Allianspartiernas utspel och alla dessa utsträckta händer

I dag säger sig de fyra alliansföreträdarna sträcka ut en hand om att göra upp över blockgränsen om spelregler som underlättar för minoritetsregeringar att regera. Bland de åtgärder som nämns återfinns förändrade röstningsregler i riksdagen, särskilt i frågor som är budgetrelaterade, samt blocköverskridande överenskommelser som skapar ökad tydlighet kring hur statsministern ska utses.

Företrädare för regeringen och de rödgröna partierna ler i mjugg, och menar att allianspartiernas utsträckta hand varit trovärdigare om förslagen framförts före budgetomröstningen i stället för efter. En del ställer den retoriska frågan varför allianspartierna inte också kräver att åtgärderna skall tillämpas retroaktivt.

De rödgröna partiernas sarkasmer ekar något ihåligt mot bakgrund av att det faktiskt var Fredrik Reinfeldt som i god tid före valet i september förespråkade att största blocket skulle släppas fram och få regera. Då var det Stefan Löfven som vägrade avge en motsvarande utfästelse. Socialdemokraterna misstänkte att en sådan uppgörelse skulle befästa blockpolitiken och därigenom försvåra för partiet att locka över mittenpartierna till en eventuell regeringssamverkan. Jag tyckte då att Socialdemokraternas agerande var fel, och tycker så fortfarande.

Har alliansföreträdarna då rätt när de i dag argumenterar för att förändra regelsystemet för att stärka minoritetsregeringars handlingskraft? Nja. Det är kanske inget fel på principen i sig. Men det är sällan en god sak att ändra på principer för att hantera ett enskilt problem - i det här fallet Sverigedemokraternas brott mot riksdagsordningens idé. Dessutom är alliansföreträdarnas trovärdighet i frågan just nu extra låg, mot bakgrund av det maktspel som sedan en vecka pågår i parlamentet.

Kanske vore det av värde att fundera på mer långsiktiga åtgärder, till exempel det svenska valsättet. Sverige använder sig av proportionella val, samtidigt som blockpolitiken innebär att vi i praktiken har ett tvåpartisystem i regeringsfrågan. (Sverigedemokraterna är ju inte på något sätt tänkbara i ett regeringsalternativ.) Risken är att Sverige nu befinner sig i den sämsta av världar. Vi utnyttjar inte den potential för flexibilitet som ryms i kombinationen proportionella val - flerpartisystem och inte heller den tydlighet i regeringsfrågan som åstadkoms genom kombinationen majoritetsval - tvåpartisystem.

Själv är jag trots allt svag för kombinationen proportionella val - flerpartisystem. Ett välfungerande sådant system erbjuder större politisk mångfald och synliggör fler av de konfliktlinjer som genomsyrar varje mänskligt samhälle.

I min förra post beklagade jag mig över ursäktseländet i svensk politik. I dag känner jag samma trötthet över alla de "utsträckta händer" som nu används som retoriskt grepp i den politiska debatten. En skicklig politiker behöver inte berätta att hen sträcker ut en hand - det skall märkas ändå.