Var det rätt att avslöja Julia Caesars identitet?

I dag avslöjar journalisten Annika Hamrud i Expressen identiteten på kvinnan bakom den näthatande signaturen Julia Caesar. Under flera år har Julia Caesar under anonymitetens skydd hetsat mot invandrare, journalister och politiker. Hennes texter har hyllats på främlingsfientliga och rasistiska sajter som Avpixlat eller Exponerat. Den senaste veckan har Julia Caesar blivit uppmärksammad i nyhetsförmedlingen, då den välrenommerade journalisten Niklas Orrenius drabbats av mordhot då han försökt få till stånd en intervju med henne.

Kvinnan bakom Julia Caesar heter Barbro Jöberger och var under många år journalist på Dagens Nyheter. Hon förtidspensionerades 1993 och led då av "oral galvanism" samt av elallergi. Annika Hamrud berättar att Jöberger 1989 publicerade en debattartikel i Dagens Nyheter där hon hävdade att nära var femte svensk var förgiftad av tandfyllningsmaterialet amalgam och att det rörde sig om en "förgiftningskatastrof som kommer att gå till historien som en av de största någonsin." I en uppföljande artikel hävdade Jöberger att tandläkarkåren "massproducerar" sjukdomar som ALS, MS, reumatism och giftstruma.

Jag tycker fruktansvärt synd om Barbro Jöberger. Det är uppenbart att hon är en människa som mått - och kanske fortfarande mår - väldigt dåligt. Det måste också vara tungt att bära så mycket hat mot andra människor inom sig.

Ändå tycker jag det var både rätt och oundvikligt att avslöja Julia Caesars identitet. Julia Caesar var inte den lilla människans röst mot en korrupt elit och överhet. Julia Ceasar var en makthavare. Hon utnyttjade sin makt till att sprida hat mot andra människor och mot befolkningsgrupper från olika håll i världen. Med makt följer ansvar och Barbro Jöberger får nu ta offentligt ansvar för det hon sagt och gjort.

Därutöver var det bara en tidsfråga innan Jöbergers namn hade blivit känt ändå. Tillräckligt många människor visste vem hon var och i vår digitala tid går det då inte att hålla sin identitet dold. Det är en utveckling på gott och ont, vilket jag skrivit om bland annat här.

Jag hoppas innerligt att Barbro Jöberger själv slipper det hat hon utsatt andra för. Jag puffar gärna för en av mina favoritsånger med Stefan Sundström - "Om jag kommer opp till Jesus", från albumet Hjärtats melodi (2004). Det är nog den vackraste sången om den svåra konsten att förlåta som jag känner till. Ni kan lyssna här och texten hittar ni här.

Centerpartiet byter fot i Nato-frågan

Uppdatering 1/9 kl 19.55 längst ned i texten.

I dag blev det känt att Centerpartiets partistyrelse byter fot i Nato-frågan och nu förespråkar att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Partistämman i Falun om en månad avgör om det blir partiets linje.

Centerpartiet har varit det borgerliga parti som historiskt sett alltid legat Socialdemokraterna närmast i utrikespolitiken, och samarbetet mellan de båda partierna i frågor om svensk utrikes- och säkerhetspolitik har ofta varit gott. När Karin Söder (C) blev utrikesminister efter den borgerliga valsegern 1976 var hon tydlig med att den nya regeringen skulle värna kontinuiteten i förhållande den just avgångna socialdemokratiska regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Då var det ändå en socialdemokratisk utrikespolitik som i allt väsentligt förknippades med Olof Palme.

Maud Olofsson var den borgerliga partiledare som kritiserade USA:s krig i Irak minst lika hårt som Socialdemokraterna gjorde. I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet krävde hon till och med att Sverige borde framföra en formell protest till USA: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson kritiserade även i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt EU:s isolering av Hamas.

Det har runnit en del vatten under centerbroarna sedan dess. Redan 2009 skrev jag en text med rubriken "Nato nästa för Centern?". Så omsvängningen kommer inte oväntat - om nu stämman inte protesterar.

Centerpartiets nya politik förstärker polariseringen i den svenska Nato-debatten. Även Kristdemokraterna befinner sig i en process där partistyrelsen förespråkar svensk Nato-medlemskap. Därmed står för första gången block mot block i frågan. Debatten lär bli därefter.


Sverige kommer inte att gå med i Nato så länge som Socialdemokraterna säger nej. En så stor säkerhetspolitisk omsvängning som ett Nato-medlemskap skulle innebära kräver samförstånd över blockgränserna. Socialdemokraterna har på så sätt i praktiken vetorätt. Ännu finns heller inga tecken på att partiet skulle vara i rörelse i frågan. Men Socialdemokraterna måste bli bättre på att peka ut fördelarna med en bibehållen militär alliansfrihet - inte bara nackdelarna med ett Nato-medlemskap. I annat fall riskerar partiet att i onödan hamna på defensiven i debatten.

Uppdaterat 1/9 kl 19.55.  Tidigare i dag berättade Fredrick Federley för mig på Twitter att fyra ledamöter i Centerpartiets partistyrelse reserverade sig mot beslutet att förespråka svenskt Nato-medlemskap. Så det är kanske inte självklart att stämman beslutar enligt partistyrelsens förslag. Det samma gäller för Kristdemokraterna, som enligt vad Ekot erfar också är splittrat i frågan. Enligt Ekots uppgifter reserverade sig bl a partiets förste vice ordförande och ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed och partiets andre vice ordförande Emma Henriksson mot partistyrelsens förslag. Det blir spännande att följa dessa stämmor.

Jag älskar Sverige. Men bevare mig för Jimmie Åkesson och hans självutnämnda "Sverigevänner"

Jag älskar Sverige.

Jag är stolt och glad över att få bo i världens kanske mest frihetliga och jämlika land. Vårt ekonomiska välstånd är bland de främsta i världen och skapar grundtrygghet för nästan alla som bor här. Sjukvården är fantastisk. Sverige är ett av de länder där jämställdheten mellan män och kvinnor kommit  längst. Ingenstans som jag känner till är viljan att ta emot flyktingar och invandrare lika stor som i Sverige. Oavsett på vilket sätt "det goda livet" mäts hamnar Sverige nästan alltid i tätgruppen

Visst finns här allvarliga samhällsproblem - arbetslöshet, sjukvårdsköer, krånglande tåg, resultaten i skolan, miljöhot, ojämlika livsvillkor, rasism, IS-rekrytering. Flyktingsituationen i världen ställer det svenska samhället inför stora utmaningar. Dessa problem och utmaningar måste självklart tas på största allvar och vårt folkvalda politiska ledarskap har ett stort ansvar att lägga ned all kraft på att lösa dem.

Jag älskar Sverige.

Om jag fick välja vilket land som helst i världen där jag själv eller mina barn skulle födas - och utan att på förhand veta vilken samhällsklass jag skulle tillhöra eller vilken färg min hy skulle ha - så skulle jag utan tvivel välja Sverige.

Jag älskar Sverige.  

Jimmie Åkesson påstår att han är "Sverigevän" och att han också älskar Sverige. Efter att ha lyssnat på hans sommartal i Sölvesborg i dag har jag svårt att tro honom - för mig framstår han snarare som en Sverigehatare. I sitt tal förtalar han och ger en nidbild av Sverige.

Enligt Åkesson har det svenska samhället fullständigt "raserats" och Sverige idag är ett "kaos av våld, splittring och segregation". Landet plågas av "vanstyre", "maktmissbruk" och "verklighetsfrånvända maktspelare i samhällets topp". Detta "splittrade, segregerade kaossamhälle".

Jimmie Åkesson hånar Sveriges Radio, han hånar bildning och förfining, han hånar enskilda kurser vid landets universitet, han hånar det politiska ledarskapet, han hånar fackföreningsledare och han hånar Ulf Lundell. Jag förstår faktiskt inte hur han står ut en enda dag till i detta tydligen så förtappade land.

När svenska kommuner ansöker om EU-medel för att ge kvinnor som tigger ökad kunskap i före­byggande hälsovård, information om preventivmedel och sex på egna villkor hånar Jimmie Åkesson projektet och kallar det för "sexkurs" för tiggande romska kvinnor.

Jag älskar Sverige.

Jag blir upprörd när självutnämnda "Sverigevänner" kletar ner mitt land med sitt hat och sitt förakt. 

Vem äger Lisbeth Salander?

Det pågår en intensiv debatt om det lämpliga i att Norstedts nu ger ut en fjärde bok i serien om Millennium, författad av David Lagercrantz och med titeln "Det som inte dödar oss". De tre ursprungliga böckerna skrevs ju av Stieg Larsson som avled 2004, strax innan hans bokserie om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander blev en världssuccé.

Jag har svårt att ta till mig den nedlåtenhet och harmsenhet som delar av den svenska kultureliten uttryckt inför projektet. I dagens Svenska Dagbladet framträder rena gnällgänget, som näranog bokstavligt spyr sitt etter över David Lagercrantz och Norstedts.

"Det är något osnyggt över det. Man klampar in på upphovsrätten på ett sätt man inte ska göra", säger Håkan Nesser och talar om "Norstedts förlorade heder". Henning Mankell hänvisar till Faust och menar att David Lagercrantz "säljer sin egen själ för några kronor". Mankell tillägger att han själv inte tänker läsa boken: "Det skulle aldrig falla mig in att läsa en bok som bygger på en fuskprincip." Leif GW Persson (var skall sleven vara om inte i grytan) beskriver utgivningen som att "fritt och frankt sno en död människas identitet. Ingen begriplig människa skulle komma på den tanken". Ofrivilligt komiskt blir det när Maj Sjöwall, som accepterat massproduktion av filmer med total urholkning av de karaktärer i form av Martin Beck och Gunvald Larsson hon skapade med Per Wahlöö, utbrister: "Det är förfärligt. Att någon annan människa skulle ha tagit över våra karaktärer är helt otänkbart".

Jag blir lite trött. Dessa lätt grånade veteraner (och jag lägger inget negativ i den beskrivningen - den kan snart lika gärna gälla mig själv) tycks leva i en bubbla där de inte inser att tiden förändras. Digitaliseringen och den kommunikationsteknologiska revolutionen gör det inte längre möjligt att hävda "äganderätt" till sina konstnärliga verk på samma sätt som tidigare. Upphovsätten bör inte avskaffas, men den måste moderniseras.

I vår tid där allt kan kopieras och spridas med ett par klick på nätet, där massans kollektiva kreativitet och skaparkraft förmår utföra stordåd som till exempel åstadkommandet av det digitala uppslagsverket Wikipedia, där lever också idéer och skapade karaktärer och figurer sitt eget liv. Det går inte som författare (eller som musiker, eller som forskare för den delen) att göra anspråk på kontroll över det man skapat. Karaktärer som Lisbeth Salander lever sitt eget liv och jag har svårt att se att det skulle kunna vara annorlunda. Mig äger ingen, skulle Lisbeth Salander nog uttrycka det.

Själv skulle jag bli oerhört glad och stolt om jag skapat karaktärer som andra fann vara tillräckligt intressanta att föra vidare och utveckla. Nu slipper Lisbeth Salander stelna i ett grådaskigt millennieskifte, nu får hon en möjlighet att fortsätta utvecklas och vara ett barn av sin tid, av vår tid. Dessutom får stiftelsen Expo, som Stieg Larsson var med och skapade och som arbetar mot rasism och främlingsfientlighet, ett kraftfullt ekonomiskt tillskott.

Så sluta sura. Kom ut ur bubblan och bejaka de nya möjligheter som dagens teknologi åstadkommer. Ett steg på vägen kan vara att läsa Johan Svedjedals mycket insiktsfulla text om bokprojektet i DN i dag.

Stefan Hanna och konsten att be om ursäkt men ändå inte

Jag är så trött på att offentliga personer gör sken av att be om ursäkt men ändå inte gör det.

I dag har Centerpartiets kommunalråd i Uppsala, Stefan Hanna, fått ta emot skarp kritik för sina uttalanden om svensk migrationspolitik. Under rubriken "Kräfta i systemet" liknade Stefan Hanna den svenska migrationspolitiken vid en cancer. Migrationspolitikens problem har enligt Hanna "tillåtits att sprida sig", samhället befinner sig i "sönderfall" och den organiserade brottsligheten och det grova våldet riskerar att öka.

Jämförelsen mellan en cancer och svensk migrationspolitik är osmaklig på flera sätt. Pressad i en intervju i Svenska Dagbladet ger Stefan Hanna vid två tillfällen sken av att be om ursäkt. Först säger Stefan Hanna att han ber om ursäkt till de människor som får hjälp av vänsterkrafter att misstolka det jag skriver. Det är alltså "vänsterkrafters" illvilliga misstolkningar som gjort att människor blivit upprörda. Om så är fallet - varför i fridens dar ber då Stefan Hanna om ursäkt? Och för vad?

Saken blir inte klarare när Stefan Hannalängre fram i artikeln säger att han ber om ursäkt till dem som väljer att tolka det här felaktigt. Nu är det inte längre vänsterkrafternas illvilja som bidragit till människors upprördhet, utan enskilda individer som "väljer" att tolka Stefan Hanna felaktigt. Men om människor "väljer att tolka" Stefan Hanna felaktigt, varför ber han då dessa personer om ursäkt? Och igen, för vad?

Antingen ber man om ursäkt eller så gör man det inte. Antingen säger Stefan Hanna att han uttryckt sig på ett olyckligt och olämpligt sätt och då ber han om ursäkt för det. Eller så säger Stefan Hanna att han tar ansvar för sina formuleringar och beklagar att vänsterkrafter och andra enskilda individer medvetet väljer att misstolka honom. I så fall har han inget skäl att be om ursäkt. Nu försöker han både äta kakan och ha den kvar - han ber om ursäkt samtidigt som han lägger skulden på andra.

Jag har tidigare skrivit om märkliga sätt att be om ursäkt, till exempel här och här.

P.S. Jag noterar att Stefan Hanna senare under dagen samlade ihop sig till en riktig ursäkt. Det var bra. Det hade varit ännu bättre om han gjort det redan från början.

Jan Björklunds sommartal i Göteborg

Jag vet vad jag vill ge mina barn; 
Det är ett land som inte frågar var de kommer ifrån, utan vart de är på väg.

Jan Björklunds sommartal i Göteborg i dag var en engagerad hyllning till de liberala idealen, men utan att det egentligen brände till. Som så många andra (inklusive undertecknad) var Jan Björklund bekymrad över tonläget i debatten om flyktingar och invandring: "Det måste vara möjligt att både vara för solidaritet och medmänsklighet med de människor som flyr från krig och samtidigt se de problem vi har med integrationen. (...) Det måste vara möjligt att föra en nyanserad diskussion, utan att mötas av hat." Javisst, jag instämmer. Men det är också svårt att hitta någon som säger emot.

Bostadspolitiken, med krav på fri hyressättning i nybyggnation, var det enda sakområde som stack ut. Men Folkpartiets nya förslag hade ju redan publicerats på DN Debatt i dag. Jag tycker det är bra att Folkpartiet presenterar nya förslag och söker strid i bostadspolitiken. Det är ett politikområde som berör en av vår tids stora samhällsproblem och där såväl allianspartierna som de rödgröna partierna haft särskilt svårt att formulera djärva, konstruktiva förslag. Förhoppningsvis bidrar Folkpartiets utspel (vars grundidéer jag inte delar) till att inspirera de rödgröna partierna att flytta fram de egna positionerna i bostadspolitiken.

Självklart måste Jan Björklund också kommentera skolpolitiken. Men det avsnittet var kanske talets sämsta. Avsnittet andades en trött självgodhet och var totalt utan självkritik. Folkpartiet har en tung uppförsbacke framför sig i arbetet med att försöka återvinna väljarnas förtroende i skolfrågorna.

Efter valförlusten 2014 var det oerhört svårt att hitta någon politisk bedömare som trodde att Jan Björklund skulle leda Folkpartiet i valet 2018. I stället pågick en diskussion om orsakerna till varför han inte avgick direkt efter valförlusten. I en tidigare text diskuterade jag olika tänkbara förklaringar, och lyfte fram Fredrik Reinfeldts avgång och den dramatiska händelseutvecklingen fram till Decemberöverenskommelsen som de möjligen mest sannolika. Men även nu, när det politiska läget är så mycket lugnare, sitter Jan Björklund kvar och visar inga tecken på att lämna partiledarposten.

Av de förklaringar jag diskuterade återstår att Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare, samt att Jan Björklund verkligen inte vill avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Det blir spännande att följa huruvida Folkpartiets tålmodiga medlemmar verkligen kommer att låta Jan Björklund leda partiet ända fram mot valet 2018.

Om opinionsmätningar och Sverigedemokraterna

I en uppmärksammad opinionsmätning från YouGov blir Sverigedemokraterna största parti. Sverigedemokraterna får 25.2 procent, mot 23.4 procent för Socialdemokraterna och 21.0 procent för Moderaterna. De rödgröna partierna är något större än Alliansen - 36.6 procent mot 34.7 procent.

Undersökningen skall tas med en nypa salt. Dels eftersom det aldrig går att dra några säkra slutsatser utifrån en enskild mätning. Dels eftersom YouGov inte använder sig av slumpmässiga urval utan arbetar med delvis självrekryterade webbpaneler. Därigenom är det svårt att uttala sig om resultatens representativitet för hela befolkningen.

Torbjörn Sjöström på Novus säger till Sveriges Television att Novus inom kort publicerar sin augustimätning och att Sverigedemokraterna sannolikt inte kommer att bli landets största parti. Och på söndag presenteras den första Sifo-mätningen efter sommaren - den blir en viktig jämförelsepunkt. Jag skulle bli oerhört förvånad om Sverigedemokraterna är största parti i den mätningen.

Däremot är det sant att Sverigedemokraterna har gått kraftigt framåt i opinionen sedan valet 2014. Partiets egentligen enda viktiga fråga - flykting- och invandringspolitiken - har etablerat sig högt upp på den politiska dagordningen och den framstår som en allt viktigare fråga för väljarna. Därigenom ökar Sverigedemokraterna möjligheter till medieutrymme för sina ståndpunkter i frågan, vilket i sin tur kan bidra till att flykting- och invandringspolitikens plats på den politiska dagordningen förstärks ytterligare, etc etc.

I botten finns förstås de många miljoner människor som i förtvivlan flyr från krig och död, från hot och från odrägliga livsvillkor, med förhoppningar om att kunna få skydd och ett anständigt liv i den rika, demokratiska delen av världen. Jag är stolt och glad att bo i ett land som för en förhållandevis generös flykting- och invandringspolitik och där de politiska partierna - hittills - inte visat några närmare tecken på att närma sig Sverigedemokraternas politik i dessa frågor.

Det vore befriande om de sju partierna i riksdagen som inte delar Sverigedemokraternas människosyn nu kunde lägga politisk kraft på att: a.) veckla ut de skiljelinjer som naturligtvis finns även mellan dessa partier om hur en generös flykting- och invandringspolitik bäst bedrivs - Sverigedemokraternas existens får inte blockera en debatt mellan övriga partier i dessa frågor, och b.) synliggöra och ta strid kring de politiska konflikter som finns mellan vänster och höger i så många andra sakfrågor. Det är fortfarande vänster och höger som strukturerar huvuddragen i svensk politik. Då är det inte bra om de politiska sakfrågor som hör hemma på vänster-högerskalan försvinner ur debatten.

Sviker svenska feminister kampen mot IS?

I helgen anklagade journalisten Jenny Nordberg i en krönika i Svenska Dagbladet svenska feminister för att inte engagera sig mera kraftfullt mot IS masskidnappningar och massvåldtäkter mot kvinnor i Syrien och Irak. Krönikan väckte ilska och flera debattörer riktade stark kritik mot Jenny Nordberg.

Lite grovt kan kritiken mot Jenny Nordberg delas in i två argument. För det första, menade kritikerna, har svenska feminister visst engagerat sig i kampen mot IS. De senaste månaderna har präglats av en intensiv debatt om hur Sverige bäst bidrar till att bekämpa IS, till exempel om vilka som är de mest effektiva strategierna för att motverka islamistisk radikalisering. Svenska feminister har deltagit i denna debatt på lika grunder som andra samhällsmedborgare. För det andra ifrågasätter kritikerna varför Jenny Nordberg pekar ut just feministerna. IS begår folkmord i Irak och Syrien och kampen mot IS är därför en angelägenhet för alla, inte alls bara för feminister.

Själv blev jag inte särskilt upprörd av Jenny Nordbergs krönika. Visst, krönikan innehåller flera till synes grundlösa generaliseringar. Krönikan är också ytterst svepande kring vad just "svenska feminister" konkret skall göra utöver det som redan görs. Men krönikan är skriven i en helig vrede inför de illdåd som IS begår. Då kan man överse med en del slängigheter, tycker jag.

I ett avseende har Jenny Nordberg rätt. Svenska gator och torg fylls inte av jättelika manifestationer mot IS, varken av feminister eller andra politiska grupperingar. Vi ser inga annonskampanjer eller upprop i pressen mot IS illdåd.

Varför är det så? Varför är opinionen mot IS inte mer kraftfullt mobiliserad? Förklaringen är enkel. Demonstrationer och upprop syftar oftast till att väcka uppmärksamhet åt en fråga och påverka opinionen. Men i frågan om IS är frågan redan uppmärksammad och opinionen är väldigt enig. Stödet för IS i Sverige är extremt svagt. Motståndet mot IS är översvallande över hela det politiska fältet. Här finns inte någon att övertala, här finns inget politiskt ledarskap att utmana och ifrågasätta.

Jag minns debatterna i samband med Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979. Motståndet mot invasionen var väldigt starkt i den svenska opinionen. I princip samtliga politiska ledare i Sverige fördömde Sovjetunionens agerande. Men när olika politiska grupper organiserade demonstrationer mot invasionen blev deltagarantalet i allmänhet mycket lågt. "Alla" var redan emot invasionen, därför var det svårt att samla folk till en demonstration. Det fanns ingen kraftfull politisk motståndare i Sverige att rikta demonstrationen mot.

Situationen var annorlunda under Vietnamkriget, då delar av det politiska ledarskapet i Sverige länge avstod från att kritisera USA för dess krigföring i Vietnam. Den svenska Vietnamopinionen var betydligt mer splittrad än vad den svenska Afghanistanopinionen var, för att inte tala om den svenska IS-opinionen.

Så avsaknaden av massdemonstrationer i Sverige mot IS skall inte tolkas som ett uttryck för likgiltighet och bristande engagemang. Möjligen kan vi se en bristande kreativitet kring att formulera förslag om hur vi bäst stöder den internationella kampen mot IS. En sådan bristande kreativitet kan i förlängningen leda till passivitet och uppgivenhet. Vi feminister har samma ansvar som övriga medborgare att se till att så inte blir fallet.

Stefan Löfvens sommartal - uppstart inför en spännande politisk höst!

Stefan Löfvens sommartal i dag dominerades av två teman - trygghet och jobb. Givet sommarens uppmärksammade och vidriga våldsdåd var det inte oväntat att frågan om våldet skulle få en framträdande plats i talet. I det sammanhanget berörde Löfven också en ökad polarisering i samhället, samt attackerna på tiggare och flyktingförläggningar.

Jag tycker det är bra att Stefan Löfven tar människors oro på allvar och fördömer och vill ta strid mot våldet. Samtidigt betonade Löfven att Nationella trygghetsundersökningen visar att tryggheten i samhället ökat och att brott mot enskild person har minskat under den senaste tioårsperioden. Många hade nog valt att nöja sig med den första delen, det vill säga att ta avstånd från våldet. Men båda delarna behövs för att vi på ett effektivt sätt skall kunna bekämpa brotten och dess orsaker.

Gladdes åt att Stefan Löfven använde sig av ordet "hen" åtminstone två gånger i talet. Noterar dock att ordet "hen" saknas i den skriftiga versionen av talet - där är det åtminstone vid ett tillfälle ersatt av "den". Hur nu denna avvikelse mellan det skriftliga manuset och det talade ordet skall tolkas. Det talade ordet gäller, står det dock på manuskriptet. :)

Från och med i höst regerer de rödgröna på egen budget och kan därför själva ta fullt ansvar för politiken. Stefan Löfven ställs nu inför utmaningen att i budgeten markera att den rödgröna regeringens politik verkligen skiljer sig från allianspartiernas politik och samtidigt inte låta skillnaderna bli så djupa att blocköverskridande uppgörelser i enskilda politiska sakfrågor omöjliggörs.

De borgerliga partierna kommer under den fortsatta mandatperioden inte att lägga några fler gemensamma budgetar - i stället kommer de att profilera sin egen politik genom att lägga egna budgetar. Därigenom kommer skillnaderna mellan de borgerliga partierna att synliggöras mer än vad som varit fallet under de år Alliansen styrde Sverige.

Det blir en spännande politisk höst. Jag kommenterar det politiska läget för bl a SvD, TT och Aftonbladet.

Om att finna styrka i att antalet mord i Sverige är lägre än kanske någonsin

De fruktansvärda morden på Ikea i Västerås har väckt stark vrede. Det är bra - det vore fasanfullt om mord inte möttes av vrede och sorg bland samhällets medborgare.

Det är också sorgligt är att det brott som begåtts använts av rasistiska och främlingsfientliga krafter för att på olika nätforum sprida hat mot människor från andra länder och sprida konspirationsteorier om de misstänkta gärningsmännens motiv och felaktigt hävda att medierna förtigit relevanta fakta. Jag noterar med besvikelse att Svenska Dagbladets politiske chefredaktör Tove Lifvendahl tycks ha ryckts med av stämningarna och under rubriken ”Politiskt ansvar efter Ikeamorden” antytt en koppling mellan morden och den svenska integrationspolitiken.

I de starka känslostormar som rör sig är det viktigt att finna stöd i kunskapen att det dödliga våldet och antalet mord i Sverige faktiskt minskar över tid. Om jag läser statistiken rätt har det aldrig begåtts så få mord och dråp i Sverige som under den senaste perioden. Detta är förstås ingen tröst för de enskilda och deras familjer som drabbas av våldet. Men denna typ av fruktansvärda dåd kan bidra till att göra människor oroliga över att vistas på offentliga platser. Då är det av betydelse att veta att risken att drabbas är utomordentligt låg.

Det finns heller inga belägg för att brottsligheten som helhet ökar i Sverige. Däremot är det mycket vanligt att medborgarna tror eller uppfattar det som att den ökar. Omkring 70 procent av de svarande tenderar varje år att anse att brottsligheten ökat de senaste åren.

Så hav hopp! Låt insikten om att antalet mord och fall av dödligt våld faktiskt minskar i Sverige ge oss ökad styrka i arbetet med att utveckla ett samhälle och en kriminalpolitik där grovt våld mellan människor blir än mer sällsynt förekommande.

Om Amnestys olyckliga beslut att vilja göra sexköp lagliga

Det är med stor sorg jag konstaterar att Amnesty International förespråkar att sexköp skall göras lagliga. Ja, jag vet att svenska Amnesty motsätter sig moderorganisationens beslut. Men det gör inte saken så mycket bättre.

I sakfrågan är min grundinställning entydig. Så länge vi lever i ett ojämlikt och ojämställt samhälle (kalla det gärna könsmaktsordning om ni vill) så blir varje försök att tolka prostitution som ett uttryck för samtyckande handlingar mellan vuxna människor en orimlighet. Kvinnans rätt till sin sexualitet stärks inte genom att den säljs på en varumarknad. Solidariteten med de prostituerade kvinnorna kan inte ta sin grund i att legitimera det system vari de prostituerade oundvikligen befinner sig i underläge. (Ja, jag vet att även män kan sälja sex - men det rubbar inte min grundinställning.)

Den svenska sexköpslagen är kreativ och kraftfull i det att den skuldbelägger den som köper sex och inte den som utövar prostitution. Jag har inte sett några studier som ger fog att tro att den svenska lagstiftningen förvärrat problemen - frågan är i stället i hur stor utsträckning situationen förbättrats.

Frågan om Amnesty Internationals ställningstagande var uppe till diskussion redan för ett par år sedan. Då fick svenska Amnesty kritik för att man inte offentligt och i kraftfullare ordalag argumenterade för att Amnesty International skulle avstå från att förespråka en avkriminalisering. Jag hade själv kontakt med ansvariga personer på svenska Amnesty, men fick senkomna och defensiva svar. Då valde jag att avsluta mitt medlemskap i svenska Amnesty, efter många sammanhängande år som medlem.

Jag vill inte uppmana någon att lämna svenska Amnesty i dag - var och en måste göra det som känns rätt för den. Men svenska Amnesty har en tung uppförsbacke framför sig och organisationens trovärdighet har lidit allvarlig skada av det olyckliga beslutet.

Om besattheten av att kontrollera kvinnans kläder och kropp

Jag har tidigare - tillsammans med Sarah Delshad - uppmärksammat att debatten om islam och kvinnor ofta fixerar sig vid kvinnans kropp och kläder - bärandet av hijab, badkläder, badhusens öppettider samt hälsning med hand eller inte. Min avsikt är inte att återuppta debatten om hijab som ett uttryck för patriarkalt förtryck eller som ett uttryck för varje kvinnas rätt att klä sig som hon vill - jag har redan tidigare formulerat mig i frågan.

Men genom att följa Classic Pics (@ClassicPixs) på Twitter påminns jag om att besattheten av att kontrollera kvinnans kläder och kropp inte är något som enbart hör religionen eller islamistiska sedlighetspoliser till.

 Bilden föreställer en polis på West Palm Beach som någon gång på 1920-talet kontrollerar längden på en kvinnas baddräkt. På bilden nedan gör en civil strandpolis samma sak - 6 inch ovanför knät påstås ha varit den godkända längden.

Ständigt detta mätande och förtingligande. Ständigt dessa patriarkala maktstrukturer som i olika tider och i olika gestaltningar gör anspråk på att begränsa kvinnans rätt att klä sig som hon vill.

Noterar att jag under de senaste åren blivit alltmer feministisk. Undrar lite över om det beror på den insikt som följer av livets erfarenheter eller om det är något i tidsandan som skaver.

Sverigedemokraternas osmakliga kampanj i tunnelbanan

Sverigedemokraternas annonsering i tunnelbanan i Stockholm har mött stark kritik. Det förstår jag verkligen. Kampanjen ber utländska besökare om ursäkt för att människor tigger på gatorna i Sverige och påstår - utan något som helst sakligt stöd - att tiggeriet är påtvingat ("forced") och organiseras av internationella gäng. Tonen är stigmatiserande och riktat mot en utsatt grupp.

Kampanjen är osmaklig och förödmjukande inte bara för den utpekade gruppen utan också för alla de människor som dagligen tvingas möta den när de använder tunnelbanan. Ett 60-tal personer har anmält Sverigedemokraternas kampanj till Justitiekanslern (JK). Jag tycker det är bra att ärendet får en saklig prövning.

Affischerna revs under tumultartade former ner under gårdagen. Här måste lagen ha sin gång, på samma sätt som när det gäller andra former av civil olydnad.

Sverigedemokraterna är ett lagligt parti och har därför samma rättigheter och skyldigheter som andra partier. Bland rättigheterna ingår att ansöka om reklamplats i Stockholms Lokaltrafik (SL). I SL:s egna riktlinjer står det att "Reklam som kan uppfattas som stötande eller sedlighetssårande eller sårande mot folkgrupp" inte får förekomma. Det är därför obegripligt att ansvariga personer vid SL accepterat denna kampanj. Godtycket tycks regera: förra året övervägde SL att ingripa mot en annonskampanj som innehöll ett 2000 år gammalt konstverk som bl a visade nakna kvinnobröst.

Om någon tycker att gränsdragningar alltid blir godtyckliga ansluter jag mig gärna till Vänstra Strandens förslag om att göra kollektivtrafiken reklamfri: Enkelt uttryckt, tillåt samhällsinformation från arbetsförmedling eller försäkringskassa i kollektiva transportmedel men inte reklam för konsumtion eller politiska åsikter. För den som t ex behöver resa fram och tillbaka till jobbet, förskolan eller gamla föräldrar är kollektivtrafiken en gemensam nyttighet som borde befrias från en konsumtionsmoral som impregnerar det offentliga rummet i övrigt.

Om vänster, höger och debatten om militant islamism

Hur mycket utrymme har de svenska ledarsidorna ägnat åt militant islamism och olika varianter på det temat det senaste halvåret? Jag tycker mig inte kunna öppna någon av de morgontidningar jag prenumererar på utan att få ta del av den dagliga dosen av beskrivningar och i bästa fall analyser av hotet från olika former av militant islamism och hur vi bör förhålla oss till detta hot.

Debatten - särskilt i sociala medier - om dessa ting blir lätt en metadebatt som inte så sällan tar sig inkvisitoriska uttryck. Vem sa vad till vem och i vilket sammanhang? Vem skall be om ursäkt till vem och varför? Vi lever i skärmdumparnas paradis - har du någon gång uttryckt dig dumt i något av allt vad du skriver på nätet så kommer ditt uttalande att förfölja dig i evig tid. Jag tycker det är en ovärdig debattform, som skymmer de centrala motsättningarna.

Kanske har jag fel om ledarsidorna - kanske skrivs det inte så mycket som jag uppfattar det som. Det skulle behövas systematiska studier på området. Men om min maggropskänsla är korrekt så väcks frågan: hur skall vi försklara och förstå det faktum att texter om den militanta islamismen dominerar det politiska samtalet så starkt i Sverige i dag - åtminstone om vi håller oss till morgontidningarnas ledarsidor.

Här följer två tänkbara förklaringar:

1.) Den militanta islamismen utgör ett hot även mot Sverige och risken för terrordåd i Sverige är mycket stor. Det är nog ingen som ifrågasätter att den militanta islamismen - till exempel i form av IS och dess illdåd - utgör ett hot inte bara mot folken i Mellanöstern, utan också genom risk för terrordåd även på andra håll i världen (inklusive Sverige). Det ligger också i Sveriges intresse att förhindra att svenskar ansluter sig till IS. Men om vi jämför med situationen på 1970-talet så var terrorhotet överhängande även då.  Så sköts t ex Jugoslaviens ambassadör Vladimir Rolovic till döds i ett skottdrama vid den jugoslaviska ambassaden i Stockholm den 7 april 1971. Gärningsmännen var två kroater med band till den ökända Ustasja-rörelsen, vilken begick mord och bombdåd i efterkrigstidens Europa. Den 16 september 1972 kapades ett flygplan från Stockholm på väg till Göteborg, och kaparna krävde att de dömda gärningsmän som mördat Rolovic skulle friges. Kapningen blev framgångsrik och gärningsmännen flögs med det kapade planet till Francos Spanien där de begärde politisk asyl.

År 1975 ockuperades den västtyska ambassaden i Stockholm av medlemmar ur Röda armé-fraktionen (RAF), vilka krävde att den västtyska regeringen skulle frige ett antal fängslade RAF-aktivister. Fyra människor dödades i dramat, två ur RAF och två ur gisslan.

I början av 1970-talet använde också flera palestinska organisationer sig av terror som politisk medel, bland annat i form av flygplanskapningar, sprängdåd och dödandet av israeliska idrottsutövare vid OS i München 1972. Sverige kunde mycket väl ha blivit måltavla för dessa attentat och det fanns också en risk att svenskar skulle ansluta sig till de palestinska rörelserna.

Trots denna hotbild och alla dessa attentat dominerade terrorhoten inte samhällsdebatten på samma sätt som den tycks göra i dag. Varför? Kan det ha att göra med att Röda armé-fraktionen, Ustasja-rörelsen och de palestinska grupperingarna var sekulära politiska organisationer, medan IS och den militanta islamismen använder sig av religionen som legitimitet för sina handlingar? Upplevs de religiösa övertonerna särskilt hotande i ett Sverige vars självbild är så starkt sekulär?

2.) Den militanta islamismen utgör ett hot inte bara genom risken för terrordåd, utan också för att den riskerar att påverka det svenska samhället och dess medborgare i negativ riktning - till exempel genom att ifrågasätta kvinnors rättigheter. Jo, visst finns strömningar som syftar till att ifrågasätta svensk jämställdhet - och självklart måste dessa strömningar bekämpas. Men utgör det ett så reellt potentiellt hot att det förklarar den enorma kvantiteten ledarartiklar i ämnet? Kanske det.

Men jag tror inte att detta är den avgörande förklaringen.

Jag tror att den viktigaste förklaringen är att den klassiska vänster-högerdimensionen - som strukturerat svensk politik under så många år - håller på att tunnas ut. Vänster-högerdimensionen har sin materiella grund i den motsättning mellan arbete och kapital som utvecklades i samband med den industriella revolutionen. Industrin är fortfarande en avgörande beståndsdel i svensk ekonomi. Men industrisamhället strukturerar inte längre vårt sätt att leva tillsammans eller det sätt på vilket vi utvecklar vårt samhälle och våra samhällsinstitutioner. (Ja, man kan även se vänster-höger i en mer tidlös bemärkelse, till exempel hur man ser på värdet "jämlikhet" - men det är en annan historia).

Uttunningen av vänster-högerdimensionen leder till att de politiska partierna i Sverige (som i huvudsak alltid varit tydligt positionerade på denna dimension) får svårare att synliggöra skillnader sig emellan och att partierna i förlängningen riskerar att bli irrelevanta. I stället för att bråka om vänster-högerfrågor (i huvudsak kring fördelningen av materiella värden - sociala reformer, skatter, investeringar, pensioner etc) bråkas det om frågor på den frihetlig/auktoritära dimensionen i svensk politik, den så kallade GAL-TAN dimensionen. (GAL står för Grön/Alternativ/Libertariansk och TAN för Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk.) Själv noterar jag att när jag bloggar om traditionella vänster-högerfrågor får jag betydligt färre läsare än när jag bloggar om frågor på den frihetlig/auktoritära dimensionen.

Den frihetlig/auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet. Framgångarna för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ samt de svaga valresultaten för Moderaterna och Socialdemokraterna kan tolkas som ett uttryck för den frihetlig/auktoritära dimensionens betydelse.


Jag tror att det stora utrymmet i debatten för frågor om islam, islamism och militant islamism  - och om rasism och främlingsfientlighet - kan förstås i relation till framväxten av den frihetlig-auktoritära åsiktsdimensionen. Frågan är dock vilka sociala skiljelinjer som som ligger till för denna åsiktsdimension. Vänster-högerdimensionen hade ju sin grund i motsättningen mellan arbete och kapital. Vilken är den materiella grunden för motsättningen mellan frihetliga och auktoritära värderingar?

Ubåtsexperternas magplask

Uppdatering återfinns längst ned i texten.

I dag pekar det mesta på att gårdagens ubåtsfynd rör sig om en rysk ubåt som sjönk då den i dåligt väder kolliderade med det svenska fartyget SS Ångermanland våren 1916. Enligt DN rapporterar flera försvarskällor att vrakplatsen varit känd sedan minst ett år tillbaka.

Vi kan naturligtvis ännu inte med säkerhet veta om det verkligen rör sig om den ryska ubåten som sjönk 1916. Med det återhållsamma tonläget i debatten i dag på morgonen kontrasterar starkt mot de alarmistiska och motsägelsefulla bedömningar som tog stort utrymme i mediebevakningen igår kväll. Här följer ett axplock av de uttalanden som ett par av de flitigast använda experterna strödde om kring sig:

Allt tyder på att det är ett hemligt uppdrag som har gått fel och inte en olycka. Det är allvarligt, säger Tomas Ries, lektor i strategi och säkerhetspolitik vid Försvarshögskolan. "Allt tyder på" var ordet, sa Bull.

Till SVT Nyheter säger samme Tomas Ries att Det kan vara så att den har legat där väldigt länge, kanske sedan 50- eller 60-talet. Till DN säger Ries i stället att ubåten sannolikt härstammar från 1980-talet och att den har skadats medan den var ute på ett hemligt räddningsuppdrag.

Göran Frisk, tidigare chef för den svenska ubåtsjaktstyrkan, säger till TT att ubåten ser modern ut och att det är rimligt att tro att ubåten är försåtsminerad med sprängmedel och granater i döda kroppar eller pennor. Göran Frisk har heller inga problem med att klassificera ubåten. Till Aftonbladet säger han: Det är en miniutbåt, som går för egen maskin och flyttar sig för att lösa uppgifter på svenskt territorium.

Jag ger inte dessa exempel för att peka finger. Men det är ett underbetyg för svensk säkerhetspolitisk debatt att denna typ av vilda spekulationer får en så framskjuten plats i nyhetsflödet. Det är också ett indirekt hot mot svensk säkerhet att ubåtsdebatten inte kan föras på ett nyanserat sätt, utan att armviftningar och alarmism impregnerar samtalet. Jag tycker också att media har ett ansvar att förhålla sig källkritiskt till uttalanden av det slag jag redovisat ovan.

Visst, vi vet ännu inte med säkerhet huruvida det verkligen rör sig om en rysk ubåt från 1916. Men oavsett vilken båt det handlar om tycker jag att de ovan redovisade citaten visar hur snett debatten har hamnat.

Läs gärna försvarsbloggaren Skipper som ofta bidrar med nyanserade och seriösa analyser.

*

Uppdatering tisdag 28 juli kl 20.30. Försvarsmakten har nu bekräftat att den hittade ubåten sannolikt är just den ryska ubåt som förliste efter en kollision med ett svenskt handelsfartyg 1916. Tidningen Hela Hälsingland skriver insiktsfullt under rubriken "Ubåtsblåsningen en lektion om källkritik i orostid". Och den ovan nämnde försvarsbloggaren Skipper formulerar på Twitter följande spetsiga frågor: 1.) Hur kände Iexplore till positionen? 2.) Varför skulle ubåten hittas nu? 3.) Varför undanhöll Ocean X fakta? 4.) Vem betalade sökoperationen?

Förutsätter att det finns många redatktionschefer som i dag blickar tillbaka på gårdagskvällen och ställer sig frågan: Vad kunde/borde vi ha gjort annorlunda? Antar också att det välgjorda mediegranskande programmet Medierna kommer att behandla frågan.

50 år sedan Olof Palmes Gävletal. Vilka är dagens utrikespolitiska utmaningar?

Arbetarbladet påpekar att det på torsdag är 50 år sedan Olof Palme höll sitt klassiska Gävletal, på dåvarande Broderskapsrörelsens (nu Socialdemokrater för tro och solidaritet) förbundskongress i Gävle. Talet har blivit klassiskt då det uppfattas som upptakten till den svenska Vietnampolitiken, och till Olof Palmes hårda och uppmärksammade kritik av USA:s krigföring i Vietnam.

Hela talet kan läsas här. I dag kan det vara svårt att förstå de starka protester som talet väckte inom delar av svensk borgerlighet. USA nämns inte en enda gång i talet, Vietnam nämns en gång. Svenska Dagbladet skrev nedlåtande att talet "skulle ha passat bra som text för naiva plakatsvängare och flygbladsutdelare på den kulturradikala kanten". Folkpartiledaren Bertil Ohlin beskrev Palmes tal som "häpnadsväckande" och präglat av "enögdhet". (Citaten hämtade ut Kjell Östbergs "I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969".)

Olof Palmes Gävletal var ett välformulerat och känslostarkt stöd åt den kamp för nationell och social frigörelse som kännetecknade 1960-talet. Palme använde den franska revolutionens ord om frihet, jämlikhet och broderskap för att beskriva och ge mening åt den folkliga kampen i Afrika och Asien, mot kolonialmakternas överhöghet och för nationell självständighet och social rättvisa.

Flera av hans formuleringar har bäring även i vår tid: Vi ser bilder av plåga och tortyr, av stympade barn, lemlästade människor. Vi hör nyheter om terrordåd och repressalier som skoningslöst och utan spår av urskiljning drabbat enskilda, familjer, bygemenskaper. Vår reaktion är medkänsla inför offren, en känslans upprördhet inför ett meningslöst lidande. Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn förblir alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimation i ett historiskt betingat framåtskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mer avskyvärt.

Olof Palmes tal i Gävle var inte bara början på den svenska Vietnampolitiken, det var också början på vad som kom att kallas för den aktiva svenska utrikespolitiken under den senare delen av kalla kriget. Från krigsslutet 1945 hade den svenska utrikespolitiken präglats av återhållsamhet och försiktighet. Under Östen Undéns ledning hade Sverige strävat efter att, inom maktbalansens gränser, göra Norden till ett lågspänningsområde och stärka folkrätten. Svensk utrikespolitik hade, trots den militära alliansfriheten, inte nämnvärt avvikit från övriga väststaters. Men under namnet ”aktiv utrikespolitik” började Sverige under 1960-talet föra en politik som i stället kännetecknades av ett självständigt ställningstagande i opinionsbildningen. Sverige kritiserade offentligt såväl väst- som öststater, och uttalade sin solidaritet med länderna i tredje världen. (En första indikation på omsvängningen i den svenska politiken kom redan 1959, då Sverige som första och enda väststat i FN:s generalförsamling röstade för algeriskt självbestämmande.)

Olof Palme fick genom sina starka uttalanden symbolisera mycket av den nya svenska politiken: om den spanska Francodiktaturen som "satans mördare", om den tjeckiska kommunistiska regimen som "diktaturens kreatur" eller om USA:s julbombningar av Hanoi julen 1972 som jämförbara med olika historiska illdåd.

I dag är det många socialdemokrater som ser med förhoppning på Margot Wallströms nya, feministiska svenska utrikespolitik och där erkännandet av Palestina och den hårda kritiken av Saudiarabien har lett till diplomatiska kontroverser. Men den ligger mycket i Katrine Marçals varnande ord: En socialdemokrati som behöver Olof Palme som krycka litar inte på sig själv.

Världen har förändrats sedan Olof Palmes tid. Den franska revolutionens ord om frihet, jämlikhet och broderskap kunde på 1960- och 1970-talen användas för att ge mening åt tredje världens kamp för nationell frihet och social rättvisa. I dag - i vår individualiserade tid - ser vi hur nationell självständighet inte med nödvändighet innebar frihet för nationernas enskilda medborgare. Flyktingströmmar och inbördeskrig ställer nya frågor om hur en svensk utrikespolitik bäst värnar friheten, jämlikheten och broderskapet. Hur Sverige och Socialdemokraterna bäst bör hantera denna utrikespolitiska utmaning ämnar jag återkomma till inom kort.

Porträttgallerier i auktoritetens tjänst

Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet har efter beslut i fakultetens ledningsgrupp bytt ut konstverken i Fakultetsrummet och Rättegångssalen. De tavlor som bytts ut är porträtt på äldre vita manliga professorer som tidigare varit verksamma vid fakulteten. Det är viktigare att alla på fakulteten kan känna sig delaktiga och inkluderade i våra mötesrum och lärosalar än att visa porträtt av utvalda, äldre manliga kollegor, säger fakultetens dekanus Jonas Ebbesson.

Det finns de som rasar över beslutet. Skäms rejält över min fakultet. Vad tusan sysslar de med?, skriver t ex Carl Göransson, Juniorkonsult på Paues Åberg och juriststudent på SU, tidigare Moderaternas riksdagskansli, på Twitter.

Själv tycker jag det är ett utmärkt beslut. Jag kan visserligen förstå behovet av att värna traditionen och visa respekt för en institutions historia och tidigare ledargestalter. Men jag tror att porträttgallerier i sammanträdesrum är ett ganska omodernt sätt att försöka tillgodose detta behov. Enkönade, enfärgade porträttgallerier tenderar dessutom att ge en förenklad bild av historien och sända ut omoderna signaler om synen på ledarskap.

Framför allt tycker jag att sammanträdeslokaler utsmyckade med denna typ av porträttgallerier blir väldigt icke-kreativa miljöer. De ytterst få gånger jag deltar i sammantyräden i sådana lokaler känner jag en viss dysterhet och tungsinthet smyga sig in i stämningsläget. Det finns säkert forskning om sambandet mellan kreativitet och lokalers utsmyckning - tipsa gärna!

Jag känner - dessbättre - inte till några socialdemokratiska sammanträdesrum där samtliga partiledare sitter som porträtt på väggarna. Däremot kan det socialdemokratiska idéarvet hänga nog så tungt och patriarkalt i form av fanor, byster och Amelin-målningar.

Gissar att det finns ett samband mellan hierarkiska, auktoritära ledarstrukturer (t ex militären, kyrkan) och porträttgallerier, och att detta samband är könat. Protestera om ni tror jag har fel!

"Utan tvivel är du inte klok"

I dag hade jag förmånen att få predika vid en söndagsmässa i Högsbo kyrka i Göteborg. Temat för min predikan var "Utan tvivel är du inte klok" - om människans ofullkomlighet och tvivlets nödvändighet. Jag tog särskilt avstånd från den fundamentalism och tvärsäkerhet som präglar delar av den politiska debatten, särskilt på nätet. 

Hela min predikan kan läsas nedan.

*

"I begynnelsen fanns Ordet”, skriver Johannes, och fortsätter ”Allt blev till genom det och utan det blev ingenting till”. Ordens makt och betydelse får aldrig underskattas. Ord kan skada, och ord kan också hela. Vi måste därför vara varsamma med våra ord och hur vi använder dem.

Ord kan användas för att förmedla kunskap, och det är bland annat den förmågan – att använda ord för att förmedla kunskap – som skiljer människan från djuren. Och vi lever i dag i en tid där våra möjligheter - genom den kommunikationsteknologiska utvecklingen och den digitala revolutionen - att tillgodogöra oss kunskap och kommunicera med varandra är så mycket större än någon annan gång i mänsklighetens historia. 

Vi kan bära med oss världens samlade kunskap i vår laptop eller i vår mobiltelefon, och de mest avancerade faktakunskaper är sällan längre bort än några få klick på nätet. Och vi skapar kunskap tillsammans – till exempel genom det fantastiska digitala uppslagsverket Wikipedia, där nätanvändare just tillsammans skapar och systematiserar kunskap på ett sätt som inte står traditionella uppslagsverk som Nationalencyklopedin eller British Encyklopedia efter. Och det är till och med gratis!

Ibland undrar jag vad som hade hänt om Jesus hade valt att komma i dag och till vårt informationssamhälle i stället för till Israel/Palestina för 2 000 år sedan. Hans möjligheter att nå en stor publik och få ut sitt budskap hade onekligen varit så mycket större i dag än då. Eller som Judas i sin frustration uttrycker det i musikalen Jesus Christ Superstar:

Every time I look at you I don't understand (…)

Why'd you chose such a backward time and such a strange land?

If you'd come today you would have reached a whole nation

Israel in 4 BC had no mass communication.

På svenska ungefär: ”Varje gång jag ser på dig så undrar jag varför du valde en sådan bakåtvänd tid och ett sådant märkligt land. Om du hade kommit i dag så hade du nått en hel nation – Israel vid Kristi födelse hade ingen masskommunikation.”

Nåväl - med tanke på kristendomens genomslag och utbredning över världen sedan dess så får man väl ändå konstatera att Jesus var rätt bra på att få ut sitt budskap. Trots att han varken hade någon blogg eller var verksam i sociala medier som Facebook och Twitter.

Men nätet och våra gränslösa möjligheter till kommunikation har också en baksida. Nätets anonymitet, snabbhet och möjlighet till genomslag blir också grogrund för smutskastning, lågsinthet, sexism och hot. Olika diskussionsforum, men också mer offentliga plattformar som t ex just Facebook eller Twitter, används alltför ofta till att håna, trakassera och hata. Vi har till och med fått ett nytt ord – näthat – för att benämna denna företeelse. Jag tycker särskilt vi ser detta näthat i debatten om flyktingar och om människor i nöd som söker skydd och hjälp i vårt land.

Nätet inrymmer således både det bästa och det sämsta som mänskligheten har att erbjuda. Nätet är skapat av människor och människans ofullkomlighet blir också nätets ofullkomlighet.

Särskilt illa tycker jag om den fundamentalism och den tvärsäkerhet som präglar delar av debatten. Personer som inte är öppna för motargument, utan endast vill få sin egen bild av världen bekräftad. Debattörer som gör anspråk på att ha funnit Sanningen med stort S, bör man akta sig extra noga för. Tage Danielsson – salig i sin himmel – myntade en gång uttrycket ”Utan tvivel är man inte klok”. Utan tvivel är man inte klok. Det är ett uttryck som ofta kommer för mig när jag läser och lyssnar till alla dessa fundamentalister och sanningssägare, och det är också ett uttryck som jag själv försöker leva upp till när jag skriver en text eller deltar i olika debatter.

Den här diskussionen om sanning å ena sidan och tvivel och tvivlets betydelse å andra sidan har bäring för dagens evangelietext som vi tidigare hörde läsas. Jesus har tagit med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på ett berg, där lärjungarna också får se Mose och Elia. Inför lärjungarnas ögon förvandlas Jesus, han förhärligas. Jesus kläder blir skinande vita och från ett moln hörs det som bara kan vara Guds röst – och Gud förkunnar ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Människosonen, den efterlängtade Människosonen, har äntligen kommit. Starkare kan väl ett Gudsbevis inte bli – nu visste lärjungarna verkligen att Jesus var Guds son.

I denna härliga visshetens värld – där sanningen var enkel och klar - ville de gärna stanna kvar. De frågar Jesus om de inte kan bygga hyddor, så de kan stanna. Men det kan de inte. De måste ned från berget igen, ner till - ut i, människovärlden. Och så snart de tagit sig ner från berget kommer också de kritiska frågorna. Vad menas egentligen med att ”uppstå från de döda”? Varför måste Jesus lida? Varför måste Jesus bli föraktad? Deras frågor har plötsligt ingen ände.

Så är det att vara människa. Våra frågor har ingen ände. Jag tror att en av de största otjänster vi kan göra oss själva, våra medmänniskor och Skapelsen är att sluta ställa frågor. Att tro att vi verkligen skådat Sanningen med stort S. Att sluta tvivla. För utan tvivel är man sannerligen inte klok.

Saken är inte helt enkel. Johannes säger ju också: ”Sanningen ska göra er fria”. Om vi då aldrig når fram till denna sanning – kommer vi då heller aldrig att kunna bli fria? Förre ärkebiskopen KG Hammar – som faktiskt hade just Johannesorden ”Sanningen ska göra er fria” som sitt valspråk – fick ju också starkt genomslag för en annan formulering, nämligen ”Jag äger inte sanningen – jag söker den”. Jag äger inte sanningen, jag söker den. Det låter ju ödmjukt och bra. Men är det så enkelt. Är det verkligen ”vägen som är mödan värd”, för att citera Karin Boye? Är det trots allt inte målet – sanningen, som ju skall göra oss fria – som är det avgörande?

Jag är inte relativist, jag tror på en absolut sanning. Men jag tror också att vi aldrig fullt ut kan nå fram till denna sanning – det är en del av vår ofullkomlighet som människor, en ofullkomlighet som i Bibeln gestaltas av berättelsen om Adam och Eva och om vanskligheten av att äta av Kunskapens träd. Vi kan som människor aldrig nå fram till den absoluta sanningen, däremot är det en del av vår mänsklighet – kanske till och med en mänsklig plikt - att ständigt försöka närma sig den.

Insikten om att vi aldrig kan nå den fullständiga sanningen inbjuder till ödmjukhet när vi debatterar med varandra, på nätet, i tidningen eller ansikte mot ansikte. Vi måste ständigt vara öppna för att ompröva våra egna uppfattningar och inte ta något för givet. Vi måste med öppna sinnen lyssna till varandra och bekämpa all trångsynthet och tvärsäkerhet.

Fundamentalism och tvärsäkerhet finns i alla miljöer och sammanhang – religiösa såväl som sekulära. När vi beskådar och debatterar de ohyggligheter som just nu utspelar sig i Mellanöstern – där terrororganisationen ISIS (eller den Islamiska staten) härjar som värst och där kristna minoriteter har en oerhört utsatt position – så görs det ibland försök att skuldbelägga religionen för det elände och den terror vi ser. En del menar att ifall politiken – ja, helst hela samhället – bara kunde befrias från religion så skulle freden vara lättare att bygga. Det är en så oerhört naiv inställning. 1900-talets många krig och illdåd – 1:a världskriget, 2:a världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget, kolonialkrigen i Afrika – startades av stater som var i högsta grad sekulära.

Det är inte religionen som är problemet, det är fundamentalismen. Och fundamentalismen kommer ibland i religiösa kläder, ibland i sekulära kläder och ibland i politiska kläder. Det är lika illa vilket som. Fundamentalismen är ett uttryck för högmod och ovilja eller oförmåga att ifrågasätta sina egna utgångspunkter. Tvivlet däremot, blir ett utryck för ödmjukhet och för en vilja till genuin dialog och strävan efter att förstå. Ibland tror jag att tvivlet kanske är länken mellan oss och Gud, mellan det ofullkomliga och det fullkomliga, ett uttryck för att vi är skapade till Guds avbild men aldrig kan bli Gud.

Björn Afzelius sjöng i sången ”Tvivlaren” från 1994. ”Jag litar inte på talarna, jag litar inte på ord. För ord är viktiga, ord är farliga; orden ger också makt. Jag är en tvivlare.” Ord är viktiga, ord är farliga – ord ger också makt. Låt oss därför vara varsamma med våra ord. 

Lärjungarna tvingades gå ned från berget, tillbaka till människans värld fylld av osäkerhet och tvivel. Det är här vi hör hemma, det är här vi bor. Tvivlet får aldrig göra oss tysta. Tvärtom klingar våra ord starkare och gör djupare avtryck om de uttalas i en ödmjuk förvissning om att de inte utgör den fullständiga sanningen. Det är här på Jorden vi har vår uppgift att i all vår ofullkomlighet och i all vår ovisshet – var och en efter sin förmåga - göra vårt absolut bästa för att bidra till en bättre värld. Låt oss hjälpas åt i det arbetet.

Om Åsa Romsons uppdrag som vice statsminister och det växande intresset för konstitutionella frågor

Allt oftare blir jag uppringd av journalister som ställer frågor om eller vill diskutera olika konstitutionella problemställningar. För det mesta skickar jag journalisten och hens frågor vidare till någon statsvetare eller jurist som kan mer om dessa saker än vad jag kan. Ibland - om det rör sig om någon mer allmän problemställning - ger jag min syn på saken. Så var till exempel fallet i dag med diskussionen kring Åsa Romsons uppdrag att vara vice statsminister, men utan att fungera som statsministerns ställföreträdare.

Författningen har plötsligt blivit politiskt relevant. Det har den i en allmän mening förstås varit hela tiden. Men den långvariga parlamentariska stabiliteten i Sverige innebar att författningen sällan eller aldrig prövades eller utmanades - den togs för given.

Nu kännetecknas det politiska läget av parlamentarisk instabilitet. Den tidigare bipolära blockpolitiken har ersatts av ett system som i praktiken består av tre poler - de rödgröna, allianspartierna och Sverigedemokraterna. Inget av dessa tre "block" har möjlighet att få egen majoritet i parlamentet. De rödgröna och allianspartierna vill av ideologiska skäl inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Sverige kommer därför under överskådlig tid att styras av minoritetsregeringar på ett sätt som vi inte har konstitutionella erfarenheter utav. Alternativet är ett blocköverskridande samarbete mellan de rödgröna och allianspartierna.

Visst har Sverige även tidigare haft minoritetsregeringar. Men under de decennier då Socialdemokraterna hade sin storhetstid fanns alltid Vänsterpartiet (och senare Miljöpartiet) till hands som ett stabilt stödparti. Den borgerliga minoritetsregeringen 1991-1994 under Carl Bildt var ett kortvarigt undantag.

I detta nya, instabila politiska läge utvecklas parlamentariska situationer där det inte finns någon etablerad praxis hur författningen skall tolkas. Det viktigaste fallet är kanske riksdagens så kallade tillkännagivanden, där en riksdagsmajoritet som sin mening kan ge regeringen till känna hur regeringen bör agera i vissa frågor. Allianspartierna har tillsammans med Sverigedemokraterna sedan valet 2014 röstat igenom rekordmånga tillkännagivanden. Hur bindande är egentligen dessa tillkännagivanden och vem avgör - eller bör avgöra - hur bindande de är?

Vi har under det senaste året också upplevt ett antal dramatiska politiska händelser där författningen visserligen ger entydig vägledning, men där politiker, journalister och politiska bedömare måste läsa in sig: extra val, budgetomröstningar och om de senaste dagarnas diskussion om statsministerns ställföreträdare. Dessa frågor har inte tidigare varit politiskt aktuella eller känsliga.

Man skall undvika att ändra i författningar för att lösa hastigt uppkomna problem. Men nya frågor kräver en levande författning. För oss som inte vill ha en författningsdomstol är det viktigt att författningen utvecklas på ett sätt att den förmår möta de nya parlamentariska utmaningarna. Jag ser ett positivt spirande intresse för författningspolitiska frågor från statsvetare, politiker och journalister.

Jag kommenterar diskussionen om Åsa Romsons uppdrag att vara vice statsminister utan att vara statsministerns ställföreträdare för TT och för Svenska Dagbladet. Just nu gav Carl Bildt sin syn på saken på Twitter. I hans regering 1991-1994 var folkpartiledaren Bengt Westerberg både vice statsminister och utsedd att vara statsministerns ställföreträdare - om jag uppfattat det rätt. Konstitutionsdebatten lever. :-)

Till rättsstatens försvar!

I två principiellt viktiga ledare (här och här) har Dagens Nyheter formulerat sig till rättsstatens försvar. Läsaren av denna blogg vet att det inte är särskilt ofta som jag instämmer i varje ord i en ledarartikel i Dagens Nyheter. Men så är faktiskt fallet här.

Bakgrunden till de båda ledarartiklarna är den pågående debatten om hur Sverige bäst bidrar till att bekämpa IS och andra terrorgrupper och hur Sverige rättsligt bör hantera svenska medborgare som misstänks för att ha stridit för IS. Denna debatt har bland annat kännetecknats av förekomsten av flera populistiska förslag - t ex om landsförräderilagstiftningen - vilka om de genomfördes skulle urholka rättsstaten.

Dagens Nyheter skräder inte orden:

Även om 20 svartklädda män med blodiga sablar, som ser ut att komma direkt från någon av IS propagandafilmer, dyker upp i Sverige och söker asyl så kan vi inte visa dem på porten. I stället för ett permanent uppehållstillstånd får de ett ettårigt som förlängs ända till deras hemland skaffat sig en rättsordning utan dödsstraff i straffskalan.

(...)

Om de står där och utan ­omsvep säger­ att de huggit huvudet av hundratals otrogna så kan vi – om bevisföringen­ räcker – väcka åtal. I annat­ fall tipsa Säpo om att hålla ögonen­ på dem. Men köra dem på porten – det kan vi inte.

(...)

Allt tal om att förändra landsförräderilag­stiftningen eller att förhindra hemvändande svenska medborgare från att resa in i Sverige är däremot ett stickspår som bara leder rakt ut i ett populistiskt mörker.

Visst - Dagens Nyheter använder dramatiska exempel. Men dessa exempel är nödvändiga för att visa att rättsstaten är på riktigt. Rättsstaten är inte något bara för högtidstalen, eller för de ljusa sommarkvällarna. Rättsstaten är särskilt viktig i de mörka tiderna, i tider av hot och kris. Rättsstaten gör ibland ont, t ex när man misstänker att personer som begått brott kommer undan. Rättsstaten kan ibland utgöra ett hinder för det vi uppfattar som rättvisa. Men gör vi avkall på rättsstaten släpper vi i stället in godtycket. I förlängningen skymtar barbariet.

Dagens Nyheters ledarartiklar har mött missnöje och kritik inom delar av borgerligheten. Kritiken har bl a gått ut på att Dagens Nyheter inte formulerar egna förslag om hur den rättsliga kampen mot IS och andra terrorgrupper kan förbättras. Den kritiken förstår jag inte. Ledarartiklarna formulerar ju de principer mot vilka alla förslag i frågan bör vägas. Att formulera dessa förslag är ju en annan sak.

IS skall bekämpas med alla de medel som lagen erbjuder. Men vi gör förtrycket en tjänst om vi urholkar rättsstaten. Därför är jag glad över att Dagens Nyheter vågar stå fast och formulera sitt liberala credo, till rättsstatens försvar.