Ökad öppenhet om ubåtsbevis stärker Sveriges position

I fredags meddelade ÖB Sverker Göranson att försvarsmaktens analysarbete visat att det inte råder något tvivel om att en mindre ubåt har kränkt svenskt territorium. Den viktigaste observationen är gjord av Försvarsmaktens sensorer och till det kommer bottenspår, ett fotografi taget av en privatperson samt en privatperson som påstår sig från en höjd ha iakttagit en undervattensfarkost. Försvarsmaktens analys har fått stöd av samtliga partiledare.

Självklart kan en lekman inte ta ställning till, och värdera, de bevis som framläggs. Det viktigaste beviset - observationerna gjorda av sensorer - har heller inte offentliggjorts. Vi är utlämnade åt den militära expertisen och dess bedömningar och bevisföringen blir därför i mycket en fråga om Försvarsmaktens trovärdighet. Enskilda politiker har i praktiken inga möjligheter att ifrågasätta bevisen - det vore detsamma som att uttala bristande förtroende för Försvarsmakten och dess ledning.

Ur trovärdighetssynpunkt är det ett bekymmer att det är samma myndighet som genomför en hemlig underrättelseoperation som i efterhand får utvärdera resultaten, samt att de viktigaste bevisen hålls hemliga. Det beror inte på att försvarsledningen ljuger eller talar mot bättre vetande, utan snarare på att dess tolkningar med nödvändighet är inbäddad i myndighetens institutionella förutsättningar.

Ur ett internationellt perspektiv skulle den svenska positionen därför stärkas om en oberoende panel fick ta del av hela bevisläget. När jag igår kväll lite försiktigt lyfte frågan på Twitter utbröt trollens julafton. Mängder av kommentarer ifrågasatte hur det överhuvudtaget var logiskt och/eller moraliskt möjligt för någon att inte blint lita på Försvarsmakten och dess högsta ledning. Någon enstaka sansad kommentar syntes i flödet, men i huvudsak var det raljans, hat och röster som i auktoritär och mästrande ton lade ut texten.

Jag minns 1980-talets infekterade debatter i ubåtsfrågan och vill inte dit igen. Största möjliga öppenhet ligger i Sveriges eget säkerhetspolitiska intresse och bidrar dessutom till en mer sansad och saklig debatt. Jag hyser därför stor sympati förre ambassadören och huvudsekreteraren i 2001 års ubåtsutredning Mathias Mossberg, som i Ekot idag argumenterade för större öppenhet från Försvarsmaktens sida.

En del kanske invänder att en extern granskning av materialet skulle innebära att Sverige avslöjade försvarshemligheter som riskerar att skada landets säkerhet. Det tror jag inte alls. Jag har fullt förtroende för att Försvarsmakten i vår öppna, transparenta tid skulle kunna lösa den uppgiften på ett kreativt och professionellt sätt.

Sveriges säkerhetspolitik är inga pajaskonster. Det är inte hä hä och häpp häpp.

De senaste dygnens ubåtsjakt i Stockholms skärgård används av Nato-anhängarna som argument för att Sverige skall överge sin militära alliansfrihet och i stället gå med i Nato. Så skriver t ex Expressens politiska redaktör och chef för ledarredaktionen Anna Dahlberg att Sverige måste dra "rätt politiska slutsatser" av "det drama som nu pågår" i skärgården. "Sverige får inte låta sig kuvas av det ryska maktspråket", skriver Dahlberg. I stället bör Sverige fortsätta närma sig Nato: "Ett medlemskap i västalliansen är Sveriges naturliga hemvist."

Dagens Nyheter kopplar visserligen inte ihop sin ståndpunkt att Sverige måste gå med i Nato med de pågående händelserna i skärgården, men drar sig å andra sidan inte för att förfalska slutsatserna från 1994 års Neutralitetspolitikkommission. Dagens Nyheter påstår - helt felaktigt - att Neutralitetspolitikkommissionen skulle ha påstått att "Sverige var aldrig neutralt under kalla kriget". I verkligheten gjorde Neutralitetspolitikkommissionen en stor och tydlig poäng av att Sveriges fredstida samverkan med väst inte innebar en avvikelse från neutralitetspolitiken. Dagens Nyheter får gärna dra sina egna slutsatser av kommissionens betänkande, men då är det bra om det framgår att det är just Dagens Nyheters och inte Neutralitetpolitikkommissionens slutsatser det handlar om.

Det är inte seriöst att åberopa de pågående händelserna i skärgården som ett argument för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. I skrivande stund har vi faktiskt - för att vara uppriktiga - inte en susning om vad som pågår. Det är möjligt att där pågår eller har pågått någon form av rysk underrättelseverksamhet. Det är också möjligt att så inte varit fallet. Vi vet inte, och kan inte heller veta i detta skede.  

Insatsen måste utvärderas under lugna och ordnade former när den väl är avslutad. Först då blir det möjligt att dra några slutsatser om en eventuellt förändrad hotbild och vad en sådan i så fall skulle betyda för Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval. Sveriges säkerhetspolitik är faktiskt inga pajaskonster. Det är inte hä hä och häpp häpp. 

Ubåtshysteri eller verkligt intrång?

De senaste dygnens ubåtsjakt i Stockholms skärgård ger reminiscenser till 1980-talet och den hysteri som då präglade debatten om okända undervattensfarkoster i svenska vatten. Det var ingen bra tid. Från både höger och vänster framfördes tvärsäkra påståenden och långtgående konspirationsteorier om hur det egentligen förhöll sig med de påstådda intrången. Var det sovjetiska ubåtar, och vad var i så fall syftet med att sända in dem i den svenska skärgården? Var de på övningsuppdrag, vidtog de förberedelser inför en eventuell krigssituation eller var det bara fråga om en maktdemonstration? Eller var det ubåtar från Nato, och i så fall med samma syften som de påstådda sovjetiska ubåtarna skulle ha haft? Eller fanns det några ubåtar överhuvudtaget, bortsett från den otvivelaktigt sovjetiska ubåten U 137 som strandade utanför Blekinge hösten 1981? Vi vet ännu inte. De utredningar som genomförts har kommit fram till olika slutsatser. När det visade sig att de centrala s k typljuden lika väl kunde komma från simmande minkar som från ubåtar blev förvirringen total. Dessa dystra år för svensk utrikes- och säkerhetspolitisk debatt har jag och Marie Demker skildrat i boken Utrikespolitiken som slagfält (Nerenius & Santérus, 1995).

Ubåtshysterin under 1980-talet var heller inga hedrande år för den svenska pressen. Traditionella källkritiska kriterier städades ut och obekräftade vittnesmål om ubåtar, grodmän och Spetsnaz-agenter slogs upp i rubriknivåer värdiga ett världskrig. Som läsare fick man känslan att det inte fanns en enda svensk badvik utan en rysk ubåt under ytan.

Jag hoppas att mediebevakningen blir bättre denna gången och att källkritiken inte sätts på undantag. Jag blir lite orolig när jag läser rubrikerna i dagens Expressen: UBÅTEN ÄR RYSK, RYSKA FLYKTEN, TILLSTÅND ATT GE ELD respektive DE JAGAS PÅ LAND. (Jag kan inte garantera att Aftonbladet är bättre, men där har jag i skrivande stund inte tillgång till papperstidningen.)

Självklart är det inte möjligt att veta vad som just nu händer under vattnet i den svenska skärgården. Vem vet, kanske är det verkligen en rysk undervattensfarkost som befinner sig där. Kanske är det inte så. I vilket fall ogillar jag hysteri över huvud taget, och hoppas att debatten om misstänkta kränkningar av svenskt territorium kommer att genomföras under något mer lugna och sansade former än vad som var fallet under 1980-talet.

Skall för övrigt bli intressant att se vad framväxten av mobilkameror och sociala medier betyder för ubåtsjournalistiken och för allmänhetens inrapporterade iakttagelser. Hade bara en bråkdel av de vittnesuppgifter som inrapporterades på 1980-talet kunnat styrkas med t ex mobilfoton hade debatten blivit annorlunda. Många okynnesrapporteringar hade sannolikt heller inte blivit till.