber er alla om hjälp i arbetet att se till att den lagstiftning som följer verkligen innebär att kongessbeslutet genomförs och att vi aldrig mer behöver uppleva svensk vapenexport till diktaturer och till länder som grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Låt oss hjälpas åt, i debatten och på andra sätt, i det arbetet!

*

Jag är glad att partikongressen beslöt att föräldraförsäkringen skall vara helt individualiserad. Låt oss hjälpas åt att knuffa på regeringen så att detta beslut inte bara blir ord i ett kongressdokument utan också omsätts i politisk handling. Sverige behöver en feministisk politik och partiet behöver vår hjälp att utveckla och genomföra en sådan-

*

Vårt parti behöver utveckla en skarpare profil i miljöfrågan. Socialdemokratin är särskilt lämpad att bedriva en kraftfull miljöpolitik som också utgår från att den globala rovdriften på miljön också ofta hänger samman med osäkra arbetsförhållanden för anställda och invånare. Sverige ska gå i täten för en ekologiskt hållbar ekonomi, precis som vi gjorde för femtio år sedan med ett socialt hållbart samhälle. Vi vill se minskat oljeberoende, en utbyggnad av vindkraft och andra förnyelsebara energislag, krav på kraftigt minskade koldioxidutsläpp och på sikt avveckling av kärnkraften. Angående Vattenfalls verksamhet i Tyskland vill jag säga att för min del får kolbiten gärna stanna i marken.

*

De senaste åren har kyrkans klockor klingat för att varna och markera mot rasism och mot nazism och för alla människors lika värde – med all rätt. Rasisterna i Sverige är i dag inte fler än tidigare – men de är bättre mobiliserade och mer synliga i debatten. Rasisterna möts av en mycket stark anti-rasistisk opinion, i vilken vårt förbund är en del. Islamofobi och muslimhat flödar på nätet. Vi kan också se ett ökat uttryck för antisemitiska stämningar. Kanske har vi varit naiva och underskattat risken för att det skulle finnas jordmån för antisemitismen att växa i vårt land. Visst har vi begått misstag – enbart den som aldrig agerar undviker att begå misstag. Men vi har ett ansvar att efter all vår bästa förmåga ovillkorligt bekämpa rasismens fula tryne var det än visar sig, oavsett om det tar sig uttryck i anti-semitism, islamofobi, eller hat riktat mot andra grupper. Vi måste också utveckla en mer kraftfull politik till stöd för de EU-migranter som tigger på gator och torg. Ingen människa skall behöva tigga, varken i Sverige eller någon annan stans i Europa.

*

Det finns fortfarande dem som vill skuldbelägga religionen för mycket av det elände vi ser i världen. I utkanten av ISIS illdåd i Syrien och Irak höjs röster om att ifall politiken – ja, helst hela samhället – bara kunde befrias från religion så skulle freden vara lättare att bygga. Det är en så oerhört naiv inställning. 1900-talets många krig och illdåd – 1:a världskriget, 2:a världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget, kolonialkrigen i Afrika – startades av stater som var i högsta grad sekulära. 

Det är inte religionen som är problemet, det är fundamentalismen. Och fundamentalismen kommer ibland i religiösa kläder, ibland i sekulära och ibland i politiska kläder. Det är lika illa vilket som. 

Staten bör vara sekulär (eller neutral, som kanske är ett bättre ord), men samhället kan aldrig vara sekulärt. Min kristna tro påverkar mig i allt jag gör. Den ligger till grund för min människosyn och för min vision om hur det goda samhället bör byggas och den inspirerar mig till politisk handling. Religionen kan aldrig vara en privatsak, eftersom tron – oavsett om du är t ex kristen, jude eller muslim – påverkar hur du möter och behandlar andra människor och hur du agerar i samhället. 

Kärleksbudskapet är inte bara en teori, det är också en praktik. Som Jakob skrev, om vi tar ett exempel ur den kristna tron: Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Och Jakob fortsätter: Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.

*

Allt färre svenskar väljer att vara medlem av ett politiskt parti. På 20 år har antalet partimedlemmar i Sverige halverats, från över 600 000 till omkring 250 000. Allt färre svenskar beskriver också sig som anhängare av något särskilt parti. År 1968 uppgav 65 procent av svenskarna att de var anhängare av ett politiskt parti. År 2010 hade den andelen minskat till 28 procent.

Men att medborgarna vänder de politiska partierna ryggen innebär inte att svenska folkets politiska engagemang minskat. Digitaliseringen och den kommunikationsteknologiska revolutionen har förändrat förutsättningarna för politiken. I vår individualiserade, digitaliserade tid väljer människor att engagera sig i de enskilda politiska sakfrågor som man brinner mest för - det kan röra sig om antirasism, miljöfrågor, djurrätt, fredsfrågor, eller mänskliga rättigheter. Dessa rörelser är ofta organiserade som nätverk, och attraherar särskilt unga människor i storstäderna. För väldigt många av dessa unga engagerade människor, ofta med hjärtat till vänster, känns vårt parti inte relevant. Här har vårt förbund – tillsammans med partiets andra sidoorganisationer – en viktig uppgift. Vi måste göra oss – vårt parti och vårt förbund - relevanta för dessa grupper.  Möta dem med öppet sinne, samarbeta med dem över partigränser för att nå mål i konkreta sakfrågor. 

På så sätt stärker vi också som sidoorganisation vår roll i partiet. Sidoorganisationerna behövs. Vi speglar samhällets mångfald, och bidrar med perspektiv nödvändiga för att bygga Sveriges mest öppna och moderna framtidsparti.

Jag vill i detta sammanhang också passa på att hälsa HBT(s) - HBT-socialdemokrater Sverige - varmt och hjärtligt välkomna som ny sidoorganisation i partiet.

*

Vårt förbund har tagit ett avgörande steg. Genom att öppna förbundet för alla religioner har vi lagt grunden för en mobilisering av troende människor med hjärtat till vänster, oavsett om dessa är t ex judar, muslimer eller kristna. Nu gäller det att värna detta steg – att se till att möjligheten till mobilisering också blir en mobilisering i praktiken. Att vi verkligen når fram till dessa människor med en religiös tillhörighet och som brinner för arbetarrörelsens värden om frihet, jämlikhet och solidaritet.

För att kunna göra det måste vi nu också ta ett steg fram när det gäller att vara närvarande i det offentliga samtalet och sätta skarpa avtryck i den politiska debatten. Vi får aldrig bli en del av det som redan har passerat. Vi måste förmå att vårda vår tradition och vårt ursprung, samtidigt som vi är öppna för det nya och bejakar det som ligger framför oss. Det är vår enda möjlighet att bli än mer relevanta och bidra till att arbetarrörelsen, en arbetarrörelse för vår tid, förmår sätta lika skarpa avtryck i 2000-talets samhälle som vi gjorde under 1900-talet. 

Jag lovar att göra mitt absolut bästa för att bidra till en sådan utveckling, och jag är glad och stolt i förvissningen att vi tillsammans kan förändra världen. En spännande resa väntar – tack för att vi får göra den tillsammans!