Ubåtshysteri eller verkligt intrång?

De senaste dygnens ubåtsjakt i Stockholms skärgård ger reminiscenser till 1980-talet och den hysteri som då präglade debatten om okända undervattensfarkoster i svenska vatten. Det var ingen bra tid. Från både höger och vänster framfördes tvärsäkra påståenden och långtgående konspirationsteorier om hur det egentligen förhöll sig med de påstådda intrången. Var det sovjetiska ubåtar, och vad var i så fall syftet med att sända in dem i den svenska skärgården? Var de på övningsuppdrag, vidtog de förberedelser inför en eventuell krigssituation eller var det bara fråga om en maktdemonstration? Eller var det ubåtar från Nato, och i så fall med samma syften som de påstådda sovjetiska ubåtarna skulle ha haft? Eller fanns det några ubåtar överhuvudtaget, bortsett från den otvivelaktigt sovjetiska ubåten U 137 som strandade utanför Blekinge hösten 1981? Vi vet ännu inte. De utredningar som genomförts har kommit fram till olika slutsatser. När det visade sig att de centrala s k typljuden lika väl kunde komma från simmande minkar som från ubåtar blev förvirringen total. Dessa dystra år för svensk utrikes- och säkerhetspolitisk debatt har jag och Marie Demker skildrat i boken Utrikespolitiken som slagfält (Nerenius & Santérus, 1995).

Ubåtshysterin under 1980-talet var heller inga hedrande år för den svenska pressen. Traditionella källkritiska kriterier städades ut och obekräftade vittnesmål om ubåtar, grodmän och Spetsnaz-agenter slogs upp i rubriknivåer värdiga ett världskrig. Som läsare fick man känslan att det inte fanns en enda svensk badvik utan en rysk ubåt under ytan.

Jag hoppas att mediebevakningen blir bättre denna gången och att källkritiken inte sätts på undantag. Jag blir lite orolig när jag läser rubrikerna i dagens Expressen: UBÅTEN ÄR RYSK, RYSKA FLYKTEN, TILLSTÅND ATT GE ELD respektive DE JAGAS PÅ LAND. (Jag kan inte garantera att Aftonbladet är bättre, men där har jag i skrivande stund inte tillgång till papperstidningen.)

Självklart är det inte möjligt att veta vad som just nu händer under vattnet i den svenska skärgården. Vem vet, kanske är det verkligen en rysk undervattensfarkost som befinner sig där. Kanske är det inte så. I vilket fall ogillar jag hysteri över huvud taget, och hoppas att debatten om misstänkta kränkningar av svenskt territorium kommer att genomföras under något mer lugna och sansade former än vad som var fallet under 1980-talet.

Skall för övrigt bli intressant att se vad framväxten av mobilkameror och sociala medier betyder för ubåtsjournalistiken och för allmänhetens inrapporterade iakttagelser. Hade bara en bråkdel av de vittnesuppgifter som inrapporterades på 1980-talet kunnat styrkas med t ex mobilfoton hade debatten blivit annorlunda. Många okynnesrapporteringar hade sannolikt heller inte blivit till.

Carl Bildt och Aftonbladets avslöjanden

I dag avslöjar Aftonbladet att Carl Bildt lämnade information från slutna regeringsförhandlingar direkt till USA under 1970-talet. Informationen handlade bland annat om den svenska kärnkraftspolitikens framtida utformning. Carl Bildt kommenterar avslöjandet på sin blogg.

Själv säger jag till Aftonbladet att uppgifterna är anmärkningsvärda. Mitt under det kalla kriget, strax efter att USA fryst sina diplomatiska relationer med Sverige på grund av Olof Palmes skarpa kritik mot USA:s krigföring i Vietnam, väljer Carl Bildt att informera USA om politiska skeenden som varken svenska folket eller hans egna partimedlemmar kände till. Det var inte bara anmärkningsvärt, det var också politiskt omdömeslöst.

Carl Bildt anser att uppgifterna han överlämnade var politiskt okontroversiella. Om vi gör tankeexperimentet att det var en ung socialdemokrat som överlämnat motsvarande informationer till Sovjetunionen är jag inte helt säker på att Carl Bildt hade varit lika sorglöst obekymrad över uppgifternas okontroversialitet.

Aftonbladets avslöjanden visar att Carl Bildts redan sedan tidigare kontroversiella informationsöverlämnande till USA under ubåtskrisen i början av 1980-talet inte var en engångsföreteelse.

I vår öppna, digitala tid hade Carl Bildts agerande kanske uppfattats som mindre kontrovesiellt. Men i den situation som var då hade Bildts agerande om det blivit känt väckt skarp kritik. Frågan är om det teflon Carl Bildts politiska kostym med åren skaffat sig då hade hunnit växa sig tillräckligt starkt för att hans politiska karriär inte skulle ha skadats.

Jag kommenterar också affären för Sveriges Radio International.