Snart presidentval i USA - kommer Joe Biden att vinna?

I dag är det bara nio dagar kvar till presidentvalet i USA. Hur kommer det att gå? Joe Biden är knapp men klar favorit hos spelbolagen (1.47 för Biden mot 2.45 för Donald Trump på Unibet). Vi är många som hoppas och tror att USA snart kan lägga Donald Trumps presidentperiod till handlingarna. Men säker kan ingen vara. 

Här är tre argument som talar för och tre argument som talar mot att Joe Biden vinner presidentvalet.

För Biden

1.) Joe Biden har ett stort försteg i opinionsmätningarna. På nationell nivå leder Biden med i snitt nio procentenheter. Än viktigare är att Joe Biden också leder i sju viktiga så kallade swing-stater som Donald Trump vann 2016: Michigan, Pennsylvania, Wisconsin, Florida, Arizona, North Carolina och Georgia. Det räcker sannolikt med att Joe Biden vinner någon eller några av dessa delstater för att han också ska vinna valet. 

2.) Joe Bidens övertag i opinionsmätningarna har varit stabilt över tid. Det är ett klart större övertag än det Hillary Clinton hade 2016. Bidens övertaget har till och med vuxit något den senaste månaden. Det är mycket ovanligt med stora opinionsförändringar i slutskedet av amerikanska valrörelser. 

3.) Andelen osäkra väljare uppgår bara till fem procent. De allra flesta väljare har således redan bestämt sig, och i många fall också redan förtidsröstat. Det innebär att det blir svårt för Donald Trump att vinna över tillräckligt många nya väljare för att kunna hämta in Joe Bidens försprång.

Mot Biden

1.) Vi vet inte hur Corona-pandemin påverkar valrörelsen och valdeltagandet. Osäkerheten blir därför större än vanligt och gamla sanningar kanske inte längre gäller. Den polariserade opinionen gör årets val till ett mobiliseringsval, och då blir läget i opinionen något mindre intressant.

2.) Visserligen leder Biden i viktiga delstater, men i många fall är det en mycket liten ledning. I de delstater som nämndes ovan ligger Bidens ledning mellan 0.4 och 7.6 procent. Biden skulle behöva ett opinionsmässigt genombrott i åtminstone någon av dessa delstater för att kunna känna sig lugn.

3.)  Vid förra valet 2016 talade det mesta för Hillary Clinton - ändå vann Donald Trump. Glöm inte det.

Lyssna gärna på statsvetaren Anders Sundell, som i morse kommenterade det amerikanska presidentvalet i Godmorgon, världen.

Vart går Liberalerna?

Hur ska det gå för Liberalerna? I mätning efter mätning det senaste halvåret har partiet parkerat sig under fyraprocentsgränsen. Det är svårt att se något ljus i tunneln.

Det finns två, delvis sammanhängande, skäl till partiets svåra läge.

För det första har Liberalerna inte på ett trovärdigt sätt lyckats positionera sig i det nya politiska landskapet. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna framstår alltmer som tre samarbetspartier ute på högerkanten (inte minst i regeringsfrågan). Centerpartiet markerar tydligt avstånd mot detta presumtiva block. Liberalerna gör det inte. I en partiledarduell i SVT Agenda för en dryg vecka sedan försökte Ebba Busch locka över Nyamko Sabuni till den egna högerflanken, medan Sabuni inte gjorde något motsvarande försök, Centerpartiet vill absolut hålla fast vid januarisamarbetet under hela mandatperioden och är beredda att kompromissa för att så ska bli fallet. Liberalerna förefaller mer tveksamma. Partiet är internt splittrat, där flera ledande företrädare helst sett att Liberalerna aldrig accepterar Januariavtalet utan i stället släppt fram en M/KD regering som varit beroende av Sverigedemokraterna. Rubriken för denna text är satt till "Vart går Liberalerna?" Kanske borde jag i stället ha skrivit "Var står Liberalerna?"

För det andra finns det inte längre något självklart tomrum i partisystemet som Liberalerna kan göra anspråk på att fylla, Centerpartiet har tagit platsen som det liberala mitten/högerpartiet, och som samtidigt vägrar att på något sätt samverka med Sverigedemokraterna. Liberalerna kan försöka profilera sig som ett mitten/högerparti som inte utesluter samverkanmed Sverigedemokraterna. Men vilka väljare skulle rösta på det partiet? Liberala väljare som inte vill se SD-samarbete kan vända sig till Centerpartiet. Liberala väljare som kan tänka sig ett SD-samarbete kan vända sig till Moderaterna. Liberalerna befinner sig i leken Hela havet stormar, och i den olyckliga omständigheten att när musiken tystnat tvingas notera att det inte finns någon ledig stol att ta i besittning. Game over.

Kanske kommer Liberalerna att hoppa av januarisamarbetet i lagom tid före nästa val - för att skapa politiskt avstånd till den rödgröna regeringen och skaffa sig en taktisk fördel i förhållande till "konkurrenterna" i Centerpartiet. Men skulle det verkligen hjälpa? Nu riktas också öppen kritik mot Nyamko Sabuni inifrån Liberalerna - såväl mot hennes ledarskap som mot hennes politiska linje. Nyamko Sabuni har ett mycket svår uppgift i att hålla samman sitt splittrade parti och samtidigt staka ut en väg som åter gör partiet relevant för borgerliga väljare. Det är inte självklart att hon leder partiet i nästa valrörelse,

Det finns förresten kanske en stol ledig ändå. En socialliberal stol. Stolen är placerad närmare mitten i fördelningsfrågor, positionen är mindre marknadsliberal och inrymmer en positiv syn på flyktingmottagning och fokus på förebyggande insatser i brottsbekämpningen. Frågan är om Liberalerna vill ta den stolen.

Blir det regeringskris? Jonas Sjöstedt leker med elden

Igår skrev jag att statsminister Stefan Löfven fått ett Kinderägg vars tre överraskningspresenter lade grunden för en lugn politisk höst för regeringen (Preems beslut att dra tillbaka sin ansökan om att bygga ut raffinaderiet i Lysekil, Miljöpartiets ja till att sända ut den migrationspolitiska utredningen på remiss och Ulf Kristerssons besked att han inte tänkte stödja en misstroendeförklaring mot regeringen från Vänsterpartiet, om denna syftade till att stoppa ändringar i arbetsrätten). Jag varnade emellertid för att Ulf Kristersson löfte inte var att lita på, vis av erfarenheten från hans tidigare utfästelser om att aldrig samverka med Sverigedemokraterna.

I dag har Ulf Kristersson mycket riktigt ändrat sig. "Låt det vara helt glasklart: varje gång riksdagen ska ta ställning till om den här regeringen ska vara kvar eller inte, så kommer Moderaterna rösta för att avsätta den#, skriver han på Facebook. Uttalandet är en skarp kontrast till Kristerssons kommentar till TT för en dryg vecka sedan. "Det tänker vi inte göra" sa han då, och förklarade att Moderaterna inte tänkte stödja en misstroendeförklaring i riksdagen mot regeringen från Vänsterpartiet, om misstroendeförklaringen syftade till att stoppa ändringar i arbetsrätten.

Vad händer nu? Kommer Jonas Sjöstedt att göra allvar av sitt hot att väcka misstroendeförklaring mot Stefan Löfven och i så fall - understödd av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna - utlösa en regeringskris?

Många inom Socialdemokraterna är arga på Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt. Jag kan förstå ilskan, men själv har jag förståelse för att Vänsterpartiet väljer att utnyttja de medel partiet har till förfogande för att försöka påverka politiken. Vänsterpartiet förödmjukades i Januariavtalet genom att överenskommelsen explicit stadgar att partiet ska utestängas från allt politiskt inflytande under mandatperioden. Svinhugg går igen.

Däremot finns det fortfarande flera skäl som talar mot att Vänsterpartiet gör allvar av sitt hot om misstroendeförklaring. Vänsterpartiet vet att en sådan åtgärd innebär att man leker med elden, en lek som kan sluta med att Ulf Kristersson får bilda en moderatledd regering, understödd av Sverigedemokraterna. Det blir inget roligt politiskt eftermäle som Jonas Sjöstedt i så fall skulle få bära med sig.

Det är också bara tre veckor kvar tills Jonas Sjöstedt avgår som partiledare. Det är en god politisk regel att en partiledare som avgår ger sin efterträdare så stort politiskt handlingsutrymme som möjligt. Det blir ingen lätt start för Sjöstedts förmodade efterträdare Nooshi Dadgostar om hon tvingas tillträda i ett läge av talmansrundor där Vänsterpartiet igen kan tvingas släppa fram Stefan Löfven för att undvika en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister.

En misstroendeförklaring nu föregriper också remissprocessen (där många kritiska synpunkter mot utredningen kan föras fram), den färdigförhandlade propositionen (där Vänsterpartiets ande kan sväva över förhandlingarna) samt eventuella nya förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Jag har fortfarande svårt att se denna misstroendeförklaring framför mig. Men osvuret är bäst. Stefan Löfven måste rädda ansiktet på Jonas Sjöstedt, samtidigt som han håller Centerpartiet på gott humör. Här får Stefan Löfven en möjlighet att visa upp sin politiska skicklighet.

Eller också kommer arbetsmarknadens parter själva fram till att de vill återuppta förhandlingarna. Då har Stefan Löfven åter fått tillgång till presenterna i sitt Kinderägg och allt är frid och fröjd igen.

Åtminstone för stunden.

Ett Kinderägg till Stefan Löfven

Ordkombinationerna "tuff höst", "svår höst" eller "besvärlig höst" och "regeringen" får många träffar på Google. (Ja, jag har själv bidragit.) 

Men någon har sänt Stefan Löfven ett Kinderägg med tre små överraskningspresenter, vilka tillsammans skapar förutsättningar för en lugn och stillsam politisk höst för regeringen. 

Den första presenten kom från moderatledaren Ulf Kristersson när han förklarade att Moderaterna inte tänker stödja en misstroendeförklaring i riksdagen mot regeringen från Vänsterpartiet, om misstroendeförklaringen syftar till att stoppa ändringar i arbetsrätten. Det tänker vi inte göra, sa Ulf Kristersson och vips hade Stefan Löfven en regeringskris mindre att hantera.

Den andra presenten kom från Preem som drog tillbaka sin ansökan om att bygga ut raffinaderiet i Lysekil. Miljöpartiet hade motsatt sig en sådan utbyggnad. Preems besked undanröjde den förväntade konflikten mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna och vips hade Stefan Löfven ytterligare en regeringskris mindre att hantera.

Den tredje presenten kom från Miljöpartiet som plötsligt gick med på att den migrationspolitiska kommitténs hela betänkande sänds ut på remiss, något partiet tidigare bestämt motsatt sig. OK, detta present fick Socialdemokraterna själva vara med och betala, genom att några förslag i mindre restriktiv riktning tillfogas remissen. Men överenskommelsen med Miljöpartiet innebär att konflikten mellan de båda partierna skjuts på framtiden och vips hade Stefan Löfven en tredje regeringskris mindre att hantera.

Är då allt nu verkligen lugn och ro? Nja, nya frågor lär förstås dyka upp. Och det är möjligt att Ulf Kristersson tar tillbaka sin present. Ulf Kristersson har tidigare visat att hans besked inte är att lita på, då han ju före valet var så tydlig med att han aldrig tänkte samarbeta med Sverigedemokraterna. Nu låter det som bekant annorlunda. Vi får väl se. När det gäller framtiden är osvuret alltid bäst.

Välkomna lättnader i Gymnasielagen!

I dag kom Socialdemokraterna överens med Miljöpartiet om lättnader i den så kallade Gymnasielagen. De ensamkommande ungdomar som berörs av lagen har varit tvingade att inom sex månader efter avlagd examen skaffa sig ett arbete som sträcker sig över två år, annars skulle de utvisas. Dessa villkor har ju, som jag tidigare anfört, genom corona-pandemin för de allra flesta ungdomar blivit omöjliga att uppfylla. Enligt överenskommelsen mellan de båda regeringspartierna får de berörda ungdomarna nu i stället tolv månader på sig att hitta ett jobb, och anställningen behöver bara vara i ett år.

Överenskommelsen är en befrielse för många av dessa ungdomar, och även för deras familjer och nära och kära. Beslutet kom naturligtvis inte av sig själv. Det har funnits ett starkt tryck från civilsamhällets organisationer på regeringen att agera i frågan.

Lättnader i regelverket löser emellertid inte problemen för alla de ensamkommande unga som kom till Sverige för fem år sedan för att söka skydd från krig och förföljelse, men som inte omfattas av gymnasielagen. Många av dem plågas av psykisk ohälsa och riskerar att kastas ut i papperslöshet, drogmissbruk och kriminalitet. Det humanitära - och för Sverige bästa - svaret på detta problem är att varaktigt välkomna dem till Sverige, vårt växande hem. Dessa tusentals unga människor kommer aldrig att kunna tvångsutvisas. I stället behövs en varaktig och human lösning på deras situation. Jag kallar det för en amnesti - regeringen får gärna alla det något annat, bara en sådan lösning kommer till stånd.

Dagens besked innebär hopp och glädje för så många människor. Men inte för Jimmie Åkesson. Det här betyder krig, säger han och tillägger att Socialdemokraterna ska inte komma undan detta svek. Sverigedemokraternas krigsretorik är både löjeväckande och förskräckande. Det är också en retorik som tydligt gestaltar den ideologiska kärnan i detta med rasism impregnerade parti.

Regeringskris eller inte? Kampen om arbetsrätten fortsätter

I natt strandade förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare om förändringar i arbetsrätten. Parterna själva beskriver det som att man varit nära en överenskommelse, men att man föll på mållinjen.

Alla i frågan relevanta aktörer är nu villiga att ge parterna ytterligare tid att kommaöverens. Men vill parterna själva ha mer tid, eller gör de bedömningen att fortsatta förhandlingar är meningslösa? I praktiken är det LO som har bollen. Ser LO en väg framåt, eller är konflikten med arbetsgivarna och/eller den interna splittringen inom LO för stor? 

Vänsterpartiet har länge sagt att partiet tänker rikta en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven om regeringen följer Januariavtalet och - om förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter misslyckas - lägger fram en proposition om försämrad arbetsrätt. Men i dag ritar Moderaterna om spelplanen, när Ulf Kristersson förklarar att partiet inte tänker stödja en sådan misstroendeförklaring från Vänsterpartiet. 

Sakpolitiskt är det rationellt av Moderaterna att inte fälla regeringen i en misstroendeförklaring på LAS-frågan. Men samtidigt blir det nu svårare för Moderaterna att hävda nödvändigheten av att regeringen måste bort. Här hade partiet i så fall haft en möjlighet att avsätta regeringen, men utnyttjar den inte.

Moderaternas val att rädda den rödgröna regeringen för att i stället få en urholkad arbetsrätt visar hur långt partiet glidit åt höger sedan valförlusten 2014. Moderaterna på Fredrik Reinfeldts tid värnade den svenska modellen och ville inte angripa arbetsrätten. Vi är inte beredda att göra reformer som ökar människors otrygghet, sa dåvarande finansminister Anders Borg (M)  när Centerpartiet under Maud Olofsson ville förändra turordningsreglerna. 

Visst behöver arbetsmarknadslagstiftningen utvecklas - på ett sätt som både värnar arbetstagarnas trygghet och arbetsgivarnas behov av handlingsutrymme och flexibilitet i dagens värld. Men förändringen ska ske på ett sätt som inte rubbar maktbalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare - Januariavtalet stadgar explicit att denna grundläggande balans ska upprätthållas. Ingen som läser utredningen "En moderniserad arbetsrätt" kan med seriositet påstå att dess förslag inte förändrar maktförhållandena inom arbetsrätten till arbetsgivarnas fördel.

Nu får vi se om parterna väljer att återgå till förhandlingsbordet. Om de inte gör det, eller om förhandlingarna kraschar på nytt, ligger bollen hos regeringen. När remissvaren på utredningen "En moderniserad arbetsrätt" kommer in i slutet av oktober kommer regeringspartierna att förhandla med Centerpartiet och Liberalerna om de konkreta lagförslagen. Inget av dessa fyra partier kommer att vilja ha en regeringskris, vilket ger goda möjligheter för en överenskommelse.

Det bästa vore om fack och arbetsgivare kan enas om en lösning. Det skulle ge lösningen en starkare legitimitet och sannolikt minimera förlusterna för facket.

Vad händer om Donald Trump förlorar valet?

I dag är det 40 dagar kvar till det amerikanska presidentvalet.

Joe Biden är fortfarande favorit, om än en knapp sådan. Vadslagningsbyrån Unibet ger ett odds på 1.83 på att Joe Biden vinner, mot 2.00 för Donald Trump. I de opinionsundersökningar som genomförs på nationell nivå har Joe Biden ett övertag på i snitt sju procentenheter. Mer intressant är att Biden också har ett försteg i flera viktiga delstater, som Wisconsin, Michigan och Arizona. I den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silvers valsimuleringar vinner Joe Biden 77 gånger av 100.

So far, so good. Opinionsläget har varit relativt stabilt den senaste tiden. Mycket tyder på att presidentvalet blir ett mobiliseringsval. Kommer Demokraterna eller Republikanerna att vara bäst på att mana sina väljare ett faktiskt också rösta? Joe Biden är inte de stora ordens man och hans främsta talang är inte att elda massorna. Men kanske att aversionen mot Donald Trump på flera håll ändå är så stark att tillräckligt många bestämmer sig för att gå och rösta - inte så mycket för att de vill se Joe Biden som president men för att de till varje pris vill få bort Donald Trump.

Osäkerheten är extra stor inför årets presidentval. Hur kommer Corona-pandemin att påverka valdeltagandet och stödet för president Trump? Kommer den hastigt uppblossande striden om president Trumps beslut att försöka tillsätta en ny domare i Högsta Domstolen (efter den nyligen avlidna liberalt sinnade Ruth Bader Ginsburg) att påverka opinionen? Det har heller ännu inte genomförts någon debatt mellan Joe Biden och Donald Trump.

På sikt blir den viktiga frågan vad som händer efter presidentvalet. Kommer Donald Trump att acceptera en förlust, eller kommer han på olika sätt att försöka få valresultetet ogiltigförklarat? Så sent som igår vägrade Donald Trump garantera att han lämnar ifrån sig makten, även om valresultatet säger att han förlorat. Donald Trumps argument är att poströstningn leder till fusk, och om poströstning inte varit möjlig skulle han garanterat ha vunnit valet. Flera bedömare tror också att en valseger för Joe Biden kommer att leda till våldsamheter i USA, att Trumps anhängare inte kommer att respektera valresultatet.

Skulle Donald Trump däremot vinna valet kommer Demokraterna att gå igenom en period av svår självrannsakan. Att två val i rad med en renodlad mittenkandidat som företrädare förlora presidentvalet mot Donald Trump kommer att leda till en stark mobilisering av vänsterkrafterna i Demokraterna.

Polariseringen i USA är oerhört stark just nu. Oavsett om Biden eller Trump vinner valet om 40 dagar är det svårt att se förutsättningar för försoning och inre samling under överskådlig tid. För första gången ställer jag mig på allvar frågan om USA verkligen att kunna hålla samman som nation de närmaste decennierna? 

*

I USA har inställning till att bära ansiktsmask blivit en av de tydligaste skillnaderna mellan Trump-anhängare och Trump-motståndare. Trump-anhängare är mer negativt inställda till bärande av ansiktsmask. Här i Sverige är det snarare tvärtom - den ende partiledare som förespråkat bärande av ansiktsmask är Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. För att förenkla resonemanget - i USA är den auktoritära populistiska högern mot ansiktsmask, i Sverige är den auktoritära populistiska högern för ansiktsmask. Varför är det så? Han ni, kära läsare, någon intressant förklaring så får ni gärna framföra denna.

100 år efter sin död är Dan Andersson lika älskad och relevant

Idag är det 100 år sedan poeten och författaren Dan Andersson hittades död i ett hotellrum på Hotell Hellman i Stockholm. Hans förgiftades natten till den 16 september av cyanvätegas som använts till att rengöra hans rum. Dan Andersson blev bara 32 år.

Dan Andersson har följt mig ända sedan mina tonår. Sommaren 1974 var jag 16 år och liftade tillsammans med en yngre kompis från Båstad till Göteborg (ja, man gjorde så på den tiden...) för att lyssna på Mahavishnu Orchestra på Liseberg. Vi hade fått låna en lägenhet i Biskopsgården av en kamrat som tillfälligt var bortrest. I lägenhetsinnehavarens digra skivsamling hittade jag Thorstein Bergmans klassiska LP "Helgdagskväll i timmerkojan" med texter av Dan Andersson och sedan dess har jag varit fast.

Om någon tyckte att jag koketterade ovan med att lifta till Göteborg så kan det vara värt att påminna om att Dan Andersson som 14-åring sattes ensam  på ett tåg från Ludvika till Göteborg för vidare transport via båt till Grimsby, tåg till Liverpool, båt till New York och tåg till Minnesota för att besöka sin fasters farm i Forest Lake nor om Minneapolis. Syftet med resan var att sondera förutsättningarna för att hans föräldrar och hans syskon skulle emigrera till USA. 

Få svenska diktare har blivit så folkkära som Dan Andersson. Hans existentiella tilltal, hans förmåga att sätta ord på människors oro och längan och hans egen färd över kristendomens kärleksbudskap och försoningslära till buddhistiskt inspirerade nirvanavisoner.

Om jag själv ska lyfta fram någon favorit ut Dan Anderssons lyrik så blir jag konventionell. Jag har svårt att komma runt "Omkring tiggarn från Luossa" eftersom den sången berättar så vackert om människans främlingskap ("ej av denna världen var jag"), om sökandet (det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran), om ångesten (och oändlig vedermöda led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull) och om den slutliga försoningen och friden (aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga, under valv där evigt unga barn av saligheten bo).

Tack för din gärning, Dan Andersson. Vi sörjer att du inte fick vandra en längre stund på jorden. Vi gläds åt den tröst och det hopp som dina dikter och sånger ger oss.

Thorstein Bergmans klassiska tolkning av Omkring tiggarn från Luossa" kan ni lyssna på här.

Jag är också väldigt förtjust i Sofia Karlssons personliga och ömsinta tolkning av samma sång. Den kan ni lyssna på här.

Karin Röding avgår - jag förstår hennes beslut

I dag meddelade Universitets- och högskolerådets (UHR) generaldirektör Karin Röding att hon avgår i protest mot regeringens hantering av frågan om högskoleprovet. Jag har förståelse för Karin Rödings beslut. Regeringens agerande har gjort hennes position omöjlig.

Jag blev glad när regeringen markerade sin vilja att - trots den pågående pandemin - genomföra högskoleprovet för personer som tidigare inte gjort provet. Högskoleprovet är ett viktigt verktyg för att stärka unga människor möjligheter att utbilda sig. Men planeringsarbetet kom igång alldeles för sent - det borde ha påbörjats redan i slutet av våren för att ge lärosätena och UHR rimliga förutsättningar att genomföra provet på ett smittsäkert sätt. Den 31 augusti manifesterade också verksamhetsföreträdare i form av rektorerna för 21 universitet och högskolor att högskoleprovet inte kan genomföras i höst på grund av avsevärda smittorisker.

Nu pressar regeringen ändå på, genom att lyfta frågan från rektorerna och lärosätena till en nytillsatt "nationell samordnare" som ska gå vidare med planerna på att genomföra provet. Karin Röding uppfattar tillsättningen som att regeringen tar ifrån henne befogenheterna samtidigt som hon förväntas ta det fulla ansvaret för processen: Jag får ansvaret men den nationella samordnaren får befogenheterna. För mig hänger ansvar och befogenheter samman och skiljer man på det kan jag inte leda en stor verksamhet. 

Jag kan inte bedöma vilka befogenheter den nationelle samordnaren kommer att få. Men om generaldirektören uppfattar det som att regeringen nu skiljer makt från ansvar har hon inget annat alternativ än att avgå. Det tycker jag är tråkigt. Karin Röding är en person med hög kompetens och stark integritet, och det är egenskaper som universitets-och högskolesektorn sannerligen behöver.

Nu riskerar i stället universitets- och högskolesektorns tillit till regeringen att skadas. Det vore inte bra för sektorn, det vore inte bra för regeringen och det vore inte bra för Sverige.

Nu öppnar riksdagen - hur blir den politiska hösten?

I morgon tisdag är det dags för riksdagens högtidliga öppnande. Det politiska liver drar igång på allvar efter sommaren. Vi befinner oss mitt i mandatperioden - det är ganska exakt två år kvar till nästa val.

Det politiska situationen i Sverige är unik i Europa. I parlamentet finns en borgerlig högermajoritet (de fyra borgerliga partierna samt Sverigedemokraterna) och denna borgerliga högermajoritet låter sedan sex år tillbaka en rödgrön minoritet regera. Jag tror inte det finns något annat land i Europa med ett motsvarande arrangemang.

Hösten lär bli besvärlig för regeringen Löfven. Flera av de viktigaste sakfrågorna, till exempel migrationspolitiken och arbetsrätten, är sammankopplade med regeringsfrågan. Sammankopplingen innebär att Socialdemokraterna blir beroende av processer som partiet inte själva kan kontrollera. Kommer Miljöpartiet att lämna regeringen om Socialdemokraterna vill gå vidare med en mer restriktiv migrationspolitik? Kommer arbetsmarknadens parter att tillsammans kunna förhandla fram en förändrad arbetsrätt? Kommer Vänsterpartiet att väcka misstroendeförklaring om regeringen går vidare med att urholka LAS, och hur kommer i så fall Moderaterna och Kristdemokraterna att ställa sig?

Borgfreden för Corona i huvudsak/åtminstone tillfälligt över. Det blir en turbulent politisk höst, där frågorna om migration, gängkriminalitet, arbetsrätt och kanske också skatter får en framträdande plats i debatten. Särskilt Moderaterna och Sverigedemokraterna kommer att göra allt för att frågorna om migration brott och straff ska finnas högt på agendan, och också gärna länka dessa frågor till varandra. Socialdemokraterna kommer å sin sida att vilja prata välfärdsfrågor, och hur vi bygger det starka samhället i coronakrisens spår.

Det är möjligt att Miljöpartiet väljer att lämna regeringen. Det kan bli en lättnad, både för Miljöpartiet och för Socialdemokraterna.

En av Stefan Löfvens bästa grenar är att hålla samman sin regering och att hantera det parlamentariska spelet. Få partier vill ha extra val i detta läge. Vänsterpartiet måste också agera återhållsamt för att inte lägga grunden för en moderatledd regering, understödd av Sverigedemokraterna. Det finns  ett gemensamt intresse bland Januaripartierna att hålla samman för att se till att avtalets innehåll också förverkligas. 

Det ska bli spännande att följa hur relationen mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna utvecklas. I dag höll Stefan Löfven och Annie Lööf en gemensam presskonferens och presenterade storsatsningar på äldreomsorgen, sjukvården samt kommuner och regioner. Jag minns faktiskt inte om/när Löfven och Lööf höll en gemensam pressträff senast.

Givet det parlamentariska läget och den djupa sprickan mellan Centerpartiet och Moderaterna/Kristdemokraterna blir stalltipset att Stefan Löfven kommer att gå in i valrörelsen 2022 som fortsatt statsminister. Men osvuret är bäst.

 Jag kommenterar det politiska läget för TT här.

Tack för dessa ordförandeår!

I lördags lämnade jag mitt uppdrag som förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Till ny ordförande valdes Sara Kukka-Salam, oppositionsråd i Solna och med dubbla masterexamina från Handelshögskolan i Stockholm i bagaget. Till ny vice ordförande efter avgående Mariam Osman Sherifay valdes Jesper Eneroth, ordförande för S-gruppen i kyrkomötet och med en färsk kandidatexamen i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet. Jag önskar det nya ledarskapet allt gott och lycka till - jag är övertygad om att det här blir väldigt bra!

Det är inte utan vemod jag lämnar uppdraget. Under mina fem år som ordförande har jag mött så mycket kärlek och ett så starkt engagemang för de frågor som förbundet driver. Jag vill rikta ett särskilt tack till alla ni människor som jag mött under mina resor runt om i landet för ert fantastiska arbete i kampen för en generös och humanitär flyktingmottagning och för ett grönt, hållbart samhälle. 

Som ordförande för förbundet har jag i princip dagligen kontaktats av förtvivlade människor som vädjat om stöd och fört fram budskap om flyktingars utsatthet, de skriande LSS-behoven, den växande ojämlikheten eller de svenska barnen i fånglägren i Syrien. Som jag uttryckte det på förbundskongressen i lördags i mitt sista anförande som förbundsordförande: Vi ska ge dessa människor vårt stöd och vi ska föra in deras erfarenheter och deras röster i vårt eget parti och gör deras sak till vår sak, till hela partiets sak!

Men vid sidan av vemodet och saknaden av det dagliga kamratskapet finns också en frihetskänsla. Det är krävande att leda en politisk organisation med allt vad det innebär av ansvarstagande, offentlighet och konflikter. Det är ingen slump att jag igår kom på mig själv med att nynna ledmotivet ur Jan Hammarlunds Skolsången: Från och med idag är ni befriade från skolan!

Jag har nu  haft förmånen att få uppleva och studera det politiska livet i Sverige på tre olika sätt. För det första ur ett medialt perspektiv - jag har ursprungligen en examen från Journalisthögskolan i Göteborg och har genom åren medverkat i olika medier i en mängd olika roller. För det andra ut ett statsvetenskapligt perspektiv - som professor vid Göteborgs universitet och med det politiska livet som studieobjekt. För det tredje ur ett deltagarperspektiv - från föreningslivet på lokal nivå till fem år som adjungerad ledamot av partistyrelse och verkställande utskott. Dessa erfarenheter har förstås gett mig ett antal insikter, inte bara om politiken utan också om medier och om statsvetenskap. Jag tänker återkomma till och utveckla dessa insikter i lämpliga former framöver.

Tack alla som varit med och stöttat under alla dessa år. Mina värderingar och mitt samhällsengagemang finns förstås kvar även efter att jag nu lämnat uppdraget som förbundsordförande - vi kommer säkert att ses igen!

Nu fortsätter arbetet för en humanitär och rättssäker flyktingpolitik

Nu står det klart att det inte blir en bred överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna om Sveriges framtida migrationspolitik. Sakpolitiskt är det en framgång att överenskommelsen inte blev av. Visserligen finns det behov av långsiktighet i migrationspolitiken. Men form kan inte ställas framför innehåll. Om Socialdemokraterna gått Moderaterna ännu mer till mötes så hade det inneburit en kraftigt minskad asylmottagning i Sverige. Så blir nu inte fallet. Det är bra. Sverige bör sträva efter att hjälpa fler - inte färre - människor på flykt.

Sakpolitiskt och strategiskt framstår Miljöpartiet som vinnare. De värsta förslagen om en mer restriktiv flyktingpolitik har åtminstone tillfälligt avvärjts och partiet har nu förutsättningar att kunna sitta kvar i regeringen. Partiet har också skickligt omvandlat Moderaternas förklenande omdöme om partiet till en positiv symbol - vem vill idag inte vara en grön elefant?!

Även Socialdemokraterna kan pusta ut. Regeringskrisen är avvärjd och det finns nu bättre förutsättningar än tidigare att hålla ihop partiet. Ur ett längre tidsperspektiv kommer  migrationsfrågorna att finnas kvar som en skarp konfliktfråga mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Men så hade blivit fallet även om Socialdemokraterna accepterat Moderaternas förslag om volymmål.

Moderaterna kan genom sitt avhopp fortsätta att konkurrera med Sverigedemokraterna om de väljare som kraftigt vill minska invandringen till Sverige. Samtidigt börjar partiets samarbetskapital att rinna ut. På ett drygt år har partiet inte bara hunnit lämna samtalen om en långsiktig migrationspolitik utan också hoppat av energiöverenskommelsen, hoppat av samtalen om åtgärdsprogram mot gängkriminalitet och hoppat av Försvarsberedningen. Statsmannaaktigt? Kanske inte.

Nu fortsätter den migrationspolitiska kommittén sitt viktiga arbete. När frågan om volymmål avfärdats  kan diskussionerna fokusera på viktiga frågor som permanenta uppehållstillstånd (som vore väldigt bra för att underlätta integrationen), förbättrade möjligheter för familjeåterförening (Sverige bör sträva efter att förena familjer - inte sära dem) och införande av en ny humanitär skyddsgrund (som januaripartierna redan är eniga om).

I förlängningen väntar frågan om en nödvändig amnesti för unga ensamkommande som vistats i Sverige i över ett år, (unga människor som i många fall vistats i Sverige ända sedan 2015, hunnit utbilda sig och bli en del av en familj).

Det råder ingen brist på viktiga, humanitära frågor att ta sig an. Kampen fortsätter.

Should I stay or should I go? Om Miljöpartiets dilemma

Självklart kan vi inte sitta i en regering där olika partier tar olika beslut, sa Miljöpartiets språkrör och tillika miljö- och klimatminister och vice statsminister Isabella Lövin i P1 Morgon i morse. Isabella Lövins uttalande har sin grund i en oro över att Socialdemokraterna i förhandlingar där Miljöpartiet inte deltar ska komma överens med Moderaterna om Sveriges framtida migrationspolitik.

Oron är lätt att förstå. Moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard har i sina kommentarer varit närmast översvallande över hur långt hon menar att Socialdemokraterna visat sig beredda att för att få till stånd en överenskommelse med Moderaterna. Maria Malmer Stenergard säger också att Moderaterna fått garantier från Socialdemokraterna att partiet kommer att gå fram med en överenskommelse i riksdagen även om inte regeringspartnern Miljöpartiet står bakom.

För Miljöpartiet är situationen förstås oerhört förödmjukande. Visserligen kan Miljöpartiet förhindra att regeringen lägger fram en proposition i frågan. Men Miljöpartiet kan inte förhindra att Socialdemokraterna aktivt bidrar till ett riksdagsbeslut som bekräftar den överenskommelse som eventuellt sluts mellan Moderaterna och Socialdemokraterna (och kanske även flera riksdagspartier). Vilken politisk trovärdighet kommer den rödgröna regeringen ha framåt om de båda regeringspartierna ser så väsensskilt på en av vår tids viktigaste politiska sakfrågor? Situationen blir snabbt ohållbar, och det är därför Isabella Lövin uttrycker sig som hon gör: "Självklart kan vi inte sitta i en regering där olika partier tar olika beslut".

Kommer då Miljöpartiet att lämna regeringen? Det är trots allt inte självklart. Den migrationspolitiska kommitténs betänkande ska ut på remiss och först våren 2021 blir det riksdagsbehandling kring konkreta lagförslag. Mycket kan hinna hända på den tiden, och det är därför Moderaterna gör så stor sak av att de vill ha skriftliga garantier från Socialdemokraterna om att paritet verkligen kommer att köra över Miljöpartiet i denna fråga. Om Miljöpartiet väljer att lämna regeringen förbättrar man sina förutsättningar att växa i opinionen. Samtidigt innebär ett avhopp att partiet får mindre politiskt inflytande över sakpolitiken, inte minst miljö- och klimatfrågorna. Everything comes with a price.

Själv kommenterar jag den migrationspolitiska kommitténs arbete för Dagens ETC:  

- Om man nu månar så mycket om integrationen borde man värna saker som stärker integration, som permanenta uppehållstillstånd.

– För mig ska S första fråga i detta område vara på vilket sätt Sverige bäst kan hjälpa fler människor, nu kretsar frågan kring hur ska Sverige hjälpa färre.

Bjud inte Moderaterna på "volymmål" i asylpolitiken!

Just nu diskuteras förutsättningarna för Socialdemokraterna och Moderaterna att enas om migrationspolitiken. Sådana överenskommelser mellan de båda partierna har ju skett förr. Men det är viktigt att komma ihåg att Moderaterna radikaliserats i migrationspolitiken. Partiet har i retorik och politik närmat sig Sverigedemokraterna och vill till exempel minska den svenska asylmottagningen med 80 procent, från nuvarande ca 20 000 människor om året till 4-5000.

Moderaterna har också bundit sig hårt vid att införa volymmål för antal människor som söker skydd och asyl i Sverige. Genom att bygga in sådana volymmål i en överenskommelse med Socialdemokraterna kommer Moderaterna att både kunna äta kakan och ha den kvar. Man når en överenskommelse där Socialdemokraterna i viktiga avseenden gått Moderaterna till mötes och samtidigt kan partiet genom volymmålen behålla migration som en konfliktfråga med Socialdemokraterna. Varje år ska det ju förhandlas om "volymerna" och Moderaterna kommer konstant att lägga sig på en lägre nivå än Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna föredrar att tala om"riktmärken" i stället för volymmål. Skillnaden skulle vara att man inte talar om "antal" utan om Sveriges andel av hela EU:s asylmottagning. Men problemen kvarstår. Om Sverige inte når upp till "riktmärket" kommer Moderaterna att kunna pressa Socialdemokraterna föra en än hårdare och mer restriktiv asylpolitik för att nå upp till volymmålet/riktmärket.

En viktig fråga är förstås nu om Moderaterna verkligen vill ha en uppgörelse, eller om partiet väljer att i en symbolpolitisk gest hoppa av förhandlingarna med motiveringen att Socialdemokraterna envisas med att föra en alltför liberal migrationspolitik. Moderaternas samarbetskapital har ju redan genom partiets diverse avhopp de senaste åren urholkats en hel del.

En annan viktig fråga är hur Miljöpartiet väljer att agera om det skulle bli en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Nöjer sig partiet med att skriva en egen reservation i kommittébetänkandet, och hoppas att kunna dra politiken i mindre restriktiv riktning när betänkandet så småningom ska bli proposition? Annars skymtar en regeringskris vid horisonten.

Jag hör också spekulationer om att regeringen skulle avstå från att lägga en proposition (om Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte kan enas) och i stället låta riksdagen ta initiativ och avgöra frågan. Det ser jag inte som ett seriöst alternativ. Regeringen styr riket - då kan man inte med bibehållen trovärdighet avhända sig ansvaret för ett så viktigt politikområde som migrationsfrågorna.

Sammantaget tycker jag att migrationspolitiken är ett område som lämpar sig sällsynt illa för volymmål (på samma sätt som till exempel LSS - vi kan ju inte neka behövande LSS för att volymmålet är nått eller genom att dra ner stödet till LSS nästföljande år även om behoven kvarstår).

Bra att så många reagerade på Alexander Bards språkbruk!

Igår kväll avbröt TV4 sitt samarbete med Alexander Bard. Han kommer fortsättningsvis inte att ingå i juryn i TV-programmet "Talang". Orsaken är att Alexander Bard på Twitter uttalat sig på ett sätt som många uppfattar som rasistiskt. Bards formuleringar är generaliserande och grovt nedsättande mot svarta människor.

Produktionsbolaget Fremantle Sweden, som producerar Talang, säger i ett uttalande: ”Alexander Bards kommentarer är helt oacceptabla och motsatsen till vad Talang-varumärket representerar. (...) Vi insisterar på att han ska tas bort omedelbart och inte återvänder till programmet under några omständigheter”. Bianca Ingrosso, Alexander Bards jury-kollega i Talang tog också starkt avstånd från Bards uttalanden och ställde ultimatum till TV4: Jag älskar Talang men nej jag kommer ej sitta i juryn ifall han är med. Landslagsstjärnorna Alexander Isak och Robin Quaison sa att de skulle bojkotta all medverkan i TV4 så länge kanalens samarbete med Alexander Bard fortsatte, och de fick stöd av flera av sina kamrater i fotbollslandslaget.

Nej, det är inget hot mot yttrandefriheten att TV4 väljer att avsluta sitt samarbete med Alexander Bard. Även fortsättningsvis är Alexander Bard fri att säga precis vad han vill, så länge han håller sig inom lagens ramar. TV4 och produktionsbolagen Fremantle Sweden är fortsatt fria att själva välja sina medarbetare, så länge de håller sin inom lagens ramar. Så fungerar det i en demokrati.

Alexander Bards tweet igår var inte en engångsföreteelse. Tidigare har han önskat att förre justitieministern Beatrice Ask (M) "ska dö, långsamt och smärtsamt" och kallat DN:s chefredaktör Peter Wolodarski för "det där lilla kräket". Exemplen kan lätt mångfaldigas.

Och Alexander Bard fortsätter. Så sent som i morse kallade han programledaren för TV4:s Nyhetsmorgon Jenny Aversjö för "ljugande svin".

Ett språk impregnerat av hat och förakt mot andra människor får aldrig normaliseras. En sådan normalisering hotar samhällsgemenskapen och vårt sätt att leva tillsammans. Jag är glad att TV4 och så många andra reagerade så starkt på Alexander Bards uttalanden.

Vet vi nu vem som mördade Olof Palme?

Enligt min mening går det inte att komma runt Stig Engström som en misstänkt gärningsman. Så formulerade åklagare Krister Petersson sin viktigaste slutsats vid den uppmärksammade presskonferensen om Palmemordet tidigare i dag.

Precis så är det. Det går inte att komma runt Stig Engström som en misstänkt gärningsman. Men det material som i dag presenterades skulle vid ett åtal inte leda till en fällande dom. (Däremot är det förstås möjligt att en polisutredning med Stig Engström i häkte i ett tidigt skede i processen hade medfört att nytt bevismaterial kommit fram.)

Sakligt sett blev presskonferensen en antiklimax. Förväntningarna på att åklagaren skulle presentera nya, substantiella bevis var högt ställda. Men nej - här fanns inget mordvapen, inget dna, inget erkännande och inga nya avgörande vittnesuppgifter.

Utpekandet lämnar många viktiga frågor obesvarade. Det står helt klart att Engström vid flera tillfällen lämnat motstridiga och felaktiga uppgifter. Men ett sådant beteende kan lika gärna bottna i att han hade mytomana drag, sökte sig till det mediala rampljuset och hade alkoholproblem.

Min tyngsta tvekan mot Stig Engström som gärningsman är tidsfaktorn. Stig Engström lämnade enligt åklagarens egna uppgifter sin arbetsplats på Skandia endast 150 sekunder innan mordet ägde rum. På dessa 150 sekunder skulle Engström av en ren slump ha sett makarna Palme på Sveavägen, råkat ha en laddad revolver i fickan eller väskan och spontant bestämt sig för att skjuta dem.

Visserligen skulle Stig Engström kunna ha sett makarna Palme innan de gick in på bion, men han kan inte ha vetat exakt när de skulle passera förbi på Sveavägen. Om mordet var planerat skulle Engström varit tvungen att lämna sin arbetsplats på Skandia betydligt tidigare för att hålla vakt utanför Grand-biografen där makarna Palme befann sig.

Jag kan förstå att åklagare Krister Petersson väljer att sätta punkt och redovisa sina starkaste argument. Krister Petersson åskådliggör också på ett övertygande sätt de häpnadsväckande bristerna i polisutredningen under dess första år.

Men vet vi att Stig Engström mördade Olof Palme? Nej, det vet vi inte.

Vem sköt Olof Palme? Kanske får vi äntligen veta

Det har nu gått mer är 34 år sedan Olof Palme sköts till döds på öppen gata, Jag minns att jag vaknade på lördagsmorgonen av att grannfrun, som hörde lite dåligt, hade på sin köksradio ännu lite högre än vanligt.

När jag blev varse vad som hänt strömmade förstås sorg och vrede genom mina sinnen. Sorgen och vreden fick snart sällskap av ytterligare en känsla, en brännande längtan efter att mordet skulle klaras upp: Bara vi får veta vem som gjorde det, och varför.

Nu har det gått mer än 34 år. Vi har ännu inte fått veta vem som gjorde det, och varför. Ovissheten plågar mig fortfarande.

Men kanske är det dags nu? I dag meddelade åklagarmyndigheten att åklagaren Krister Peterssons beslut i åtalsfrågan i Palmeutredningen offentliggörs kl 09.30 onsdagen den 10 juni (för övrigt mitt under riksdagens partiledardebatt...).

På senare tid har den så kallade Skandiamannen pekats ut som polisens huvudspår, dels i en artikel i tidskriften Filter och dels i Thomas Petterssons bok "Den osannolike mördaren" (2018).

Jag är skeptisk till teorin om Skandiamannen som mördare, Skandiamannen lämnade sin arbetsplats nära mordplatsen bara några få minuter innan Olof och Lisbeth Palme passerade förbi på Sveavägen. Visserligen skulle Skandiamannen kunna ha sett makarna Palme innan de gick in på bion, men han kan inte ha vetat exakt när de skulle ha passerat förbi på Sveavägen. Visst, han kan ha mött dem av en ren slump och dessutom råkat ha en pistol i fickan, Nja, säger jag.

Efter mordet skulle Skandiamannen snabbt ha återvänt till brottsplatsen, och med en rykande pistol i fickan ha befunnit sig i omedelbar närhet av ögonvittnet Lisbeth och även andra vittnen. Det är inte precis så mördare brukar bete sig. Nja, säger jag.

Palmeutredningen tycks det senaste året ha intensifierat sitt intresse för Skandiamannen. Men det kan lika gärna röra sig om att kunna avföra honom från utredningen som att definitvt binda honom till brottet. Det finns också idéer om att knyta honom till det så kallade Sydafrikaspåret som poppat upp igen de senaste dagarna. Nja, säger jag.

Vi får väl se på onsdag kl 09.30. Oavsett om det är Skandiamannen, Christer Pettersson, Sydafrika, 33-åringen, poliser, säkerhetspoliser, kurder eller en hittills helt okånd person hoppas jag att utredningen presenterar övertygande bevis och belägg. Jag vill ha ro i min själ.

Nej till volymmål i svensk asylpolitik!

I morse diskuterade jag socialdemokratisk migrationspolitik med Lars Stjernkvist i P1 Morgon i Sveriges Radio. Lars Stjernkvist vill att Socialdemokraterna kommer överens med Moderaterna och accepterar kravet på ett volymmål (eller "riktvärde") för den svenska asylpolitiken. Det tycker jag är en riktigt dålig idé.

För mig som socialdemokrat är frågan alltid hur Sverige ska kunna hjälpa fler människor som befinner sig i nöd. Men Moderaterna vill införa volymmål för att stänga människor ute. Moderaterna vill minska den svenska asylmottagningen med 80 procent, från nuvarande cirka 20 000 människor om året som söker skydd till 4-5000. På så sätt kommer Moderaterna dessutom att behålla migration som en konfliktfråga med Socialdemokraterna. Varje år ska det förhandlas om "volymerna" och Moderaterna kommer konstant att lägga sig på en lägre nivå än Socialdemokraterna.

Lars Stjernkvist betonade att "målen" inte var ett tak. Enligt asylrätten är ju sådana tak förbjudna. I stället är tanken att om volymmålet inte nås ska Sverige vidta åtgärder som gör att färre flyktingar söker skydd hos oss nästa år. Jag frågade Lars Stjernkvist vilken typ av åtgärder han tänkte sig att Sverige skulle vidta för att få färre människor i nöd att söka sig hit. Om jag förstod honom rätt föreslog han dels att Sverige skulle betrakta fler länder som "säkra länder" och dels vidta åtgärder som försvårade familjeåterförening.

Men säkerhetsbedömningen av ett land ju aldrig kan baseras på hur många av landets invånare som flyr till Sverige. Säkerhetsbedömningen måste förstås basera sig på säkerhetsläget i landet. Och försvårande av familjeåterförening är inte ett bra sätt att hantera asylmottagningen - dels av humanitära skäl och dels för att försvårad familjeåterförening försämrar integrationen.

Sammantaget tycker jag att migrationspolitiken är ett område som lämpar sig sällsynt illa för volymmål (på samma sätt som till exempel LSS - vi kan ju inte neka behövande LSS för att volymmålet är nått eller genom att dra ner stödet till LSS nästföljande år även om behoven kvarstår).

Men lyssna gärna själv på inslaget och bilda dig en egen uppfattning.

Striden om arbetsrätten - visst är det klasskamp

I annat fall genomförs utredningens förslag. Så avslutas punkt 20 i januariavtalet, den punkt som har rubriken Arbetsrätten moderniseras. Formuleringen i fetstil berättar vad som ska ske om arbetsmarknadens parter inte lyckas nå en förhandlingsöverenskommelse om hur LAS ska reformeras. Därför är det heller inte oväntat om Liberalerna och Centerpartiet biter sig fast vid Januariavtalets formulering. Avtal ska hållas.

Fullt så enkelt är det förstås inte. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) säger till DN att utredningen inte levt upp till direktiven då förslagen rubbar den grundläggande balansen mellan arbetsmarknadens parter. Därför, menar Eva Nordmark, behöver utredningsförslagen justeras efter att regeringen tagit in synpunkter från olika remissinstanser.

Dessutom har vi ju ett nytt politiskt läge, Arbetslösheten växer på grund av coronakrisen. Fackföreningsrörelsen mobiliserar. Socialdemokraterna har åtminstone tillfälligt stärkt sin ställning i opinionen. Tillsammans har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nu över 40 procent i opinionsmätningarna. Det var ett tag sedan, om man säger så.

Så javisst - självklart kommer regeringspartierna att i förhandlingarna med Centerpartiet och Liberalerna försöka modifiera en del av utredningens förslag (om inte arbetsmarknadens parter i sina förhandlingar löser problemet åt dem). Jag tycker förutsättningarna för sådana förhandlingar mellan Januaripartierna trots allt är ganska goda. Men i vassen lurar Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet - det gäller ju till sist för januaripartierna att få igenom sina förslag i riksdagen också.

Det är bra att svensk politik här får en riktig vänster-högerkonflikt att hantera. Ytterst handlar det om makten mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kalla det gärna för klasskamp.

Kan Jonas Sjöstedt rädda LAS?

Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet hotar att avsätta Stefan Löfven som statsminister om regeringen går vidare med de aktuella utredningsförslagen om försvagningar av anställningsskyddet. Jag hoppas att regeringen är klok och realistisk nog att man kastar det här i papperskorgen, säger Sjöstedt i SVT Agenda.

Det är bra att Jonas Sjöstedt är arg och att han bidrar till att opinionsbilda mot en försvagning av anställningsskyddet. Det behövs, särskilt i dessa coronatider där så många människor permitterats eller blivit av med sina anställningar och jobb.

Däremot är det lite svårare att se hur Jonas Sjöstedt ska göra allvar av sitt hot. Den aktuella utredningen ska ut på remiss, därefter ska regeringen förhandla fram lagförslag med Centerpartiet och Liberalerna. Först våren 2022 förväntas riksdagen fatta beslut i frågan. Och då är det bara några månader kvar till valet.

Det finns en högermajoritet i riksdagen som gärna ser en en uppluckring av arbetsrätten och en försvagning av arbetsrätten. Jag har svårt att se Moderaterna stödja en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven några månader före valet om en sådan innebär att försvagningen av anställningsskyddet inte blir av. Jag har också svårt att se Vänsterpartiet tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna avsätta Stefan Löfven om konsekvensen blir en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister och som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning i riksdagen.

Alla dessa svårigheter är förstås Jonas Sjöstedt väl medveten om. Men han har under det senaste året visat att han förmår spela spelet skickligt och Vänsterpartiet har vid några tillfällen lyckats påverka politiken på ett sätt som Januariavtalet avsåg att förhindra. Inte mig emot. De parlamentariska förutsättningarna är som de är. De fyra samarbetspartierna gör sitt bästa för att förverkliga Januariavtalet, och det samarbetet har såvitt jag kan förstå hittills fungerat väldigt bra. Men övriga partier har förstås sin frihet att försöka sätta käppar i hjulet och påverka politikens innehåll i en annan riktning. Så går det till i en parlamentarisk demokrati.

Arbetsrätten behöver förnyas för att möta den nya tidens krav och möjligheter. Men en förnyelse ska inte innebära ökad otrygghet för den enskilde. Debatten om arbetsrättens förnyelse behöver i stället handla om hur tryggheten kan stärkas i en osäker och föränderlig tid, och utan att denna trygghet blir ett hinder för näringslivets behov av flexibilitet och rörlighet. Det är också viktigt att lagstiftningen inte förändrar maktbalansen mellan arbetstagare och arbetsgivare. Jag anar att de stundande förhandlingarna mellan regeringen och samarbetspartierna blir hårda, och de opinionsvindar som inramar förhandlingarna kommer att spela roll.

Ewa Stenberg skriver som så ofta intressant i DN om saken.