Normaliseringen av SD. Det går fort nu

Uppdaterat fredag 29/6 kl13.15. Well, well. Det som igår kväll såg ut som en framgång för Moderaterna och Ulf Kristersson slutade i synliggörandet av konflikten inom Alliansen och hur skört samarbetet mellan allianspartierna är. Annie Lööf och Jan Björklund får ägna de närmaste dagarna åt damage control. Jag är väldigt kritisk till Moderaternas gruppledares presentation av den här överenskommelsen, säger till exempel Jan Björklund. Men varför gick då ingen i ansvarig ställning i Liberalerna eller Centerpartiet omedelbart ut och dementerade Moderaternas tolkning av uppgörelsen? I stället valde Centerpartiets gruppledare Anders W Jonsson att offentligt och med frenesi försvara det som anförts. Jag anar att stämningen inom såväl Alliansen som inom Centerpartiet är lite si då där i dag.

Två viktiga frågor kvarstår. 1.) Var verkligen Centerpartiet och Liberalerna villiga att ge Sverigedemokraterna makt och inflytande i form av utskottsordförandeposter, om Socialdemokraterna inte hade stoppat det? 2.) Om svaret på fråga 1.) är ja, hur ska vi då kunna lita på att inte Centerpartiet och Liberalerna återkommer i frågan, när det politiska läget lugnat ner sig efter valet?

I vilket fall har Centerpartiets och Liberalernas trovärdighet i frågan om att inte ge makt och inflytande till Sverigedemokraterna skadats. Det kommer att ta tid och kraft - i både ord och handling - för Centerpartiet och Liberalerna att återvinna den trovärdigheten.

*

Sent igår meddelade Alliansen att de inte längre vill utestänga SD från ordförandeposterna i riksdagsutskotten. Alliansen har ändrat inställning och vill i stället här behandla SD som precis vilket parti som helst. Det innebär att normaliseringsprocessen av SD tar ytterligare ett steg framåt.

Beslutet orsakade omedelbart interna slitningar inom främst Centerpartiet, Framträdande riksdagsledamöter som Johanna Jönsson avfärdade på sin Facebook-sida först beskedet som Fake News och kritiserade SVT Aktuellt för att presentera felaktiga uppgifter. Den interna kommunikationen i Centerpartiet verkade emellertid ha kollapsat helt, då det visade sig att SVT Aktuellt visste mer om Alliansens nya linje än vad Centerpartiets egna riksdagsledamöter gjorde. Senare skrev Johanna Jönsson på sin Facebook-sida att hon var upprörd och att hon inte stod bakom den  nya linjen.

Centerpartiets gruppledare Anders W Jonsson motiverar beslutet med att det är "rimligt att valresultatet också får genomslag i presidieposter". Men det ansåg inte Centerpartiet efter valet 2014. Anders W Jonsson berättar inte varför Centerpartiet nu plötsligt ändrat inställning i denna fråga.

Genom beslutet undergräver Centerpartiet och Liberalerna trovärdigheten i sin position i regeringsfrågan. Om det är "rimligt" att valresultatet får genomslag i de viktiga presidieposterna så varför vore det inte också rimligt att valresultatet får genomslag i inflytande över politiken? Nu sänks tröskeln för Centerpartiet och Liberalerna att kompromissa med sina tidigare utfästelser i regeringsfrågan. Genom gårdagens besked ökar sannolikheten för att Centerpartiet och Liberalerna tillsammans med SD kommer att släppa fram en renodlad moderatregering, även om de rödgröna partierna är större än Alliansen. Gårdagskvällens vinnare var Ulf Kristersson och Moderaterna. Och så Sverigedemokraterna, förstås.


Det gäller att stå emot. Jag är besviken över att Centerpartiet och Liberalerna inte stod emot i denna fråga, Jag undrar uppriktigt varför.

Alliansens utspel riskerar att politisera talmansuppdraget

I dag berättar Ekot att de borgerliga partierna kommer att föreslå en gemensam kandidat till ny talman i riksdagen, även om de förlorar valet och rödgröna partierna blir större än Alliansen. Därigenom byter de borgerliga partierna princip på ett sätt som riskerar att politisera talmansuppdraget.

Tidigare har såväl Socialdemokraterna som de borgerliga partierna anfört formella och principiella argument i talmansfrågan. Socialdemokraterna har hävdat att talmansposten borde hämtas från riksdagens största parti, de borgerliga partierna har hävdat att talmansposten borde hämtas från största blocket i riksdagen. År 2010 ställdes dessa principer mot varandra, då Socialdemokraterna som största parti nominerade Kent Härstedt och Alliansen som största block nominerade Per Westerberg.

Nu säger Kristdemokraternas gruppledare i riksdagen Andreas Carlson att Alliansen lägger fram en gemensam talmanskandidat eftersom man "gör anspråk på att leda landet" och på att "ta över regeringsmakten". Därigenom väljer Alliansen att i praktiken låta Sverigedemokraterna avgöra frågan om vem som blir riksdagens näste talman.

Om de rödgröna partierna blir större än Alliansen kommer Alliansens kandidat att behöva aktivt stöd från Sverigedemokraterna för att bli vald. Jag är - för att uttrycka det milt - lite förvånad över att Centerpartiet och Liberalerna väljer att ge Sverigedemokraterna en sådan avgörande beslutsmakt i denna viktiga fråga.

Och hur kommer Sverigedemokraterna att ställa sig om Alliansen föreslår en representant från Centerpartiet eller Liberalerna som talman? Hur lätt blir det för Alliansen att hitta en kandidat som är villig att låta sig väljas till talman på Sverigedemokraternas röster och ändå kan behålla sin trovärdighet över blockgränserna? I talmansvalet 2010 tackade till exempel förre talmannen Björn von Sydow nej till att låt sig nomineras, just med argumentet att han inte ville bli vald på Sverigedemokraternas röster.

Ny SOM-studie: Nato-stödet har slutat växa, förtroendet för försvaret ökar

Stödet i den svenska opinionen för ett svenskt Nato-medlemskap har slutat växa. Motståndarna till ett svenskt Nato-medlemskap är återigen något fler än Nato-anhängarna. Samtidigt växer förtroendet för det svenska försvaret.

Resultaten presenteras i dag i ett kapitel av mig, Joakim Berndtsson och Karl Ydén i forskarvolymen Sprickor i fasaden från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Ett utdrag ur kapitlet återfinns nedan och hela kapitlet återfinns här.

SOM-institutet har undersökt svenska folkets inställning till Nato-medlemskap varje år sedan 1994. Fram till och med år 2012 var opinionen i frågan stabil – andelen som ansåg att Sverige inte skulle söka medlemskap i Nato var två till tre gånger så stor som andelen som ansåg att Sverige borde ansöka om medlemskap. År 2013 förändrades opinionen. Nato-motståndet minskade och andelen som ansåg att Sverige borde ansöka om Nato-medlemskap ökade. År 2015 var Natoanhängarna för första gången något fler än Nato-motståndarna. Året därpå bröts trenden och Nato-motståndet ökade något.

Resultaten från 2017 års SOM-undersökning visar att opinionsläget i Nato-frågan är fortsatt jämnt, men att Nato-motståndarna nu åter är något fler än Nato-anhängarna. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har minskat till 29 procent, mot 33 procent 2016. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag uppgår till 32 procent, samma resultat som 2016. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 39 procent, motsvarande andel uppgick till 35 procent 2016. Det är (tillsammans med år 1997) den största andelen som uppger att det varken är ett bra eller dåligt förslag sedan mätningarna påbörjades 1994. Den hårda polariseringen mellan allianspartierna (som vill att Sverige söker medlemskap i Nato) och de rödgröna partierna (som vill att Sverige inte söker medlemskap i Nato) har således inte medfört att väljarna blivit mer säkra på vilken linje de föredrar.

Kvinnor är, liksom tidigare, mer negativt inställda till ett svenskt Nato-medlemskap än vad män är. Bland kvinnor anser 22 procent att det är ett bra förslag att Sverige ansöker om Natomedlemskap, medan 33 procent anser att det är ett dåligt förslag. Bland män anser 36 procent att det är ett bra förslag, medan 32 procent anser att det är ett dåligt förslag. Andelen kvinnor som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 45 procent, medan motsvarande andel bland männen uppgår till 28 procent. Åsiktsskillnader mellan olika åldersgrupper är mycket små.

Hur överensstämmer då de politiska partiernas ställningstaganden med de egna sympatisörernas?  Resultaten visar att Nato-opinionen följer blockpolitiken. Nato-motståndet är störst bland sympatisörer till Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Nato-motståndet är lägst bland sympatisörer till Kristdemokraterna, Liberalerna, Moderaterna och Centerpartiet. Nato-motståndet är också lågt bland Sverigedemokraternas sympatisörer. De flesta osäkra väljarna återfinns inom Kristdemokraterna och Centerpartiet, där 49 respektive 46 procent anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato.
Sverigedemokraterna är det enda parti där det råder diskrepans mellan partilinjen och väljaropinionen. Sverigedemokraterna är motståndare till svenskt Nato-medlemskap. Men av dess sympatisörer anser 44 procent att Sverige bör söka medlemskap i Nato, medan endast 20 procent anser att Sverige inte bör söka medlemskap.

I 2017 års SOM-undersökning ställs också frågan om inställning till förslaget ”Sverige bör bibehålla den militära alliansfriheten”. Av de tillfrågade ansåg 49 procent att det var ett bra förslag, medan endast 13 procent ansåg att det var ett dåligt förslag. Därutöver svarade 19 procent att det var ett varken bra eller dåligt förslag eller att de inte hade någon uppfattning i frågan. Det är ungefär samma svarsfördelning som när frågan ställdes senast i 2015 års undersökning.

*

I 2017 års SOM-undersökning ökar svenskarnas förtroende för försvaret mycket kraftigt. Försvarets förtroendebalans är +20 (att jämföra med noteringen -6 i 2016 års undersökning). De som uppger ett mycket eller ganska stort förtroende för försvaret (38 procent, en uppgång från 26 procent 2016) är således klart fler än de som uppger mycket eller ganska litet förtroende (18 procent, en nedgång från 32 procent 2016). Det vanligaste svaret förblir ”varken stort eller litet förtroende”, vilket hela 44 procent uppgivit (att jämföra med 42 procent 2016).

*

Det finns i dag en starkare överensstämmelse mellan folkopinionen och försvarspolitikens utformning än vad som var fallet för några år sedan. (...) Inför höstens valrörelse framstår det därför inte som uppenbart att Alliansen skulle gynnas av om försvarsfrågor skulle inta en mer framskjuten plats än vanligt. Peter Hultqvist åtnjuter ett större förtroende än flertalet borgerliga utmanare och den förda försvarspolitiken (förstärkning av försvaret, ny värnpliktsutbildning och Nato-samarbete snarare än medlemskap) möter acceptans i opinionen. Frågan om Nato-medlemskap är den enda där stor oenighet mellan regeringen och Allianspartierna råder, och i den frågan avspeglar väljarkåren samma splittring som mellan de politiska blocken. En rimlig bedömning är därför att försvarsfrågan inte av något parti, under överskådlig tid, kommer att identifieras som en nyckel till att erövra regeringsmakten. Immigration, sjukvård och lag och ordning rangordnas regelbundet som de områden som svenskarna för närvarande anser är viktigast, och utan någon mer dramatisk säkerhetspolitisk utveckling i eller nära Nordeuropa under sommaren eller hösten är det svårt att se hur t ex frågan om Nato-medlemskap skulle komma att dominera valrörelsen eller påverka valresultatet.

Orimligt tvångsutvisa unga till Afghanistan fyra dagar innan nya lagen träder i kraft

Nej, Sverige borde inte utvisa flyktingar till krigets Afghanistan. De stora bistånds- och mänskliga rättighetsorganisationerna (Rädda Barnen, Röda Korset, Amnesty, Oxfam, UNHCR m fl) anser att säkerhetsläget i landet är så svårt att utvisningarna dit borde upphöra. Afghanistan är otvivelaktigt ett av världens allra farligaste länder att leva i.

Den lag som riksdagen nyligen antog och som ger 9000 unga ensamkommande en ny möjlighet att få stanna i vårt gemensamma växande hem, Sverige, var glädjande och ett steg i rätt riktning. Därför är det med stor oro jag hör att i morgon tisdag, bara fyra dagar innan den nya lagen träder i kraft, planeras genomförande av tvångutvisningar av ett 15-tal personer till Afghanistan.

Det finns uppgifter om att ett okänt antal ungdomar som omfattas av den nya lagen ska utvisas. Arga och förtvivlade människor kontaktar mig och påstår att även konvertiter, ateister och HBTQ-personer återfinns i gruppen. Om dessa uppgifter stämmer är det djupt orättfärdigt. Den  nya lagen innehåller väl dessutom en paragraf som ger Migrationsverket rätt att utfärda inhibition i fall där enskilda utvisningshotade personer kan komma att omfattas av den nya lagen.

Naturligtvis vore grymt och ovärdigt att utvisa enskilda ungdomar till krigets Afghanistan fyra dagar innan en lag som skulle kunna ge dem en fristad träder i kraft. Jag hoppas verkligen att så inte blir fallet, och att klarhet snabbt kan skapas i denna sak.

En midsommarnattsmardröm (fritt efter William Shakespeare)

I William Shakespeares komedi En midsommarnattsdröm (omkring 1595) droppar älvkonungen Oberon saft från en ört som träffats av Kupidos brandpil i ögonen på den sovande älvdrottningen Titiana. Oberon är svartsjuk på älvdrottningens vackre page, och Oberon vet att örten låter Titiana bli förälskad i den förste hon ser när hon vaknar. Den förste Titiana ser är Botten vävare, som repeterar en teaterpjäs och vandrar omkring i skogen med ett åsnehuvud på axlarna. Titana blir omedelbart förälskad i honom och ber några älvor i närheten att föra hem honom till henne.

Med hjälp av sagoväsendet Puck använder Oberon sedan den magiska örten i olika maktpolitiska syften - de mest oväntade romanser och farsartade förvecklingar uppstår. När Oberon uppnått sina mål låter han förtrollningen släppa. De ursprungliga kärleksparen enas om att allt som hänt under natten bara varit en dröm, och ordningen återställs.

En del menar att Shakespeare vill varna för kärlekens kraft, då den riskerar att rubba den naturliga och nödvändiga ordningen. Andra menar att Shakespeares pjäs i stället är en kritik av den rådande ordningen, eftersom den stänger in och kväver den naturliga, frigörande kärleken.

I dagens svenska - och europeiska - politik tycks Oberon inte ha droppat en kärlekens utan en orons och hatets saft i de älskandes ögon. När de vaknar uppstår inga oväntade romanser och farsartade förvecklingar. I stället uppstår oväntade och plågsamma konflikter, där utsatta grupper ställs mot varandra. Den pjäsen pendlar mellan tragedin och den svarta satiren. En midsommarnatts mardröm.

Fördelen med en mardröm är att man förr eller senare vaknar upp. Vi som tror på kärlekens magiska kraft förlorar aldrig hoppet. Om kärleken ställs mot ordningen tvingas ordningen vika. Störst av allt är kärleken, som Paulus uttryckte det (1 Kor 13:13). Men vem är vår tids Oberon som har makten att häva förtrollningen och åter låta kärleken flöda?


Med dessa ord önskas bloggens alla läsare en riktigt fin midsommar!

Som bonus får ni lyssna på Håkan Hellströms "En midsommarnattsdröm".

En skam för USA att behandla barn på detta sätt!

De fasansfulla skriken från små barn som skiljs från sina föräldrar vid gränsen mellan USA och Mexiko går inte att värja sig från. Medan föräldrarna hålls i fängsligt förvar får barnen tillbringa flera dygn i burar med cementgolv. Hittills har omkring 2 000 barn drabbats. Det är en skam för USA att barn behandlas på det här sättet.

Många protesterar naturligtvis mot USA:s agerande. Skriv gärna på Svenska Amnestys namninsamling här.

Som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet gör jag följande uttalande:

- Det som nu pågår är djupt ovärdigt USA som nation och respektlöst mot den historia och de ideal som landet alltid har sagt sig värna. Barn förvaras under omänskliga omständigheter till följd av en hård och avhumaniserande politik från landets ledning. säger Ulf Bjereld, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

- Som medmänniska blir man bestört och förskräckt, och det finns all anledning att oroas även ur ett politiskt perspektiv. Vad ligger i tangentens riktning? Vi vet nu att Trumpregimen är ombytlig och oberäknelig.

Bilderna inifrån USA:s förvar visar barn i nätburar. Uppgifter florerar om undermåliga villkor, men värst är isoleringen från föräldrarna. Inspelningarna har väckt stark folklig vrede världen över, men Ulf Bjereld varnar för att se vreden som garant för att villkoren ska förbättras för barnen.

- Det är viktigt att komma ihåg folkstormen kring den döda pojken Alan Kurdi som fotades uppspolad på Medelhavets strand för bara några år sedan, och hur den indignationen nu i många läger har bedarrat. Ännu förliser det flyktingskepp ute på Medelhavet. Därför är det viktigt att inse att starka känslor allena inte är en garant för politisk förändring. Vi måste ligga på för förändring inte bara i dag och i nästa vecka, utan på längre sikt om vi vill medverka till att stoppa denna djupa oanständighet, säger Ulf Bjereld.

Socialdemokrater för tro och solidaritet uppmanar regeringen med utrikesminister Margot Wallström i spetsen att protestera mot dessa grymma förvar.

Sverigedemokraterna - ett parti impregnerat av rasism

Jag får inte så sällan frågan om varför jag säger att Sverigedemokraterna "är ett parti impregnerat av rasism". Vore det inte enklare och tydligare att säga att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti? Kanske det. Men jag känner mig mer bekväm med formuleringen att Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism.

Varför är det så? Sverigedemokraterna är ju trots allt ett barn av den nynazistiska rörelsen, och rasismen har följt partiet under hela dess existens. Men begreppet "rasism" är mångtydigt och samtidigt politiskt laddat. Läser jag Sverigedemokraternas partiprogram är det inte självklart för mig att definiera programmet som rasistiskt, utan snarare som nationalkonservativt, främlingsfientligt och populistiskt. De flesta väljare som stöder partiet är sannolikt inte rasister.

Däremot finns det så mycket rasism inom Sverigedemokraterna och bland partiets förtroendevalda att jag tycker formuleringen "ett parti impregnerat av rasism" på ett tydligt sätt gestaltar fenomenet. Som journalisten Niklas Orrenius skrev i Dagens Nyheter förra året: Jag har bevakat SD i över femton år, och sett en ström av ständigt nya människofientliga uttalanden. Ibland har de lett till uteslutningar – ibland har partiledningen sett mellan fingrarna (särskilt gällande personer högre upp i partihierarkin).

I dag läser jag tre nya avslöjanden om Sverigedemokrater och rasismen. Expressen berättar om riksdagskandidaten och Jimmie Åkessons medarbetare Mikael Bystedt som under flera år anonymt och systematiskt spridit hat mot muslimer, kallat araber för "jordens avskum" och lyft fram fördelar med rassegregeringen i USA. I Aftonbladet avslöjas hur Sverigedemokraternas nuvarande ordförande i Perstorp Lars Nilsson berömt den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsens (NMR) arbete och erbjudit dem sina tjänster. Dagens ETC visar hur flera ledande SD-politiker ingår i ett hemligt nätverk, lett av högerextremisten och en av grundarna av Nationaldemokraterna Tor Paulsson. Och allt detta bara ur dagens nyhetsförmedling.

Så, ja - Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism. Det är viktigt att regeringsfrågan efter valet 2018 löses på ett sätt så att detta parti utestängs från varje form av politiskt inflytande. De demokratiska partierna har - var för sig och tillsammans - ett särskilt ansvar för att se till att så blir fallet.

Björn Söder har fel - självklart kan du vara både jude och svensk

Sverigedemokraten och tillika riksdagens andre vice talman Björn Söder har hamnat i blåsväder sedan han påstått att judar och samer "inte är svenskar". Påståendet är djupt kränkande mot alla de judar och samer som bor i Sverige och som definierar sig själva som just svenskar. Björn Söder har även tidigare profilerat sig i frågan och antytt att judar måste välja mellan sin judiska eller sin svenska identitet - man kan "inte tillhöra två nationer".

Björn Söder tycks leva på en annan planet. Jag känner många människor som är angelägna om att värna både sin judiska och sin svenska nationalitet - om vi nu ska dela in människor i strikta nationaliteter. Sverigedemokraterna har ju ett närmat tvångsmässigt beteende i att dela in människor i olika nationaliteter eller etniciteter, så låt oss här göra det. De personer jag tänker på firar både Midsommar och Chanukka, de går i synagogan (åtminstone ibland) och firar Nationaldagen. De hissar svenska flaggan och upprätthåller judiska traditioner. De är födda och uppvuxna i Sverige och känner sig som svenskar - och som judar. De har inga som helst problem med att känna sig bekväma i dessa dubbla identiteter. (Motsvarande resonemang kan naturligtvis föras om samer och om tornedalingar och om andra nationella minoriteter i Sverige.)

Men Björn Söder och Sverigedemokraterna har problem med dessa människor. Björn Söder och Sverigedemokraterna har ett ständigt behov av att exkludera: Du är jude - du är inte svensk! Eller som när Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson påstod att Zlatan hade ett "kroppsspråk" och ett språk i allmänhet som indikerade att han inte var "direkt svensk".

Sverigedemokraterna är ett parti som är sprunget ur den nazistiska myllan, ett parti som fortfarande är djupt impregnerat av rasism. Det är i denna rasistiska och exkluderande kontext som Björn Söders uttalanden ska tolkas. Det är detta parti som riskerar att få ett avgörande inflytande över regeringsbildningen efter höstens val. Alla demokratiska partier måste göra sitt yttersta för att motverka en sådan utveckling.

Läs gärna Willy Silbersteins artikel i Aftonbladet: Jo, Björn Söder - jag är både jude och svensk.

Ny Sifo: M backar, S-raset bromsas upp

I dagens väljarbarometer från Sifo minskar Moderaterna med hela tre procentenheter, från 23.6 till 20.6 procent. Det är Moderaternas sämsta resultat i en Sifo-mätning sedan Ulf Kristersson tillträdde som partiledare i oktober i fjol. Samtidigt ökar Centerpartiet med 2.7 enheter, från 8.1 till 10.8 procent.

Socialdemokraternas ras har bromsats upp, och i denna mätning får partiet 26.1 procent, en ökning med en knapp procentenhet. Resultatet ger den socialdemokratiska partiledningen ett andrum. Partiet är i denna mätning landets klart största parti. Sverigedemokraterna står i princip still och får 18.5 procent.

Kristdemokraterna minskar med 1.1 enheter och stannar på 2.4 procent. Visst är det för tidigt att räkna ut Kristdemokraterna, men det ser synnerligen mörkt ut för partiet. Det är svårt att motivera stödröstare ur ett opinionsläge på 2.4 procent.

I övrigt är förändringarna små. Vänsterpartiet går fortsatt bra och ökar något till 9.8 procent. Miljöpartiet och Liberalerna balanserar fortsatt på eller strax över fyraprocentsspärren.

Mellan blocken är det fortsatt jämnt. I denna mätning har de rödgröna ett litet övertag med 39.9 procent mot allianspartiernas 38.7 (Kristdemokraterna inkluderade).

Vilken regering tror ni kommer att bildas om denna Sifo-undersökning blev valresultat? Ni kan finna inspiration hos Unibet, som ger odds på 26 olika regeringsalternativ. Vad tror ni om en moderat enpartiregering för 8.50 gånger pengarna? Eller en blocköverskridande regering med Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet för 7.50 gånger pengarna? Socialdemokraterna och Liberalerna ger 101 gånger pengarna, det kanske kunde vara något. :)

Alliansen? I know a dead parrot when I see one

Mandatperiodens sista partiledardebatt i riksdagen inbjuder till ett antal reflektioner.

Jag får förstås äta upp det efter valet, men när jag tänker på Alliansen tänker jag allt oftare på Monthy Phytons sketch om den döda papegojan ("Dead Parrot"). John Cleese kommer in i en djuraffär för att klaga på att den papegoja han inköpte  för mindre än en halvtimma sedan är död. Stendöd. Men butiksinnehavaren förnekar att papegojan är död, den bara vilar sig lite. När John Cleese dunkar papegojans huvud i disken för att visa hur död den är förklarar butiksinnehavaren att papegojan befinner sig i ett chocktillstånd. Papegojan är förstenad eftersom den trånar efter de norska fjordarna, varifrån den har sitt ursprung, den tillhör arten Norwegian Blue. Att papegojan var fastspikad på en träpinne i buren var av ren omsorg, så att den inte i sitt chocktillstånd skulle trilla ner och slå sig.

Ja, de borgerliga partiledarna kämpar tappert för att övertyga väljare och journalister om att Alliansen är vid liv. Men jag känner med John Cleese: I know a dead parrot when I see one.

*

Ulf Kristersson (M) tog ingen replik på Jimmie Åkesson (SD). För detta har han kritiserats av Jan Björklund (L) ("spelar SD i händerna") och av Stefan Löfven (S) som antyder att Kristersson inte vill stöta sig med Åkesson på grund av den komplicerade regeringsfrågan. Själv säger Kristersson att han inte tog replik på Åkesson eftersom han föredrar att prata om Moderaternas egen politik, och enda skälet till att han tog replik på Löfven var att han ville "diskutera vårt gemensamma ansvar för migrationsfrågan". Komplicerat? Javisst. Viktigt? Nja. Om inte annat så visar denna debatt om debatten hur inflammerad frågan om relationerna till Sverigedemokraterna är, inte minst mellan de enskilda allianspartierna.

*

För mig är Sverigedemokraterna ett högerpopulistiskt, nationalkonservativt parti som fortfarande är impregnerat av rasism. I dagens debatt riktade Stefan Löfven sina angrepp på Sverigedemokraternas högerposition, medan till exempel Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C) riktade in sig på partiets relation till rasismen. Så kommer det nog att fortsätta under hela valrörelsen. Socialdemokraterna vill lyfta fram Sverigedemokraternas högerposition för att vinna de arbetarväljare som tvekar mellan S och SD. Annie Lööf och Jan Björklund vill lyfta fram Sverigedemokraternas rasistiska mylla för att legitimera sin position att vägra någon form av samverkan med det partiet.

*

Allt mer talar för att Centerpartiet och Liberalerna kommer att få en nyckelposition efter valet. Om Jimmie Åkesson vägrar släppa fram en regering där Centerpartiet ingår, kommer då Centerpartiet och Liberalerna att släppa fram en moderat enpartiregering som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning i riksdagen? Eller kommer de att gå in i någon form av samarbete/samverkan med Socialdemokraterna?

Stå emot och håll fast - det kan löna sig

De senaste veckorna har kantats av opinionsundersökningar där avståndet mellan Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Moderaterna är ganska litet. I till exempel den senaste Novus-mätningen fick Socialdemokraterna 23.8 procent, Sverigedemokraterna 21.9 procent och Moderaterna 21.1 procent.

Vi ser, åtminstone tillfälligt, ett helt nytt politiskt landskap torna upp sig. I debatten har det också framförts kritik mot till exempel Socialdemokraterna för att partiet skulle ha närmat sig Sverigedemokraternas åsikter i migrationspolitiken, i syfte att stoppa väljartappet och desarmera frågan. En sådan taktik har hittills visat sig misslyckad. Forskning och beprövad erfarenhet visar också att partier ofta tjänar på att deras "egna" frågor ligger högt på den politiska dagordningen, i det här fallet Sverigedemokraterna och migrationspolitiken.

Om man jämför den senaste Novus-mätningen med valresultatet från 2014 framgår ett intressant mönster. Samtliga partier som hållit fast vid sin inställning i migrationspolitiken har gått framåt (SD med 9.0 enheter, C med 2.8 enheter, V med 3.4 enheter). Samtliga partier som ändrat sin migrationspolitik har minskat (S med 7.2 enheter, MP med 2.4 enheter, KD med 1.7 enheter och L med 0.8 enheter - om nu L faktiskt har ändrat sig).

Sammantaget innebär detta att de partier som ändrat sin migrationspolitik i en hårdare riktning har minskat med 14.3 procentenheter. De partier som har hållit fast vid sin ursprungliga politik har ökat med 15.2 procentenheter.

Här finns förstås inga enkla förklaringar. Men en hypotes är att de partier som hållit fast vid sin linje av väljarna uppfattas som mer trovärdiga och trygga i sina grundvärderingar, medan de partier som ändrat sig uppfattas som icke trovärdiga, kanske till och med som opportunistiska. Håll fast, kan vara ett klokt råd i dessa turbulenta tider.

Jag tror att Tomas Ramberg eller Margit Silberstein varit inne på detta spår tidigare, men jag hittar i så fall inte deras texter just nu.

Digital demokrati? Partierna i en ny tid

Allt färre svenskar betraktas sig som anhängare av ett politiskt parti. Antalet svenskar som är medlemmar av ett politiskt parti har mer än halverats på bara ett par decennium. Är partidemokratins tid förbi?

I dag skriver jag tillsammans med Sofie Blombäck, Marie Demker och Linn Sandberg på DN Debatt om de politiska partiernas försvagade band till väljarna och på vilket sätt detta är ett bekymmer för den representativa demokratin. Partierna har till uppgift att samla upp och syntetisera medborgarnas idéer och intressen för att omvandla dem till konkret politik på folkviljans grund. Om medborgarna inte längre uppfattar att partierna är de avgörande och självklara aktörerna i den processen försvårar det för partierna att uppfylla sin demokratiska uppgift.

Hur påverkar då digitaliseringen partiernas möjligheter att förstärka banden till medborgarna? I artikeln presenterar vi resultat och reflektioner ur vår just utkomna bok Digital demokrati? Partierna i en ny tid (Atlas, 2018). Vi kritiserar de politiska partierna för att de använder sociala medier som en megafon för att tala till medborgarna, i stället för att göra saker tillsammans med medborgarna. För att fungera som länk mellan medborgare och valda representanter måste partierna våga släppa sina inarbetade stela organisationsformer. Och också ibland släppa kontrollen över processen. Exempelvis kan de använda massans kreativitet till att lösa problem och utveckla politik med så kallad crowdsourcing.

Vi hoppas att artikeln och boken ska stimulera till debatt om det representativa demokratins ställning i dag, och om hur digitaliseringen förändrar förutsättningarna för partierna och för politiken.

Följ gärna vårt helt nya twitterkonto @DigitalTid och delta i diskussionen.

Boken kan köpas till exempel här. Snart finns den som e-bok också.

Ni är också hjärtligt välkomna till boksläppet på Atlas förlag tisdag 12 juni kl 17.00 - 20.00 (Barnhusgatan 4, Stockholm).

Artikeln i DN finns här.

Dags för Järvaveckan!

Nu är det dags för Järvaveckan, eller Politikerveckan Järva som arrangemanget också kallas. Veckan pågår 9-17 juni på Spånga IP, mitt emellan Spånga, Tensta och Rinkeby. Liksom ifjol kommer samtliga partiledare att finnas på plats. Det är bra. Järvaveckan behövs som ett alternativ till Almedalsveckan och kan förhoppningsvis fortsätta att utvecklas i sin egen riktning.

Syftet med Järvaveckan är att vara en stor mötesplats för samhällsengagemang och "minska avståndet mellan folk och folkvalda". Arrangörerna vill skapa "dynamiska möten och samtal mellan samhällsaktörer och medborgare - såväl från Järva som från resten av staden och hela landet". Stora ord, som förstås måste fyllas med innehåll. Erfarenheterna från förra året och även årets programblad visar att arrangörerna varit framgångsrika med att skapa relevanta seminarier och samtal.

Däremot har man ännu inte lyckats att få de boende i stadsdelen att närvara i särskilt stor utsträckning. Det är kanske inte så konstigt. Som jag konstaterade förra året: "Järvaborna är inte annorlunda än andra svenskar - de går inte man ur huse för att lyssna på politiska debatter och anföranden." Och när dåvarande oppositionsledaren Anna Kinberg Batra förra året sommartalade på Mosebacke-terrassen på Södermalm dök det endast upp ett 150-tal åhörare, Så det är inte lätt. Det ska bli spännande att se hur arrangörerna gått till väga denna gång för att locka fler boende.

Järvaveckan är ett initiativ av Ahmed Abdirahman, grundare av den ideella föreningen The Global Village som är en partipolitiskt och religiöst obunden förening med hemvist i Hjulsta i Stockholm. Jag rekommenderar varmt följande reportage i Metro, om Ahmed Abdirahmans livsresa och om Järvaveckans framväxt.

I år är det valår, och det turbulenta politiska läget medför att politiska intresset är på topp. Järvaveckan har vuxit kraftigt år för år. Almedalsveckan bara fortsätter att växa. Någonstans måste det ta slut. Utmaningen kommer nästa år, 2019, året efter ett valår. Då får Järvaveckan och Almedalsveckan bekänna färg på allvar. Tills dess önskar jag arrangörerna ett varmt lycka till!

Sverige, vårt växande hem!

I samband med nationaldagen uppstår ofta diskussioner om vari det typiskt "svenska" skulle bestå. I dag nöjer jag mig med att lyfta fram en ofta bortglömd aspekt. Internationella undersökningar visar att svenskarna intar en tätplats i Europa med avseende på positiv inställning till invandrare och flyktingmottagning. Svenskarnas positiva inställning till invandring och flyktingmottagning kan vara bra att bära med sig i dessa dagar, när diskursen vridits i en så negativ riktning.

I morgon torsdag förväntas riksdagen rösta ja till det rödgröna lagförslag som ger 9 000 ensamkommande unga från i huvudsak Afghanistan en chans att få stanna i Sverige, vårt växande hem. Regeringens förslag får stöd av Centerpartiet och Vänsterpartiet samt av enskilda ledamöter från Liberalerna och Kristdemokraterna. Det vill säga samtliga riksdagspartier utom Moderaterna och Sverigedemokraterna (jag ber om ursäkt ifall jag missat någon enskild ledamot från de sistnämnda partierna). 

Det kommande beslutet är ytterst glädjande. Framför allt naturligtvis för de enskilda människorna som påverkas samt deras nya familjer och vänner. Beslutet är också glädjande eftersom det visar att politisk kamp kan löna sig. 

Det här beslutet har sannerligen inte fattats av sig själv. Beslutet har grundats i en folkrörelse där nätverksbaserade rörelser som Ung i Sverige och Vi står inte ut spelat en avgörande roll. Rörelserna har fått ett brett stöd, till exempel av glassbolaget Ben & Jerry's som motiverar sina insatser med att företaget vill "stödja den humanistiska folkrörelsen som river de murar som stänger ute människor och vara delaktiga i att skapa medmänskliga och interkulturella samhällen". Nu uppmanar Ben & Jerry's också till deltagande i det kärlekståg "Kärlek segrar" som Ung i Sverige genomför för att fira beslutet. Jag är glad och stolt över att Socialdemokrater för tro och solidaritet också har fått vara en del i den process som nu tar sig uttryck i riksdagsbeslutet.

  Lagförslaget har sina brister. Som Rädda Barnen påpekar påverkas inte situationen för de över 3 000 personer som sökt asyl i Sverige efter den 24 november 2015 och vid ansökan registrerats som ensamkommande barn, fått avslag på sin ansökan och väntat minst 15 månader på beslut. Men vi får ta en sak i taget och glädjas med alla dem som nu får möjlighet till ett liv i vårt underbara Sverige. Som Fatemeh Khavari skrev på sin Facebooksida för några timmar sedan: 

Svenska flaggans dag är idag, så glada vi är över att leva med svenska folket. Styrkan i civilsamhället som ni visar har blivit internationellt känt genom protesterna mot utvisningarna till Afghanistan. Det är ni som skriver historia. När vi hör paraden i huvudstaden ska vi inte titta på de höga människorna utan blunda och se ansiktet på alla de hjälpare som står med ungdomarna. En parad för er. Från aktivisterna, till familjehemsföräldrarna, till de som går emot partilinjen i morgon, till Ben & Jerrys människorättskommitté. Ingen har bredare stöd än vi. Vi flaggar för Svenska folkets styrka idag!

Själv tänkte jag nu fira nationaldagen på mitt eget sätt. Trevlig kväll! 

fo

SCB och det politiska läget

SCB:s partisympatiundersökning förstärker bilden av att höstens val blir jämnt och dramatiskt. I undersökningen får de rödgröna partierna 40.0 procent mot Alliansens 38.6 (då inräknas Kristdemokraternas resultat, trots att partiet med sina rekordlåga 2.9 procent hamnar under fyraprocentsspärren).

Socialdemokraterna får 28.3 procent, vilket är 2.7 procentenheter lägre än valresultatet 2014. En tröst för socialdemokratiska tigerhjärtan är att den största delen av förlusterna gått till gruppen "vet ej". Dessa tidigare s-väljare har demobiliserats, men inte sökt sig till något annat parti. Därmed bör de också vara möjliga att remobiliseras, givet att Socialdemokraterna lyckas skapa politisk nerv i välfärds. och fördelningsfrågorna och synliggöra konflikten mellan vänster och höger.

För Kristdemokraterna ser läget synnerligen dystert ut. Någon Bert-effekt blev det inte, ifall nu någon hade hoppats eller trott på en sådan.

SCB:s majmätning ett valår brukar ligga hyggligt nära valresultatet. Socialdemokraterna tenderar att överskattas något och Sverigedemokraterna att underskattas något. Om valresultatet överensstämmer ungefär med SCB:s mätning blir regeringsfrågan komplicerad. Centerpartiet och Liberalerna är bundna av sina löften att inte samverka med Sverigedemokraterna, och därför är det svårt att se någon annan utgång än en variant av blocköverskridande samarbete. Men vägen dit blir inte enkel och processen kommer sannolikt att ta tid. (Läs gärna min, Karin Erikssons och Jonas Hinnfors rapport "Levande DÖ(d)?", Timbro, 2018.)

Noterar för övrigt att samtliga partier utom Sverigedemokraterna trots den politiska turbulensen under mandatperioden ligger inom en marginal på plus eller minus tre procentenheter från sitt valresultat 2014. Stabiliteten i det svenska partisystemet ska inte underskattas, trots att svensk politik befinner sig i förändring.

Inför fotbolls-VM i Ryssland - vem i landslaget målar sina naglar i regnbågens färger?

På förmiddagen torsdagen den 15 augusti 2013 tog sig den svenska höjdhoppsstjärnan Emma Green Tregaro till VM-final i Moskva genom att klara höjderna 1.88 och 1.92 i första försöket. Emma Green Tregaro fick visserligen välförtjänt beröm för att hon lyckats ta sig till sin tionde mästerskapsfinal i rad. Den allra största uppmärksamheten ägnades ändå åt att Emma Green Tregaro genomfört tävlingen i naglar målade i regnbågens färger, som en protestaktion mot de ryska anti-gaylagarna vilka bland annat förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer”.

 

Redan på onsdagskvällen dagen före tävlingarna hade Emma Green Tregaro lagt ut bilder på sina regnbågsmålade naglar på Instagram, med texten ”Naglar målade i regnbågens tecken. #pride #chanelcolor #moscow2013 Nu är alla förberedelser gjorda.” Den svenska löparen Moa Hjelmer blev inspirerad och regnbågsmålade även hon sina naglar inför tävlingarna.

I svenska och i internationella medier fick Emma Green Tregaros manifestation mest positiva reaktioner. ”Modiga protesten inför höjdhoppet”, skrev Aftonbladet. ”Emma och Moa i modig protest”, skrev Sveriges Televisions sportredaktion. Undantaget var den ryska stavhoppsstjärnan Jelena Isinbajeva som på en uppmärksammad presskonferens kallade Emma Green Tregaros protest för ”respektlös”. ”

Men av Svenska friidrottsförbundets ledning fick Emma Green Tregaro och Moa Hjelmer inget stöd. Friidrottsförbundets ordförande Tomas Riste påpekade i stället ampert att det ”inte är gång bart att de aktiva i ett VM använder arenan som en plattform för att framföra politiska budskap. Tomas Riste betonade också att ”finns det ett regelverk ska man hålla sig inom det”. Överhuvudtaget fick man intrycket att friidrottsförbundets ledning inte hade någon beredskap att hantera den situation som uppstod, trots att frågorna om hbtq- personers rättigheter i Ryssland diskuterats intensivt före tävlingarnas genomförande.

I finalen ett par dagar senare gjorde Emma Green Tregaro återigen en bra tävling. Hon klarade ett nytt årsbästa på 1.97 och kom på femte plats. Emma Green Tregaro valde denna gång att inför tävlingen måla sina naglar i helrött. 

(Texten ovan är hämtad ur mitt kapitel "Naglar i regnbågens färger. Etik och politik i idrottens värld" i boken "I gråzonen. En antologi om idrottens etiska utmaningar".)

*

Situationen för hbtq-personer eller för mänskliga rättigheter överhuvudtaget i Ryssland har knappast förbättrats sedan Emma Green och Moa Hjelmer regnbågsmålade sina naglar. Kommer någon eller några i det svenska fotbollslandslaget att uppvisa samma mod som Emma Green och Moa Hjelmer? Och om inte genom att måla sina naglar så genom att manifestera på annat sätt?

Jag vet att det inte är lätt för en enskild idrottsutövare att ta ansvar i den komplicerade relationen mellan idrott och politik. Jag säger heller inte att valet mellan att manifestera eller att inte manifestera är enkelt. Situationen är olika från gång till gång, och från individ till individ. Men det rör sig alltid om ett val och den enskilde idrottsutövaren kommer inte undan sitt ansvar att fatta ett aktivt beslut genom att hänvisa till "förbundet" eller till "regeringen". Varje individ har ett ansvar och förbundet måste på olika sätt stötta den individuelle idrottsutövaren i valsituationen.

Nej, jag tänker inte skicka med några pekpinnar eller enkla lösningar till det svenska fotbollslandslaget. I stället  sänder jag med en uppmaning. Verka i Emma Greens och Moa Hjelmers anda. Det kan man göra på olika sätt. Det viktiga är att ni gör det.  

100 dagar till valet. Hur ska det gå för Socialdemokraterna?

I dag är det 100 dagar kvar till valet. Socialdemokraterna samlar ihop sig efter några turbulenta veckor. Vägen till framgång ligger nu i att synliggöra konflikten mellan vänster och höger och skapa politisk nerv i välfärdsfrågorna. Det är alls ingen omöjlig uppgift. Handlingsplanen för trygga jobb som partiet presenterade för några dagar sedan fick bra genomslag i debatten och är ingenting som Alliansen kan triangulera. Nu pågår debatten om vinst i välfärden, en debatt där Socialdemokraterna har förutsättningar att mobilisera den opinion som vill ha ett vinststopp. Ytterligare välfärdsreformer är förstås att vänta inför valmanifestet

På tisdag i nästa vecka kommer SCB:s viktiga väljarundersökning. I just den mätningen brukar Socialdemokraterna ligga ganska högt. Med tanke på att partiet i andra mätningar på senare tid legat på omkring 25 procent behövs det inte särskilt höga tal i SCB-mätningen för att den ska fungera som en intern vitamininjektion. I partiet finns också en äkta och djupt känd övertygelse om att en moderatledd regering, beroende av Sverigedemokraternas aktiva eller passiva stöd, skulle drabba de svaga grupperna i samhället väldigt hårt. Den övertygelsen har en stark mobiliserande kraft i partiet.

Alliansen har de senaste veckorna befunnit sig i en medieskugga. Ljuset har riktats mot Socialdemokraterna, mot Sverigedemokraterna och i viss mån mot Moderaterna och Ulf Kristersson. Men Alliansen är politiskt försvagad jämfört med valrörelserna 2006, 2010 och 2014. Tre av fyra allianspartier visar svaga opinionsresultat (alla utom Centerpartiet) och Alliansen är djupt splittrad i två av valets viktigaste frågor - migrationspolitiken och regeringsfrågan.

Så 100 dagar före valet finns här ett momentum Nu är det dags för Socialdemokraterna att utnyttja läget till att med kraft synliggöra konflikten mellan en vänsterpolitik och en högerpolitik i välfärdsfrågorna. Misslyckas partiet har man inget att skylla på, utom den egna förmågan. Nu gäller det att visa mod och beslutsamhet. Som Karl Marx uttryckte det - Hic Rhodos, hic Salta! ("Här är Rhodos, ta språnget!", ur Aisopos fabler.)