Reinfeldts rekordsiffror och oppositionens fruktansvärda frånvaro

Fredrik Reinfeldt och Moderaterna äger just nu den politiska agendan i Sverige. Socialdemokraternas ledarskap har fullt upp med att hantera partiets krisarbete och med att lägga grunden för en nystart i samband med partiets extrakongress i slutet av mars.

Moderaternas dominans och avsaknad av en fungerande politisk opposition tar sig uttryck i exceptionellt höga förtroendesiffror för Fredrik Reinfeldt. När hela 72 procent av svenska folket i en Sifo-undersökning säger sig hysa stort förtroende för Fredrik Reinfeldt börjar vi närma oss Nordkoreanska nivåer. Jag kommenterar Fredrik Reinfeldts rekordsiffror i bl a alltid eminenta Brunchrapporten samt i Aftonbladet.

Socialdemokraterna står nu inför vad som sannolikt är ett formativt moment. Ledarskapsfrågan är oklar, samtidigt som delar av partiet pulserar av intern framtidsdebatt. I det senaste numret av SSU:s idétidskrift Tvärdrag myllrar det t ex av entusiastiska och kreativa inlägg om orsakerna till Socialdemokraternas kris och hur den framtida politiken bör utformas. På Marika Lindgren Åsbrinks blogg Storstad och på Lena Sommestads egen blogg diskuteras politik i kommentatorsfälten på ett oerhört frimodigt och framåtblickande sätt. I januari genomför partiets kriskommission öppna, ambitiösa seminarier vid två tillfällen. Arbetarrörelsens forskarnätverk genomförde nyligen en konferens om Socialdemokraterna och samhällsutvecklingen som utan större marknadsföringsinsatser snabbt samlade 300 personer till en fullsatt Andrakammarsal i riksdagshuset.

Så visst finns det idé- och debattmässiga förutsättningar för att verkligen genomföra den förnyelse av politik och organisation som är nödvändig för att partiet inte skall framstå som en pittoresk relik från 1900-talets industrisamhälle. Men kommer partiet att klara av att suga upp och aggregera alla goda tankar som tänks till en mer genomgripande samhällsanalys, vilken i sin tur måste ta kropp i en konkret politik för 2000-talets kunskaps- eller informationssamhälle?

Jag hoppas det, men är inte alls säker. Det kan mycket väl bli så att extrakongressen i mars väljer ett tryggt kompromissalternativ till partiledare, som t ex Sven-Erik Österberg. Ett sådant val skulle sannolikt stoppa Socialdemokraternas fria fall ner mot 25-procentsgränsen, men också riskera att skapa ett falskt lugn om att krisen är över och att något genomgripande förnyelsearbete egentligen inte behövs.

Ett annat ororsmoment är förstås den bunkerkultur som fortfarande omgärdar delar av den socialdemokratiska rörelsen. Samarbetet mellan Svenskt Näringsliv och konsultföretaget Prime användes av enskilda socialdemokrater till att på ett otillbörligt sätt försöka påverka den eftervalsdebatten och diskussion om socialdemokratins framtida politik. Det behövs mer av öppenhet och transparans i partiet - frågan är bara om partiorganisationen är redo för en sådan förändring. Jag hoppas få möjlighet att återkomma till Primeskandalen inom en nära framtid.

Sårbar, sann och levande

Svenska kyrkan måste fortsätta att ta politisk ställning och värna sina kärnvärden, säger ärkebiskop Anders Wejryd i en intervju till TT. Så rätt han har. Svenska kyrkan skall vara en kyrka i världen och och därmed också i det politiska livet. Magsura reaktioner har inte låtit vänta på sig. Så skriver t ex Göteborg-Posten i dag på ledarplats (ej på nätet)att kyrkan bara ska ta till orda i moraliska och etiska frågor, eftersom den inte har något annat mandat från sina medlemmar. Well, säger jag, menar verkligen Göteborgs-Postens ledarredaktion att moraliska och etiska ställningstaganden inte får politiska konsekvenser? I så fall är det intellektuella haveriet värre än jag anade.

Religionen har återerövrat sin plats i det offentliga samtalet och många hävdar att vi i dag lever i en postsekulär tid. En sådan utveckling är förstås provocerande för dem som menar att religionen bara skall vara en privatsak, som t ex det ateistiska förbundet Humanisterna med dess ordförande Christer Sturmark i spetsen. Men religion är inte och kan aldrig vara en privatsak. Min kristna tro påverkar min syn på samhället, på mina medmänniskor och hur jag förhåller mig till dem och till världen. Tron blir en inspiration för politisk handling, en tolkningsram för samhälleliga skeenden och ger riktlinjer för vad som är gott och ont. Därför är religionen ingen privatsak, lika lite som en människa är en ö. Staten skall vara sekulär, ett mänskligt samhälle kan aldrig vara det.

Men att kyrkan skall vara politisk innebär förstås inte att den skall ta partipolitisk ställning. Evangeliet kan ta politisk kropp på olika sätt och i olika politiska rörelser. Jag vill här gärna knyta an till den distinktion som den belgiska samhällsvetaren Chantal Mouffe gör mellan "politiken" och "det politiska". "Politiken" är den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen. Med "det politiska" avses de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs. Chantal Mouffe beskriver det politiska som den dimension av antagonism som är konstitutiv för det mänskliga samhället. Vilken institutionell form politiken tar är en annan fråga. Ur det perspektivet skall kyrkan vara en del av "det politiska", men inte av "politiken".

Min kyrka är sårbar, sann och levande, som det står i bönen Ta vår vilsenhet som jag låter avsluta denna julbetraktelse. Sårbar eftersom den söker mer än den gör anspråk på att känna svaren. Sann eftersom den är äkta och på allvar, inte en grimas. Levande eftersom den är i världen och gör anspråk på att vilja förändra världen.

Med dessa rader önskar jag alla läsare av denna blogg, vänner och meningsmotståndare, troende, ateister och tvivlare en riktigt God och fridfull Jul.

Ta vår vilsenhet

Gud, du som gav oss din son,
för att vi skulle följa honom
på vägen till dig och det sanna livet.

Därför ber vi dig:
Ta vår vilsenhet
och led oss in på din väg.
Ta våra fördomar
och fyll dom med öppenhet och tillit.
Ta vår själviskhet
och fyll oss med solidaritet och medkänsla.
Ta vår girighet

och öppna våra händer till att ge.
Ta vår rädsla
och fyll oss med mod och tillförsikt.
Ta vår ilska
och fyll den med helig vrede
över orättfärdighetens välde.
Gud, bär oss in i trons, hoppets
och kärlekens famn,
som är Du
sårbar, sann och levande
i världen.

Om Nato-kramarnas och Nato-kritikernas märkliga samsyn

I Göteborgs-Posten publiceras i dag min slutreplik till Ingela Mårtensson om huruvida Sverige håller på att smygas in i Nato. Ett utdrag ur artikeln följer nedan, hela artikeln kan läsas här. Min inledande artikel finns här och Ingela Mårtenssons replik finns här.

Ingela Mårtensson menar att Sveriges nära samarbete med Nato innebär att den militära alliansfriheten urholkats och att Sverige i praktiken redan är en Nato-medlem. Men henne analys är ofullständig och gynnar bara dem som vill att Sverige skall söka medlemskap i Nato, skriver Ulf Bjereld i en slutreplik.

Visst är det så att Sveriges fredstida militära samarbete med Nato skapar vänskapsband och beroenden som påverkar Sveriges handlingsutrymme i en framtida tänkt krigssituation. Men därifrån är steget långt till Mårtenssons påstående att Sverige inte har större handlingsutrymme än vad Natos medlemsstater har.

Mårtensson hänvisar till Lissabonfördragets så kallade solidaritetsklausul, vilken hon likställer med Nato-fördragets artikel V. Men det är en vilseledande jämförelse. För det första finns det ingen enighet inom EU om att solidaritetsklausulen innebär militära försvarsgarantier. För det andra anslöt sig både Miljöpartiet och Vänsterpartiet inför höstens val till solidaritetsklausulen, vilken explicit nämndes i den rödgröna gemensamma valplattformen. Självklart skulle varken Miljöpartiet eller Vänsterpartiet ansluta sig till solidaritetsklausulen om den innebar bindande försvarsgarantier motsvarande Nato-fördragets kapitel V.

Ingela Mårtensson har all rätt i världen att ogilla och motarbeta Sveriges fredstida militära samarbete med Nato. Men hon borde kanske fundera något över vad det betyder att hon analyserar svensk säkerhetspolitik i dag på exakt samma sätt som de som vill att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Trivs hon verkligen i det sällskapet?


Ulf Bjereld
professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet
ledamot av förbundsstyrelsen Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen

Journalistkåren som övervakningssamhällets bäste vän?

Det förträffliga radioprogrammet Medierna har uppmärksammat den gångna veckan märkliga övervakningsdebatt, där journalister och säkerhetspolis bytt roller med varandra när det gäller att värna medborgarnas personliga integritet och yttrandefriheten. Säpo-chefen Anders Danielsson förklarade i tisdags att han inte ville att Säpo skulle få starkare befogenheter, eftersom han värnar rättsstaten. Samtidigt har journalister korsförhört Anders Danielsson med frågor kring t ex varför Säpo inte scannar av Facebook för att den vägen hittat terrorister. Anna Dahlberg, politisk redaktör i Expressen, slapp motfrågor eller ifrågasättanden från programledarna när hon som chef för en av Sveriges största liberala debattsidor i Studio Ett kritiserade Säpo för att inte sköta sin övervakning tillräckligt nitiskt.

I Medierna uttrycker Vänstra Stranden sin förvåning över att journalisterna så lätt lät sig dras med i alarmistiska stämningar, och Jörgen Hvitfeldt från Studio Ett har kurage nog att begå viss självkritik.

Medierna är ett alldeles utmärkt program - lyssna gärna på det. Själv har jag kurage nog att begå viss självkritik mot att jag en gång i onödan lät mig dras med i alarmistiska stämning och uttryckte stark oro över den kulturförflackning som skulle inträffa när mediernas föregångare, Vår grundade mening, lades ner.

Ulf Nilson och frågan om att vara pursvensk

Jag har många skäl att vara tacksam mot mina föräldrar. I dag är det särskilt ett skäl jag tänker på. När jag var liten hette jag nämligen Ulf Nilson och hade inte mina föräldrar haft det goda omdömet att byta efternamn när jag bara var två år gammal hade jag sannolikt fortfarande hetat så. (Om jag inte i vuxen ålder valt att ta min kära hustrus efternamn, förstås.)

I dag är det inte roligt att heta Ulf Nilson. Det finns några stycken. En är en eminent barn- och ungdomsförfattare, som fått både August-priset (två gånger) och Astrid Lindgren-priset. En är förre NHL-proffset Ulf "Lill-Pröjsarn" Nilsson, som genom sin karriär i bl a Winnipeg Jets och New York Rangers blev en föregångsman för den stora proffsvågen i svensk hockey. (Jag minns min besvikelse när "Lill-Pröjsarn" lånade sig till att tillsammans med Anders Hedberg år 1979 ställa upp i Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF) kampanj "Satsa på dig själv".) Under de år jag tillhörde ett mycket mindre parti hette för övrigt ordföranden för detta lilla partis ungdomsförbund Ulf "Ubbe" Nilsson.

Så många Ulf Nilsson är det, och jag hade inte haft några större bekymmer med att bli förväxlad med någon av de ovannämnda. Men värre hade det varit med förre utrikeskorrespondenten Ulf Nilson, som i en krönika i Expressen tidigare i veckan vecklade in sig i rasbiologiska funderingar och bekymrade sig över "pursvenskarnas" låga födelsetal: Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer. Kort sagt: vi befinner oss i krig. Pursvenskar? Det muslimska inflytandet växer?Krig?

I en artikel på SVT Debatt förtydligar Ulf Nilson vad han med "pursvenskar". Begreppet syftar på svenskar 'av det gamla vanliga slaget', från den tid då jag växte upp (händelsevis i Slöinge) och då så gott som alla var födda i Sverige, gifte sig med varandra och fick barn som automatiskt var svenskar.

Jag undrar om jag är pursvensk i Ulf Nilsons bok. Min farfar föddes i Australien och min pappa i USA. Inte för att saken är särskilt viktig för mig. Men den tycks vara väldigt viktig för Ulf Nilson. Det skrämmer mig.

Läs gärna Paul Ronges text i ämnet här.

Bombdådet i Stockholm och Magnus Ranstorps historielösa alarmism

Uppdaterad tisdag 14 december: Just hemkommen från medverkan i SVT Debatt angående bombdådet i Stockholm och dess konsekvenser i Sverige. Bland de övriga medverkande återfanns bl a Helena Benaouda, Lars Vilks, Soran Ismail och Nima Dervish. Utifrån ämnesvalet blev det en lugn och sansad tillställning och alla Säpo-vakterna kunde titta på TV i lugn och ro. Jag och Soran Isamil tyckte nog lika om allting, vad nu det kan betyda.

I sak kretsade debatten bl a om huruvida det finns tendenser till radikalisering bland svenska muslimer, om orsakerna till terrorism med religiösa förtecken (där jag drev tesen att det är fundamentalism som är av ondo, oavsett om den kommer i religiös eller politisk klädesdräkt) samt vilket personligt ansvar Lars Vilks har för sin utsatta situation.

Om likheterna mellan Lars Vilks och pingstpastorn Åke Green som anklagades för att hetsa mot homosexuella har jag tidigare skrivit här. Peter Weiderud berör problematiken i en debattartikel i Expressen i dag.

Sammantaget tycker jag att debatten efter bombdådet har sansat sig. Jag är glad och stolt att bo i ett land där chefen för Säkerhetspolisen (Anders Danielsson, i Studio Ett i dag) säger sig inte vilja ha större befogenheter, eftersom han värnar rättsstaten.

Angående rättsstaten var det med stor sorg jag tog del av Morgan Johanssons lovsång till en förstärkt FRA-lag, i riksdagen i dag. Dessbättre visade det sig att han inte hade sin egen riksdagsgrupp med sig, så Socialdemokraternas krav på att riva upp lagen ligger fast. Men det säger en hel del om krisens omfattning i Socialdemokraterna, när Justitieutskottets ordförande uttalar sig på ett sätt som går stick i stäv med den egna riksdagsgruppens inställning.

*

Sverige är en del av världen. Men det har vi varit länge. Så formulerade sig justitieminister Beatrice Ask i söndagens SVT Agenda. När jag hörde uttalandet tyckte jag att det ekade tomt och innehållslöst. Men samtidigt tänkte jag på alla de tomheter som jag själv säkert då och då lyckas kläcka ur mig i direktsändning, och genast kände jag mig lite mer försonligt inställd.

När jag i dag tar del av ett uttalande av Magnus Ranstorp, terroristexpert på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, blir jag än mer positiv till det Beatrice Ask sa. Ranstorp påstår: Sverige har tidigare varit en skyddad vik i en stormig värld, men att människor nu urskillningslöst vill mörda andra är djupt chockerande. Till om med för mig är det extremt chockerande att det här händer i Stockholm. Det är väldigt extremt.

I sitt uttalande markerar Beatrice Ask lugnt och sakligt att Sverige är en del av världen och att vi därför inte är - och heller aldrig har varit - immuna mot våld och destruktivitet. Terroristexperten Magnus Ranstorp blir i stället alarmistisk och beskriver den tragiska händelsen som att Sverige i ett slag har förändrats från ett fridens paradis ("skyddad vik") till ett stormens Gehenna, där "människor nu urskillningslöst vill mörda andra".

Magnus Ranstorps historielöshet är avgrundsdjup. Sverige har inte i modern tid varit en fristad från terrorhot och politiskt våld. Så sköts t ex Jugoslaviens ambassadör Vladimir Rolovic till döds i ett skottdrama vid den jugoslaviska ambassaden i Stockholm den 7 april 1971. Gärningsmännen var två kroater med band till den ökända Ustasja-rörelsen, vilken begick mord och bombdåd i efterkrigstidens Europa. Den 16 september 1972 kapades ett flygplan från Stockholm på väg till Göteborg, och kaparna krävde att de dömda gärningsmän som mördat Rolovic skulle friges. Kapningen blev framgångsrik och gärningsmännen flögs med det kapade planet till Francos Spanien där de begärde politisk asyl.

År 1975 ockuperades den västtyska ambassaden i Stockholm av medlemmar ur Röda armé-fraktonen (RAF), vilka krävde att den västtyska regeringen skulle frige ett antal fängslade RAF-aktivister. Fyra människor dödades i dramat, två ur RAF och två ur gisslan.

I slutet av 1970- och början av 1980-talet genomförde den s k Bombmannen Lars Tingström upprepade bombdåd mot centrala samhällsinstitutioner, med två dödsoffer som följd. Morden på statsminister Olof Palme och utrikesminister Anna Lind, Lasermannens och den nu aktuella Malmöskyttens beskjutningar av invandrare samt Sveriges deltagande med stridande trupp i Afghanistan är bara några ytterligare illustrationer av det absurda i påståendet att Sverige varit en "skyddad vik" från politiska våldsdåd eller våld med internationell anknytning. Som Vänstra Stranden träffande formulerar det: Allt tyder på att Olof Palme mördades av en ensam förvirrad/sjuk/hatisk människa på samma sätt som Anna Lindh. I Malmö sitter en ensam man häktad för vad som kan kallas hat-skjutningar och i fängelse sedan många år sitter John Ausonius (lasermannen) för att ha dödat och skadat människor enbart för att de såg utländska ut. Jag skulle inte dra några långtgående slutsatser om terrorismen i och terrorhotet mot Sverige på grundval av dessa enskilda mäns aktioner. Och jag skulle inte dra några sådana på grundval av vad vi vet om Stockholmshändelserna heller.

I Expressen för Per Wirtén ett motsvarande resonemang: Att Sverige varit en skyddad vik är inte bara ett ofta upprepat tankefel. Det närmar sig status av offentlig lögn.

Jag tycker att såväl regeringen som polisen hittills har hanterat den tragiska händelsen i Stockholm bra. Det är utomordentligt viktigt att de alarmistiska stämningar som Magnus Ranstorp bidrar till att framkalla inte leder till en stigmatisering av islam eller av muslimer. Lika lite som vi skuldbelade tyskar för RAF:s gärningar eller skåningar för Malmöskyttens härjningar skall vi skuldbelägga muslimer för det nu aktuella bombdådet i Stockholm,

Myten om att Sverige håller på att smygas in i Nato

I dag skriver jag i Göteborgs-Posten om den förvirrade debatten kring svensk alliansfrihet och Sveriges relationer till Nato. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Är Sveriges militära alliansfrihet trovärdig eller håller Sverige i stället på att smygas in i Nato? Den senaste veckans Wikileaks-avslöjanden om USA:s bild av Sverige har skapat debatt om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men Sveriges militära alliansfrihet står fortfarande stark och Sverige är inte på väg att smygas in i Nato.

Frontlinjerna känns igen. Efter kalla krigets slut avslöjas regelbundet nya detaljer om Sveriges fredstida militära samarbete med USA eller Nato. Varje gång följs avslöjandena av en debatt om huruvida alliansfriheten bara är ett spel för galleriet. Varje gång framträder debattörer som till exempel GP:s Gert Gelotte som i moralistiska ordalag beskriver svensk säkerhetspolitik som ett dubbelspel, ett hyckleri och ett meningslöst ljugande.

I debatten ser vi också en ohelig allians mellan Folkpartiet och Vänsterpartiet. I ett inslag i Studio Ett nyligen föll folkpartiets försvarspolitiske talesperson Allan Widman och Vänsterpartiets Lars Ohly varandra i armarna i beskrivningen av hur nära Sverige och Nato samarbetade och att Sveriges militära alliansfrihet urholkats.

Men Gert Gelotte, Allan Widman och Lars Ohly har fundamentalt fel. Sveriges militära alliansfrihet står fortfarande stark och Sverige är inte på väg att smygas in i Nato.

Visst finns det en risk att Sverige genom ett alltför nära politiskt och militärt samarbete med Nato avsäger sig en del av den handlingsfrihet som alliansfriheten ger. Men samarbete är trots allt en sak, medlemskap en annan. Gränsen går vid de ömsesidiga säkerhetsgarantier som följer med ett medlemskap.

Hur nära är då Sverige att bli medlem av Nato? Sverige är inte nära alls. Fredrik Reinfeldt har till och med tydligt markerat att ett svenskt Nato-medlemskap inte är att tänka på utan att Socialdemokraterna stödjer förslaget. Inom socialdemokratin finns inte tillstymmelse till rörelse i en sådan riktning. Ett svenskt Nato-medlemskap är lika avlägset som tidigare.

Israel vägrar förlänga byggstoppet - freden mer avlägsen än på länge

I dagarna blev det klart att USA misslyckats med att övertyga Israel om nödvändigheten av att förlänga byggstoppet på de ockuperade områdena. Därmed blir det inte heller någon fortsättning på de direkta fredssamtal mellan israeler och palestinier som påbörjades i september under ledning av USA:s president Barack Obama.

Förväntningarna på de direkta fredssamtalen var visserligen låga, men sättet varpå de nu avslutas blir ändå ett bakslag för Obama och hans administration. I morgon fredag håller utrikesminister Hillary Clinton ett anförande som förväntas ge vägledning kring USA:s fortsatta agerande i Mellanösternfrågan. Men det är svårt att se att Hillary Clinton kommer att kunna trolla fram någon kanin ur hatten. I stället kommer de israelisk-palestinska samtalen sannolikt att fortsätta på indirekt nivå, det vill säga genom amerikansk förmedling i stället för genom direkta samtal parterna emellan.

En del menar att det var ett strategiskt misstag av palestinierna att så hårt driva kravet på förlängt byggstopp som ett villkor för fortsatta direkta förhandlingar. Genom att driva kravet gav man Israel en möjlighet att blockera fortsatta förhandlingar. Nja, säger jag. Det är uppenbart att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu inte är intresserad av att driva fredsprocessen framåt. Om palestinierna hade accepterat direkta förhandlingar parallellt med fortsatt israelisk byggnation på de ockuperade områdena hade Netanyahu sannolikt hittat något annat sätt att stranda förhandlingarna. Om inte viljan finns är det svårt att se hur processen skulle ha kunnat drivas vidare.

Nu kan vi förvänta oss en palestinsk offensiv för att samla internationellt stöd för att utropa en självständig palestinsk stat efter 1967 års gränser. Offensiven kommer inte att vara utan framgång. För bara några dagar sedan meddelade t ex Argentina att man följer Brasiliens exempel och erkänner Palestina, och det utan att det palestinska ledarskapet ännu gjort allvar av sitt hot. EU kommer att få bekymmer om frågan kommer på bordet. Inom EU finns ett starkt missnöje med Israels sätt att sabotera fredsprocessen. Samtidigt ser EU knappast erkännandet av en palestinsk stat som det bästa sättet att skapa en varaktig fred mellan israeler och palestinier. (Om problematiken kring erkännandet av en palestinsk stat har jag tidigare formulerat mig här.)

Det finns en stark internationell enighet - som även inbegriper stora delar av såväl det israeliska som det palestinska ledarskapet - om villkoren för etablerandet av en israelisk-palestinsk fred. En palestinsk stat skall upprättas på Västbanken och Gaza, och palestinierna får territoriell eller någon annan form av kompensation för de områden med israeliska bosättningar som Israel behåller. Jerusalem blir huvudstad för både den israeliska och den palestinska staten. De palestinska flyktingar som har rätt att återvända men inte kommer att kunna göra det kompenseras ekonomiskt eller på annat sätt. Det som behövs är att få dagens israeliska ledarskap att acceptera att denna lösning genomförs nu och på ett sätt som är rimligt för båda parter. Hittills har det internationella samfundet förhållit sig kallsinniga till ropen på sanktioner mot Israel. Men om dödläget i fredsprocessen kvarstår kommer de som vill tillgripa sanktioner mot Israel att få vind i seglen. Orosmolnen hopar sig över den israelisk-palestinska konflikten.

Oh! Ah! Cantona! En man av sin tid

Den franske fotbollsartisten, skådespelaren och livskonstnären Eric Cantona går nu till attack mot bankväsendet. Vem är det egentligen som bestämmer i dagens samhälle? Jo, det är bankerna, säger Cantona till franska Presse Océan. Nu uppmanar Cantona de franska medborgarna att fälla bankerna genom att i dag ta ut alla sina sparpengar. En attack än mer kraftfull än när han i januari 1995, i en match mot Crystal Palace, hoppade över reklamsargen och sparkade ner en supporter som skrikit rasistiska glåpord till honom.

Vi får väl se hur det går för de franska bankerna. Men Cantona, som alltid legat på framkant av sin tid, är med sin appell ett uttryck för en tid där medborgarnas politiska engagemang innebär att de vänder partierna ryggen för att i stället i nätverksorganiserad och halvt spontan form försöka göra avtryck i enskilda politiska sakfrågor. De överraskande stora massmanifestationerna mot rasism dagarna efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen i höstas organiserades t ex genom att ett fåtal personer manade till samling via Facebook. Dessa manifestationer var betydligt större än deltagarantalet i samtliga partiers sammanlagda 1 maj-demonstrationer i t ex Stockholm eller Göteborg.

Problemet med nätverk som organisationsform är att ansvarsfrågorna blir dunkla. Nätverk är en skenbart öppen organisationsform, och möjligheten för deltagarna att utkräva politiskt ansvar av de som styr blir begränsad. Men nätverksformen passar väl in i det individualistiska samhälle som i dag växer fram. I stället för att förneka nätverksformen bör den bejakas och det bör utvecklas mekanismer för att skapa bättre demokratiska former inom dem. De politiska partierna har en viktig roll att spela i denna uppgift.

Men så länge säger jag bara: Oh! Ah! Cantona!

Kommer Wikileaks-avslöjandena om svenskt spionsamarbete med USA att fälla Beatrice Ask?

I dag presenteras dokument från Wikileaks som visar att medarbetare till utrikesminister Carl Bildt och till justitieminister Beatrice Ask i förhandlingar med amerikanska FBI-agenter sagt nej till ett mer öppet samarbete mellan Sverige och USA om terroristbekämpning. Skälet till att Sverige ville hålla kvar samarbetet på en informell nivå var att samarbetet inte skulle bli känd för riksdagen eller för svenska folket.

Så här motiverade t ex ämnesrådet på justitiedepartementet Anna-Carin Svensson enligt Wikileaksdokumenten varför samarbetet inte skulle formaliseras: Hon trodde att, givet den svenska grundlagens krav på att presentera ärenden av vikt för nationen inför riksdagen, och i ljuset av den pågående kontroversen om den nyligen beslutade FRA-lagen, kommer det vara politiskt omöjligt för justitieministern att inte låta riksdagen granska några datautbytesöverenskommelser med USA. Enligt hennes åsikt kan offentliggörandet av det här också äventyra de informella informationsutbytena.

Samtidigt förnekar justitieminister Beatrice Ask fortfarande all kännedom om samtalen och att USA:s ambassad spionerar på svenska medborgare. Affären växer och Vänsterpartiet har redan genom sin riksdagsledamot Jens Holm redan hunnit kräva att en kommission tillsätts för att bringa klarhet ivad som har hänt. Justitieutskottets ordförande Morgan Johansson (S) vädrar morgonluft och menar att skulle det visa sig vara så stort som det låter och visa sig vara grundlagsstridigt, så aktualiseras krav på avgång. Men där är vi definitivt inte ännu. Affären innehåller hittills alldeles för många oklarheter för att ett avgångskrav skall vara rimligt. Däremot kan situationen snabbt förändras om det t ex visar sig att Beatrice Ask verkligen visste om de ting hon hittills förnekar att hon hade kunskap om.

Själv gav jag följande kommentar till TT:

Om de i dokumenten redovisade uppgifterna är korrekta så är handläggningen ytterst anmärkningsvärd. Frågan om form och regelverk för underrättelseutbyte med USA är alldeles för politiskt viktig för att beslut skall tas på tjänstemannanivå. Nu får man i stället en obehaglig känsla av att tjänstemannen velat skydda ministern från insyn i ärendet, så att ministern inte skall kunna utkrävas politiskt ansvar för samarbetet.

Det finns i underrättelsetjänsters arbete alltid en spänning mellan å ena sidan demokratisk öppenhet och å andra sidan effektivitet. I det här fallet tycker jag att den demokratiska öppenheten på ett olyckligt sätt satts på undantag. Åtminstone borde ansvarig minister ha informerats i ärendet. En minister har å andra sidan också alltid ett ansvar för att hålla sig tillräckligt informerad.

Berit Andnor: Våga öppna upp processen kring val av ny partiledare för S

Berit Andnor, nyvald ordförande för Socialdemokraternas valberedning, vill inte ha någon öppen omröstning i partiet om vem som ska bli ny partiledare. Det är ingen Idol-tävling det här, säger hon. Nej, det är det förstås inte. Men det är konstigt att avfärda diskussionen om valprocessen genom att jämföra med Idol. Tilltron till medlemmarnas förmåga att låta sakpolitiken styra även i personfrågorna tycks vara något begränsad hos Berit Andnor, för att uttrycka det milt.

I Aftonbladet skriver i dag jag och Björn Fries om vikten av att öppna upp valprocessens slutna rum, för att den vägen bidra till förnyelsearbetet. Ett utdrag ur artikeln fölner nedan.

Socialdemokraternas valberedning med Berit Andnor i spetsen får en oerhört viktig roll i partiets förnyelsearbete. Valet av ny partiledare blir en möjlighet för Socialdemokraterna att påbörja en modernisering av sin mossiga partiorganisation och göra upp med den bunkermentalitet som aldrig helt har städats ut. Därför är det viktigt att Berit Andnor vid sidan av personfrågor också vågar öppna upp valprocessens slutna rum. De personer som vill eller kan tänka sig att bli partiledare bör förmås att träda fram och valet av partiledare bör ske i ljuset av en öppen debatt om partiets framtida politik.

Har Berit Andnor och hennes valberedning mod och kraft att driva processen i en sådan riktning? Vi hoppas det, även om den föreslagna valberedningens sammansättning kan inge farhågor. Samtliga av de föreslagna är eller har varit heltidspolitiker och ingen är under 30 år. Valberedningen avspeglar den rådande maktbalansen i partiet, och därför finns det också en risk att dess förslag blir utslätade och alltför kompromissbetonade.


Socialdemokratins viktigaste politiska uppgift är att formulera en lösning på hur vi raderar ut de nya klassgränserna. Mellan de som är har jobb och de som är utan. Mellan de som bor i områden med över 50 procent arbetslöshet och de med nästan ingen arbetslöshet alls. Mellan skolor som ger nästan alla barn möjligheter att gå vidare till högre utbildning och de där hälften av eleverna inte får behörighet till vidare studier. Att trovärdigt, långsiktigt och kunskapsbaserat ta sig an de strukturella orättvisorna är inte bara ekonomiskt, socialt och demokratiskt nödvändigt, utan ger också Socialdemokraterna möjlighet att skapa en modern politik för storstäderna.

Om socialdemokratin skall lyckas göra lika starka avtryck i samhällslivet under 2000-talet som under 1900-talet måste partiet bejaka det nya, individualiserade informationssamhället och anpassa sin organisation därefter. Annars riskerar de viktiga gemenskapsvärden om frihet, jämlikhet och solidaritet som partiet vill värna att gå förlorade.

Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, ledamot förbundsstyrelsen Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen

Björn Fries, mottagare av Olof Palme-priset 1999, tidigare kommunalråd i Karlskrona, S-debattör

Socialdemokraternas valanalysgrupp och orsakerna till valnederlaget

Två år före valet 2010 hade de rödgröna samarbetspartierna ett överläge i opinionen på uppemot 20 procentenheter. Aldrig tidigare i modern svensk politisk historia har ett block tappat ett så stort opinionsöverläge fram till valet. Likväl hände det. Hur kunde det då gå så illa?

I dag presenterade den socialdemokratiska kriskommissionens valanalysgrupp sin rapport om orsakerna till det socialdemokratiska valnederlaget 2010. Bland de förklaringar som lyfts fram till valförlusten återfinns väljarnas förtroende för Alliansregeringens förmåga att hantera finanskrisen, det rödgröna samarbetet och det olyckliga sätt varpå det presenterades samt en osäker och otydlig politik, där särskilt förslagen om höjd bensinkatt och höjd fastighetsskatt skrämde bort väljare och tvingade partiet på defensiven. Motvind i mediebevakningen och Mona Sahlins svaga förtroendesiffror hör också till bilden.

Jag är medlem av den valanalysgrupp som är knuten till kommissionen och som har arbetat fram rapporten. Gruppen har arbetat under stor tidspress för att få fram ett så gediget underlag som möjligt till partistyrelsens sammanträde i dag fredag. Gruppen leds av Morgan Johansson, och han har varit lyssnande, kompromissvillig och operativ genom hela processen. Gruppen står också som helhet helt enig bakom den text som nu lagts fram.

Men det är viktigt att komma ihåg att gruppens uppdrag bestod i att analysera valutgången ur ett relativt kortsiktigt perspektiv. Socialdemokraternas kris ligger djupare än vad de här ovan nämnda förklaringarna antyder. Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna inte vid ett enda val mindre är 40 procent av rösterna. Men i de senaste sex riksdagsvalen (1991-2010) har Socialdemokraterna endast vid ett tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna. Överhuvudtaget har Socialdemokraterna under de senaste decennierna försvagats i hela Europa.

Orsakerna till Socialdemokraternas långvariga nedgång står att finna i att partiet inte lyckats utveckla en politik för det nya, mer individualistiska, informationssamhälle som växer fram parallellt med att industrisamhället fasas ut. En sådan ny politik måste ha sin grund i en ny samhällsanalys, vilken för socialdemokratins värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet in i 2000-talet. Uppgiften att genomföra en sådan samhällsanalys vilar formellt på kriskommissionen. Men oavsett hur skickligt kommissionen arbetar har den inte några som helst praktiska möjligheter att med trovärdighet ha fullgjort den uppgiften till nästa deadline som är den 15 februari. Det åligger därför på den partistyrelse som väljs på extrakongressen i mars att ta ansvar och peka ut en riktning för den fortsatta processen med förnyelsearbetet.

Själv samlar jag mig nu till Arbetarrörelsens forskarnätverks stora konferens Nya värderingar, nytt samhälle? Om socialdemokratin, samhällsutvecklingen och medborgarnas värderingar i ljuset av valförlusten 2010 som genomförs i Riksdagshuset tisdagen den 7 december. Intresset för konferensen har varit mycket stort och alla 300 platserna är såvitt jag har förstått bokade. Intresset är extra glädjande med tanke på den ytterst svaga ställning som Socialdemokraterna som parti länge haft bland akademiker och intellektuella. Vid konferensen presenterar bl a professor Stefan Svallfors sina färska siffror om huruvida valresultaten kan förklaras av förändringar i svenska folkets syn på välfärdsstat, arbetslöshet och skatter. Jag fungerar som moderator under förmiddagen och har tjuvkikat i Stefan Svallfors siffror. Men jag skvallrar inte :-) Rapport kommer efter konferensen!

Wikileaks: Bad Urban Ahlin USA om hjälp att påverka den svenska Afghanistan-opinionen?

I dag berättar Aftonbladet att hemliga dokument som offentliggjorts av Wikileaks avslöjar hur Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin bett USA om hjälp för att öka stödet i opinionen för Sveriges militära insats i Afghanistan. I en diplomatisk rapport från den amerikanska ambassadens andreman i Stockholm Robert Silverman påstås att Urban Ahlin vid ett möte den 17 januari 2008 uttryckt en önskan att via amerikansk förmedling bjuda in en afghansk minister till Sverige. Väl i Sverige skulle den afghanske ministern återge "humanitarian stories" om hur de svenska soldaterna bidrog till att garantera afghanska flickor möjligheten att gå i skolan, bekämpade narkotikaodlare och skyddade den afghanska befolkningen från talibanska övergrepp:

Ahlin emphasized it would be necessary for the Social Democrats to be able to explain why they are supporting the UN's and NATO's efforts in Afghanistan. This story could best be told by Afghanis. Ahlin asked for our help in getting a senior Afghanistan government official to come to Sweden to relate humanitarian stories such as how the Swedish and NATO efforts are allowing girls to go to school, keeping the country from beeing taken over by drug lords, and keeping the Taliban from oppressing the people.

Om uppgifterna skulle stämma är de ytterst graverande för Urban Ahlin. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson skulle i hemlighet ha bett främmande makt om hjälp att påverka den svenska opinionen i syfte att öka stödet för Sveriges omtvistade och inom socialdemokratin starkt ifrågasatta militära närvaro i Afghanistan.

I en debattartikel på Aftonbladet.se i dag bemöter Ahlin kritiken. Aftonbladet gör sitt bästa för att få till en sensation av mitt vardagsarbete, skriver Ahlin, och fortsätter: Något som inte stämmer är att jag skulle ha bett USA om PR-hjälp angående Afghanistaninsatsen på grund av opinionsläget för Socialdemokraterna Den som orkar läsa andremannens rapport kan snabbt konstatera att det inte stämmer. Däremot förklarade jag att det var viktigt för oss socialdemokrater att kunna förklara varför vi stödjer den FN-mandaterade ISAF-insatsen.

Urban Ahlin har dock inga invändingar mot rapportens innehåll, utan medger att den "stämmer i stort sett med vad som sades."

Jag tillhör dem som "orkat läsa" de publicerade delarna av rapporten och jag har väldigt svårt att se vad som inte stämmer i Aftonbladets tolkning att Ahlins förfrågan till USA just syftade till att påverka den svenska opinionen. Varför vore det annars så viktigt att få amerikansk hjälp med att bjuda in afghanska regeringsrepresentanter som genom "humanitarian stories" skulle hjälpa Socialdemokraterna att "kunna förklara" varför det var viktigt att Sverige deltog med militär trupp i Afghanistan?

Urban Ahlin tillhör dem inom socialdemokratin som mest envist försvarade Sveriges militära insats i Afghanistan. De dokument som Wikileaks nu avslöjat väcker frågor om under vilka demokratiska former den socialdemokratiska utrikespolitiken egentligen formats.