Talmansrundor bättre än extraval. Men det är nu svårigheterna börjar

Jag är glad att det inte blev ett extra val mitt under pågående pandemi. Då tänker jag inte enbart på riskerna för smittspridning utan - precis som Vänstra Stranden - på de begränsningar av de demokratiska fri- och rättigheterna som pandemilagen innebär. En kort och intensiv valrörelse med begränsade möjligheter att genomföra politiska möten och offentliga manifestationer skulle riskera att urholka valets demokratiska legitimitet.

Dessutom är det hög sannolikhet att ett extra val skulle utmynna i ett valresultat ungefär motsvarande det efter valet 2018. Då kvarstår problemen och processen riskerar att igen utmynna i utdragna talmansrundor. De opinionsundersökningar som genomförts visar också att det inte finns ett starkt tryck i opinionen på ett extra val - snarare tvärtom.

De talmansrundor som nu stundar är svåra att bedöma. Det syns ingen rörelse i fältet, för att tala travspråk. Det är svårt att se hur Ulf Kristersson skulle släppas fram av riksdagen, givet rådande mandatfördelning. Men det är små marginaler, så det kan inte uteslutas.

Troligare är att Stefan Löfven kan få majoritet för att bilda ny regering. Men hur ska han i så fall kunna få igenom sin höstbudget? Centerpartiet vägrar budgetförhandla med Vänsterpartiet och Liberalerna vill hellre samarbeta med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Samtidigt är Liberalerna fortfarande djupt splittrade i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna. För Stefan Löfven torde det vara uteslutet att gå till val 2022 som statsminister men med en budget som Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna har röstat igenom.

Mer sannolikt är att Stefan Löfven och hans regering lyckas förhandla sig fram till stöd för sin budget från både Centerpartiet och Vänsterpartiet utan att dessa båda partiet förhandlar med varandra.

Så läget är fortfarande låst. De kommande samtalen mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet underlättas kanske heller inte av att Stefan Löfven tre gånger under dagens pressträff anklagade Vänsterpartiet för att ha "lierat sig" med Sverigedemokraterna i samband med misstroendeförklaringen i riksdagen. Jag har tidigare skrivit att Vänsterpartiet genom att stödja Sverigedemokraternas misstroendeförklaring bidragit till att normalisera partiet. Den formuleringen håller jag fast vid. Men man ska ta det varligt med orden. Ord spelar roll och onda ord sitter gärna kvar. Möjligheten att varaktigt föra en riktig vänsterpolitik i Sverige förutsätter någon form av samverkan mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Då bör man också undvika ordval som i onödan förstärker de spänningar som finns.

Kampen om marknadshyrorna. Det här tror jag händer nu (II)

Dagens hastiga utveckling i frågan om marknadshyror präglades av att samtliga partier verkligen agerade på det sätt som de i tisdags sa att de skulle göra. I det avseendet var händelseutvecklingen förutsägbar och i linje med det scenario jag skisserade här. 

En viktig skillnad är att Vänsterpartiet så snabbt och sorglöst markerade att partiet tänkte bejaka Sverigedemokraternas misstroendeförklaring i riksdagen. Nooshi Dadgostar beskriver det som "en ren formalitet" vilket parti som väcker misstroendeförklaring. I konstitutionell mening har hon rätt. Men politiskt innebär ett stöd till misstroendeförklaringen från Vänsterpartiet att partiet bidrar till att normalisera Sverigedemokraterna. När Vänsterpartiet  säger att det inte spelar roll vilket parti som tar initiativet gör man ingen skillnad mellan Sverigedemokraterna och andra partier. Ju fler områden där Sverigedemokraterna likställs med andra partier, desto mer normaliserat blir Sverigedemokraterna. Jag förstår att det inte är Vänsterpartiets avsikt. Men det blir konsekvensen. Everything comes with a price.

På pressträffen i eftermiddags höll Stefan Löfven korten tätt intill kroppen. Han behöver tid för att analysera situationen (händelseutvecklingen gick mycket fort idag). Jag har svårt att se att Löfven kommer att utlysa extraval, men det går inte att utesluta. Kommer Löfven att avgå före omröstningen i riksdagskammaren, eller kommer han att låta sig avsättas för att synliggöra den politiskt heterogena allians - från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna - som är oenig om allt utom i att de vill avsätta regeringen? 

De talmansrundor som i så fall följer leder sannolikt till att Stefan Löfven ges förnyat förtroende. Men säkert är det inte. Anden är ur flaskan, och det är inte så lätt att få in henom igen.

Nu har Stefan Löfven några dygn på sig att genom informella samtal med Centerpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet försöka bana en väg fram. Kanske är sådana samtal redan i full gång. Eller så bedömer Stefan Löfven redan nu sådana samtal som utsiktslösa och har i stället redan börjat fundera över en ny regeringsbildning. I vilket fall är Stefan Löfvens politiska kreativitet och handlingskraft - igen uppe för prövning.

Kanske kan parterna frälsa regeringen på samma sätt som parterna gjorde i LAS-frågan? Hyresgäster och fastighetsägare har en del gemensamma intressen i fråga om förutsägbarhet på hyresmarknaden och en oro över att politiken genom en regeringskris kommer att förlora kontrollen över vilka ramar som ska reglera hyresfrågan. Om parterna gemensamt vädjar till politiken om tid för samtal/dialog/förhandlingar förändras det politiska landskapet på ett sätt som ökar handlingsutrymmet för både Vänsterpartiet och Centerpartiet/Liberalerna. Men vill parterna detta? Osäkert. Men det är en väg som bör prövas.

Kampen om marknadshyrorna. Det här tror jag händer nu.

Hittills har Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar hanterat frågan om marknadshyror på ett politiskt skickligt sätt. Kampen mot marknadshyror är en för partiet ideologiskt viktig sakfråga. Partiets offensiva linje sätter frågan högt upp på den politiska dagordningen, stärker partiet internt och kanske också i väljarkåren.

Nu kräver Vänsterpartiet att regeringen inom 48 timmar (!) antingen meddelar att man helt avstår från att förändra hyreslagstiftningen eller inleder förhandlingar där Hyresgästföreningen ingår. Annars hotar man med misstroendeförklaring. Vänsterpartiet vet förstås att regeringen kommer att säga blankt nej till båda dessa krav (vilket justitieminister Morgan Johansson också gjorde i eftermiddags). Däremot hoppas kanske Vänsterpartiet att deras utspel ska sätta andra bollar i rullning - till exempel att mobilisera Hyresgästföreningen i frågan.

Går vi då mot en regeringskris och ett eventuellt extraval? Nja, kanske inte. Nedan följer det scenario jag upplever som mest sannolikt framåt.

Vänsterpartiet har inte tillräckligt med mandat för att själva kunna väcka en misstroendeförklaring. Därför kommer partiet att ta kontakt med Moderaterna och Kristdemokraterna för att sondera om de vill hjälpa till med sina mandat. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer sannolikt att säga nej. De vill visserligen avsätta regeringen, men de vill inte göra det på en fråga där de har helt motsatt uppfattning än Vänsterpartiet. Moderaterna och Kristdemokraterna är ju positivt inställda till marknadshyror. 

Efter att Moderaterna och Kristdemokraterna sagt nej kan Vänsterpartiet sträcka på sig och säga att man nu verkligen försökt. Partiet har gjort allvar av sitt hot, men Moderaterna och Kristdemokraterna vek ner sig. Samtidigt urholkas trovärdigheten i Moderaternas och Kristdemokraternas ständiga utfästelser om att de är beredda att rösta bort regeringen varje dag i veckan.

Men Vänsterpartiets strategi inrymmer en svaghet - Sverigedemokraterna. Moderaterna och Kristdemokraterna hänvisar Nooshi Dadgostar till Jimmie Åkesson eftersom det råder viss sakpolitisk samsyn mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i synen på marknadshyror. Men för Vänsterpartiet är det ideologiskt omöjligt att lägga fram en misstroendeförklaring tillsammans med Sverigepartiet. 

Sverigedemokraterna kan i stället välja att själva lägga fram en misstroendeförklaring och i en omröstning kanske på stöd av Moderaterna och Kristdemokraterna. Vad gör Vänsterpartiet då? Sannolikt lägger partiet ned sin röst och Stefan Löfven klarar sig. Då riskerar Vänsterpartiet att mötas av anklagelser om att man bara skramlat med vapnen, och inte haft den politiska kraften att använda dem. Vänsterpartiet kan - av ideologiska skäl - inte stödja en misstroendeförklaring framlagd av Sverigedemokraterna och som riskerar att leda till en moderatledd regering som samarbetar med Sverigedemokraterna.

Vad händer då om Ulf Kristersson i stället lite oväntat skulle säga ja till Vänsterpartiets invit om misstroendeförklaring? Det är osannolikt, men faktiskt inte omöjligt. Ur det perspektivet leker Vänsterpartiet med elden. Då finns det en majoritet i kammaren för att avsätta statsministern och därmed också regeringen. I så fall tvingas Stefan Löfven använda sin politiska kreativitet till att modifiera processen om marknadshyrorna på ett sätt som någorlunda tillmötesgår Vänsterpartiet utan att Januarisamarbetet avbryts. Eller så avgår Stefan Löfven, i så fall sannolikt redan före omröstningen. Då väntar i första hand nya talmansrundor (jag tror inte på ett extraval) och så småningom en ny regering, förmodligen ledd av Stefan Löfven. 

Insikten om dessa sannolika utfall får nog också Ulf Kristersson att avstå från att tacka ja till Vänsterpartiets invit. Men osvuret är bäst.

Blir det regeringskris? Jonas Sjöstedt leker med elden

Igår skrev jag att statsminister Stefan Löfven fått ett Kinderägg vars tre överraskningspresenter lade grunden för en lugn politisk höst för regeringen (Preems beslut att dra tillbaka sin ansökan om att bygga ut raffinaderiet i Lysekil, Miljöpartiets ja till att sända ut den migrationspolitiska utredningen på remiss och Ulf Kristerssons besked att han inte tänkte stödja en misstroendeförklaring mot regeringen från Vänsterpartiet, om denna syftade till att stoppa ändringar i arbetsrätten). Jag varnade emellertid för att Ulf Kristersson löfte inte var att lita på, vis av erfarenheten från hans tidigare utfästelser om att aldrig samverka med Sverigedemokraterna.

I dag har Ulf Kristersson mycket riktigt ändrat sig. "Låt det vara helt glasklart: varje gång riksdagen ska ta ställning till om den här regeringen ska vara kvar eller inte, så kommer Moderaterna rösta för att avsätta den#, skriver han på Facebook. Uttalandet är en skarp kontrast till Kristerssons kommentar till TT för en dryg vecka sedan. "Det tänker vi inte göra" sa han då, och förklarade att Moderaterna inte tänkte stödja en misstroendeförklaring i riksdagen mot regeringen från Vänsterpartiet, om misstroendeförklaringen syftade till att stoppa ändringar i arbetsrätten.

Vad händer nu? Kommer Jonas Sjöstedt att göra allvar av sitt hot att väcka misstroendeförklaring mot Stefan Löfven och i så fall - understödd av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna - utlösa en regeringskris?

Många inom Socialdemokraterna är arga på Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt. Jag kan förstå ilskan, men själv har jag förståelse för att Vänsterpartiet väljer att utnyttja de medel partiet har till förfogande för att försöka påverka politiken. Vänsterpartiet förödmjukades i Januariavtalet genom att överenskommelsen explicit stadgar att partiet ska utestängas från allt politiskt inflytande under mandatperioden. Svinhugg går igen.

Däremot finns det fortfarande flera skäl som talar mot att Vänsterpartiet gör allvar av sitt hot om misstroendeförklaring. Vänsterpartiet vet att en sådan åtgärd innebär att man leker med elden, en lek som kan sluta med att Ulf Kristersson får bilda en moderatledd regering, understödd av Sverigedemokraterna. Det blir inget roligt politiskt eftermäle som Jonas Sjöstedt i så fall skulle få bära med sig.

Det är också bara tre veckor kvar tills Jonas Sjöstedt avgår som partiledare. Det är en god politisk regel att en partiledare som avgår ger sin efterträdare så stort politiskt handlingsutrymme som möjligt. Det blir ingen lätt start för Sjöstedts förmodade efterträdare Nooshi Dadgostar om hon tvingas tillträda i ett läge av talmansrundor där Vänsterpartiet igen kan tvingas släppa fram Stefan Löfven för att undvika en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister.

En misstroendeförklaring nu föregriper också remissprocessen (där många kritiska synpunkter mot utredningen kan föras fram), den färdigförhandlade propositionen (där Vänsterpartiets ande kan sväva över förhandlingarna) samt eventuella nya förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Jag har fortfarande svårt att se denna misstroendeförklaring framför mig. Men osvuret är bäst. Stefan Löfven måste rädda ansiktet på Jonas Sjöstedt, samtidigt som han håller Centerpartiet på gott humör. Här får Stefan Löfven en möjlighet att visa upp sin politiska skicklighet.

Eller också kommer arbetsmarknadens parter själva fram till att de vill återuppta förhandlingarna. Då har Stefan Löfven åter fått tillgång till presenterna i sitt Kinderägg och allt är frid och fröjd igen.

Åtminstone för stunden.

Ett Kinderägg till Stefan Löfven

Ordkombinationerna "tuff höst", "svår höst" eller "besvärlig höst" och "regeringen" får många träffar på Google. (Ja, jag har själv bidragit.) 

Men någon har sänt Stefan Löfven ett Kinderägg med tre små överraskningspresenter, vilka tillsammans skapar förutsättningar för en lugn och stillsam politisk höst för regeringen. 

Den första presenten kom från moderatledaren Ulf Kristersson när han förklarade att Moderaterna inte tänker stödja en misstroendeförklaring i riksdagen mot regeringen från Vänsterpartiet, om misstroendeförklaringen syftar till att stoppa ändringar i arbetsrätten. Det tänker vi inte göra, sa Ulf Kristersson och vips hade Stefan Löfven en regeringskris mindre att hantera.

Den andra presenten kom från Preem som drog tillbaka sin ansökan om att bygga ut raffinaderiet i Lysekil. Miljöpartiet hade motsatt sig en sådan utbyggnad. Preems besked undanröjde den förväntade konflikten mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna och vips hade Stefan Löfven ytterligare en regeringskris mindre att hantera.

Den tredje presenten kom från Miljöpartiet som plötsligt gick med på att den migrationspolitiska kommitténs hela betänkande sänds ut på remiss, något partiet tidigare bestämt motsatt sig. OK, detta present fick Socialdemokraterna själva vara med och betala, genom att några förslag i mindre restriktiv riktning tillfogas remissen. Men överenskommelsen med Miljöpartiet innebär att konflikten mellan de båda partierna skjuts på framtiden och vips hade Stefan Löfven en tredje regeringskris mindre att hantera.

Är då allt nu verkligen lugn och ro? Nja, nya frågor lär förstås dyka upp. Och det är möjligt att Ulf Kristersson tar tillbaka sin present. Ulf Kristersson har tidigare visat att hans besked inte är att lita på, då han ju före valet var så tydlig med att han aldrig tänkte samarbeta med Sverigedemokraterna. Nu låter det som bekant annorlunda. Vi får väl se. När det gäller framtiden är osvuret alltid bäst.

Nu fortsätter arbetet för en humanitär och rättssäker flyktingpolitik

Nu står det klart att det inte blir en bred överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna om Sveriges framtida migrationspolitik. Sakpolitiskt är det en framgång att överenskommelsen inte blev av. Visserligen finns det behov av långsiktighet i migrationspolitiken. Men form kan inte ställas framför innehåll. Om Socialdemokraterna gått Moderaterna ännu mer till mötes så hade det inneburit en kraftigt minskad asylmottagning i Sverige. Så blir nu inte fallet. Det är bra. Sverige bör sträva efter att hjälpa fler - inte färre - människor på flykt.

Sakpolitiskt och strategiskt framstår Miljöpartiet som vinnare. De värsta förslagen om en mer restriktiv flyktingpolitik har åtminstone tillfälligt avvärjts och partiet har nu förutsättningar att kunna sitta kvar i regeringen. Partiet har också skickligt omvandlat Moderaternas förklenande omdöme om partiet till en positiv symbol - vem vill idag inte vara en grön elefant?!

Även Socialdemokraterna kan pusta ut. Regeringskrisen är avvärjd och det finns nu bättre förutsättningar än tidigare att hålla ihop partiet. Ur ett längre tidsperspektiv kommer  migrationsfrågorna att finnas kvar som en skarp konfliktfråga mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Men så hade blivit fallet även om Socialdemokraterna accepterat Moderaternas förslag om volymmål.

Moderaterna kan genom sitt avhopp fortsätta att konkurrera med Sverigedemokraterna om de väljare som kraftigt vill minska invandringen till Sverige. Samtidigt börjar partiets samarbetskapital att rinna ut. På ett drygt år har partiet inte bara hunnit lämna samtalen om en långsiktig migrationspolitik utan också hoppat av energiöverenskommelsen, hoppat av samtalen om åtgärdsprogram mot gängkriminalitet och hoppat av Försvarsberedningen. Statsmannaaktigt? Kanske inte.

Nu fortsätter den migrationspolitiska kommittén sitt viktiga arbete. När frågan om volymmål avfärdats  kan diskussionerna fokusera på viktiga frågor som permanenta uppehållstillstånd (som vore väldigt bra för att underlätta integrationen), förbättrade möjligheter för familjeåterförening (Sverige bör sträva efter att förena familjer - inte sära dem) och införande av en ny humanitär skyddsgrund (som januaripartierna redan är eniga om).

I förlängningen väntar frågan om en nödvändig amnesti för unga ensamkommande som vistats i Sverige i över ett år, (unga människor som i många fall vistats i Sverige ända sedan 2015, hunnit utbilda sig och bli en del av en familj).

Det råder ingen brist på viktiga, humanitära frågor att ta sig an. Kampen fortsätter.

Skall man falla vill man göra det i strid

Igår rullade regeringskrisen in. Den har legat på lut sedan valnatten, men genom Sverigedemokraternas beslut att stödja allianspartiernas budgetförslag bröt den nu snabbt igenom med full styrka.

Alliansledarna vidhöll igår kväll sin blockpolitik, och visade inga öppningar till att vilja lösa krisen genom någon form av blocköverskridande uppgörelser. Deras agerande var inte oväntat. Genom att lägga ett gemensamt budgetförslag har de också bundit sig vid masten att hålla ihop som Allians tills dess att budgetprocessen är avslutad. Jag har väldigt svårt att se att de i kammaren inte skulle rösta för sitt eget budgetförslag.

Det intressanta är i stället vad som följer i nästa steg. Finns det några möjligheter för den rödgröna regeringen att sitta kvar och att undvika extraval (nyval)?

Stefan Löfvens styrkeposition består bland annat i att tre av fyra allianspartier har anledning att vara oroliga inför ett extraval. Moderaterna tappade i valet i september nära sju procentenheter av sina väljare och befinner sig just nu i ledarlöst tillstånd, och med sin populäre partiledare Fredrik Reinfeldt i någon form av exil. Folkpartiet gjorde i valet i september sitt näst sämsta val någonsin och det är svårt att se förutsättningarna för Jan Björklund att vända trenden. Kristdemokraterna klarade fyraprocentsspärren med några tiondelars procentenheters marginal och löper vid ett extraval risk att nu få lämna riksdagen. Endast Centerpartiet - med en Annie Lööf i medvind och kassakistan full - har skäl att möta ett extraval med tillförsikt. Men blir hon Alliansens statsministerkandidat? Det skulle knappast Moderaterna acceptera. Samtidigt vore det ett vågspel för Alliansen att möta väljarna med Anna Kinberg Batra som statsministerkandidat, då hon ännu inte ens är vald som partiledare och därför i centrala avseenden ett ovisst kort inför väljarna.

Allianspartierna har också varit tydliga med att de inte vill regera om de i varje enskild omröstning är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Visst kan de ändra sig, men en sådan regering löper risken att inte heller den bli särskilt långlivad. Enligt Sverigedemokraternas uttalanden igår är det tveksamt om ens deras nästa budgetförslag skulle gå igenom.

En möjlig utveckling är därför att riksdagen i dag beslutar om återremittering av budgeten till finansutskottet. Allianspartierna har hittills gjort sitt bästa för att försvaga Stefan Löfvens position inför de förhandlingar som där i så fall skulle äga rum. Visst kan dessa förhandlingar ändå utmynna i en överenskommelse där regeringens budgetförslag modifierats på ett sådant sätt att allianspartierna förklarar sig beredda att släppa igenom den. Men förhandlingarna i finansutskottet kan också utvecklas till ett chicken race där allianspartierna kräver långtgående förändringar och i förlängningen vill verka för att Miljöpartiet lämnar regeringen.

En socialdemokratisk enpartiregering skulle säkert ha lättare att nå överenskommelser över blockgränsen. Men den skulle ha ett svagare parlamentariskt mandat än dagens regering och dess politik skulle med nödvändighet bli ideologiskt urvattnad. Kanske då bättre att Stefan Löfven löper linan fullt ut och utlyser extraval så snart möjligheten ges. Skall man falla vill man göra det i strid.