Jan Björklunds sommartal i Göteborg

Jag vet vad jag vill ge mina barn; 
Det är ett land som inte frågar var de kommer ifrån, utan vart de är på väg.

Jan Björklunds sommartal i Göteborg i dag var en engagerad hyllning till de liberala idealen, men utan att det egentligen brände till. Som så många andra (inklusive undertecknad) var Jan Björklund bekymrad över tonläget i debatten om flyktingar och invandring: "Det måste vara möjligt att både vara för solidaritet och medmänsklighet med de människor som flyr från krig och samtidigt se de problem vi har med integrationen. (...) Det måste vara möjligt att föra en nyanserad diskussion, utan att mötas av hat." Javisst, jag instämmer. Men det är också svårt att hitta någon som säger emot.

Bostadspolitiken, med krav på fri hyressättning i nybyggnation, var det enda sakområde som stack ut. Men Folkpartiets nya förslag hade ju redan publicerats på DN Debatt i dag. Jag tycker det är bra att Folkpartiet presenterar nya förslag och söker strid i bostadspolitiken. Det är ett politikområde som berör en av vår tids stora samhällsproblem och där såväl allianspartierna som de rödgröna partierna haft särskilt svårt att formulera djärva, konstruktiva förslag. Förhoppningsvis bidrar Folkpartiets utspel (vars grundidéer jag inte delar) till att inspirera de rödgröna partierna att flytta fram de egna positionerna i bostadspolitiken.

Självklart måste Jan Björklund också kommentera skolpolitiken. Men det avsnittet var kanske talets sämsta. Avsnittet andades en trött självgodhet och var totalt utan självkritik. Folkpartiet har en tung uppförsbacke framför sig i arbetet med att försöka återvinna väljarnas förtroende i skolfrågorna.

Efter valförlusten 2014 var det oerhört svårt att hitta någon politisk bedömare som trodde att Jan Björklund skulle leda Folkpartiet i valet 2018. I stället pågick en diskussion om orsakerna till varför han inte avgick direkt efter valförlusten. I en tidigare text diskuterade jag olika tänkbara förklaringar, och lyfte fram Fredrik Reinfeldts avgång och den dramatiska händelseutvecklingen fram till Decemberöverenskommelsen som de möjligen mest sannolika. Men även nu, när det politiska läget är så mycket lugnare, sitter Jan Björklund kvar och visar inga tecken på att lämna partiledarposten.

Av de förklaringar jag diskuterade återstår att Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare, samt att Jan Björklund verkligen inte vill avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Det blir spännande att följa huruvida Folkpartiets tålmodiga medlemmar verkligen kommer att låta Jan Björklund leda partiet ända fram mot valet 2018.

Hur skall vi se på Moderaternas samarbetsflirt med S/MP om skolpolitiken?

I dag öppnade Moderaternas skolpolitiske talesperson Tomas Tobé för ett blocköverskridande samarbete om skolpolitiken. I kontrast till folkpartiledaren Jan Björklunds tidigare uttalanden om "total konfrontation i skolfrågor" betonade Tomas Tobé att han "hoppas kunna komma överens med regeringen" i flera viktiga skolpolitiska frågor och att Alliansen vill "bidra till ett gott samarbetsklimat" kring skolan.

Utspelet från Tomas Tobé var den andra goda nyheten för statsminister Stefan Löfven och hans rödgröna regering på bara några dagar. Tidigare har allianspartierna klargjort att man inte tänker lägga några egna förslag i syfte att bryta ut delar av regeringens budget och på så sätt skapat arbetsro åt Stefan Löfven.

Tomas Tobés utspel var positivt för Stefan Löfven och den rödgröna regeringen på åtminstone två sätt. För det första har Stefan Löfven konsekvent sagt att han vill ha ett sådant blocköverskridande samarbete, men fram tills nu mötts av kalla handen av Alliansen. Jag har tidigare hävdat att allianspartierna genom att binda sig vid beslutet att lägga en egen budget också bundit sig vid blockpolitiken tills dess att budgeten är behandlad av riksdagen. Därför kommer Tobés inbjudan till blocköverskridande samarbete redan nu som en liten överraskning.

För det andra innebär Tomas Tobés inbjudan en spricka i Alliansen. Till Svenska Dagbladet säger Folkpartiets skolpolitiske talesperson Christer Nylander att han är "förvånad" över Tomas Tobés agerande. "Min inställning är fortfarande att vi i Alliansen ska stå för vår politik", säger han. "Vi får prata om det här", fortsätter han, och tillägger att han inte ser förutsättningar att nå samsyn med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om obligatorisk förskola och/eller tioårig grundskola.

Det pågår en kamp om det politiska ledarskapet inom Alliansen, efter Fredrik Reinfeldts avhopp och Moderaternas stora nederlag i valet i höstas. Moderaterna har trots Fredrik Reinfeldts frånvaro gjort bra ifrån sig i opinionsmätningarna efter valet. Även Centerpartiet och Annie Lööf tycks känna vinden i ryggen och vara på offensiven. Folkpartiet gjorde i september sitt näst sämsta val någonsin och ingen har väl sett Göran Hägglund sedan valnatten. Folkpartiet och Kristdemokraterna har under sitt nuvarande ledarskap inga förutsättningar att axla ledartröjan inom Alliansen. Jag har tidigare hävdat att mycket av vad som kommer att ske i svensk politik under de närmaste åren påverkas av vad som händer inom Moderaterna - det finns inget skäl att frångå den bedömningen.

Tre korta nedslag i skoldebatten

1.) Under rubriken Dumstrutarnas sammansvärjning kommenterar Expressen i sin pappersupplaga resultaten av statsvetarprofessorn Leif Lewins utredning om skolans kommunalisering. Två gånger av tre lyckas Expressen i artikeln döpa om Leif Lewin till Lars Lewin. Flumskolan brist på ordning och reda skördar sina offer, även bland ledarskribenter. Det är säkert sossarnas fel.

2.) Leif Lewin presenterade sin utredning på DN Debatt på morgonen måndagen den 10 februari. Omedelbart därpå vägrade samme Leif Lewin i P1 Morgon kommentera den utredning han just presenterat på DN Debatt med motiveringen att utredningen ännu inte var offentlig. Logik var ordet, sa Bull.

3.) Alliansen och Moderaterna ställs nu inför svåra strategiska val. Skall Moderaterna gå Jan Björklund till mötes och bejaka ett återförstatligande av skolan? Vad skall det bli av alla friskolor om skolan förstatligas igen? Kommer Moderaterna likt SVT Agenda att lansera Utbildningsutskottets ordförande Tomas Tobé som Alliansens faktiske talesperson i skolpolitiken, på bekostnad av en nednött Jan Björklund? Och kommer Jan Björklund att kunna eller vilja sitta kvar som utbildningsminister och administrera en politik som han själv tycker är i grunden felaktig - förstatligande är ju hans viktigaste strategi för att lösa skolkrisen? Centerledaren Olof Johansson avgick 1994 som miljöminister, i protest mot bygget av Öresundsbron - är inte barnen viktigare än en bro?

Många frågor blir det, för att travestera Lorry.

Jan Björklund och hans flummiga skolpolitik

Jag har länge tyckt att Jan Björklunds skolpolitik är flummig. Med flummig menar jag då att Jan Björklund gjort en dygd av inte grunda sin politik på kunskap och beprövad erfarenhet, utan i stället lanserar förslag som han intuitivt tycker är riktiga. Vetenskaplig forskning som talar mot hans förslag viftas bort. Jan Björklund bollar själv med siffror och utvärderingsresultat på ett sätt som gör cirkusjonglörer gröna av avund.

Flummigheten i Björklunds skolpolitik döljs av att han konsekvent klär sin politik i populistiska slagord som det är svårt att ha invändningar emot. Det är viktigt med ordning och reda i skolan. Skolket måste bekämpas.

Men skrapa på ytan i de konkreta förslagen och flummigheten kommer fram. Ett särskilt tydligt exempel är dagens utspel om att skolket skall skrivas in i skolbetygen. Även detta förslag inramas i formuleringar som är till synes ovedersägliga: På ingen arbetsplats i vuxenlivet kan man komma och gå som man själv vill. Det ska man inte kunna göra i skolan heller. Hallå - någon emot? Knappast. Men av premissen att elever inte skall kunna "komma och gå som man själv vill i skolan" följer inte med nödvändighet att inskrivning av olovlig frånvaro i betygen är bästa sättet att förhålla sig till fenomenet. Logiken är falsk och det vet Björklund. Ändå väljer han att använda den och det tycker jag är svagt.

En stor mängd tunga remissinstanser - från Barnombudsmannen till Skolinspektionen och Skolverket - är djupt kritiska till förslaget. Men deras sakkunskaper och kritik avfärdas av Björklund med slängiga formuleringar som att Det är inte konstigt att vi har problem i svensk skola med den attityden. Så bemöter således ansvarig minister sakliga invändningar från tunga remissinstanser. Man häpnar.

Ungdomar som mår dåligt är överrepresenterade i gruppen som skolkar. Dessa ungdomar slutar knappast skolka för att deras ogiltiga frånvaro skrivs in i betyget. För barn som mobbas och där vuxenvärlden sviker kan ogiltig frånvaro bli en tillfällig överlevnadsstrategi. Barn i trasiga familjer får inget ökat stöd i hemmiljön av att frånvaron skrivs in i betyget - reaktionen kan i stället bli tvärtom. Läs gärna Torbjörn Jerlerups artikel i Svenska Dagbladet i dag, där han skickligt gestaltar problematiken kring mobbing och skolk och tar avstånd från Björklunds förslag.

Jan Björklund har skickligt lyckats framställa sina sakpolitiska motståndare i skolfrågorna som flummiga. Den som sa det, han var det, säger jag.