Dick Harrison och svenska studenters kunskapsnivå

Debatten om Dick Harrison och hans kritik av studenters bristande kunskaper rullar vidare. I en artikel i Expressen beskriver historieprofessorn Kim Salomon Dick Harrisons agerande som en "privat vendetta", orsakad av att studenterna haft kritiska synpunkter på hans undervisning.

 
Dick Harrison sticker ut. Han är en oerhört produktiv författare och hans böcker når ofta en stor läsekrets. Han har vunnit SVT:s populära frågeprogram "På spåret". Andra uppfattar honom som arrogant och att han har en tendens att komma i konflikt med kollegor och med studenter.

Det är synd att Dick Harrison väljer att framföra sina synpunkter på ett sätt som gör att han själv hamnar i centrum för debatten, i stället för de frågor som förtjänar att lyftas fram. Är kunskapsnivån på universitets- och högskolestudenter för låg och är den lägre i dag än tidigare? Innebär finansieringssystemet att lärosätena sänker kunskapskraven för att öka genomströmningen?

Dick Harrison ägnar sig åt anekdotisk bevisföring. Jag kan bara konstatera att hans uppfattning avsevärt skiljer sig från min. Om jag jämför de uppsatser som dagens studenter skriver med de uppsatser som min generation skrev så är kvaliteten avsevärt högre i dag. Och kvaliteten på de uppsatser som min generation skrev var avsevärt högre än kvaliteten på de uppsatser som föregående generation skrev. Utvecklingen går framåt, inte bakåt. När det gäller finansieringssystemen finns det en inbyggd risk för det Harrison varnar för. Men det finns också en medvetenhet om den risken, och lärosätenas utbildningar utvärderas regelbundet både internt och externt.

Dessa frågor förtjänar en seriös diskussion, gärna baserad på forskning och beprövad erfarenhet. Men genom sin ton ställer sig Dick Harrison i vägen för en sådan diskussion. Det är typiskt att i hans artikel förekommer ordet "jag" 27 gånger.

Dessutom bryter Dick Harrison mot en regel som man inte bör bryta mot, särskilt inte som universitetslärare och myndighetsutövare. Han slår nedåt, mot studenter och mot en enskild studentgrupp. Det är inte bra i sak och inte heller bra för den principiella debatten.

Hur skall vi se på Moderaternas samarbetsflirt med S/MP om skolpolitiken?

I dag öppnade Moderaternas skolpolitiske talesperson Tomas Tobé för ett blocköverskridande samarbete om skolpolitiken. I kontrast till folkpartiledaren Jan Björklunds tidigare uttalanden om "total konfrontation i skolfrågor" betonade Tomas Tobé att han "hoppas kunna komma överens med regeringen" i flera viktiga skolpolitiska frågor och att Alliansen vill "bidra till ett gott samarbetsklimat" kring skolan.

Utspelet från Tomas Tobé var den andra goda nyheten för statsminister Stefan Löfven och hans rödgröna regering på bara några dagar. Tidigare har allianspartierna klargjort att man inte tänker lägga några egna förslag i syfte att bryta ut delar av regeringens budget och på så sätt skapat arbetsro åt Stefan Löfven.

Tomas Tobés utspel var positivt för Stefan Löfven och den rödgröna regeringen på åtminstone två sätt. För det första har Stefan Löfven konsekvent sagt att han vill ha ett sådant blocköverskridande samarbete, men fram tills nu mötts av kalla handen av Alliansen. Jag har tidigare hävdat att allianspartierna genom att binda sig vid beslutet att lägga en egen budget också bundit sig vid blockpolitiken tills dess att budgeten är behandlad av riksdagen. Därför kommer Tobés inbjudan till blocköverskridande samarbete redan nu som en liten överraskning.

För det andra innebär Tomas Tobés inbjudan en spricka i Alliansen. Till Svenska Dagbladet säger Folkpartiets skolpolitiske talesperson Christer Nylander att han är "förvånad" över Tomas Tobés agerande. "Min inställning är fortfarande att vi i Alliansen ska stå för vår politik", säger han. "Vi får prata om det här", fortsätter han, och tillägger att han inte ser förutsättningar att nå samsyn med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om obligatorisk förskola och/eller tioårig grundskola.

Det pågår en kamp om det politiska ledarskapet inom Alliansen, efter Fredrik Reinfeldts avhopp och Moderaternas stora nederlag i valet i höstas. Moderaterna har trots Fredrik Reinfeldts frånvaro gjort bra ifrån sig i opinionsmätningarna efter valet. Även Centerpartiet och Annie Lööf tycks känna vinden i ryggen och vara på offensiven. Folkpartiet gjorde i september sitt näst sämsta val någonsin och ingen har väl sett Göran Hägglund sedan valnatten. Folkpartiet och Kristdemokraterna har under sitt nuvarande ledarskap inga förutsättningar att axla ledartröjan inom Alliansen. Jag har tidigare hävdat att mycket av vad som kommer att ske i svensk politik under de närmaste åren påverkas av vad som händer inom Moderaterna - det finns inget skäl att frångå den bedömningen.

Lars Leijonborgs avgång

Mediekommentarerna kring Lars Leijonborgs avgång gav närmast intrycket av att han avlidit i stället för att avgå. Texterna hade formen av lågmälda, välvilliga nekrologer. Framför allt var det ingen som diskuterade den politiska betydelsen av Leijonborgs avgång. De stillsamma kommentarerna blev ett uttryck för att Lars Leijonborg under sina år som utbildningsminister blev mannen som gav benämningen lame duck ett ansikte.

För mig blev Lars Leijonborg utbildningsministern som under stora ord om fri forskning i stället i den senaste forskningspropositionen genomförde en av de största detaljstyrningarna av svensk forskning i modern tid - allt under fältropet att forskningen skall vara till nytta för samhället. Eftersom samhällsvetenskap och humaniora sattes i strykklass var det inte heller någon tvekan om vilken sorts nytta som Leijonborg prioriterar.

Jag hade egentligen kunnat avstå från att skriva denna bloggpost. Det mesta sägs i dag så mycket bättre av MarieLouise Samuelsson i Expressen och Åsa Linderborg i Aftonbladet. (Av outgrundlig anledning är Linderborgs artikel inte utlagd på nätet.)

Vem kommer då att efterträda Lars Leijonborg? Min favorit hade otvivelaktigt varit Cecilia Malmström, som känner universitets- och högskolevärlden väl och som i grunden brinner för socialliberala värderingar. Men jag inser att det inte är helt enkelt att låta Europaministern byta jobb bara några veckor före det svenska EU-ordförandeskapet. Så jag hoppas i stället på Tobias Krantz. Men tror att det blir Erik Ullenhag.

Borgerlig utbildningspolitik förstärker klassamhället

Den borgerliga majoriteten i Studiesociala kommittéen föreslår att rätten till studiemedel skall sänkas från dagens sex år till fyra år, berättar Nerikes Allehanda. Efter fyra års studier skall det krävas att den studerande kan ta ut en examen för minst tre års heltidsstudier (kandidatexamen) för att kunna få studiemedel i ytterligare två år.

Reformen gör det i praktiken omöjligt för en student som kommit fel i sin utbildning och vill ändra inriktning att fortsätta sina studier. Likriktningen ökar, och det framstår dessvärre allt mer tydligt att utbildningsminister Lars Leijonborgs (FP) universitetsideal sammanfaller med Frederick Winslow Taylors tidsstudiebaserade syn på hur en fabrik bör fungera.

Ett av de viktigaste skälen till att studenterna tar lång tid på sig för att fullgöra sina studier är att studiemedlen är så låga att studenterna tvingas förvärvsarbeta vid sidan av studierna. Visserligen föreslår kommittén också en höjning av studiemedlen med 400-500 kronor i månaden, men det är en höjning som är alldeles för liten för att få bukt med problemen.

Det är inte så svårt att räkna ut vem som vinner och vem som förlorar om den borgerliga alliansregeringen verkligen genomför utredningens förslag. Ungdomar från studieovana miljöer och med svag ekonomi kommer att tveka, medan ungdomar från studievana miljöer och med god ekonomi kommer att våga.

Klassamhället består, och tar sig ständigt nya uttrycksformer.

Miljöpartiets Lage Rahm och Vänsterpartiets Rossana Dinamarca sägs ha reserverat sig mot förslaget. Jag hoppas innerligt att Socialdemokraternas Caroline Helmersson Olsson har gjort detsamma.