De tre exit poll-mätningarna i det israeliska valet visar tisdag kväll ett samstämmigt resultat. Mittenpartiet Kadima med Tzipi Livni blir största parti, och behåller sina 29 mandat i Knesset. Likud och Benjamin Netanyahu går visserligen fram kraftigt till ungefär 27 mandat. Men eftersom Likud under lång tid varit största parti i opinionsmätningarna blev varesultatet ändå en besvikelse för dess sympatisörer. Det samma kan sägas om det extrema populistiska högerpartiet Yisrael Beiteinu och Avigdor Lieberman, som beräknas få cirka 15 mandat, vilket är en kraftig ökning men något färre än vad opinionsmätningarna pekade på. Arbetarpartiet och Ehud Barak gör ett katastrofval och beräknas inte få fler än 13 av Knessets 120 mandat.
Om vi antar att exit pollresultaten också blir valresultatet - vem vann då det valet? Kadima och Tzipi Livni vann genom att bli största parti. Men högerblocket vann genom att bli största block.
Uppgiften att bilda regering brukar alltid gå till partiledaren för det största partiet, i det här fallet alltså Tzipi Livni. Men om Shimon Peres som president gör bedömningen att en annan partiledare har bättre möjligheter att bilda regering, så kan Peres ge uppdraget till denne i stället.
Nu väntar en tid av intensiva konsultationer och inviter mellan de politiska partierna. Eftersom Tzipi Livni misslyckades med att bilda regering i höstas utifrån en mandatfördelning som var mer till Kadimas fördel än den som följer av detta valresultat, talar mycket för att nästa israeliske premiärminister heter Benjamin Netanyahu. Om inte Netanyahu nöjer sig med en tung ministerpost i en regering ledd av Tzipi Livni? För inte kan väl en regering som ställer Likud åt sidan ha möjlighet att överleva någon längre tid?
Som sagt - israelisk politik är oerhört svårförutsägbar, beroende på de korsande politiska och sociala skiljelinjer jag redovisade i föregående bloggpost. Stabilitet och en regering som inte är helt högerdominerad är nödvändiga villkor för att få fart på fredsprodcessen. Valresultatet tycks knappast underlätta en sådan utveckling.
2009-02-10
2009-02-08
Vem vinner valet i Israel?
På tisdag går Israel till val. Opinionsläget är komplicerat. Högerblocket Likud och dess ordförande Benjamin Netanyahu leder fortfarande , men tycks i valrörelsens slutskede tappa sympatier till den populistiske Avigdor Lieberman och hans extrema parti Israel Beiteinu längst ut på högerkanten. Mittenpartiet Kadima och Tzipi Livni utmanar Likud om att bli största parti, medan Arbetarpartiet och Ehud Barak får inrikta sig på att bli fjärde största parti, efter Likud, Kadima och Israel Beiteinu.
Paradoxalt nog blir själva valresultatet av mindre betydelse. Det viktiga är vilka politiska koalitioner som bildas efter valet, och där är valresultatet bara ett av ingångsvärdena.
Israelisk politik är alltid svårförutsägbar. Denna svårförutsägbarhet har sin grund i att israelisk politiken baseras på korsande skiljelinjer. I Sverige har vi en skiljelinje som dominerar det politiska livet. Det är den mellan vänster och höger, det vill säga mellan arbete och kapital. Vänster-högerskiljelinjen kompletteras möjligen med skiljelinjen mellan miljö och tillväxt, det vill säga den gröna dimensionen. Få skiljelinjer skapar stabilitet och förutsägbarhet i svensk politik.
Men i Israel präglas politiken av flera skiljelinjer: mellan vänster och höger, men också mellan judar och palestinier, mellan religion och sekularism, mellan infödda och invandrade, mellan ashkenazim (europeiskättade judar) och mizrahim (judar med rötter i Mellanöstern). Förekomsten av flera skiljelinjer skapar instabilitet och oförutsägbarhet i israelisk politik. Denna problematik analyseras föredömligt i Isabell Schierenbecks bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer (Studentlitteratur, 2006).
I detta nät av israeliska korsande skiljelinjer är de flesta koalitioner tänkbara. Netanyahu kan bilda en högerregering med stöd av de religiösa partierna, men han kan också regera tillsammans med Kadima och kanske t o m Arbetarpartiet. Lieberman kan också samregera med Likud, Kadima och Arbetarpartiet. Den försvagade Barak får ta vad han får.
Ur fredsprocessens perspektiv är två saker väsentliga. För det första att det inte blir en högerregering stödd enbart på religiösa partier. En sådan regering får svårt att inför den egna väljarkåren legitimera de eftergifter som fredsprocessen med nödvändighet kräver. För det andra att regeringen blir tillräckligt stark för att skapa politisk stabilitet i Israel för åtminstone de närmaste två åren. Utan politisk stabilitet i Israel finns det inga förutsättningar för varaktiga framsteg i fredsprocessen.
Men är då allt verkligen möjligt i koalitionsförhandlingarna? Nej, inte riktigt allt. Ett vet vi: de arabiska partierna i Israel kommer aldrig att inbjudas till några regeringsförhandlingar. Eftersom cirka 20 procent av Israels befolkning är araber, så innebär det i praktiken att en femtedel av Israels befolkning är konstant utestängda från regeringsmakten. För mig visar detta konstanta utestängande på det olämpliga i att långsiktigt bygga en stat på etnisk eller på religiös grund.
Paradoxalt nog blir själva valresultatet av mindre betydelse. Det viktiga är vilka politiska koalitioner som bildas efter valet, och där är valresultatet bara ett av ingångsvärdena.
Israelisk politik är alltid svårförutsägbar. Denna svårförutsägbarhet har sin grund i att israelisk politiken baseras på korsande skiljelinjer. I Sverige har vi en skiljelinje som dominerar det politiska livet. Det är den mellan vänster och höger, det vill säga mellan arbete och kapital. Vänster-högerskiljelinjen kompletteras möjligen med skiljelinjen mellan miljö och tillväxt, det vill säga den gröna dimensionen. Få skiljelinjer skapar stabilitet och förutsägbarhet i svensk politik.
Men i Israel präglas politiken av flera skiljelinjer: mellan vänster och höger, men också mellan judar och palestinier, mellan religion och sekularism, mellan infödda och invandrade, mellan ashkenazim (europeiskättade judar) och mizrahim (judar med rötter i Mellanöstern). Förekomsten av flera skiljelinjer skapar instabilitet och oförutsägbarhet i israelisk politik. Denna problematik analyseras föredömligt i Isabell Schierenbecks bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer (Studentlitteratur, 2006).
I detta nät av israeliska korsande skiljelinjer är de flesta koalitioner tänkbara. Netanyahu kan bilda en högerregering med stöd av de religiösa partierna, men han kan också regera tillsammans med Kadima och kanske t o m Arbetarpartiet. Lieberman kan också samregera med Likud, Kadima och Arbetarpartiet. Den försvagade Barak får ta vad han får.
Ur fredsprocessens perspektiv är två saker väsentliga. För det första att det inte blir en högerregering stödd enbart på religiösa partier. En sådan regering får svårt att inför den egna väljarkåren legitimera de eftergifter som fredsprocessen med nödvändighet kräver. För det andra att regeringen blir tillräckligt stark för att skapa politisk stabilitet i Israel för åtminstone de närmaste två åren. Utan politisk stabilitet i Israel finns det inga förutsättningar för varaktiga framsteg i fredsprocessen.
Men är då allt verkligen möjligt i koalitionsförhandlingarna? Nej, inte riktigt allt. Ett vet vi: de arabiska partierna i Israel kommer aldrig att inbjudas till några regeringsförhandlingar. Eftersom cirka 20 procent av Israels befolkning är araber, så innebär det i praktiken att en femtedel av Israels befolkning är konstant utestängda från regeringsmakten. För mig visar detta konstanta utestängande på det olämpliga i att långsiktigt bygga en stat på etnisk eller på religiös grund.
2009-02-07
Uppenbarelsens ljus
Under fyra söndagar i januari-februari sänder Sveriges Televison kl 10.00 gudstjänster från metodistförsamlingen St Jakob i Göteborg. (Ja, jag skymtar till i bild då och då även om min kyrkotillhörighet är i Svenska kyrkan...).
I morgon söndag 8 februari är det Kyndelsmässodagen, som fått sitt namn av den svenska traditionen att denna dag fira ljusfest (sv. kyndel - eng. candle - lat. candelabrum). Temat för söndagen är Uppenbarelsens ljus. Evangelietexten (Luk 2:22-40) berättar om när Jesus frambärs i templet och den gamle Symeon säger till Maria: Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid - ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd - för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.
Jag hoppas att så många som möjligt tar tillfället i akt att lyssna på predikan. Det finns många goda skäl till det. Söndag 8 februari kl 10.00 i SVT2. Repris måndag 9 februari kl 15.50 i SVT2.
I morgon söndag 8 februari är det Kyndelsmässodagen, som fått sitt namn av den svenska traditionen att denna dag fira ljusfest (sv. kyndel - eng. candle - lat. candelabrum). Temat för söndagen är Uppenbarelsens ljus. Evangelietexten (Luk 2:22-40) berättar om när Jesus frambärs i templet och den gamle Symeon säger till Maria: Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid - ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd - för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.
Jag hoppas att så många som möjligt tar tillfället i akt att lyssna på predikan. Det finns många goda skäl till det. Söndag 8 februari kl 10.00 i SVT2. Repris måndag 9 februari kl 15.50 i SVT2.
2009-02-05
Nato nästa för Centern?
Den svenska opinionen har sällan eller aldrig varit så kärnkraftsvänlig som nu. I den senaste SOM-undersökningen var det 49 procent som ville använda kärnkraften i framtiden, 31 procent var emot ("Skilda världar", Sören Holmberg & Lennart Weibull, 2008). Centerns kovändning i en av sina tidigare profilfrågor kommer ur det perspektivet inte oväntat.
Centern kan visserligen räkna med en del inre oroligheter, och en del kärnväljare kan bli svåra att mobilisera inför Europavalet 2009 och riksdagsvalet 2010. Men för den borgerliga alliansregeringen är Centerns förändrade politik en stor framgång. Nu kan borgerligheten gå till val på en enad energipolitik. Socialdemokraterna är splittrade i frågan, och i och med den rödgröna koalitionen minskar socialdemokratins manöverutrymme i frågan. Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer knappast att acceptera någon socialdemokratisk energipolitisk flirt över blockgränsen.
Energipolitiken riskerar att bli en bortaplansfråga för oppositionen - vilket är, för att uttrycka det milt, lite olyckligt för en koalition som gör anspråk på att vara rödgrön. Vi som var skeptiska till att socialdemokraterna redan i förväg band sig för en koalitionsregering får vatten på vår kvarn.
Centern jobbar nu hårt på att framstå som ett modernt storstadsparti, där de gamla rötterna inte längre är särskilt betydelsefulla. Vilken blir nästa fråga där Centern gör helt om? Mitt tips: Svenskt Nato-medlemskap!
Centern har under många år varit hängivna anhängare till den svenska militära alliansfriheten. På samma sätt har Centern varit det borgerliga parti som legat närmast socialdemokraterna i utrikespolitiska frågor. När Karin Söder tog över som utrikesminister efter det borgerliga segervalet 1976 poängterade hon offentligt att regeringsskiftet inte innebar en förändrad utrikespolitik. Maud Olofsson kritiserade i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet våren 2003 USA:s krig i Irak minst lika hårt som vad socialdemokraterna gjorde: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson har också i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt kritiserat EU:s isolering av Hamas.
Men nu är det nya tider. Maud Olofssons kritiska uttalanden mot USA och mot EU:s isolering av Hamas känns i dag väldigt avlägsna. Inför valet 2010 får vi nog se en borgerlighet som också förmår profilera sig i utrikespolitiken, och där Centern tonat ned sitt Nato-motstånd avsevärt. Riksdagens utrikespolitiska debatt onsdagen den 18 februari skall ur det perspektivet bli extra intressant att lyssna på.
Centern kan visserligen räkna med en del inre oroligheter, och en del kärnväljare kan bli svåra att mobilisera inför Europavalet 2009 och riksdagsvalet 2010. Men för den borgerliga alliansregeringen är Centerns förändrade politik en stor framgång. Nu kan borgerligheten gå till val på en enad energipolitik. Socialdemokraterna är splittrade i frågan, och i och med den rödgröna koalitionen minskar socialdemokratins manöverutrymme i frågan. Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer knappast att acceptera någon socialdemokratisk energipolitisk flirt över blockgränsen.
Energipolitiken riskerar att bli en bortaplansfråga för oppositionen - vilket är, för att uttrycka det milt, lite olyckligt för en koalition som gör anspråk på att vara rödgrön. Vi som var skeptiska till att socialdemokraterna redan i förväg band sig för en koalitionsregering får vatten på vår kvarn.
Centern jobbar nu hårt på att framstå som ett modernt storstadsparti, där de gamla rötterna inte längre är särskilt betydelsefulla. Vilken blir nästa fråga där Centern gör helt om? Mitt tips: Svenskt Nato-medlemskap!
Centern har under många år varit hängivna anhängare till den svenska militära alliansfriheten. På samma sätt har Centern varit det borgerliga parti som legat närmast socialdemokraterna i utrikespolitiska frågor. När Karin Söder tog över som utrikesminister efter det borgerliga segervalet 1976 poängterade hon offentligt att regeringsskiftet inte innebar en förändrad utrikespolitik. Maud Olofsson kritiserade i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet våren 2003 USA:s krig i Irak minst lika hårt som vad socialdemokraterna gjorde: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson har också i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt kritiserat EU:s isolering av Hamas.
Men nu är det nya tider. Maud Olofssons kritiska uttalanden mot USA och mot EU:s isolering av Hamas känns i dag väldigt avlägsna. Inför valet 2010 får vi nog se en borgerlighet som också förmår profilera sig i utrikespolitiken, och där Centern tonat ned sitt Nato-motstånd avsevärt. Riksdagens utrikespolitiska debatt onsdagen den 18 februari skall ur det perspektivet bli extra intressant att lyssna på.
2009-02-04
Konstfack och människovärdet
God konst provocerar. God konst får oss att på allvar ifrågasätta det till synes självklara och invanda. God konst skapar sprickor i diskursens ordning och låter oss i sprickorna skymta nya, okända universa.
God konst är en bristvara. Jag uppskattar därför alla försök att leva upp till de kriterier jag listade ovan. Jag har därför svårt att bli på allvar upprörd över den elev på Konstfack som i sitt examensarbete simulerade ett självmordsförsök vid Liljeholmsbron och därefter under tumultartade former lät sig "tvångsintas" på psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Om inte annat så lyckades i alla fall eleven få till stånd en nationell diskussion om konstutövandets gränser.
Men trots min allmänna välvilja har jag en allvarlig invändning mot projektet. Genom sin "intervention" (som facktermen lyder) gjorde eleven andra människor till ett medel för sitt eget (konst)projekt. Poliser, läkare och - framför allt - potentiella medpatienter blev ofrivilliga deltagare i ett spel de själva inte valt att vara med i. Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller (från den utrotningshotade arten socialliberaler) kommer som så ofta rätt i frågor som gäller människovärdet, när hon i sin kolumn i dag konstaterar den totala frånvaron av etiska överväganden och medpatienternas plats i den projektplan som legat till grund för elevens intervention.
I stället, menar Kjöller, präglas projektplanen av självcentrering och isolation. Självcentrering och isolation är den goda konstens värsta fiende. Jag kan inte avhålla mig från att berätta en sedelärande anekdot kring temat god konst och konstbranchens känslighet när den själv utsätts för en "intervention":
Lördagen den 1 februari 1964 debuterade konstnären Pierre Brassau på en samlingsutställning på Gallerie Christinae i Göteborg. Pierre Brassaus spontanistiska måleri uppskattades och recensionerna blev överlag positiva. Den ansedde konstkritikern Tord Baeckström i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev att konstnären "stryker upp härvor av kraftiga penseldrag på dukarna, ofta med en ljus eller bjärt färg under de korsande skikten av mörkare toner". Mest positiv var Göteborgs-Postens konstrecensent Rolf Anderberg: "Pierre Brassau breder på med kraftigare tag men också med en klar beräkning. Man skulle vilja säga att hans penseldrag vrider sig med en vildsint kräsenhet på duken".
Succén var klappad och given. Men snart rann det smolk i den finkulturella glädjebägaren. Efter en veckas utställning avslöjade Göteborgs-Tidningen att Pierre Brassau alls icke var den autodidaktiska fransman som utställningskatalogen gjort gällande, utan i stället en schimpans som hette Peter som som bodde på Borås djurpark. Göteborgs-Tidningen hade genom sin journalist Åke "Dacke" Axelsson och galleristen Yngve Funkegård genomfört ett practical joke, men med en allvarlig underton. Debatten om den abstrakta spontanismen som konstform pågick för fullt, och Pierre Brassaus alster blev ett lackmustest för huruvida en god spontanist behövde konstnärlig skolning eller ej.
Allmänheten skrattade gott åt tilltaget. Konstbranchen gjorde det inte. Konstnärernas riksorganisation KRO polisanmälde Åke "Dacke" Axelsson för förfalskning och galleristen tvingades stänga. Göteborgs-Postens recensent Rolf Anderberg försvarade sin recension genom att åberopa en bok av Desmond Morris som menade att apor i sitt måleri följde vissa mönster, valde färger och hade förmåga att avväga komposition. Anderberg menade också att Morris bok gav stöd åt tanken att "apornas konst representerar ett rent estetiskt stadium, som vi nu håller på att närma oss igen".
Försäljningsmässigt blev Pierre Brassaus måleri en succé. Hans tavlor såldes på auktion för 4 000 kronor, till förmån för handikappade ungdomar.
(Texten är hämtad ur min och Marie Demkers bok "I Vattumannens tid. En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag" Hjalmarson & Högberg, 2005.)
God konst är en bristvara. Jag uppskattar därför alla försök att leva upp till de kriterier jag listade ovan. Jag har därför svårt att bli på allvar upprörd över den elev på Konstfack som i sitt examensarbete simulerade ett självmordsförsök vid Liljeholmsbron och därefter under tumultartade former lät sig "tvångsintas" på psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Om inte annat så lyckades i alla fall eleven få till stånd en nationell diskussion om konstutövandets gränser.
Men trots min allmänna välvilja har jag en allvarlig invändning mot projektet. Genom sin "intervention" (som facktermen lyder) gjorde eleven andra människor till ett medel för sitt eget (konst)projekt. Poliser, läkare och - framför allt - potentiella medpatienter blev ofrivilliga deltagare i ett spel de själva inte valt att vara med i. Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller (från den utrotningshotade arten socialliberaler) kommer som så ofta rätt i frågor som gäller människovärdet, när hon i sin kolumn i dag konstaterar den totala frånvaron av etiska överväganden och medpatienternas plats i den projektplan som legat till grund för elevens intervention.
I stället, menar Kjöller, präglas projektplanen av självcentrering och isolation. Självcentrering och isolation är den goda konstens värsta fiende. Jag kan inte avhålla mig från att berätta en sedelärande anekdot kring temat god konst och konstbranchens känslighet när den själv utsätts för en "intervention":
Lördagen den 1 februari 1964 debuterade konstnären Pierre Brassau på en samlingsutställning på Gallerie Christinae i Göteborg. Pierre Brassaus spontanistiska måleri uppskattades och recensionerna blev överlag positiva. Den ansedde konstkritikern Tord Baeckström i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev att konstnären "stryker upp härvor av kraftiga penseldrag på dukarna, ofta med en ljus eller bjärt färg under de korsande skikten av mörkare toner". Mest positiv var Göteborgs-Postens konstrecensent Rolf Anderberg: "Pierre Brassau breder på med kraftigare tag men också med en klar beräkning. Man skulle vilja säga att hans penseldrag vrider sig med en vildsint kräsenhet på duken".
Succén var klappad och given. Men snart rann det smolk i den finkulturella glädjebägaren. Efter en veckas utställning avslöjade Göteborgs-Tidningen att Pierre Brassau alls icke var den autodidaktiska fransman som utställningskatalogen gjort gällande, utan i stället en schimpans som hette Peter som som bodde på Borås djurpark. Göteborgs-Tidningen hade genom sin journalist Åke "Dacke" Axelsson och galleristen Yngve Funkegård genomfört ett practical joke, men med en allvarlig underton. Debatten om den abstrakta spontanismen som konstform pågick för fullt, och Pierre Brassaus alster blev ett lackmustest för huruvida en god spontanist behövde konstnärlig skolning eller ej.
Allmänheten skrattade gott åt tilltaget. Konstbranchen gjorde det inte. Konstnärernas riksorganisation KRO polisanmälde Åke "Dacke" Axelsson för förfalskning och galleristen tvingades stänga. Göteborgs-Postens recensent Rolf Anderberg försvarade sin recension genom att åberopa en bok av Desmond Morris som menade att apor i sitt måleri följde vissa mönster, valde färger och hade förmåga att avväga komposition. Anderberg menade också att Morris bok gav stöd åt tanken att "apornas konst representerar ett rent estetiskt stadium, som vi nu håller på att närma oss igen".
Försäljningsmässigt blev Pierre Brassaus måleri en succé. Hans tavlor såldes på auktion för 4 000 kronor, till förmån för handikappade ungdomar.
(Texten är hämtad ur min och Marie Demkers bok "I Vattumannens tid. En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag" Hjalmarson & Högberg, 2005.)
2009-02-01
Junilistan inför EU-valet
EU-valet den 7 juni närmar sig, och i helgen hade Socialdemokraterna valupptakt i Västerås. Socialdemokraterna har aldrig fått mer än 28.1 procent av rösterna i ett EU-val. Partiet vill nu än starkare lyfta fram skillnaden mellan vänster och höger i stället för skillnaden mellan för och emot EU inför väljarna. Det är en klok strategi, och med Marita Ulvskog som förstanamn på listan finns det goda förutsättningar för att även EU-skeptiska socialdemokrater väljer att gå och rösta.
Men hur kommer det att gå för de partier som egentligen inte vill placera in sig på vänster-högerskalan? Jag tänker här i första hand på Junilistan. Vid 2004 års EU-val blev Junilistan Sveriges tredje största parti med 14.5 procent av rösterna och tre vunna mandat. Vilka är förutsättningarna för Junilistan att göra om den bedriften?
Min bedömning är att Junilistan får det betydligt svårare i årets val. Skälen är åtminstone två. För det första har den svenska opinionen under de fem år som gått sedan förra EU-valet blivit alltmer EU-positiv. När SOM-institutet 2004 frågade svenska folket om de i huvudsak var för eller emot det svenska EU-medlemskapet skilde det bara två procentenheter mellan de båda svarsalternativen: 40 procent var för och 38 procent var emot. I den senaste SOM-undersökningen (2007) skilde det i stället hela 17 procentenheter: 46 procent var för det svenska medlemskapet i EU och 29 procent var emot.
För det andra har Junilistan inte lyckats utnyttja sina tre mandat i Europaparlamentet till att stärka sin synlighet på hemmaplan. Oavsett vad partiet har uträttat i Bryssel så har resultaten inte gjort avtryck i svensk debatt. En röst på Junilistan kommer därför av många väljare att uppfattas som en proteströst, inte som en röst som substantiellt kan påverka politiken.
Dessutom plågas Junilistan av inre motsättningar, där Annika Eriksson valt att lämna det delade ordförandeskapet med Sören Wibe med motiveringen att Sören Wibe: har gjort allt för att göra min position obekväm, ohållbar och till slut fullkomligt omöjlig. Inför hela styrelsen har han markerat att han tycker att jag är ett ovidkommande inslag. Att detta underminerar Junilistan tog han ingen hänsyn till och han har i övrigt aldrig visat minsta tecken att bry sig om Junilistan som rörelse. Ord och inga visor...
Det som talar för Junilistan är att partiet i Sören Wibe ändå fått en ordförande som är en omvittnat skicklig politiker och som gör sig bra i media. När Miljöpartiet nu också bestämt sig för att inte kräva att Sverige lämnar EU är det möjligt att Junilistan av EU-skeptiker och EU-motståndare uppfattas som ett mer trovärdigt alternativ.
Hur skall då Junilistan klara balansgången mellan vänster och höger? Jag noterar att Junilistans två nuvarande EU-parlamentariker - Hélène Goudin och Nils Lundgren - båda liksom Sören Wibe har ett mångårigt förflutet inom socialdemokratin. (Junilistans tredje EU-parlamentariker Lars Wohlin lämnade partiet 2006, för att i riksdagsvalet i stället kandidera för Kristdemokraterna.)
Så visst - det ligger nog ett värde i att även EU-skeptiska socialdemokrater går och röstar i EU-valet. Men vi skall inte ta det för självklart vilket parti de kommer att rösta på.
Men hur kommer det att gå för de partier som egentligen inte vill placera in sig på vänster-högerskalan? Jag tänker här i första hand på Junilistan. Vid 2004 års EU-val blev Junilistan Sveriges tredje största parti med 14.5 procent av rösterna och tre vunna mandat. Vilka är förutsättningarna för Junilistan att göra om den bedriften?
Min bedömning är att Junilistan får det betydligt svårare i årets val. Skälen är åtminstone två. För det första har den svenska opinionen under de fem år som gått sedan förra EU-valet blivit alltmer EU-positiv. När SOM-institutet 2004 frågade svenska folket om de i huvudsak var för eller emot det svenska EU-medlemskapet skilde det bara två procentenheter mellan de båda svarsalternativen: 40 procent var för och 38 procent var emot. I den senaste SOM-undersökningen (2007) skilde det i stället hela 17 procentenheter: 46 procent var för det svenska medlemskapet i EU och 29 procent var emot.
För det andra har Junilistan inte lyckats utnyttja sina tre mandat i Europaparlamentet till att stärka sin synlighet på hemmaplan. Oavsett vad partiet har uträttat i Bryssel så har resultaten inte gjort avtryck i svensk debatt. En röst på Junilistan kommer därför av många väljare att uppfattas som en proteströst, inte som en röst som substantiellt kan påverka politiken.
Dessutom plågas Junilistan av inre motsättningar, där Annika Eriksson valt att lämna det delade ordförandeskapet med Sören Wibe med motiveringen att Sören Wibe: har gjort allt för att göra min position obekväm, ohållbar och till slut fullkomligt omöjlig. Inför hela styrelsen har han markerat att han tycker att jag är ett ovidkommande inslag. Att detta underminerar Junilistan tog han ingen hänsyn till och han har i övrigt aldrig visat minsta tecken att bry sig om Junilistan som rörelse. Ord och inga visor...
Det som talar för Junilistan är att partiet i Sören Wibe ändå fått en ordförande som är en omvittnat skicklig politiker och som gör sig bra i media. När Miljöpartiet nu också bestämt sig för att inte kräva att Sverige lämnar EU är det möjligt att Junilistan av EU-skeptiker och EU-motståndare uppfattas som ett mer trovärdigt alternativ.
Hur skall då Junilistan klara balansgången mellan vänster och höger? Jag noterar att Junilistans två nuvarande EU-parlamentariker - Hélène Goudin och Nils Lundgren - båda liksom Sören Wibe har ett mångårigt förflutet inom socialdemokratin. (Junilistans tredje EU-parlamentariker Lars Wohlin lämnade partiet 2006, för att i riksdagsvalet i stället kandidera för Kristdemokraterna.)
Så visst - det ligger nog ett värde i att även EU-skeptiska socialdemokrater går och röstar i EU-valet. Men vi skall inte ta det för självklart vilket parti de kommer att rösta på.
2009-01-30
S we can
S we can, utropade Mona Sahlin självsäkert och också ganska fyndigt vid Socialdemokraternas framtidsdagar i Västerås i dag. Och visst kan Mona Sahlin och Socialdemokraterna behöva om inte fyndigheten så åtminstone självsäkerheten under de 596 dagar som återstår till riksdagsvalet 2010.
Vi tycks nu befinna oss i ett opinionsläge där den rödgröna koalitionens försprång i opinionen i olika mätningar har stabiliserat sig inom intervallet 5-10 procent. Enligt traditionell medielogik (fokus på dramatik och förändring) fokuseras mediebevakningen fortfarande på jämförelsen med den rödgröna koalitionens försprång på 18-20 procent fram till hösten 2008, och den halvering av försprånget som inträffade i samband med finanskrisen och den något taffliga introduktionen av den rödgröna koalitionen.
Opinionsöverläget på 18-20 procent var rekordstort, och var sannolikt ett uttryck för att de borgerliga väljarna var demobiliserade. Alla bedömare menade att försprånget skulle minska fram till valet 2010. Det oväntade bestod i att försprånget halverades under dramatiska omständigheter och på kort tid.
Men om försprånget på 5-10 procent håller i sig ytterligare några månader kommer fokus i debatten i stället att förskjutas mot de borgerliga partierna underläge. Fortfarande gäller att ingen svensk regering någonsin lyckats hämta in ett så stort underläge i opinionen som inramade de borgerliga partiernas två första år vid makten.
Så visst finns det fog för socialdemokratisk självsäkerhet. Mona Sahlin uppgift är bl a att ge den självsäkerheten ett språk som inte förväxlas med högmod och självtillräcklighet. S we can är en strävan i den riktningen.
Tillsammans med Lotta Gröning kommenterar jag Mona Sahlins ledarskap i Aftonbladet i dag.
Vi tycks nu befinna oss i ett opinionsläge där den rödgröna koalitionens försprång i opinionen i olika mätningar har stabiliserat sig inom intervallet 5-10 procent. Enligt traditionell medielogik (fokus på dramatik och förändring) fokuseras mediebevakningen fortfarande på jämförelsen med den rödgröna koalitionens försprång på 18-20 procent fram till hösten 2008, och den halvering av försprånget som inträffade i samband med finanskrisen och den något taffliga introduktionen av den rödgröna koalitionen.
Opinionsöverläget på 18-20 procent var rekordstort, och var sannolikt ett uttryck för att de borgerliga väljarna var demobiliserade. Alla bedömare menade att försprånget skulle minska fram till valet 2010. Det oväntade bestod i att försprånget halverades under dramatiska omständigheter och på kort tid.
Men om försprånget på 5-10 procent håller i sig ytterligare några månader kommer fokus i debatten i stället att förskjutas mot de borgerliga partierna underläge. Fortfarande gäller att ingen svensk regering någonsin lyckats hämta in ett så stort underläge i opinionen som inramade de borgerliga partiernas två första år vid makten.
Så visst finns det fog för socialdemokratisk självsäkerhet. Mona Sahlin uppgift är bl a att ge den självsäkerheten ett språk som inte förväxlas med högmod och självtillräcklighet. S we can är en strävan i den riktningen.
Tillsammans med Lotta Gröning kommenterar jag Mona Sahlins ledarskap i Aftonbladet i dag.
2009-01-27
Ett andetag djupt är livet
Ett andetag djupt är livet - så hette den samlingsvolym av poeten Paul Anderssons dikter som utkom på Gedins förlag 1991. Paul Andersson (1930-1976) personifierade myten om det självförbrännande konstnärslivet, där drogmissbruk är en nödvändighet för att kunna leva upp till publikens förväntningar om gränsöverskridande sinnesupplevelser. Paul Andersson utkom inte med mer än tre diktsamlingar - självförbrännandet var på allvar, inte bara en myt. Hans namn nämns inte så ofta i dag, men lyftes fram av hans vän och kamrat Birgitta Stenberg i kvällens osedvanligt populistiska Debatt om artister och droger (med anledning av den uppmärksammande polisrazzian mot bl a musikern Andreas Kleerup vid Grammis-galan nyligen).
Jag är också starkt berörd av Benny Haags bok Makt, mod och motstånd (Albert Bonniers förlag, 2008), om hans beslut att sluta dricka alkohol och hans målmedvetna kamp att kraftigt minska alkoholkonsumtionen i Sverige. Jag är inte nykterist och har hittills inte haft några planer på att bli det - men Benny Haags text får mig att på allvar ställa frågan om jag ändå inte borde bli det, som en politisk handling.
Ett utdrag: "Aftonbladets tunga samtidsanalytiker Lena Mellin skriver: Bosse Ringholm är en renlevnadsmänniska: han röker inte, han dricker inte. Men han motionerar. Det enda som skiljer Ringholm från en riktig tråkmåns är hans fanatiska idrottsintresse. En av Aftonbladets främsta kommentatorer av nutidshistoria anser alltså att en nykterist per definition är en tråkmåns. Det är sådana uttryck här och där och överallt, förmedlade av auktoriteter på diverse områden, som sätter sig i människors undermedvetna och skapar en mer eller mindre kollektiv världsbild."
Man kanske skulle bli nykterist ändå - om inte annat som en protest mot det aningslösa alkoholgullandet.
*
Mellan jord och rymd lever han,
en låga på din syntråd, alltför knuten
in i dina sinnen för att märkas i förnimmelse.
Endast hans förklädnad, töcknet, elden
ger kunskap om din dolda väg.
Offersjurens skrin, skyn av rökelse
blodets trevande färd nedåt i sanden
är hans rörelser, gråa av ålder och vana.
Ur Judiska motiv, 1956
*
Jag är också starkt berörd av Benny Haags bok Makt, mod och motstånd (Albert Bonniers förlag, 2008), om hans beslut att sluta dricka alkohol och hans målmedvetna kamp att kraftigt minska alkoholkonsumtionen i Sverige. Jag är inte nykterist och har hittills inte haft några planer på att bli det - men Benny Haags text får mig att på allvar ställa frågan om jag ändå inte borde bli det, som en politisk handling.
Ett utdrag: "Aftonbladets tunga samtidsanalytiker Lena Mellin skriver: Bosse Ringholm är en renlevnadsmänniska: han röker inte, han dricker inte. Men han motionerar. Det enda som skiljer Ringholm från en riktig tråkmåns är hans fanatiska idrottsintresse. En av Aftonbladets främsta kommentatorer av nutidshistoria anser alltså att en nykterist per definition är en tråkmåns. Det är sådana uttryck här och där och överallt, förmedlade av auktoriteter på diverse områden, som sätter sig i människors undermedvetna och skapar en mer eller mindre kollektiv världsbild."
Man kanske skulle bli nykterist ändå - om inte annat som en protest mot det aningslösa alkoholgullandet.
2009-01-24
Om boksläpp och möte med Israels ambassadör
Nu på tåget väg hem - lätt utpumpad - efter en intensiv helg. Kulmen blev eftermiddagens seminarium kring boken "Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan" i ABF-huset i Stockholm. Där diskuterade jag tillsammans med Göran Holmberg (journalist och författare), Thomas Hammarberg (Europarådets kommissionär för de mänskliga rättigheterna) och Ann Linde (internationell sekreterare för socialdemokraterna) arbetarrörelsens syn på den israelisk-palestinska konflikten över tid, och vad arbetarrörelsen i dag kan göra för att bidra till en fredlig och varaktig lösning på konflikten. Sandlersalen i ABF-huset var proppfull (närmare 200 personer!) och diskussionen pågick i över två timmar.
(Sörj inte, ni som missade tillfället. Arrangemanget filmades, och hela seminariet kan inom kort beskådas i Broderskapsrörelsens eget Youtube-bibliotek.)
I fredags träffade jag (tillsammans med förbundsordförande Peter Weiderud och vår internationelle sekreterare Ulf Carmesund) Israels ambassadör i Sverige Benny Dagan. Samtalet pågick i en och en halv timma, och kan väl bäst beskrivas som ett meningsutbyte i uppriktig anda. Israel har nästan alltid mycket skickliga och professionella ambassadörer i Stockholm, och Dagan avvek inte från den bilden. (Ett trist undantag återfinns här.)
Nu återstår att se hur Barack Obama kommer att spela sina kort. Under sin första dag i tjänst hann han med att förbjuda tortyr som amerikansk förhörsmetod samt att besluta att stänga Guantanamolägret. Han får gärna fortsätta i det tempot.
(Sörj inte, ni som missade tillfället. Arrangemanget filmades, och hela seminariet kan inom kort beskådas i Broderskapsrörelsens eget Youtube-bibliotek.)
I fredags träffade jag (tillsammans med förbundsordförande Peter Weiderud och vår internationelle sekreterare Ulf Carmesund) Israels ambassadör i Sverige Benny Dagan. Samtalet pågick i en och en halv timma, och kan väl bäst beskrivas som ett meningsutbyte i uppriktig anda. Israel har nästan alltid mycket skickliga och professionella ambassadörer i Stockholm, och Dagan avvek inte från den bilden. (Ett trist undantag återfinns här.)
Nu återstår att se hur Barack Obama kommer att spela sina kort. Under sin första dag i tjänst hann han med att förbjuda tortyr som amerikansk förhörsmetod samt att besluta att stänga Guantanamolägret. Han får gärna fortsätta i det tempot.
2009-01-22
Palestina och frågan om enstatslösningens återkomst
Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö lyfte nyligen i en artikel i Aftonbladet frågan om att prioritera en enstatslösning på den israelisk-palestinska konflikten. Tännsjö är inte ensam om att återlansera tanken på en enstatslösning.
Själv är jag också en vän av principen att etnicitet eller religion inte är en lyckad grund för statsbildningar. Men princip och verklighet går inte alltid hand i hand, och en enstatslösning är under överskådlig tid betydligt mer orealistisk än en tvåstatslösning.
Jag och Torbjörn Tännsjö diskuterar ämnet i dagens (torsdag) P 1 Morgon.
Själv är jag också en vän av principen att etnicitet eller religion inte är en lyckad grund för statsbildningar. Men princip och verklighet går inte alltid hand i hand, och en enstatslösning är under överskådlig tid betydligt mer orealistisk än en tvåstatslösning.
Jag och Torbjörn Tännsjö diskuterar ämnet i dagens (torsdag) P 1 Morgon.
2009-01-21
Om samkönade äktenskap och religionsfrihet
I dag presenterade Centern, Folkpartiet och Moderaterna en gemensam trepartimotion om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Eftersom den rödgröna koalitionen redan presenterat en motion med snarlikt innehåll kommer samkönade äktenskap att bli ett faktum redan i vår. Det är bra. All kärlek är bra kärlek, och om vuxna människor av fri vilja vill reglera och få sin kärleksrelation välsignad så ser jag inga skäl att skilja mellan samkönade och olikkönade äktenskap.
Kristdemokraterna ställer sig utanför den blocköverskridande enigheten. På debattsajten Newsmill argumenterar Göran Hägglund och Stefan Attefall för att lagen innebär ett hot mot religionsfriheten. De skriver: Om utredaren Hans Regners förslag skulle bli verklighet kommer vi inom kort få en debatt där den vigselrätt som idag finns omvandlas till en informell vigselplikt där religionsfriheten i praktiken urholkas och enskilda prästers och imamers övertygelse kränks.
Jag menar att Hägglund och Attefall har fel. Vigselrätten är inte av Gud given (förlåt uttrycket), och Kristdemokraterna förespråkar ju själva en civilrättslig samlevnadsbalk. Samfund som inte vill viga samkönade par har all rätt i världen att avstå från vigselrätten. Ingen tvingar samfunden att ha vigselrätten kvar. Så jag har svårt att se hur ett knytande av vigselrätten till kravet att också viga samkönade par skulle urholka religionsfriheten.
Ett tankeexperiment: Vad händer om vi byter ut samkönade par mot par med olika hudfärg? Självklart kan man hypotetiskt tänka sig ett samfund - kristet eller annat - där äktenskap mellan människor av olika hudfärg uppfattas som oförenligt med Guds vilja. Skulle ett sådant samfund få ha vigselrätt, och ändå vägra viga människor med olika hudfärg? Eller vägra viga människor med t ex judisk börd med människor utan judisk börd? Självklart inte. Så vari består den principiella skillnaden? Jag har faktiskt inget riktigt bra svar på den frågan. Läsarna får gärna bidra med sådana. Om det nu finns några (bra svar, alltså).
Kristdemokraterna ställer sig utanför den blocköverskridande enigheten. På debattsajten Newsmill argumenterar Göran Hägglund och Stefan Attefall för att lagen innebär ett hot mot religionsfriheten. De skriver: Om utredaren Hans Regners förslag skulle bli verklighet kommer vi inom kort få en debatt där den vigselrätt som idag finns omvandlas till en informell vigselplikt där religionsfriheten i praktiken urholkas och enskilda prästers och imamers övertygelse kränks.
Jag menar att Hägglund och Attefall har fel. Vigselrätten är inte av Gud given (förlåt uttrycket), och Kristdemokraterna förespråkar ju själva en civilrättslig samlevnadsbalk. Samfund som inte vill viga samkönade par har all rätt i världen att avstå från vigselrätten. Ingen tvingar samfunden att ha vigselrätten kvar. Så jag har svårt att se hur ett knytande av vigselrätten till kravet att också viga samkönade par skulle urholka religionsfriheten.
Ett tankeexperiment: Vad händer om vi byter ut samkönade par mot par med olika hudfärg? Självklart kan man hypotetiskt tänka sig ett samfund - kristet eller annat - där äktenskap mellan människor av olika hudfärg uppfattas som oförenligt med Guds vilja. Skulle ett sådant samfund få ha vigselrätt, och ändå vägra viga människor med olika hudfärg? Eller vägra viga människor med t ex judisk börd med människor utan judisk börd? Självklart inte. Så vari består den principiella skillnaden? Jag har faktiskt inget riktigt bra svar på den frågan. Läsarna får gärna bidra med sådana. Om det nu finns några (bra svar, alltså).
2009-01-18
Vad händer efter vapenvilan i Gaza?
Kriget i Gaza tycks äntligen gå mot sitt slut. Dess grymma facit blev över 1 400 döda, över 5 000 skadade, en traumatisering av barn och civila och en materiell ödeläggelse vars omfattning vi ännu bara kan ana.
Kriget i Gaza var grymt också därför att det var onödigt. Grundkonflikten mellan israeler och palestinier består. Hamas styr fortfarande Gaza och Hamas förmåga att skjuta raketer mot Israel tycks obruten. Den israeliska soldaten Gilad Shalit som sedan slutet av juni 2006 hålls i fångenskap av Hamas har inte befriats. En förlängning av den vapenvila som föregick kriget i Gaza hade varit fullt möjlig - om bara den politiska viljan funnits.
Israels agerande kan inte förklaras utan att man väger in det stundande valet till Knesset den 10 februari. Regeringspartierna Kadima och Labour var tvungna att visa handlingskraft inför Hamas raketbeskjutningar för att undvika ett valnederlag. Presidentskiftet i USA gav Israel det handlingsutrymme som behövdes för att möjliggöra attacken mot Gaza.
I mångas ögon har Israel genom sin krigföring i Gaza öveskridit en moralisk gräns. Den grova oproporionaliteten i våldsanvändningen, de många döda kvinnorna och barnen och de terrorliknande förhållanden som Gazas civilbefolkning tvingades leva under frammanade skarpa protestyttringar, vrede och förtvivlan i stora delar av världen.
Konflikten kring Gaza är inte över. Men jag har svårt att se en återkomst av de massiva våldshandlingarna under den närmaste veckan.
Barack Obama kommer under sin mandatperiod med all sannolikhet att göra en storsatsning på att åstadkomma en varaktig israelisk-palestinsk fred. Men han inser också att en sådan lösning kommer att ta tid. Ur ett amerikanskt perspektiv krävs en omdefiniering av USA:s nationella intresse i regionen. USA under Obama kommer knappast att ge Israel lika stort handlingsutrymme som George W Bush gjorde. I stället kommer USA att vilja stärka sina regionala arabiska allierade som Egypten, Saudiarabien och Jordanien, för att motverka Irans och kanske Syriens ambitioner. Bästa sättet blir då att på riktigt prioritera åstadkommandet av en tvåstatslösning, vilken i sin tur förutsätter ett återupprättande av ett enat palestinskt ledarskap. I ett sådant palestinskt ledarskap kan Hamas inte önsketänkas bort. Tvärtom måste organisationen ges en plats i den politiska processen, på samma sätt som PLO under 1970- och 1980-talet. Likaså kommer Obama att utveckla den diplomatiska dialogen med Syrien och Iran, i stället för att satsa på bojkott och isolering.
Israel kommer att protestera. Men till syvende och sidst ligger en sådan politisk process också i Israels intresse.
Boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan (red. Ulf Bjereld & Ulf Carmesund) fortsätter att få stor och positiv uppmärksamhet. I dag får den en välvillig recension av Petter Larsson i Aftonbladet (ännu ej på nätet), och i morgon måndag recenseras den av Per Jönsson i Dagens Nyheter. Tillägg måndag: Länk till DN:s recension finns nu här.
Kriget i Gaza var grymt också därför att det var onödigt. Grundkonflikten mellan israeler och palestinier består. Hamas styr fortfarande Gaza och Hamas förmåga att skjuta raketer mot Israel tycks obruten. Den israeliska soldaten Gilad Shalit som sedan slutet av juni 2006 hålls i fångenskap av Hamas har inte befriats. En förlängning av den vapenvila som föregick kriget i Gaza hade varit fullt möjlig - om bara den politiska viljan funnits.
Israels agerande kan inte förklaras utan att man väger in det stundande valet till Knesset den 10 februari. Regeringspartierna Kadima och Labour var tvungna att visa handlingskraft inför Hamas raketbeskjutningar för att undvika ett valnederlag. Presidentskiftet i USA gav Israel det handlingsutrymme som behövdes för att möjliggöra attacken mot Gaza.
I mångas ögon har Israel genom sin krigföring i Gaza öveskridit en moralisk gräns. Den grova oproporionaliteten i våldsanvändningen, de många döda kvinnorna och barnen och de terrorliknande förhållanden som Gazas civilbefolkning tvingades leva under frammanade skarpa protestyttringar, vrede och förtvivlan i stora delar av världen.
Konflikten kring Gaza är inte över. Men jag har svårt att se en återkomst av de massiva våldshandlingarna under den närmaste veckan.
Barack Obama kommer under sin mandatperiod med all sannolikhet att göra en storsatsning på att åstadkomma en varaktig israelisk-palestinsk fred. Men han inser också att en sådan lösning kommer att ta tid. Ur ett amerikanskt perspektiv krävs en omdefiniering av USA:s nationella intresse i regionen. USA under Obama kommer knappast att ge Israel lika stort handlingsutrymme som George W Bush gjorde. I stället kommer USA att vilja stärka sina regionala arabiska allierade som Egypten, Saudiarabien och Jordanien, för att motverka Irans och kanske Syriens ambitioner. Bästa sättet blir då att på riktigt prioritera åstadkommandet av en tvåstatslösning, vilken i sin tur förutsätter ett återupprättande av ett enat palestinskt ledarskap. I ett sådant palestinskt ledarskap kan Hamas inte önsketänkas bort. Tvärtom måste organisationen ges en plats i den politiska processen, på samma sätt som PLO under 1970- och 1980-talet. Likaså kommer Obama att utveckla den diplomatiska dialogen med Syrien och Iran, i stället för att satsa på bojkott och isolering.
Israel kommer att protestera. Men till syvende och sidst ligger en sådan politisk process också i Israels intresse.
Boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan (red. Ulf Bjereld & Ulf Carmesund) fortsätter att få stor och positiv uppmärksamhet. I dag får den en välvillig recension av Petter Larsson i Aftonbladet (ännu ej på nätet), och i morgon måndag recenseras den av Per Jönsson i Dagens Nyheter. Tillägg måndag: Länk till DN:s recension finns nu här.
2009-01-16
Lennart Sacrédeus och Kristdemokraternas dilemma
Kristdemokraternas partifullmäktige beslöt i dag att inte ge Lennart Sacrédeus någon plats på partiets valsedel till Europaparlamentet. Sacrédeus petades trots att han tidigare erhållit flest röster i kristdemokraternas interna partival.
Kristdemokraternas partiledning har under lång tid försökt omvandla partiet till ett modernt socialkonservativt parti. Men samtidigt utgörs en icke oväsentlig del av partiets kärnväljare av abortmotståndare, EU-kritiker och motståndare till könsneutrala äktenskap. Sacrédeus är den mest färgstarke personligheten ur den senare gruppen, och han har också lyckats med konststycket att bli inkryssad till såväl Europaparlamentet som till riksdagen.
Men Kristdemokraternas partiledning har hamnat i ett dilemma. Om man tagit med Sacrédeus på listan så skulle partiet förknippats med en politisk linje som partiledningen tar avstånd ifrån och som skulle riskera att skrämma bort mer sekulära mittenväljare. Dessutom skulle Sacredéus mycket väl ha kunna lyckats bli inkryssad på bekostnad av partiets toppnamn Ella Bohlin, och i så fall sannolikt själv få uppdraget att representera Kristdemokraterna i Europaparlamentet.
Men när partiledningen nu å andra sidan tagit steget att peta Sacrédeus så stormar hans anhängare i partiet. Media hakar gärna på, och Sacrédeus olyckliga uttalanden om att samkönade äktenskap i förlängning kan leda till acceptans för pedofili och tidelag vevas om och om igen. Och hur motiverade är nu Sacrédeus anhängare att gå och rösta i EU-valet, när deras främste företrädare som vann provvalet under förödmjukande former petats från listan?
Med tanke på att Kristdemokraterna endast fick 2.5 procent i den senaste opinionsmätningen är partiets framtidsutsikter för närvarande inte så ljusa. För att uttrycka det milt.
Kristdemokraterna behöver en ny profilfråga för att slå sig in i debatten och synliggöra sig för bredare väljargrupper. Varför inte ta en än starkare strid för en mer generös och radikal bistånds- och flyktingpolitik? Det är i alla fall frågor som väcker känslor.
Väcker känslor gör också kriget i Gaza. Gårdagens Debatt i SVT gjorde nästan ont att titta på - så stark var frustrationen bland de palestinier som medverkade.
Inom socialdemokratin tas det nu ny sats i diskussionen om partiets framtida Mellanösternpolitik. På Brännpunkt i Svenska Dagbladet skriver i dag Broderskaps förbundsordförande Peter Weiderud om isoleringspolitikens misslyckanden.
Boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan (red. Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Hjalmarson & Högberg) som presenteras på ABF i Stockholm lördagen den 24 januari har redan fått två recensioner - båda glädjande nog mycket positiva! Mats Holm skriver i Helsingborgs Dagblad och Monika Thunbäck-Hanson i Göteborgs-Posten.
Kristdemokraternas partiledning har under lång tid försökt omvandla partiet till ett modernt socialkonservativt parti. Men samtidigt utgörs en icke oväsentlig del av partiets kärnväljare av abortmotståndare, EU-kritiker och motståndare till könsneutrala äktenskap. Sacrédeus är den mest färgstarke personligheten ur den senare gruppen, och han har också lyckats med konststycket att bli inkryssad till såväl Europaparlamentet som till riksdagen.
Men Kristdemokraternas partiledning har hamnat i ett dilemma. Om man tagit med Sacrédeus på listan så skulle partiet förknippats med en politisk linje som partiledningen tar avstånd ifrån och som skulle riskera att skrämma bort mer sekulära mittenväljare. Dessutom skulle Sacredéus mycket väl ha kunna lyckats bli inkryssad på bekostnad av partiets toppnamn Ella Bohlin, och i så fall sannolikt själv få uppdraget att representera Kristdemokraterna i Europaparlamentet.
Men när partiledningen nu å andra sidan tagit steget att peta Sacrédeus så stormar hans anhängare i partiet. Media hakar gärna på, och Sacrédeus olyckliga uttalanden om att samkönade äktenskap i förlängning kan leda till acceptans för pedofili och tidelag vevas om och om igen. Och hur motiverade är nu Sacrédeus anhängare att gå och rösta i EU-valet, när deras främste företrädare som vann provvalet under förödmjukande former petats från listan?
Med tanke på att Kristdemokraterna endast fick 2.5 procent i den senaste opinionsmätningen är partiets framtidsutsikter för närvarande inte så ljusa. För att uttrycka det milt.
Kristdemokraterna behöver en ny profilfråga för att slå sig in i debatten och synliggöra sig för bredare väljargrupper. Varför inte ta en än starkare strid för en mer generös och radikal bistånds- och flyktingpolitik? Det är i alla fall frågor som väcker känslor.
*
Väcker känslor gör också kriget i Gaza. Gårdagens Debatt i SVT gjorde nästan ont att titta på - så stark var frustrationen bland de palestinier som medverkade.
Inom socialdemokratin tas det nu ny sats i diskussionen om partiets framtida Mellanösternpolitik. På Brännpunkt i Svenska Dagbladet skriver i dag Broderskaps förbundsordförande Peter Weiderud om isoleringspolitikens misslyckanden.
Boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan (red. Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Hjalmarson & Högberg) som presenteras på ABF i Stockholm lördagen den 24 januari har redan fått två recensioner - båda glädjande nog mycket positiva! Mats Holm skriver i Helsingborgs Dagblad och Monika Thunbäck-Hanson i Göteborgs-Posten.
2009-01-14
Partiledardebatt och striden om enigheten
Dagens partiledardebatt i riksdagen blev den första sedan konstituerandet av den rödgröna koalitionen. Jag noterade åtminstone två nya inslag som en följd av det formaliserade samarbetet mella de rödgröna partierna. För det första använde de borgerliga regeringsföreträdarna Lars Ohly som kommunistspöke med än större intensitet än tidigare. För det andra har vänsterpartiets kritik av socialdemokraternas politik helt tystnat.
De borgerliga regeringsföreträdarna försökte naturligtvis att lyfta fram oenigheten inom den rödgröna koalitionen. Visst - de rödgröna har små möjligheter att just nu vinna en tävling med borgerligheten om graden av enighet. Det gäller för de rödgröna att arbeta fram och trovärdiggöra en enighet som kanske inte är störst med väl tillräcklig för att underminera den borgerliga strategin i detta avseende.
Ett av de sakområden där det finns tydliga åsiktsskillnader mellan de rödgröna partierna är utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessa skillnader kommer även till uttryck i Mellanösternpolitiken, där miljöpartiet och kanske än mer vänsterpartiet förespråkar en isolering och bojkott av Israel. Jag har i ett annat sammanhang irriterat en del vänsterpartister och miljöpartister genom att förmoda att det blir just dessa partier som får vika sig i bojkottfrågan. Jag vidhåller min uppfattning, även om vreden över Israels agerande - efter mer än 1 000 döda palestinier - nu är så stor att kraven på att sätta Israel i den diplomatiska frysboxen växer på många håll.
Frågan om bojkott eller är principiellt viktig, och berör såväl frågan om bojkotters effektivitet för att påverka politiken som frågan om bojkott som moralisk handling. Jag återkommer till denna problematik inom kort, med anledning av den stundande Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Israel i mars.
Jag noterade också att Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson tveklöst kritiserade såväl Hamas raketbeskjutningar som Israels massiva övervåld. De borgerliga regeringsföreträdarna hade däremot väldigt svårt att uttrycka någon substantiell kritik mot Israel. Fredrik Reinfeldt gjorde en dygd av att det inte gick att ta ställning eftersom ingen av parterna var utan skuld. Det är ett märkligt uttalande. Både som politiker och som människa måste man ju kunna ta ställning och positionera sig i en konflikt utan att ställningstagandet för den skull betyder att man menar att all skuld och allt ansvar enbart ligger hos en av parterna.
Särskilt märkligt blir Reinfeldts uttalande i en konflikt där styrkeförhållandena är så ojämnt fördelade som i den israelisk-palestinska konflikten.
De borgerliga regeringsföreträdarna försökte naturligtvis att lyfta fram oenigheten inom den rödgröna koalitionen. Visst - de rödgröna har små möjligheter att just nu vinna en tävling med borgerligheten om graden av enighet. Det gäller för de rödgröna att arbeta fram och trovärdiggöra en enighet som kanske inte är störst med väl tillräcklig för att underminera den borgerliga strategin i detta avseende.
Ett av de sakområden där det finns tydliga åsiktsskillnader mellan de rödgröna partierna är utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessa skillnader kommer även till uttryck i Mellanösternpolitiken, där miljöpartiet och kanske än mer vänsterpartiet förespråkar en isolering och bojkott av Israel. Jag har i ett annat sammanhang irriterat en del vänsterpartister och miljöpartister genom att förmoda att det blir just dessa partier som får vika sig i bojkottfrågan. Jag vidhåller min uppfattning, även om vreden över Israels agerande - efter mer än 1 000 döda palestinier - nu är så stor att kraven på att sätta Israel i den diplomatiska frysboxen växer på många håll.
Frågan om bojkott eller är principiellt viktig, och berör såväl frågan om bojkotters effektivitet för att påverka politiken som frågan om bojkott som moralisk handling. Jag återkommer till denna problematik inom kort, med anledning av den stundande Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Israel i mars.
Jag noterade också att Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson tveklöst kritiserade såväl Hamas raketbeskjutningar som Israels massiva övervåld. De borgerliga regeringsföreträdarna hade däremot väldigt svårt att uttrycka någon substantiell kritik mot Israel. Fredrik Reinfeldt gjorde en dygd av att det inte gick att ta ställning eftersom ingen av parterna var utan skuld. Det är ett märkligt uttalande. Både som politiker och som människa måste man ju kunna ta ställning och positionera sig i en konflikt utan att ställningstagandet för den skull betyder att man menar att all skuld och allt ansvar enbart ligger hos en av parterna.
Särskilt märkligt blir Reinfeldts uttalande i en konflikt där styrkeförhållandena är så ojämnt fördelade som i den israelisk-palestinska konflikten.
2009-01-12
Vart går Israel?
Israels krig i Gaza sätter nu sina märken även i Israel själv. Den israeliska dagstidningen Haaretz berättar att landets centrala valkommitté (Central Elections Committee) i dag med stor majoritet beslutat att förbjuda Israels arabiska partier från att ställa upp i de stundande parlamentsvalen! De arabiska partierna i Israel innehar sju mandat i Knesset.
Valkommittén är sammansatt av representanter från Israels största partier. De arabiska partierna Förenade Arablistan och Balad anklagas av valkommittén för provokation ("incitement"), stöd åt terrorgrupper och att förneka Israels rätt att existera.
Cirka 20 procent - 1.5 miljoner - av Israels befolkning är araber. Beslutet att förbjuda de arabiska partierna att kandidera i valet innebär att Israels status som Mellanösterns enda demokrati får sig en törn. Haaretz skriver: Israeli Arabs enjoy full citizenship rights, but have suffered from discrimination and poverty for decades.
Krig skördar alltid offer - även där man inte alltid väntat det. Låt oss hoppas att den israeliska krigspsykosen lägger sig - gärna i samband med en snar vapenvila - och att Israels Högsta Domstol har omdöme och kurage nog för att riva upp beslutet när den senast fredag prövar frågan.
Valkommittén är sammansatt av representanter från Israels största partier. De arabiska partierna Förenade Arablistan och Balad anklagas av valkommittén för provokation ("incitement"), stöd åt terrorgrupper och att förneka Israels rätt att existera.
Cirka 20 procent - 1.5 miljoner - av Israels befolkning är araber. Beslutet att förbjuda de arabiska partierna att kandidera i valet innebär att Israels status som Mellanösterns enda demokrati får sig en törn. Haaretz skriver: Israeli Arabs enjoy full citizenship rights, but have suffered from discrimination and poverty for decades.
Krig skördar alltid offer - även där man inte alltid väntat det. Låt oss hoppas att den israeliska krigspsykosen lägger sig - gärna i samband med en snar vapenvila - och att Israels Högsta Domstol har omdöme och kurage nog för att riva upp beslutet när den senast fredag prövar frågan.
2009-01-10
Anförande på solidaritetsmanifestation för Gaza
I dag talade jag på solidaritetsmanifestationen i Göteborg för Gaza. Det var mycket folk i demonstrationerna; 3000-4000 i Göteborg, cirka 8000 i Stockholm. Det är några av de största solidaritetsmanifestationerna i dessa städer på många år. I Stockholm deltog såväl Mona Sahlin som Jan Eliasson i manifestationen, vilket ju är en indikation på att partiledningen nu prioriterar frågan.
I den mån någon är intresserad publicerar jag mitt anförande nedan:
Solidaritetsvänner, mötesdeltagare,
För lite drygt 25 år sedan, i april 1983, besökte palestiniernas dåvarande ledare Yassir Arafat Sverige för första gången. Besöket väckte stor uppståndelse, eftersom Yassir Arafat och hans organisation PLO då av många fortfarande betraktades som terrorister. I anslutning till Yassir Arafats besök höll dåvarande statsminister Olof Palme ett tal i Storkyrkan i Stockholm, där Palme talade om Israels rätt till en egen stat inom säkra och erkända gränser, men också om palestiniernas rätt till en egen stat, i den ursprungliga delningsplanens anda på territorier som Israel hållit ockuperade sedan 1967. Det är ofruktbart att vägra samtala med palestiniernas egna företrädare sa Palme, och han buades då ut av stora delar av publiken.
I dag känns det som att historien går igen. Det finns visserligen ett starkt internationellt stöd för palestiniernas krav på en egen statsbildning. Men det finns fortfarande ingen palestinsk stat och fortfarande är det många som tror att man kan isolera och vägra samtala med palestiniernas egna företrädare.
Man må tycka vad man vill om Hamas. Organisationen har otvivelaktigt ansvaret för avskyvärda terrordåd och raketbeskjutningarna mot civila mål i Israel kränker folkrätten och måste upphöra. Men de som hävdar att konflikten i grunden handlar om Hamas och deras raketer har naturligtvis fel. Grunden i konflikten finns i den israeliska ockupationen och det är den israeliska ockupationen som måste hävas för att konflikten skall kunna få en lösning.
Israels attacker mot Gaza är så brutala och så våldsamma att det är svårt att finna ord. Röda Korset och dess generalsekreterare Christer Zettergren berättar om hur deras ambulanser beskjuts av israeliska soldater. Rädda Barnen berättar om hur den långa isoleringen av Gaza gjort att 50 000 barn blivit undernärda och hur psykiska men får fäste bland de palestinska barnen. Självklart bryter Israels s k självförsvar mot folkrätten genom att vara så oproportionerligt i förhållande till den raketbeskjutning som Israel utsatts för.
I en demonstration på Västbanken igår klädde sig de demonstrerande palestinierna i blåvitrandiga kläder motsvarande dem som de judiska fångarna tvingades bära i Hitlers nazistiska koncentrationsläger under andra världskriget. Klädseln blev ett uttryck för den vrede och den förtvivlan som så många människor känner inför det våld och den urskillningslösa död som staten Israel nu sprider bland oskyldiga palestinier i det gigantiska utomhusfängelse – eller läger – som Gaza i dag utgör. Gaza är ungefär lika stort som en tredjedel av Öland. Där bor 1.5 miljoner människor – varav hälften är barn. Av dem som är under 30 år är det ytterst få som haft möjlighet att någon gång lämna detta Gaza. Är det någon som utifrån det kan undra över varifrån den palestinska vreden och frustrationen kommer?
Över 800 människor har hittills dödats, tusentals har skadats och hundratusentals kommer att vara traumatiserade. Det finns inga säkra platser för civilbefolkningen att ta skydd. Det finns inga skyddsrum, ingenstans att fly, gränsövergångarna är helt stängda. För varje dödad människa kommer kravet på hämnd att växa.
Det är alltid den starkare parten som har huvudansvaret för att en konflikt löses med fredliga medel och att våldet upphör. Därför är det också Israel som har huvudansvaret för att våldet på Gaza får ett slut och att substantiella fredförhandlingar mellan Israel och palestinier som leder fram till bildandet av en palestinsk stat kommer igång. För att nå dit måste det palestinska folket också kunna tala med en gemensam röst. Det förutsätter att isoleringen av Gaza och den folkvalda Hamasregeringen bryts och att en dialog mellan de olika palestinska grupperingarna kommer igång.
EU har nyligen uppgraderat sitt samarbete med Israel. En sådan uppgradering är inte rimlig när Israel bryter mot mänskliga rättigheter och folkrätt och Sverige bör därför kräva att uppgraderingen av EU:s samarbete med Israel omedelbart suspenderas.
Det krävdes politiskt mod av Olof Palme när han för 25 år sedan bjöd in Yassir Arafat till Sverige och hävdade att det var ofruktbart att vägra samtala med palestiniernas egna företrädare. På samma sätt bör vi kräva att dagens svenska politiker visar politiskt mod och inte vägrar samtala med palestiniernas egna företrädare. Så bryt isoleringen av Gaza och övertyga Israel om att deras enda väg till fred och säkerhet är att avbryta ockupationspolitiken, avveckla bosättningarna, riva muren och därigenom bereda vägen för den palestinska stat som så länge behövts för att på allvar skapa frihet, fred och utveckling i Mellanöstern.
I den mån någon är intresserad publicerar jag mitt anförande nedan:
Solidaritetsvänner, mötesdeltagare,
För lite drygt 25 år sedan, i april 1983, besökte palestiniernas dåvarande ledare Yassir Arafat Sverige för första gången. Besöket väckte stor uppståndelse, eftersom Yassir Arafat och hans organisation PLO då av många fortfarande betraktades som terrorister. I anslutning till Yassir Arafats besök höll dåvarande statsminister Olof Palme ett tal i Storkyrkan i Stockholm, där Palme talade om Israels rätt till en egen stat inom säkra och erkända gränser, men också om palestiniernas rätt till en egen stat, i den ursprungliga delningsplanens anda på territorier som Israel hållit ockuperade sedan 1967. Det är ofruktbart att vägra samtala med palestiniernas egna företrädare sa Palme, och han buades då ut av stora delar av publiken.
I dag känns det som att historien går igen. Det finns visserligen ett starkt internationellt stöd för palestiniernas krav på en egen statsbildning. Men det finns fortfarande ingen palestinsk stat och fortfarande är det många som tror att man kan isolera och vägra samtala med palestiniernas egna företrädare.
Man må tycka vad man vill om Hamas. Organisationen har otvivelaktigt ansvaret för avskyvärda terrordåd och raketbeskjutningarna mot civila mål i Israel kränker folkrätten och måste upphöra. Men de som hävdar att konflikten i grunden handlar om Hamas och deras raketer har naturligtvis fel. Grunden i konflikten finns i den israeliska ockupationen och det är den israeliska ockupationen som måste hävas för att konflikten skall kunna få en lösning.
Israels attacker mot Gaza är så brutala och så våldsamma att det är svårt att finna ord. Röda Korset och dess generalsekreterare Christer Zettergren berättar om hur deras ambulanser beskjuts av israeliska soldater. Rädda Barnen berättar om hur den långa isoleringen av Gaza gjort att 50 000 barn blivit undernärda och hur psykiska men får fäste bland de palestinska barnen. Självklart bryter Israels s k självförsvar mot folkrätten genom att vara så oproportionerligt i förhållande till den raketbeskjutning som Israel utsatts för.
I en demonstration på Västbanken igår klädde sig de demonstrerande palestinierna i blåvitrandiga kläder motsvarande dem som de judiska fångarna tvingades bära i Hitlers nazistiska koncentrationsläger under andra världskriget. Klädseln blev ett uttryck för den vrede och den förtvivlan som så många människor känner inför det våld och den urskillningslösa död som staten Israel nu sprider bland oskyldiga palestinier i det gigantiska utomhusfängelse – eller läger – som Gaza i dag utgör. Gaza är ungefär lika stort som en tredjedel av Öland. Där bor 1.5 miljoner människor – varav hälften är barn. Av dem som är under 30 år är det ytterst få som haft möjlighet att någon gång lämna detta Gaza. Är det någon som utifrån det kan undra över varifrån den palestinska vreden och frustrationen kommer?
Över 800 människor har hittills dödats, tusentals har skadats och hundratusentals kommer att vara traumatiserade. Det finns inga säkra platser för civilbefolkningen att ta skydd. Det finns inga skyddsrum, ingenstans att fly, gränsövergångarna är helt stängda. För varje dödad människa kommer kravet på hämnd att växa.
Det är alltid den starkare parten som har huvudansvaret för att en konflikt löses med fredliga medel och att våldet upphör. Därför är det också Israel som har huvudansvaret för att våldet på Gaza får ett slut och att substantiella fredförhandlingar mellan Israel och palestinier som leder fram till bildandet av en palestinsk stat kommer igång. För att nå dit måste det palestinska folket också kunna tala med en gemensam röst. Det förutsätter att isoleringen av Gaza och den folkvalda Hamasregeringen bryts och att en dialog mellan de olika palestinska grupperingarna kommer igång.
EU har nyligen uppgraderat sitt samarbete med Israel. En sådan uppgradering är inte rimlig när Israel bryter mot mänskliga rättigheter och folkrätt och Sverige bör därför kräva att uppgraderingen av EU:s samarbete med Israel omedelbart suspenderas.
Det krävdes politiskt mod av Olof Palme när han för 25 år sedan bjöd in Yassir Arafat till Sverige och hävdade att det var ofruktbart att vägra samtala med palestiniernas egna företrädare. På samma sätt bör vi kräva att dagens svenska politiker visar politiskt mod och inte vägrar samtala med palestiniernas egna företrädare. Så bryt isoleringen av Gaza och övertyga Israel om att deras enda väg till fred och säkerhet är att avbryta ockupationspolitiken, avveckla bosättningarna, riva muren och därigenom bereda vägen för den palestinska stat som så länge behövts för att på allvar skapa frihet, fred och utveckling i Mellanöstern.
2009-01-09
Säkerhetsrådets resolution ett diplomatiskt bakslag för Israel
När FN:s säkerhetsråd i natt antog resolution 1860 innebar det ett diplomatiskt nederlag för Israel. Visserligen använder resolutionen den svagare formen "calls for" (manar) i stället för "demands" (kräver). Men texten är oväntat hård i sin implicita kritik av Israel, och det var en glad överraskning att USA kunde ställa sig bakom uppmaningen till en "immediate, durable and fully respected ceasefire, leading to the full withdrawal of Israeli forces from Gaza" (ungefär: "en omedelbar, varaktig och fullt ut respekterad vapenvila som leder till ett fullständigt tillbakadragande av israeliska styrkor från Gaza"). Därutöver innehåller resolutionen formuleringar om vikten av öppna gränser till Gaza enligt tidigare överenskommelser.
Det politiska syftet med resolutionen var knappast att parterna omedelbart skulle lägga ned vapnen. Men resolutionen är en riktningsgivare som markerar att världssamfundet - inklusive USA - nu hårdare än tidigare påtalar att Israel måste göra de eftergifter som är nödvändiga för att få slut på kriget. Inte minst från USA:s sida finns en oro att Israels krig i Gaza leder till en destabilisering av hela regionen.
Israel har självklart uppfattat budskapet. Nu gäller det för den israeliska regeringen att finna en väg ut ur kriget där man inte tappar ansiktet inför hemmaopinionen. I annat fall kommer Benjamin Netanyahu och hans Likud-parti sannolikt att vinna det israeliska valet i februari och en sådan utveckling är det inte många i väst - eller i Mellanöstern överhuvudtaget - som önskar. Denna process kommer sannolikt att ta några dagar.
Nu gäller det för omvärlden att behålla pressen på den israeliska regeringen. I de förhandlingar som pågår i Kairo och på andra ställen är det två frågor som är avgörande - en överenskommelse om gränshanteringen till Gaza och möjliggörandet av en inompalestinsk dialog som skapar förutsättningar för en palestinsk samlingsregering. Isoleringslinjen har i dag få eller inga förespråkare.
Socialdemokraternas VU antog i dag ett uttalande om konflikten som gick betydligt längre än vad partiet tidigare gjort under konflikten. Bland annat krävs att EU:s nya uppgradering av samarbetsavtalet med Israel suspenderas.
Själv kommenterar jag händelseutvecklingen för Aftonbladet.
Det politiska syftet med resolutionen var knappast att parterna omedelbart skulle lägga ned vapnen. Men resolutionen är en riktningsgivare som markerar att världssamfundet - inklusive USA - nu hårdare än tidigare påtalar att Israel måste göra de eftergifter som är nödvändiga för att få slut på kriget. Inte minst från USA:s sida finns en oro att Israels krig i Gaza leder till en destabilisering av hela regionen.
Israel har självklart uppfattat budskapet. Nu gäller det för den israeliska regeringen att finna en väg ut ur kriget där man inte tappar ansiktet inför hemmaopinionen. I annat fall kommer Benjamin Netanyahu och hans Likud-parti sannolikt att vinna det israeliska valet i februari och en sådan utveckling är det inte många i väst - eller i Mellanöstern överhuvudtaget - som önskar. Denna process kommer sannolikt att ta några dagar.
Nu gäller det för omvärlden att behålla pressen på den israeliska regeringen. I de förhandlingar som pågår i Kairo och på andra ställen är det två frågor som är avgörande - en överenskommelse om gränshanteringen till Gaza och möjliggörandet av en inompalestinsk dialog som skapar förutsättningar för en palestinsk samlingsregering. Isoleringslinjen har i dag få eller inga förespråkare.
Socialdemokraternas VU antog i dag ett uttalande om konflikten som gick betydligt längre än vad partiet tidigare gjort under konflikten. Bland annat krävs att EU:s nya uppgradering av samarbetsavtalet med Israel suspenderas.
Själv kommenterar jag händelseutvecklingen för Aftonbladet.
2009-01-07
Förutsättningarna för vapenvila i Gaza
Kriget i Gaza har nu kommit in i ett skede då olika förhandlingstrevare förs fram, i syfte att identifiera villkor för en vapenvila som både Hamas och Israel kan acceptera.
Israels övervåld fortsätter och tar sig uttryck i bombningar av FN-skolor med många döda som följd. Antalet dödade palestinier överstiger nu 700. Vittnesmålen från de norska läkare som arbetar på sjukhus i Gaza är skakande. Samtidigt fortsätter Hamas raketbeskjutningar mot Israel. En ljusglimt är den vapenvila om tre timmar per dag som åtminstone i någon mån bidrar till att underlätta livet för den utsattta palestinska befolkningen. Jag delar de bedömningar som Hans Corell, folkrättsexpert och tidigare rättschef vid FN, för fram i en intervju i Dagens Eko i dag.
Den fredsplan som Egypten och Frankrike initierat består av tre delar: 1.) Omedelbart eldupphör för att släppa fram humanitär hjälp. 2.) Skärpt kontroll, under internationell övervakning, av gränsen mellan Gaza och Egypten för att stoppa smugglingen. Blockaden av Gaza skall upphöra och gränsövergångarna öppnas. 3.) Egypten inbjuder Hamas och Fatah till palestinska försoningssamtal i syfte att bilda en palestinsk samlingsregering som världssamfundet kan samverka med.
Hamas fruktar - inte helt utan fog - att ett stopp för vapentillförseln genom tunnlarna till Gaza kommer att leda till en kupp där Fatah tar över makten på Gaza. Det finns därutöver också en risk för att Hamas ledarskap på Gaza faller samman, utan att Fatah eller någon annan politisk kraft vill eller kan ta över makten och ansvaret - med maktvaccum och kaos som följd. Världssamfundets ansträngningar för därför så snart tillfälle finns aktivt pressa Fatah och Hamas till förhandlingsbordet. Utan en inompalestinsk uppgörelse blir det ingen fred mellan israeler och palestinier. En bojkott eller isolering av Hamas är - som händelseutvecklingen nu visat - fullständigt kontraproduktiv i försöken att skapa fred i området.
Jag har kommenterat händelseutvecklingen bl a i Kvällspasset i P3 och i Dagens Eko.
Israels övervåld fortsätter och tar sig uttryck i bombningar av FN-skolor med många döda som följd. Antalet dödade palestinier överstiger nu 700. Vittnesmålen från de norska läkare som arbetar på sjukhus i Gaza är skakande. Samtidigt fortsätter Hamas raketbeskjutningar mot Israel. En ljusglimt är den vapenvila om tre timmar per dag som åtminstone i någon mån bidrar till att underlätta livet för den utsattta palestinska befolkningen. Jag delar de bedömningar som Hans Corell, folkrättsexpert och tidigare rättschef vid FN, för fram i en intervju i Dagens Eko i dag.
Den fredsplan som Egypten och Frankrike initierat består av tre delar: 1.) Omedelbart eldupphör för att släppa fram humanitär hjälp. 2.) Skärpt kontroll, under internationell övervakning, av gränsen mellan Gaza och Egypten för att stoppa smugglingen. Blockaden av Gaza skall upphöra och gränsövergångarna öppnas. 3.) Egypten inbjuder Hamas och Fatah till palestinska försoningssamtal i syfte att bilda en palestinsk samlingsregering som världssamfundet kan samverka med.
Hamas fruktar - inte helt utan fog - att ett stopp för vapentillförseln genom tunnlarna till Gaza kommer att leda till en kupp där Fatah tar över makten på Gaza. Det finns därutöver också en risk för att Hamas ledarskap på Gaza faller samman, utan att Fatah eller någon annan politisk kraft vill eller kan ta över makten och ansvaret - med maktvaccum och kaos som följd. Världssamfundets ansträngningar för därför så snart tillfälle finns aktivt pressa Fatah och Hamas till förhandlingsbordet. Utan en inompalestinsk uppgörelse blir det ingen fred mellan israeler och palestinier. En bojkott eller isolering av Hamas är - som händelseutvecklingen nu visat - fullständigt kontraproduktiv i försöken att skapa fred i området.
Jag har kommenterat händelseutvecklingen bl a i Kvällspasset i P3 och i Dagens Eko.
2009-01-05
Gaza: Skärp kraven på vapenvila!
Israels militära invasion i Gaza har nu pågått i tio dygn. De palestinska dödstalen stiger upp emot 600, och någon vapenvila är ännu inte i sikte.
Trots Israels omfattande offensiv och militära överlägsenhet lyckas man inte förhindra Hamas raketbeskjutning av södra Israel. Konflikten har naturligtvis inte någon militär lösning. Däremot kan den militära händelseutvecklingen påverka förutsättningarna för en politisk lösning. Israel försöker med militära medel försvaga Hamas infrastruktur så kraftigt så att organisationen är beredd till större politiska eftergifter än vad som annars skulle ha varit fallet.
Striden står om vilka villkor som skall omgärda den vapenvila mellan Israel och Hamas som för eller senare måste komma. De nödvändiga elementen i en sådan vapenvila är 1.) att Israel avbryter sin militära offensiv och lämnar Gaza, 2.) att Hamas raketbeskjutningar av Israel upphör och 3.) att gränsövergångarna till Gaza öppnas och isoleringen av Gaza bryts. Det är främst kring vad som skall inrymmas i denna tredje punkt som det är svårt att nå enighet.
Israel är den starkare parten i konflikten och därför är det också på Israel som de starkaste kraven skall ställas på att våldet omedelbart upphör och att ett fullt humanitärt tillträde möjliggörs. Presidentskiftet i USA innebär att varken den avgående president Bush eller den tillträdande president Obama har den politiska viljan och/eller förmågan att i dagsläget sätta politisk press på Israel. Det är oerhört olyckligt, eftersom varje dag som går skördar nya civila ödsoffer och förstärker spänningarna mellan palestinier och israeler, spänningar som nu får ökat fäste i stora delar av den muslimska världen.
På onsdag sammanträder FN:s säkerhetsråd, och i allra bästa fall då kan det finnas en informell överenskommelse som kan ligga till grund för ett FN-beslut om vapenvila där USA inte lägger in sitt veto. Men jag är pessimist, och tror inte att processen hunnit gå så långt tills dess. Jag hoppas innerligt att jag har fel.
USA:s veto förlamar säkerhetsrådets arbete och Jan Eliasson kritiserar kraftfullt säkerhetsrådets och USA:s svek i denna fråga. Jag rekommenderar också Anna Dahlbergs modiga ledarkrönika i Expressen (4/1) där hon under rubriken "Ett onödigt krig" konstaterar: Israels problem är att dess vänner alltför ofta är flata ja-sägare. Var har kritiken funnits mot den kontraproduktiva blockaden mot Gaza? När hördes senast ett ord om den ständigt pågående bosättningsexpansionen på Västbanken och i östra Jerusalem? Anna Dahlberg karaktäriserar de s k Israelvännernas tystnad inför israeliska övergrepp som förödande inte bara för israeler, utan för palestinier och regionen i stort.
För övrigt berättade alltid utmärkta Bitte Hammargren i dag i Studio Ett att det numera är svårt att träffa en palestinier i Gaza som är under 30 år och som någon gång varit utanför området. Gaza är fyra mil långt, fyra kilometer brett och inrymmer ca 1.5 miljoner palestinier, varav hälften är under 30 år. Det är ungefär som en fjärdedel av Öland. Är det någon som undrar över grogrunden för palestinsk frustration och stödet åt Hamas?
Trots Israels omfattande offensiv och militära överlägsenhet lyckas man inte förhindra Hamas raketbeskjutning av södra Israel. Konflikten har naturligtvis inte någon militär lösning. Däremot kan den militära händelseutvecklingen påverka förutsättningarna för en politisk lösning. Israel försöker med militära medel försvaga Hamas infrastruktur så kraftigt så att organisationen är beredd till större politiska eftergifter än vad som annars skulle ha varit fallet.
Striden står om vilka villkor som skall omgärda den vapenvila mellan Israel och Hamas som för eller senare måste komma. De nödvändiga elementen i en sådan vapenvila är 1.) att Israel avbryter sin militära offensiv och lämnar Gaza, 2.) att Hamas raketbeskjutningar av Israel upphör och 3.) att gränsövergångarna till Gaza öppnas och isoleringen av Gaza bryts. Det är främst kring vad som skall inrymmas i denna tredje punkt som det är svårt att nå enighet.
Israel är den starkare parten i konflikten och därför är det också på Israel som de starkaste kraven skall ställas på att våldet omedelbart upphör och att ett fullt humanitärt tillträde möjliggörs. Presidentskiftet i USA innebär att varken den avgående president Bush eller den tillträdande president Obama har den politiska viljan och/eller förmågan att i dagsläget sätta politisk press på Israel. Det är oerhört olyckligt, eftersom varje dag som går skördar nya civila ödsoffer och förstärker spänningarna mellan palestinier och israeler, spänningar som nu får ökat fäste i stora delar av den muslimska världen.
På onsdag sammanträder FN:s säkerhetsråd, och i allra bästa fall då kan det finnas en informell överenskommelse som kan ligga till grund för ett FN-beslut om vapenvila där USA inte lägger in sitt veto. Men jag är pessimist, och tror inte att processen hunnit gå så långt tills dess. Jag hoppas innerligt att jag har fel.
USA:s veto förlamar säkerhetsrådets arbete och Jan Eliasson kritiserar kraftfullt säkerhetsrådets och USA:s svek i denna fråga. Jag rekommenderar också Anna Dahlbergs modiga ledarkrönika i Expressen (4/1) där hon under rubriken "Ett onödigt krig" konstaterar: Israels problem är att dess vänner alltför ofta är flata ja-sägare. Var har kritiken funnits mot den kontraproduktiva blockaden mot Gaza? När hördes senast ett ord om den ständigt pågående bosättningsexpansionen på Västbanken och i östra Jerusalem? Anna Dahlberg karaktäriserar de s k Israelvännernas tystnad inför israeliska övergrepp som förödande inte bara för israeler, utan för palestinier och regionen i stort.
För övrigt berättade alltid utmärkta Bitte Hammargren i dag i Studio Ett att det numera är svårt att träffa en palestinier i Gaza som är under 30 år och som någon gång varit utanför området. Gaza är fyra mil långt, fyra kilometer brett och inrymmer ca 1.5 miljoner palestinier, varav hälften är under 30 år. Det är ungefär som en fjärdedel av Öland. Är det någon som undrar över grogrunden för palestinsk frustration och stödet åt Hamas?
2009-01-03
Gaza: Vägen till fred
Nu åter från Paris, efter en kortare Nyårssemester.
I Gaza har närmare 500 människor dödats av de israeliska flyganfallen och bombardemangen. Men de massiva israeliska attackerna har ändå misslyckats med att få stopp på Hamas raketbeskjutningar. I skrivande stund är det ännu osäkert om en större israelisk markoffensiv - med än mer blodspillan och dödande - kommer att genomföras.
Alltid kloka Bitte Hammargren intervjuar Carl Bildt i Svenska Dagbladet. Bildt är starkt kritisk till Israels agerande och säger att han saknar en synlig israelisk strategi för hur kriget ska avslutas. Så är det. Hittills har den israeliska offensiven mera bidragit till att stärka Tzipi Livnis och Ehud Baraks möjligheter i det stundande israeliska valet än att utgöra ett reellt bidrag till att skapa fred och varaktig säkerhet i området.
Israel har hamnat i ett politiskt-militärt dilemma. Den enorma våldsanvändningen har hittills visat sig dysfunktionell för att stoppa raketbeskjutningarna. En varaktig vapenvila förutsätter att Hamas ges en roll i den politiska processen. Men ett sådant arrangemang är omöjligt för den israeliska regeringen att acceptera före valet i februari. Den palestinske presidenten Abbas ställning försvagas och stödet för Hamas växer, åtminstone tillfälligt, i den muslimska världen.
Vägen ut går genom en kortsiktig vapenvila, motiverad av humanitära skäl och framförhandlad av Egypten, Turkiet, Qatar eller EU. Den kortsiktiga vapenvilan kan efter det israeliska valet ersättas av en varaktig vapenvila, baserad på ett stopp för såväl raketbeskjutningarna som det israeliska våldet samt ett faktiskt hävande av blockaden av Gaza. När en sådan varaktig vapenvila är uppnådd kan den palestinska försoningsprocessen återupptas, följd av en palestinsk samlingsregering, nya palestinska val samt reella fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna. Men då är vi - i bästa fall - en bra bit in i 2009.
Den palestinska splittringen innebär att Israel inte har någon part att förhandla med. Utan part - inga avtal. Utan avtal - ingen säkerhet.
Till syvende og sidst ligger det därför även i Israels intresse att palestinierna enas och att palestininerna i förhandlingarna kan tala med en röst. Har Barack Obama viljan och förmågan att hjälpa Israel att nå denna insikt? Till det skall jag återkomma i en senare bloggpost. Just nu hoppas jag bara av all kraft att en större markoffensiv och den död den skulle föra med sig inte kommer att genomföras.
Tillägg 3/1 kl 20.55: Mina förhoppningar uppfylldes inte, och nu är den israeliska markoffensiven igång. De första kommentarerna från israeliskt håll indikerar att offensiven syftar till att tillfälligt återockupera norra delarna av Gaza, för att därigenom förhindra ytterligare raketbeskjutningar mot Israel. Det är inget omöjligt militärt uppdrag, förutsatt att markoffensiven stannar där. Men - raketerna kommer nu att riktas mot de israeliska trupperna i stället för mot det israeliska territoriet. Risken finns också att Hizbollah-inspirerade oroligheter kan bryta ut vid Israels norra gräns mot Libanon.
I Gaza har närmare 500 människor dödats av de israeliska flyganfallen och bombardemangen. Men de massiva israeliska attackerna har ändå misslyckats med att få stopp på Hamas raketbeskjutningar. I skrivande stund är det ännu osäkert om en större israelisk markoffensiv - med än mer blodspillan och dödande - kommer att genomföras.
Alltid kloka Bitte Hammargren intervjuar Carl Bildt i Svenska Dagbladet. Bildt är starkt kritisk till Israels agerande och säger att han saknar en synlig israelisk strategi för hur kriget ska avslutas. Så är det. Hittills har den israeliska offensiven mera bidragit till att stärka Tzipi Livnis och Ehud Baraks möjligheter i det stundande israeliska valet än att utgöra ett reellt bidrag till att skapa fred och varaktig säkerhet i området.
Israel har hamnat i ett politiskt-militärt dilemma. Den enorma våldsanvändningen har hittills visat sig dysfunktionell för att stoppa raketbeskjutningarna. En varaktig vapenvila förutsätter att Hamas ges en roll i den politiska processen. Men ett sådant arrangemang är omöjligt för den israeliska regeringen att acceptera före valet i februari. Den palestinske presidenten Abbas ställning försvagas och stödet för Hamas växer, åtminstone tillfälligt, i den muslimska världen.
Vägen ut går genom en kortsiktig vapenvila, motiverad av humanitära skäl och framförhandlad av Egypten, Turkiet, Qatar eller EU. Den kortsiktiga vapenvilan kan efter det israeliska valet ersättas av en varaktig vapenvila, baserad på ett stopp för såväl raketbeskjutningarna som det israeliska våldet samt ett faktiskt hävande av blockaden av Gaza. När en sådan varaktig vapenvila är uppnådd kan den palestinska försoningsprocessen återupptas, följd av en palestinsk samlingsregering, nya palestinska val samt reella fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna. Men då är vi - i bästa fall - en bra bit in i 2009.
Den palestinska splittringen innebär att Israel inte har någon part att förhandla med. Utan part - inga avtal. Utan avtal - ingen säkerhet.
Till syvende og sidst ligger det därför även i Israels intresse att palestinierna enas och att palestininerna i förhandlingarna kan tala med en röst. Har Barack Obama viljan och förmågan att hjälpa Israel att nå denna insikt? Till det skall jag återkomma i en senare bloggpost. Just nu hoppas jag bara av all kraft att en större markoffensiv och den död den skulle föra med sig inte kommer att genomföras.
Tillägg 3/1 kl 20.55: Mina förhoppningar uppfylldes inte, och nu är den israeliska markoffensiven igång. De första kommentarerna från israeliskt håll indikerar att offensiven syftar till att tillfälligt återockupera norra delarna av Gaza, för att därigenom förhindra ytterligare raketbeskjutningar mot Israel. Det är inget omöjligt militärt uppdrag, förutsatt att markoffensiven stannar där. Men - raketerna kommer nu att riktas mot de israeliska trupperna i stället för mot det israeliska territoriet. Risken finns också att Hizbollah-inspirerade oroligheter kan bryta ut vid Israels norra gräns mot Libanon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)