Två Nobelpris i litteratur i år. Vilka ska få dem?

I dag beslöt Nobelstiftelsen att det i år kommer att delas ut två Nobelpris i litteratur - ett för 2018 och ett för 2019. I Nobelstiftelsens motivering ingår att Nobelkommittén - som har ett avgörande inflytande över vilken författare som tilldelas priset - fått en ny sammansättning, det vill säga att Horace Engdahl lämnar sin plats i kommittén.

So far, so good. Jag har tidigare uttryckt tvivel över Svenska Akademiens förmåga att av egen kraft komma ur krisen, och argumenterat för att samtliga ledamöter borde avgå för att möjliggöra en nystart. Nu blir det inte så. Många problem kvarstår, men förutsättningarna för att Svenska Akademien ska lyckas är trots allt lite bättre i dag än tidigare.

Jag delar Åsa Linderborgs oro att Svenska Akademien, stukad efter krisen, kommer att göra trygga val och belöna konventionella författare. Därför är det kanske bra att det i år delas ut två pris. Då kan Svenska Akademien spela säkert i det ena fallet och visa frimod och djärvhet i det andra fallet.

Själv skulle jag gärna se Chiamamanda Ngozi Adichie och Amos Oz (postumt) som pristagare i höst. Men ni, kära läsare, vem vill ni ge priset till?

Andreas Malms märkliga sätt att ställa sociala medier mot de "arabiska massornas" kamp

En uppdatering återfinns längst ned i posten!

Demokratirevolterna i Nordafrika har utlöst en märklig kulturdebatt. Etablerade vänsterskribenter som Andreas Malm och Åsa Linderborg känner sig manade att betona att det inte är sociala media (som t ex Facebook, SMS eller Twitter) utan "de arabiska massorna" eller "arbetare och andra obemedlade" som utlöst upproren.

Så skriver Andreas Malm i Aftonbladet (1/2): Västerländska kommentatorer tycker om tanken på en twitter- eller facebookrevolution: fantasin om att våra arméer ska införa demokrati hos de oförmögna araberna har ersatts med den om vår teknik. (...) I verkliga livet handlar det alltså om något från västerländska medier så bannlyst som arbetarkamp, antänd av privatiseringar och flexibiliseringar, först i den kvinnodominerade textilarbetarsektorn och sedan i allt fler delar av ekonomin. (...) De arabiska massorna visar vägen.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg fyller på: ...berömmer väst sig själv för revolutionen: Det är tack vare twitter och facebook som allt blev möjligt! (...) Demonstrationerna i Kairo och överallt i landet är kulmen på arbetaruppror som dunkat i åratal, utan att vi i väst brytt oss ett vitten - det är klasskamp i dess renaste form, den som brukar avhånas som död och gammaldags. (...) Visst spelar sociala medier en roll, men det är sociala rörelser som skapar förändring. Den arabiska revolution som nu rullar upp framför våra televiserade ögon är möjlig för att arbetare och andra obemedlade bildat en allians med medelklassen och de intellektuella.

Låt mig bortse från den lite påfrestande revolutionsromantiska jargongen ("De arabiska massorna visar vägen"). Men det förvånar mig att Andreas Malm och Åsa Linderborg som vänster inte förmår formulera en traditionell historiematerialistisk analys, där den kommunikationsteknologiska utvecklingen omdanar de rådande produktionsförhållandena och därigenom förändrar spelplanen även för den revolutionära kampen.

Informationssamhället vilar visserligen på kapitalistisk grund, men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni, för att anknyta till Michael Hardts och Antonio Negris begreppsvärld. Det immateriella arbetet intar en hegemonisk position genom att påtvinga andra former av arbete sin egen tendens och impregnera dessa andra former av arbete med sitt eget mönster och sin egen logik. På samma sätt förändras förutsättningarna för den politiska kampen.

Det är därför absurt att diskutera demokratirevolten i Nordafrika i termer av om huruvida det är sociala medier eller arbetarklassen som orsakar upproren. Klasskampen påverkas alltid, för att hålla fast vid ett historiematerialistiskt perspektiv, av produktivkrafternas utveckling. Det ena är inte möjligt att förstå utan det andra. Den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen ändrar betingelserna för demokratikampen genom att möjliggöra en mobilisering som i sin snabbhet och flexibilitet inte har någon motsvarighet tidigare i historien. Men medaljen har också en baksida. En mobilisering genom sociala medier riskerar att bli för spontanistisk och dölja oenigheter inom motståndet som kan uppenbara sig först i kritiska skeden av kampen.

Så låt oss inte spilla tid och kraft på en märklig debatt om det är folket eller de sociala medierna som skall hedras. Demokratikampen (eller klasskampen, om man så vill) i Nordafrika kan inte förstås utan att man ser både folket och de sociala medierna som en del av samma helhet.

Uppdatering 4/2 kl 17.40: Under eftermiddagen har jag fått många reaktioner på texten. Jag vill gärna föra debatten vidare genom att slå fast två saker. För det första: Ingen kan veta om demokratirevolten brutit ut om sociala medier inte hade funnits, eller hur den i så fall hade gestaltat sig. Historien är inte förutbestämd. Det vi vet är att sociala medier finns och att de spelade en central roll i mobiliseringen. För det andra: Kritiken mot Malm och Linderborg går inte ut på att de hävdat att sociala medier inte spelade någon roll alls. Kritiken går ut på att de reducerar sociala medier till ett kommunikationsmedel vilket som helst, och inte inser att den digitala revolutionen förändrat förutsättningarna för motstånd överhuvudtaget. Det vore illa om liberalerna bär denna insikt, medan vänstern förnekar den.

Lars Leijonborgs avgång

Mediekommentarerna kring Lars Leijonborgs avgång gav närmast intrycket av att han avlidit i stället för att avgå. Texterna hade formen av lågmälda, välvilliga nekrologer. Framför allt var det ingen som diskuterade den politiska betydelsen av Leijonborgs avgång. De stillsamma kommentarerna blev ett uttryck för att Lars Leijonborg under sina år som utbildningsminister blev mannen som gav benämningen lame duck ett ansikte.

För mig blev Lars Leijonborg utbildningsministern som under stora ord om fri forskning i stället i den senaste forskningspropositionen genomförde en av de största detaljstyrningarna av svensk forskning i modern tid - allt under fältropet att forskningen skall vara till nytta för samhället. Eftersom samhällsvetenskap och humaniora sattes i strykklass var det inte heller någon tvekan om vilken sorts nytta som Leijonborg prioriterar.

Jag hade egentligen kunnat avstå från att skriva denna bloggpost. Det mesta sägs i dag så mycket bättre av MarieLouise Samuelsson i Expressen och Åsa Linderborg i Aftonbladet. (Av outgrundlig anledning är Linderborgs artikel inte utlagd på nätet.)

Vem kommer då att efterträda Lars Leijonborg? Min favorit hade otvivelaktigt varit Cecilia Malmström, som känner universitets- och högskolevärlden väl och som i grunden brinner för socialliberala värderingar. Men jag inser att det inte är helt enkelt att låta Europaministern byta jobb bara några veckor före det svenska EU-ordförandeskapet. Så jag hoppas i stället på Tobias Krantz. Men tror att det blir Erik Ullenhag.