Gott nytt år och tre önskningar inför 2015

Vi har väl alla förhoppningar inför det nya år som kommer. Här är tre önskningar som jag hoppas att 2015 kommer att behandla med välvilja.

1. En samhällsdebatt som mera handlar om politiska sakfrågor och mindre om partiernas spelstrategiska överväganden. I brist på skarpa, urskiljbara motsättningar mellan vänster och höger tenderar de politiska partierna att tränga ihop sig i mitten. De politiska partierna måste ta sitt ansvar och formulera distinkta ideologiska och sakpolitiska alternativ för medborgarna att förhålla sig till. Politik skall inte vara ett svenskt mästerskap för revisorer. Politik skall vara blod och eld, för att travestera Frälsningsarmén. Jag ser gärna en migrationspolitisk debatt mellan de rödgröna partierna och allianspartierna som synliggör vilka skillnader som finns även inom detta politikområde. Den debatten skall förstås handla om hur vi bäst tar hand om de människor som söker sig hit och inte om Sverigedemokraternas ytterlighetsståndpunkter i frågan.

2. Partier som förmår utveckla sin politik och sin organisationsform så att de åter blir relevanta plattformar för medborgarnas politiska engagemang. De politiska partierna har svårt att rekrytera nya medlemmar. Svårigheten beror inte på att svenska medborgare blivit mindre intresserade av politik eller mindre politiskt engagerade. Men medborgarnas politiska engagemang tar sig allt oftare andra uttryck än genom de politiska partierna, till exempel istället genom olika löst organiserade nätverk som mobiliserar i enskilda sakfrågor som till exempel antirasism, feminism, och miljö. Partierna måste bejaka samhällets individualisering och digitalisering på ett sätt så att de blir attraktiva för alla de solidariska individualister som brinner för att förändra världen.

3. En intressant debatt kring min just utkomna bok om förre justitieministern Lennart Geijer. I boken "Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid" (Atlas) skildrar jag den egensinnige radikalen Lennart Geijers liv och politiska gärning. Lennart Geijer var justitieministern som ville riva alla fängelser. Efter helgerna kommer jag att initiera debatter om kriminalpolitik och brott och straff där jag ställer Lennart Geijers frihetsideal mot vår tids samhälle. Boken har just kommit ut, och fått en positiv recension i Svenska Dagbladet. Boksläpp organiseras i Stockholm 20 januari kl 18.00 (Arenagruppen, Saltmätargatan 22) och i Göteborg 21 januari kl 17.00 (Sprängkullsgatan 19). Välkomna även till Göteborgs Stadsbibliotek söndag 8 februari kl 14.00. Boken kan av den lässugne beställas här för det facila priset av 178 kronor.

Med dessa rader önskas bloggens läsare ett riktigt Gott Nytt År. Om några dagar möts vi på barrikaderna igen. Ha det så bra tills dess.

Hur demokratisk är Decemberöverenskommelsen?

Vad innebär Decemberöverenskommelsen för det fortsatta samarbetet inom Alliansen? I går översköljdes Moderaternas och Anna Kinberg Batras Facebooksidor av negativa kommentarer av typen "Tack och adjö" eller "Aldrig mera Moderaterna". Flera av dessa kommenterar kommer förstås från anonyma personer och nättroll som inte haft för avsikt att rösta på Moderaterna, utan snarare känner sig hemma hos Sverigedemokraterna. Men det råder inget tvivel om att det inom Moderaterna finns en kritik mot Decemberöverenskommelsen och att den av en del moderater uppfattas som att Alliansen lagt sig platt för Socialdemokraterna och Stefan Löfven.

Jag kan förstå att många alliansanhängare uppfattar Decemberöverenskommelsen som ett nederlag. Uppgörelsen innebär att Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet kan lägga fram en starkt vänsterorienterad budget samtidigt som allianspartierna redan i förväg garanterat att man kommer att släppa fram den i riksdagen. Men i sak innebär Decemberöverenskommelsen i det avseendet faktiskt inget nytt. Redan i god tid före valet i höstas berättade företrädare för allianspartierna att de om de förlorade valet inte skulle lämna något gemensamt budgetförslag under mandatperioden efter hösten 2014. Deras samarbete skulle i stället gå in i en lösare fas för att sedan fördjupas igen inför valet 2018. Tillkännagivandet från alliansföreträdarna mötte då ingen kritik.

Decemberöverenskommelsen innebär i sak ingenting utöver denna tidigare utfästelse, när det gäller möjligheten för en regering att få igenom sin budget i riksdagen. Men genom att presentera uppgörelsen som att Alliansen först nu bestämt sig för att under den fortsatta mandatperioden släppa igenom regeringens budget band allianspartierna i onödan ris för egen rygg.


Kommer Moderaterna och Anna Kinberg Batra att lyckas hantera den interna kritiken och behålla sin position som Alliansens ledare? Eller kommer Anna Kinberg Batra att få svårt att hålla samman sitt parti efter valnederlaget och Decemberuppgörelsen? Kommer Moderaterna att hålla fast vid sitt närmande till den politiska mitten eller kommer de att delvis återta sin traditionella högerposition? Kommer Moderaterna under Anna Kinberg Batras ledning att behålla avvisande attityd i förhållande till Sverigedemokraterna som intog under Fredrik Reinfeldts ledning? Svaren på dessa frågor får en avgörande betydelse inte bara för samarbetet inom Alliansen utan också för det framtida svenska politiska landskapet överhuvudtaget.

En del frågar sig om det finns något odemokratiskt i Decemberöverenskommelsen. Svaret på frågan betingas förstås av vilken demokratimodell man förespråkar. Själv har jag svårt att se vari det odemokratiska i överenskommelsen skulle bestå. I en politisk demokrati har de politiska partierna en självklar rätt att samarbeta med vem de vill och låta bli att samarbeta med vem de vill. De kan lika självklart sluta vilka överenskommelser de vill, så länge de inte är oförenliga med konstitutionen eller andra lagar. Decemberuppgörelsen innebär bland annat att de sex partier som står bakom den agerat för att undvika att ett sjunde parti - Sverigedemokraterna med en minoritet på 13 procent av väljarna bakom sig - får ett vad de övriga partierna uppfattar som oproportionerligt inflytande i frågor kring val av statsminister och statens budget. Är väljarna missnöjda med överenskommelsen kan de på valdagen utkräva ansvar av dessa övriga partier för deras agerande. Väljarna kan också under pågående mandatperiod genom olika former av politiskt deltagande uttrycka missnöje och bilda opinion. Det är så politik fungerar i en parlamentarisk demokrati.

Däremot är jag orolig för att Decemberöverenskommelsen bidrar till att dölja de centrala konfliktlinjerna som präglar samhället och som försvårar för väljarna att urskilja distinkta ideologiska och sakpolitiska alternativ att välja mellan. Här har de rödgröna partierna och allianspartierna ett gemensamt ansvar att ta. Politik handlar i grunden om konflikt, inte om samarbete. Politiskt samarbete kan vara ett medel att hantera eller lösa samhällskonflikter, men är aldrig ett demokratiskt värde i sig.

Decemberöverenskommelsen och dess politiska konsekvenser

Många har anledning att känna lättnad över det inställda extravalet. Redan i söndags - innan informationen om de pågående samtalen mellan regeringen och allianspartierna läckte ut - förordade jag att det planerade extravalet borde ställas in då ett extraval knappast skulle bidra till att lösa upp den parlamentariska knut som förlamade den svenska politiken. Dessutom fanns det både realpolitiska möjligheter och starka intressen över blockgränserna att undvika ett extraval.

Nu slipper Stefan Löfven sätta den nyss vunna regeringsmakten på spel i ett extraval med högst osäker utgång. Den rödgröna regeringen får arbetsro eftersom allianspartierna accepterat att avstå i alla budgetomröstningar under mandatperioden, ifall regeringens budgetförslag annars skulle riskera att falla. Stefan Löfven får också möjlighet att genomföra sin så hett eftertraktade samverkan över blockgränserna i åtminstone tre sakpolitiska frågeområden: försvaret, pensionerna och energin. Det pris han får betala består i att han i huvudsak tvingas regera sitt första år med allianspartiernas budget. Dessutom tvingas han acceptera allianspartiernas förslag om åtgärder som underlättar för en minoritetsregering att regera (enligt maximen största blocket får bilda regering och få igenom sin budget), vilket åtminstone på kort sikt kan förstärka eller åtminstone bibehålla den blockpolitik Löfven velat komma bort ifrån.

Moderaterna slipper ett extraval med en partiledare som ännu inte hunnit bli varm i kläderna och som är oprövad inför väljarkåren. Kristdemokraterna slipper ännu en halsbrytande lindans kring fyraprocentspärren. Folkpartiet slipper möta väljarna igen bara några månader efter att partiet gjort sitt näst sämsta val någonsin. Endast Centerpartiet hade av allianspartierna kunnat se ett nyval an med åtminstone någorlunda tillförsikt. Nu tvingas Socialdemokraterna och Miljöpartiet i stället i princip regera med Alliansens budget under hela sitt första år.

Vänsterpartiet riskerar att marginaliseras politiskt. Partiet får nu utöva den svåra konsten att å ena sidan bedriva en kraftfull oppositionspolitik från vänster och å andra sidan få inflytande över regeringspolitiken genom att vara konstruktivt delaktigt i budgetarbetet.

Sverigedemokraterna måste känna en stark frustration. Partiet har trots sina valframgångar misslyckats med att få politiskt inflytande i sin enda riktigt viktiga fråga, det vill säga invandrings- och flyktingpolitiken. Nu öppnar Decemberuppgörelsen för samverkan mellan de övriga partierna och Sverigedemokraternas möjligheter att fälla kommande regeringars budgetförslag omintetgörs fram till åtminstone 2022. Partiets fyrverkeripjäser har tagit slut, och det är svårt att se vilka politiska vägar framåt som nu skulle öppna för inflytande i migrationspolitiken.

Jag är glad att Decemberuppgörelsen vilar på en frivillig uppgörelse, och inte på ett mixtrande med Riksdagsordningen. Det är sällan eller aldrig en bra idé att ändra centrala lagtexter för att lösa ett akut uppkommet problem. Visserligen tillsätts det kanske nu en utredning med uppgift att se över Riksdagsordningen. Men en sådan utredning arbetar i så fall utan tidspress och inramas av en uppgörelse som gäller åtminstone fram till 2022.

Nu kanske vi äntligen kan få en politisk debatt som mer handlar om politiska sakfrågor och mindre om politik som spel och om partiernas strategiska överväganden. Det är viktigt att partierna förmår utnyttja detta tillfälle till att verkligen utveckla distinkta ideologiska och sakpolitiska skiljelinjer, så att väljarna verkligen uppfattar att de har olika politiska alternativ att välja mellan. Annars finns risken att det blir för trångt i mitten, och att en konsensuskultur lägger sig som en förlamande blöt filt över den offentliga debatten.

Julklappar och bibelord till partiledarna

Så här dagen före Julafton skänker jag våra svenska partiledare en varm tanke och överlämnar en julklapp redan nu. Julklappen består av varsitt bibelord att bära med sig och hämta kraft ur under det år som stundar.

Anna Kinberg Batra (M) (Ps 23:4) Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. När nu Anna Kinberg Batra tillträder som herde för den moderata hjorden är det viktigt att hon håller ordning på sin herdestav så att hjorden inte skingras eller blir osäker om vart den är på väg. Efter en svår valförlust och den förre herdens plötsliga försvinnande är hjorden i behov av ett starkt och fast ledarskap. Anna Kinberg Batra kan behöva både käpp och stav för att lyckas med sitt uppdrag.

Annie Lööf (C) (Matt 5:43f) Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er. Annie Lööf är den svenska politikens Dr Jekyll och Mr Hyde. Privat är hon känd som en oerhört sympatisk person. Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt har sagt att hon är den partiledare han helst skulle vilja bli strandsatt med på en öde ö. Men ge Annie Lööf en talarstol och en mikrofon så förvandlas hon till svensk politiks hårdaste slugger, med en retorik som många uppfattar som aggressiv och raljant. Annie Lööf skulle nog tjäna på att låta sin sympatiska personlighet synas lite mer i talarstolen också.

Jan Björklund (FP) (Syr 33:4) Förbered vad du skall säga, så lyssnar man på dig, gör bruk av all din kunskap när du yttrar dig. Jan Björklund har som utbildningsminister försökt distansera sig från "flumskolan" och i stället framstå som kunskapsskolans främste apostel. Det har väl gått sådär. Resultaten i den svenska skolan rasade under Jan Björklunds ministertid. Kanske beror det på att Jan Björklund systematiskt valt att inte lyssna på kunskapen från pedagogisk forskning, utan i stället litat till sina egna hopsnickrade sanningar om katederundervisningens förtjänster och läsplattornas fördärv. Jan Björklund måste ta omtag och bejaka den pedagogiska forskningens kunskaper om han vill bli lyssnad på igen.

Göran Hägglund (KD) (Matt 6:13) Och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo. I sin artikel på DN Debatt för ett par veckor sedan gav Göran Hägglund olika förslag på hur Sverige kunde sänka sina kostnader för flyktingmottagning. Många uppfattade artikeln som en flirt med väljare som tidigare röstat på Sverigedemokraterna. Om Göran Hägglund i slutet av nästa år skall kunna se sig i spegeln med hedern i behåll krävs att han förmår stå emot alla frestelser om att flirta med SD-väljare i frågor om invandring och asyl. (Ja, jag vet att jag här använde en äldre bibelöversättning. Är man traditionell så är man.)

Stefan Löfven (S) (Matt 5:37) Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda. Stefan Löfven har under året fått mycket kritik för att vara otydlig och inte vilja eller kunna ge besked i flera viktiga frågor. Det är sant att otydlighet ibland kan vara värdefull, eftersom den ger handlingsfrihet och möjlighet att hantera oförutsägbara situationer. Men jag tror att Stefan Löfven måste bli något mer bestämd och konkret i sina svar för att på allvar bli trovärdig i sin roll partiledare och som statsminister.

Gustav Fridolin/Åsa Romson (MP) (Matt 20:16) Så skall de sista bli först och de första sist. Det är tungt att regera. Denna gamla sanning har Miljöpartiet sannerligen fått känna på. Partiets valresultat blev en besvikelse och som lillasyskon i regeringen har man tvingats ingå kompromisser som sänder smärtor genom partiets ideologiska nervsystem. Vägen till att bli Sveriges tredje största parti känns just nu lång och törnbeströdd. Fridolin och Romson får söka tröst i bibelordets profetia.


Jonas Sjöstedt (V) (Ps 35:12) Man lönar mig med ont för gott, jag är övergiven. Jonas Sjöstedt har principfast värnat vänsterflanken i svensk politik. Inför valet i september var Vänsterpartiet i mångas ögon en sannolik eller åtminstone tänkbar regeringspartner för Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Men bara någon dag efter den rödgröna valsegern kastade Stefan Löfven ut Jonas Sjöstedt i den politiska kylan genom att utan några föregående förhandlingar klargöra att någon regeringssamverkan med Vänsterpartiet inte stod på agendan. Jonas Sjöstedts realpolitiska möjligheter att ta sig tillbaka in i regeringsmatchen är begränsade. Han kan behöva hjälp från ovan, i form av det som bjuds i det citerade bibelordets fortsättning: Klä dem i skam och nesa, de som triumferar över mig. Men låt dem som unnar mig min rätt få jubla och glädja sig.

Jimmie Åkesson/Mattias Karlsson (SD) (Gal 3:28) Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla människors lika värde är en grundbult i kristendomen. Sverigedemokraterna, som har så svårt för islam och som ägnar så mycket tid åt att sortera människor i olika kategorier, borde besinna sig och lägga större fokus på vad som förenar oss människor i stället för att söka saker som håller oss isär. Som extrapresent överlämnar jag 5 Mos 10:19 Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten.

Bloggens alla läsare skall också få en julklapp i form av ett bibelord, och jag väljer 1 Kor 13:13 Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. I tro, hopp och kärlek önskar jag bloggens läsare en riktigt God och Välsignad Jul. 

Ställ in extravalet!

Dagens Sifo-mätning är en kopia på riksdagsvalet i september. De rödgröna har ett försprång på 4.3 procentenheter och de flesta partierna tangerar i princip sina valresultat. Tidigare i veckan har mätningar från från Ipsos och från från Novus visat motsvarande resultat. Trots en av de mest turbulenta månaderna i Sveriges moderna politiska historia är avståndet mellan de båda blocken oförändrat.

Självklart kan vi inte utifrån dessa opinionsundersökningar dra några bestämda slutsatser om utgången av det planerade extravalet i mars. Men mycket talar för att dagens parlamentariska dödläge kommer att bestå, oavsett om de rödgröna eller Alliansen blir största block. Är det då verkligen nödvändigt att extravalet genomförs?

I god tid före valet i september 2014 berättade företrädare för allianspartierna att de visserligen skulle lämna ett gemensamt budgetförslag till riksdagen oavsett om de vann eller förlorade valet. Men därefter skulle de inte lämna något mer gemensamt budgetförslag under mandatperioden. Deras samarbete skulle i stället gå in i en lösare fas för att sedan fördjupas igen inför valet 2018. Om allianspartierna håller fast vid denna utfästelse kommer Sverigedemokraterna således inte att ha några ytterligare möjligheter under mandatperioden att fälla regeringens budget.

Så om allianspartierna bara tillkännager att de står fast vid sin tidigare utfästelse så behövs det inget extraval. Stefan Löfven kan fortsätta regera på ungefär samma sätt som det ursprungligen var tänkt efter de rödgrönas valseger i höstas. Löfven har genom budgetnederlaget förlorat prestige och politiskt momentum. Men det är bara att ta nya tag och redan nu förbereda arbetet med en förnyad S/MP-budget inför hösten 2015. Parallellt med dessa förberedelser kan Löfven i lugn och ro föra diskussioner med alliansföreträdare om möjliga samverkanspunkter.

Om Alliansen upprepar sin utfästelse och undanröjer extravalet slipper Kristdemokraterna en osäker dust med fyraprocentsspärren. Folkpartiet slipper gå till val några månader efter partiets näst sämsta valresultat någonsin. Moderaterna slipper gå till ett val med en oprövad och för de flesta medborgare politiskt okänd partiledare, bara några månader efter sitt stora valnederlag. Centerpartiet får möjlighet att i opposition på allvar utmana Moderaterna om rollen som alliansledare. Sverigedemokraternas möjlighet till politiskt inflytande minskar.

Det Alliansen förlorar på ett inställt extraval är att möjligheten att återta regeringsmakten skjuts på framtiden till hösten 2018. Samtidigt vet vi inte vad som skulle hända om Sverigedemokraterna gör allvar av sitt hot att fälla varje regering som inte dansar efter deras pipa i migrationspolitiken.

Så ställ in det planerade extravalet. Socialdemokraterna och Stefan Löfven får leva med nesan att ha fått sin första budget nedröstad av riksdagen. Allianspartierna får glädja sig åt segern att deras ekonomiska politik präglar Sverige under 2015, trots att de förlorade valet. Sverigedemokraterna utestängs från politiskt inflytande, utan att vi behöver pilla på Riksdagsordningen. Det går, om bara viljan finns.

Noterar också att Mark Klamberg redan tidigare varit inne på samma tankar som de jag framför i denna post.

Göran Hägglund vill minska kostnaderna för asylmottagningen

På DN Debatt formulerar Kristedemokraternas partiledare Göran Hägglund tre politiska förslag i syfte att minska kostnaderna för asylmottagningen. Etableringsbidragen skall sänkas. Handläggningstiden för asylärenden för flyktingar som kommer från "säkra länder" skall kortas. Den som beviljas asyl i Sverige skall inte längre få ett permanent uppehållstillstånd, utan ett uppehållstillstånd som endast gäller i tre år. Därefter prövas ärendet igen. Om skyddsbehovet kvarstår eller om den sökande har etablerat sig på arbetsmarknaden ges ett permanent uppehållstillstånd.

Det finns såväl sakpolitiska som strategiska förutsättningar för Kristdemokraternas och Göran Hägglunds kursändring. Sakpolitiskt står Sverige inför en tid där flyktingmottagningen sannolikt kommer att öka. Då är det naturligt att se över migrationspolitikens utformning, i syfte att till exempel stärka rättsäkerheten och förbättra möjligheter till integration.

Strategiskt är Kristdemokraterna i starkt behov av en profilfråga. Inför det stundande extravalet tvingas partiet än en gång möta väljarna balanserandes på fyraprocentsgränsen. En politik som syftar till att minska kostnaderna för asylmottagningen kan göra partiet relevant för väljare som annars väljer mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

En del har uttryck förvåning över att det är just Kristdemokraterna som lägger fram de här förslagen. Jag är inte förvånad. Det är länge sedan Kristdemokraternas väljare var lika positiva till en generös flyktingpolitik som t ex Miljöpartiets eller Vänsterpartiets. Göran Hägglund har redan tidigare med sitt språkbruk om "Verklighetens folk" tangerat en populistisk "vi mot dom-diskurs" som man annars vanligen förknippar med Sverigedemokraterna. Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU har sedan länge rört sig i en riktning mot en mer restriktiv flyktingpolitik.

Jag brukar hävda att Sverigedemokraternas närvaro inte får utgöra ett hinder för en migrationspolitisk debatt mellan de övriga partierna. Ett sådant läge försämrar möjligheterna att utveckla migrationspolitiken och skapar en polarisering där Sverigedemokraterna representerar den ena polen och de sju övriga partierna trängs kring den andra polen. Det är ett konstgjort politiskt läge som främst gynnar Sverigedemokraterna.

Däremot är jag orolig för att Kristdemokraternas och Göran Hägglunds konkreta förslag bidrar till att föra politiken i en mer restriktiv riktning, och att Sverigedemokraterna den vägen ges ett indirekt politiskt inflytande. Genom att lägga fokus på minskade kostnader för asylmottagningen bidrar Göran Hägglunds utspel till att flytta över debatten till Sverigedemokraternas planhalva.

Jag har mycket svårt att se det humanitära eller det integrationspolitiskt effektiva i att sänka de redan låga etableringsbidragen. Jag har framför allt svårt att se det humanitära eller det integrationspolitiskt effektiva i att ta bort det permanenta uppehållstillståndet. Nu tvingas alla de människor som beviljas asyl leva i tre års ytterligare osäkerhet, utlämnade till arbetsgivarens goda vilja och till svarthandel kring låglönejobb.

Uppdaterat kl 21.25. Undrar också lite över hur ökad osäkerhet kring om man får stanna i landet ökar motivationen för att lära sig svenska. Samt hur vårdnadsbidraget passar in i Kristdemokraternas incitamentsstruktur för att få fler invandrare i arbete.

Förslagen kommer sannolikt inte att bidra till en förbättrad integration. I stället riskerar de att bidra till att göra Sverige till ett mindre attraktivt land att söka asyl i. Kanske var det just det som var meningen.

Hur skall vi tolka de senaste dagarnas turbulens inom Sverigedemokraterna?

De senaste dagarna har präglats av turbulens kring Sverigedemokraternas syn på folk, nationer och svenskhet. Sverigedemokraten Kent Ekeroth har motionerat i riksdagen om att Kriminalvården skall börja registrera om fångar som är svenska medborgare har en eller båda föräldrarna födda utomlands. Sverigedemokraternas partisekreterare och tillika riksdagens vice talman Björn Söder vecklade in sig i ett resonemang om huruvida det gick att vara same eller jude och samtidigt vara svensk. Björn Söders uttalande fick Vänsterpartiets riksdagsledamot Rosanna Dinamarca att bryta riksdagens praxis genom att vägra inleda sitt anförande i riksdagen med sedvanliga "Herr talman", när Söder satt ordförande. Du är inte min talman, sade hon och fortsatte sitt anförande.

Kent Ekeroths och Björn Söders förslag och uttalanden innebär ingen avvikelse från Sverigedemokraternas officiella politik. Däremot har ljuset nu hamnat på andra delar av partiets politik än partiets profilfrågor minskad invandring, bättre levnadsvillkor för pensionärerna och mer lag och ordning. Jag har mycket svårt att se att Sverigedemokraterna skulle vinna något på denna förskjutning. Ju mer Björn Söder försöker förklara hur han egentligen menar kring judar, samer och svenskar, desto mer oseriöst och irrelevant framstår partiet. Det måste vara bistert för Sverigedemokraterna att svenska ikoner som Börje Salming och Ulf Lundell ruskar på huvudet och mer eller mindre idiotförklarar partiets partisekreterare Björn Söder.

Frågan är om de senaste dagarnas turbulens är en tillfällighet eller en del i ett större mönster? Aftonbladets Martin Aagård hävdar att Sverigedemokraterna efter Jimmie Åkessons sjukskrivning passat på att förändra sitt språkbruk. De talar nu mindre, menar Aagård, om ”minoritet” eller ”etnisk grupp” och i stället mer om "nation” och "folk".

Jag vet inte om Aagårds uppgifter stämmer. Men vi var många som blev förvånade när Sverigedemokraterna, med Jimmie Åkesson sjukskriven, valde att utlösa regeringskris och i förlängningen extra val genom att rösta för allianspartiernas budgetförslag i riksdagen. Och i dag uteblev Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson hastigt och lustigt från en pressträff med riksdagsjournalisterna, eftersom han var upptagen med "att flytta". I stället kom Richard Jomshof. Sverigedemokraterna är sannerligen inget vanligt parti. Kan någon tänka sig att Jan Björklund eller Annie Lööf plötsligt skulle utebli från en pressträff med motivet att de var upptagna med att flytta? Mattias Karlssons politiska profil ligger närmare Björn Söders, och det hörs rykten om att det var en hastigt utvecklad rysk snuva som medförde att den något mer sakpolitiskt profilerade Richard Jomshof fick ta steget fram och städa upp efter Björn Söder.

Många rykten går det om Sverigedemokraterna, de flesta sannolikt felaktiga. Sverigedemokraterna skiljer sig från övriga partier i det att journalister och politiska bedömare har betydligt mindre insyn i partiets interna processer än vad man har i övriga partier. Skälet till det är enkelt. Journalister och politiska bedömare är inte Sverigedemokrater och har heller nästan inga vänner som är aktiva inom partiet. Det finns inte så många personliga kontakter att ringa för att stämma av uppgifter och få insyn. Visst läcks det en hel del från Sverigedemokraterna, men dessa läckor har oftast en politisk agenda och informationen måste därför behandlas annorlunda än information som fås genom sociala kontaktnät.

I dagens mätning från Novus går Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna kraftigt framåt. Mätningen är gjord efter att Sverigedemokraterna utlöste regeringskrisen, men före de senaste dagarnas spinn kring Sverigedemokraternas syn på samer, judar och svenskar. Det blir intressant att följa om Sverigedemokraterna är på väg att byta kostym, eller om de senaste dagarnas turbulens endast varit en tillfällighet.

Sverigedemokraternas - och andras - obehagliga längtan efter etnisk registrering

Lagom till ettårsdagen av nazisternas attack på en antirasistisk manifestation i Kärrtorp får vi en obehaglig diskussion om värdet av att registrera människor efter deras föräldrars nationella bakgrund. I en motion till riksdagen föreslår Sverigedemokraten Kent Ekeroth att Kriminalvården ska registrera om fångar som är svenska medborgare har en eller båda föräldrarna födda utomlands. Sverigedemokraternas pressansvarige Martin Kinnunen säger att motionen inte avviker från partilinjen.

Kent Ekeroths motion har väckt stark kritik. Varför inte ett tygmärke på jackan också?, skriver  Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg på Twitter. Artisten Malena Ernman har initierat en satirisk kampanj där hennes följare på Twitter uppmanas att inrapportera sina föräldrars nationella bakgrund direkt till Sverigedemokraterna. (Ja, jag deltog också: Hej SD. Pappa föddes i USA och var länge amerikansk medborgare. Farfar föddes i Australien. Sänd gärna registreringblankett. @Malena_Ernman)

Genom en ödets ironi förenas Sverigedemokraterna med delar av den antirasisistiska rörelsen i sin tilltro till registrering av människors etnicitet och hudfärg som ett medel för att skapa ett bättre samhälle. Syftena är naturligtvis motsatta. Sverigedemokraterna vill registrera för att skaffa kontroll och kunna exkludera. Antirasister vill registrera för att kunna motverka diskrivminering och därmed inkludera. Men medlen - att registrera människors nationella bakgrund eller motsvarande - är desamma.

Personligen har jag väldigt svårt för denna tilltro till registrering av människors "nationella bakgrund" eller vilket ord man nu väljer att använda. Varför i så fall nöja sig med att registrera föräldrars nationella bakgrund? Etnicitet, religionstillhörighet och politisk åsikt är väl minst lika viktiga? De historiska spåren förskräcker. Jag instämmer helhjärtat i vad två mig närstående personer skrev på DN Debatt förra året: svensk politik ska baseras på en statistik som helt bortser från kollektiva identiteter och lämnar inkludering i den etniska/religiösa/kulturella sfären till individens eget val, bortom det offentligas horisont.

Om man för övrigt vill leta samband mellan grov brottslighet och kollektiva tillhörigheter så finns det ju en social grupp som är extremt överrepresenterad när det gäller brottslig verksamhet och fängelsevistelser. Då handlar det inte om "föräldrars nationella bakgrund" eller etnicitet eller religionstillhörighet. Då handlar det i stället om kön. Gruppen män är enormt överrepresenterad i nästan all form av brottslighet, särskilt när det gäller grova våldsbrott. Det vore kanske något för Sverigedemokraterna att fundera över.

Om karenstider, Ulf Kristersson och frågan om rödgrönt samarbete eller ej

Det är mer än tre månader kvar till extravalet den 22 mars 2015. Genom den allmänna förvirringen innehåller varje enskild dag nu händelser som påverkar partiernas sakpolitiska och strategiska förutsättningar inför valet. Här kommer tre korta notater kring det senaste dygnets debattämnen:

1.) Bör det finnas en karenstid för politiker som lämnar sina uppdrag innan de tar steget in i näringslivet? Frågan föranleds genom att tidigare finansministern Anders Borg föreslås som vice ordförande i investeringsbolaget Kinneviks styrelse. I dessa arbetslinjens tider är det visserligen bra om även avgående ledande politiker kan gå in i arbete så snabbt som möjligt i stället för att ligga skattebetalarna till last genom ersättning för tidigare statsrådsuppdrag på i det här fallet 124 000 kronor i månaden. Men jag tycker ändå det känns osnyggt med en så snar övergång. Däremot tror jag inte på lagstiftning. I stället ser jag gärna att det formuleras riktlinjer som tillämpas i kombination med gott omdöme.

2.) Var det klokt av Moderaterna att utse Ulf Kristersson till ny ekonomisk-politisk talesperson efter Anna Kinberg Batra? Svaret på den frågan får vi nog först efter extravalet i mars. Ulf Kristersson är en skicklig och allmänkompetent politiker, men det är svårbedömt hur han tas emot av väljarna. Det är heller inte självklart att Ulf Kristersson blir Alliansens finansministerkandidat. Om Moderaterna tappar i väljarstöd och till exempel Centerpartiet växer så kanske Annie Lööf gör anspråk på den posten.

3.) Går Socialdemokraterna till val tillsammans med Miljöpartiet eller inte? Beskeden från Stefan Löfven har varit motsägelsefulla. Fram tills i dag har beskedet varit inriktat på att Socialdemokraternas och Miljöpartiets gemensamma budget utgjort en plattform för de båda partiernas valrörelse. Men i dag anförde LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att Socialdemokraterna måste klippa banden med Miljöpartiet i valrörelsen och utlova betydligt större offentliga investeringar än vad som inrymdes i den rödgröna nedröstade regeringsbudgeten. Och senare i dag meddelade Stefan Löfven att Budgeten är överspelad. Den har röstats ned och man kan inte gå till val precis på den budgeten. Löfven tillade: Vi sitter i en regering tillsammans med Miljöpartiet. Vi har lagt en budget tillsammans – den gäller inte längre för den röstades ner. Förutsättningarna är annorlunda och då måste vi hantera det. Socialdemokraterna står inför ett dilemma. Går man till val ensamma kommer partiet återigen att överösas med frågor om med vem man tänker regera och vilken regeringspolitik som då blir följden. Går man till val tillsammans med Miljöpartiet riskerar partiet att förlora väljare som inte uppskattar det gröna sällskapet. Nu har Stefan Löfven och Socialdemokraterna gjort en hastig strategiförändring, vilken i åtminstone det korta perspektivet bör uppfattas som förvirrande av väljarna.

Allianspartiernas utspel och alla dessa utsträckta händer

I dag säger sig de fyra alliansföreträdarna sträcka ut en hand om att göra upp över blockgränsen om spelregler som underlättar för minoritetsregeringar att regera. Bland de åtgärder som nämns återfinns förändrade röstningsregler i riksdagen, särskilt i frågor som är budgetrelaterade, samt blocköverskridande överenskommelser som skapar ökad tydlighet kring hur statsministern ska utses.

Företrädare för regeringen och de rödgröna partierna ler i mjugg, och menar att allianspartiernas utsträckta hand varit trovärdigare om förslagen framförts före budgetomröstningen i stället för efter. En del ställer den retoriska frågan varför allianspartierna inte också kräver att åtgärderna skall tillämpas retroaktivt.

De rödgröna partiernas sarkasmer ekar något ihåligt mot bakgrund av att det faktiskt var Fredrik Reinfeldt som i god tid före valet i september förespråkade att största blocket skulle släppas fram och få regera. Då var det Stefan Löfven som vägrade avge en motsvarande utfästelse. Socialdemokraterna misstänkte att en sådan uppgörelse skulle befästa blockpolitiken och därigenom försvåra för partiet att locka över mittenpartierna till en eventuell regeringssamverkan. Jag tyckte då att Socialdemokraternas agerande var fel, och tycker så fortfarande.

Har alliansföreträdarna då rätt när de i dag argumenterar för att förändra regelsystemet för att stärka minoritetsregeringars handlingskraft? Nja. Det är kanske inget fel på principen i sig. Men det är sällan en god sak att ändra på principer för att hantera ett enskilt problem - i det här fallet Sverigedemokraternas brott mot riksdagsordningens idé. Dessutom är alliansföreträdarnas trovärdighet i frågan just nu extra låg, mot bakgrund av det maktspel som sedan en vecka pågår i parlamentet.

Kanske vore det av värde att fundera på mer långsiktiga åtgärder, till exempel det svenska valsättet. Sverige använder sig av proportionella val, samtidigt som blockpolitiken innebär att vi i praktiken har ett tvåpartisystem i regeringsfrågan. (Sverigedemokraterna är ju inte på något sätt tänkbara i ett regeringsalternativ.) Risken är att Sverige nu befinner sig i den sämsta av världar. Vi utnyttjar inte den potential för flexibilitet som ryms i kombinationen proportionella val - flerpartisystem och inte heller den tydlighet i regeringsfrågan som åstadkoms genom kombinationen majoritetsval - tvåpartisystem.

Själv är jag trots allt svag för kombinationen proportionella val - flerpartisystem. Ett välfungerande sådant system erbjuder större politisk mångfald och synliggör fler av de konfliktlinjer som genomsyrar varje mänskligt samhälle.

I min förra post beklagade jag mig över ursäktseländet i svensk politik. I dag känner jag samma trötthet över alla de "utsträckta händer" som nu används som retoriskt grepp i den politiska debatten. En skicklig politiker behöver inte berätta att hen sträcker ut en hand - det skall märkas ändå.

Om ursäktseländet i svensk offentlighet

Vi lever i ett samhälle präglat av individualisering och där individens rättigheter värderas mycket högt. Är det kanske därför vi också överöses med alla dessa krav om att folk skall be om ursäkt?

I tisdags krävde Annie Lööf och de övriga alliansledarna att Stefan Löfven skulle be om ursäkt för att Socialdemokraterna förra året bröt mot riksdagens praxis genom att lyfta ut separata delar av regeringens budget. Men det vägrade han att göra, säger Annie Lööf till Expressen.

Igår lördag krävde Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder att finansminister Magdalena Andersson och Stefan Löfven skulle be om ursäkt för att de betecknat Sverigedemokraterna som ett "nyfascistiskt" parti. Beteckningen är "rent nonsens", säger Björn Söder till TT.

På en presskonferens - också igår lördag - kom elithockeylaget Skellefteås tränare Bert Robertsson i storbråk med Frölundas tränare Roger Rönnberg om ett intermezzo i slutskedet av matchen. Roger Rönnberg krävde på den gemensamma presskonferensen att Bert Robertsson skulle be om ursäkt: Jag gav dig chansen, Bert, att be om ursäkt... du ber inte om ursäkt (...) Be om ursäkt och gå vidare.

Jag är så innerligt trött på detta "be om ursäkt"-elände. Annie Lööf, Björn Söder och Roger Rönnberg är formella företrädare för sina organisationer. Kravet på ursäkt förminskar de konflikter som uppstår mellan olika kollektiva rörelser - konflikter som oftast bottnar i värdeskillnader eller skilda verklighetsuppfattningar - till något personligt eller i värsta fall privat.

En ursäkt förutsätter dessutom att båda parter är överens om vad som har skett och vem som bär ansvaret för det inträffade. I de fall som redovisats ovan finns ingen sådan enighet och då blir kraven på "ursäkt" bara ett spel för galleriet. Annie Lööf och Stefan Löfven har av naturliga skäl helt olika uppfattningar om det legitima i Socialdemokraternas beslut att bryta ut delar av budgeten förra året. På samma sätt har Björn Söder och Stefan Löfven olika uppfattningar om det legitima i att beteckna Sverigedemokraterna som ett "nyfascistiskt" parti. Och det är heller inte så konstigt att hockeytränarna Roger Rönnberg och Bert Robertsson har skilda meningar om vad som låg bakom gruffet i slutet av matchen mellan Skellefteå och Frölunda. Men debattera då sakligt kring vad som är rätt och fel eller rimligt respektive orimligt i det som har skett, i stället för att kräva ursäkter.

Ursäktsmentaliteten luckrar upp gränsen mellan det offentliga och det personliga/privata. Kravet på ursäkt används som ett maktmedel för att ge intryck av att det råder enighet i frågor där ingen enighet finns. Bryt ursäkteseländet, och bryt det nu.

På förekommen anledning vill jag också berätta att ursäktssjukan kan drabba vem som helst av oss. (Tipstack till Andrej Kokkonen.)

Fi och extravalet

Hur skall det gå för Feministiskt initiativ i extravalet? Jag har redan hunnit få frågan flera gånger och svarar ungefär så här.

Feministiskt initiativs förutsättningar för framgång vid extravalet i mars beror väldigt mycket på hur valrörelsen gestaltar sig. Om det blir en valrörelse där politiska sakfrågor definierade efter vänster-högerkonflikten ställs i centrum riskerar Feministiskt initiativ och dess frågor att komma bort. Visserligen kan man med fog hävda att feminism som politisk ideologi självklart också berör ekonomisk (om)fördelningspolitik, och som utöver klassperspektivet betonar att löneorättvisor även handlar om till exempel kön, etnicitet och funktionalitet. Sannolikheten är emellertid stor att Feministiskt initiativ i väljarnas ögon mera förknippas med jämställdhetsfrågor, flyktingpolitik och identitetsfrågor än med arbetsmarknadspolitik, skattepolitik, sjukvårdspolitik och vinst i välfärden.

Om det i stället blir en valrörelse där värdkonflikter kring å ena sidan tradition, familj, religion, nation och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet (den så kallade frihetlig-auktoritära dimensionen) ställs i centrum ökar Feministiskt initiativs chanser att göra bra ifrån sig. Här har Feministiskt initiativ paradoxalt nog ett gemensamt intresse med Sverigedemokraterna - båda dessa partier torde tjäna på att valdebatten kretsar kring dessa frågor.

Därutöver finns möjligheten att det blir en valrörelse där regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna ställs i centrum. De rödgröna partierna har ett intresse av att peka ut allianspartierna som samarbetsovilliga och att Alliansen genom sin istadighet släppte fram Sverigedemokraterna till en position partiet inte förtjänar. Allianspartierna har å sin sida ett intresse av att peka ut Socialdemokraternas och Miljöpartiets bristande regeringsduglighet som grundorsak till extravalet. Om Feministiskt initiativ ligger högt i opinionsmätningarna finns möjligheten att mobilisera väljare att hjälpa partiet över fyraprocentsgränsen så att en rosa röst inte blir en bortkastad röst. Om Feministiskt initiativ å andra sidan ligger illa till i opinionsmätningarna riskerar partiet att tappa väljare som oroar sig för att de genom att rösta rosa riskerar att hjälpa Alliansen tillbaka till makten.

Vilken av dessa tre typer av valrörelser kommer det då att bli? Den frågan är för tidigt ställd. Jag skulle bli förvånad om inte frågorna kring regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna får en dominerande plats. Men om det därutöver blir vänster-högerdimensionen eller den frihelig-auktoritära dimensionen som dominerar avstår jag än så länge från att ta ställning till.

Jag skriver i dag på GP Debatt om extravalet och den dramatiska politiska utvecklingen.

Extra val - vem tjänar på det?

Den politiska dramatiken i regeringsfrågan nådde i dag en åtminstone tillfällig kulmen då Stefan Löfven meddelade att han avsåg att utlysa extra val till söndagen den 22 mars. Givet det senaste dygnets händelseutveckling hade han egentligen bara två alternativ - att avgå och därigenom överlåta ansvaret för den fortsatta processen till talmannen eller att meddela att han tänker utlysa extra val. Han valde den senare och mer offensiva strategin. Om det var klokt eller inte är naturligtvis alldeles för tidigt att säga.

Både de rödgröna partierna och allianspartierna har anledning att känna sorg i dag. Genom sin oförmåga att hantera det parlamentariska läget har man låtit Sverigedemokraterna äga processen, ett ägarskap som kulminerade i partiledningens i sin självförhävning närmast groteska 25 minuter långa monolog till svenska folket framför landets samlade politiska journalister i går kväll. De övriga partierna eftersträvade inte ett extra val, men var så nedgrävda i sina egna positioner att de inte lyckades vrida händelseutvecklingen i annan riktning. Nu går en sargad rödgrön regering till val mot en ledarlös allians och utgången är ytterst oviss.

Det finns en stor risk att de politiska sakfrågorna kommer att hamna i bakgrunden i den korta valrörelsen. De rödgröna partierna kommer att vilja peka ut allianspartierna som samarbetsovilliga och att de genom sin istadighet släppte fram Sverigedemokraterna till en position partiet inte förtjänar. Allianspartierna kommer i stället att vilja peka ut Socialdemokraternas och Miljöpartiets bristande regeringsduglighet som grundorsak till extravalet. Mitt i detta står Sverigedemokraterna och gnuggar händerna.

Vi får väl se vem som gnuggar händerna på valnatten. Å ena sidan kan potentiella väljare komma att Sverigedemokraterna sin uppskattning för att partiet stod upp för sina värderingar och verkligen gav etablissemanget en spottloska i ansiktet. Å andra sidan kan potentiella väljare komma att straffa Sverigedemokraterna för att partiet skapade just det kaos och oordning man tidigare sagt sig vilja undvika. Spänningen kring Sverigedemokraternas politiska framtid är stor. Från de mest skilda håll hör jag konspirationsteorier om att Jimmie Åkesson egentligen inte är särskilt sjuk utan skall återkomma som riddaren på den vita hästen lagom till valkampanjen. Jag undrar det.

Valdeltagande blir sannolikt något lägre än i ett ordinarie val. Kommer vi att se röstningsmönster motsvarande EU-valet med framgångar för Miljöpartiet och motgångar för Socialdemokraterna och Moderaterna? Eller blir det ett val där väljarna söker stabila majoriter och därigenom gynnar de större partierna som Socialdemokraterna och Moderaterna? Vi har inte haft extra val i Sverige sedan 1958, så frågorna är många.

Skall man falla vill man göra det i strid

Igår rullade regeringskrisen in. Den har legat på lut sedan valnatten, men genom Sverigedemokraternas beslut att stödja allianspartiernas budgetförslag bröt den nu snabbt igenom med full styrka.

Alliansledarna vidhöll igår kväll sin blockpolitik, och visade inga öppningar till att vilja lösa krisen genom någon form av blocköverskridande uppgörelser. Deras agerande var inte oväntat. Genom att lägga ett gemensamt budgetförslag har de också bundit sig vid masten att hålla ihop som Allians tills dess att budgetprocessen är avslutad. Jag har väldigt svårt att se att de i kammaren inte skulle rösta för sitt eget budgetförslag.

Det intressanta är i stället vad som följer i nästa steg. Finns det några möjligheter för den rödgröna regeringen att sitta kvar och att undvika extraval (nyval)?

Stefan Löfvens styrkeposition består bland annat i att tre av fyra allianspartier har anledning att vara oroliga inför ett extraval. Moderaterna tappade i valet i september nära sju procentenheter av sina väljare och befinner sig just nu i ledarlöst tillstånd, och med sin populäre partiledare Fredrik Reinfeldt i någon form av exil. Folkpartiet gjorde i valet i september sitt näst sämsta val någonsin och det är svårt att se förutsättningarna för Jan Björklund att vända trenden. Kristdemokraterna klarade fyraprocentsspärren med några tiondelars procentenheters marginal och löper vid ett extraval risk att nu få lämna riksdagen. Endast Centerpartiet - med en Annie Lööf i medvind och kassakistan full - har skäl att möta ett extraval med tillförsikt. Men blir hon Alliansens statsministerkandidat? Det skulle knappast Moderaterna acceptera. Samtidigt vore det ett vågspel för Alliansen att möta väljarna med Anna Kinberg Batra som statsministerkandidat, då hon ännu inte ens är vald som partiledare och därför i centrala avseenden ett ovisst kort inför väljarna.

Allianspartierna har också varit tydliga med att de inte vill regera om de i varje enskild omröstning är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Visst kan de ändra sig, men en sådan regering löper risken att inte heller den bli särskilt långlivad. Enligt Sverigedemokraternas uttalanden igår är det tveksamt om ens deras nästa budgetförslag skulle gå igenom.

En möjlig utveckling är därför att riksdagen i dag beslutar om återremittering av budgeten till finansutskottet. Allianspartierna har hittills gjort sitt bästa för att försvaga Stefan Löfvens position inför de förhandlingar som där i så fall skulle äga rum. Visst kan dessa förhandlingar ändå utmynna i en överenskommelse där regeringens budgetförslag modifierats på ett sådant sätt att allianspartierna förklarar sig beredda att släppa igenom den. Men förhandlingarna i finansutskottet kan också utvecklas till ett chicken race där allianspartierna kräver långtgående förändringar och i förlängningen vill verka för att Miljöpartiet lämnar regeringen.

En socialdemokratisk enpartiregering skulle säkert ha lättare att nå överenskommelser över blockgränsen. Men den skulle ha ett svagare parlamentariskt mandat än dagens regering och dess politik skulle med nödvändighet bli ideologiskt urvattnad. Kanske då bättre att Stefan Löfven löper linan fullt ut och utlyser extraval så snart möjligheten ges. Skall man falla vill man göra det i strid.

Hur kommer Sverigedemokraterna att agera i budgetomröstningen?

Uppdaterat 2 december kl 18.15. I dag meddelade Sverigedemokraterna, något överraskande, att partiet tänker stödja allianspartiernas budgetförslag och därigenom förhindra att den rödgröna regeringens budgetförslag går igenom. Beslutet är offensivt genom att Sverigedemokraterna, trots sin partiledares frånvaro, sätter sig själva och sin vågmästarställning på spel. Tidigare har Sverigedemokraternas agerande präglats av långsiktighet och målmedvetenhet. Nu förmådde man inte avstå från frestelsen att utnyttja tillfället till en maktdemonstration, trots att konsekvenserna är oerhört svårförutsedda. Sverigedemokraterna känner otvivelaktigt stark frustration på grund av att partiet inte lyckats utnyttja sin vågmästarställning till att få inflytande i invandrarfrågan, i kombination med segeryra efter två framgångsrika val.

För Stefan Löfven och den rödgröna regeringen är naturligtvis Sverigedemokraternas beslut ett bakslag. Regeringen styr landet, och en förutsättning för att kunna styra landet är att regeringen får gehör för sin budget i riksdagen.

Vad händer nu? Stefan Löfven har bjudit in partiledarna för alliansen till samtal redan i kväll. En möjlighet är att budgetförslaget återremitteras till finansutskottet och där prövas förutsättningarna för samverkan över blockgränserna kring ett budgetförslag som Allianspartierna kan acceptera men som ändå innebär att de rödgröna partierna är nöjda. Den rödgröna regeringens styrka är att allianspartierna inte vill ha extraval och i alla fall tidigare sagt sig inte vilja regera beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Men om kvällens samtal inte gör det sannolikt att Allianspartierna vill bidra till en sådan samverkan lutar avgång och/eller extraval runt hörnet.

Jag kommenterar dagens händelser, bland annat för Dagens Arena.

*

 I morgon tisdag ger Sverigedemokraterna besked om hur partiet kommer att agera vid onsdagens budgetomröstning i riksdagen. Om Sverigedemokraterna följer praxis och lägger ned sina röster i den avgörande omröstningen kommer Stefan Löfven att regera vidare. Om Sverigedemokraterna däremot stödjer allianspartiernas budgetförslag följer en regeringskris. En sådan kris kan Stefan Löfven hantera genom att utlysa extra val, avgå eller be riksdagen återremittera budgetförslaget till finansutskottet. I skrivande stund talar det mesta för att han i så fall skulle välja det senare alternativet, det vill säga återremittering.

Vad talar då för och emot att Sverigedemokraterna kommer att välja att stödja allianspartiernas budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris? Det som talar för är att partiet med ett sådant agerande skulle visa sina egna sympatisörer och de övriga partierna att man är beredd att lägga kraft bakom orden och verkligen utnyttja den makt som vågmästarrollen innebär. Partiets egna medlemmar och sympatisörer skulle sannolikt också hälsa ett sådant beslut med tillfredsställelse.

Det som talar emot är att Sverigedemokraterna genom att utlösa en kris riskerar att skada bilden av sig själv som ett ansvarstagande parti, ett parti som sätter landets bästa främst. Inget kan heller med säkerhet säga vad som följer av en eventuell regeringskris. Blir det nyval riskerar Sverigedemokraterna att förlora sin så eftersträvade och viktiga vågmästarposition. Stefan Löfvens eventuella avgång eller en återremittering av budgetförslaget till finansutskottet kan komma att följas av ökat blocköverskridande samarbete, vilket även det innebär att Sverigedemokraternas vågmästarposition urholkas. Partiledaren Jimmie Åkesson är långtidssjukskriven och det är osäkert hur partiet skulle klara ett extra val utan honom. Dessutom måste det fresta på ideologiskt för Sverigedemokraterna att ge sitt aktiva stöd till en budget och en politik som inrymmer Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik.

Jag har konsekvent sagt att jag tror att Sverigedemokraterna kommer att lägga ned sina röster. Hittills har partiet utnyttjat den uppkomna situationen mycket skickligt. Sverigedemokraterna har hamnat i fokus för debatten och för mediernas uppmärksamhet, och spänningen trissas nu upp timma för timma i väntan på morgondagens besked. Ett snyggt avslut ur partiets horisont vore att utnyttja situationen fullt ut fram till i morgon eftermiddag för att då, i sista stund, betona sitt ansvar för landets väl och ve och förklara att man tänker lägga ned sina röster.

Situationen har förändrats något genom att det tycks som att den rödgröna regeringen avser att välja återremittering framför avgång eller extra val om man förlorar omröstningen. På så sätt blir krisen inte lika akut om Sverigedemokraterna väljer att stödja allianspartiernas budgetförslag och därigenom får ett sådant beslut mindre konsekvenser. Priset för att fälla regeringen blir inte lika högt.

Sammantaget står jag kvar vid min bedömning att Sverigedemokraterna till sist lägger ned sina röster. Min bedömning befästs ytterligare i ett uttalande av Björn Söder till Aftonbladet i dag: Det är klart att vi lyssnar på våra väljare. Samtidigt måste vi beakta olika aspekter i det hela och inte bara göra det som känns rätt för tillfället. Vi har under en längre tid analyserat de olika budgetförslagen men också vad som är bäst för landet och det förtroendet vi fått från våra väljare. I Aftonbladet kommenterar jag uttalandet i termer av att Björn Söder vill markera för Sverigedemokraternas sympatisörer att han och partiledningen hör var de säger och vet vad de vill - men att de ändå bör förbereda sig på att partiet till syvende og sist sätter statsansvaret framför yviga maktdemonstrationer.

Kasselstrand vann maktkampen inom SDU. Spänningen gentemot SD kvarstår

I dag avgjordes den dramatiska ordförandestriden i Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU. Efter en lång debatt besegrade sittande ordförande Gustav Kasselstrand utmanaren Henrik Vinge med röstsiffrorna 31-25.

Gustav Kasselstrand hade nominerats till omval av en enhällig valberedning. Omröstningen blev ändå ganska jämn eftersom den ideologiska spänning som råder mellan ungdomsförbundet SDU och moderpartiet SD även återfinns inom SDU. Sverigedemokraternas partiledning har under flera år sett med ogillande på SDU:s och Gustav Kasselstrands mer radikala nationalistiska profil. Henrik Vinge arbetar som pressekreterare åt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och i dennes frånvaro åt vikarierande partiledaren Mattias Karlsson. Redan vid 2012 års kongress utmanades Gustav Kasselstrand, den gången av nuvarande riksdagsledamoten Paula Bieler som även hon ansågs stå partiledningen nära. Kasselstrand segrade då enkelt med röstsiffrorna 39-10.

Det är mycket vanligt att ungdomsförbund är mer ideologiskt radikala än sina moderpartier. Men när det gäller Sverigedemokraterna - som har rötter i nazistiska kretsar - blir förstås utrymmet för ideologiska högeravvikelser mindre och mer kontroversiellt.

SDU och Kasselstrand representerar en mer renodlad och radikal nationalism, där det är viktigt att varje "folk" har rätt till nationellt självbestämmande. Så betonar till exempel SDU det palestinska folkets rätt till en egen stat mycket starkare än vad moderförbundet SD gör.

Det är ingen slump att SDU:s idéprogram har namnet "Nationen framför allt". I SDU:s idéprogram förekommer olika böjningsformer av ordet "nation" 58 gånger, medan ordet "demokrati" inte förekommer en enda gång.

Sverigedemokraternas partiledning hade välkomnat ett maktskifte inom SDU. Å andra sidan är det svårt att veta vad hur alla de SDU-medlemmar som stöttat Kasselstrand skulle ha reagerat inför vad de uppfattat som en kupp initierad av partiledningen. Risken vore stor att många unga Sverigedemokrater åtminstone tillfälligt hade demobiliserats eller sett sig om efter andra tillhörigheter på högerkanten.

Bråket i pensionsgruppen - sandlåda eller genuina motsättningar?

Med buller och bång bröt allianspartierna i dag upp från ett möte med den blocköverskridande pensionsgrupp som under mer än 20 år fungerat som ett framgångsrikt samarbetsforum mellan Socialdemokraterna och allianspartierna i pensionsfrågan. Allianspartierna anklagar Socialdemokraterna för att ha släppt in Miljöpartiet i samarbetet utan att i förväg ha förankrat denna förändring.

Många av de heta känslor som inramade alliansföreträdarnas kommentarer efter mötet var säkert genuina och ett uttryck för att de uppfattade sig som överkörda av Socialdemokraterna. Men det finns också flera sakliga och strategiska skäl för allianspartierna att motsätta sig Miljöpartiets deltagande i pensionsgruppen. Sakligt menar allianspartierna att Miljöpartiets inställning i pensionsfrågan skulle förhindra ett konstruktivt samarbete i gruppen. Strategiskt har allianspartierna ett intresse av att synliggöra de sakpolitiska skillnader som finns mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Allianspartierna vill påvisa den rödgröna regeringens svaghet och har också bestämt sig för att driva blockpolitik hela vägen fram till budgetomröstningen den 3 december.

Kanske vill allianspartierna också på sikt verka för att Miljöpartiet lämnar regeringen. Men den frågan är komplicerad. En socialdemokratisk enpartiregering skulle ha större handlingsutrymme och paradoxalt nog därför också kunna vara starkare än dagens rödgröna koalition.

I sak är det naturligtvis omöjligt för Socialdemokraterna att lämna Miljöpartiet utanför pensionsgruppen. Regeringen fattar beslut kollektivt och tar gemensamt ansvar för de fattade besluten. Då kan man inte utestänga det ena partiet från ett så viktigt beredande organ som pensionsgruppen. Dessutom har Miljöpartiet anslutit sig till den pensionsöverenskommelse som allianspartierna och Socialdemokraterna tidigare enats kring.

Jag är inte säker på att allianspartierna tjänar något på sitt agerande. Den upprördhet som uppvisades i samband med att alliansföreträdarna lämnade mötet kan av väljarna mycket väl uppfattas som överdriven, givet den enighet som finns om behovet av ett långsiktigt blocköverskridande samarbete i pensionsfrågan. Många medborgare ser en rimlighet i att båda regeringspartierna - som har gemensamt ansvar för politiken i pensionsfrågan - också är delaktiga i beredningen av pensionsfrågan.

Hur skall det gå för Martin Wannholt? Nya turer i striden inom M i Göteborg

Striden inom Moderaterna kring Martin Wannholts politiska framtid tog sig i dag nya turer. Tio tunga och rutinerade Göteborgsmoderater skriver ett öppet brev där de motsätter sig uteslutningen av kommunalrådet Martin Wannholt. Tidigare har förbundsstyrelsen för Moderaterna i Göteborg vänt sig till partistyrelsen och begärt att Martin Wannholt utesluts ur partiet, då Wannholt genom valtekniskt samarbete med ett annat politiskt parti (Vägvalet) låtit sig väljas in i kommunstyrelsen mot den lokala partiledningens vilja. Bland undertecknarna av det öppna brevet märks riksdagsledamoten Lisbeth Sundén Andersson, tidigare EU-parlamentarikern Lisbeth Grönfeldt Bergman, förre vice ordföranden i Göteborgs kommunstyrelsen Lars Åke Skager, samt tidigare riksdagsledamöter som Susanna Haby och Göran Lindblad.

Såvitt jag känner till är det öppna brevet unikt i modern svensk politisk historia. Aldrig tidigare har så många välkända partiföreträdare offentligt tagit strid i ett uteslutningsärende. Ändå lär det öppna brevet knappast påverka partistyrelsens beslut. Martin Wannholt kommer att uteslutas ur Moderaterna - allt annat vore en politisk sensation. Undertecknarna av det öppna brevet står visserligen för den tyngd som erfarenheten ger. Men det rör sig också om personer som i de allra flesta fall har sin politiska framtid bakom sig. Det är ingen slump att ordet "tidigare" inleder åtta av de tio undertecknarnas titelbeskrivningar.

Det öppna brevet visar att det inte är en spricka utan snarare en avgrund som splittrar Moderaterna i Göteborg. Gruppledaren Jonas Ransgårds namn nämns visserligen inte i texten, men passningarna är tydliga. Undertecknarna talar om "den oskickliga behandling av ärendet" som präglat processen, samt att hela handläggningen karaktäriserats av "okänslighet och dåligt ledarskap". Undertecknarna varnar för "en fortsatt allvarlig kris för Göteborgsmoderaterna" om Martin Wannholt utesluts. 

Självklart försvårar splittringen inom Moderaterna partiets förutsättningar att föra en kraftfull oppositionspolitik i Göteborg. Splittringen skadar partiets trovärdighet i viktiga politiska sakfrågor, tar kraft som annars hade kunnat användas till politikutveckling och demobiliserar medlemmar och sympatisörer.

Moderaternas centrala partiledning vill undvika att konflikten i Göteborgs smittar av sig eller sprider dålig stämning i övriga delar av partiet. Särskilt i det maktvakuum som Fredrik Reinfeldt lämnat efter sig skulle det kunna finnas förutsättningar för en sådan dynamik. Jag ser emellertid inga omedelbara tecken på sådana spridningseffekter. Än så länge har partiledningen goda möjligheter att hålla kvar konflikten på en lokal nivå.  

Jag kommenterar Wannholt-affären för Göteborgs-Posten här.

Politikens paradoxer: Seger i budgetomröstningen innebär att Alliansen sitter med Svarte Petter

Dramatiken inför budgetomröstningen i riksdagen den 3 december växer. Kommer Sverigedemokraterna att fälla det rödgröna budgetförslaget och vad händer i så fall då? I helgen markerade statsminister Stefan Löfven tydligt att det inte alls är självklart att han avgår även om budgeten faller. Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Jag kommer inte att administrera någon annans budget, men det finns andra sätt att hantera situationen på, sa Stefan Löfven till TT.

Budgetomröstningen den 3 december börjar så smått växa fram som en winwin-möjlighet för Stefan Löfven. Antingen väljer Sverigedemokraterna att lägga ned sina röster, och då kan Stefan Löfven regera vidare enligt plan. Eller så väljer Sverigedemokraterna att rösta på Alliansens budgetförslag, och då är det plötsligt allianspartierna som sitter med Svarte Petter.

Allianspartierna vill inte ha nyval (eller extra val, som det formellt heter). Alliansen saknar en självklar statsministerkandidat. Moderaterna saknar en partiledare. Kristdemokraterna ligger i dagens Sifo-undersökning återigen under fyraprocentsspärren. 

Allianspartierna vill inte heller regera i det parlamentariska läge som nu råder. En alliansregering skulle givet valresultatet sakna politisk legitimitet. Den skulle vara beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna i varje enskild omröstning och sannolikt inte bli särskilt långlivad.

Därför skulle allianspartierna vid ett nederlag för regeringens budgetförslag i stället tvingas in i olika former av blocköverskridande uppgörelser med den rödgröna regeringen. En sådan blocköverskridande samverkan kommer säkert ändå att uppstå under mandatperioden i enskilda sakfrågor - men allianspartierna vill ingå sådana uppgörelser på frivillig grund, inte mer eller mindre tvingade dithän genom en parlamentarisk kris. Jag anar att allianspartierna ångrar att de lade ett gemensamt budgetförslag - förslaget försenar och stökar den övergång till den lösare form av samverkan som allianspartierna själva förespråkat. Eftersom allianspartierna förlorade valet behöver de utnyttja tiden i opposition till att var för sig utveckla sin politik på ett sätt så att de tillsammans står bättre rustade att vinna tillbaka regeringsmakten hösten 2018.

Dagens Sifo bekräftar att den rödgröna regeringen fått en hyfsad start i opinionen. Visserligen har försprånget till allianspartierna minskat något, och uppgår nu till 1.6 procentenheter. Men givet den rödgröna regeringens svaga parlamentariska stöd skall Stefan Löfven vara nöjd med att det inte gått sämre. När Alliansen tog över regeringsmakten hösten 2006 hade de rödgröna partierna i Sifo:s novembermätning redan rusat förbi och hunnit skaffat sig ett övertag på mer än sju procentenheter. Därefter fortsatte allianspartierna att falla fritt i opinionen. Först när de rödgröna partiernas försprång i en del mätningar uppgick till hela 20 procentenheter började allianspartierna knappa in. Inför valet 2010 var man i kapp och förbi.

Mitt grundtips är fortfarande att Sverigedemokraterna väljer att lägga ned sina röster i omröstningen om budgeten den 3 december.

Jag kommenterar läget i budgetfrågan för Svenska Dagbladet.

Idrottens etiska utmaningar - sponsring, kriminalitet, politik

I dag hade jag förmånen att få medverka vid seminariet Idrottens etiska utmaningar, vid Träffpunkt idrott på Svenska Mässan i Göteborg. Under ledning av docent Johan R Norberg från Centrum för idrottsforskning diskuterade jag tillsammans med förre rikspolischefen och nyblivne ordföranden för Svenska Friidrottsförbundet Björn Eriksson och företagsekonomen Anna Fyrberg Yngfalk vid Stockholms universitet de viktigaste etiska utmaningarna som idrotten står inför i dag och vad idrottsrörelsen rent konkret bör göra för att möta dessa utmaningar.

Anna Fyrberg Yngfalk förde intressanta resonemang om sponsringsproblematiken och hur det i debatten ofta glöms bort att med sponsring följer kostnader även för idrottsklubbarna. De beroenden som sponsringen skapar är heller inte enkla att se igenom. Sponsringen - vid sidan av det starka ekonomiska tillskott som den ändå innebär för klubbarna - bidrar också till att öka spänningen mellan föreningsverksamhet och affärsverksamhet. Kundtänkandet tar plats på medlemstänkandets bekostnad.

Björn Eriksson uppehöll sig vid kriminell infiltration som ett ökat hot inom idrotten. I takt med att föreningstänkandet försvagas och medlemmarna blir färre blir det enklare för kriminella grupperingar att få fäste i klubbarna. Björn Eriksson har tidigare varit nationell samordnare mot idrottsrelaterat våld och han upplever också en olycklig utveckling i kundtänkandets utbredning. Men hur återvinna föreningstanken när konsumtionssamhället växer sig starkare? (Jag tjusades också lite av att Björn Eriksson som tidigare rikspolischef hade blåljussirener som ringsignal på sin mobiltelefon - det behövs så lite för att göra mig glad.)

Själv lyfte jag frågan om idrottens relation till politiken. Är det rätt eller fel att bojkotta eller åtminstone protestera i samband med idrottsarrangemang i stater som grovt kränker de mänskliga rättigheterna? Om man väljer att delta bidrar man - oavsett om man vill det eller ej - till att legitimera regimen i det berörda landet. Å andra sidan kan idrottsarrangemang bidra till att sätta fokus på övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna, som till exempel i samband med Peking-OS i Kina 2008.

Det finns inget enkelt svar på denna problematik. I vår individualiserade tid hamnar allt större etiskt ansvar på den enskilde idrottsutövaren. Ingen kommer undan sitt etiska ansvar. Förbundsledningarnas roll är inte att tala om för de enskilda idrottsutövarna hur de skall göra för att leva upp till detta ansvar. Däremot har förbundsledningarna en viktig roll i att stötta enskilda idrottsutövare i den process som leder fram till deras val. Här tycker jag till exempel att Svenska Friidrottsförbundet inte tog sitt ansvar när höjdhopparen Emma Green mer eller mindre lämnades i sticket i samband med att hon under VM i Moskva 2013 i protest mot Rysslands anti-gaylagar genomförde kvaltävlingen med sina naglar målade i regnbågens färger. (Björn Eriksson påpekade stillsamt att detta inträffade innan han valdes till förbundsordförande.)

I vår individualiserade tid är det spännande att se hur idrottsrörelsen fortfarande kan utgöra en kollektivistisk motståndsficka. Inom politiken byter väljarna parti i allt större utsträckning. Men inom idrotten håller man fast vid sitt lag. Flyttar du från Göteborg till Stockholm finns det inte på kartan att du övergår från att vara Blåvitt-supporter till att vara till exempel Djurgården-supporter. I stället går du in i rollen som Blåvit i exil.

Hur skall då idrottsrörelsen hantera utmaningen med att kundtänkandet tar plats på föreningstänkandets bekostnad? Som så ofta är det lättare att identifiera problemen än att formulera lösningen på dem. Min tro är i alla fall att den folkrörelse som först lyckas utveckla arbetsformer som fullt ut utnyttjar digitaliseringens möjligheter också gör dem relevanta i dagens individualiserade samhälle. Framtidens folkrörelser är digitala, inte analoga.

Vidrigt våldsdåd i Jerusalem. Erkännande av Palestina stärker fredens krafter

Morgonens vidriga våldsdåd i Jerusalem måste naturligtvis entydigt fördömas. Allt våld mot civila är av ondo och bidrar till att ytterligare förstärka hat och hämndkänslor i regionen.

Våldsdådet kom dessvärre inte oväntat. De senaste veckorna har våldet i området eskalerat, även i Jerusalem. Dödläget i fredsprocessen och Israels pågående, olagliga bosättningspolitik skapar en enorm frustration bland palestinierna. En tredje Intifada kan inte uteslutas. En sådan Intifada skulle drabba det palestinska folket hårt - styrkeförhållandena mellan parterna är entydigt till Israels fördel.

Morgonens våldsdåd utnyttjas politiskt. Företrädare för Hamas har uttryckt sitt stöd för dådet, vilket bidrar till att förstärka Hamas internationella isolering samtidigt som försoningsprocessen med Fatah försvåras. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu anklagar den palestinska presidenten Mahmoud Abbas för att genom uppvigling ("incitement") ha uppmuntrat till dådet. Benjamin Netanyahu motsägs av chefen för den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet Yoram Cohen som betonar att Mahmoud Abbas inte har något intresse av att uppmunta terrorism och att Abbas inte heller har uppmuntrat till terrorism.

Risken är överhängande att våldet nu eskalerar ytterligare. För omvärlden gäller det att göra sitt yttersta för att stärka fredens krafter i området. På den palestinska sidan måste president Mahmoud Abbas ställning stärkas så att han kan hävda sin och den palestinska myndighetens ställning i förhållande till Hamas och samtidigt återvinna sitt förtroende hos det palestinska folket. Ett internationellt erkännande av Palestina är ett sådant sätt att stärka Mahmoud Abbas ställning. Ett erkännande av den palestinska staten gen Abbas bättre möjligheter att utöva sin auktoritet och förstärker den palestinska samlingsregeringens myndighet över hela Palestina - inklusive Gaza. Sverige har gått i täten för denna process. Många länder tycks nu haka på. Det är en utveckling som bör bejakas - för fredens skull.

Medelhavsinstituten är räddade - nya frågor väntar!

En del bloggtexter är roligare att skriva än andra. Det här är en sådan. I dag blev det nämligen formellt klart att regeringen ändrar sitt olyckliga beslut om att dra in det ekonomiska stödet till de svenska Medelhavsinstituten, och att dessa därför kan leva kvar. Jag kan idag meddela att de svenska Medelhavsinstituten kommer att få fortsatt statligt stöd. Förvarningen om minskat statligt stöd för 2016 och 2017 är inte längre aktuell, skriver Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, i ett pressmeddelande. Ministern betonar att att regeringen aldrig haft för avsikt att riskera institutens framtid, utan i stället haft förväntningar om att hitta alternativ finansiering för instituten.

Det är utmärkt att förslaget nu dras tillbaka. Som jag och så många med mig påpekat var förslaget illa berett, illa förankrat och skulle om det genomfördes skada stora kulturvärden. Förslaget skadade också regeringen som framstod som oprofessionell och likgiltig eller i värsta fall fientlig till kultur och till humaniora. Jag tycker dock att Helene Hellmark Knutsson från sina snabba inledande kommentarer där hon markerade vilja att backa från förslaget till dagens pressmeddelande på ett skickligt sätt bidragit till att minimera skadeverkningarna.

Hur kunde det då gå så illa i samband med presentationen av budgetpropositionen? Det lär vi snart få lite mer insikt i, eftersom riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (M) lämnat in en anmälan till Konstitutionsutskottet för att bringa klaret i om regeringen har iakttagit beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen när regeringen i prop. 2014/15:1 föreslår att anslaget till de svenska medelhavsinstituten ska minskas och därefter upphöra. Det skall bli intressant att följa det ärendet. Sannolikt är det tjänstemän på Finansdepartementet, som påstås ha haft ögonen på de svenska Medelhavsinstituten under en längre tid, som tog tillfället i akt i samband med regeringsskiftet. I dessa lägen kännetecknas budgetarbetet av särskilt stor brådska och med nya ministrar och nya politiska sakkunniga som inte hunnit sätta sig in i frågorna ordentligt.

Allianspartierna har instämt i kritiken mot den rödgröna regeringens förslag att dra in det ekonomiska stödet till de svenska Medelhavsinstituten. Det är bra. Men det är bara några år sedan Alliansregeringen själv övervägde att lägga ned det svenska kulturhuset i Paris. Även den gången lyckades en kraftig opinion rädda verksamheten. Kamp lönar sig.

Dagens besked var glädjande, men det återstår det en hel del att göra. Själv vill jag gärna se en fortsatt kraftig opinionsbildning för att värna svenskundervisningen i utlandet och svenska studenthemmet i Paris samt i frågorna om stipendier till studenter från tredje världen och avgifter för svenska studenter som tar kurser utomlands.

Ökad öppenhet om ubåtsbevis stärker Sveriges position

I fredags meddelade ÖB Sverker Göranson att försvarsmaktens analysarbete visat att det inte råder något tvivel om att en mindre ubåt har kränkt svenskt territorium. Den viktigaste observationen är gjord av Försvarsmaktens sensorer och till det kommer bottenspår, ett fotografi taget av en privatperson samt en privatperson som påstår sig från en höjd ha iakttagit en undervattensfarkost. Försvarsmaktens analys har fått stöd av samtliga partiledare.

Självklart kan en lekman inte ta ställning till, och värdera, de bevis som framläggs. Det viktigaste beviset - observationerna gjorda av sensorer - har heller inte offentliggjorts. Vi är utlämnade åt den militära expertisen och dess bedömningar och bevisföringen blir därför i mycket en fråga om Försvarsmaktens trovärdighet. Enskilda politiker har i praktiken inga möjligheter att ifrågasätta bevisen - det vore detsamma som att uttala bristande förtroende för Försvarsmakten och dess ledning.

Ur trovärdighetssynpunkt är det ett bekymmer att det är samma myndighet som genomför en hemlig underrättelseoperation som i efterhand får utvärdera resultaten, samt att de viktigaste bevisen hålls hemliga. Det beror inte på att försvarsledningen ljuger eller talar mot bättre vetande, utan snarare på att dess tolkningar med nödvändighet är inbäddad i myndighetens institutionella förutsättningar.

Ur ett internationellt perspektiv skulle den svenska positionen därför stärkas om en oberoende panel fick ta del av hela bevisläget. När jag igår kväll lite försiktigt lyfte frågan på Twitter utbröt trollens julafton. Mängder av kommentarer ifrågasatte hur det överhuvudtaget var logiskt och/eller moraliskt möjligt för någon att inte blint lita på Försvarsmakten och dess högsta ledning. Någon enstaka sansad kommentar syntes i flödet, men i huvudsak var det raljans, hat och röster som i auktoritär och mästrande ton lade ut texten.

Jag minns 1980-talets infekterade debatter i ubåtsfrågan och vill inte dit igen. Största möjliga öppenhet ligger i Sveriges eget säkerhetspolitiska intresse och bidrar dessutom till en mer sansad och saklig debatt. Jag hyser därför stor sympati förre ambassadören och huvudsekreteraren i 2001 års ubåtsutredning Mathias Mossberg, som i Ekot idag argumenterade för större öppenhet från Försvarsmaktens sida.

En del kanske invänder att en extern granskning av materialet skulle innebära att Sverige avslöjade försvarshemligheter som riskerar att skada landets säkerhet. Det tror jag inte alls. Jag har fullt förtroende för att Försvarsmakten i vår öppna, transparenta tid skulle kunna lösa den uppgiften på ett kreativt och professionellt sätt.

Stoppa inte norske läkaren från sjukhusen i Gaza!

Den välkände norske läkaren Mads Gilbert har idag fått besked av israeliska myndigheter att han på livstid är förbjuden att resa in i Israel. Därigenom omöjliggörs det i praktiken för honom att fortsätta sin internationellt uppmärksammade läkarinsats i Gaza. De israeliska myndigheterna motiverar sitt beslut med att Mads Gilbert är en "säkerhetsrisk".

Mads Gilbert har behandlat patienter i det isolerade Gaza i över ett decennium. Under sommarens nära två månader långa krig i Gaza arbetade han som frivillig under ytterst svåra omständigheter på Shifa-sjukhuset i Gaza och bidrog till att rädda många människoliv. Han har gjort sig känd som en tydlig och synlig kritiker av den israeliska blockaden av Gaza och av det israeliska militära övervåldet under Gaza-kriget.

Alla humanitära insatser på Gaza behövs. Skriv därför gärna under Socialdemokrater för Tro och Solidaritets upprop som uppmanar Israel att ändra sitt beslut och ge Mads Gilbert möjlighet att fortsätta sin verksamhet som läkare i Gaza. Länk till uppropet finns här.

Hur skall vi se på Moderaternas samarbetsflirt med S/MP om skolpolitiken?

I dag öppnade Moderaternas skolpolitiske talesperson Tomas Tobé för ett blocköverskridande samarbete om skolpolitiken. I kontrast till folkpartiledaren Jan Björklunds tidigare uttalanden om "total konfrontation i skolfrågor" betonade Tomas Tobé att han "hoppas kunna komma överens med regeringen" i flera viktiga skolpolitiska frågor och att Alliansen vill "bidra till ett gott samarbetsklimat" kring skolan.

Utspelet från Tomas Tobé var den andra goda nyheten för statsminister Stefan Löfven och hans rödgröna regering på bara några dagar. Tidigare har allianspartierna klargjort att man inte tänker lägga några egna förslag i syfte att bryta ut delar av regeringens budget och på så sätt skapat arbetsro åt Stefan Löfven.

Tomas Tobés utspel var positivt för Stefan Löfven och den rödgröna regeringen på åtminstone två sätt. För det första har Stefan Löfven konsekvent sagt att han vill ha ett sådant blocköverskridande samarbete, men fram tills nu mötts av kalla handen av Alliansen. Jag har tidigare hävdat att allianspartierna genom att binda sig vid beslutet att lägga en egen budget också bundit sig vid blockpolitiken tills dess att budgeten är behandlad av riksdagen. Därför kommer Tobés inbjudan till blocköverskridande samarbete redan nu som en liten överraskning.

För det andra innebär Tomas Tobés inbjudan en spricka i Alliansen. Till Svenska Dagbladet säger Folkpartiets skolpolitiske talesperson Christer Nylander att han är "förvånad" över Tomas Tobés agerande. "Min inställning är fortfarande att vi i Alliansen ska stå för vår politik", säger han. "Vi får prata om det här", fortsätter han, och tillägger att han inte ser förutsättningar att nå samsyn med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om obligatorisk förskola och/eller tioårig grundskola.

Det pågår en kamp om det politiska ledarskapet inom Alliansen, efter Fredrik Reinfeldts avhopp och Moderaternas stora nederlag i valet i höstas. Moderaterna har trots Fredrik Reinfeldts frånvaro gjort bra ifrån sig i opinionsmätningarna efter valet. Även Centerpartiet och Annie Lööf tycks känna vinden i ryggen och vara på offensiven. Folkpartiet gjorde i september sitt näst sämsta val någonsin och ingen har väl sett Göran Hägglund sedan valnatten. Folkpartiet och Kristdemokraterna har under sitt nuvarande ledarskap inga förutsättningar att axla ledartröjan inom Alliansen. Jag har tidigare hävdat att mycket av vad som kommer att ske i svensk politik under de närmaste åren påverkas av vad som händer inom Moderaterna - det finns inget skäl att frångå den bedömningen.

Vad händer om regeringen förlorar budgetomröstningen?

Det ljusnar för regeringen. Efter allianspartiernas besked att man inte tänker lägga några egna förslag i syfte att bryta ut delar av regeringens budget vinner Stefan Löfven arbetsro. Det vore klokt om allianspartiernas vapenvila i budgetfrågan används till att skapa enighet över blockgränserna om vilka regler som skall råda i budgethanteringen framöver.

Visserligen kvarstår frågan om huruvida Sverigedemokraterna kommer att stödja alliansens budgetförslag vid omröstningen i riksdagen den 3 december och därigenom utlösa en regeringskris. Men även om så skulle bli fallet har den rödgröna regeringen flera olika möjligheter att hantera ett nederlag utan att behöva avgå eller utlysa extra val. En möjlighet är att återkomma till riksdagen med ett nytt förslag till budget, ett förslag som då är förankrat över blockgränsen. Allianspartierna vill i rådande läge undvika extraval, vilket underlättar en blocköverskridande uppgörelse om budgeten.

I och för sig kan en sådan förankring över blockgränsen leda till att Miljöpartiet väljer att lämna regeringssamarbetet och att Socialdemokraterna regerar vidare ensamma. Jag tror att Miljöpartiet skulle välja att sitta kvar. Det vore förödande för bilden av Miljöpartiets regeringsduglighet om partiet hoppade av efter bara några månader i regeringen.

I vilket fall tror jag tror inte att Sverigedemokraterna kommer att fälla den rödgröna budgeten. Partiet har bedyrat att man vill värna stabiliteten och utgå från vad som är bäst för landet. Sverigedemokraterna skulle få svårt att förklara för väljarna varför man bäst värnar stabilitet och landets bästa genom att bryta etablerad praxis och utlösa en regeringskris. Sverigedemokraterna skulle i det politiska efterspelet också riskera att förlora sin så hett eftertraktade vågmästarställning. Ett sådant vågspel, i Jimmie Åkessons frånvaro, måste bedömas som ytterst osannlikt. Som någon, lätt elakt, skrev på Facebook: Sverigedemokraterna är inte dumma på det sättet.

Jag kommenterar läget i budgetfrågan för TT.

Vad händer inom Sverigedemokraterna?

I en uppmärksammad intervju i Dagens Nyheter i dag antyder Sverigedemokraternas tillförordnade partiledare Mattias Karlsson att han kan tänka sig att ta över partiordförandeskapet efter Jimmie Åkesson. Är det så att andra bedömer att det bästa för partiet är att jag är partiledare så får jag väl ta mig en funderare på det, säger han. Mattias Karlsson lägger i intervjun också ut texten om Jimmie Åkessons hälsotillstånd före sjukskrivningen, till exempel att Jimmie Åkesson efter sin sista partiledardebatt i riskdagen ringde upp Mattias Karlsson och berättade att han drabbats av minnesluckor: Han hade ett svagt minne av att han varit där, men han kom inte ihåg vad han gjorde där.
Mattias Karlssons uttalanden är förvånande. Det är ovanligt att en ledande SD-representant så detaljerat uttalar sig om Jimmie Åkessons hälsotillstånd. Partiet har tidigare intagit en återhållsam profil i frågan. Det är också ovanligt att en ledande politiker så tydligt uttalar sig positivt om att bli partiledare när innevarande partiledare inte på något sätt aviserat sin avgång. Särskilt märkligt blir uttalandet med tanke på att Jimmie Åkesson är sjukskriven och partiet i detta skede inte har något att vinna på en diskussion om huruvida han verkligen förmår komma tillbaka.
Det finns åtminstone tre möjliga tolkningar av att Mattias Karlsson valde att uttala sig på det sätt han gjorde. För det första kan uttalandena helt enkelt bero på att han är ovan vid sin position. Mattias Karlsson har visserligen lång politisk erfarenhet som en av de tunga krafterna inom Sverigedemokraternas partiledning. Men uppdraget som tillförordnad partiledare är nytt, och kanske pratade han bara på utan att inse vilka spekulationer hans uttalanden oundvikligen skulle leda till.

För det andra kan uttalandena vara ett uttryck för att Sverigedemokraternas partiledning vill förvarna de svenska väljarna om att Jimmie Åkessons frånvaro från politiken kan bli betydligt längre än vad som hittills har meddelats, och att det är osäkert om huruvida han kommer tillbaka överhuvudtaget. Mattias Karlsson positiva svar på frågan om att bli partiledare skulle då vara ett sätt att lugna medlemmar och väljare med att det finns en kontinuitet i ledarskapet och minimera risken för partistrider.

För det tredje kan uttalandena vara ett sätt för Mattias Karlsson att positionera sig själv i maktspelet inom Sverigedemokraterna. Hittills har det inte synts några starka indikationer på att ett sådant maktspel inom partiet. Men Jimmie Åkessons frånvaro kan öppna locket för konflikter som tidigare inte varit skönjbara.

I en intervju i Ekot i eftermiddags gör Mattias Karlsson sitt bästa för att rulla tillbaka processen. Han säger där att de positiva uttalandena om att bli partiledare enbart skall ses som ett uttryck för lojalitet med partiet. Men skadan är redan skedd. Om det verkligen var så att Mattias Karlsson inte insåg hur hans uttalanden skulle uppfattas så är det ett svaghetstecken i hans sätt att leda partiet.

Mattias Karlsson brukar beskrivas som Sverigedemokraternas chefsideolog. Det jag läst och hört av honom stärker den bilden. Skulle han komma att efterträda Jimmie Åkesson får Sverigedemokraterna en partiledare med starkare fäste i en nationalistisk ideologi, och mindre benägenhet för den populistiska retorik som ofta präglar Åkessons framträdanden.

Jag kommenterar frågan för bl a TT och SVT Rapport.

Kris i Göteborgsmoderaterna efter Martin Wannholts kupp

Uppdaterat måndag 17 november kl 21.40. I kväll beslöt förbundsstyrelsen för Moderaterna i Göteborg att begära att partistyrelsen utesluter Martin Wannholt. Beslutet var väntat. Som jag formulerade det nedan: Det är sin sak att gå emot partilinjen, att följa sitt hjärtas väg i enskilda omröstningar eller att skriva debattartiklar där man förespråkar en annan linje än partiets. Men att ingå valteknisk samverkan med ett annat politiskt parti för att vinna en plats åt sig själv i kommunstyrelsen - där har alla gränser passerats. Vilka argument Martin Wannholt därför än anför i sin kommande inlaga till partistyrelsen kommer han med all sannolikhet att uteslutas.

Martin Wannholt visar inga tecken på att frivilligt lämna partiet. Frågan blir i stället om han kommer att ansluta sig till Vägvalet, agera som politisk vilde eller hoppa av sitt uppdrag. För Moderaterna i Göteborg löser en uteslutning inga problem. Wannholts agerande är ett uttryck för den splittring som finns i Göteborgsavdelningen, och förbundsstyrelsens beslut kommer knappast att lätta på spänningarna. Till detta kommer Martin Wannholts starka stöd såväl både bland de moderata väljarna och i kretsar som motsätter sig Västlänken. Det är möjligt att hans uteslutning även påverkar göteborgarnas syn på sina valda företrädare överhuvudtaget.

 *

Uppdaterat lördag kl 18.00. I dag genomfördes ett i hast sammankallat extra förbundsstyrelsemöte för Moderaterna i Göteborg. Enda punkten på dagordningen var om och i så fall hur partiet skulle gå vidare med att utesluta Martin Wannholt, efter att denne genom valtekniskt samarbete med Vägvalet mot partiledningens vilja låtit sig väljas in i kommunstyrelsen.

Som väntat valde förbundsstyrelsen att gå vidare med uteslutningsplanerna. Enligt min uppfattning är Wannholts agerande inte förenligt med partistadgarna säger Cecilia Magnusson, förbundsordförande för Moderaterna i Göteborg. Partiombudsmannen Jan Zetterström fick i uppdrag att till nästa ordinarie sammanträde den 17 november utreda förutsättningarna för att väcka ett uteslutningsärende.

Enligt Moderaternas partistadga (§5, moment 3) kan en medlem uteslutas om denne aktivt arbetar för någon med partiet konkurrerande politisk organisation eller genom sitt handlande skadar partiet. Beslut om uteslutning kan inte fattas på lokal nivå, utan blir i så fall något som Moderaternas partistyrelse på riksnivå i ett senare skede får ta ställning till.

Wannholtaffären kommer således att dra ut på tiden, och ger Wannholt och hans anhängare tid att mobilisera och söka strid om de så önskar. Det är klart att det inträffade skadar Moderaterna och deras möjlighet att bedriva en effektiv och trovärdig oppositionspolitik i Göteborg. I stället för att ägna sig åt politikutveckling får partiet nu i stället lägga kraft på att hantera sin inre partisplittring.

Det är ännu inte känt om Moderaternas förbudsstyrelse i Göteborg var enigt i sitt beslut.

*

Igår kväll utbröt politiskt tumult i Göteborgs kommunfullmäktige. Moderaten Martin Wannholt, som petats av sitt eget parti från posten som kommunalråd, ingick ett valtekniskt samarbete med det lokala partiet Vägvalet och kunde på så sätt väljas in i kommunstyrelsen. Formen för det valtekniska samarbetet var helt enligt regelverket, men genom det överraskande sätt på vilket det genomfördes är det svårt att beskriva det inträffade som något annat än en kupp.

Intermezzot riskerar att förstärka medborgarnas negativa bild av Göteborgspolitiken. Det politiska ledarskapet har misslyckats med att hantera missnöjet kring frågan om trängselskatt och Västlänken. Mot alla odds sade väljarna nej till trängselskatt i den lokala folkomröstning som genomfördes i anslutning till valen i september. Partierna som ville bibehålla trängselskatten - i princip samtliga utom Sverigedemokraterna och Vägvalet - valde att inte kampanja i frågan, vilket i efterhand visade sig vara en felaktig strategi. Efter folkomröstningen har de lokala politikerna ännu inte lyckats formulera sig om hur man vill hantera valresultatet.

Värst är naturligtvis situationen nu för Moderaterna. Partiet är djupt splittrat i Göteborg. Martin Wannholt har många anhängare och fick i kommunalvalet flest personröster av alla moderata kandidater. Moderaternas gruppledare i kommunfullmäktige Jonas Ransgård har misslyckats med sin viktigaste uppgift - att hålla samman sitt parti. Han har ej heller lyckats hantera Martin Wannholt.

För Martin Wannholt själv finns det inte längre någon framtid inom Moderaterna. Det är sin sak att gå emot partilinjen, att följa sitt hjärtas väg i enskilda omröstningar eller att skriva debattartiklar där man förespråkar en annan linje än partiets. Men att ingå valteknisk samverkan med ett annat politiskt parti för att vinna en plats åt sig själv i kommunstyrelsen - där har alla gränser passerats. Jag skulle tro att Martin Wannholt inom kort själv väljer att lämna partiet. Om han inte gör det kommer Moderaterna i stället att plågas av en uteslutningsprocess där den som skall uteslutas har starkt stöd av delar av partiet.

Jag kommenterar händelseutvecklingen bland annat i Göteborgs-Posten, Göteborgs-Tidningen och P4 Göteborg.