Ur en svår position valde Stefan Löfven en av de mindre dåliga lösningarna. Genom att ombilda regeringen och entlediga två av de tre ministrar som hotades av misstroendeförklaring går Stefan Löfven oppositionen delvis till mötes. Samtidigt låter han försvarsminister Peter Hultqvist sitta kvar. Det är mot Peter Hultqvist som den svagaste kritiken riktats, och han är uppskattad av försvarssektorn och i väljaropinionen. Det är tveksamt om allianspartierna verkligen vinner på att kalla in riksdagen mitt i sommaren för att fullgöra misstroendeförklaringen mot honom. I stället kan det komma att uppfattas som grälsjukt och som ett kostsamt uttryck för symbolpolitik.
Visst kunde Stefan Löfven ha valt en mer offensiv linje, till exempel genom att utlysa extra val. Men i så fall hade hela hösten fått ägnas åt valkampanj, i stället för att driva politik och utnyttja de gynnsamma budgetförutsättningarna. Det är också oförutsägbart vilka partier som skulle vinna eller förlora på ett extraval i detta läge.
Stefan Löfven kunde ha avgått och överlåtit åt talmannen att sondera förutsättningarna för ny regeringsbildare. Det är mycket möjligt att den processen slutat i att Stefan Löfven hade återkommit som statsminister. Men säkert är det inte. Och även denna väg hade medfört ökat fokus på det politiska spelet på bekostnad av de politiska sakfrågorna.
Så jag är rätt så nöjd. Det finns en risk att allianspartierna nu börjar agera efter "mycket vill ha mer"-principen och sprider misstroendeförklaringar om sig. Men de når snart en gräns där trovärdigheten i deras agerande i så fall urholkas. Om deras misstroende mot regeringens ministrar är så stort att de sätter i system att använda ett av riksdagens allra tyngsta redskap för att konrollera regeringen - varför tar de i så fall inte över regeringsmakten själva. De kan avsätta regeringen vilken dag de vill, med hjälp av Sverigedemokraterna.
Jag tycker den nya regeringen ser bra ut, även om jag också gärna hade välkomnat några yngre förmågor. Nu hoppas jag på en höst med skarpa diskussioner mellan vänster och höger och en regeringspolitik präglad av jämlikhet, hållbar utveckling, feminism samt en human och generös flyktingpolitik.
Visar inlägg med etikett Allianspartierna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Allianspartierna. Visa alla inlägg
2014-12-03
Extra val - vem tjänar på det?
Den politiska dramatiken i regeringsfrågan nådde i dag en åtminstone tillfällig kulmen då Stefan Löfven meddelade att han avsåg att utlysa extra val till söndagen den 22 mars. Givet det senaste dygnets händelseutveckling hade han egentligen bara två alternativ - att avgå och därigenom överlåta ansvaret för den fortsatta processen till talmannen eller att meddela att han tänker utlysa extra val. Han valde den senare och mer offensiva strategin. Om det var klokt eller inte är naturligtvis alldeles för tidigt att säga.
Både de rödgröna partierna och allianspartierna har anledning att känna sorg i dag. Genom sin oförmåga att hantera det parlamentariska läget har man låtit Sverigedemokraterna äga processen, ett ägarskap som kulminerade i partiledningens i sin självförhävning närmast groteska 25 minuter långa monolog till svenska folket framför landets samlade politiska journalister i går kväll. De övriga partierna eftersträvade inte ett extra val, men var så nedgrävda i sina egna positioner att de inte lyckades vrida händelseutvecklingen i annan riktning. Nu går en sargad rödgrön regering till val mot en ledarlös allians och utgången är ytterst oviss.
Det finns en stor risk att de politiska sakfrågorna kommer att hamna i bakgrunden i den korta valrörelsen. De rödgröna partierna kommer att vilja peka ut allianspartierna som samarbetsovilliga och att de genom sin istadighet släppte fram Sverigedemokraterna till en position partiet inte förtjänar. Allianspartierna kommer i stället att vilja peka ut Socialdemokraternas och Miljöpartiets bristande regeringsduglighet som grundorsak till extravalet. Mitt i detta står Sverigedemokraterna och gnuggar händerna.
Vi får väl se vem som gnuggar händerna på valnatten. Å ena sidan kan potentiella väljare komma att Sverigedemokraterna sin uppskattning för att partiet stod upp för sina värderingar och verkligen gav etablissemanget en spottloska i ansiktet. Å andra sidan kan potentiella väljare komma att straffa Sverigedemokraterna för att partiet skapade just det kaos och oordning man tidigare sagt sig vilja undvika. Spänningen kring Sverigedemokraternas politiska framtid är stor. Från de mest skilda håll hör jag konspirationsteorier om att Jimmie Åkesson egentligen inte är särskilt sjuk utan skall återkomma som riddaren på den vita hästen lagom till valkampanjen. Jag undrar det.
Valdeltagande blir sannolikt något lägre än i ett ordinarie val. Kommer vi att se röstningsmönster motsvarande EU-valet med framgångar för Miljöpartiet och motgångar för Socialdemokraterna och Moderaterna? Eller blir det ett val där väljarna söker stabila majoriter och därigenom gynnar de större partierna som Socialdemokraterna och Moderaterna? Vi har inte haft extra val i Sverige sedan 1958, så frågorna är många.
Både de rödgröna partierna och allianspartierna har anledning att känna sorg i dag. Genom sin oförmåga att hantera det parlamentariska läget har man låtit Sverigedemokraterna äga processen, ett ägarskap som kulminerade i partiledningens i sin självförhävning närmast groteska 25 minuter långa monolog till svenska folket framför landets samlade politiska journalister i går kväll. De övriga partierna eftersträvade inte ett extra val, men var så nedgrävda i sina egna positioner att de inte lyckades vrida händelseutvecklingen i annan riktning. Nu går en sargad rödgrön regering till val mot en ledarlös allians och utgången är ytterst oviss.
Det finns en stor risk att de politiska sakfrågorna kommer att hamna i bakgrunden i den korta valrörelsen. De rödgröna partierna kommer att vilja peka ut allianspartierna som samarbetsovilliga och att de genom sin istadighet släppte fram Sverigedemokraterna till en position partiet inte förtjänar. Allianspartierna kommer i stället att vilja peka ut Socialdemokraternas och Miljöpartiets bristande regeringsduglighet som grundorsak till extravalet. Mitt i detta står Sverigedemokraterna och gnuggar händerna.
Vi får väl se vem som gnuggar händerna på valnatten. Å ena sidan kan potentiella väljare komma att Sverigedemokraterna sin uppskattning för att partiet stod upp för sina värderingar och verkligen gav etablissemanget en spottloska i ansiktet. Å andra sidan kan potentiella väljare komma att straffa Sverigedemokraterna för att partiet skapade just det kaos och oordning man tidigare sagt sig vilja undvika. Spänningen kring Sverigedemokraternas politiska framtid är stor. Från de mest skilda håll hör jag konspirationsteorier om att Jimmie Åkesson egentligen inte är särskilt sjuk utan skall återkomma som riddaren på den vita hästen lagom till valkampanjen. Jag undrar det.
Valdeltagande blir sannolikt något lägre än i ett ordinarie val. Kommer vi att se röstningsmönster motsvarande EU-valet med framgångar för Miljöpartiet och motgångar för Socialdemokraterna och Moderaterna? Eller blir det ett val där väljarna söker stabila majoriter och därigenom gynnar de större partierna som Socialdemokraterna och Moderaterna? Vi har inte haft extra val i Sverige sedan 1958, så frågorna är många.
2014-11-27
Bråket i pensionsgruppen - sandlåda eller genuina motsättningar?
Med buller och bång bröt allianspartierna i dag upp från ett möte med den blocköverskridande pensionsgrupp som under mer än 20 år fungerat som ett framgångsrikt samarbetsforum mellan Socialdemokraterna och allianspartierna i pensionsfrågan. Allianspartierna anklagar Socialdemokraterna för att ha släppt in Miljöpartiet i samarbetet utan att i förväg ha förankrat denna förändring.
Många av de heta känslor som inramade alliansföreträdarnas kommentarer efter mötet var säkert genuina och ett uttryck för att de uppfattade sig som överkörda av Socialdemokraterna. Men det finns också flera sakliga och strategiska skäl för allianspartierna att motsätta sig Miljöpartiets deltagande i pensionsgruppen. Sakligt menar allianspartierna att Miljöpartiets inställning i pensionsfrågan skulle förhindra ett konstruktivt samarbete i gruppen. Strategiskt har allianspartierna ett intresse av att synliggöra de sakpolitiska skillnader som finns mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Allianspartierna vill påvisa den rödgröna regeringens svaghet och har också bestämt sig för att driva blockpolitik hela vägen fram till budgetomröstningen den 3 december.
Kanske vill allianspartierna också på sikt verka för att Miljöpartiet lämnar regeringen. Men den frågan är komplicerad. En socialdemokratisk enpartiregering skulle ha större handlingsutrymme och paradoxalt nog därför också kunna vara starkare än dagens rödgröna koalition.
I sak är det naturligtvis omöjligt för Socialdemokraterna att lämna Miljöpartiet utanför pensionsgruppen. Regeringen fattar beslut kollektivt och tar gemensamt ansvar för de fattade besluten. Då kan man inte utestänga det ena partiet från ett så viktigt beredande organ som pensionsgruppen. Dessutom har Miljöpartiet anslutit sig till den pensionsöverenskommelse som allianspartierna och Socialdemokraterna tidigare enats kring.
Jag är inte säker på att allianspartierna tjänar något på sitt agerande. Den upprördhet som uppvisades i samband med att alliansföreträdarna lämnade mötet kan av väljarna mycket väl uppfattas som överdriven, givet den enighet som finns om behovet av ett långsiktigt blocköverskridande samarbete i pensionsfrågan. Många medborgare ser en rimlighet i att båda regeringspartierna - som har gemensamt ansvar för politiken i pensionsfrågan - också är delaktiga i beredningen av pensionsfrågan.
Många av de heta känslor som inramade alliansföreträdarnas kommentarer efter mötet var säkert genuina och ett uttryck för att de uppfattade sig som överkörda av Socialdemokraterna. Men det finns också flera sakliga och strategiska skäl för allianspartierna att motsätta sig Miljöpartiets deltagande i pensionsgruppen. Sakligt menar allianspartierna att Miljöpartiets inställning i pensionsfrågan skulle förhindra ett konstruktivt samarbete i gruppen. Strategiskt har allianspartierna ett intresse av att synliggöra de sakpolitiska skillnader som finns mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Allianspartierna vill påvisa den rödgröna regeringens svaghet och har också bestämt sig för att driva blockpolitik hela vägen fram till budgetomröstningen den 3 december.
Kanske vill allianspartierna också på sikt verka för att Miljöpartiet lämnar regeringen. Men den frågan är komplicerad. En socialdemokratisk enpartiregering skulle ha större handlingsutrymme och paradoxalt nog därför också kunna vara starkare än dagens rödgröna koalition.
I sak är det naturligtvis omöjligt för Socialdemokraterna att lämna Miljöpartiet utanför pensionsgruppen. Regeringen fattar beslut kollektivt och tar gemensamt ansvar för de fattade besluten. Då kan man inte utestänga det ena partiet från ett så viktigt beredande organ som pensionsgruppen. Dessutom har Miljöpartiet anslutit sig till den pensionsöverenskommelse som allianspartierna och Socialdemokraterna tidigare enats kring.
Jag är inte säker på att allianspartierna tjänar något på sitt agerande. Den upprördhet som uppvisades i samband med att alliansföreträdarna lämnade mötet kan av väljarna mycket väl uppfattas som överdriven, givet den enighet som finns om behovet av ett långsiktigt blocköverskridande samarbete i pensionsfrågan. Många medborgare ser en rimlighet i att båda regeringspartierna - som har gemensamt ansvar för politiken i pensionsfrågan - också är delaktiga i beredningen av pensionsfrågan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)