Chefen för Timbros Medieinstitut Roland Poirier Martinsson går i Svenska Dagbladet till våldsamt angrepp på alla dem som kritiserat Göran Hägglunds uppmärksammade tal i Almedalen i somras, samt på dem som uttryckt oro över det sätt varpå Roland Poirier Martinsson själv försökt påverka Kristdemokraterna i socialkonservativ riktning. Kritiken beskrivs i termer av "skymf", "äckliga angrepp", "låga påhopp", "insinuanta floskler" samt grunda sig på "dumhet, okunskap eller intellektuell oärlighet".
I stället för att stapla okvädingsord på varandra och vildsint slugga inte bara mot min ringa person utan också mot "Expressens, DN:s och Aftonbladets ledarsidor", så hade det varit förtjänstfullt om Poirier Martinsson ödmjukt förmått ta ett steg åt sidan och ställa frågan om varför så många liberaler och socialdemokrater uttryckt oro över vad man uppfattar som Poirier Martinssons och Göran Hägglunds flirt med Sverigedemokraternas väljare.
Roland Poirier Martinsson far dessutom med direkt osanning i sin artikel, när han påstår att jag skulle ha kallat honom för rasist. Den som vill läsa vad jag skrev i den aktuella bloggposten kan göra det här.
Den kritik som jag och flera andra riktat mot Poirier Martinsson går ut på att han använder samma politiska språk och tankefigurer som de främlingsfientliga krafterna gör. Han låter t ex Demoskop ställa frågan om huruvida "Företagsamma invandrare är bra för Sverige". Skall också svenskars värde för landet avgöras av huruvida de är företagsamma? Och hur skall vi se på invandrare som inte är företagsamma - är de inte bra för Sverige? Roland Poirier Martinsson talar i sin ursprungliga artikel om "invandrares osvenska egenskaper". I artikeln i Svenska Dagbladet vecklar han i stället in sig i ett resonemang om att han med "invandrares osvenska egenskaper" egentligen menar "invandrare som värnar sin kultur".
Genom att okritiskt använda de främlingsfientligas språk och tankefigurer bidrar Poirier Martinsson till att legitimera dessas sätt att se på världen och på det svenska samhället. Det hade varit intellektuellt rakryggat om han förmått medge att hans formuleringar var illa valda, i stället för att smutskasta och beljuga sina kritiker.
Jag svarar med en kortare replik i Svenska Dagbladet i dag. Läs också gärna Expressens ledarredaktions svar till Poirier Martinsson här.
2009-07-25
Alliansregeringen vill utöka den svenska vapenexporten
I en debattartikel i Dagens Industri antyder försvarsminister Sten Tolgfors (M) att han vill tillsätta en ny myndighet i syfte att förstärka och effektivisera stödet till svensk vapenexport.
Nu tycks ju inte den svenska vapenexporten vara i så särskilt starkt behov av ytterligare stöd. År 2008 exporterade Sverige krigsmateriel för ca 12.7 miljarder kronor. Det innebar en ökning med 32 procent jämfört med föregående år, och stärker Sveriges ställning som en av världens största vapenexportörer alla kategorier.
I stället för att fortsätta öka bör den svenska vapenexporten kringgärdas av starkare restriktioner. Till exempel så borde ett särskilt demokratikriterium införas i regelverket. Att främja demokrati är en huvudlinje i svensk utrikespolitik och krigsmaterielexport till diktaturer legitimerar diktatur som styrelseskick.
Låt oss hoppas att det rödgröna samarbetet leder till att Socialdemokraterna inte frestas att luckra upp regelverket, t ex genom att låta näringspolitiska skäl utgöra motiv för svensk vapenexport. En rödgrön regering bör i stället våga göra den svenska vapenexporten mer restriktiv.
Nu tycks ju inte den svenska vapenexporten vara i så särskilt starkt behov av ytterligare stöd. År 2008 exporterade Sverige krigsmateriel för ca 12.7 miljarder kronor. Det innebar en ökning med 32 procent jämfört med föregående år, och stärker Sveriges ställning som en av världens största vapenexportörer alla kategorier.
I stället för att fortsätta öka bör den svenska vapenexporten kringgärdas av starkare restriktioner. Till exempel så borde ett särskilt demokratikriterium införas i regelverket. Att främja demokrati är en huvudlinje i svensk utrikespolitik och krigsmaterielexport till diktaturer legitimerar diktatur som styrelseskick.
Låt oss hoppas att det rödgröna samarbetet leder till att Socialdemokraterna inte frestas att luckra upp regelverket, t ex genom att låta näringspolitiska skäl utgöra motiv för svensk vapenexport. En rödgrön regering bör i stället våga göra den svenska vapenexporten mer restriktiv.
2009-07-20
Hur länge håller den israeliska regeringen?
Det har nu gått snart fyra månader sedan den israeliska koalitionsregeringens tillträde, och som väntat har fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier stått stilla. Den israeliska regeringen har varken viljan eller förmågan att föra fredsprocessen framåt, och som den israeliska tidningen Haaretz tidigt uttryckte det är det en regering "destined to fail" (dömd att misslyckas).
I dagens DN ger Nathan Shachar en smått tragikomisk bild av turerna inom Benjamin Netanyahus regering. Israels utrikesminister, extremnationalisten Avigdor Lieberman tas inte emot av omvärlden, och försvarsminister Ehud Barak och president Shimon Peres har i praktiken fått ta på sig utrikesministerns uppgifter. Lieberman själv hotas av åtal för mutor och penningtvätt, och hans senaste omstridda åtgärd har varit att utnämna sin vän Shaul Kamisa till ambassadör i Israels viktigaste grannland Egypten. Kamisa har ingen diplomatisk erfarenhet alls och den israeliske statsvetarprofessorn Shlomo Avineri kallar beslutet en skymf mot Egypten och ett attentat mot våra intressen.
Samtidigt vägrar Netanyahu att hörsamma USA:s krav på att stoppa bosättningarna, och de skakande anonyma vittnesmålen från israeliska soldater om israeliska illdåd under kriget i Gaza - framtagen av organisationen "Bryt tystnaden" - viftas bort av det israeliska ledarskapet.
Vi andra väntar på Barack Obamas kommande utspel om vägen till fred i Mellanöstern. Vi hoppas vi inte behöver vänta så mycket längre.
I dagens DN ger Nathan Shachar en smått tragikomisk bild av turerna inom Benjamin Netanyahus regering. Israels utrikesminister, extremnationalisten Avigdor Lieberman tas inte emot av omvärlden, och försvarsminister Ehud Barak och president Shimon Peres har i praktiken fått ta på sig utrikesministerns uppgifter. Lieberman själv hotas av åtal för mutor och penningtvätt, och hans senaste omstridda åtgärd har varit att utnämna sin vän Shaul Kamisa till ambassadör i Israels viktigaste grannland Egypten. Kamisa har ingen diplomatisk erfarenhet alls och den israeliske statsvetarprofessorn Shlomo Avineri kallar beslutet en skymf mot Egypten och ett attentat mot våra intressen.
Samtidigt vägrar Netanyahu att hörsamma USA:s krav på att stoppa bosättningarna, och de skakande anonyma vittnesmålen från israeliska soldater om israeliska illdåd under kriget i Gaza - framtagen av organisationen "Bryt tystnaden" - viftas bort av det israeliska ledarskapet.
Vi andra väntar på Barack Obamas kommande utspel om vägen till fred i Mellanöstern. Vi hoppas vi inte behöver vänta så mycket längre.
2009-07-17
Kommer Sverigedemokraterna verkligen att kunna ta sig in i riksdagen?
Dagens Nyheter och opinionsinstitutet Synovate meddelar i dag att Sverigedemokraterna bara behöver "8 000 röster till" för att ta sig in i riksdagen. Det är en sanning med mycket stor modifikation.
Dagens Nyheters och Synovates analys bygger på Sverigedemokraternas opinionssiffror i enskilda valkretsar. För att ta sig in i riksdagen måste ett parti som bekant komma över fyraprocentsnivån för hela riket. Men det är också tillräckligt om ett parti kommer över tolv procent i en enskild valkrets. I valkretsen Skåne läns södra uppvisar Sverigedemokraterna ett opinionsstöd på drygt åtta procent. Det betyder att Sverigedemokraterna i den valkretsen behöver vinna ytterligare fyra procent, vilket motsvarar ungefär 8 000 röster.
Så långt är allt korrekt. Men i mediebevakningen i dag är det några saker som inte uppmärksammats tillräckligt.
För det första: Visserligen har Synovate intervjuat 12 000 personer, vilket kan förefalla mycket. Men om vi fördelar dessa 12 000 personer på landets 29 valkretsar hamnar vi på drygt 400 personer per valkrets. Då hamnar vi på signifikansnivåer som gör det omöjligt att uttala sig med säkerhet om enskilda partiers opinionsstöd. I denna underökning bör det t ex innebära att Synovate funnit ungefär 32 personer från Skåne läns södra valkrets som angett att de sympatiserar med Sverigedemokraterna. Att utifrån ett så litet underlag uttala sig med exakthet om hur många röster till som Sverigedemokraterna måste vinna för att nå upp till tolv procent i valkretsen faller på sin egen orimlighet.
För det andra: Även om det skulle vara sant att åtta procent av väljarna i Skåne läns södra valkrets sympatiserar med Sverigedemokraterna så är det inte så lätt för partiet att vinna de sista fyra procentandelarna. I stället för att påstå att Sverigedemokraterna "bara behöver 8 000 röster till" så kan man hävda att Sverigedemokraterna för att komma in i riksdagen måste öka sitt röstetal med hela 50 procent (från åtta till tolv procentandelar) i den valkrets där man ändå redan har starkast stöd. Då skall vi också komma ihåg att Sverigedemokraterna i detta distrikt redan mobiliserat sina kärnväljare och således måste hitta helt nya.
Inget parti har hittills tagit sig in i riksdagen genom att passera tolvprocentsspärren i en enskild valkrets. Alf Svensson (KD) tog sig in 1985, men då var det med hjälp av ett valtekniskt samarbete med Centerpartiet.
Visst har Sverigedemokraterna en möjlighet att ta sig in i riksdagen i 2010 års val, även om jag bedömer dessa möjligheter som små. Jag tror dock att de har större möjlighet att komma in genom att passera fyraprocentsspärren i hela riket, än genom att nå tolv procent i en enskild valkrets.
Jag kommenterar undersökningen i Brunchrapporten i P3 och i P4 Extra.
Dagens Nyheters och Synovates analys bygger på Sverigedemokraternas opinionssiffror i enskilda valkretsar. För att ta sig in i riksdagen måste ett parti som bekant komma över fyraprocentsnivån för hela riket. Men det är också tillräckligt om ett parti kommer över tolv procent i en enskild valkrets. I valkretsen Skåne läns södra uppvisar Sverigedemokraterna ett opinionsstöd på drygt åtta procent. Det betyder att Sverigedemokraterna i den valkretsen behöver vinna ytterligare fyra procent, vilket motsvarar ungefär 8 000 röster.
Så långt är allt korrekt. Men i mediebevakningen i dag är det några saker som inte uppmärksammats tillräckligt.
För det första: Visserligen har Synovate intervjuat 12 000 personer, vilket kan förefalla mycket. Men om vi fördelar dessa 12 000 personer på landets 29 valkretsar hamnar vi på drygt 400 personer per valkrets. Då hamnar vi på signifikansnivåer som gör det omöjligt att uttala sig med säkerhet om enskilda partiers opinionsstöd. I denna underökning bör det t ex innebära att Synovate funnit ungefär 32 personer från Skåne läns södra valkrets som angett att de sympatiserar med Sverigedemokraterna. Att utifrån ett så litet underlag uttala sig med exakthet om hur många röster till som Sverigedemokraterna måste vinna för att nå upp till tolv procent i valkretsen faller på sin egen orimlighet.
För det andra: Även om det skulle vara sant att åtta procent av väljarna i Skåne läns södra valkrets sympatiserar med Sverigedemokraterna så är det inte så lätt för partiet att vinna de sista fyra procentandelarna. I stället för att påstå att Sverigedemokraterna "bara behöver 8 000 röster till" så kan man hävda att Sverigedemokraterna för att komma in i riksdagen måste öka sitt röstetal med hela 50 procent (från åtta till tolv procentandelar) i den valkrets där man ändå redan har starkast stöd. Då skall vi också komma ihåg att Sverigedemokraterna i detta distrikt redan mobiliserat sina kärnväljare och således måste hitta helt nya.
Inget parti har hittills tagit sig in i riksdagen genom att passera tolvprocentsspärren i en enskild valkrets. Alf Svensson (KD) tog sig in 1985, men då var det med hjälp av ett valtekniskt samarbete med Centerpartiet.
Visst har Sverigedemokraterna en möjlighet att ta sig in i riksdagen i 2010 års val, även om jag bedömer dessa möjligheter som små. Jag tror dock att de har större möjlighet att komma in genom att passera fyraprocentsspärren i hela riket, än genom att nå tolv procent i en enskild valkrets.
Jag kommenterar undersökningen i Brunchrapporten i P3 och i P4 Extra.
Sommarpratare!
Eftersom jag (ännu...) inte erbjudits att vara Sommarpratare i P1 tackade jag med glädje ja när Newsmill erbjöd mig att vara "Sommarpratare" på deras portal. I dag skriver jag därför på Newsmill om varför min kristna tro leder till vänster, och i stället för att spela skivor använder jag Youtube-klipp. Sommarpratet finns här.
2009-07-14
Med anledning av firandet av kronprinsessans födelsedag
Som en god republikan väljer jag att på kronprinsessans födelsedag återpublicera en dikt som även tidigare förekommit på denna blogg. Det är en dagsvers av Stig Dagerman från den 1 november 1950, då dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt.
Republikanerna
Vad är det för väsen på planen?
Vad ljuder på torget för skrin?
- Det är bara republikanen
som hurrar för monarkin.
Det dräller av mörka afghaner
och negrer i dag på Norrbro.
Å nej,det är republikaner
som slickat konungens sko.
Hvi bär dom så blötlagda trynen?
Förklaring i följande svar:
Dom har spottat sig själva i synen,
den största spottkopp dom har.
Republikanerna
Vad är det för väsen på planen?
Vad ljuder på torget för skrin?
- Det är bara republikanen
som hurrar för monarkin.
Det dräller av mörka afghaner
och negrer i dag på Norrbro.
Å nej,det är republikaner
som slickat konungens sko.
Hvi bär dom så blötlagda trynen?
Förklaring i följande svar:
Dom har spottat sig själva i synen,
den största spottkopp dom har.
2009-07-09
Regeringens kultursyn och planerna på att stänga Centre Culturel Suédois
Ända sedan Fredrik Reinfeldt valde att ge kronprinsessan Victoria en platt-tv i 30-årspresent har jag varit en smula bekymrad över alliansregeringens känsla för bildning och kultur. Mina onda aningar bekräftas när regeringen nu av besparingsskäl på fullt allvar överväger att stänga det klassiska svenska kulturhuset Centre Culturel Suédois i Paris. Planerna följer på tidigare planerade stängningar av de svenska generalkonsulaten i New York och i Los Angeles.Centre Culturel Suédois har ungefär 100 000 besökare per år och är en unik inkörsport för svensk kulturell kreativitet till Frankrike, oavsett om vi talar om litteratur, konst, mode, film, design, foto eller arkitektur. Centrat har en stark ställning i Paris kulturliv och på helgerna närmast vallfärdar fransmänen till byggnaden för att ta del av utställningar och beskåda arkitekturen. Jag har själv haft förmånen att vid några tillfällen få utnyttja institutets gästbostäder (och kan naturligtvis därför uppfattas som part i målet) och imponerats av den breda och omfattande verksamhet som ständigt pågår i huset - och tjusats av alla de fransmän i alla åldrar som kommer dit för att gå kurser i svenska språket.
I Dagens Nyheter skriver i dag Frankrikes förre ambassadör i Sverige, Patrick Imhaus, om nedläggningsplanerna. Imhaus betonar den misstrogenhet som griper en när man hör att institutet kunde stängas som vore det en ordinär Konsumbutik. Därav vreden. Är kloka människor beredda att med ett penndrag stryka fyrtio års gigantiska kollektiva arbete? Är inte ett sådant beslut som hämtat från Kafka eller snarast från kung Ubu? Den franska tidningen Le Figaro kallar nedläggningsplanerna för Un crime d'Ètat - ett statsbrott. Och naturligtvis finns det en Facebookgrupp - med över 5000 medlemmar - som protesterar mot nedläggningsplanerna.
I min enfald hoppades jag faktiskt vid de borgerliga allianspartiernas valseger 2006 att den nya regeringen åtminstone skulle värna kulturen och Sveriges internationella närvaro i dessa sammanhang. Men icke. Platt-tv åt alla - eller åtminstone åt kronprinsessan - tycks i stället vara parollen för dagen. Göran Hägglunds kulturella korståg mot teaterregissörer och s k performance-vrål tillåts tydligen visa vägen för alliansregeringens kulturpolitik.
2009-07-03
Kristdemokratins kulturkamp - marsch på sluttande plan
De nya Moderaternas vandring mot mitten har skapat ett tomrum till höger på det politiska fältet. Om inget av de etablerade partierna fyller upp detta tomrum och tar ansvar för högerväljarna, så underlättar man för Sverigedemokraterna att på allvar få fäste i det politiska livet i Sverige.
Kristdemokraterna är det parti som genom en socialkonservativt inspirerad ideologi skulle ha bäst möjlighet att fylla detta tomrum. En sådan positionering skulle dessutom hjälpa Kristdemokraterna att profilera sig gentemot väljarna i förhållande till övriga borgerliga partier.
Flera krafter inom Kristdemokratin har också försökt puffa partiet i en sådan riktning. Så förespråkar t ex nätverket FFFF (Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet) ”en genomtänkt borgerlig samhällssyn, som inte strävar efter att trängas i den socialliberala mittenfåran”. FFFF:s Facebook-grupp har i skrivande stund 217 medlemmar.
Men om nu Kristdemokraterna på allvar vill profilera sig i socialkonservativ eller värdekonservativ riktning är det viktigt att profileringen inte sker genom att partiet tar över Sverigedemokraternas språkbruk och tankelogik, och därigenom bidrar till att legitimera såväl Sverigedemokraterna som dess politik. Två aktuella exempel gör mig orolig över att de som vill driva Kristdemokraterna i socialkonservativ riktning nonchalerar eller inte förmår hantera denna problematik.
I går (2/7) förespråkade journalisten och chefen för Timbros medieinstitut Roland Poirier Martinsson på DN Debatt att Kristdemokraterna skulle tjäna på att gå i socialkonservativ riktning. För att stärka sin argumentation redovisade Poirier Martinsson en undersökning från Demoskop där svenska folket sades instämma i påståenden som: Företagsamma invandrare är bra för Sverige respektive Det daltas för mycket med brottslingar. Vi bortser här från den vulgära brott och straff-retoriken kring "daltandet med brottslingar" och håller fast vid invandrarfrågan. Svenska folket ombeds alltså i undersökningen att ta ställning till påståendet att "Företagsamma invandrare är bra för Sverige". Vad är motsatsen? Att oföretagsamma invandrare inte är bra för Sverige? Skall också svenskars värde bestämmas av huruvida de är företagsamma eller ej?
Poirier Martinssons påstår dessutom att svenskarna är toleranta eftersom de inte har några problem med "invandrares osvenska egenskaper". Invandrares osvenska egenskaper? Jag skulle gärna vilja höra Poirier Martinsson förklara vilka egenskaper som är svenska respektive osvenska.
Poirier Martinsson är debattör och saknar reellt politiskt inflytande. Desto värre är det när Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund i sitt tal i Almedalen i går ansträngde sig för att skapa en motsättning mellan kulturelit och "vanligt folk". Så här sa Göran Hägglund:
Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit.
Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta. Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala.
Är det fel att förskolan jobbar med könsrollsfrågor? Och vad har de stackars teaterregissörerna med saken att göra? Mest dyster blir jag över att Göran Hägglund - som ju är en klok och sansad person - väljer att ansluta sig till denna jargong trots att han känner dess ihålighet.
Genom att konstruera en motsättning mellan “teaterregissörer”, “krönikörer”, “vänstern” och “kultursidor” å ena sidan och “vanligt folk” å den andra förfaller Hägglund till renodlad populism. Hans raljanta ton bidrar till att förstärka de "vi emot dom-känslor" som betydligt mörkare krafter annars brukar odla. I dag skriver t ex Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag på första sidan i pappersupplagan att Etablissemangets journalister anser sig ständigt tillhöra en upplyst elit vars främsta roll är att leda oss vanliga människor. Ser inte Hägglund i vilket sällskap han hamnar?
(Läs gärna Cecilia Garme, Hanne Kjöller och Vänstra Stranden kommentarer i frågan.)
Jag förstår att Kristdemokraterna genom att söka konflikt och skaffa sig en fiende vill vinna uppmärksamhet och stärka sin ställning i debatten. Men den kulturkamp partiet på detta sätt vill dra igång blir en marsch på sluttande plan. Jag sörjer det uppriktigt.
Kristdemokraterna är det parti som genom en socialkonservativt inspirerad ideologi skulle ha bäst möjlighet att fylla detta tomrum. En sådan positionering skulle dessutom hjälpa Kristdemokraterna att profilera sig gentemot väljarna i förhållande till övriga borgerliga partier.
Flera krafter inom Kristdemokratin har också försökt puffa partiet i en sådan riktning. Så förespråkar t ex nätverket FFFF (Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet) ”en genomtänkt borgerlig samhällssyn, som inte strävar efter att trängas i den socialliberala mittenfåran”. FFFF:s Facebook-grupp har i skrivande stund 217 medlemmar.
Men om nu Kristdemokraterna på allvar vill profilera sig i socialkonservativ eller värdekonservativ riktning är det viktigt att profileringen inte sker genom att partiet tar över Sverigedemokraternas språkbruk och tankelogik, och därigenom bidrar till att legitimera såväl Sverigedemokraterna som dess politik. Två aktuella exempel gör mig orolig över att de som vill driva Kristdemokraterna i socialkonservativ riktning nonchalerar eller inte förmår hantera denna problematik.
I går (2/7) förespråkade journalisten och chefen för Timbros medieinstitut Roland Poirier Martinsson på DN Debatt att Kristdemokraterna skulle tjäna på att gå i socialkonservativ riktning. För att stärka sin argumentation redovisade Poirier Martinsson en undersökning från Demoskop där svenska folket sades instämma i påståenden som: Företagsamma invandrare är bra för Sverige respektive Det daltas för mycket med brottslingar. Vi bortser här från den vulgära brott och straff-retoriken kring "daltandet med brottslingar" och håller fast vid invandrarfrågan. Svenska folket ombeds alltså i undersökningen att ta ställning till påståendet att "Företagsamma invandrare är bra för Sverige". Vad är motsatsen? Att oföretagsamma invandrare inte är bra för Sverige? Skall också svenskars värde bestämmas av huruvida de är företagsamma eller ej?
Poirier Martinssons påstår dessutom att svenskarna är toleranta eftersom de inte har några problem med "invandrares osvenska egenskaper". Invandrares osvenska egenskaper? Jag skulle gärna vilja höra Poirier Martinsson förklara vilka egenskaper som är svenska respektive osvenska.
Poirier Martinsson är debattör och saknar reellt politiskt inflytande. Desto värre är det när Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund i sitt tal i Almedalen i går ansträngde sig för att skapa en motsättning mellan kulturelit och "vanligt folk". Så här sa Göran Hägglund:
Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit.
Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta. Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala.
Är det fel att förskolan jobbar med könsrollsfrågor? Och vad har de stackars teaterregissörerna med saken att göra? Mest dyster blir jag över att Göran Hägglund - som ju är en klok och sansad person - väljer att ansluta sig till denna jargong trots att han känner dess ihålighet.
Genom att konstruera en motsättning mellan “teaterregissörer”, “krönikörer”, “vänstern” och “kultursidor” å ena sidan och “vanligt folk” å den andra förfaller Hägglund till renodlad populism. Hans raljanta ton bidrar till att förstärka de "vi emot dom-känslor" som betydligt mörkare krafter annars brukar odla. I dag skriver t ex Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag på första sidan i pappersupplagan att Etablissemangets journalister anser sig ständigt tillhöra en upplyst elit vars främsta roll är att leda oss vanliga människor. Ser inte Hägglund i vilket sällskap han hamnar?
(Läs gärna Cecilia Garme, Hanne Kjöller och Vänstra Stranden kommentarer i frågan.)
Jag förstår att Kristdemokraterna genom att söka konflikt och skaffa sig en fiende vill vinna uppmärksamhet och stärka sin ställning i debatten. Men den kulturkamp partiet på detta sätt vill dra igång blir en marsch på sluttande plan. Jag sörjer det uppriktigt.
Miljöpartiet - dåtidens Pirater?
Under Almedalsveckan bloggar jag kontinuerligt på Almedalsbloggen, och denna post och mycket annat kan även läsas där.
När Miljöpartiet bildades 1981 var det få som tog partiet på allvar. Medlemmarna utgjorde en brokig skara, och dess politik uppfattades som udda och orealistisk. I dag är Miljöpartiet bara en valkampanj från att få ministerposter. Men för att nå dit har Miljöpartiet tvingats inplacera sig på vänster-högerskalan, trots att man likt Piratpartiet gjort sitt bästa för att streta emot.
Om ett drygt år är det fullt möjligt att Miljöpartiet sitter i regeringen. Miljöpartister gläds förstås åt partiets framgångar. Men under de snart 30 år som gått sedan bildandet har partiet successivt skalat av sig rollen som uppstickare, och är med snabba steg på väg att bli ett parti likt de andra etablerade partierna - ett Fat Cat Party.
Det finns åtminstone två skäl till Miljöpartiets utveckling. För det första: Ju närmare makten partiet kommer, desto större krav på förmåga att ta ansvar. Partiledningen förväntas kunna stå för fattade beslut och politiken skall präglas av långsiktighet. Partidisciplinen måste därför upprätthållas.
För det andra: Den absolut dominerande skiljelinjen i svensk politik är fortfarande den mellan arbete och kapital, det vill säga vänster-högerdimensionen. Denna konfliktdimension är så kraftfull att partier som försöker hålla sig utanför den riskerar att marginaliseras. Det är först när Miljöpartiet satt ned foten i vänster-högerfrågorna som partiet blir ett trovärdigt regeringsalternativ.
Miljöpartiet lever just nu i den bästa av världar. Partiet har fortfarande kvar ett skimmer av uppstickare och fritänkare, samtidigt som man i sakfrågorna binder upp sig för ett långsiktigt rödgrönt samarbete.
Miljöpartiets bästa tid är nu. Opinionssiffrorna är lysande och partiet går starkt bland de unga och i storstäderna. Det kommer att vara en strålande och glittrande Peter Eriksson som äntrar talarstolen i Almedalen i kväll. Han kan tala om precis vad som helt. Så länge han undviker några egentliga fadäser så kommer han att mätas av välvilja och fortsatt medvind.
Tankarna går osökt till Piratpartiet, vars Jolly Roger också just nu fladdrar friskt i förlig vind. Likt Miljöpartiet i sin barndom har Piratpartiet långtgående ideologiska och visionära mål för samhällsutvecklingen. Det är bara dumheter att kalla Piratpartiet för ett enfrågeparti, även om partiet delvis själv odlat den myten för att kunna mobilisera maximalt stöd och hålla samman partiet inför Europavalet och i förlängningen inför riksdagsvalet 2010. Men Piratpartiet har en ideologisk potential som går att tillämpa inom de flesta samhällsområden - baserad på liberalism, tolerans, öppenhet, integritet och motstånd mot monopol.
Piratpartiets största bekymmer på sikt är just vänster-högerdimensionen. Medlemskadern är splittrad i vänster och höger, vilket försvårar för partiet att positionera sig längs denna skiljelinje. På sikt kan det bli ett dilemma. Om man positionerar sig så spricker man. Om man inte positionerar sig så marginaliseras man. Scylla och Charybdis. Miljöpartiets utveckling blir ett viktigt sjökort för Piraterna på deras fortsatta seglats.
När Miljöpartiet bildades 1981 var det få som tog partiet på allvar. Medlemmarna utgjorde en brokig skara, och dess politik uppfattades som udda och orealistisk. I dag är Miljöpartiet bara en valkampanj från att få ministerposter. Men för att nå dit har Miljöpartiet tvingats inplacera sig på vänster-högerskalan, trots att man likt Piratpartiet gjort sitt bästa för att streta emot.
Om ett drygt år är det fullt möjligt att Miljöpartiet sitter i regeringen. Miljöpartister gläds förstås åt partiets framgångar. Men under de snart 30 år som gått sedan bildandet har partiet successivt skalat av sig rollen som uppstickare, och är med snabba steg på väg att bli ett parti likt de andra etablerade partierna - ett Fat Cat Party.
Det finns åtminstone två skäl till Miljöpartiets utveckling. För det första: Ju närmare makten partiet kommer, desto större krav på förmåga att ta ansvar. Partiledningen förväntas kunna stå för fattade beslut och politiken skall präglas av långsiktighet. Partidisciplinen måste därför upprätthållas.
För det andra: Den absolut dominerande skiljelinjen i svensk politik är fortfarande den mellan arbete och kapital, det vill säga vänster-högerdimensionen. Denna konfliktdimension är så kraftfull att partier som försöker hålla sig utanför den riskerar att marginaliseras. Det är först när Miljöpartiet satt ned foten i vänster-högerfrågorna som partiet blir ett trovärdigt regeringsalternativ.
Miljöpartiet lever just nu i den bästa av världar. Partiet har fortfarande kvar ett skimmer av uppstickare och fritänkare, samtidigt som man i sakfrågorna binder upp sig för ett långsiktigt rödgrönt samarbete.
Miljöpartiets bästa tid är nu. Opinionssiffrorna är lysande och partiet går starkt bland de unga och i storstäderna. Det kommer att vara en strålande och glittrande Peter Eriksson som äntrar talarstolen i Almedalen i kväll. Han kan tala om precis vad som helt. Så länge han undviker några egentliga fadäser så kommer han att mätas av välvilja och fortsatt medvind.
Tankarna går osökt till Piratpartiet, vars Jolly Roger också just nu fladdrar friskt i förlig vind. Likt Miljöpartiet i sin barndom har Piratpartiet långtgående ideologiska och visionära mål för samhällsutvecklingen. Det är bara dumheter att kalla Piratpartiet för ett enfrågeparti, även om partiet delvis själv odlat den myten för att kunna mobilisera maximalt stöd och hålla samman partiet inför Europavalet och i förlängningen inför riksdagsvalet 2010. Men Piratpartiet har en ideologisk potential som går att tillämpa inom de flesta samhällsområden - baserad på liberalism, tolerans, öppenhet, integritet och motstånd mot monopol.
Piratpartiets största bekymmer på sikt är just vänster-högerdimensionen. Medlemskadern är splittrad i vänster och höger, vilket försvårar för partiet att positionera sig längs denna skiljelinje. På sikt kan det bli ett dilemma. Om man positionerar sig så spricker man. Om man inte positionerar sig så marginaliseras man. Scylla och Charybdis. Miljöpartiets utveckling blir ett viktigt sjökort för Piraterna på deras fortsatta seglats.
2009-07-02
Kristdemokraterna och den minskade främlingsfientligheten i Sverige
Under Almedalsveckan bloggar jag regelbundet på Almedalsbloggen. Följande post är publicerad också där, inför Göran Hägglunds tal i Almedalen i kväll.
Är Kristdemokraterna dömt till ett evigt pendlande kring fyraprocentsspärren? Göran Hägglund har ingen lätt uppgift i att leda ett parti som präglas av kluvenhet och brist på profilfrågor. Flyktingpolitiken är ett område där KD skulle kunna ta plats och göra avtryck.
Inför 2010 års riksdagsval kommer debatten som vanligt att bl a kretsa kring huruvida KD klarar fyraprocentsspärren. Mycket talar för att partiet återigen lyckas med den uppgiften. Kärnväljarna och de borgerliga taktikröstarna är tillräckligt många. Men på sikt är den osäkra situationen naturligtvis djupt otillfredsställande för partiet.
Ett problem för KD är att många av partiets kärnväljare har ett starkt engagemang i moralfrågor som t ex en mer restriktiv abortlagstiftning eller ett motstånd mot samkönade äktenskap. Men att profilera sig i dessa frågor skulle innebära en ytterligare marginalisering i den svenska väljarkåren.
Partiet har dessutom svårt med förnyelsearbetet. Unga Ella Bohlin placerades högst på partiets EU-lista. Men KD-väljarna föredrog att skicka Alf Svensson till Bryssel. (Det enda positiva för partiet jag kan se i det är att Göran Hägglund nu har Alf Svensson på armlängds avstånd.)
Partiets tidigare försök att profilera sig har ibland ändat i förskräckelse. Det är bara ett par år sedan KD med stor kraft drev frågan om sänkt bensinskatt, en prioritering som var häpnadsväckande i sin brist på politisk tajming och bristande ideologisk trovärdighet.
Jag har tidigare argumenterat för att KD skulle våga ta steget och profilera sig i bistånds- och flyktingfrågor. I dessa frågor har partiet en ideologisk trovärdighet, och här finns möjlighet att locka till sig socialliberalt sinnade väljare från övriga borgerliga partier.
En sådan linje skulle ha ett internt stöd i själva sakfrågan. I den kommande SOM-publikationen “Svensk höst” (redaktörer: Sören Holmberg och Lennart Weibull) visar statsvetaren Marie Demker att Kristdemokraternas sympatisörer är mer positivt inställda till en generös svensk flyktingmottagning än vad övriga borgerliga partisympatisörer är. Och framför allt: det är en myt att främlingsfientligheten i Sverige ökar. Tvärtom har flyktingmotståndet minskat signifikant över tid och enligt Eurobarometern är svenskarna det mest invandrarpositiva folket i hela Europa. Sverigedemokraterna arbetar i motvind.
Vågar Kristdemokraterna och Göran Hägglund flytta fram positionerna i denna fråga? Eller är rädslan för fyraprocentsspärren för stor?
Är Kristdemokraterna dömt till ett evigt pendlande kring fyraprocentsspärren? Göran Hägglund har ingen lätt uppgift i att leda ett parti som präglas av kluvenhet och brist på profilfrågor. Flyktingpolitiken är ett område där KD skulle kunna ta plats och göra avtryck.
Inför 2010 års riksdagsval kommer debatten som vanligt att bl a kretsa kring huruvida KD klarar fyraprocentsspärren. Mycket talar för att partiet återigen lyckas med den uppgiften. Kärnväljarna och de borgerliga taktikröstarna är tillräckligt många. Men på sikt är den osäkra situationen naturligtvis djupt otillfredsställande för partiet.
Ett problem för KD är att många av partiets kärnväljare har ett starkt engagemang i moralfrågor som t ex en mer restriktiv abortlagstiftning eller ett motstånd mot samkönade äktenskap. Men att profilera sig i dessa frågor skulle innebära en ytterligare marginalisering i den svenska väljarkåren.
Partiet har dessutom svårt med förnyelsearbetet. Unga Ella Bohlin placerades högst på partiets EU-lista. Men KD-väljarna föredrog att skicka Alf Svensson till Bryssel. (Det enda positiva för partiet jag kan se i det är att Göran Hägglund nu har Alf Svensson på armlängds avstånd.)
Partiets tidigare försök att profilera sig har ibland ändat i förskräckelse. Det är bara ett par år sedan KD med stor kraft drev frågan om sänkt bensinskatt, en prioritering som var häpnadsväckande i sin brist på politisk tajming och bristande ideologisk trovärdighet.
Jag har tidigare argumenterat för att KD skulle våga ta steget och profilera sig i bistånds- och flyktingfrågor. I dessa frågor har partiet en ideologisk trovärdighet, och här finns möjlighet att locka till sig socialliberalt sinnade väljare från övriga borgerliga partier.
En sådan linje skulle ha ett internt stöd i själva sakfrågan. I den kommande SOM-publikationen “Svensk höst” (redaktörer: Sören Holmberg och Lennart Weibull) visar statsvetaren Marie Demker att Kristdemokraternas sympatisörer är mer positivt inställda till en generös svensk flyktingmottagning än vad övriga borgerliga partisympatisörer är. Och framför allt: det är en myt att främlingsfientligheten i Sverige ökar. Tvärtom har flyktingmotståndet minskat signifikant över tid och enligt Eurobarometern är svenskarna det mest invandrarpositiva folket i hela Europa. Sverigedemokraterna arbetar i motvind.
Vågar Kristdemokraterna och Göran Hägglund flytta fram positionerna i denna fråga? Eller är rädslan för fyraprocentsspärren för stor?
2009-07-01
Stukad eller segerviss Sahlin?
Under Almedalsveckan bloggar jag regelbundet på Almedalsbloggen. Följande bloggpost har jag också publicerat där.
När Mona Sahlin talade i Almedalen förra året ledde den rödgröna oppositionen i opinionsmätningarna över den borgerliga alliansregeringen med över 17 procentenheter. I dag - ett år senare - är försprånget nästan utplånat. Hur har det senaste årets ras i opinionen påverkat Socialdemokratins möjligheter att återvinna regeringsmakten?
Opinionssvängningarna under det senaste året har varit unika i modern svensk politisk historia. Visserligen är det sedan länge ett etablerat faktum att de svenska väljarna blivit allt mer rörliga (byter oftare parti mellan valen, röstar på olika partier i lokala, regionala och nationella val samt bestämmer sig allt senare under valrörelsen för vilket parti de skall rösta på). Men den rödgröna koalitionens opinionstapp - eller den borgerliga alliansregeringens återhämtning, om man så vill - är ändå remarkabel.
Orsakerna till opinionsraset är sannolikt två. Finanskrisen gav den borgerliga alliansregeringen möjlighet att visa politiskt ledarskap (oavsett innehållet i den förda politiken). Med en otroligt dålig känsla för tajming lanserades samtidigt det rödgröna samarbetet, under former som uttryckte osäkerhet om såväl innehållet i politiken som kring samarbetsformerna. Novus nyligen publicerade opinionsstudie visar också att det just är i synen på ledarskap som Moderaterna vunnit mest och Socialdemokraterna förlorat mest under det gångna året.
Men kring första maj 2009 hejdades det rödgröna opinionsraset. I de nu aktuella mätningarna leder de rödgröna igen, även om försprånget är litet och inte alltid signifikant.
Undet det kommande året kommer den akuta känslan av finanskris att lägga sig, och i stället får vi leva i krisens svåra efterverkningar med framför allt en galopperande arbetslöshet. En sådan utveckling lär gynna den politiska oppositionen, oavsett politisk färg.
Så efter att ha manglats och odugligförklarats i många sammanhang är det en samlad och optimistisk Mona Sahlin som kommer att möta Almedalspubliken i kväll. Hon kommer att sjunga politikens lov, och försöka åskådliggöra en skiljelinje där de rödgröna tror på politikens möjligheter, medan den borgerliga alliansregeringen närmast ser politik som ett fult ord. Utifrån det spinnet pekar hon ut regeringen som handlingsovillig inför finanskrisens efterverkningar, i kontrast till den rödgröna koalitionens vilja att använda politiken för att skapa nya jobb.
Varken Jan Björklund eller Maud Olofsson berörde i sina anföranden tidigare i veckan med ett enda ord de integritetsfrågor som bidrog till att göra Piratpartiet till största parti bland ungdomsväljarna. Kommer Mona Sahlin att bryta den trenden av tystnad. Jag tror det. Sedan blir det också en del internationellt, främst Iran och Mellanöstern.
Det regnar i Almedalen i dag. Men prognoserna säger att det klarnar upp framåt kvällen. Vi får väl se om den prognosen gäller även för de rödgröna.
När Mona Sahlin talade i Almedalen förra året ledde den rödgröna oppositionen i opinionsmätningarna över den borgerliga alliansregeringen med över 17 procentenheter. I dag - ett år senare - är försprånget nästan utplånat. Hur har det senaste årets ras i opinionen påverkat Socialdemokratins möjligheter att återvinna regeringsmakten?
Opinionssvängningarna under det senaste året har varit unika i modern svensk politisk historia. Visserligen är det sedan länge ett etablerat faktum att de svenska väljarna blivit allt mer rörliga (byter oftare parti mellan valen, röstar på olika partier i lokala, regionala och nationella val samt bestämmer sig allt senare under valrörelsen för vilket parti de skall rösta på). Men den rödgröna koalitionens opinionstapp - eller den borgerliga alliansregeringens återhämtning, om man så vill - är ändå remarkabel.
Orsakerna till opinionsraset är sannolikt två. Finanskrisen gav den borgerliga alliansregeringen möjlighet att visa politiskt ledarskap (oavsett innehållet i den förda politiken). Med en otroligt dålig känsla för tajming lanserades samtidigt det rödgröna samarbetet, under former som uttryckte osäkerhet om såväl innehållet i politiken som kring samarbetsformerna. Novus nyligen publicerade opinionsstudie visar också att det just är i synen på ledarskap som Moderaterna vunnit mest och Socialdemokraterna förlorat mest under det gångna året.
Men kring första maj 2009 hejdades det rödgröna opinionsraset. I de nu aktuella mätningarna leder de rödgröna igen, även om försprånget är litet och inte alltid signifikant.
Undet det kommande året kommer den akuta känslan av finanskris att lägga sig, och i stället får vi leva i krisens svåra efterverkningar med framför allt en galopperande arbetslöshet. En sådan utveckling lär gynna den politiska oppositionen, oavsett politisk färg.
Så efter att ha manglats och odugligförklarats i många sammanhang är det en samlad och optimistisk Mona Sahlin som kommer att möta Almedalspubliken i kväll. Hon kommer att sjunga politikens lov, och försöka åskådliggöra en skiljelinje där de rödgröna tror på politikens möjligheter, medan den borgerliga alliansregeringen närmast ser politik som ett fult ord. Utifrån det spinnet pekar hon ut regeringen som handlingsovillig inför finanskrisens efterverkningar, i kontrast till den rödgröna koalitionens vilja att använda politiken för att skapa nya jobb.
Varken Jan Björklund eller Maud Olofsson berörde i sina anföranden tidigare i veckan med ett enda ord de integritetsfrågor som bidrog till att göra Piratpartiet till största parti bland ungdomsväljarna. Kommer Mona Sahlin att bryta den trenden av tystnad. Jag tror det. Sedan blir det också en del internationellt, främst Iran och Mellanöstern.
Det regnar i Almedalen i dag. Men prognoserna säger att det klarnar upp framåt kvällen. Vi får väl se om den prognosen gäller även för de rödgröna.
2009-06-30
Klarar Centern 4-procentsspärren?
Som tidigare meddelats skriver jag under Almedalsveckan på Almedalsbloggen. Följande post och mycket annat kan också läsas där.
Det har runnit en del vatten under Centerns broar sedan partiet i 1973 års riksdagsval fick 25.1 procent av rösterna och Torbjörn Fälldin tre år senare tillträdde som Sveriges statsminister. I dag har Centern fastnat på en opinionsnivå strax över fyra procent. Hur skall Maud Olofsson göra för att vända den nedåtgående trenden?
Förvandlingen av Centern från ett klassbaserat bondeparti till ett mer allmänborgerligt mittenparti var minst lika omdanande som skapandet av de nya Moderaterna. Förändringen av Centern vilade på materiell grund. Partiets klassbas - bönderna - minskade i antal och Centerns strategi blev att omvandla partiet så att det också kunde vinna röster från traditionella mittenväljare.
Förvandlingen blev en succé. I mitten av 1970-talet hade Centern lyckats behålla sina kärnväljare samtidigt som partiet framgångsrikt vann väljare från övriga borgerliga partier och från Socialdemokraterna. Centern mobiliserade efter skiljelinjen stad-land och framstod som det mest gröna partiet i Sverige. Centern utmejslade en självständig profil i flera viktiga sakfrågor: EU-medlemskapet, neutraliteten, kärnkraften.
Svagheten i Centerns strategi låg i att partiets politik försvårade ett borgerligt regeringssamarbete. Centerns självständighet bidrog aktivt till att knäcka de borgerliga regeringarna 1976-1982 respektive 1991-1994.
I dag har Centern påbörjat en ny omgörningsprocess, där partiets udd i de tidigare nämnda sakfrågorna slipats av. Centern sticker inte längre ut i Europafrågorna eller i kärnkraften, och om utvecklingen forsätter i tangentens riktning är det bara en tidsfråga innan partiet säger ja till euron och till svenskt Nato-medlemskap också.
Det pris Centern nu får betala är att väljarna har svårt att se varför de skall rösta just på Centern av de borgerliga partierna. Miljöpartiet har dessutom lagt beslag på de gröna frågorna. Ökat stöd till småföretagare och en urholkad arbetsrättslagstiftning är långt ifrån tillräckligt för att visa upp en skarp Center-profil.
För att åter börja växa i opinionen måste Centern utveckla en konkret politik som fortfarande grundar sig i skiljelinjen stad-land, med profilfrågor som gör skillnad gentemot de övriga borgerliga allianspartierna men utan att hota regeringssamarbetet. Men vilka frågor skulle det kunna vara? Äldrefrågor? Livsmedels- och konsumtionsfrågor? Transport- och kommunikation? Jag skall tillstå att det känns svårt att vara kreativ i denna fråga.
Men Centern måste lyckas. Annars växer risken att det inte blir Göran Hägglund utan Maud Olofsson som känner mest ångest inför fyraprocentsspärren i 2010 års riksdagsval.
Det har runnit en del vatten under Centerns broar sedan partiet i 1973 års riksdagsval fick 25.1 procent av rösterna och Torbjörn Fälldin tre år senare tillträdde som Sveriges statsminister. I dag har Centern fastnat på en opinionsnivå strax över fyra procent. Hur skall Maud Olofsson göra för att vända den nedåtgående trenden?
Förvandlingen av Centern från ett klassbaserat bondeparti till ett mer allmänborgerligt mittenparti var minst lika omdanande som skapandet av de nya Moderaterna. Förändringen av Centern vilade på materiell grund. Partiets klassbas - bönderna - minskade i antal och Centerns strategi blev att omvandla partiet så att det också kunde vinna röster från traditionella mittenväljare.
Förvandlingen blev en succé. I mitten av 1970-talet hade Centern lyckats behålla sina kärnväljare samtidigt som partiet framgångsrikt vann väljare från övriga borgerliga partier och från Socialdemokraterna. Centern mobiliserade efter skiljelinjen stad-land och framstod som det mest gröna partiet i Sverige. Centern utmejslade en självständig profil i flera viktiga sakfrågor: EU-medlemskapet, neutraliteten, kärnkraften.
Svagheten i Centerns strategi låg i att partiets politik försvårade ett borgerligt regeringssamarbete. Centerns självständighet bidrog aktivt till att knäcka de borgerliga regeringarna 1976-1982 respektive 1991-1994.
I dag har Centern påbörjat en ny omgörningsprocess, där partiets udd i de tidigare nämnda sakfrågorna slipats av. Centern sticker inte längre ut i Europafrågorna eller i kärnkraften, och om utvecklingen forsätter i tangentens riktning är det bara en tidsfråga innan partiet säger ja till euron och till svenskt Nato-medlemskap också.
Det pris Centern nu får betala är att väljarna har svårt att se varför de skall rösta just på Centern av de borgerliga partierna. Miljöpartiet har dessutom lagt beslag på de gröna frågorna. Ökat stöd till småföretagare och en urholkad arbetsrättslagstiftning är långt ifrån tillräckligt för att visa upp en skarp Center-profil.
För att åter börja växa i opinionen måste Centern utveckla en konkret politik som fortfarande grundar sig i skiljelinjen stad-land, med profilfrågor som gör skillnad gentemot de övriga borgerliga allianspartierna men utan att hota regeringssamarbetet. Men vilka frågor skulle det kunna vara? Äldrefrågor? Livsmedels- och konsumtionsfrågor? Transport- och kommunikation? Jag skall tillstå att det känns svårt att vara kreativ i denna fråga.
Men Centern måste lyckas. Annars växer risken att det inte blir Göran Hägglund utan Maud Olofsson som känner mest ångest inför fyraprocentsspärren i 2010 års riksdagsval.
2009-06-29
Jan Björklund i Almedalen - kan Folkpartiet utmana Moderaterna?
Under Almedalsveckan bloggar jag som bekant också på Almedalsbloggen. På Almedalsbloggen finns allt som är värt att veta (och lite till...) om vad som händer i Almedalen. Följande post har jag skrivit där:
Det är en stolt men säkert inte nöjd Jan Björklund som talar i Almedalen i kväll. Folkpartiet gjorde ett mycket bra Europaval, och gick fram både i procent och i mandat. De senaste veckorna har Moderaterna sjunkit som en sten i opinionsundersökningarna. Har Folkpartiet och Jan Björklund några förutsättningar att ta upp striden med Moderaterna om att vara borgerlighetens största parti, och i förlängningen kunna göra anspråk på statsministerposten?
Satirgruppen Radiomonopol (en tidig föregångare till dagens Public Service) sände hösten 1973 en sketch där dåvarande Folkpartiledaren Gunnar Helén skulle förklara Folkpartiets valfiasko . Programledaren frågade Gunnar Helén om det inte var en katastrof att Folkpartiet inte fått en enda röst i 1973 års riksdagsval. Gunnar Helén svarade lite harmset att “ord som katastrof skall man inte kasta kring sig hur som helst” och övergick sedan till att tacka partiets hundratusentals valarbetare för deras insats.
Av sketchen lär man sig att partier och partiledare har lätt att i ord ”göra sina nederlag till segrar”, för att travestera Karin Boye. Men Jan Björklund har haft is i magen efter årets EU-val, och undvikit att dra några långtgående slutsatser av Folkpartiets valframgång. Säkert gör han bedömningen att Marit Paulsen blev en utomordentlig röstmagnet för partiet i EU-valet, men att helt nya förutsättningar råder inför riksdagsvalet 2010.
Fredrik Reinfeldt kan inte sova alltför gott om natten. Moderaterna gjorde ett givet förutsättningarna uselt EU-val och har de senaste veckorna gått kräftgång i opinionsmätningarna. Moderaternas vandring mot mitten har öppnat möjligheter på högerflanken, där Folkpartiet inte skämts för att ta plats. Är Folkpartiets tid nu - och kan vi i Jan Björklund se en framtida statsminister?
Nja, kanske inte ändå. Att det blivit trångt i mitten beror ju bland annat på att det är där väljarna finns. När Folkpartiet går till höger så kan partiet visserligen vinna väljare från de gamla Moderaterna, men knappast så många att de åtminstone under den närmaste tiden kan göra Moderaterna rangen stridig om att vara största borgerliga parti.
I dag lär Jan Björklund fokusera på fyra frågor. Ungdomsarbetslösheten, euron och Europafrågorna, skolan samt något om ungdom och integritet. Folkpartiet gick sig alldeles vill i FRA-debatten, och försöker nu sakta och målmedvetet återta förlorat territorium och forma en position. Ett liberalt parti borde kunna utnyttja de frihetliga vindar som nu blåser i svensk politik, och som valframgångarna för Miljöpartiet och Piratpartiet var ett uttryck för.
Men det är inte i kväll det hela avgörs för Jan Björklund och Folkpartiet. Tvärtom riskerar Jan Björklund att hamna i medieskugga av det noga planerade rödgröna utspel i skattepolitiken som väntas under eftermiddagen
Det är en stolt men säkert inte nöjd Jan Björklund som talar i Almedalen i kväll. Folkpartiet gjorde ett mycket bra Europaval, och gick fram både i procent och i mandat. De senaste veckorna har Moderaterna sjunkit som en sten i opinionsundersökningarna. Har Folkpartiet och Jan Björklund några förutsättningar att ta upp striden med Moderaterna om att vara borgerlighetens största parti, och i förlängningen kunna göra anspråk på statsministerposten?
Satirgruppen Radiomonopol (en tidig föregångare till dagens Public Service) sände hösten 1973 en sketch där dåvarande Folkpartiledaren Gunnar Helén skulle förklara Folkpartiets valfiasko . Programledaren frågade Gunnar Helén om det inte var en katastrof att Folkpartiet inte fått en enda röst i 1973 års riksdagsval. Gunnar Helén svarade lite harmset att “ord som katastrof skall man inte kasta kring sig hur som helst” och övergick sedan till att tacka partiets hundratusentals valarbetare för deras insats.
Av sketchen lär man sig att partier och partiledare har lätt att i ord ”göra sina nederlag till segrar”, för att travestera Karin Boye. Men Jan Björklund har haft is i magen efter årets EU-val, och undvikit att dra några långtgående slutsatser av Folkpartiets valframgång. Säkert gör han bedömningen att Marit Paulsen blev en utomordentlig röstmagnet för partiet i EU-valet, men att helt nya förutsättningar råder inför riksdagsvalet 2010.
Fredrik Reinfeldt kan inte sova alltför gott om natten. Moderaterna gjorde ett givet förutsättningarna uselt EU-val och har de senaste veckorna gått kräftgång i opinionsmätningarna. Moderaternas vandring mot mitten har öppnat möjligheter på högerflanken, där Folkpartiet inte skämts för att ta plats. Är Folkpartiets tid nu - och kan vi i Jan Björklund se en framtida statsminister?
Nja, kanske inte ändå. Att det blivit trångt i mitten beror ju bland annat på att det är där väljarna finns. När Folkpartiet går till höger så kan partiet visserligen vinna väljare från de gamla Moderaterna, men knappast så många att de åtminstone under den närmaste tiden kan göra Moderaterna rangen stridig om att vara största borgerliga parti.
I dag lär Jan Björklund fokusera på fyra frågor. Ungdomsarbetslösheten, euron och Europafrågorna, skolan samt något om ungdom och integritet. Folkpartiet gick sig alldeles vill i FRA-debatten, och försöker nu sakta och målmedvetet återta förlorat territorium och forma en position. Ett liberalt parti borde kunna utnyttja de frihetliga vindar som nu blåser i svensk politik, och som valframgångarna för Miljöpartiet och Piratpartiet var ett uttryck för.
Men det är inte i kväll det hela avgörs för Jan Björklund och Folkpartiet. Tvärtom riskerar Jan Björklund att hamna i medieskugga av det noga planerade rödgröna utspel i skattepolitiken som väntas under eftermiddagen
2009-06-27
Almedalen - politikens firmafest eller demokratins torg?
I morgon söndag inleds årets Almedalsvecka i Visby. Det har nu gått 41 år sedan Olof Palme sommaren valåret 1968 äntrade ett lastbilsflak vid Kruttornet invid Almedalen för att hålla ett politiskt anförande. Föga anade åhörarna - ett par hundra gotlänningar - att de bevittnade startpunkten på en historisk tradition och ett fenomen som saknar motsvarighet någonstans i världen.
Under flera år var det bara Olof Palme av partiledarna som sommartalade i Almedalen. Lars Werner (Vpk) anslöt 1975 och året därpå hakade Per Ahlmark (Fp) och Gösta Bohman (M) på. (En förteckning över samtliga talare i Almedalen sedan 1968 finns här.) I dag har arrangemanget vuxit till en gigantisk manifestation av svenskt politiskt liv med 1 046 seminarier bevakade av omkring 400 journalister. Till valåret 2010 lär Almedalsveckan växa ytterligare. Alla hotell i Visby är under Almedalsveckan sedan länge fullbokade fram till 2011.
Är då Almedalsveckan att betrakta som en politikens firmafest där alla minglar runt med alla, eller som ett demokratins torg där åsiktsutbyte, opinionsbildning och nätverksbygge står i fokus? Jag skulle vilja svara både ock, men faktiskt mest det senare. Visst minglas det en hel del, men min erfarenhet är ändå att det är samtalet och viljan att påverka och göra skillnad som dominerar. Den klentrogne uppmanas att bekantgöra sig med det rika seminarieprogrammet.
Jag kommenterar årets Almedalsvecka i Göteborgs-Posten i dag.
Själv medverkar jag i år i två seminarier. Tisdag den 30 juni diskuterar jag Israel & Palestina inför Sveriges ordförandeskap i EU tillsammans med Gustav Blix (riksdagsledamot för Moderaterna), Karin Roxman (tidigare svensk generalkonsul i Jerusalem) och Peter Weiderud (ordförande i Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund - Broderskapsrörelsen). Seminariet äger rum kl 16.00 - 18.00 i Metodistkyrkan, Adelsgatan 41.
Onsdagen den 1 juli diskuterar jag Religionsfriheten i världen - Varför tiger Sverige? Där presenterar Katherine Cash en rapport från Svenska Missionsrådet om Sveriges internationella agerande i frågor om religionsfrihet. Medverkar gör även Elisabeth Svantesson (riksdagsledamot för Moderaterna) samt Anders Mellbourn (chefredaktör för Sändaren). Seminariet äger rum kl 10.00 - 11.30 i Krukmakarens hus, Mellangatan 21.
Gud finns i Almedalen. I alla fall diskuteras religion och politik på många, många av Almedalsseminarierna. Broderskapsrörelsens seminarieprogram genomförs i Metodistkyrkan, Frälsningsarméns och tidningen Dagens program (G) som i Gud genomförs i Krukmakarens hus medan Svenska Kyrkan genomför sitt program på flera olika ställen i Visby. (Själv ser jag fram emot Nikodemussamtalet med Lars Ohly i Domkyrkan kl 22.00 på söndag.) Dessutom genomförs ett av de mest uppskattade minglen i Biskopsgården på tisdag kväll.
Följ gärna Almedalsveckan genom bloggen Kristen Vänster. Även i år medverkar jag på Almedalsbloggen (som nu genomförs i samarbete med Makthavare.se).
Hur går det då med bloggläsandet en sommarvecka när många journalister och opinionsbildare själva är i Almedalen och inte hinner läsa bloggar? Min vän och statsvetarkollega Henrik Oscarsson utmanar ödet genom att uppdatera sin blogg fyra gånger om dagen under hela Almedalsveckan. Titta gärna in på hans blogg och ta del av följande information som han lovar att fortlöpande lägga ut: Varje parti har en egen dag under Almedalsveckan. Med start på kvällen den 27 juni bombarderar jag bloggosfären med grundläggande information, kartor och diagram om respektive parti och deras väljare. Bombmattan består av följande:
partiets opinionsutveckling sedan valet 2006 (poll of polls)
partiets starka och svaga fästen (karta)
partiets starka och svaga politikområden (uppfattningar om bra-dålig politik)
analyser av sammansättningen av partiets väljare.
Själv återkommer jag förstås också med fortlöpande kommentarer från Almedalen. Dock inte fyra gånger om dagen.
Under flera år var det bara Olof Palme av partiledarna som sommartalade i Almedalen. Lars Werner (Vpk) anslöt 1975 och året därpå hakade Per Ahlmark (Fp) och Gösta Bohman (M) på. (En förteckning över samtliga talare i Almedalen sedan 1968 finns här.) I dag har arrangemanget vuxit till en gigantisk manifestation av svenskt politiskt liv med 1 046 seminarier bevakade av omkring 400 journalister. Till valåret 2010 lär Almedalsveckan växa ytterligare. Alla hotell i Visby är under Almedalsveckan sedan länge fullbokade fram till 2011.
Är då Almedalsveckan att betrakta som en politikens firmafest där alla minglar runt med alla, eller som ett demokratins torg där åsiktsutbyte, opinionsbildning och nätverksbygge står i fokus? Jag skulle vilja svara både ock, men faktiskt mest det senare. Visst minglas det en hel del, men min erfarenhet är ändå att det är samtalet och viljan att påverka och göra skillnad som dominerar. Den klentrogne uppmanas att bekantgöra sig med det rika seminarieprogrammet.
Jag kommenterar årets Almedalsvecka i Göteborgs-Posten i dag.
Själv medverkar jag i år i två seminarier. Tisdag den 30 juni diskuterar jag Israel & Palestina inför Sveriges ordförandeskap i EU tillsammans med Gustav Blix (riksdagsledamot för Moderaterna), Karin Roxman (tidigare svensk generalkonsul i Jerusalem) och Peter Weiderud (ordförande i Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund - Broderskapsrörelsen). Seminariet äger rum kl 16.00 - 18.00 i Metodistkyrkan, Adelsgatan 41.
Onsdagen den 1 juli diskuterar jag Religionsfriheten i världen - Varför tiger Sverige? Där presenterar Katherine Cash en rapport från Svenska Missionsrådet om Sveriges internationella agerande i frågor om religionsfrihet. Medverkar gör även Elisabeth Svantesson (riksdagsledamot för Moderaterna) samt Anders Mellbourn (chefredaktör för Sändaren). Seminariet äger rum kl 10.00 - 11.30 i Krukmakarens hus, Mellangatan 21.
Gud finns i Almedalen. I alla fall diskuteras religion och politik på många, många av Almedalsseminarierna. Broderskapsrörelsens seminarieprogram genomförs i Metodistkyrkan, Frälsningsarméns och tidningen Dagens program (G) som i Gud genomförs i Krukmakarens hus medan Svenska Kyrkan genomför sitt program på flera olika ställen i Visby. (Själv ser jag fram emot Nikodemussamtalet med Lars Ohly i Domkyrkan kl 22.00 på söndag.) Dessutom genomförs ett av de mest uppskattade minglen i Biskopsgården på tisdag kväll.
Följ gärna Almedalsveckan genom bloggen Kristen Vänster. Även i år medverkar jag på Almedalsbloggen (som nu genomförs i samarbete med Makthavare.se).
Hur går det då med bloggläsandet en sommarvecka när många journalister och opinionsbildare själva är i Almedalen och inte hinner läsa bloggar? Min vän och statsvetarkollega Henrik Oscarsson utmanar ödet genom att uppdatera sin blogg fyra gånger om dagen under hela Almedalsveckan. Titta gärna in på hans blogg och ta del av följande information som han lovar att fortlöpande lägga ut: Varje parti har en egen dag under Almedalsveckan. Med start på kvällen den 27 juni bombarderar jag bloggosfären med grundläggande information, kartor och diagram om respektive parti och deras väljare. Bombmattan består av följande:
partiets opinionsutveckling sedan valet 2006 (poll of polls)
partiets starka och svaga fästen (karta)
partiets starka och svaga politikområden (uppfattningar om bra-dålig politik)
analyser av sammansättningen av partiets väljare.
Själv återkommer jag förstås också med fortlöpande kommentarer från Almedalen. Dock inte fyra gånger om dagen.
2009-06-24
De rödgröna sjunger politikens lov
Första anhalten för den rödgröna oppositionens samarbetsturné i Sverige blev Gustav Adolfs Torg i Göteborg. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand (MP), Lars Ohly (V) och Mona Sahlin (S) tycktes trivas bra ihop och allra gladast var otvivelaktigt Lars Ohly. Om uttrycket "Gladast vinner" verkligen stämmer, så kan Vänsterpartiet se fram mot ett lysande valresultat 2010. En sak gladde mig verkligen. I en tid som ibland kallas apolitisk eller post-politisk och där den borgerliga alliansregeringen ser politik som ett fult ord så sjöng samtliga rödgröna partiledare och språkrör i stället politikens lov. Här kommer några exakta citat.
Peter Eriksson: Vi vill aktivt använda politiken för att förändra och utveckla samhället.
Maria Wetterstrand: Politiken har stora möjligheter.
Lars Ohly: Vi vill använda demokratin och politiken.
Mona Sahlin: Vi tror på politik.
Det, mina vänner, är något helt annat än Fredrik Reinfeldts strävan efter att ersätta politiken med enskilda individers lösande av livspussel över köksbordet.
I övrigt kännetecknades mötet av de rödgrönas vilja att lyfta fram skillnaderna mellan oppositionens och regeringens politik. De rödgrönas starkare tilltro till politikens möjligheter tog sig uttryck i krav på mer offensiva statliga satsningar på jobb, på utbildning, på grön energiomställning och på investeringar i välfärden. Här hymlades heller inte om behovet av skattehöjningar för att kunna genomföra dessa åtgärder.
Det är långt till valet 2010. Men en svag doft av valseger spred sig denna onsdagseftermiddag lite försiktigt runt Gustav Adolfs Torg i Göteborg.
2009-06-22
Om varför liberaler bör ha en positiv inställning till religion
Liberalism förknippas ofta med öppenhet och tolerans (även om det kan vara svårt att förstå för oss som lever i Jan Björklund-land). Men i synen på religionen händer det alldeles för ofta att liberaler regredierar till en fyrkantig fundamentalistisk förnuftsdyrkan, där tro ställs i motsats till vetande och där debattörerna inte förmår skilja mellan en sekulär stat (vilket är något befrämjansvärt) och ett sekulärt samhälle (vilket är något omöjligt).
Men det finns hopp även för liberalerna! I en debattartikel i dag i Upsala Nya Tidning skriver statsvetarprofessorn Alan Wolfe från Boston om varför liberaler bör ha en öppen inställning till religiösa röster i samhällsdebatten. Wolfe anför fyra argument:
1. Mycket av det som vi i dag uppfattar som framsteg i det moderna samhället har skapats som ett resultat av påverkan från religiöst håll, som t ex välfärdsstaten. Wolfe skriver: Det har länge varit bortglömt men för hundra år sedan var de som argumenterade för laissez-faire och för de mest brutala formerna av kapitalism anhängare till Darwin som betraktade sig själva som ateister, medan de som förespråkade statsingripanden i ekonomin var kristna.
2. Det finns i dag ingen risk för att religioner i utvecklade liberala demokratier skall framtvinga någon ortodoxi.
3. Invandringen till tidigare sekulariserade samhällen skapar religiös pluralism, men där ingen enskild religion har förutsättningar att få monopol.
4.Liberaler bör ha en öppen attityd till religion eftersom motsatsen i sig är oliberal. Wolfe skriver om de nya ateisternas skrifter: Det är som om fundamentalismen har uppstått på nytt, men denna gång bland de icke-troende. Den fördömande tonen i deras språk avslöjar rädsla för dem som de vänder sig emot.
Det går förstås att ha vilka synpunkter man vill på Wolfes argument. Men det är befriande med en maning till liberalerna att stanna upp och fundera över vad de håller på med i synen på religionens roll samhället. Det är ju faktiskt inte särskilt länge sedan alls som ledande företrädare för den ateistiska föreningen Humanisterna på fullt allvar pläderade för att grundlagsskyddet för religionsfriheten skulle avskaffas.
Även Akademiska synpunkter skriver klokt i frågan.
Själv medverkar jag under Almedalsveckan onsdagen den 1 juli kl 10.00 i seminariet Religionsfriheten i världen - Varför tiger Sverige? (Krukmakarens hus, Mellangatan 21, arrangör Tidningen Dagen tillsammans med Frälsningarmén). Där presenterar Katherine Cash en rapport från Svenska Missionsrådet om Sveriges internationella agerande i frågor om religionsfrihet.
Men det finns hopp även för liberalerna! I en debattartikel i dag i Upsala Nya Tidning skriver statsvetarprofessorn Alan Wolfe från Boston om varför liberaler bör ha en öppen inställning till religiösa röster i samhällsdebatten. Wolfe anför fyra argument:
1. Mycket av det som vi i dag uppfattar som framsteg i det moderna samhället har skapats som ett resultat av påverkan från religiöst håll, som t ex välfärdsstaten. Wolfe skriver: Det har länge varit bortglömt men för hundra år sedan var de som argumenterade för laissez-faire och för de mest brutala formerna av kapitalism anhängare till Darwin som betraktade sig själva som ateister, medan de som förespråkade statsingripanden i ekonomin var kristna.
2. Det finns i dag ingen risk för att religioner i utvecklade liberala demokratier skall framtvinga någon ortodoxi.
3. Invandringen till tidigare sekulariserade samhällen skapar religiös pluralism, men där ingen enskild religion har förutsättningar att få monopol.
4.Liberaler bör ha en öppen attityd till religion eftersom motsatsen i sig är oliberal. Wolfe skriver om de nya ateisternas skrifter: Det är som om fundamentalismen har uppstått på nytt, men denna gång bland de icke-troende. Den fördömande tonen i deras språk avslöjar rädsla för dem som de vänder sig emot.
Det går förstås att ha vilka synpunkter man vill på Wolfes argument. Men det är befriande med en maning till liberalerna att stanna upp och fundera över vad de håller på med i synen på religionens roll samhället. Det är ju faktiskt inte särskilt länge sedan alls som ledande företrädare för den ateistiska föreningen Humanisterna på fullt allvar pläderade för att grundlagsskyddet för religionsfriheten skulle avskaffas.
Även Akademiska synpunkter skriver klokt i frågan.
Själv medverkar jag under Almedalsveckan onsdagen den 1 juli kl 10.00 i seminariet Religionsfriheten i världen - Varför tiger Sverige? (Krukmakarens hus, Mellangatan 21, arrangör Tidningen Dagen tillsammans med Frälsningarmén). Där presenterar Katherine Cash en rapport från Svenska Missionsrådet om Sveriges internationella agerande i frågor om religionsfrihet.
2009-06-18
Nyfrälsta humanister
De nyfrälsta ateisterna i Förbundet Humanisterna har konstruerat en test med namnet Hur religiös är du? Testet är avslöjande för Humanisternas syn på världen. Testets konstruktion förutsätter nämligen att fundamentalism enbart finns hos dem som tror på Gud och inte hos dem som inte tror på Gud. Jag skall ge ett par exempel.
En fråga har följande två svarsalternativ:
A. Jag tycker att religiösa regler eller kulturella traditioner kan vara viktigare än den enskilda människans rättigheter.
B. Jag tycker att den enskilda människans rättigheter är viktigare än religiösa regler eller kulturella traditioner.
Men vi som tror på Gud utan att för den skull bita oss fast vid "religiösa regler eller kulturella traditioner" - vad skall vi svara? Om vi svarar A så klassificeras vi som fundamentalister och motståndare till mänskliga rättigheter. Om vi svarar B så klassificeras vi som ateister. Logiken är som hämtad från den katolska kyrkans inkvisitorer...
Här kommer ett ytterligare exempel:
A. Jag tror att vi måste låta Guds vilja styra våra liv.
B. Jag tror att vi människor själva måste ta ansvar för hur vi lever tillsammans. Vi skall utnyttja vårt förnuft och bör inte lita på att någon annan sköter saken, till exempel Gud.
Men vi som vill låta Guds vilja komma till uttryck i våra liv samtidigt som vi tar ansvar för hur vi lever tillsammans - vad skall vi svara? Igen - svarar vi A blir vi fundamentalister och svarar vi B så blir vi ateister. Någon annan position tillåter inte testet.
Jag har inget alls emot ateister, men jag har mycket svårt för fundamentalister. Det som kännetecknar fundamentalism är en kombination av högmod och trångsynthet. Olyckligtvis är det just denna kombination som kännetecknar Förbundet Humanisterna och deras test.
Kritiska uppfattningar om Humanisternas test framförs också mycket elegant av Göran Rosenberg i Dagens Nyheter, av Ulrika Knutson i Fokus (ännu ej på nätet) och av den alltid läsvärda bloggen Kristen Vänster.
Med denna post hälsas bloggens alla läsare en riktigt Glad Midsommar - en hednisk helg, men väl värd att fira ändå.
En fråga har följande två svarsalternativ:
A. Jag tycker att religiösa regler eller kulturella traditioner kan vara viktigare än den enskilda människans rättigheter.
B. Jag tycker att den enskilda människans rättigheter är viktigare än religiösa regler eller kulturella traditioner.
Men vi som tror på Gud utan att för den skull bita oss fast vid "religiösa regler eller kulturella traditioner" - vad skall vi svara? Om vi svarar A så klassificeras vi som fundamentalister och motståndare till mänskliga rättigheter. Om vi svarar B så klassificeras vi som ateister. Logiken är som hämtad från den katolska kyrkans inkvisitorer...
Här kommer ett ytterligare exempel:
A. Jag tror att vi måste låta Guds vilja styra våra liv.
B. Jag tror att vi människor själva måste ta ansvar för hur vi lever tillsammans. Vi skall utnyttja vårt förnuft och bör inte lita på att någon annan sköter saken, till exempel Gud.
Men vi som vill låta Guds vilja komma till uttryck i våra liv samtidigt som vi tar ansvar för hur vi lever tillsammans - vad skall vi svara? Igen - svarar vi A blir vi fundamentalister och svarar vi B så blir vi ateister. Någon annan position tillåter inte testet.
Jag har inget alls emot ateister, men jag har mycket svårt för fundamentalister. Det som kännetecknar fundamentalism är en kombination av högmod och trångsynthet. Olyckligtvis är det just denna kombination som kännetecknar Förbundet Humanisterna och deras test.
Kritiska uppfattningar om Humanisternas test framförs också mycket elegant av Göran Rosenberg i Dagens Nyheter, av Ulrika Knutson i Fokus (ännu ej på nätet) och av den alltid läsvärda bloggen Kristen Vänster.
Med denna post hälsas bloggens alla läsare en riktigt Glad Midsommar - en hednisk helg, men väl värd att fira ändå.
2009-06-16
Netanyahu vill förhala
Alla vet att en tvåstatslösning är den enda rimliga lösningen på konflikten mellan israeler och palestinier. Men extremister som Hamas på den palestinska sidan och premiärminister Benjamin Netanyahu från Likud på den israeliska sidan gör sitt absolut bästa för att förhala en sådan utgång. Netanyahus formella accepterande av tanken på en palestinsk stat i söndags är i sig positivt. Men samtidigt villkorar Netanyahu upprättandet av den palestinska staten så hårt att fredsprocessen i praktiken inte förs framåt. Israels utbyggnad av de illegala bosättningarna, kravet på att Israel skall erkännas som en judisk stat och ihärdandet i att det odelade (d v s även de ockuperade östra delarna) Jerusalem skall vara Israels huvudstad hindrar reella framsteg i arbetet för fred.
Israel kommer att tvingas ge efter. Frågan är inte om, utan när och på vilket sätt. Oroligheterna i Iran försvårar för USA att sätta press på Israel, och USA tvingas nu också vänta in utgången av den pågående maktkampen i landet.
I måndags samlades EU:s utrikesministrar i Luxemburg för att bl a diskutera EU:s relationer med Israel. Diskussionerna utmynnade i att EU avstod från att genomföra den tidigare planerade uppgraderingen av förbindelserna med Israel. Carl Bildt kommenterade beslutet med att Netanyahus tal saknat "avgörande ingredienser" och att Israel nonchalerat kraven på att öppna gränsen mot Gaza och tillåta leveranser av förnödenheter.
Den sittande israeliska regeringen har varken viljan eller förmågan att på allvar slutföra en fredsprocess med palestinierna. Ju förr den faller, desto bättre. Antingen faller den genom inre motsättningar (den är ju oerhört brett sammansatt) eller genom att den på allvar utsätts för påtryckningar från USA. Just nu har världen blickarna på annat håll - det ger Netanyahu andrum. Men det är en frist under galgen - om några veckor väntas Obama presentera sin fredsplan för Mellanöstern.
2009-06-12
Lars Leijonborgs avgång
Mediekommentarerna kring Lars Leijonborgs avgång gav närmast intrycket av att han avlidit i stället för att avgå. Texterna hade formen av lågmälda, välvilliga nekrologer. Framför allt var det ingen som diskuterade den politiska betydelsen av Leijonborgs avgång. De stillsamma kommentarerna blev ett uttryck för att Lars Leijonborg under sina år som utbildningsminister blev mannen som gav benämningen lame duck ett ansikte.För mig blev Lars Leijonborg utbildningsministern som under stora ord om fri forskning i stället i den senaste forskningspropositionen genomförde en av de största detaljstyrningarna av svensk forskning i modern tid - allt under fältropet att forskningen skall vara till nytta för samhället. Eftersom samhällsvetenskap och humaniora sattes i strykklass var det inte heller någon tvekan om vilken sorts nytta som Leijonborg prioriterar.
Jag hade egentligen kunnat avstå från att skriva denna bloggpost. Det mesta sägs i dag så mycket bättre av MarieLouise Samuelsson i Expressen och Åsa Linderborg i Aftonbladet. (Av outgrundlig anledning är Linderborgs artikel inte utlagd på nätet.)
Vem kommer då att efterträda Lars Leijonborg? Min favorit hade otvivelaktigt varit Cecilia Malmström, som känner universitets- och högskolevärlden väl och som i grunden brinner för socialliberala värderingar. Men jag inser att det inte är helt enkelt att låta Europaministern byta jobb bara några veckor före det svenska EU-ordförandeskapet. Så jag hoppas i stället på Tobias Krantz. Men tror att det blir Erik Ullenhag.
2009-06-09
Svenska medier ger en falsk bild av valframgångar för högerextremistiska partier
Högerradikala partier stärktes. Det går ett spöke genom Europa - högerextremismens spöke. Framgång för högerextremister i EU-valet.
Formuleringarna ovan har hämtats ur Göteborgs-Posten, Aftonbladet och Expressen, men exemplen kan lätt mångfaldigas. I braskande rubriker och ingresser sprider svenska medier bilden att EU-valet blev ett segerval för högerextremistiska partier i Europa. Men det är en missvisande bild. Det är inte bra alls att etablerade media låter rubriksättningen blåsa upp högerextremisternas valresultat.
I själva verket visar valresultatet på både framgångar om motgångar för de högerextrema grupperingarna i Europa. De högerextrema gick t ex framåt i Danmark, Finland, Storbritannien, Ungern, Holland, Österrike och Italien. Men de gick bakåt i Frankrike, Belgien, Polen, Rumänien, Bulgarien och Lettland (uppräkningarna gör inte anspråk på att vara fullständiga). Sammantaget minskar antalet mandat till högerextrema partier i Europaparlamentet från 45 till 37! Jämför det resultatet med de rubriker som presenterades ovan.
Jovisst - läser man hela tidningsmaterialet ges en heltäckande bild av högerextremisternas framgångar och bakslag. Men i rubriker och ingresser fokuseras ensidigt på deras framgångar.
Högerextremismen skall inte förringas eller tigas ihjäl. Men det finns heller inga skäl till att konstruera en falsk bild av en oavbruten högerradikal framgångsvåg.
Formuleringarna ovan har hämtats ur Göteborgs-Posten, Aftonbladet och Expressen, men exemplen kan lätt mångfaldigas. I braskande rubriker och ingresser sprider svenska medier bilden att EU-valet blev ett segerval för högerextremistiska partier i Europa. Men det är en missvisande bild. Det är inte bra alls att etablerade media låter rubriksättningen blåsa upp högerextremisternas valresultat.
I själva verket visar valresultatet på både framgångar om motgångar för de högerextrema grupperingarna i Europa. De högerextrema gick t ex framåt i Danmark, Finland, Storbritannien, Ungern, Holland, Österrike och Italien. Men de gick bakåt i Frankrike, Belgien, Polen, Rumänien, Bulgarien och Lettland (uppräkningarna gör inte anspråk på att vara fullständiga). Sammantaget minskar antalet mandat till högerextrema partier i Europaparlamentet från 45 till 37! Jämför det resultatet med de rubriker som presenterades ovan.
Jovisst - läser man hela tidningsmaterialet ges en heltäckande bild av högerextremisternas framgångar och bakslag. Men i rubriker och ingresser fokuseras ensidigt på deras framgångar.
Högerextremismen skall inte förringas eller tigas ihjäl. Men det finns heller inga skäl till att konstruera en falsk bild av en oavbruten högerradikal framgångsvåg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)