I kväll söndag blev det rusning på twitter när SVT Agenda presenterade professor Kent Asps
undersökning som visade att 41 procent av landets journalister
sympatiserar med Miljöpartiet. Starkast är överrepresentationen bland
dem som arbetar inom bevakningsområdet politik/samhälle – där uppgår
andelen journalister som sympatiserar med Miljöpartiet till 46 procent. Om Kent Asps undersökning skriver jag på Ajour. Nedan följer ett utdrag ur texten. Hela texten kan läsas här.
Hela Kent Asps undersökning återfinns här.
Länge
var det Vänsterpartiet som var mest överrepresenterat bland svenska
journalister. År 1999 var det till exempel 31 procent av journalisterna
som sympatiserade med Vänsterpartiet. Själv gick jag Journalisthögskolan
i Göteborg 1975-77 och då var vi verkligen vänster – alla i klassen utom fem om jag minns rätt. Lars Adaktusson
– som medverkade i kvällens Agenda – gick ett år före mig och han stack
ut redan då genom att göra sin praktik på tidningen Dagen.
Det parti som tappat mest stöd bland svenska journalister är
Socialdemokraterna. År 1968 sympatiserade 46 procent av Sveriges
journalister med Socialdemokraterna – år 2011 hade andelen minskat till
14 procent. Då skall vi komma ihåg att undersökningen genomfördes under
perioden oktober 2011 – februari 2012, det vill säga när Juholt-affären
och ledarkrisen inom Socialdemokraterna pågick för fullt.
Är det då ett problem att Miljöpartiet är så överrepresenterat bland
svenska journalister? Nej, jag tycker inte det. Om det är något problem
är det snarare – vilket Vänstra Stranden påtalade på twitter – om
journalister tenderar att ha samma klassbakgrund och samma erfarenheter
(vilket i sin tur kan ha påverkat deras partisympatier). Jag har tidigare skrivit om hur den opartiska journalistiken utmanas i vårt digitaliserade,
individualiserade samhälle och att begreppet opartiskhet nog måste
definieras på nytt för att bli relevant. Asps undersökning utgör utmärkt
bränsle för en sådan diskussion.
2012-04-26
Socialdemokraterna ger SD vetorätt i riksdagen?
I dag framkom att Socialdemokraterna kommer att rösta emot sitt eget riksdagsförslag om erkännande av Västsahara. Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade enats om att stödja en socialdemokratisk reservation om att erkänna Västsahara, men när Sverigedemokraterna meddelade att de också tänkte stödja reservationen drog sig Socialdemokraterna ur.
Jag deltar inte ett sådant spel, säger socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin till TT. Han tillägger: Det är inte samma politik. De har ett eget yttrande om att det ska vara en folkomröstning i Västsahara medan vi anser att de folkrättsliga kraven redan är uppfyllda.
Socialdemokraternas agerande framstår som märkligt. Det är inte alls ovanligt att partier stöder varandras reservationer utifrån olika utgångspunkter. Genom att slå till reträtt riskerar Socialdemokraterna att ge Sverigedemokraterna vetorätt i riksdagsfrågor. Urban Ahlins linje innebär ju att varje gång Sverigedemokraterna vill stoppa ett socialdemokratiskt förslag behöver de bara markera att de stödjer förslaget men utifrån andra utgångspunkter är socialdemokraternas. Situationen blir absurd.
Är det kanske så att Socialdemokraterna vill skärpa sin profil av statsmannaskap genom att undvika att fälla regeringen i olika sakfrågor med Sverigedemokraternas hjälp? I så fall tror jag att den här valda vägen leder fel. Nu får Socialdemokraterna en pedagogisk uppförsbacke - för att uttrycka det milt - när partiet skall förklara för väljarna varför man röstar emot sitt eget förslag.
Vill Socialdemokraterna markera oberoende av Sverigedemokraterna är det i stället bättre att gå fram med sina egna förslag och stå för dem, oavsett hur Sverigedemokraterna ställer sig. Nu väljer ju Socialdemokraterna att ändra sig, bara för att Sverigedemokraterna agerar i frågan. På så sätt bidrar Socialdemokraterna till att ge Sverigedemokraterna just det inflytande man säger sig vilja undvika.
Socialdemokraternas partikongress tog mot partiledningens vilja beslut om att arbeta för ett erkännande av Västsahara. Risken finns att trovärdigheten i det ställningstagandet riskerar att urholkas när partiet nu hoppar av överenskommelsen med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i frågan.
Jag kommenterar frågan i SvD.
Jag deltar inte ett sådant spel, säger socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin till TT. Han tillägger: Det är inte samma politik. De har ett eget yttrande om att det ska vara en folkomröstning i Västsahara medan vi anser att de folkrättsliga kraven redan är uppfyllda.
Socialdemokraternas agerande framstår som märkligt. Det är inte alls ovanligt att partier stöder varandras reservationer utifrån olika utgångspunkter. Genom att slå till reträtt riskerar Socialdemokraterna att ge Sverigedemokraterna vetorätt i riksdagsfrågor. Urban Ahlins linje innebär ju att varje gång Sverigedemokraterna vill stoppa ett socialdemokratiskt förslag behöver de bara markera att de stödjer förslaget men utifrån andra utgångspunkter är socialdemokraternas. Situationen blir absurd.
Är det kanske så att Socialdemokraterna vill skärpa sin profil av statsmannaskap genom att undvika att fälla regeringen i olika sakfrågor med Sverigedemokraternas hjälp? I så fall tror jag att den här valda vägen leder fel. Nu får Socialdemokraterna en pedagogisk uppförsbacke - för att uttrycka det milt - när partiet skall förklara för väljarna varför man röstar emot sitt eget förslag.
Vill Socialdemokraterna markera oberoende av Sverigedemokraterna är det i stället bättre att gå fram med sina egna förslag och stå för dem, oavsett hur Sverigedemokraterna ställer sig. Nu väljer ju Socialdemokraterna att ändra sig, bara för att Sverigedemokraterna agerar i frågan. På så sätt bidrar Socialdemokraterna till att ge Sverigedemokraterna just det inflytande man säger sig vilja undvika.
Socialdemokraternas partikongress tog mot partiledningens vilja beslut om att arbeta för ett erkännande av Västsahara. Risken finns att trovärdigheten i det ställningstagandet riskerar att urholkas när partiet nu hoppar av överenskommelsen med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i frågan.
Jag kommenterar frågan i SvD.
2012-04-19
Lena Adelsohn Liljeroth och problemet med att bli en del av ett konstverk
Den så kallade tårtaffären där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth var med och skar upp en tårta som föreställde en svart kvinna, schabloniserad enligt klassiska rasistiska stereotyper, har väckt stor uppmärksamhet, såväl nationellt som internationellt. Afrosvenskarnas riksförbund kräver kulturministerns avgång och European Network Against Racism (ENAR) vill att Fredrik Reinfeldt tar avstånd för den "rasistiska incidenten". Internationella media som BBC, Al Jazeera och The Guardian har uppmärksammat händelsen.
Jag blir inte upprörd. Makode Lindes konstverk är entydigt anti-rasistiskt och utgör en opinionsyttring mot kvinnoförtryck. Provocerande, men tydligt i sitt budskap. Lena Adelsohn Liljeroths bekymmer var att hon genom att skära upp tårtan och skrattande mata den skrikande, karikerade svarta kvinnan med en tårtbit blev en del av konstverket, av installationen. Kulturministern fick illustrera den aningslöshet som ofta ligger till grund för förtrycket.
Lena Adelsohn Liljeroth känner sig uppenbart i efterhand lurad och lite dum av det inträffade. Med facit i hand borde hon avstått från att skära upp tårtan. Lika stort värde vi tillskriver den konstnärliga friheten måste vi tillskriva individens - i det här fallet ministerns - rätt att avstå från att bli en del av ett konstverk. Men ministern blev överrumplad och lyckades inte läsa situationen rätt. Det är mänskligt och jag är inte helt säker på hur jag själv hade lyckats hantera situationen.
Jag blir inte upprörd. Makode Lindes konstverk är entydigt anti-rasistiskt och utgör en opinionsyttring mot kvinnoförtryck. Provocerande, men tydligt i sitt budskap. Lena Adelsohn Liljeroths bekymmer var att hon genom att skära upp tårtan och skrattande mata den skrikande, karikerade svarta kvinnan med en tårtbit blev en del av konstverket, av installationen. Kulturministern fick illustrera den aningslöshet som ofta ligger till grund för förtrycket.
Lena Adelsohn Liljeroth känner sig uppenbart i efterhand lurad och lite dum av det inträffade. Med facit i hand borde hon avstått från att skära upp tårtan. Lika stort värde vi tillskriver den konstnärliga friheten måste vi tillskriva individens - i det här fallet ministerns - rätt att avstå från att bli en del av ett konstverk. Men ministern blev överrumplad och lyckades inte läsa situationen rätt. Det är mänskligt och jag är inte helt säker på hur jag själv hade lyckats hantera situationen.
2012-04-17
Är du anställningsbar, lille vän?
I dag skriver Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och ekonomisk-politiske talesperson Magdalena Andersson på DN Debatt om partiets kommande vårmotion med särskilda satsningar på utbildning och jobb för unga. Jag tycker det är en i flera avseenden bra artikel, som visar på en mer aktiv och framåtblickande politik än den defensiva, reaktiva politik som just nu präglar en trött alliansregering.
Men mycket av det som är bra i artikeln hamnar i skymundan av den debatt som brutit ut efter det oblyga försök till triangulering med Moderaterna som förekommer på ett ställe i artikeln, och som inte oväntat lyfts upp till rubrik. Löfven och Andersson skriver: Vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.
Visst, det är naturligtvis aldrig fel att påtala att en människa alltid har ett individuellt ansvar för sin situation och för sitt liv. Men den saken är så självklar - det är som att säga att vatten är vått, som jag läste någonstans på nätet tidigare i dag - att den som säger det ofta har ett annat syfte med sitt uttalande än att bara påtala en självklarhet. I det här fallet tror jag formuleringen skall ses som ett försök att försvåra för Alliansen att framställa Socialdemokraterna som ett "bidragsparti" och i stället visa att Socialdemokraterna inte heller drar sig för att ställa krav på arbetslösa.
Jag tycker det är en olycklig formulering, såväl strategiskt som i sak. Strategiskt försvårar utspelet för Socialdemokraterna att fortsättningsvis peka ut Moderaterna som ledande i jakten på att jaga arbetslösa och sjukskrivna med blåslampa. Nu blir det i stället en pedagogisk utmaning för Socialdemokraterna att berätta på vilket sätt den egna politiken skiljer sig från Moderaternas, när båda partierna har en gemensam grundsyn i "individens ansvar att göra sig anställningsbar".
Sakligt har jag svårt för ordet "anställningsbar". I min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) diskuterar vi hur arbetskraftens yrkesskicklighet "marknadifieras". Rätten till arbete ersätts av plikten att vara anställningsbar. Å ena sidan har vi marknadsaktörer som kräver en arbetskraft som är anställningsbar i betydelsen att arbetskraften uppvisar de egenskaper och skickligheter som bäst främjar produktivitet och vinst. På dagens arbetsmarknad - med fokus på flexibilitet, innovation och problemlösning - utgörs dessa egenskaper och skickligheter av förmågan att vidareutvecklas med förändrade arbetsuppgifter, vilja och förmåga till lärande samt rörlighet, kreativitet och tillgänglighet.
Å andra sidan har vi kunskapsaktörer som värdesätter kunskapen inte efter dess förmåga att bidra till maximal vinst utan efter dess förmåga att bidra till förståelse, till lösning av samhällsproblem och till mänsklig frigörelse. Vissa av dessa kunskapsvärden är förenliga med anställningsbarhetsidealet, andra inte. Men att oproblematiserat, som i Löfvens och Anderssons artikel, använda ordet "anställningsbarhet" bidrar enbart till att vrida diskursen i borgerlig riktning.
(Vi har i våra resonemang om anställningsbarhet inspirerats av Christina Garstens och Kerstin Jacobssons bok Learning to be Employable, Palgrave, 2004).
Men mycket av det som är bra i artikeln hamnar i skymundan av den debatt som brutit ut efter det oblyga försök till triangulering med Moderaterna som förekommer på ett ställe i artikeln, och som inte oväntat lyfts upp till rubrik. Löfven och Andersson skriver: Vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.
Visst, det är naturligtvis aldrig fel att påtala att en människa alltid har ett individuellt ansvar för sin situation och för sitt liv. Men den saken är så självklar - det är som att säga att vatten är vått, som jag läste någonstans på nätet tidigare i dag - att den som säger det ofta har ett annat syfte med sitt uttalande än att bara påtala en självklarhet. I det här fallet tror jag formuleringen skall ses som ett försök att försvåra för Alliansen att framställa Socialdemokraterna som ett "bidragsparti" och i stället visa att Socialdemokraterna inte heller drar sig för att ställa krav på arbetslösa.
Jag tycker det är en olycklig formulering, såväl strategiskt som i sak. Strategiskt försvårar utspelet för Socialdemokraterna att fortsättningsvis peka ut Moderaterna som ledande i jakten på att jaga arbetslösa och sjukskrivna med blåslampa. Nu blir det i stället en pedagogisk utmaning för Socialdemokraterna att berätta på vilket sätt den egna politiken skiljer sig från Moderaternas, när båda partierna har en gemensam grundsyn i "individens ansvar att göra sig anställningsbar".
Sakligt har jag svårt för ordet "anställningsbar". I min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) diskuterar vi hur arbetskraftens yrkesskicklighet "marknadifieras". Rätten till arbete ersätts av plikten att vara anställningsbar. Å ena sidan har vi marknadsaktörer som kräver en arbetskraft som är anställningsbar i betydelsen att arbetskraften uppvisar de egenskaper och skickligheter som bäst främjar produktivitet och vinst. På dagens arbetsmarknad - med fokus på flexibilitet, innovation och problemlösning - utgörs dessa egenskaper och skickligheter av förmågan att vidareutvecklas med förändrade arbetsuppgifter, vilja och förmåga till lärande samt rörlighet, kreativitet och tillgänglighet.
Å andra sidan har vi kunskapsaktörer som värdesätter kunskapen inte efter dess förmåga att bidra till maximal vinst utan efter dess förmåga att bidra till förståelse, till lösning av samhällsproblem och till mänsklig frigörelse. Vissa av dessa kunskapsvärden är förenliga med anställningsbarhetsidealet, andra inte. Men att oproblematiserat, som i Löfvens och Anderssons artikel, använda ordet "anställningsbarhet" bidrar enbart till att vrida diskursen i borgerlig riktning.
(Vi har i våra resonemang om anställningsbarhet inspirerats av Christina Garstens och Kerstin Jacobssons bok Learning to be Employable, Palgrave, 2004).
2012-04-16
Mediebevakningen av Breivik-rättegången
I dag inleddes rättegången i Oslo mot Anders Behring Breivik, åtalad för terrorbrott, mord och mordförsök i samband med bombdådet i Oslo och dödandet av ett stort antal människor, de flesta ungdomar, på den norska ön Utøya den 22 juli 2011.
Medierna har bekymmer med hur de skall bevaka rättegången. Skuldfrågan är redan avgjord i det att Breivik erkänt de handlingar han ställs till svars för. Hans begäran om straffrihet eftersom handlingarna skulle ha utförts i någon form av "nödrätt" eller "nödvärn" tas inte på allvar. Huruvida Breivik skall klassificeras som psykiskt sjuk avgörs av domstolen först i ett senare skede och betingas sannlikt inte av Breviks agerande under själva rättegången. Brottsoffrens och de sörjandes känslor och erfarenheter har redan skildrats detaljerat - nu återges de en gång till i samband med deras möte med förövaren. Rättegången är heller inte arenan för den politiska förståelsen av Breviks handlingar.
Så hur skall medierna vinkla sin rapportering? Risken finns att mediebevakningen fastnar i Breiviks känsloliv (han grät i rättssalen när hans egen propagandafilm spelades upp) eller i kittlingen att visa upp Ondskan.
Jag har inga goda råd att ge i hur medierna bäst bör hantera problematiken. Hade jag varit producent för till exempel Dagens Eko, SVT Aktuellt eller Studio Ett hade jag känt mig lite tom inför frågan om vika perspektiv som skulle prägla nyhetsrapporteringen.
En näraliggande problematik är hur medierna väljer att benämna Breivik. På Dagens Ekos löpsedel kallas han "den misstänkte massmördaren och terroristen". På Ekots huvudsida om rättegången har man tagit bort "den misstänkte" och kallar Breivik helt enkelt för "massmördaren och terroristen". SVT Rapport använder formuleringen "massmördaren", detsamma gör Svenska Dagbladet. Aftonbladet kallar honom på nyhetsplats för en "högerextrem terrorist".
Frågan är inte enkel. Lyfter man fram terroristen lyfter man också fram den politiska dimensionen av Breviks handlingar. Lyfter man fram "massmördaren" lyfter man fram den enskilde galningen. Eftersom Breivik är åtalad för både mord och terrorbrott förenklas situationen något för medierna - Breivik blir både massmördare och terrorist.
Hade Breivik varit muslim är det mycket möjligt att han hade kallats islamist. Nu är han kristen - med ett uttalat mål att bekämpa Islam. Men hans kristna tro (eller kulturella tillhörighet) lyfts sällan eller aldrig fram som en förklaring till hans handlingar. Jag säger inte att hans kristna tro (eller kulturella tillhörighet) borde lyftas fram. Men just det faktum att den inte lyfts fram ger anledning till eftertanke kring hur vi skildar terrordåd/massmord där gärningsmannen är muslim.
Jag har tidigare formulerat mig om den politiska förståelsen av Breviks dåd, bland annat här.
Medierna har bekymmer med hur de skall bevaka rättegången. Skuldfrågan är redan avgjord i det att Breivik erkänt de handlingar han ställs till svars för. Hans begäran om straffrihet eftersom handlingarna skulle ha utförts i någon form av "nödrätt" eller "nödvärn" tas inte på allvar. Huruvida Breivik skall klassificeras som psykiskt sjuk avgörs av domstolen först i ett senare skede och betingas sannlikt inte av Breviks agerande under själva rättegången. Brottsoffrens och de sörjandes känslor och erfarenheter har redan skildrats detaljerat - nu återges de en gång till i samband med deras möte med förövaren. Rättegången är heller inte arenan för den politiska förståelsen av Breviks handlingar.
Så hur skall medierna vinkla sin rapportering? Risken finns att mediebevakningen fastnar i Breiviks känsloliv (han grät i rättssalen när hans egen propagandafilm spelades upp) eller i kittlingen att visa upp Ondskan.
Jag har inga goda råd att ge i hur medierna bäst bör hantera problematiken. Hade jag varit producent för till exempel Dagens Eko, SVT Aktuellt eller Studio Ett hade jag känt mig lite tom inför frågan om vika perspektiv som skulle prägla nyhetsrapporteringen.
En näraliggande problematik är hur medierna väljer att benämna Breivik. På Dagens Ekos löpsedel kallas han "den misstänkte massmördaren och terroristen". På Ekots huvudsida om rättegången har man tagit bort "den misstänkte" och kallar Breivik helt enkelt för "massmördaren och terroristen". SVT Rapport använder formuleringen "massmördaren", detsamma gör Svenska Dagbladet. Aftonbladet kallar honom på nyhetsplats för en "högerextrem terrorist".
Frågan är inte enkel. Lyfter man fram terroristen lyfter man också fram den politiska dimensionen av Breviks handlingar. Lyfter man fram "massmördaren" lyfter man fram den enskilde galningen. Eftersom Breivik är åtalad för både mord och terrorbrott förenklas situationen något för medierna - Breivik blir både massmördare och terrorist.
Hade Breivik varit muslim är det mycket möjligt att han hade kallats islamist. Nu är han kristen - med ett uttalat mål att bekämpa Islam. Men hans kristna tro (eller kulturella tillhörighet) lyfts sällan eller aldrig fram som en förklaring till hans handlingar. Jag säger inte att hans kristna tro (eller kulturella tillhörighet) borde lyftas fram. Men just det faktum att den inte lyfts fram ger anledning till eftertanke kring hur vi skildar terrordåd/massmord där gärningsmannen är muslim.
Jag har tidigare formulerat mig om den politiska förståelsen av Breviks dåd, bland annat här.
2012-04-11
Saudi-affären: Varför måste Carl Bildt förfalla till knarklangarretorik?
Dagens riksdagsdebatt om svensk vapenexport synliggjorde att
Socialdemokraterna och Moderaterna går i armkrok i frågan om att
försvarssamarbetsavtalet mellan Sverige och Saudiarabien inte skall rivas upp.
Urban Ahlin anförde säkerhetspolitiska intressen och varnade för
trovärdighetsproblem som skulle uppstå om Sverige utnyttjade de kommande
omförhandlingarna 2014 till att riva upp avtalet. På SVT Debatt skriver jag i dag att det vore befriande om Urban Ahlin och Socialdemokraterna i stället bidrog till att isolera Moderaterna genom att tillsammans med Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet säga Ja, vi kan, vi vill, vi törs - vi river upp avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien 2014.
Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.
Svensk vapenexport har ett mycket svagt stöd i folkopinionen. På en rakt ställd fråga brukar förespråkarna av ett totalförbud mot svensk vapenexport vara fler än motståndarna till ett totalförbud. Men vapenexporten är i sig inte en fråga som påverkar väljarnas partival. Ur Socialdemokraternas perspektiv ligger faran snarare i att en mer restriktiv vapenexportpolitik skulle kunna hota lokala och regionala jobbtillfällen. För Alliansregeringen gäller faran regeringsdugligheten. Alliansen är djupt splittrad i frågan, nya oklarheter i hanteringen av Saudi-affären publiceras regelbundet och försvarsministern har tvingats avgå.
Mest dyster blir jag över utrikesminister Carl Bildts argument att "om vi inte säljer gör någon annan det". Argumentet är identiskt med det som brukar anföras av knarklangare.
Min egen ståndpunkt i sakfrågan är följande. Sverige har en mycket restriktiv vapenexportlagstiftning. Problemet är inte lagtexten, utan att lagen inte efterlevs. Visst vore det bra att förstärka regelverket ytterligare genom att lägga till ett särskilt demokratikriterium. Men regelverket säger redan att vapenexport inte ska medges till länder där det förekommer allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter eller som är inblandade i en väpnad konflikt, oavsett vad materielen avses användas till. Framför allt måste öppenheten och den demokratiska kontrollen över svensk vapenexport förbättras. Ett offentliggörande efter en viss bestämd tid av protokollen från Exportkontrollrådet skulle vara av värde. De parlamentariska representanterna i Exportrådet borde få större befogenheter och varför inte ge representanter från civilsamhället en plats i rådet? Så gärna en skärpt lagstiftning, men se också till att gällande lagstiftning faktiskt efterlevs.
Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.
Svensk vapenexport har ett mycket svagt stöd i folkopinionen. På en rakt ställd fråga brukar förespråkarna av ett totalförbud mot svensk vapenexport vara fler än motståndarna till ett totalförbud. Men vapenexporten är i sig inte en fråga som påverkar väljarnas partival. Ur Socialdemokraternas perspektiv ligger faran snarare i att en mer restriktiv vapenexportpolitik skulle kunna hota lokala och regionala jobbtillfällen. För Alliansregeringen gäller faran regeringsdugligheten. Alliansen är djupt splittrad i frågan, nya oklarheter i hanteringen av Saudi-affären publiceras regelbundet och försvarsministern har tvingats avgå.
Mest dyster blir jag över utrikesminister Carl Bildts argument att "om vi inte säljer gör någon annan det". Argumentet är identiskt med det som brukar anföras av knarklangare.
Min egen ståndpunkt i sakfrågan är följande. Sverige har en mycket restriktiv vapenexportlagstiftning. Problemet är inte lagtexten, utan att lagen inte efterlevs. Visst vore det bra att förstärka regelverket ytterligare genom att lägga till ett särskilt demokratikriterium. Men regelverket säger redan att vapenexport inte ska medges till länder där det förekommer allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter eller som är inblandade i en väpnad konflikt, oavsett vad materielen avses användas till. Framför allt måste öppenheten och den demokratiska kontrollen över svensk vapenexport förbättras. Ett offentliggörande efter en viss bestämd tid av protokollen från Exportkontrollrådet skulle vara av värde. De parlamentariska representanterna i Exportrådet borde få större befogenheter och varför inte ge representanter från civilsamhället en plats i rådet? Så gärna en skärpt lagstiftning, men se också till att gällande lagstiftning faktiskt efterlevs.
2012-04-10
Rödgrön glädje över opinionsläget - men vilka är regeringsalternativen?
Många rödgröna sympatisörer hade nog önskat att det inte var drygt två år kvar till nästa val. I dag kom två nätbaserade opinionsmätningar (här och här) vilka båda pekar i samma riktning som tidigare undersökningar - de rödgröna har egen majoritet i opinionen. Om mätningarna varit valresultat hade Stefan Löfven i dag kunnat bilda regering utan att vara beroende av Sverigedemokraterna.
Men nu är vi inte där. Alliansregeringen står visserligen inför en brant uppförsbacke, men är ännu långt ifrån rökt. Svenska väljare är mer rörliga är någonsin. Partibyten mellan Socialdemokraterna och Moderaterna förekommer i en utsträckning som för något decennium sedan snarast hade uppfattats som ett skämt. Dessutom är det i högsta grad oklart hur regeringsalternativen kommer att se ut inför valet 2014. Kommer Socialdemokraterna som på "den gamla goda tiden" att gå fram och begära förtroende för en enpartiregering? Eller kommer Socialdemokraterna att hävda att valresultatet får ligga till grund för regeringsbildningen (och därmed inte utesluta regeringssamarbete med något av mittenpartierna)? Eller går Socialdemokraterna och Miljöpartiet fram tillsammans, i förvissning att Vänsterpartiet aldrig aktivt skulle bidra till att släppa fram en ny Alliansregering. Eller får vi en repris på det rödgröna samarbetet från 2010, men i nya former och med nya partiledare? Vi lär få återkomma till dessa alternativ inför en inte alltför avlägsen framtid.
Alliansregeringen måste få till stånd en nystart om den inte skall bli rökt på riktigt. Jag skulle bli djupt förvånad om inte vi får se en regeringsombildning, antingen redan i vår eller senast hösten/vintern 2012.
Men nu är vi inte där. Alliansregeringen står visserligen inför en brant uppförsbacke, men är ännu långt ifrån rökt. Svenska väljare är mer rörliga är någonsin. Partibyten mellan Socialdemokraterna och Moderaterna förekommer i en utsträckning som för något decennium sedan snarast hade uppfattats som ett skämt. Dessutom är det i högsta grad oklart hur regeringsalternativen kommer att se ut inför valet 2014. Kommer Socialdemokraterna som på "den gamla goda tiden" att gå fram och begära förtroende för en enpartiregering? Eller kommer Socialdemokraterna att hävda att valresultatet får ligga till grund för regeringsbildningen (och därmed inte utesluta regeringssamarbete med något av mittenpartierna)? Eller går Socialdemokraterna och Miljöpartiet fram tillsammans, i förvissning att Vänsterpartiet aldrig aktivt skulle bidra till att släppa fram en ny Alliansregering. Eller får vi en repris på det rödgröna samarbetet från 2010, men i nya former och med nya partiledare? Vi lär få återkomma till dessa alternativ inför en inte alltför avlägsen framtid.
Alliansregeringen måste få till stånd en nystart om den inte skall bli rökt på riktigt. Jag skulle bli djupt förvånad om inte vi får se en regeringsombildning, antingen redan i vår eller senast hösten/vintern 2012.
2012-04-07
Anders Borgs "hitta på-språk" om massarbetslösheten
I samband med valet 2006 hävdade Anders Borg att en av Alliansens viktigaste uppgifter skulle bli att "pressa ned massarbetslösheten". Uttrycket "massarbetslöshet" fyllde funktionen att framställa läget på den svenska arbetsmarknaden i en så negativ dager som möjligt och därigenom undergräva väljarnas förtroende för den sittande Socialdemokratiska regeringens förmåga att klara jobbpolitiken.
När Anders Borg år 2006 talade om en svensk "massarbetslöshet" uppgick arbetslösheten till 6.5 procent. I dag uppgår arbetslösheten till 7.5 procent. För tydlighetens skull vill jag betona att 7.5 procent är en procentenhet mer än 6.5 procent. Om en arbetslöshet på 6.5 procent är att beteckna som "massarbetslöshet" så borde enligt enkel logik en arbetslöshet på 7.5 procent också beskrivas som "massarbetslöshet", om man nu inte skulle vilja använda ett ännu starkare uttryck.
Men finansminister Anders Borg har sin egen logik. I Ekots lördagsintervju i dag argumenterade han för varför det var korrekt att beskriva 2006 års arbetslöshet på 6.5 procent som "massarbetslöshet" medan det vore fel att beskriva 2012 års arbetslöshet på 7.5 procent som "massarbetslöshet". Borgs bärande argument var att uttrycket "massarbetslöshet" år 2006 användes för att ge en "bred beskrivning" av läget på den svenska arbetsmarknaden och att det "arbetslöshetsmått" som han själv använder är "för smalt" för att kunna användas för att mäta arbetslöshet.
Man skall vara varsam med orden, Anders Borg. Det hade varit hederligare att stå fast vid att det råder "massarbetslöshet" i Sverige om man nu påstår att det gjorde det 2006. Genom det "hitta på-språk" som Anders Borg använde i Eko-intervjun, där alla ord plötsligt kan betyda vad som helst, bidrar han till att urholka förtroendet inte bara för sig själv som finansminister utan också till politiken överhuvudtaget.
Jag har många gånger uttryckt min stora uppskattning över Tomas Rambergs sakliga och utomordentligt väl förberedda lördagsintervjuer i Ekot. Avsnittet om massarbetslösheten återfinns cirka 13.40 in i intervjun.
När Anders Borg år 2006 talade om en svensk "massarbetslöshet" uppgick arbetslösheten till 6.5 procent. I dag uppgår arbetslösheten till 7.5 procent. För tydlighetens skull vill jag betona att 7.5 procent är en procentenhet mer än 6.5 procent. Om en arbetslöshet på 6.5 procent är att beteckna som "massarbetslöshet" så borde enligt enkel logik en arbetslöshet på 7.5 procent också beskrivas som "massarbetslöshet", om man nu inte skulle vilja använda ett ännu starkare uttryck.
Men finansminister Anders Borg har sin egen logik. I Ekots lördagsintervju i dag argumenterade han för varför det var korrekt att beskriva 2006 års arbetslöshet på 6.5 procent som "massarbetslöshet" medan det vore fel att beskriva 2012 års arbetslöshet på 7.5 procent som "massarbetslöshet". Borgs bärande argument var att uttrycket "massarbetslöshet" år 2006 användes för att ge en "bred beskrivning" av läget på den svenska arbetsmarknaden och att det "arbetslöshetsmått" som han själv använder är "för smalt" för att kunna användas för att mäta arbetslöshet.
Man skall vara varsam med orden, Anders Borg. Det hade varit hederligare att stå fast vid att det råder "massarbetslöshet" i Sverige om man nu påstår att det gjorde det 2006. Genom det "hitta på-språk" som Anders Borg använde i Eko-intervjun, där alla ord plötsligt kan betyda vad som helst, bidrar han till att urholka förtroendet inte bara för sig själv som finansminister utan också till politiken överhuvudtaget.
Jag har många gånger uttryckt min stora uppskattning över Tomas Rambergs sakliga och utomordentligt väl förberedda lördagsintervjuer i Ekot. Avsnittet om massarbetslösheten återfinns cirka 13.40 in i intervjun.
2012-04-04
Sociala medier och den Arabiska våren
Jag har följt ett antal seminarier på ISA:s (International Studies
Association) konferens i San Diego som behandlat frågan om vilken
betydelse sociala medier som Facebook och Twitter haft för
demokratirevolterna i Nordafrika och Mellanöstern, den så kallade
Arabiska våren. På Ajour publicerar jag min tredje och avslutande, syntetiserande
text kring sociala medier och politisk
mobilisering, från min vistelse i soliga San Diego. Ett utdrag följer nedan. Hela texten kan läsas här.
Som ett mantra upprepas att den Arabiska våren inte skall beskrivas som en Twitter- eller Facebook-revolution. Här finns en närmast politiskt betingad oro att ett sådant namngivande reducerar de arabiska folkens insatser i störtandet av de auktoritära regimerna i t ex Tunisien, Egypten och Libyen. Jag delar inte den oron. Som jag skrivit i ett tidigare sammanhang så förändrar den digitala revolutionen förutsättningarna för politiskt motstånd överhuvudtaget. Framväxten av sociala medier skapar nya möjligheter för politisk mobilisering. Dessa nya möjligheter innebär ju inte att de sociala förutsättningarna för ett uppror försvinner, eller att insatserna av de människor som deltar i kampen förminskas.
Vi vet fortfarande väldigt lite om sociala medier betydelse för politisk mobilisering. Det finns åtminstone tre skäl till denna bristande kunskap:
1.) Sociala medier är en så ny företeelse att dess konsekvenser fortfarande i huvudsak ligger i framtiden och därför heller inte har kunnat studeras empiriskt. Effekter studeras bäst när de väl har inträffat.
2.) Facebook och Twitter genererar genom postningar och sända tweetar ett enormt material. Vi har ännu inte några tillräckligt bra redskap för att samla in, kategorisera och lagra detta material för att sedan kunna studera det systematiskt. Vi är också vana att studera individers åsikter genom opinionsundersökningar, där forskaren i förväg formulerar de frågor som svarspersonerna får besvara. Framväxten av sociala medier förändrar även dessa förutsättningar. I postningar och tweetar och bloggtexter finns en mängd information - men vilka är de frågor som denna information besvarar? Kanske kommer opinionsforskningen i framtiden i stället att ha till uppgift att i efterhand konstruera de frågor på vilka medborgarna i sociala medier och andra former redan har givit ett svar.
3.) Händelseutvecklingen går så fort att vi inte förmått begreppsliggöra det som nu händer. Utan begrepp ingen förståelse. Utan förståelse inga begrepp.
Vi famlar fortfarande. Forskning pågår och kommer att växa i styrka och omfattning. Många menar att det som nu händer i grunden påverkar vårt sätt att leva tillsammans och i ett samhälle. Det är spännande att få leva just mitt i denna utveckling.
mobilisering, från min vistelse i soliga San Diego. Ett utdrag följer nedan. Hela texten kan läsas här.
Som ett mantra upprepas att den Arabiska våren inte skall beskrivas som en Twitter- eller Facebook-revolution. Här finns en närmast politiskt betingad oro att ett sådant namngivande reducerar de arabiska folkens insatser i störtandet av de auktoritära regimerna i t ex Tunisien, Egypten och Libyen. Jag delar inte den oron. Som jag skrivit i ett tidigare sammanhang så förändrar den digitala revolutionen förutsättningarna för politiskt motstånd överhuvudtaget. Framväxten av sociala medier skapar nya möjligheter för politisk mobilisering. Dessa nya möjligheter innebär ju inte att de sociala förutsättningarna för ett uppror försvinner, eller att insatserna av de människor som deltar i kampen förminskas.
Vi vet fortfarande väldigt lite om sociala medier betydelse för politisk mobilisering. Det finns åtminstone tre skäl till denna bristande kunskap:
1.) Sociala medier är en så ny företeelse att dess konsekvenser fortfarande i huvudsak ligger i framtiden och därför heller inte har kunnat studeras empiriskt. Effekter studeras bäst när de väl har inträffat.
2.) Facebook och Twitter genererar genom postningar och sända tweetar ett enormt material. Vi har ännu inte några tillräckligt bra redskap för att samla in, kategorisera och lagra detta material för att sedan kunna studera det systematiskt. Vi är också vana att studera individers åsikter genom opinionsundersökningar, där forskaren i förväg formulerar de frågor som svarspersonerna får besvara. Framväxten av sociala medier förändrar även dessa förutsättningar. I postningar och tweetar och bloggtexter finns en mängd information - men vilka är de frågor som denna information besvarar? Kanske kommer opinionsforskningen i framtiden i stället att ha till uppgift att i efterhand konstruera de frågor på vilka medborgarna i sociala medier och andra former redan har givit ett svar.
3.) Händelseutvecklingen går så fort att vi inte förmått begreppsliggöra det som nu händer. Utan begrepp ingen förståelse. Utan förståelse inga begrepp.
Vi famlar fortfarande. Forskning pågår och kommer att växa i styrka och omfattning. Många menar att det som nu händer i grunden påverkar vårt sätt att leva tillsammans och i ett samhälle. Det är spännande att få leva just mitt i denna utveckling.
2012-04-03
Reepalu får en sista chans
Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven har tillsammans med partisekreterare Carin Jämtin samtalat med representanter för Judiska centralrådet. Bakgrunden till samtalet var kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalus olyckliga uttalanden om den judiska församlingen i Malmö.
Samtalet tycks ha gått bra. Till Svenska Dagbladet säger Lena Posner Körösi vid Judiska centralrådet att Det har varit ett konstruktivt och bra samtal, väldigt förtroendefullt och i god dialog. Jag känner i magen och hjärtat att Stefan Löfven och Carin Jämtin är genuina i vad de säger. Angående Ilmar Reepalu säger Poster Körösi försonligt att alla ska ha möjligheten att bättra sig. Men han måste själv i ord och handling visar att han förtjänar ett förtroende, från oss och andra grupper.
Jag vet inte vad det är som Stefan Löfven och i det här fallet Carin Jämtin har som genererar ett sådant förtroende. Jämfört med tongångarna före mötet är det svårt att se resultatet som något annat än en stor framgång för alla inblandade parter.
Det var utmärkt att samtalet så snart kom till stånd. Jag har tidigare skarpt kritiserat Reepalus uttalanden. Reepalus jämförelse mellan sionism och antisemitism samt hans påstående att Sverigedemokraterna infiltrerat Judiska församlingen i Malmö var omdömeslösa och felaktiga och gav uttryck för en stor okänslighet. För Socialdemokraterna får det aldrig finnas minsta tvekan om partiets hållning i synen på alla människors lika värde och lika rättigheter.
Sverige är ett av de västländer som skarpast kritiserat den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken samt den israeliska regeringens ovilja att bidra till framsteg i arbetet för en rättvis och varaktig fred mellan israeler och Palestinier. Det är bra. För att Sverige skall kunna fortsätta det arbetet med bibehållen trovärdighet är det nödvändigt att snabbt och kraftfullt ta avstånd från den typen av felaktiga uttalanden som Reepalu gjort sig skyldig till.
Nu får Reepalu en sista chans. Jag har fortfarande fullt förtroende för Ilmar Reepalu, säger Stefan Löfven till DN. Därmed lär de avgångskrav som börjat höras mot Reepalu att tystna. I alla fall för den här gången.
Samtalet tycks ha gått bra. Till Svenska Dagbladet säger Lena Posner Körösi vid Judiska centralrådet att Det har varit ett konstruktivt och bra samtal, väldigt förtroendefullt och i god dialog. Jag känner i magen och hjärtat att Stefan Löfven och Carin Jämtin är genuina i vad de säger. Angående Ilmar Reepalu säger Poster Körösi försonligt att alla ska ha möjligheten att bättra sig. Men han måste själv i ord och handling visar att han förtjänar ett förtroende, från oss och andra grupper.
Jag vet inte vad det är som Stefan Löfven och i det här fallet Carin Jämtin har som genererar ett sådant förtroende. Jämfört med tongångarna före mötet är det svårt att se resultatet som något annat än en stor framgång för alla inblandade parter.
Det var utmärkt att samtalet så snart kom till stånd. Jag har tidigare skarpt kritiserat Reepalus uttalanden. Reepalus jämförelse mellan sionism och antisemitism samt hans påstående att Sverigedemokraterna infiltrerat Judiska församlingen i Malmö var omdömeslösa och felaktiga och gav uttryck för en stor okänslighet. För Socialdemokraterna får det aldrig finnas minsta tvekan om partiets hållning i synen på alla människors lika värde och lika rättigheter.
Sverige är ett av de västländer som skarpast kritiserat den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken samt den israeliska regeringens ovilja att bidra till framsteg i arbetet för en rättvis och varaktig fred mellan israeler och Palestinier. Det är bra. För att Sverige skall kunna fortsätta det arbetet med bibehållen trovärdighet är det nödvändigt att snabbt och kraftfullt ta avstånd från den typen av felaktiga uttalanden som Reepalu gjort sig skyldig till.
Nu får Reepalu en sista chans. Jag har fortfarande fullt förtroende för Ilmar Reepalu, säger Stefan Löfven till DN. Därmed lär de avgångskrav som börjat höras mot Reepalu att tystna. I alla fall för den här gången.
2012-04-02
Facebook, Twitter och politisk mobilisering
Vad skiljer Facebook från Twitter som redskap för politisk mobilisering? På Ajour diskuterar jag en intressant studie som i dag muntligen
presenterades på ISA:s (International Studies Association) konferens i
San Diego redovisades resultaten från en jämförelse mellan just Facebook
och Twitter och deras funktion i kampanjen Anti Cuts i Storbritannien, en kampanj som riktar sig mot nedskärningarna av välfärdsstaten. Studien heter Social Media and Political Activism: A Comparision of Facebook and Twitter Use by UK Anti-Cuts Activists och genomförs av Cristiana Olcese, Clare Saunders och Philip Waddell, samtliga från University of Southampton.
Ett utdrag av texten följer nedan. Hela texten kan läsas här.
Författarna har analyserat innehållet i 1 300 tweets och 258 postningar på Facebook i ämnet under en vecka i december 2011. Jag väljer att lyfta fram tre intressanta saker ur resultaten. 1.) Tweetarna innehöll starkare inslag av identitetsskapande och ett ”vi och dom-tänkande” än vad vad postningarna på Facebook gjorde. 2.) Postningarna på Facebook kretsade mer kring val av strategi och mål än vad tweetarna gjorde. 3.) Nätverken på Twitter var betydligt mer decentraliserade än vad nätverken på Facebook var.
På Twitter byggs identitet i decentraliserade nätverk. På Facebook diskuteras mål och strategi i mer hierarkiska nätverk. Om vi nu skall hårdra resultaten något. En del beror kanske på formatet. Det krävs ansträngning att diskutera mål och strategi på 140 tecken. Om man nu inte twittrar från Kina, som en av författarna lätt skämtsamt antydde. Där blir 140 tecken en hel essä.
Vi lär oss mer och mer om hur Twitter och Facebook används i den politiska opinionsbildningen. Nästa steg är att utforska hur Twitter och Facebook bör användas, för att mest effektivt mobilisera till handling och därigenom påverka det politiska beslutsfattandet.
Ett utdrag av texten följer nedan. Hela texten kan läsas här.
Författarna har analyserat innehållet i 1 300 tweets och 258 postningar på Facebook i ämnet under en vecka i december 2011. Jag väljer att lyfta fram tre intressanta saker ur resultaten. 1.) Tweetarna innehöll starkare inslag av identitetsskapande och ett ”vi och dom-tänkande” än vad vad postningarna på Facebook gjorde. 2.) Postningarna på Facebook kretsade mer kring val av strategi och mål än vad tweetarna gjorde. 3.) Nätverken på Twitter var betydligt mer decentraliserade än vad nätverken på Facebook var.
På Twitter byggs identitet i decentraliserade nätverk. På Facebook diskuteras mål och strategi i mer hierarkiska nätverk. Om vi nu skall hårdra resultaten något. En del beror kanske på formatet. Det krävs ansträngning att diskutera mål och strategi på 140 tecken. Om man nu inte twittrar från Kina, som en av författarna lätt skämtsamt antydde. Där blir 140 tecken en hel essä.
Vi lär oss mer och mer om hur Twitter och Facebook används i den politiska opinionsbildningen. Nästa steg är att utforska hur Twitter och Facebook bör användas, för att mest effektivt mobilisera till handling och därigenom påverka det politiska beslutsfattandet.
2012-04-01
Om twittrandets politiska betydelse
Förra året postades det omkring 100 miljarder inlägg (tweetar) på mikrobloggen Twitter. Summan är hisnande. Twitter är det överlägset snabbast växande sociala mediet i dagsläget. Ändå vet vi ofantligt lite om twittrandets politiska betydelse. Är
Twitter bara ett elitprojekt, en lekstuga för ett introvert
politiskt-medialt ankdammsetablissemang? Eller är Twitter ett allt
viktigare verktyg i den politiska opinionsbildningen i ett
individualiserat, digitaliserat samhälle? Den frågan var jag med och
diskuterade på ISA:s (International Studies Association) stora konferens
som inleddes i San Diego i dag och jag skriver om problematiken på Ajour. nedan följer ett utdrag. Hela texten kan läsas här.
Debatten om Twitters politiska betydelse inleddes av statsvetarprofessorn George Boynton, University of Iowa. George Boynton är född 1935 och ett levande bevis på att man inte behöver vara purung för att hålla sig på framkant i teknikutvecklingen. Boynton har själv skapat stora Twitter-databanker och lagt ut en mängd studier kring dess innehåll (se till exempel sidorna There's a #hashtag for that samt G.R. Boynton's Media and Politics. Där finns också en manual för programmet Archivist som kan användas för att ladda ned Twitterflöden baserade på användarnamn, datum, tid och innehållet i meddelandet. Sedan går det enkelt att söka och sortera i dessa meddelanden.
Min egen uppfattning om Twitters betydelse för den politiska opinionsbildningen i den svenska miljön är ungefär följande. En politisk-medial elit är kraftigt överrepresenterad på Twitter. Mikrobloggens kraft ligger inte i att de enskilda tweetarna utövar någon direkt påverkan på användarnas åsikter (även om de förstås kan förstärka åsikter som redan finns där). I enskilda sakfrågor kan Twitter genom crowdsourcing främja politisk mobilisering (till exempel för att förhindra utvisning av flyktingar.
Men Twitters kraft tror jag särskilt kommer till uttryck i kampen om ”spinnet”, det vill säga hur enskilda politiska utspel eller politiska framträdanden skall uppfattas och värderas. Varje journalist med självaktning finns på Twitter, och jag anar att ingen annan yrkesgrupp är så överrepresenterad på Twitter som just journalister. Dessa journalister följer Twitterflödet, ett flöde som i sig är en temperaturmätning på hur enskilda politiska utspel eller framträdanden tas emot. Temperaturmätaren är delvis spontan (twittraren ger uttryck för sin spontana och oreflekterade uppfattning), delvis skapad (twittraren har ett medvetet syfte med sin tweet – i enkel mening genom att till exempel höja och berömma sin egen partiledare, i en mer sofistikerad mening genom att yfta fram en särskild vinkel eller perspektiv). Journalistens rapportering är förstås en del av spinnet, men spinnet finns före rapporteringen.
Debatten om Twitters politiska betydelse inleddes av statsvetarprofessorn George Boynton, University of Iowa. George Boynton är född 1935 och ett levande bevis på att man inte behöver vara purung för att hålla sig på framkant i teknikutvecklingen. Boynton har själv skapat stora Twitter-databanker och lagt ut en mängd studier kring dess innehåll (se till exempel sidorna There's a #hashtag for that samt G.R. Boynton's Media and Politics. Där finns också en manual för programmet Archivist som kan användas för att ladda ned Twitterflöden baserade på användarnamn, datum, tid och innehållet i meddelandet. Sedan går det enkelt att söka och sortera i dessa meddelanden.
Min egen uppfattning om Twitters betydelse för den politiska opinionsbildningen i den svenska miljön är ungefär följande. En politisk-medial elit är kraftigt överrepresenterad på Twitter. Mikrobloggens kraft ligger inte i att de enskilda tweetarna utövar någon direkt påverkan på användarnas åsikter (även om de förstås kan förstärka åsikter som redan finns där). I enskilda sakfrågor kan Twitter genom crowdsourcing främja politisk mobilisering (till exempel för att förhindra utvisning av flyktingar.
Men Twitters kraft tror jag särskilt kommer till uttryck i kampen om ”spinnet”, det vill säga hur enskilda politiska utspel eller politiska framträdanden skall uppfattas och värderas. Varje journalist med självaktning finns på Twitter, och jag anar att ingen annan yrkesgrupp är så överrepresenterad på Twitter som just journalister. Dessa journalister följer Twitterflödet, ett flöde som i sig är en temperaturmätning på hur enskilda politiska utspel eller framträdanden tas emot. Temperaturmätaren är delvis spontan (twittraren ger uttryck för sin spontana och oreflekterade uppfattning), delvis skapad (twittraren har ett medvetet syfte med sin tweet – i enkel mening genom att till exempel höja och berömma sin egen partiledare, i en mer sofistikerad mening genom att yfta fram en särskild vinkel eller perspektiv). Journalistens rapportering är förstås en del av spinnet, men spinnet finns före rapporteringen.
2012-03-31
Tolgfors avgång grundades i hans eget misslyckande
Mitt första intryck av San Diego kom i samband med frukosten, på en trottoarservering bredvid hotellet. En mindre bil körde förbi, radiostyrd med öppet tak och bara en hund i förarsätet. Strax efter kom den mexikanska servitrisen och undrade vad jag tyckte om San Diego. Jag hade lite svårt att svara.
Jag är i denna på ytan stillsamma och klimatmilda stad för att delta i ISA:s (International Studies Association) årliga sammankomst, som i är har temat Power, Principles and Participation in the Global Information Age. Jag kommer under de närmaste dagarna att återkomma med rapporter både här och på Ajour med tankar som inspirerats av det späckade programmet (här är över 5 000 deltagare och mer än 1 000 seminarier genomförs). Mest kommer jag att delta i seminarier som kretsar kring tematiken digitalisering, nya medier och internationella relationer.
Men innan dess vill jag kort kommentera Sten Tolgfors avgång. Jag hann med några korta reflektioner bland annat till TT och till Alltid Nyheter innan jag reste iväg, men ger här ett mer samlat omdöme.
Tolgfors avgång kom inte oväntat. Saudi-affären vägrade självdö och varje dag kom nya uppgifter som innebar nya besvärande frågor för Sten Tolgfors. De utredningar och rättsliga prövningar som skall genomföras kommer att ta tid, och under den tiden skulle Sten Tolgfors trovärdighet som försvarsminister vara avsevärt skadad. Som jag tidigare skrivit lyckades Tolgfors aldrig bringa klarhet i vad som hänt eller i sitt ansvar utan snärjde på sina magistrala presskonferenser in sig i nya oklarheter. Tolgfors blev alltmer en belastning för regeringen Reinfeldt. På kort sikt kom därför hans avgång som en befrielse, inte bara för honom själv utan också för statsministern. Men på längre sikt är det oklart vad Tolgfors avgång får för konsekvenser för regeringens förmåga att hantera Saudi-affären. Vem skall nu lyftas fram för att besvara oppositionens och mediernas kritiska frågor om vad som hänt?
Tolgfors åberopar psykisk press och omsorgen om sina barn som ett skäl för sin avgång. Det kan mycket väl vara så. Jag har alltid uppfattat Tolgfors om en politiker med gott hjärta och vilja att göra rätt. Men det ändrar inte faktum: den avgörande orsaken till Sten Tolgfors avgång var hans oförmåga att hantera både Sveriges faktiska vapensamarbete med Saudiarabien och Ekots och andra mediers avslöjanden om detta samarbete.
Regeringen Reinfeldt är nu under press, inte bara för Saudi-affären (som kommer att leva vidare länge än - nu är det handelsminister Ewa Björling som är under press), utan även genom påståenden om idélöshet, ökad arbetslöshet och sjunkande opinionssiffror. Skall Reinfeldt bli återvald 2014 krävs att han nu tar omtag på regeringsfrågan. Det är knappas längre frågan om det blir en regeringsbildning, utan snarare när den kommer - före sommaren eller till hösten?
Jag rekommenderar också min kollega Marco Nilsson artikel på SvD Brännpunkt om Tolgfors avgång och Saudi-affären.
Jag är i denna på ytan stillsamma och klimatmilda stad för att delta i ISA:s (International Studies Association) årliga sammankomst, som i är har temat Power, Principles and Participation in the Global Information Age. Jag kommer under de närmaste dagarna att återkomma med rapporter både här och på Ajour med tankar som inspirerats av det späckade programmet (här är över 5 000 deltagare och mer än 1 000 seminarier genomförs). Mest kommer jag att delta i seminarier som kretsar kring tematiken digitalisering, nya medier och internationella relationer.
Men innan dess vill jag kort kommentera Sten Tolgfors avgång. Jag hann med några korta reflektioner bland annat till TT och till Alltid Nyheter innan jag reste iväg, men ger här ett mer samlat omdöme.
Tolgfors avgång kom inte oväntat. Saudi-affären vägrade självdö och varje dag kom nya uppgifter som innebar nya besvärande frågor för Sten Tolgfors. De utredningar och rättsliga prövningar som skall genomföras kommer att ta tid, och under den tiden skulle Sten Tolgfors trovärdighet som försvarsminister vara avsevärt skadad. Som jag tidigare skrivit lyckades Tolgfors aldrig bringa klarhet i vad som hänt eller i sitt ansvar utan snärjde på sina magistrala presskonferenser in sig i nya oklarheter. Tolgfors blev alltmer en belastning för regeringen Reinfeldt. På kort sikt kom därför hans avgång som en befrielse, inte bara för honom själv utan också för statsministern. Men på längre sikt är det oklart vad Tolgfors avgång får för konsekvenser för regeringens förmåga att hantera Saudi-affären. Vem skall nu lyftas fram för att besvara oppositionens och mediernas kritiska frågor om vad som hänt?
Tolgfors åberopar psykisk press och omsorgen om sina barn som ett skäl för sin avgång. Det kan mycket väl vara så. Jag har alltid uppfattat Tolgfors om en politiker med gott hjärta och vilja att göra rätt. Men det ändrar inte faktum: den avgörande orsaken till Sten Tolgfors avgång var hans oförmåga att hantera både Sveriges faktiska vapensamarbete med Saudiarabien och Ekots och andra mediers avslöjanden om detta samarbete.
Regeringen Reinfeldt är nu under press, inte bara för Saudi-affären (som kommer att leva vidare länge än - nu är det handelsminister Ewa Björling som är under press), utan även genom påståenden om idélöshet, ökad arbetslöshet och sjunkande opinionssiffror. Skall Reinfeldt bli återvald 2014 krävs att han nu tar omtag på regeringsfrågan. Det är knappas längre frågan om det blir en regeringsbildning, utan snarare när den kommer - före sommaren eller till hösten?
Jag rekommenderar också min kollega Marco Nilsson artikel på SvD Brännpunkt om Tolgfors avgång och Saudi-affären.
2012-03-28
Helt fel av Socialdemkraterna att ge mindre resurser åt nya Tiden
I dag berättar Dagens Nyheter i en notis (ännu ej på nätet) att den socialdemokratiska idétidskriften Tiden får mindre resurser. Nuvarande chefredaktören Daniel Suhonens heltidsanställning planeras dras ned till en halvtidsanställning:
Neddragningar på tidskriften Tiden
Något beslut är ännu inte fattat, men chefredaktören Daniel Suhonen har fått veta att hans heltid ska dras ner till en halvtid.
En besviken Suhonen hoppas att partiledningen ska ändra sig i sista stund. Han pekar på flera positiva förändringar i verksamheten och anser att neddragning är fel sätt att möta det förnyade intresset för idédebatten inom partiet.
Jag är väl medveten om det Socialdemokratiska partiets ekonomiska problem. Men att i ett läge där det råder stor enighet om behovet av idédebatt och idéutveckling inom partiet spara genom att halvera redaktörskostnaderna för partiets idétidskrift är - helt enkelt - inte klokt.
Daniel Suhonen gjorde ett mycket bra arbete från sin tidigare position som chefredaktör för SSU:s idétidskrift Tvärdrag. Tidskriften började på ett mer kraftfullt sätt än tidigare göra avtryck i samhällsdebatten och gjorde sig synlig i det offentliga samtalet.
Tidskriften Tiden har under lång tid kämpat med små resurser. Suhonens första tid som chefredaktör har givet förutsättningarna varit mycket framgångsrik. Tidskriftens första nummer i den nya regin fick stort genomslag i mediedebatten. På sju månader har antalet prenumeranter på tidskriften ökat från drygt 1 000 till 1 800. Tidskriften citeras, arrangerar seminarier, tar plats i sociala medier och börjar plötsligt kännas angelägen och modern.
Just när Tiden är på väg att etablera sig i samhällsdebatten halveras chefredaktörens tjänst. Funderar den socialdemokratiska partiledningen över vilka signaler som sänds ut om sparplanen blir verklighet? En neddragning urholkar trovärdigheten i alla vackra ord om värdet av idéutveckling och behovet av att modernisera partiet. Jag vägrar tro att ett missnöje med tidskriftens ideolgiska riktning ha betydelse.
Jag hoppas och tror att Carin Jämtin är tillräcklig klok för inse faran och stoppar planerna på en neddragning av tidskriften Tidens resurser.
Neddragningar på tidskriften Tiden
Något beslut är ännu inte fattat, men chefredaktören Daniel Suhonen har fått veta att hans heltid ska dras ner till en halvtid.
En besviken Suhonen hoppas att partiledningen ska ändra sig i sista stund. Han pekar på flera positiva förändringar i verksamheten och anser att neddragning är fel sätt att möta det förnyade intresset för idédebatten inom partiet.
Jag är väl medveten om det Socialdemokratiska partiets ekonomiska problem. Men att i ett läge där det råder stor enighet om behovet av idédebatt och idéutveckling inom partiet spara genom att halvera redaktörskostnaderna för partiets idétidskrift är - helt enkelt - inte klokt.
Daniel Suhonen gjorde ett mycket bra arbete från sin tidigare position som chefredaktör för SSU:s idétidskrift Tvärdrag. Tidskriften började på ett mer kraftfullt sätt än tidigare göra avtryck i samhällsdebatten och gjorde sig synlig i det offentliga samtalet.
Tidskriften Tiden har under lång tid kämpat med små resurser. Suhonens första tid som chefredaktör har givet förutsättningarna varit mycket framgångsrik. Tidskriftens första nummer i den nya regin fick stort genomslag i mediedebatten. På sju månader har antalet prenumeranter på tidskriften ökat från drygt 1 000 till 1 800. Tidskriften citeras, arrangerar seminarier, tar plats i sociala medier och börjar plötsligt kännas angelägen och modern.
Just när Tiden är på väg att etablera sig i samhällsdebatten halveras chefredaktörens tjänst. Funderar den socialdemokratiska partiledningen över vilka signaler som sänds ut om sparplanen blir verklighet? En neddragning urholkar trovärdigheten i alla vackra ord om värdet av idéutveckling och behovet av att modernisera partiet. Jag vägrar tro att ett missnöje med tidskriftens ideolgiska riktning ha betydelse.
Jag hoppas och tror att Carin Jämtin är tillräcklig klok för inse faran och stoppar planerna på en neddragning av tidskriften Tidens resurser.
2012-03-25
Tyska Pirater seglar i medvind inför dagens val
Piratpartiet i Tyskland seglar i medvind. När delstaten Saarland i dag går till val kommer piraterna enligt opinionsundersökningar att bli tredje största parti och komma in i delstatsparlamentet. Både Miljöpartiet och det liberala partiet FDP hamnar under 5-procentsgränsen och får stanna utanför. Uppdaterat kl 19.00: Skall förstås vara fjärde största parti. Die Linke rår man inte på. Rösträkningen kan följas här. Piratpartiet verkar få omkring 7.5 procent av rösterna. Die Grüne balanserar på spärren och FDP gör ett katastrofval och ligger just nu under 1.5 procent.
I en läsvärd artikel i Svenska Dagbladet (tyvärr ännu ej på nätet) berättar Tomas Lundin om de enorma förväntningarna som ledarskapet för Piratpartiet i Saarland har att hantera inför dagens val. Sedan Piratpartiets genombrott 2009, då man fick 2 procent av rösterna i förbundsdagsvalet, har det bara gått uppåt. Partiet har i dag 22 000 medlemmar och i delstatsvalet i Berlin hösten 2011 fick Piratpartiet 8.9 procent av rösterna. I maj går Tysklands folkrikaste delstat Nordrhein-Westfalen till val. Där har Piratpartiet i dag 6 procent i opinionsundersökningarna.
Tomas Lundin berättar också om intern turbulens hos de tyska piraterna, där partiledaren Michele Marsching kritiserats för att ha argumenterat för högre arvoden för folkvalda politiker. Piratpartiet i Tyskland tycks också vara mansdominerat och i en webbenkät uppger 25 procent av de kvinnliga medlemmarna att de utsatts för sexism i partiet.
Genom de två mandat som det svenska Piratpartiet erövrade i valen till Eurpaparlamentet 2009 var de svenska piraterna länge den ledande piratkraften i världen. Ny är Tyskland på väg att segla förbi.
Svenska Piratpartiet har drygt 8 000 medlemmar. Bland väljarna är partiet överrepresenterat bland unga, manliga storstadsväljare. Partiledare Anna Troberg har gjort ett bra arbete med att hålla ihop partiet. Men partiet har haft svårare att mobilisera väljare och sympatisörer i aktioner för sina frågor. Striden om Datalagringsdirektivet fick visserligen stor medial uppmärksamhet, men jag är inte säker på att Piratpartiet lyckades kamma hem några större politiska vinster på frågan. FRA-striden var ur mobiliseringssynpunkt sannolikt en större framgång. I opinionsundersökningarna uppvisar partiet endast blygsamma resultat.
Inför valet 2014 siktar det svenska Piratpartiet på att visa upp ett mer fullskaligt politiskt program än vad man av naturliga skäl hade möjlighet att formulera inför valet 2010. Ett sådant program i kombination med en eller två skarpa profilfrågor och lite tur med den politiska dagordningen öppnar för framgångar för partiet. Valvinster för de tyska piraterna kan ge medvind även för piraterna i Sverige.
Piratpartiets frågor är ingen dagslända, utan en doft av det informations- och kunskapssamhälle som växer fram på industrisamhällets axlar. Antingen lägger de traditionella partierna beslag på dessa frågor, eller så banar man väg för ett starkt och växande Piratparti.
Läs gärna mer om den immateriella revolutionen i Kunskap Kommunikation Kontroll. Drömmar och farhågor i informationssamhället (Experimentell Förlag, redaktör Klara Tovhult). Bland många andra medverkar jag och Marie Demker, med en text om Piratpartiet och informationssamhällets politiska skiljelinjer.
I en läsvärd artikel i Svenska Dagbladet (tyvärr ännu ej på nätet) berättar Tomas Lundin om de enorma förväntningarna som ledarskapet för Piratpartiet i Saarland har att hantera inför dagens val. Sedan Piratpartiets genombrott 2009, då man fick 2 procent av rösterna i förbundsdagsvalet, har det bara gått uppåt. Partiet har i dag 22 000 medlemmar och i delstatsvalet i Berlin hösten 2011 fick Piratpartiet 8.9 procent av rösterna. I maj går Tysklands folkrikaste delstat Nordrhein-Westfalen till val. Där har Piratpartiet i dag 6 procent i opinionsundersökningarna.
Tomas Lundin berättar också om intern turbulens hos de tyska piraterna, där partiledaren Michele Marsching kritiserats för att ha argumenterat för högre arvoden för folkvalda politiker. Piratpartiet i Tyskland tycks också vara mansdominerat och i en webbenkät uppger 25 procent av de kvinnliga medlemmarna att de utsatts för sexism i partiet.
Genom de två mandat som det svenska Piratpartiet erövrade i valen till Eurpaparlamentet 2009 var de svenska piraterna länge den ledande piratkraften i världen. Ny är Tyskland på väg att segla förbi.
Svenska Piratpartiet har drygt 8 000 medlemmar. Bland väljarna är partiet överrepresenterat bland unga, manliga storstadsväljare. Partiledare Anna Troberg har gjort ett bra arbete med att hålla ihop partiet. Men partiet har haft svårare att mobilisera väljare och sympatisörer i aktioner för sina frågor. Striden om Datalagringsdirektivet fick visserligen stor medial uppmärksamhet, men jag är inte säker på att Piratpartiet lyckades kamma hem några större politiska vinster på frågan. FRA-striden var ur mobiliseringssynpunkt sannolikt en större framgång. I opinionsundersökningarna uppvisar partiet endast blygsamma resultat.
Inför valet 2014 siktar det svenska Piratpartiet på att visa upp ett mer fullskaligt politiskt program än vad man av naturliga skäl hade möjlighet att formulera inför valet 2010. Ett sådant program i kombination med en eller två skarpa profilfrågor och lite tur med den politiska dagordningen öppnar för framgångar för partiet. Valvinster för de tyska piraterna kan ge medvind även för piraterna i Sverige.
Piratpartiets frågor är ingen dagslända, utan en doft av det informations- och kunskapssamhälle som växer fram på industrisamhällets axlar. Antingen lägger de traditionella partierna beslag på dessa frågor, eller så banar man väg för ett starkt och växande Piratparti.
Läs gärna mer om den immateriella revolutionen i Kunskap Kommunikation Kontroll. Drömmar och farhågor i informationssamhället (Experimentell Förlag, redaktör Klara Tovhult). Bland många andra medverkar jag och Marie Demker, med en text om Piratpartiet och informationssamhällets politiska skiljelinjer.
2012-03-23
Det är mycket nu, Ilmar Reepalu
Kvällen börjar bli sen för Ilmar Reepalu, Socialdemokraternas "starke man" i Malmö och kommunstyrelsens ordförande sedan snart 20 år tillbaka. Den senaste tiden har hans politiska gärning alltmer kommit i skymundan för olyckliga uttalanden och utspel om invandringspolitik och om den israelisk-palestinska konflikten.
Det började egentligen i januari 2010 då Reepalu i en intervju för Skånska Dagbladet jämförde sionism med antisemitism: Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda. Jämförelsen är naturligtvis absurd. Reepalu bad om ursäkt och tillstod att han formulerat sig olyckligt och felaktigt. Men vi fick ingen klarhet i vad han egentligen menat.
I oktober 2011 föreslog Reepalu att nya medborgare skulle få en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Förslaget innebar att medborgare inte skulle behandlas lika och fick stark kritik inom socialdemokratin. Endast Sverigedemokraterna applåderade hans förslag.
För ett par dagar sedan kopplade Ilmar Reepalu i ett gemensamt brev med företrädare för Sverigedemokraterna och borgerliga partier samman brottsvågen i Malmö med flyktingars fria rätt att bosätta sig var de vill. Reepalu kritiserades starkt av partikollegor, både för att han ville riva upp den fria bosättningsrätten och för att han valt att göra ett gemensamt utspel med Sverigedemokraterna.
Avslutningsvis säger Ilmar Reepalu i senaste numret av Neo att Sverigedemokrater i Malmö "infiltrerat den judiska församlingen för att på så vis driva sitt muslimhat". Även denna gång fick Reepalu be om ursäkt och ta tillbaka den felaktiga uppgiften.
Det är mycket nu. Ilmar Reepalu har under många års tid gjort Malmö och det socialdemokratiska partiet stora tjänster. Men nu är det hög tid att Socialdemokraterna i Malmö under lugna och ordnade former börjar planera för ett ledarskifte. Om Ilmar Reepalu själv inte inser värdet av ett ledarskifte löper han risken att verkligheten snart talar om det för honom.
Det började egentligen i januari 2010 då Reepalu i en intervju för Skånska Dagbladet jämförde sionism med antisemitism: Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda. Jämförelsen är naturligtvis absurd. Reepalu bad om ursäkt och tillstod att han formulerat sig olyckligt och felaktigt. Men vi fick ingen klarhet i vad han egentligen menat.
I oktober 2011 föreslog Reepalu att nya medborgare skulle få en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Förslaget innebar att medborgare inte skulle behandlas lika och fick stark kritik inom socialdemokratin. Endast Sverigedemokraterna applåderade hans förslag.
För ett par dagar sedan kopplade Ilmar Reepalu i ett gemensamt brev med företrädare för Sverigedemokraterna och borgerliga partier samman brottsvågen i Malmö med flyktingars fria rätt att bosätta sig var de vill. Reepalu kritiserades starkt av partikollegor, både för att han ville riva upp den fria bosättningsrätten och för att han valt att göra ett gemensamt utspel med Sverigedemokraterna.
Avslutningsvis säger Ilmar Reepalu i senaste numret av Neo att Sverigedemokrater i Malmö "infiltrerat den judiska församlingen för att på så vis driva sitt muslimhat". Även denna gång fick Reepalu be om ursäkt och ta tillbaka den felaktiga uppgiften.
Det är mycket nu. Ilmar Reepalu har under många års tid gjort Malmö och det socialdemokratiska partiet stora tjänster. Men nu är det hög tid att Socialdemokraterna i Malmö under lugna och ordnade former börjar planera för ett ledarskifte. Om Ilmar Reepalu själv inte inser värdet av ett ledarskifte löper han risken att verkligheten snart talar om det för honom.
2012-03-21
Rapport från Jerusalem/Ramallah. Den goda ockupationen finns inte
Försoningsprocessen mellan de palestinska organisationerna Fatah och Hamas har hakat upp sig. I början av februari enades man om bildandet av en interimistisk palestinsk samlingsregering, vars viktigaste uppgift skulle vara att förbereda palestinska president- och parlamentsval. Sedan dess har inte mycket hänt.
Khaled Meshai från Hamas har fått stark intern kritik för att ha varit för kompromissvillig i förhandlingarna med Fatah. Meshai leder Hamas i exil. Vanligen brukar ledarskapet i exil vara mindre kompromissvilligt än det lokala ledarskapet, i det här fallet Hamas-ledningen på Gaza. Men här var det tvärtom. Förklaringen ligger i händelseutvecklingen i Syrien, som innebär att Hamas-ledningen i exil tvingas lämna landet. Samtidigt fruktar det lokala Hamas-ledarskapet på Gaza att nya palestinska val skulle beröva rörelsen makten på Gaza. Även Fatah oroar sig för nya palestinska val. Opinionsmätningar visar på sjunkande stöd för båda Hamas och Fatah, vilket innebär att inte heller Fatah kan vara säkert på att vinna ett kommande palestinskt val.
Hamas och Fatah beskyller nu varandra för att försoningsprocessen gått i baklås. Fatah anklagar Hamas för att ta emot pengar från Iran mot att i gengäld obstruera upprättandet av en palestinsk samlingsregering. Hamas anklagar å sin sida Fatah för att i ta emot pengar från USA mot att i gengäld obstruera upprättandet av en palestinsk samlingsregering. Det låsta läget försvårar palestiniernas kamp för ett internationellt erkännande av Palestina. En samlingsregering skulle avsevärt öka trovärdigheten i de palestinska anspråken.
Jag är just hemkommen från några dagars vistelse i östra Jerusalem och i Palestina. Det är alltid drabbande att resa i regionen. Förödmjukelserna i kontrollerna på Ben Gurion-flygplatsen och framför allt vid de av Israel kontrollerade gränsövergångarna (checkpoints) till de ockuperade områdena blir ett irritationsmoment för mig som tillfälligt uppehåller mig i området, men är förödande för de människor som måste möta den dagligen. Den groteska muren som Israel bygger på ockuperad mark slingrar sig mellan palestinska byar och städer och omöjliggör ett normalt liv och ekonomisk utveckling. Bussresan mellan Ramallah och Jerusalem - 15 kilometer - tog en och en halv timma och inbegrep byte av buss. Då gick ändå checkpointen relativt smidigt.
Ockupation förödmjukar och föder hat. Den goda ockupationen finns inte.
Själv hade jag förmånen att få bo på anrika American Colony Hotel i östra Jerusalem. Det var dit en grupp bönder med familjer från Nås socken i Dalarna år 1896 for för att leva efter urkristna principer. Händelsen väckte stor uppmärksamhet och har skildrats av Selma Lagerlöf i romanen Jerusalem. Hotellet har en sevärd utställning över dessa svenska Jerusalemfarare och den väckelserörelse de var en del av.
Jag rekommenderar också Vänstra Strandens text Nationalismens principer går på grund i Palestina. Reserapport I.
Khaled Meshai från Hamas har fått stark intern kritik för att ha varit för kompromissvillig i förhandlingarna med Fatah. Meshai leder Hamas i exil. Vanligen brukar ledarskapet i exil vara mindre kompromissvilligt än det lokala ledarskapet, i det här fallet Hamas-ledningen på Gaza. Men här var det tvärtom. Förklaringen ligger i händelseutvecklingen i Syrien, som innebär att Hamas-ledningen i exil tvingas lämna landet. Samtidigt fruktar det lokala Hamas-ledarskapet på Gaza att nya palestinska val skulle beröva rörelsen makten på Gaza. Även Fatah oroar sig för nya palestinska val. Opinionsmätningar visar på sjunkande stöd för båda Hamas och Fatah, vilket innebär att inte heller Fatah kan vara säkert på att vinna ett kommande palestinskt val.
Hamas och Fatah beskyller nu varandra för att försoningsprocessen gått i baklås. Fatah anklagar Hamas för att ta emot pengar från Iran mot att i gengäld obstruera upprättandet av en palestinsk samlingsregering. Hamas anklagar å sin sida Fatah för att i ta emot pengar från USA mot att i gengäld obstruera upprättandet av en palestinsk samlingsregering. Det låsta läget försvårar palestiniernas kamp för ett internationellt erkännande av Palestina. En samlingsregering skulle avsevärt öka trovärdigheten i de palestinska anspråken.
*
Jag är just hemkommen från några dagars vistelse i östra Jerusalem och i Palestina. Det är alltid drabbande att resa i regionen. Förödmjukelserna i kontrollerna på Ben Gurion-flygplatsen och framför allt vid de av Israel kontrollerade gränsövergångarna (checkpoints) till de ockuperade områdena blir ett irritationsmoment för mig som tillfälligt uppehåller mig i området, men är förödande för de människor som måste möta den dagligen. Den groteska muren som Israel bygger på ockuperad mark slingrar sig mellan palestinska byar och städer och omöjliggör ett normalt liv och ekonomisk utveckling. Bussresan mellan Ramallah och Jerusalem - 15 kilometer - tog en och en halv timma och inbegrep byte av buss. Då gick ändå checkpointen relativt smidigt.
Ockupation förödmjukar och föder hat. Den goda ockupationen finns inte.
Själv hade jag förmånen att få bo på anrika American Colony Hotel i östra Jerusalem. Det var dit en grupp bönder med familjer från Nås socken i Dalarna år 1896 for för att leva efter urkristna principer. Händelsen väckte stor uppmärksamhet och har skildrats av Selma Lagerlöf i romanen Jerusalem. Hotellet har en sevärd utställning över dessa svenska Jerusalemfarare och den väckelserörelse de var en del av.
Jag blev också väldigt förtjust i caféet Stars and Bucks i Ramallah, som var en klockren piratkopia på den något större kedjan Starbucks. Rekommenderas!
Jag rekommenderar också Vänstra Strandens text Nationalismens principer går på grund i Palestina. Reserapport I.
2012-03-20
Fuskande studenter? Moralism och alarmism i mediebevakningen
I dag skriver jag på att Ajour om alarmism i mediebevakningen om fusk på svenska högskolor. Bakgrunden är att TT påstår att att studenter på svenska högskolor fortsätter att fuska på samma "höga nivå" som tidigare. Studenternas fusk ligger på en alldeles för stor volym, säger statssekreterare Peter Honeth på utbildningsdepartementet till TT.
Hög nivå? För stor volym? TT:s undersökning visar att under 2011 stängdes 548 studenter av för fusk. Enligt Högskoleverket uppgick antalet helårsstudenter samma år till 312 00. Det innebär mindre än en femtedels procent - knappt 0.18 procent för att vara exakt - avstängdes för fusk, räknat per helårsstudent.
Jag vet inte vad man utgår ifrån när man hävdar att 0.18 procent är en "alldeles för stor volym" eller att fusket ligger kvar på sin "höga nivå". Hade 0.11 procent varit OK? Hade 0.25 procent varit "jättehögt"?
Hela texten kan läsas här.
Hög nivå? För stor volym? TT:s undersökning visar att under 2011 stängdes 548 studenter av för fusk. Enligt Högskoleverket uppgick antalet helårsstudenter samma år till 312 00. Det innebär mindre än en femtedels procent - knappt 0.18 procent för att vara exakt - avstängdes för fusk, räknat per helårsstudent.
Jag vet inte vad man utgår ifrån när man hävdar att 0.18 procent är en "alldeles för stor volym" eller att fusket ligger kvar på sin "höga nivå". Hade 0.11 procent varit OK? Hade 0.25 procent varit "jättehögt"?
Hela texten kan läsas här.
2012-03-13
Socialdemokraterna hukar i vapenexportfrågan
Uppdaterat 15 mars kl 21.30: I dag kommenterade jag i P1 Morgon, tillsammans med Jytte Guteland, Socialdemokraternas hukande i vapenexportfrågan. Vi var helt överens om att partiet inte tagit sitt ansvar utan varit alldeles för defensivt. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin svarade på kritiken i ett senare inslag i programmet.
I dag har Försvarets Forskningsanstalt (FOI) beslutat att lämna in en anmälan till Justiekanslern (JK) om misstänkt brott mot offentlighets- och sekretesslagen, mot bakgrund av Ekots avslöjanden om vapensamarbetet med Saudiarabien. På Ajour skriver jag att anmälan är stötande, givet att Sverige har ett grundlagsreglerat meddelarskydd och vad som har framkommit i Ekots rapportering.
Jag är däremot nöjd med att Konstitutionsutskottet (KU) påskyndar ärendet och omedelbart påbörjar sin granskning.
Noterar också att Dagens Nyheter - efter nio dagar - hakar på mitt förslag om en oberoende granskningsgrupp vid sidan av KU.
Gullandet med Saudiarabien förskräcker. I dag på DN Debatt skriver förre krigsmaterielinspektören Sven Hirdman att tillståndet för mänskliga rättigheter i Saudiarabien är en "svår fråga" att ta ställning till. Han tillägger: Det är knappast riktigt att kalla Saudiarabien för en diktatur. Saudiarabien inte en diktatur? Bagdad-Bob kom tillbaka, allt är förlåtet.
Läs gärna Vänstra Strandens text om varför argumenten för svensk vapenexport överhuvudtaget idag sviktar betänkligt.
I dag har Försvarets Forskningsanstalt (FOI) beslutat att lämna in en anmälan till Justiekanslern (JK) om misstänkt brott mot offentlighets- och sekretesslagen, mot bakgrund av Ekots avslöjanden om vapensamarbetet med Saudiarabien. På Ajour skriver jag att anmälan är stötande, givet att Sverige har ett grundlagsreglerat meddelarskydd och vad som har framkommit i Ekots rapportering.
Jag är däremot nöjd med att Konstitutionsutskottet (KU) påskyndar ärendet och omedelbart påbörjar sin granskning.
Noterar också att Dagens Nyheter - efter nio dagar - hakar på mitt förslag om en oberoende granskningsgrupp vid sidan av KU.
*
Socialdemokraterna hukar i vapenexportfrågan. Trots Ekots avslöjanden och försvarsminister Sten Tolgfors något taffliga hanterande av såväl media som sanningen så väljer Socialdemokraterna att sitta still i båten och inte försöka sätta press på regeringen.
Gullandet med Saudiarabien förskräcker. I dag på DN Debatt skriver förre krigsmaterielinspektören Sven Hirdman att tillståndet för mänskliga rättigheter i Saudiarabien är en "svår fråga" att ta ställning till. Han tillägger: Det är knappast riktigt att kalla Saudiarabien för en diktatur. Saudiarabien inte en diktatur? Bagdad-Bob kom tillbaka, allt är förlåtet.
Läs gärna Vänstra Strandens text om varför argumenten för svensk vapenexport överhuvudtaget idag sviktar betänkligt.
2012-03-11
Tidskriften Respons och beröringskräcken inför det digitala
I dag skriver jag på Ajour om den nya tidskriften Respons som är en recensionstidskrift för humaniora och samhällsvetenskap med Kay Glans som chefredaktör. Jag är positiv till initiativet och tidskriften innehåller flera intressanta och ibland provokativa artiklar, som t ex när statsvetarprofessorn Olof Petersson kritiserar svensk valforskning. Men tidskriften marginaliserar sig själv i debatten genom att inte lägga ut några artiklar digitalt och motverka debatt om recensionerna och om böckerna.
Nedan följer ett par utdrag ur min text. Hela texten kan läsas här.
Så långt är allt gott och väl. Tidskriften planeras komma ut med sex nummer per år och det är möjligt att texter med kvalitet i kombination med skicklig marknadsföring och annonsframgångar kan föra den till ett varaktigt projekt.
Det vore synd om Respons lovvärda initiativ inte får växa upp och utvecklas på grund av redaktionens beröringsskräck inför den digitala tidens möjligheter och risker. Det går utmärkt att värna tidskriftens grundläggande idé samtidigt som man i en vilja att göra avtryck i debatten tar språnget ut vårt digitala universum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)