SD-politiker vill stoppa samtal med August-nominerad författare

Sverigedemokraten Steven Jörsäter, ledamot av Kultur- och fritidsnämnden i Täby, har försökt stoppa ett författarsamtal med den tidigare August-nominerade författaren Moa-Lina Olbers Croall på Täby bibliotek. Moa-Lina Olbers Croall var inbjuden för att tala om sin bok "I mitt namn – en bok om att vara trans". Steven Jörsäter rasar över inbjudan och skriver i ett mejl till kommunledningen och till bibliotekschefen att Täby kommun inte bör upplåta lokaler och använda skattepengar till sådana evengemang: "Att kritisera normerna eller att ifrågasätta den självklara relationen mellan man och kvinna och våra könsidentiteter uppfattar vi som destruktivt."

"Ifrågasätta den självklara relationen mellan man och kvinna". Jo tack. Man undrar vilket århundrade Steven Jörsäter befinner sig i. Det är i varje fall knappast 2000-talet.

Jörsäter anklagar också tjänstemännen i Täby kommun för att "ofta ha en synnerligen politisk agenda" och kräver att ”punkter som biblioteksledningen tror kan uppfattas som kontroversiella hädanefter flaggas i god tid och tas upp i KFN”.

Sveriges Författarförbund tar i ett uttalande skarpt avstånd från Sverigedemokraten Steven Jörsäters agerande: Vad som i det här fallet är än mer allvarligt är SD Täbys försök att kringgå den kulturpolitiska principen om armlängds avstånd mellan politiker och kulturskapare. Problematiken blir extra tydlig i Jörsäters formulering om att ”tjänstemännen ofta har en synnerligen politisk agenda”. Sveriges Författarförbund fördömer Steven Jörsäters och SD Täbys försök att stoppa vår medlem Moa-Lina Olbers Croalls författarbesök i kommunen, och inte minst förslaget att låta kommunpolitikerna förhandsgranska bibliotekets programpunkter.

Steven Jörsäters agerande är ett typiskt exempel på politiker som vill styra kulturlivet ned på en delaljerad nivå, förhandsgranska programpunkter och censurera inslag som ifrågasätter traditionella könsroller. Jag har svårt att se någon politiker från något annat parti än Sverigedemokraterna agera på det här sättet.

Och det är detta parti som Moderaterna och Kristdemokraterna nu anstränger sig för att normalisera och på olika sätt söka samverkan med. Nej tack, säger jag.

Två avgörande frågor i svensk politik

Idag presenterade statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson den senaste uppdateringen av "Mätningarnas Mätning" (MäMä), en sammanvägning av opinionsmätningar genomförda av SCB, Sifo, Demoskop, Novus och Ipsos. Henrik Oscarsson noterar att opinionsstödet för Socialdemokraterna så här långt mycket tätt följer den historiska utvecklingen för sittande regeringspartier i inledningen av en mandatperiod.

 

Därför bekymrar det heller inte Socialdemokraterna särskilt mycket att partiet just nu ligger några procentenheter under sitt valresultat - det är vanligt att regeringspartier tappar opinionsstöd i början av mandatperioden. Inte heller finns det någon större oro över att Sverigedemokraterna i någon enstaka mätning skulle kunna bli större än Socialdemokraterna - redan 2010 hade till exempel Moderaterna i enstaka Sifo-mätningar gått förbi Socialdemokraterna och blivit landets största parti. 

Det är inte att vara "störst" som är viktigast. Det är viktigare att vara landets dominerande politiska kraft med  förmåga att bilda koalitioner så att man får igenom sin politik i riksdagen. Dit har Sverigedemokraterna en bra bit kvar.

Däremot är det förstås bekymmersamt att Sverigedemokraterna börjat växa igen, efter sin tidigare topp vintern 2015/16. Sverigedemokraterna har verkligen den politiska dagordningen på sin sida. I ett Sverige där ojämlikheten växer, där vi talar om en sjukvårdskris där basala funktioner som materialleveranser till stora sjukhus inte fungerat och där klimatfrågorna får mycket uppmärksamhet ligger den politiska nerven ändå kvar i frågorna om lag och ordning och om migration. 

Två frågor blir avgörande för den närmaste framtiden i svensk politik. 

För det första: Kommer den politiska nerven att ligga kvar i frågorna kring lag och ordning och om migration? Eller kommer de traditionella vänster-högerfrågorna kring skatt och välfärd att kunna återta sin tidigare framträdande position?

För det andra: Hur kommer väljarströmmarna mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att röra sig, givet att lag och ordning och migration fortfarande dominerar? Moderaternas försök att profilera sig ytterligare i frågorna kring lag och ordning och migration har hittills inte givit någon varaktig utdelning i form av ökat opinionsstöd.

Påminner också om artikeln i dag på DN Debatt, där jag tillsammans med Marie Demker, Andreas Johansson Heinö, Lisa Pelling och Jesper Strömbäck argumenterar för en ny maktutredning. Vi talar alldeles för lite om makt i dagens samhällsdebatt, och om vilka maktförskjutningar som ägt rum de senaste decennierna. En förnyad maktanalys skulle också kunna bidra till ökade förståelse av det förändrade partipolitiska landskapet i Sverige och i Europa. Artikeln kan läsas här.

Kommer Vänsterpartiet att växa i opinionen?

Det har talats mycket om framgångar för populistiska, högerradikala partier i Europa de senaste åren. Många har undrat varför vi inte ser en motsvarande mobilisering på vänstersidan i politiken, trots en växande ojämlikhet i många länder. Så växer till exempel ojämlikheten i Januariavtalets Sverige, utan att Vänsterpartiet lyckats öka särskilt mycket i opinionen (ok - kanske syns det tecken på att V nu börjat öka något).

Men bilden är inte fullt så enkel. I många länder i Europa har faktiskt vänsterradikala partier också ökat - samtidigt som socialdemokrater och traditionell höger tappat. Vi har till exempel sett det i Grekland (Syriza), i Spanien (Podemos) och även i Island (Vänsterpartiet - de gröna) och i Danmark (Enhedslisten, men på en lägre nivå).

I dag har det varit val i den tyska delstaten Thüringen. Enligt vallokalundersökningar får vänsterradikala Die Linke 29.5 procent av rösterna, medan främlingsfientliga Alternativ för Tyskland (AFD) får 24 procent. Kristdemokraterna CDU får 22.5 procent av rösterna och Socialdemokraterna endast 8.5 procent.

Hur stor potential har Vänsterpartiet i Sverige att växa? Jag har en gång tidigare ställt frågan varför Vänsterpartiet inte växer, och även redovisat en del tänkbara svar. Men den diskussionen fördes under förra mandatperioden, då Vänsterpartiet budgetförhandlade med den rödgröna regeringen. Nu är det nya tider, och Vänsterpartiet har en mer renodlad oppositionsroll. Så nu finns väl ändå förutsättningarna för Vänsterpartiet att växa. Eller?

Massdemonstrationer i Chile, Libanon, Irak... Vad är det som händer?

– Allt vi vill ha är fyra saker: arbete, vatten, elektricitet och säkerhet. Det är allt vad vi vill, sade 16-årige Ali Mohammed samband med de omfattande demonstrationerna i Irak mot arbetslöshet, korruption och usla levnadsförhållanden. Igår dödades 40 människor i Bagdad efter sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. Den senaste månaden har över 200 människor dödats i samband med demonstrationerna, riktade mot premiärminister Adel Abdul Mahdis och hans regering.

I Libanons huvudstad Beirut demonstrerar sedan en dryg vecka tillbaka hundratusentals människor mot arbetslöshet, bristande el- och vattenförsörjning och korruption. Demonstrationerna skär rakt igenom de etniska skiljelinjer som annars så strikt reglerar det politiska livet i Libanon. Demonstranterna är kompromisslösa - "alla" politiker måste avgå. En generalstrejk är utlyst, motorvägarna blockerade, banker och skolor håller stängt.

I Chile demonstrerar hundratusentals människor på gatorna. De kräver ekonomiska reformer och att president Sebastián Piñera avgår. Ett 20-tal personer har dödats och det råder utegångsförbud på nätterna.

Även på flera andra håll i världen genomförs omfattande folkliga demonstrationer mot växande ekonomiska klyftor, mot korruption och mot regeringars oförmåga att upprätthålla livsnödvändigheter  som el- och vattenförsörjning.

Det är för tidigt att säga huruvida dessa demonstrationer inspirerats av varandra och vilken ytterligare spridning de kommer att få. Jag noterar att kampen mot korruptionen tycks lyftas fram på ett mer kraftfullt sätt än tidigare.

Jag noterar också att demonstrationerna inte i huvudsak mobiliserats genom formella politiska rörelser och organisationer. Det är både bra och dåligt. Det är bra eftersom det blir svårare för det politiska ledarskapet att avfärda demonstranterna med att de skulle gå i någon särskild politisk organisations ledband. Men det är dåligt eftersom det är svårt att upprätthålla varaktighet och disciplin i spontana protester. Dessutom är det svårare att kanalisera in demonstranternas krav i de politiska institutionerna om det inte finns någon organisation eller parti som kan utgöra länk mellan folket och deras valda representanter. Det svåra är inte att avsätta en regering - det svåra är att ta hand om situationen som uppstår därefter.

Jag hoppas verkligen att dessa manifestationer blir framgångsrika och leder till en ekonomisk och politiks förändring i respektive länder. Världen skriker efter ökad jämlikhet och ökad efterlevnad av rättsstatens principer. Låt oss efter förmåga stödja de rörelser som vill vrida politiken i en sådan riktning.

Tre skäl till varför övriga partier inte borde närma sig SD

Flera opinionsmätningar, men inte alla, visar att Sverigedemokraterna växer i opinionen. I några av dessa mätningar är avståndet mellan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna så litet att det inte med säkerhet går att säga vilket av dessa båda partier som för tillfället har starkast stöd i opinionen.

Varför växer Sverigedemokraterna? Ja, det är inte precis första gången som den frågan ställs. I en artikel i Sydsvenskan ger Anders Hellström, docent i statsvetenskap och forskare vid det migrationspolitiska forskningscentret MIM vid Malmö universitet, sitt svar på frågan.

I en studie om polarisering och olika former av mobilisering i flera europeiska länder, The refugee reception crisis: Polarized opinions and mobilizations, visar Pieter Bevelander och Anders Hellström hur mottagningskrisen 2015 i Sverige innebar en katalysator; en mobiliseringsgrund för både anti- och pro-invandringsrörelser i samhället.

I artikeln i Sydsvenskan formulerar Anders Hellström tre slutsatser som varnar övriga partier för att köpa Sverigedemokraternas verklighetsbild och att försöka kopiera eller på olika sätt närma sig Sverigedemokraternas politik. Slutsatserna lyder:

1.) När traditionella partier rycks med i en oro över att tappa kontrollen och köper bilden av att landet har drabbats av en systemkollaps vädrar extrema aktörer morgonluft och får ökat självförtroende för sina aktioner.

2.)  Väljare röstar hellre på originalet än på kopian. Socialdemokrater som tror att vägen framåt är att föreslå nya skärpningar på det migrationspolitiska området är inte nödvändigtvis rätt ute.

3.) Om andra politiska partier fortsätter bedriva politik på Sverigedemokraternas planhalva leder det till minskat väljarstöd för det egna partiet.

Anders Hellström betonar att det vid sidan av den flyktingnegativa opinionen också finns ett engagemang och solidaritet för att hjälpa till och forma ett mer humant samhälle, gestaltat genom ett nätverk av rörelser som till exempel Refugees Welcome, Svenska kyrkan, Röda Korset eller i ett språkkafé. (För en bok om dessa rörelser och de individer som befolkar dem rekommenderar jag varmt Thord Erikssons bok "Dom som stod kvar", Natur & Kultur, 2019. Jag recenserade den nyligen i Opulens.

Jag bär gärna med mig Anders Hellströms avslutande uppmaning: Mitt budskap till företrädare för de traditionella partierna är: Det är fullt möjligt att formulera egna visioner. Haka inte upp er på vad Sverigedemokraterna skulle säga.

Hur mycket "hemlig dataavläsning" vill vi ha?

Igår blev det känt att regeringen går vidare med ett förslag om "hemlig dataavläsning" som ger polisen möjlighet att vid misstanke om allvarlig brottslighet installera så kallade trojaner i enskilda individers mobiltelefoner. Genom trojanerna kan polisen avlyssna samtal, läsa av meddelanden och ibland använda sig av telefonernas mikrofoner och kameror. Syftet är att ge polisen bättre möjlighet att bekämpa gängkriminaliteten.

Jag har ingen uppfattning om just detta konkreta förslag. Men jag är orolig för en utveckling där polis och andra myndigheter steg för steg ges bättre möjligheter att övervaka och kontrollera enskilda medborgare.

Min oro grundar sig inte så mycket på läget i Sverige i dag - Sverige är en demokrati och en rättsstat. Men demokratin och rättsstaten kan aldrig tas för givna. Om vi skulle få en regering där till exempel högerradikala, auktoritära politiska krafter ges makt och inflytande ser jag en klar risk att lagar om övervakning och kontroll kommer att användas på ett helt annat sätt än vad de avsikten var när lagarna en gång stiftades.

Så var vaksamma med de lagar om övervakning och kontroll som nu stiftas. De ska användas också när det inte är vackert väder.

Jag saknar den opinion som en gång mobiliserade så kraftfullt i striden om FRA-lagen. Den opinionen innebar att varje enskild förstärkning av statens repressiva redskap utsattes för en kritisk granskning. I dagens tidsanda möts sådana förslag mest av tystnad eller applåder.

Sexköpslagen fyller 20 år!

Den så kallade sexköpslagen - det vill säga förbud mot köp av sexuella tjänster - trädde i kraft den 1 januari 1999. Sverige var det första landet i världen som valde att kriminalisera köp, och inte försäljning, av sexuella tjänster. Jag är glad och stolt över att Sverige tog täten i denna fråga. Flera länder har valt att följa efter - till exempel Kanada, Frankrike, Island Norge, Nordirland, Irland och Israel.

Lagen stiftades inte i enighet. Om jag minns rätt var det Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet som röstade igenom den i riksdagen. Moderaterna och Folkpartiet (dagens Liberalerna) röstade emot. Kristdemokraterna avstod. 

Så länge vi lever i ett ojämlikt och ojämställt samhälle (kalla det gärna könsmaktsordning om ni vill) så blir varje försök att tolka säljande av sexuella handlingar som ett uttryck för samtyckande handlingar mellan vuxna människor en orimlighet. Kvinnans rätt till sin sexualitet stärks inte genom att den säljs på en varumarknad. Solidaritet med de kvinnor som säljer sexuella tjänster kan inte ta sin grund i att legitimera det system vari dessa kvinnor oundvikligen befinner sig i underläge. (Ja, även män säljer sex - men det rubbar inte min grundinställning.)

Den svenska sexköpslagen är kreativ och kraftfull i det att den skuldbelägger den som köper sex och inte den som säljer sex. Jag har inte sett några studier som ger mig fog att tro att den svenska lagstiftningen förvärrat problemen - frågan är i stället i hur stor utsträckning situationen förbättrats. Jag förutsätter att kamp mot prostitution och människohandel fortsätter att vara en högt prioriterad fråga för regeringen.

Antalet civila dödsoffer i Afghanistan växer - stoppa utvisningarna nu!

Antalet civila dödsoffer i Afghanistan saknar motstycke. Så skrev Dagens Nyheter igår, och redovisade en FN-rapport med skrämmande läsning. På bara tre månader - mellan juli och september i år - har 1 174 civila dödats och 3 139 skadats i Afghanistan, en ökning med hela 42 procent jämfört med föregående år. Sammantaget har 2 563 civila dödats och 5 676 skadats i år. Cirka 41 procent av dem är kvinnor och barn.

Och i skrivande stund meddelar nyhetsbyråerna att över 60 personer dödades i ett nytt bombdåd mot en moské i Afghanistan.

Afghanistan framstår som ett krigets och terrorns helvete på jorden. Och bedömare ser ingen ljusning - tvärtom förväntas det bli värre innan det blir bättre.

Sverige är ett av världens rikaste, tryggaste och bästa land att leva i - hur man än mäter. Det är inte värdigt Sverige att fortsätta utvisa unga människor till skräcken Afghanistan. Det är inte ett sådant land vi vill vara. Utvisningarna till Afghanistan borde stoppas - de borde stoppas nu!

Brexit-dramat fortsätter

I dag godkände EU:s stats- och regeringschefer ett nytt Brexit-avtal med Storbritannien. Enligt det nya avtalet kommer Nordirland fortfarande att lyda under vissa EU-regler. Varor ska kontrolleras i hamnar och på flygplatser, men inte vid gränsen mellan Irland och Nordirland. Samtidigt blir Nordirland kvar i Storbritanniens  tullområde och kommer att ingå i de handelsavtal som Storbritannien ingår efter en Brexit. (Ja, det är komplicerat.)

Men avtalet måste också godkännas av det brittiska parlamentet. Omröstningen, som förväntas äga rum på lördag, är i skrivande stund ytterst oviss. Premiärminister Boris Johnson har inte precis rosat marknaden i sina tidigare försök att få igenom förslag i parlamentet. Det nordirländska unionistpartiet DUP spelar med sina tio mandat en viktig roll - inte bara för sina mandat utan också för psykologin inför omröstningen. Och DUP har satt ner foten - partiet tänker inte stödja det nya avtalet eftersom det "inte är till gagn för Nordirlands välstånd och det underminerar unionens integritet".

Om  Boris Johnson återigen misslyckas med att få parlamentets stöd är han tvingad att vända sig till EU och begära mer förhandlingstid. Det är däremot inte självklart att EU kommer att bevilja någon sådan - det beror på om EU uppfattar det som trovärdigt att britterna kommer att kunna enas om någon lösning.

Det är möjligt att ett nyval i Storbritannien skulle skapa en parlamentarisk majoritet som är villig att acceptera avtalet. Konservativa Tories ligger mitt i all Brexit-röra ganska bra till i opinionsmätningarna. Men säkert är det inte. Ett parlamentsval utan att Brexit-frågan lösts skulle kunna innebära att Brexit-partiet tar röster från Tories, vilket kan öppna upp för Labour-framgångar.

Om parlamentet röstar ja på lördag kommer ett nyval sannolikt att genomföras inom en snar framtid. Vad händer då med Brexit-partiet, när Brexit inte längre är en politisk fråga? Och vart går deras väljare? Blir det som med den berömde moren: Boris Johnson har gjort sin plikt, Boris Johnson kan gå?

Erfarenheten har visat att bedömningar av den brittiska Brexit-processen mår bäst av att genomföras ett steg i taget. De två närmsta dygnen kommer uppmärksamheten att ägnas åt Boris Johnsons möjligheter att till sist få vinna en viktig omröstning i parlamentet.

Hur det går? Jag vågar inte gissa.

Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen

Sverigedemokraterna är ett barn av den nynazistiska rörelsen, och rasismen har följt partiet under hela dess existens. Länge rådde det enighet mellan de rödgröna och de borgerliga partierna om Sverigedemokraternas koppling till rasismen. Till exempel så tvekade Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra inte att karaktärisera Sverigedemokraterna som rasistiskt: De skyller alla Sveriges problem på invandring. Då är det ett rasistiskt parti, då ställer man grupper mot varandra och sätter etiketter på andra människor.

Men Moderaternas nuvarande partiledare Ulf Kristersson delar inte Anna Kinberg Batras uppfattning. I varje fall vill han inte beskriva Sverigedemokraterna som rasistiskt. Till Expressen säger han i stället: Nej, jag har slutat med sånt där. Jag tror vi får lägga av med såna där etiketter. Att bara kasta glåpord på varandra. Bakgrunden till diskussionen var bland annat att Jonas Sjöstedt i söndagens partiledardebatt i SVT Agenda sagt att Sverigedemokraterna är ett parti som har rasism som affärsidé.

 Begreppet "rasism" är mångtydigt och samtidigt politiskt laddat. Läser jag Sverigedemokraternas partiprogram är det inte självklart att definiera programmet i sig som rasistiskt, utan snarare som nationalkonservativt, främlingsfientligt och populistiskt. Däremot finns det så mycket rasism inom Sverigedemokraterna och bland partiets förtroendevalda att jag tycker formuleringen "ett parti impregnerat av rasism" på ett tydligt sätt gestaltar fenomenet. Som journalisten Niklas Orrenius tidigare skrivit i Dagens Nyheter: Jag har bevakat SD i över femton år, och sett en ström av ständigt nya människofientliga uttalanden. Ibland har de lett till uteslutningar – ibland har partiledningen sett mellan fingrarna (särskilt gällande personer högre upp i partihierarkin).

I en text från 2018 noterade jag på en  enda dag tre nya avslöjanden om Sverigedemokraterna och rasismen. Expressen berättade om riksdagskandidaten och Jimmie Åkessons medarbetare Mikael Bystedt som under flera år anonymt och systematiskt spridit hat mot muslimer, kallat araber för "jordens avskum" och lyft fram fördelar med rassegregeringen i USA. I Aftonbladet avslöjades hur Sverigedemokraternas ordförande i Perstorp Lars Nilsson berömt den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsens (NMR) arbete och erbjudit dem sina tjänster. Dagens ETC visade hur flera ledande SD-politiker ingår i ett hemligt nätverk, lett av högerextremisten och en av grundarna av Nationaldemokraterna Tor Paulsson. Och allt detta på en enda dag. Se gärna också Expos fortlöpande granskning av rasismen inom Sverigedemokraterna.

Så, ja - Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism. Varje försök att normalisera partiet blir därför i praktiken också ett led i normaliserandet av rasismen. Jag önskar att Ulf Kristersson höll sig för god för att bli en del av en sådan process.

Sifo: Det finns stöd för att låta svenska barn till IS-terrorister komma hem till Sverige

Bara några dagar efter den turkiska offensiven i norra Syrien har, enligt FN, ungefär 100 000 människor lämnat sina hem och flytt söderut. Dödstalen stiger för varje dag, och rapporter om krigsbrott väcker skräck och avsky.

Turkiets invasion av kurdiska områden i Syrien är ett allvarligt brott mot folkrätten. Vid sidan av den humanitära lidandet och det politisk-moraliska sveket mot kurderna hotar invasionen också fred och säkerhet i Mellanöstern. I det kaos som följer i invasionens spår får terrorsekten IS en ny möjlighet att etablera sig och återuppta sin strävan att upprätta kalifatet. Det är så viktigt att omvärlden gemensamt förmår agera mot Turkiets invasion och värnar det kurdiska folkets säkerhet och strävan efter självständighet.

Förra året exporterade Sverige krigsmateriel till Turkiet för cirka 300 miljoner kronor. Jag förutsätter att regeringen omedelbart vidtar åtgärder för att stoppa all svensk vapenexport till Turkiet.

Beroende på hur händelserna utvecklar sig påverkas också den redan svåra situationen i fånglägret al-Hol där ett antal svenska barn  befinner sig. Turkiets invasion inskärper allvaret i kraven på att regeringen intensifierar ansträngningarna för att dessa barn ska få komma hem till Sverige. En helt ny undersökning från Rädda  Barnen och Sifo visar också på ett brett folkligt stöd för att ta hem barnen. Så låt barnen få komma hem - så fort det bara går.

Det är nog nu. Socialdemokrater för tro och solidaritet tar initiativ till en ny migrationspolitik

Asylrätten är under attack. Från allt fler håll framförs förslag om att asylrätten borde avvecklas. Förslag om att Sverige borde sätta ett tak för flyktingmottagningen stöds av argument som ställer grupper mot varandra och inger en falsk bild av att flyktingmottagande ska ställas mot välfärd.

Kraven framförs i en tid då Sverige genom den tillfälliga migrationspolitiska lagen redan skärpt villkoren för asyl och där antalet flyktingar som söker skydd i Sverige är lägre än på mycket länge. Asylrätten är en grundläggande mänsklig rättighet som bör utvecklas och förstärkas, inte avvecklas. Utvisningarna av ungdomar till krigets och terrorns Afghanistan fortsätter. Permanenta uppehållstillstånd har ersatts av tillfälliga, vilket skapar oro och osäkerhet och försvårar integrationen.

Det är nog nu. Socialdemokrater för tro och solidaritet tar initiativ till att formulera ett migrationspolitiskt program med utgångspunkt i en positiv inställning till invandring och flyktingmottagning. Arbetet med att utforma programmet ska ske i samverkan och dialog med civilsamhället och med arbetarrörelsen i vid bemärkelse.

Arbetet med att utforma ett sådant program vill vi göra i samverkan och dialog med civilsamhällets organisationer och med arbetarrörelsen i vid bemärkelse. Socialdemokrater för tro och solidaritet kommer under den närmaste tiden att påbörja arbetet med en sådan samverkan och dialog. Den färdiga programtexten kommer att presenteras våren 2020.

Du kan läsa mer om programarbetet här.

Och du får gärna bli medlem av Socialdemokrater för tro och solidaritet och tillsammans med oss arbeta för en förändrad migrationspolitik. Klicka här för att bli medlem.

Fängslandet av Ibra Ol och Pape Matar Fall - varning för rasprofilering

I en krönika i Dagens Arena påminner Tanvir Mansur om skandalen med att Sverige under mer än två månader förra året spärrade in två turister från Senegal i Migrationsverkets förvar i Åstorp, trots att de båda hade giltigt visum. Gränspolisen och Migrationsverket misstänkte att de båda männen - bröderna Ibra Ol och Pape Matar Fall - fått sina visum på felaktigt sätt. Deras handlingar förstördes (!) och efter nio veckor sattes de på ett specialchartrat plan till en kostnad, enligt Aftonbladet av 1,1 miljoner kr.

Ibra Ol och Pepe Matar Fall har efter utvisningen på nytt beviljats visum till Sverige. De vill ha upprättelse - åtminstone i form av en ursäkt. Justitiekanslern har fastställt att de inte har någon rätt till skadestånd eftersom några formella fel inte har begåtts.

Det är svårt att tolka det inträffade på annat sätt än att rasprofilering påverkat hur ärendet hanterats. Om det hade rört sig om två vita män på semester i Sverige hade de knappast spärrats in i nio veckor på förvaret i Åstorp.

Om rasprofilering i praktiken är möjlig inom ramen för gällande lagstiftning är det kanske dags att se över lagstiftningen. Eller åtminstone hur den tillämpas.

Vilken svensk friidrottare blir först att bära regnbågsfärger i Qatar?

Just nu pågår friidrotts-VM i Qatar. I Qatar är det olagligt för två människor av samma kön att ha sex med varandra. All heder åt den amerikanska sjukamparen Erica Bougard som vid tävlingarna i dag bar en regnbågsflagga på sina höjdhoppsskor.

Det är alldeles för lite protester och markeringar mot Qatars brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag förstår att de tävlande vill fokusera på just tävlingarna. Men desto gladare blir jag när en och annan vågar gå emot strömmen och visa civilkurage, på samma sätt som Emma Green och Moa Hjelmer gjorde när de målade sina naglar i regnbågens färger under friidrotts-VM i Ryssland i augusti 2013.

Vem av svenskarna blir först att följa Emma Greens, Moa Hjelmers och Erica Bougards exempel?