Frågan om hur vi bäst bekämpar utsatthet och tiggeri är sannerligen inte enkel. Den som förespråkar enkla lösningar på denna problematik exkluderar sig själv ur varje seriöst samtal.
I dag presenterade den rödgröna regeringen
ett åtgärdspaket för utsatta EU-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige. Jag tycker att paketet i huvudsak pekar i rätt riktning. Här finns insatser för att
stärka arbetet med välfärdsutveckling och barns rättigheter i Rumänien, initiativ för att föreslå
åtgärder för att stoppa
våld mot och försvåra exploatering av utsatta EU-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige, en utredning om att skapa
ökad klarhet kring hur vi hanterar s k otillåtna bosättningar samt
bättre samarbete med civilsamhällesorganisationer som arbetar med utsatta EU-medborgare.
Åtgärdspaketet var också befriat från populistiska formuleringar om att "förbjuda organiserat tiggeri" etc.
På
DN Debatt skriver i dag
Martin Valfridsson (nationell samordnare
för arbetet med utsatta EU-medborgare) och
Rickard Klerfors (biståndsansvarig, organisationen
Hjärta till Hjärta) om huruvida barn till utsatta EU-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige bör ha rätt till skolgång. Författarna varnar för att ge en sådan rätt, eftersom det skulle kunna betyda att barn som går i skolan i Rumänien rycks upp ur sin miljö för att placeras i svenska skolor utan att kunna språket.
Jag är tveksam till Valfridssons och Klerfors argumentation. Det scenario jag ser framför mig är inte så mycket att barn som går i skolan i Rumänien rycks upp och flyttas till Sverige utan att kunna språket. Däremot ser jag ett scenario där romska barn som inte befinner sig i en fungerande skolmiljö i Rumänien ges en möjlighet att gå i skola i Sverige. Man kan diskutera vad som är rimligt i detta, men distinktionen mellan de båda scenarierna är viktig.
Angående Barnrättskonventionen skriver artikelförfattarna lite slängigt:
Jurister talar med emfas om vad som gäller kring skolgång och
barnkonventionen. Bekymret är att det sällan är jurister som är mest
lämpade för att bedöma vad som är det enskilda barnets bästa på lång
sikt. Här spelas det upp en olycklig motsättning mellan Barnrättskonventionen och vad som "egentligen" är bäst för barnen. Jag tycker att
Daniel Kallós, professor emeritus i pedagogik, Umeå universitet, skriver klokt
i sin replik till Valfridsson och Klerfors i dag.
För att få bukt med tiggeriet på sikt krävs med all sannolikhet strukturella förändringar i Rumänien. Det pågår ett intensivt arbetet med att åstadkomma en sådan, men det tar tid. Frågan är utomordentlig angelägen. Ingen människa skall behöva tigga, varken i Sverige eller någon annanstans i Europa.
