Första maj, 2018. Några personliga intryck

I dag hade jag glädjen att 1 maj-tala i Alingsås. Det är tredje året i rad jag 1 maj-talar, och det är lika roligt och spännande varje gång.

I mitt tal (snart på en länk nära dig) tog jag upp vilket fantastiskt bra land Sverige är att leva i, samtidigt som jag betonade de samhällsproblem som finns inom till exempel sjukvård, skola, polis, bristande jämställdhet och servicen till funktionshindrade. Den gröna omställningen borde gå fortare och det gröna folkhemmet byggas starkare. Gängkriminaliteten, narkotikabrottsligheten och mäns våd mot kvinnor är ett gift i samhällskroppen som måste bekämpas. I kampen för att lösa dessa problem ska vi aldrig ställa svaga grupper mot varandra.

Som jag sa i mitt tal: Jag vill att Sverige även fortsättningsvis ska vara ett internationellt föregångsland näd det gäller välstånd, social rättvisa, hållbar utveckling, jämställdhet och vilja att ta emot och ge skydd åt utsatta människor på flykt från andra länder. I dessa frågor kan en trovärdig socialdemokrati aldrig kompromissa, och en sådan socialdemokrati vill jag vara en del av hela vägen fram till valseger 2018.

Vid torgmötet i Alingsås deltog ungefär 150 personer. Men det är fantastiskt att efter torgmötet samlades ett 50-tal personer för att lyssna på ett post-speech speech, eller snarare delta i ett post-speech samtal om den politiska framtiden för Sverige och för socialdemokratin. Jag är djupt imponerad av ett så starkt politiskt engagemang. Tack alla som kom och bidrog i den viktiga diskussionen.

Därefter rusade jag till Göteborgs-tåget, i from förhoppning om att åtminstone hinna räkna Socialdemokraternas demonstration i Göteborg (jag har ju räknat demonstrationsdeltagare i ett par decennier). Jag missade med fem minuter. Men jag kunde i alla fall delta i manifestationen på Götaplatsen.

Tack vare en heroisk insats av min vän och kollega Jonas Hinnfors (som också är en erfaren och trovärdig demonstrationsräknare) så vet vi att antalet deltagare i Socialdemokraternas tåg i Göteborg i år uppgick till cirka 1 100 deltagare. Förra året var antalet deltagare 1 350. Även om vädrets makter inte var nådiga denna gång, så gestaltar det låga antalet deltagare, särskilt med tanke på att LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson var huvudtalare, partiets nuvarande problem i Göteborg.

Nu tar vi nya tag. Om fyra månader är det val. Jag tänker ägna valrörelsen åt att kämpa för ett fritt och öppet samhälle, där alla människors lika värde utgör grunden för samhällsgemenskapen, där ingen ställs åt sidan utan alla får vara med. Välkomna på färden!

Om karenstider, Ulf Kristersson och frågan om rödgrönt samarbete eller ej

Det är mer än tre månader kvar till extravalet den 22 mars 2015. Genom den allmänna förvirringen innehåller varje enskild dag nu händelser som påverkar partiernas sakpolitiska och strategiska förutsättningar inför valet. Här kommer tre korta notater kring det senaste dygnets debattämnen:

1.) Bör det finnas en karenstid för politiker som lämnar sina uppdrag innan de tar steget in i näringslivet? Frågan föranleds genom att tidigare finansministern Anders Borg föreslås som vice ordförande i investeringsbolaget Kinneviks styrelse. I dessa arbetslinjens tider är det visserligen bra om även avgående ledande politiker kan gå in i arbete så snabbt som möjligt i stället för att ligga skattebetalarna till last genom ersättning för tidigare statsrådsuppdrag på i det här fallet 124 000 kronor i månaden. Men jag tycker ändå det känns osnyggt med en så snar övergång. Däremot tror jag inte på lagstiftning. I stället ser jag gärna att det formuleras riktlinjer som tillämpas i kombination med gott omdöme.

2.) Var det klokt av Moderaterna att utse Ulf Kristersson till ny ekonomisk-politisk talesperson efter Anna Kinberg Batra? Svaret på den frågan får vi nog först efter extravalet i mars. Ulf Kristersson är en skicklig och allmänkompetent politiker, men det är svårbedömt hur han tas emot av väljarna. Det är heller inte självklart att Ulf Kristersson blir Alliansens finansministerkandidat. Om Moderaterna tappar i väljarstöd och till exempel Centerpartiet växer så kanske Annie Lööf gör anspråk på den posten.

3.) Går Socialdemokraterna till val tillsammans med Miljöpartiet eller inte? Beskeden från Stefan Löfven har varit motsägelsefulla. Fram tills i dag har beskedet varit inriktat på att Socialdemokraternas och Miljöpartiets gemensamma budget utgjort en plattform för de båda partiernas valrörelse. Men i dag anförde LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att Socialdemokraterna måste klippa banden med Miljöpartiet i valrörelsen och utlova betydligt större offentliga investeringar än vad som inrymdes i den rödgröna nedröstade regeringsbudgeten. Och senare i dag meddelade Stefan Löfven att Budgeten är överspelad. Den har röstats ned och man kan inte gå till val precis på den budgeten. Löfven tillade: Vi sitter i en regering tillsammans med Miljöpartiet. Vi har lagt en budget tillsammans – den gäller inte längre för den röstades ner. Förutsättningarna är annorlunda och då måste vi hantera det. Socialdemokraterna står inför ett dilemma. Går man till val ensamma kommer partiet återigen att överösas med frågor om med vem man tänker regera och vilken regeringspolitik som då blir följden. Går man till val tillsammans med Miljöpartiet riskerar partiet att förlora väljare som inte uppskattar det gröna sällskapet. Nu har Stefan Löfven och Socialdemokraterna gjort en hastig strategiförändring, vilken i åtminstone det korta perspektivet bör uppfattas som förvirrande av väljarna.

Första maj, Göteborg, 2014

Feministiskt initiativ (Fi) blev den stora vinnaren när vi summerar 1 maj-firandet i Göteborg 2014. Förra året samlade Fi enbart 400 personer till sin manifestation, i år var det 3 600 personer som deltog i demonstrationen. Många personer valde att först gå med i Fi:s tåg, för att därefter skynda tillbaka och ansluta till antingen syndikalisternas eller till Vänsterpartiets tåg. Visst bidrog Gudrun Schyman som talare till att så många slöt upp, men jag slogs ändå av den glädje, upprymdhet och kamplust som präglade Fi:s manifestation.

Igår skrev jag att om jag tvingades gissa så tror jag att Fi kommer att lyckas erövra mandat i Europaparlamentsvalet. I dag är jag ännu något tryggare i den gissningen. Fi har vinden i ryggen och den vinden är så stark att den mycket väl kan föra hela vägen till Bryssel.

Även Vänsterpartiet hade en bra dag i Göteborg. I tåget gick 4 500 personer, vilket innebar en ökning med 400 personer från ifjol. Redan fjolårets siffra var mycket bra för Vänsterpartiet och förklarades då av många med att partiledare Jonas Sjöstedt var huvudtalare.

Syndikalisterna och Kommunistiska Partiet (tidigare KPML(r)) höll i stort sett sina ställningar, med 1 400 respektive 700 deltagare (1 500 respektive 800 i fjol).

För Socialdemokraterna måste nog ändå årets 1 maj-manifestation beskrivas som en besvikelse. Visserligen ökade antalet demonstranter något - från 1850 i fjol till 2000 i år. Men i år är det valår och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson var huvudtalare.

Sammantaget deltog över 12 000 personer i olika 1 maj-tåg i Göteborg i dag. Så många har inte demonstrerat i Göteborg på samma dag sedan EU-toppmötet 2001. Det finns en väldigt stark politisk mobilisering i Sverige mot Alliansregeringen i dag, vilket Fi:s och Vänsterpartiets framgångsrika manifestationer var ett uttryck för. Men Socialdemokraterna lyckas inte bli en del av denna mobilisering. I opinionsmätningarna ligger partiet och stampar på 33-34 procent. Socialdemokraterna har definitivt något att fundera över när Feministiskt initiativ lyckas samla nästan dubbelt så många deltagare i sin 1 maj-demonstration som vad Socialdemokraterna lyckas göra, ett valår i Göteborg med LO:s ordförande som huvudtalare.

Jag rekommenderar i detta sammanhang också Vänstra Strandens bloggtext från idag, om Fi, behovet av visioner och slaget om den politiska framtiden.

Den som vill ta del av demonstrationsdeltagandets utveckling i Göteborg över tid kan läsa min och Mikael Perssons text på Politologerna från förra året.